Hedniska Tankars Runskola (del 22) – Dag-runan

Genom tiderna har det funnits många arkeologiska fynd, från den Gotländska Kylverstenen och vidare framåt, som bevisar att den sk Uthark-teorin i allt väsentligt är riktig, när det gäller den esoteriska eller ”magiska” användningen av den äldre runradens runor. Det faktum att man ofta ställt upp runorna i sk ”runhjul” och att vi hittar runhjulen på mängder av brakteater, ringar och amuletter visar oss också, att man kände till konsten att göra enkla förskjutningschiffer, varav förändringen av skrivsystemets futhark till en esoterisk uthark är den allra enklaste – och en numerologisk analys, både av runraden och en hel del fornfynd med lönnrunor bevisar faktiskt teorins riktighet och värde, eftersom vi annars har en mängd inskrifter, som inte kan förklaras på annat sätt.

 

Runan Dag, av ett förgermanskt Dagaz med samma betydelse, kommer vanligen som den tjugoandra i Utharken, följd av Odal och till sist Fä. rikedomens runa. Den finns också med i den yngre, angelsaxiska runraden och i en hel del runstensinskriptioner som till exempel Ö 43 från Ingelstad i Östergötland, kan man se hur man skrivit in en Dag-runa istället för personnamnet Dag, vilket visar hur runan uttalades och hade för namn – det finner vi ju också ur de olika bevarade runpoemens minnesverser.

 

Numerologiskt sett är runans tjugotvå-tal lika med två gånger elva, eller dualismens och konfliktens thurs-runa gånger äringens och årsväxtens Jara-runa. Runan består också av två D-liknande delar, som man sett som en avbildning av den ”Dellings dörr” som nämns i Eddan, eller soluppgången – Delling var far till dag, sade man. I överförd bemärkelse har man därför liknat Dag-runan vid en runa för uppvaknande, plötslig insikt eller visdom, ja upplysning överhuvudtaget – man kan minnas de ”Doors of Perception” som Aldous Huxley och andra långt senare skulle skriva om, och varifrån också rockgruppen ”The Doors” med Jim Morrison tog sitt namn. Dag-runan står för också för den ljusa halva året, eller den ljusa årstiden och dygnets ljusa timmar, liksom för våren och naturens pånyttfödelse i motsats till hösten, men också för uppvaknande, upplysning och utveckling.

Berömd är också inledningen på Sigdrifumal i Eddan, där valkyrian Sigddrifa anropar Dagen och Dags söner, det nya människosläktets representanter. Någon har kallat Dag-runan för en symbol för Bifrost, regnbågen, och övergången emot Valhall och Världarna därovan, och runan liknar också en port, som öppnar sig – porten mot det okända och översinnliga. I spådomar står dag-runan ofta för plötslig insikt eller inspiration, en omvälvande eller inträffad händelse, nästan alltid av positiv natur. Edred Thorson ville också koppla den till den egna härden, Heimdall eller Rig som världens upprätthållare, och symboliken är inte utan fog, när Bifrost nämns i sammanhanget.

Dag eller Dagen på sin häst Skinfaxe, målad av Peter Nicolai Arbo 1874

 

Freja Ashwynn menade på 1990-talet att där Jara står för en lugn omvälvning eller årstiderna gång, innebär Dag-runan tvära kast mellan ljus och mörker, och snabba omställningar – kanske flyttning, byte av bostad eller arbete. Hon kallar också Dag för en Ragnaröks runa, runan för Muspelheim och hettan som kommer, när Världsbranden utlöses och Bifrosts bro faller. Hon menar också att Dag-runan kan utveckla ”hugögat” eller verkligt kunniga runmagikers förmåga att se i det fördolda, och uppleta gömda föremål, men kallar den också för en glömskeruna, som kan användas för att dölja stöldbegärliga föremål i samband med bindrunor. Om allt detta fungerar, vill jag själv låta vara osagt.

