Hedniska Tankars Runskola (del 19) Madr-runan

Från det stora till det lilla, och från det ständigt pågående till det eviga. Hedniska Tankar omfattar högt och lågt, stort och litet, allt på en gång – för som en annan känd hedning en gång sa: ”Intet mänskligt är mig främmande.  Runan Madr eller Mannaz på gotiska följer som den nittonde i Utharken, eller den äldre, esoteriska runraden, och nitton är ett primtal, vilket uppenbarligen fascinerade våra förfäder.

Att den följer efter Odensrunan eller Hästrunan, som fick talet 18 – odenstalet gånger två – liksom ryttaren följer på hästen, är kanske bara naturligt. Vi har tidigare lärt oss, att Tyr-runan – kontroversiell i våra dagar, pga okunskap och de stackare, som inte vet bättre – står för mankön, och kom som runa nr 16, medan Bjarka-runan – en helt okontroversiell och positiv symbol, som stod för det kvinnliga könet, men också födelsen – kom som nummer 17 – ett annat primtal. När vi talar om ordet ”Man” på modern Engelska, (tänk på Neil Armstrongs ”a small step for man...” till exempel  )liksom tyska och alla Nordiska språk, talar vi nästan alltid om människan i allmänhet, eller hela människosläktet, oberoende av genus eller kön, och de som vill förflacka det svenska språket och ta bort dess genusmarkörer, behåller oftast den maskulina formen för olika ord. ”Man är mans gamman” står det i Hávamál – och det betyder att ”människan är människans glädje”. Vi ser oss själva i andra, och i jämförelse med andra mäter vi oss själva. Den tyske existensialfilosofen Martin Heidegger talade till och med om ”Das Man” eller ”Mannet” som en följd av vad han kallade ”In der Welt sein” eller ”I-världen-varon” som är en ofrånkomlig del av vår mänskliga tillvaro. Mannet – illustrerad i uppmaningar som ”så gör man…” eller ”så gör man inte” tänkte sig Heidegger nästan som en språklig entitet som börjat leva sitt eget liv i det kollektiva undermedvetna, precis som runorna alltid gör – här har vi också en filosofisk definition på själva begreppet ”Runa” – och ibland kunde kollektivet, massan, den allmänmänskliga driften att ”göra som Svenssons gör, och inte skilja sig från mängden”  leda till religiöst eller politiskt förtryck, ett slags allt förtärande konsensus, av ett slag som vi alla är välbekanta med sedan 1970-talet, efterkrigstiden och det slirande ”folkhemmets” Socialdemokratiska samhälle, även om det ”Das Man” som denna rörelse representerar sedermera hamnat fullständigt på dekis, och sett sin bästa tid…

En sak kan vi i alla fall vara fullständigt överens om – och det är att runorna inte är några ”tomma symboler”, utan precis tvärtom. De har krafter, på gott eller ont, och det kan vi aldrig resonera bort – det är dags att sluta låtsas som om vi kunde, för de påverkar oss mer än vi tror. Man-runan kan ursprungligen ha stått för människors möte, som i en av Hjalmar Gullbergs dikter – men under 1900-talet, såg vi denna runa växa till något mer, något destruktivt, även om vi idag vet att individen alltid är starkare än kollektivet.  Runan ser ut som en Gifu-runa hängd mellan två upprättstående stolpar, eller två Wynjo-runor vända emot varann, med en förening i spetsarna. Vi vet redan från tidigare delar i runskolan att Gifu betyder gåva och Wynjo betyder glädje, och att de båda är Frejas runor – här göms också något av Madrs allmänmänskliga symbolik. Det norska runpoemet säger att:

Maðr er moldar auki; mikil er græip á hauki.

Man är mullens ökning, starkt är hökens grepp” alltså. När Jalkr-runan (för J-ljudet) och Idegransrunan (för i-ljudet) kom ur bruk, övergick man till att teckna Madr som en jalkr-runa, möjligen därför att älgrunan, som ju stod för levande varelser i allmänhet, också kunde användas för att beteckna mänskligheten. Att Madr-runan i den yngre, 16-typiga runraden också liknar en fågelklo, är förhoppningsvis lätt att se. Den isländska runversen säger nästan samma sak:

Maðr er manns gaman ok moldar auki ok skipa skreytir.

Alltså ”Man är mans gamman, och mullens ökning och skeppets skryt”. Människan är dödlig, och jorden tar henne åter. På så sätt blir hon till mull, vill dikten säga oss, men så länge hon lever och är i sin ungdom, kan hon alltid pryda ett skepp, vara del av ett kollektiv och duga till mycket. Det anglosaxiska runkvädet, slutligen, drämmer till med följande strof:

Man byþ on myrgþe his magan leof: sceal þeah anra gehƿylc oðrum sƿican, forðum drihten ƿyle dome sine, þæt earme flæsc eorþan betæcan.

