Den Gruvliga MORDBRANDEN i Högom – spår av Väpnad Konflikt från Norrlands 400-tal

Den alldeles utmärkta sajten Svenska Kulturbilder, som jag verkligen tycker att ni bör stödja, skrev häromdagen en alldeles osedvanligt intressant artikel. Den berättar om Storhögarna i Högom – en ort som fått namn just av sina gravhögar från folkvandringstid, dvs 400-500 tal, och de svenska Kungagravar som fanns att se där. En av högarna är fortfarande outgrävd, och sparad till evärdelig tid och kommande generationer, men det intressanta är, att dessa högar berättar att Medelpad och hela Norrlandskusten hade en fast, etniskt svensk befolkning och ett eget rike vid denna tid. Det har arkeologer i och för sig känt till långt tidigare, för även minnen från svensk stenålder och bronsålder finns i bygden, likaväl som man har hittat folkvandringstida gravar på Jämtlands kalfjäll – och de visar, att det inte fanns någon samisk befolkning där vid den tiden – men däremot var också dessa områden bebodda av svenskar..

Högom-Kungen var rikt utrustad, också i döden. Han hade gott om guld, och goda vapen. Han låg på en björnfäll, med en mössa av mårdskinn – sannolikt dog han väl under midvintern, mycket nära år 500 – med glas från Svarta havsområdet, och ett bronsfat från de Merovingiska Frankernas rike (inte Belgien, för det fanns inte då!) samt sköld, svärd och spjut, två fina ridhästar med alla seldon, och tre tolfter pilar, precis som det står i de landskapslagar, som upptecknades först på medeltiden, men som berättar om organiserade krigshärar med fastställd och reglementerad utrustning – sk ”fulla folkvapen” (som det står i Upplandslagen) också långt ner i Järnålderns början. Ja, han var förvisso en storman av rang, som inte stod någon Europeisk furste efter !

Han var också klädd i flammande rött – Julens och de hedniska Godarnas eller blotprästernas färg – men ännu intressantare är vad som berättas om gravhög nummer 3, strax brevid den döde hövdingen. Där finns ett gravklot på toppen, som alltid när det rör sig om kvinnogravar från Svealand och Götaland, något som visar att folket i Högom måste haft samma religion som Svearna. Mycket riktigt fann man också två döda kvinnor i högen – men de låg i en husgrund – och det var grunden till en järnldersgård som bränts ned – i en Mordbrand, av allt att döma. Bevis för vem, vad eller vilka som utfört det grymma dådet fanns också alldeles i närheten.

Man hittade nämligen pilspetsar av ben inkilade i resterna efter en vägg. Sådana pilar användes inte av svenskar – men däremot av samer. Stenpilar var också kända, och i de isländska sagorna – som den om Orvar Odd – är stenpilar eller benpilar alltid ”finnarnas” eller rättare sagt samernas främsta kännetecken.

Kvinnorna låg i vad som kunde ha varit ett gudahov, eller en vävstuga – de hade bevisligen fina synålar, vävredskap och sitt långa blonda hår välkammat och uppsatt, när de dog – vi kan ju bara hoppas, att deras död var smärtfri och skedde till följd av rökgaser, och att de slapp skammen att bli våldtagna och skändade före döden. Efter deras död – på 400-talet – och långt före Högom-kungen – de var inte alls samtida – gjorde man en stor eldstad och helstekte en kalv på platsen – inte en ren, men just en vanlig kalv – vilket tyder på att detta bara var en tillfällig ”raid” och en engångs-händelse. Hästkranier fanns också i det ursprungliga långhusets väggar, (därför trodde forskarna, att det var ett gudahov) och i en annan Högom-grav har man hittat rester av ett 40 meter långt, mycket rikt långhus, som också bevisar att den svenska bosättningen i denna centrala jordbruksbygd fortsatte existera, ända fram till idag. Högom-Kungen kom så småningom att göra bygden rik, laglydig och stolt, som sig bör – och länge och väl bör han ha hunnit styra sitt rike.