Sigdriva eller brynhild som segergiverska vid gryningens portar

Andra har sett både natt och dag i runans två halvor, liksom en dubbelyxa – samma figur återkommer ofta på Bronsålderns hällristningar, och i Kiviksgraven. Runan står på det sättet för dualitet, men också balans. Andra har sett en Torsruna i Dag, samt ett skydd emot blixtnedslag och alltför plötsliga händelser – en annan sida av runans hävdvunna tolkning, dvs snabba omvälvningar. Helmut Arnz och andra språkhistoriker påpekade under tidigt 1900-tal att *dheguz på proto-indoeuropeiska skulle betyda glöd, eldsken, och ur det har ord som dag, Tag, Day osv senare utvecklat sig – och Dag-runan skall ha funnits inristad på gravurnor från Schwaben och övriga Tyskland, vilka tyder på att de skulle kunna vara en symbol för återuppståndelse, efter ragnarök, en tanke som ju också Voluspá innehåller

Enkel ”stadhagalder” för Dag-runan

 

Agrell, slutligen, nämner att Dag-runan finns med både i en 700-tals handskrift från Salzburg och det engelska runpoemet, så dess namn och betydelse är styrkt från flera helt olika delar av Europa, och flera århundraden. Också det svenska ordet dager, dagbräckning mfl ord har kommit ur runans namn.

I det engelska runpoemet från åttahundratalet står att ”Drotten” eller Oden sänt oss dagrunan, kär för människosläktet, älskad mångenstädes, nyttig för gamla och arma; allom till gagn – i min översättning. Samma tanke kommer också upp hos gumman Turid i en av de isländska kristninga-sagorna. Thangbrand, den onde tyske biskopen och mördaren, som sändes till Island och där mördade fler än två gånger, mötte en gång en gammal gumma, som ensam satt kvar på platsen för Alltinget, eftersom han kommit försent dit. Han frågade henne då om hon trodde på Tor eller Jesus, men hon svarade honom att ingen någonsin sett jesus, utom som en död bild på ett träkors, och sade sedan att ”den gud som gjort solen är min gud, för han skulle inte klaga på att jag sitter här och värmer mina gamla ben om våren, eller att solens strålar gör de unga männen en smula raskare och mer vapenföra, och de unga flickorna en smula kåtare…” Då tog sig Tangbrand till att slå och misshandla henne med ett krucifix, och kalla henne för den värsta hedning, som de kristna alltid gör; men folk från angränsande bodar, som också var kvar på Tingsplatsen, rusade fram och avstyrde det hela, och avhyste den kristne prelaten.

Så kan det gå, men att Dag är en dagens och Heimdalls runa, förblir säkert. Hell Dag och Dags söner !

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs (del 15) Sowilo eller Seger

Solrunan, på proto-germanska Sowilo, annars även känd som Seger eller Siegel, är en av den äldre, 24-typiga runradens lättast igenkännbara och mest omtalade runor. Många kristna hyser tyvärr en fullkomligt irrationell skräck för den, vilket förstås har samband med deras ständigt återkommande griller om djävulen och helvetet. och ofta har man hotat med förbud emot denna runa eller andra runor överhuvudtaget, bara för att en viss politisk rörelse i Centraleuropa för ungefär åttio år sedan använde den på ett felaktigt sätt. Från min barndom på 1970-talet minns jag hur svenska Socialdemokrater hela tiden hetsade emot just denna runa – orsaken var att det hemska, hemska hårdrocksbandet Kiss skulle ha använt den sin logotyp, och den ökände kristne Tv-mannen Sievert Öholm varnade oss offentligt i svensk statstelevision för att dessa amerikanska populärmusiker skulle vara Satanister, besatta av djävulen på fullt allvar och så vidare.

 

Att Gene Simmons (sångare) Paul Stanley (gitarr) faktiskt var judiska familjegrabbar gick helt Svensk Socialdemokrati förbi. Var detta band så himla ”farligt” egentligen ?