Eller, i min översättning: ”Människan bjuder ofta (myrgthe – jämför med ordet ”margs” i äldre medeltidssvenska, alltså mycket, synnerligen) sina anförvanter lov (magan är här samma ord som vårt svenska ”måg”, alltså släkting, anförvant) men skall dö som annat folk som andra nämnt (spican är ”speak” i betydelsen tala, omtala) för Drotten har täljt domarna sina, (Anglosaxarna var halvkristna, och sade ”Drotten” istället för Odens riktiga namn) och det arma fläsket (flaesc står det mycket riktigt !) skall jorden återta (betaecan !)

Individen dör, men släktet består – och nya individer med samma tankar och skaplynne, kan återta de gamlas plats. Man har kopplat Madr-runan inte bara till de människor som lever nu, utan också förfäderna mest av allt, och människans värld i allmänhet. Människornas sociala liv, deras umgänge och vänskapsförhållanden antyds också av denna runa, när den används i spådomar.

 

 

 

 

 

Som tidigare ofta påpekats spådde man aldrig i runor en och en, utan använde flera runor för att tolka innehållet eller betydelsen i den första runa man drog, och en andra eller tredje runa kunde då klargöra innebörden i de relationer eller sociala förhållanden som runan syftar på, när den kommer upp i en dragning. Edred Thorson kopplade den också till Rigsthula och Heimdalls vandring runt Midgård, där han först besökte trälar, sedan bönder, sist jarlar och så Kon Unge, Goden som skulle bli Heimdalls efterträdare på Jorden.(Mera om Heimdalls esoteriska betydelse, kan ni lära er här ) Thorson lät också runan stå för koncentration, kraftsamling och närvaro i Midgård och den mänskliga världen, i motsats till den föregående runan, som ju handlade om gränsöverskridande och det översinnliga.

 

Dess stadhagalder ansåg han bäst utfördes genom att stå med benen tätt tillsammans i ”givakt” ställning, samt armarna M-likt vikta och korsade över huvudet, så att man markerar tallkottkörteln eller ”Hugaugat” eller ”Hugens öga”, det inre öga vi använder när vi koncentrerar oss. En annan, och alternativ ”stadha” är att stå med armarna korslagda över bröstet istället, så att handlovarna ligger över solar plexus. Tuisto, den gamle germanske himmelsguden på kontinenten, som var en annan form av Tyr, skall ha haft en son som hette Mann eller Mannaz – vilket också är runans urgermanska namn. Han fick i sin tur tre söner, Ing (jämför med den senare Ing-runan) Irmio och Istio.

I västra Germanien bodde mycket riktigt Ingvaeones, som på Romarnas tid fanns på den tyska nordsjökusten, Hermiones eller Irms folk – jämför med Irminsul, de gamla sachsarnas namn för Världträdet eller Yggdrasil, den pelare som bär upp Världen som bodde vid nedre Elbe, och sedan Istvaeonerna, som bodde mellan Rhen och Weser. Att Gifu-runan, som betyder äktenskap, och glädjerunan Wynjo, återfinns inne i Madr är förstås ingen tillfällighet, då ”delad glädje är dubbel glädje” som det gamla svenska ordspråket säger. Freyja Ashwynn sade på 1980 talet, att upp och ned vända Madr-runor, alltså ”förvända män” ofta dök upp, när hon gjorde rundragningar för manliga homosexuella. Något vettigare anmärker hon också, att Madr-runan ofta används i bindrunor, och att den blir långt starkare med intellektets och Asarnas ass-runa, samt Reid och Eh. Madr-runan symboliserar för henne inte bara människan och människosläktet i och för sig, utan dess utveckling framåt, emot högre mål och fördjupad insikt via intellektuella färdigheter, något som ”fornsedarna” i våra dagar  helt frånsagt sig.

Man skulle också kunna säga, att Man-runan står som en rak motsats till all anti-intellektualism och rent ”känslotänk” eller djuriska, låga impulser. Etymologiskt finns en svag koppling till ord som Munir på isländska, alltså ”minns !” Som i ”Munir thetta !” eller ”minns det här” liksom ordet Minne, som ju på gammelhögtyska dels betyder just minne som på svenska, men också kärlek, som i minnes-sång eller minnesdrickning. De fries och andra runologer har tolkat Madr-runan som två isrunor (de lodräta stavarna) och två kaun eller eldrunor (de inre kilarna i runan) och därmed angett människans dubbelnatur, hon har en kall, livlös kropp, men Hugen eller intellektet och hennes sinnen är vad som eldar henne, och får henne att leva.

Även Ask och Embla, mänsklighetens första representanter, har kopplats till denna runa, och den ”slutna” stadhagaldern till Mannen, den öppna däremot till kvinnan, även om båda väl kan tänkas ha använts vid ceremonier. Agrell påpekade redan på 1920-talet att Mithraisterna sådär 300-år före kristus också ansåg att talet 19 var just människans tal, det skulle symbolisera de 7 klassiska planeterna, plus zodiakens eller djurkretsens 12 tecken. Människan, eller Mikrokosmos, skulle också inom sig rymma fräste till förståelse av makrokosmos, universum eller hela mänskligheten, tänkte man sig inom den antika talmystiken – en tanke och idé som förts över i runraden, och dess nittonde runa….

”Den som tror, ska varda frälst” sägs det…

Annonser