Idag är de flesta forskare helt ense om att Samerna har sitt ursprung i Komsa-kulturen, som övervann istiden vid Lofoten, och det Norska Ishavet. Samerna är inte alls Mongoler, utan Européer. De har ursprungligen kommit söderifrån, och inte österifrån, förutom att de fått ett litet tillskott från öst för sådär 2700 år sedan ,  men någon ”Ursprungsbefolkning” är de inte  annat än i modernt, juridiskt hänseende, vill säga. Eller – rättare sagt – de har bott här i 7000 år, vi själva eller ”s-vi-um” i sådär 37 000…

Någon Samisk kultur i modern mening uppstod inte innan järnåldern – och på folkvandringstiden fanns samerna bara i vad som nu är Nordsamiskt och Östsamiskt område – och vi Svenskar och Nordbor är faktiskt ännu mer ”urbefolkning” i så fall, eftersom vi har bott här i 37 000 år – men till skillnad från samerna, har vi inte längre någon juridisk status alls, ens i vårt eget land. De flesta forskare är också ense om att den Norrländska skiffer-kulturen, som bestod av renjägare och inte renägare (jag är ganska så säker på att de flesta samer som lever idag, är eniga med mig om att detta är två helt motsatta begrepp ) nog bestod av både svenska, finska och samiska folkstammar utan större åtskillnad, vad religion, livsföring, älg-jakt och materiell kultur angår – och först strax före ”kristi födelse” började man tämja renen, och den samiska kulturen skilde ut sig...

Ortnamnsforskningen bevisar, att det inte finns några sjönamn med det samiska -jaure eller -aure mer än i Lappland och Västerbottens fjäll. Innan 1600-talet var detta sydgränsen för samernas bosättning.

Som Högom-fältet klart och tydligt visar, ska vi inte idyllisera fornhistorien. Samer och svenskar var inte alltid sams – det är bevisat. Ibland var det krig, och blodiga konflikter förekom. Det kan man inte förneka, inte dölja – och som i alla krig förekom förstås övervåld från bägge sidor – felen låg inte alls bara på vår sida, som det ofta har hävdats på sista tiden. Högom-kvinnornas öde bevisar det, och det är ställt utom allt tvivel.

Först efter hundratals, ja tusentals år lärde vi oss att leva i fred med varandra, och det var i naturen, klimatet, djuren och den tro dessa företeelser inspirerade, som samer och svenskar fann en gemensam kulturell grund att stå på. Kristendomen bara skilde oss åt – det vet vi allihop – och för många samer innebar kristnandet en smärtsam, mycket otäck process, präglad av förtryck och förföljelser, som de kristna ju håller på med än idag. Vår tidigare historia visar hur mycket vi tidigare haft gemensamt. Varför skulle annars Juksakka, samernas jakt- och pilbågsgudinna, påfallande påminna om Skade, Vinterns och jaktens gudinna, också hos oss ? Varför är de tre akkorna, som vakar över barnens tillkomst, så lika de tre Nornorna, och varför är Horagalles – och finnarnas Perkele ! – bara ett annat namn för Thore-Karl eller Tor ?

Den samiska mytologin är inte alls skild från Asatrons Värld. Tvärtom har mycket lånats in därifrån…

Ändå har Samerna aldrig ”integrerats” in i någon ”svenskhet” som vi alla säkert förstår, lika litet som några svenskar ”blivit samer” – för det händer aldrig. Vi har alltid varit, vi är fortfarande och vi kommer alltid vara separata kulturkretsar, var och en med sin egen, helt unika kultur – och vi kommer inte blanda – vi är inget ”Multikulturellt Mischmasch” som många tänker sig – utan fortfarande distinkta, kulturella enheter, som det är och som det skall vara.

Så var det redan på Högom-Kungens tid, och så är det än idag.

De flesta Samer har än idag sin egen identitära filosofi – och det har jag också.  Jag kan inte påstå, att jag kan ”bli” same – för det föds man till, så är det bara. Förutom ett gemensamt medborgarskap – och samma rättigheter (minoriteten kan aldrig ha större rättigheter än majoritetsbefolkningen, eftersom det vore absurt, och helt emot den moderna demokratins principer) så är vi samma folk, men två kulturer – likt finnar och svenskar, vars gemensamma historia jag också skrivit om.

Suomi – Finland 100 år – Sata Vuotta – Vi önskar er 10 000 år av frihet !

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

– J L Runeberg, ur den finska nationalsången, ”Vårt Land

 

Och för evigt ska Frihetens Lejon trampa på Förtryckets kroksabel…

Idag är det Finlands Frihetsdag, och samtidigt 100-årsdagen av dess självständighet, för revolutionsåret 1917 gjorde sig Finländarna äntligen fria från den ryska ockupationen. Ända sedan katastrofen 1809, då vår Östra Rikshalva slets loss tack vare Gustav IV Adolfs inkompetens – han var nästan lika misslyckad som dagens två senaste Statsministrar – var Finland en del av ett Ryskt Storfurstendöme, och hela dess nationella identitet, språk och folk höll på att gå under. Men, de gamla svenska lagarna bestod, liksom den svenska administrationen. Och med svenskar och finnar gemensamt vid Statsrodret, lyckades Finland och dess folk överleva – mot alla odds.