Men för våra förfäder var solrunan något helt annat, än dessa ständiga kristna skräck-visioner, som vi fortfarande tvångsmatas med. Kunniga i siffersymbolik som den äldre runradens skapare otvivelaktigt var, så visste de att Asarna heliga tretal (för Oden, Tor och Frej) gånger Kaun-runans femtal (runan heter också sken, och betyder ljus eller fackla) blir femton, och vad är då mer naturligt, än att helga den femtonde runan till just Solen, eller det största himmelsljuset av alla. Så tänkte man, och som ni ser passar det bra samman. Under århundradenas lopp skrevs runan på olika sätt i runinskrifter, både på lösa föremål och fasta stenar.

Man har sagt, att äldre etruiska alfabeten kan ha påverkat runans tidiga utseende, eftersom många forskare tror att runraden kom till i Alpområdet långt före kristi påstådda födelse. Runan har alltid fått symbolisera solen, och en del anser att den därmed har koppling till Balder, men Balders ursprung som solgud är mycket omtvistat – att Ull däremot var en solgudomlighet redan under bronsåldern, är oomtvistligt. I det gammelnorska runpoemet står det skrivet:

Sól er landa ljóme;
lúti ek helgum dóme.

Sol är landets ljus, och det låter jag vara en helgedom”, med andra ord – och det är väl ett väl funnet uttryck för hur vi hedningar sätter värde på naturens helgedom. Också i de isländska och angelsaxiska runverserna från åttahundratalet, respektive handskriftsblad i den Angermanska samlingen (som går tillbaka på förkristna källor) kopplar runan till solen, och dess livgivande strålar. I Runatal Hávamáls, de avslutande stroferna i Havamal, där de sista sex runstroferna tyvärr saknas, står det skrivet följande:

Þat kann ek it fimmtánda
er gól Þjóðrerir
dvergr fyr Dellings durum:
afl gól hann ásum,
en alfum frama,
hyggju Hroftatý.

Det kan jag som den femtonde – Den gol Tjodrörer, Dvärgen framför Dellings Dörrar, Avel gol han åt Asar, och åt Alfer Framgång, men hugnad åt Hroptatyr….

Så lyder denna strof i min egen översättning, och till skillnad från Lasse Lönnroth och andra nidingar och lögnare, sätter jag inte in onödiga ord som inte finns i originaltexten.

Tjodrörer, eller ”folkröraren” är ett bra Heite eller namn för solen själv – när Solen stiger upp, vaknar ju människor ofta av sig själva…”Tjod” eller på gotiska theod, betyder folk, och det syns också i ”Svitjod” eller ”Sveafolket” – det äldsta namnet på vårt land, som varit självständigt i mer än tusen år innan Eurokrater och falska politiker gjorde slut på vårt folks frihet. Uttrycket ”Dellings Dörrar” finns också på andra ställen i Eddan – vi skulle kunna säga dagens portar eller soluppgången. ”Dvergr” betyder ju stöd, upprätthållare, och inte nödvändigtvis ett dvärglikt väsen, Austri, Sudri, Vestri och Nordri eller himlens fyra väderstreck, kallas ju också ”Dvärgar”. Att solen ger kraft eller Avel, alltså Alstring åt Asarna, är heller inte så konstigt, och att Vanerna eller Alferna. som råder över grönskan och det växande, ska få ”frama” eller framgång syftar förstås också på solens makt.

Genomgående för hela Eddan är att ”Asar och Vaner” för de två gudasläktena hela tiden används omväxlande med ”Asar och Alfer” och att det inte finns någon skillnad på dessa språkliga uttryck, som betyder ett och detsamma.

 

Också i en annan känd Eddadikt, Sigdrifumál finns seger-runan eller solrunan nämnd. Valkyrian Bryndhild, som nyss har väcks av Sigurd Fafnesbane på Hindarfjällets topp – en plats som många tyckt sig igenkänna vid Externsteine i Tyskland, prisar den uppgående solen med dessa ord:

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum.

Alltså – i min översättning, och ingen ”lönn-rothares”: ”Hell Asar – Hell Asynjor – Hell över vår alstringsrika Jord ! Mål och Mannavett, ge ock oss människor två, och läkehänder, medan vi lever”

Sagans ”Hindarfjäll” eller soltempel är kanske inte bara en saga. Många vet, att Externsteines klippformationer finns på riktigt och varit använda i förkristen tid…

”Maerum” är ett ord som i en annan grammattisk form förekommer även på Rökstenen, där det står ”Skati maeringa” alltså ”människors skatt”, mänsklighetens välgörare. De två människor Brynhild tänker på är väl i första hand henne själv och Sigurd, som ju sitter vid hennes sida på klippan; och läkehänder eller händer som kan uträtta något, är förstås gott att ha, de är lika solens skinande strålar, som lyser upp i tillvaron. Man och kvinna ska göra detta tillsammans, antyder Brynhild, och så ska de leva med varandra. Detta är visst ingen bön, som de kristna tänkt sig, för vi Asatroende ber aldrig, men en välsignelse, och en hälsning till Solen, vilket är något helt annat. Förstår man inte detta, förstår man inte heller Hedendomens innersta väsen. Och hon fortsätter:

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Segerrunor skall du kunna, om du seger vill hava, Och rista dem på svärdets hjalt. Somliga på blodrännan, somliga på eggkroppen, och nämna Två gånger Tyr…

”Valböstet” som det talas om har tytts som svärdets ”kropp” eller sidor, medan ”vettrimum” då ska vara ”rännan för vätan” i mitten, eller med andra ord blodrännan. Detta kan vara smidestermer, vilket nog intresserar dem som tillverkar kopior av järnålderns eggjärn, och att Tyr-runan – som vi snart skall komma till – också nämns i sammanhanget, är förstås också betydelsefullt.

Brynhild, valkyrian som överbringar kunskap och inte bara är ett stridsväsen är själv en solkvinna, liksom Siv eller Sunna, solgudinnan själv – som förstås också har starka kopplingar till den femtonde runan. Också familjen, kärlek mellan människorna i betydelsen kärlek till nästan, eller vänskap, inte sexualitet, har kopplats till solrunan, som sägs representera lycka, framgång och härliga tider,och detta hör onekligen hit. Iöverförd bemärkelse står den förstås också för sommaren och våren, eller den ljusa årstiden överhuvudtaget.

Nej – just det – det finns inga ”omvända” runor…

Pseudonymen Atreid Grimsson ville på 1980-talet se självgodhet eller överdriven självtillräcklighet i denna runa, men för det har jag hittat få eller inga bevis. Seger, och framgång i strid eller affärer, arbete och liv och goda skördar har förstås långt tidigare kopplats till runan, och detta har ofta kommit fram i de bevarade runstrofer man hittat. Edred Thorson såg under samma tidsperiod Solrunan som tillhörande det isländska begreppet ”knesol” eller ”knäande sol”, solen om aftonen, som han associerade med stadhagalder eller den tyska ”run-yogan” där man kan beskriva den S-formade solrunan genom en hukande ställning, där kroppen bildar runans översta snedställda stapel, och lår och underben ”knäet” och de två andra strecken i runan.

 

 

 

Freyja Ashwynn och andra på 1990-talet kopplade istället Solrunan till Tor, och Tors blixt, samt lät det gotiska ”Sowilo” stå inte bara för solen, utan för självet, det vakna medvetandets mest centrala del hos människan, precis som Brynhilde – Sigurds vägledarinna och härskarinna – utvecklar hjältens ”själv” och rustar honom inför den fortsatta kamp, han måste utkämpa själv.

Tre solrunor med gemensamt centrum bildar en såkallad ”Fylfot” eller en triskele, en symbol som syns också i Isle of Mans vapen, och på flera vapensköldar, och två korslagda solrunor bildar en svastika. Symboliken bakom detta ska inte feltolkas eller överdrivas, bara för att en viss politisk rörelse under nittonhundratalets tidigare hälft använde solrunan på fel sätt nere i Tyskland – den är ändå en uråldrig symbol som använts i flera tusen år helt utan samband med detta, och är ingenting att vara rädd för, även om det händer att vissa kristna, som inte förstår bättre, fortfarande är mycket rädda för denna runa.