Så kom det sig, att Finland blev en nation med två nationaliteter och identiteter – den svenska och den finska, sida vid sida och som bröder. Både Finnar och Finlandssvenskar är nämligen Finländare tillsammans (Jag hoppas verkligen att ni har dessa tre olika begrepp fullkomligt klara för er) och som vi ska se, sträcker sig den svenska närvaron i Finland tillbaka till långt före bronsåldern, enligt vad senare tiders arkeologi har visat. Finnar och svenskar skiljer sig knappast åt, rent genetiskt, annat än en liten inblandning av östbaltiskt slag från äldre järnåldern och framåt, och det finska folket är egentligen indoeuropéer som alla oss andra – men istället för att tala ett nordiskt språk kom de av en historisk slump att tala ett finsk-ugriskt, och det bestämde hela dess nationalkaraktär och senare utveckling. Finnarna har alltid hållit sig för sig själv, och hållit fast vid sin nationella och kulturella identitet, på ett helt annat sätt än vad svenskarna har gjort, särskilt på senare tid – om vi ser till 1900-talets och det begynnande 2000-talets Finländska historia. Men men (som det Finlandssvenska uttrycket lyder) — vid 1900 talets början kunde 70 % av alla Finländare tala fullgod svenska – nu har andelen sjunkit till sådär 20 %, och bara 5,5 % av Finländarna är numera svenskar. Jämför vi med 1600-talet, var den rent svenska befolkningens andel över 17 %

Samtidigt får vi inte glömma, att Sveriges och Finlands mer än 1000-åriga allians inte helt varit till Finlands och Finländarnas fördel. Under ”Stora Ofreden” eller Karl XII:s krig 1709-1721 dog mer än en tredjedel av Finlands befolkning; män, kvinnor och barn om varandra, enligt vad historiker som Matti Klinge har visat. Sverige och svenska politiker svek Finländarna upprepade gånger under andra världskriget, då de inte ställde upp på Finlands sida, och därigenom tvingade det ensamma och isolerade landet till en olycklig allians med Hitlertyskland, som kanske aldrig ingåtts, ifall fler svenskar visat sin solidaritet.  Cirka 8500 svenskar stred för Finland i Vinterkriget, men den materiella hjälpen till Finland var mycket mer omfattande, och bestod bland annat av en hel flygflottilj – då en tredjedel av det Finska Flygvapnet. Under fortsättningskriget sjönk rikssvenskarnas antal till under 2000. Trots goda insatser av bland annat Hangöbataljonen, svek Sverige helt de som var med, och Dagens Nyheter med flera tidningar beskyllde dem för att vara nazister, en lögnaktig historia, som Dagens Nyheter än idag fortsätter sprida..

 

Finland fick, till skillnad från det förvekligade Sverige uppleva inte mindre än FYRA olika krig under sin 1900-tals historia. Frihetskriget emot Kommunisterna (1917-1918)  Vinterkriget (1939-1940 ) och Fortsättningskriget (1941-1944) emot Stalins anhang, och så Lapplandskriget emot Tyskarna (1944-1945)

Till och med Tidningar som ”Dagens Nyheter” i Sverige har uppmärksammat självständighetsfirandet i flera dagar, och frågat sig vad vi svenskar kan lära om och av Finland. Jag anser själv att det finns mycket att lära av vårt närmaste broderfolk, särskilt med tanke på vad det har fått gå igenom under hela 1900-talet och i flera århundraden av sin historia. Sverige må ha en högre levnadsstandard om man får tro mätningarna i form av HDI (Human Development Index) från FN, men Finland har mycket tryggare förhållanden, bättre sjukvård och en fungerande rättsstatalltsammans saker som Sverige knappast längre har, till följd av de svaga minoritetsregeringarna under Reinfeldt och sedan Löfvén.

Men, låt oss börja från början, och ta upp ett par saker till från Finlands långa historia. De första människorna i hela Norden var faktiskt Finländare, om än inte Homo Sapiens. Det är bevisat, för redan för 120 000 år sen levde det Neanderthalare eller korsningar därav i Finska Österbotten.

År 2014 BEVISADE den Danske genetikern Eske Willerslev att NORDBORNA, eller Svenskar, Danskar, Norrmän och Finnar ÄR Europas enda verkliga urbefolkning. De var ljushyade, blåögda och blonda Neanderthal-bastarder redan 36 000 år före vår tideräkning – och inte några ”samer”

På den tiden fanns det överhuvudtaget inte några Samer i Finland. Samerna är inte, och har heller aldrig varit någon Nordisk urbefolkning, för någon samisk materiell kultur fanns inte förrän för 7000 år sedan, och genetiskt sett finns det inga ”rena” samer heller, eftersom samerna dels bestod av ättlingar från Komsa-kulturen i Nordligaste Norge (som fanns där innan istidens slut) för ca 12 000 år sedan  och dels av en från öster invandrad folkspillra med mongoliska drag, som kom hit för 2700 år sen.  Vi Nordbor, däremot, har bott i Finland och på den Skandinaviska halvön i minst 30 000 år (3 gånger så länge), och därför är det VI som är urbefolkningen – och inte samerna..

8500 – 3500 fK var hela Finland redan befolkat, och det av vad arkeologer idag kallar Suomosjärvi-kulturen, som är identisk med den kultur som kallas Kunda-kultur i Estland. Redan då fanns finnar och ester i området, men ännu inga samer. Och redan då hade Finland starka förbindelser med Sverige, som den i Karelsk grönsten gjorda Alunda-älgen från Uppland visar. Både Finnar och svenskar är än idag älg-jagande folk, och på sätt och vis har vi aldrig någonsin kommit ifrån Stenålderns älg-jägarkultur, då vi införde bastu eller sauna.  Med hjälp av stockbåtar och enkla farkoster kunde man ta sig hela vägen från Sverige via Åland och långt, långt in på de finska sjösystemen, och det var just vad stenålderns svenskar gjorde. Ända sedan dess har Sveriges och Finlands befolkning varit blandad, och åtminstone vid stenålderns slut, fanns alltså ”de första finlandssvenskarna”.

Västra Finland och kusttrakterna (som Österbotten) hörde otvivelaktigt till Nordisk Bronsålderskultur, säger forskare idag. Det var bara i Tavastland, och det inre av skogsfinland, som den rent finska jägarkulturen höll sig kvar, såkallad ”arktisk bronsålderskultur”. Redan då fanns centralbygder, brandgravar, bronsåldershögar, förfädersdyrkan och början till Asatro också i Finland, samtidigt som det bevisligen fanns en svensk, inflyttad befolkning – det vet man numera av genetiska studier..

Analys av Haplogrupper visar, att Sverigefinländarna i stort sett alltid bott i Svenska Finland. De flyttade INTE dit under järnåldern, utan fanns där redan för 4000 år sen…

Under Finlands förromerska järnålder finns en fyndfattig period, då skogsfinland åter orienterade sig emot Estland och Baltikum, medan Håga-Kungens rike i Svealand försvagades. Men redan  från år noll och framåt återflyttade svenskarna och svearna in i Finland på bred front, och nu var den rent svenska bebyggelsen större än förut. Materiellt sett var hela tiden Järnålderns och Vikingatidens Finland helt identiskt med Sveriges dåtida kultur. Idag växer en hel ”förlorad generation” av svenskar upp på båda sidorna av Östersjön, som aldrig fått lära sig sanningen om sitt ursprung, eller vilka de i själva verket är – alltså grenar av samma urfolk.  Våra politiker vill ha det så, eftersom de är för ökad invandring och ett försvagande av våra egna nationer.

SPÅR AV SÄRIMNER: Guldhalskragen från Nuosis, Finländskt 200-tal bevisar att den germanska kulturen var väl etablerad i Finland. ”Et in Finlandia Ego !

Under hela Vikingatiden finns minst 90 fornborgar i Egentliga Finland, Österbotten och kusttrakterna, och väl etablerade bygder med kungsgårdar, ”husabyar” och allt, liksom typiska vikingatida svärd och andra bevis för att vi tillhörde samma kultur, språkligt och kulturellt. Det fanns nu en stor svensktalande befolkning i Finland, och även om det fanns en del detaljer som skilde ut Tavasterna och skogsfinnarna – till exempel kvinnornas klädedräkt, att de sa ”Ukko” och inte Oden, Perkele och inte Tor, Pohjola-meri och inte Hel, Loviatar istället för Skade och så vidare – hade vi nu i stor utsträckning samma religion, och Asatron skilde sig knappast från den urtida finska religionen, som i allt väsentligt är en variant av samma tro, anpassad till det lokala språket och lokala förhållanden.

Finska kvinnors Vikingatida klädedräkt var samma som den nordiska, så när som på vad som liknar en grekisk ylle-pelops istället för en hängsle-kjol..

Karelens och Östfinlands förhistoria slutade inte förrän på 1300-talet. Karelare och Ingermanlänningar blev kristna långt senare än andra nordiska folk, och bara Litauerna förblev hedningar längre än dem…

Matti Klinge, den finske historikern, har visat att Egentliga Finland tillhörde Sveariket under hela järnåldern, medan Skogsfinland och Tavasterna tillhörde ett Karelskt-Estniskt-Vendiskt sjövälde, och sagans Kalevala var just detta rike – medan Pohjola för finnarna var Sveariket…. Arkeologer har senare hittat klara bevis för kontakter med Sveariket i Eura och andra platser i Finland, och redan när de kristna kom, var både Svear och Finnar delar av samma land, samma kultur – men med stora regionala skillnader. Åland var också kulturellt svenskt, ända fram till 1900-talet.