Fries i Holland kallande den för Sig, vilket han härleder ur Sigel, som ett namn på solen, samt ord som sigle på formgermanska, som betyder juvel, ädelsten, insegel, tecken. Selig, Salig och andra liknande ord hör också hit, rent etymologiskt, och både i det norska och isländska runpoemet, används den femtonde runan rakt fram som namn på solen, vilket återigen bevisar, att uthark-teorin är numerologiskt riktig. Det gammalengelska runpoemet säger att Sigel är sjöfarares bärgning och lycka, och att solen leder dem i land – en annan syftning på runans betydelse för lycka och tur i affärer, och som segerruna. Helmut Arntz, en tysk runforskare, nämnde också allt detta, och tillade att Solrunan eller Segerrunan var den mest centrala i hela runraden, som han såg det, inte minst med tanke på bronsålderns solkult, och hur gamla symboler som triskelen är. Redan på stenåldern kände man till dem, och S-formiga solstrålar utgående från en stor och rund solskiva, finns ibland också på bronsålderns hällristningar. ”Gott liv och läkehänder” som nämns i Sigdrifumals kända strof om Solrunan, tyder också på vad man kan använda den till inom runmagi.

Juletid är också tiden för Solens återfödelse…

Hedniska Tankars Runkurs (6) – Gifu eller Gåvorunan

Gåva kräver att gengåva gives !

  • Ur Hávamál

Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.”

Hávamál, 52 strofen

I min översättning:

Mycket av något
skall man inte giva,
ofta köper sig lite lov
med halva brödet
och halva karet
fick jag mig en frände

Men se,
du bereder för mig
ett bondage-kors
i mina ovänners
direkta åsyn
och låter min bägare
fylld med grogg
flöda över

– ”Kristet Utseende”
(ur deras fina låt ”Club Raki Turkye”)

Gifu eller Gåvorunan är konstruerad ur två Kaun-runor vända mot varandra – den symboliserar förening och utbyte av alla slag

Gåvorunan, Gebo på gotiska eller Gifu på Norröna, är den sjätte runan i Utharken, och består numerologiskt sett mycket riktigt av motsatsernas tvåtal, multiplicerat med Asarnas och Harmonins tretal. Utan kunskap om detta förhållande, kan runans rätta mening och innebörd aldrig förstås på rätt sätt – jämför också med vad jag skrivit om de tidigare runorna och deras numerologiska sammanhang. Två gånger sex blir tolv, Pertha-runans tal, och som vi ska se erinrar denna runa också om en ”isärdragen” Gifu-runa, som också kan förstås och symboliseras som två Sken eller Kaun runor vända mot varandra, med en gemensam spets eller mötespunkt – det är förstås ingen slump utan en fullt medveten handling av runradens skapare, han som ”Runor ropade och tog” och vars dag det är idag, för detta skrivs på en Onsdag.

 

 

Tre gånger sex, i sin tur, är Hästrunan Ehs tal (alltså Asarnas tal gånger gåvans tal – hästen sågs ju som en gåva från Asarna) eller arton, och fyra – materiens tal – multiplicerat med Gifu-runan, ger oss Rikedomsrunan Fä – alltså ”materiella gåvor” med andra ord – eller just rikedomar. Ni ser hur bra allt detta stämmer, och passar samman. Man måste inse att runorna inte är något slumpvis sammansatt system, eller en massa esoteriska symboler som har blandats samman ”huller om buller” som många felaktigt tror – allt har gjorts som en ”oktal kod” (ja, den äldre runraden är också indelad i tre ”aettir” eller ätter om åtta runor vardera) eller med en mycket målmedveten tanke bakom alltsammans.