UKKO PEKKA AJATELTU !!

Dagens sk ”Sannfinländare” går miste om minst 4000 år av svensk kultur och andlig odling – men våra svenska Statsministrars politik vad gäller den svenska befolkningen i Finland, är också under all kritik. Medan Sverige fullständigt förnegrats, och invandrats sönder under de sista två årtiondena – det har nu gått så långt att hela 20 % av befolkningen i Sverige är av utländsk härkomst, och sviktar i sin lojalitet med det svenska samhället – så har Finland hittills bara 4-5 % invandrare, och har – med hänsyn till sin historiska situation och vad finnarna fått se och uppleva med egna ögon under 1900-talet – lyckats bevara sitt välstånd, sin politiska säkerhet inåt och utåt, samt sin unika kulturella identitet, medan vi här i Sverige nästan har förstört den.

Vi nordbor är varken sämre eller bättre än några andra folk, men vi måste ha rätt till ett eget land.

Det är bara i Sverige och Finland det landet och den kulturella grunden finns – och tack vare några små, små ljuspunkter i det stora mörkret – Sverige och Finland har nu ett utvecklat och mycket nära försvarssamarbete, och det finns de ibland oss som anser, att vi kanske borde bli samma land igen, hur osannolikt det än nu verkar i dagsläget. Vi borde säga upp Ålandstraktaten, och acceptera de planer, som den finska försvarsledningen redan haft under flera årtionden, men för Sveriges del kan vi vara långtifrån säkra på, att Finland kommer att hjälpa oss i nästa krig som mycket väl kan handla om Gotland eller södra Östersjön, kontra Putins planer. Reinfeldts svek är och förblir oförlåtligt – och Finlands Försvar är nu mångdubbelt starkare och effektivare än Sveriges – även om man på den finska sidan oroar sig för att bara 85 % av alla finländare gör värnplikt – emot inte ens 2 % i vårt Sverige.

Finland har redan skaffat sig ett missil-försvar emot Rysslands nya Iskender-robotar, som medan detta skrivs fortsätter att hota Stockholm och hela Sydsverige, och den politiska situationen i hela Östersjöområdet är osäkrare än på mycket länge, inte minst på grund av Regeringen Löfvén, och det svajiga, opålitliga Sverige.

Vi svenskar är skyldiga Finlands folk ett mycket stort tack, för all deras trofasthet, deras vapenbrödraskap och deras insatser för oss på alla områden. De har vunnit sin frihet i fyra krig, och de tjänar oss som ledstjärna och föredöme. En dag kanske vi kan återförenas, men när det än må ske och hur den föreningen än må se ut, vet vi att den kommer att ske under vänskap, tillförsikt och glädje.

Jan Kjellberg, 93 år gammal. Den siste levande veteranen från Svenska Frivilligkompaniet, Svir-Tali-Ihantala (1942-1944) – En militär enhet, som DN:s journalister vägrar att nämna vid namn… Hufvudstadbladet berättar idag om en av hans vapenbröder, som just idag fick sitt Finländska Medborgarskap..

 

KOM IHÅG: Svenska Armén slåss alltid till sista Finnen….

I Vilket ”Thor News” berättar om ett av Norges många Gudahov

I anslutning till vad jag skrev om Jim Lyngvild och Danmarks nya Gudahov igår, kommer nu den norska sajten ”Thor News” – Supplier of Norwegian Culture med en intressant notis om ett av Norges många Asatrogna Gudahov från gamla tider, närmare bestämt det ”Hov” som ligger beläget på ön Jöa nära Namsos, Norr om Tröndelagen. Där fann man redan på 1960-talet en obruten följd av begravningar inom samma ätt och familj, som sträcker sig bakåt från cirka år 1000 till 600 talet enligt vår tideräkning. Det ovanliga med begravningarna är att minst sju kvinnor och fyra män har begravts sittande i upprätt ställning, vilket skall vara Världsunikt, påstår den norska sajten.

sitting-grave-viking-1

Detta är dock fel i sak, och inte världsunikt alls. Redan på 1800-talet, och vid den svenska arkeologins början kunde arkeologen Hjalmar Stolpe konstatera att många av adelsgravarna inom borgområdet i Birka, allihop sk ”Kammargravar” efter den modell svenska vikingar gjorde i Gårdarike eller Ryssland, innehöll en eller flera personer, som begravts just i sittande ställning. Mycket berömd är exempelvis krigarbegravningen i graven Björkö 581 – som en kvinnlig arkeolog i Sverige nu vill bortförklara som en kvinnlig begravning, trots alla vapenfynd som gjorts i precis den graven – det skall bli intressant att se vad man baserar denna omtolkning på så småningom…

10_gravbirka1Flera runverser innehåller också omtalanden som ”sitter i högen, högättad hövding” (se även Rökstenens Theoderik-strof, som jag berättade om nyligen ) och grav 851 från Birka är långtifrån unik. Man har också hittat en grav med en ung man och en ung kvinna, som måste ha dött av sjukdom, en kort tid efter varandra. Mannen har kvinnan sittande i sitt eget knä, och han håller hennes ena hand och håller om henne med andra armen, som för att visa att döden inte är något farligt, och att de alltid kommer att förbli tillsammans i nästa värld. De har sina ridhästar i ett annat utrymme i samma grav, precis som kavalleristen med komplett utrustning från grav 851, och mannen har en rik vapenutrustning, medan kvinnan har en kista med smycken och husgeråd intill sig.

36ee71626b9157cca0916043acb58e94

Innan Birka-graven stängts har någon också kastat ett spjut snett ned i graven, i en gest av ”Oden äge er alla !” som det står i sagorna – ett vanligt sätt att viga någon åt döden, och rituellt ”stänga” en grav. Vad som gör den norska gården med namnet ”Hov” – visst inget ovanligt namn – man kan bara tänka på den berömda gården ”Hov” i Hackås i det närbelägna Jämtland, och många andra platser i Sverige där Gudahov bevisligen stått – unik är däremot följden av individer inom samma släkt, samt att man uppenbarligen haft ett lokalt gravskick just där. Det vanliga i järnålderns och vikingatidens hedniska gravar är annars brandbegravning, vilket är det vanligaste bland hedningar och Asatroende än idag, men i Vendel- och Valsgärdegravarna – som nästan helt säkert tillhörde en uppländsk kungaätt – har man ett undantag.

gard-pa-hojd.png-for-web-xlarge

Hur Gudahov i Norge och Sverige en gång kunde ha sett ut

Männen i de norska gravarna är hela tio centimeter kortare än vad som var meddelängd på den tiden, och den äldste av dem är knappa 40 år, medan kvinnorna i samma ätt däremot levt till högre ålder, och är av större kroppslängd. Den norske arkeologen Marte Moklebust trodde på 1960-talet att dessa män varit Godar eller Frejs präster, och att detta förklarar varför de var så klena, ja klenare än kvinnorna i samma ätt, vilka otvivelaktigt var av nordiskt ursprung. I varje grav finns också rester efter ett rituellt bål, samt 20 cm långa knivar med avbruten udd – sådana ”ångerstål” användes i svensk och norsk folktro från långt senare perioder enbart för magiska ändamål, och i varje fall kan knivarna inte varit avsedda för hushållsbruk eller till att slåss med, medan varje begravning ligger kompassrätt orienterad åt antingen sydöst (mot centrala Norge) eller Nordnordöst (norrut längs kusten).

Själv har jag en helt annan förklaring till de sju identifierade manliga indivderna, och det är att det helt enkelt kan röra sig om samer, ingifta i en ätt med nordiska kvinnor, vilket förklarar deras genetiska karaktärsdrag – alla är kortväxta, krumbenta och kortskalliga individer, kvinnorna däremot långskallar, med typiskt nordiska drag. På 1960-talet fanns ingen DNA analys, så detta är bara en helt obevisad hypotes från min sida – arkeologen Gunilla Larsson i Sverige ansåg sig så sent som för en månad sen ha DNA bevis för att en (som i en endaste enda kvinnlig individ) från Tuna i Alsike faktiskt varit av samiskt ursprung – men vad bevisar i så fall allt detta ?

Ingen av männen från ön vid Namsos i Norge hade de ringaste samiska föremål eller något samiskt gravgods med sig. Det hade inte kvinnan från Alsike heller.