Man har påstått att Gåvorunan skulle vara den första av Frejas runor, men jag ser för min del mycket av Odens eller Sejdens kraft i denna runa, även om allt det som Oden står för mera kommer fram i andra runor, som vi skall lära oss sedan. Vad gäller Gåvor och Givande finns det dem, som har skrivit långa och insiktsfulla artiklar om Gifu-runan och dess kraft. Man har till och med associerat de ”Gammanrunor” eller Glädjerunor som nämns i Sigdrifumál och på andra ställen med Gåvorunan, och tänkt sig att Sigdrifa eller Brynhild skall ha lärt ut dem till Sigurd, Fafnes bane, när de två förenades rent fysiskt på ”Hindarfjället”. Traditioner finns om det märkliga ”stjärnobservatoriet”, den allra högsta av de mäktiga kalkstensklipporna vid Externsteine i Tyskland (ortnamnet syftade ursprungligen på vassa, spetsiga stenar, snarare än bokstaven ”X”) där män och kvinnor skall ha legat nakna tillsammans under stjärnorna, och förenats i en lång, givande glädjeakt lika god som någon Freja själv har att erbjuda de som är ovanligt lyckligt lottade…

Det må nu vara hur det vill och kan med denna sak, men på Walphurgisnacht har det hänt att man fortfarande tänder eldar – liknande det stängsel av eld som en gång omgav Brynhilde (kanske en symbolisk gestaltning av Kaun eller Sken-runans kraft – Sigurd kom ju dit via ”Reid”) och platsen i sig är alldeles förtjusande att vila på – det kan jag och en annan person intyga för er allihop, fast vad hon heter, säger jag inte..  Nåja – somliga – en tradition som hållit i sig ända sedan artonhundratalet – har som de tyska runmagikerna och esoterikerna tänkt sig att förebilderna till Völsungasagans och enare Nibelungelieds kärlekspar alltså verkligen utfört vissa riter tillsammans just här, och det ”på riktigt” efter vad jag själv alltså kan berätta.

”Veten i än, eller vad” ?

 

Runan anses också stå för offervilja, lojalitet och kärlek i allmänhet, inte alls bara kärlek enbart på det sexuella planet, och en del svenska Runmagiker som Atreid Grimsson har noterat, att även om Gifu oftast står för positiva saker som gåvor av olika slag, visad vänlighet emot främlingar eller närstående, så kan offerviljan och strävan efter harmoni som runan uttrycker ibland drivas en smula för långt, och leda till onödiga offer. Självfallet bör man vara givmild och visa kärlek, men visar vi kärlek och givmildhet åt fel personer, som inte har förstånd att ta vara på gåvorna eller alls uppskatta dem, så går det oss illa, och vi råkar kanske i så fall ut för att slösa bort det bästa vi har på ovärdiga människor, och sådana som ingenting begriper…

Det där med kärleken eller gåvornas livgivande kraft är inte alltid så enkelt, som man ibland kan frestas att tro…

Andra har associerat Gifu till mer konkreta gåvor typ frukt och äpplen, vilket ju är aktuellt just vid denna årstid, men undvikit att koppla den till skörd i betydelsen årsväxt, eftersom man då kommer in mera på Jara, den elfte runan och dess användningsområde. Träd och rötter har också associerats till runan (om man så vill, kan ju ”krysset” tolkas som en trädstam sedd rakt uppifrån, ovanför trädets krona) och en hel del illustratörer har också genom åren utvecklat detta tema.

I Runatal Hávamáls syftar Oden direkt på Gifus koppling till rötter, och medel från växtriket på gott och ont, då han säger:

Þat kann ek it sétta: /ef mik særir þegná vrótum /hrás viðar,ok þann /haler mik heifta kveðr, /þann eta mein heldr en mik.

Eller, i min egen översättning till modern svenska:

Det kan jag för det sjätte – Om en thegn vill såra mig, med ristat på trädens rötter, och då man mig skada kväder – Det ska skada honom, hellre än mig !

Thegn betyder furste, som i skaldeuttrycket ”Manna Thengil” – männens furste eller ledare, men också en runkunnig kämpe – och Gifu runan uppfattades som vi ser inte bara som något helt oskyldigt, kanske därför att den av naturliga skäl var vanlig i bindrunor – att rita ett enkelt kryss, och sen sätta onda runor runt om, kunde ju duga som en amatörmässig förbannelse. Vanligare är dock Gifu runans användning i bindrunor förr kärleksmagi, och en mycket enkel sådan, kan ni få lära er här:

Här ser ni Sken-runan, med talvärdet 5, ihopsatt med både Reid (talvärde 4) och Gifu (talvärde 6) samt – den har ni inte lärt er än – Wynjo-eller glädjerunan, den andra av Frejas runor – med talvärdet 7 – sammanlagt får vi alltså 22 – vilket inte för inte är Ing-runan eller Frejs tal redan namnet ”Ing-rid” betyder ju en kvinna som rider på en Ing – och vad det är för något, förstår nog de flesta vuxna kvinnor – för detta med runor är inget för småttingar, spenabarn eller dess vederlikar.