Dessutom var de alla ingifta i rent nordiska ätter, antingen verkliga adelsätter eller till och med kungafamiljer (om nu vendelgravarna verkligen har någon samisk individ, vilket är totalt obevisat till dags dato) Med andra ord – det fanns inga renrasiga samer, ens på Vikingatiden – och ingen självständig ”samekultur” heller

Allt som fanns, var emellertid den Nordiska och Asatrogna kulturen – både här i Sverige och i Norge. Alla föremål som hittats i gravarna tillhörde en nordisk kultur, och bevisar ovedersägligen och oomkullrunkeligen, att här skett assimilation, inte integration en starkare kultur har helt enkelt tagit upp individer från en svagare, som helt övergått till den starkare kulturens vanor, gravskick, religion, kultur och antagligen också språk – medan inga rester av en självständig samekultur hittats i Norden före medeltiden…

Slutligen är det ju fascinerande att tänka sig, att gudahovet vid Hov varit i kontinuerligt bruk i flera århundraden, men också vid Trondheim hittade man ett sådant för några år sedan.. Och i det svenska norrland finns släktgårdar, som brukats av samma familj sedan minst 1300-talet – genom mer än 600 år av helt svensk bosättning och svensk historia – så det hela är egentligen inte så konstigt. Asatron har historiskt kontinuitet – den hör hemma i våra länder – här har den sitt starkaste fäste – både nu och i framtiden !

487

 

Samernas ”nationaldag” något att fira ?

 

I fredags var det visst Samernas nationaldag, uppger SVT. Samma Samer har förklarats vara ”urbefolkning” i Sverige. Men – har de någonsin varit det ?

Olaus Magnus Historia om de nordiska folkenNej, Samer är INGEN ”Ursprungsbefolkning” i Sverige ! De har aldrig varit det heller, eftersom de redan i sig är en blandning av olika folkslag…

De äldsta påstått Samiska lämningar som överhuvudtaget hittats i vårt land är högst 7000 år gamla. De äldsta svenska lämningar som hittats – för ca 80 % av befolkningen hade då samma genetiska och etniska bakgrund – det här med etnicitet existerar faktiskt ! – är cirka 15 000 år gamla. Döm då själv om vilka det är som är den verkliga ”urbefolkningen” !

Sedan 2007 har en mängd genetiska undersökningar gjorts, som via mitokondriellt DNA och Y-kromosom-DNA visar att samerna huvudsakligen har ett europeiskt ursprung och inte är släkt med asiatiska folk, som många forskare tidigare hade trott. Våra egna förfäder har levt minst dubbelt så länge också i Norrbotten och övriga Norrland, inklusive Lappland. Den norska sk ”Komsa-kulturen” som existerade på Ofoten-öarna och vid Isranden invid Norra Norges kust har av många utpekats som det verkliga ursprunget till all senare samisk kultur. Märkligt nog är alla Komsa-renjägarnas redskap till förväxling lika Ahrensburg-kulturens redskap från centrala Tyskland, ca 11 000 – 9000 år före vår tideräkning. Och Komsa-kulturens gravfynd innehåller inga kortskalliga individer med en kroppslängd under 168 cm – utan bara långskallar med en medellängd på 180 cm eller mer, tråkigt nog för ”samenationalisterna”.

Ahrensburg_point

Lapska stenpilar nämns i de nordiska sagorna, men både Nordmän som Orvar Odd eller ”Finnar” använde dem… och där fanns inga Samer i sagan… (märkligt nog – eller ?)

Nästan alla Samer som lever idag torde vara helt eniga med mig att det är stor skillnad på att vara renjägare och renägare. Man kan faktiskt säga, att detta är två helt motsatta begrepp. Samernas påstådda ”rättigheter” handlar alla om renskötsel i industriell skala, vilket är ett mycket nymodigt fenomen, som aldrig tidigare förekommit i historien, och som blivit möjligt tack vare snöskoterns införande, och andra saker, som inte alls har med någon ”urbefolkning” att skaffa. och på ”Sametinget” – denna föga demokratiska församling – har bara de största renägarna den verkliga rösträtten… 20 000 Samer finns i Sverige – fler är det inte – och fler har de heller aldrig varit, ens under historisk tid.

Vi själva, däremot, har uppgått till 100 000-tals, sedan åtminstone den yngre bronsåldern.

Någon samisk etnicitet fanns inte före vår tideräknings början – därom är alla forskare ense. Tacitus kallar samerna för ”fennoi” alltså finnar, och språkligt sett är det än idag väldigt liten skillnad mellan Samiska och finska. Också Prokopios och andra klassiska källor var så sent som 500 eK helt eniga om att skrithifinnoi eller ”skridfinnarna” som alltså var ett skidåkande, renjagande (men inte renägande, för det fanns inga renägare då)  folk, bodde i Finland och inte i Sverige..

fenno-ugri heimo alue map-1

Före år 500 ungefär förekom ingen samisk inflyttning alls till Sverige, och då bara i Norrbottens älvdalar, där det redan bott folk mer än 9000 år tidigare… Vem var då ”urbefolkning” ?

 När den norrländska skifferkulturens stammar – som bott där sedan Komsa-tiden och än före (man har numera hittat stenåldersboplatser i Norrland med en ålder på 10500 år -men fortfarande hittar man bara ”långskallar” och inga samer ) mötte de från 2000 – 3000 sakta invandrande ”skridfinnarna” hände något. Nu först slutade man vara renjägare, och fram emot 700 – alltså under Vendeltiden – blev man renägare. Först då uppstod en verklig ”samekultur” i vårt land.

Äldre än så, är faktiskt inte den samiska kulturen – även om dagens samer och dagens svenskar alltså har gemensamma förfäder i mycket stor utsträckning. Nu är det i och för sig också så, att en kulturs ålder inte säger något om dess värde, särskilt inte i dagsläget – men skillnaderna mellan Nordiskt och Samiskt, var förmodligen mycket mindre än vi nu ens vill förstå..

Och det är faktiskt inte det enda som vi har gemensamt.

Vi har faktiskt också en gemensam mytologi, som vi ska se. Sejd – och att uppställa Hargar – med andra ord Seitar – ingår både i Lapsk Hedendom och Asatro.

2526246_1200_675En ”harg” eller en ”sejte” har oftast sett exakt likadan ut…

Sejden är en schamanistisk teknik, och den har vi gemensamt med både samer och finnar, även om vi alltid ansett att finnarna och lapparna varit de mest framstående sejdmän och sejdkvinnor man kan finna.

Tiermes, Horagalles eller Tore-Karl är exakt samma Gud som Tor finnarna kallade honom senare för Perkele – och i Ryssland kallas han för Perun och för litauerna är han Perkunas. Överallt samma tro, samma gud, samma hedendom fast i olika lokala varianter..

tierms

 Överallt – över hela det påstådda ”Sapmi” dyrkades en och samma Hammarlyftande Gud, vars namn är Tor eller Horagalles, Tore-Karl… ”Trolltrummor” fanns också i den nordiska traditionen…

Ancient_Nordic_Sami_people_offering_to_Diermes_or_Thor_by_Picart_1724

 Och inte bara det. Ukko, eller Jubmel – samernas övergud – heter hos oss Oden. Maderakka, den stora jordkvinnan, heter hos oss Gerd, Hertha, Earth, Nerthus.

Maderakka har i sin tur tre döttrar, Akkorna, som sitter under varje samisk kåta, och formar barns och människors öden. Vi känner dem som de tre Nornorna...

Raedie, den store Rådaren, eller ”Väralden Olmai” – ”Världs-mannen” är Tyr, den tidiga Järnålderns dominerande gud, som rådde över rättvisan.

Thiazzi-Olmai, vattnets gud, har rakt av övertagits in i Asatron som Tjatse, den väldige vatten- och forsjätten i örngestalt.

Hardy-Loki_ThjaziTjatse förekommer både hos Samer och i Asatro… ingen tillfällighet !

Bieggolmai, Kastskovel-Mannen, som går på skidor, är bronsålderns skidåkande solgud Ull, som också styr över vindarna…

bieggolmai ci_unc_sunset_mvideo_jan99När skidspets-formade moln syns på himlen, blir det snart snöstorm… Det visste både lappar och Vikingar…

Biejjenniejte, Soldottern är Freja eller Idun i en annan form, och solen, Päive – är Siv – också en solgudinna. Jukksakka – Pil-Akkan, en bågskjutande vintergudinna, motsvarar mycket väl Skade – från vilken hela Skandinavien fått sitt namn.. Såhär skildras hon av en modern samisk konstnärinna – likheten emot Asatro är slående…

Juksakka Skade eller Jukksakka hos Samerna är samma gudinna, samma attribut, samma funktioner…

juksakka-1

Sarakka – som sägs motsvara Venus eller Freja – även som stjärna – Freja är ju Mardöll, eller Aftonstjärnan – beskyddar kvinnorna, och underlättar deras födsel – liksom Freja.

3sys2

Återigen ser vi, att vi har mera som förenar, och mindre som skiljer. Samma väsen till hug, hamn och rot. Dörr-gumman” eller Ukksakka, slutligen, motsvarar Hel, hon som bevakar porten till nästa värld, eller Urd, den äldsta Nornan. Allt hänger samman – och i Hedendomens universum finns bara likheter, fast med lokala skillnader.

Till vad behöver vi då en ”samisk nationaldag” ?? Jag firar gärna en Samisk ”Kulturdag” – visst – men någon separat nation är samerna inte. Det har de aldrig varit, och kommer heller aldrig till att bli.

Vi har EN nationaldag, ty vi är ETT folk, ett land och ett släkte. Och Samekultur eller Asatro kan vi utöva varje dag, året om ifall vi så vill…

sarakkabild