Gåvan som Gifu uttrycker, kan också vara begåvning eller kunskap, eller en symbol för allt det goda i livet, som vi oftast associerar med Freja – skönhet, glädje, kroppslig begåvning och mycket mer. I Runatal havamals talar Oden om en stor hemlighet i den artonde strofen (3 x 6 = 18), som han inte lär ut till någon annan än den han håller i sina armar, eller sin syster – som av några forskare antagits vara just Freja.

Havamal talar mycket ofta om gåvor, och framställer det nästan som ett krav att ge gåvor till nya och avlägsna vänner, som finns i främmande land. Det sägs också av Oden att även en liten gåva eller blygsam hjälp kan ge stora välsignelser, och också en dryck vatten och en halv kaka bröd kan leda till en livslång vänskap, om vi får tro Havamals ord. Freja Ashwynn och andra har mediterat över Gifus betydelse för att ”sända” eller ”slopa”, dvs snarare offra än ge, och ser många hemligheter förborgade här – kanske är en gåva bäst, när den är precis lagom stor, och man varken offrar för mycket eller litet, även om det också finns nödvändiga offer.

Gudarna och naturen runt omkring oss ger oss ofta mycket och i överflöd, men för oss människor – med våra begränsningar – är det svårare att offra allt..Runan anses stå för balans, men dess X-form har av vissa tolkats som ett djur eller ett slaktoffer, med utbredda ben och armar – i Tyskland har runan använts som en gränsmarkering, eller utanpå fasader i korsvirkeshus – och järnvägsövergångar, där man bör sakta farten och passerar en gräns, utmärks ännu med ett kryss, liksom leder i fjällen och liknande, även om det kan vara en (meningsfull) tillfällighet. En del språkforskare har också velat se ordet ghabolo, för klyfta, klyka, gavel i ordroten för Gifu. ”Gåva kräver att gengåva gives” är ett ofta citerat ordspråk, och den fornengelska runversen – som nämner Gifu betonar gåvors betydelse för prestige och anseende, som det var i gamla tider.

Andra esoteriker har i Gifu sett Hinduernas ”Kundalini” eller ”ormkraften” – den stigande kraft, som från könet fortplantar sig uppåt längs människans ryggrad, likt DNA:s dubbelspiral, och även våra Gener och vårt ursprung är ju en gåva, som vi får alldeles gratis från våra föräldrar, förmödrar och förfäder. Kanhända är detta att drivaa symboliken alldeles för långt för en del, men många ser här en klar koppling. Vad gäller Stadhagalder, eller sk ”Stående Galder” – närbesläktat med kroppsställningar i ”Stav” och mycket annat jag inte skall gå in på här, har man i alla tider enkelt gestaltat X eller Gifu på följande sätt:

I moderna sammanhang har denna ”gest” fått en helt ny betydelse – I de flesta arméer betyder den här ”signalen” ett nödanrop till flyg eller helikopter, med innebörden ”plocka upp oss” vilket ju på sätt och vis är ett annat sätt att anropa Freja och hennes Valkyrior – Vanernas dis är ju alla Valkyriors drottning…

Andra, enkla ”stadha” har praktiserats ibland – korslagda armar, ovanför huvudet eller framför bröstet, ibland kombinerat med en enkel välsignelse-gest med handflatorna – har varit vanligt i en del esoteriska samfund utomlands, enligt vad jag kan försäkra er – men det här närmar sig ”solis sacerdotilis” – endast för de invigda…

Särimner vet svaret, och Särimners Sanning Segrar – helt enkelt – men håll med om att Gåvorunan är en fascinerande runa..