Sigtuna – inte alls så kristet, snarare HEDNISKT

Staden Sigtuna har i traditionell svensk historieskrivning alltid gällt som den kristna efterträdaren till det genuint hedniska Birka. Man har ansett, att Olov Skötkonung – den förste nominellt kristne kungen i landet, skulle ha grundlagt den som en handelsplats runt 980, sedan Birka övergivits av okänd orsak – det finns som bekant många teorier om varför Birka övergavs, men ingen av dem är slutgiltigt bevisad. Först 995 eller senare förekommer det att man ger ut kristna mynt i Sigtuna, som på kungens direkta befallning försetts med inskriften ”Sigtuna Dei” eller ”Guds Sigtuna” – men detta är inget bevis för att det då verkligen fanns kristna personer eller några kyrkor i Sigtuna stad.

Dessutom är tolkningen av mynten åtskilligt osäker. Det står ”Sidei” men vad det betyder, rent språkhistoriskt, vet man inte. Andra såkallade Sigtunamynt har stavningen Znetei, eller Sitei, medan till och med den danske Kungen Knut den Store på 1020-talet utgav mynt, som han lät pryda med Sigtunas namn – men han härskade bevisligen aldrig där… Kanske betydde stavningen på mynten inte alls, att det skulle funnits någon kristendom i staden – och de kors som prydde myntens baksida, var bevisligen bara en efterbildning av samtida, engelska mynt.

 

Myntningen i Sigtuna-trakten, i namn av Olof, Rex Sveorum och hans son är faktiskt inte alls något bevis för att Sigtuna var en kristen stad – Kungen försökte ”claima” sin överhöghet över den med engelska myntmästares hjälp, men hjälpte det verkligen… Det kan ha varit ett tomt propaganda-nummer…

Snarare kan det ha varit fråga om, att Olof Skötkonung försökt hävda sin maktställning över staden, och göra anspråk på den – kulturell appropriering med ett annat ord – trots att hedniska stormän och Jarlar styrde i Uppland ända tills 1090-talet, då det sk ”Uppsala-templet” eller den hedniska kungsgården och gudahovet vid Gamla Uppsala slutligen raserades.

UNT, Uppsala Nya Tidning, redovisar nu nya fynd från firma Arkeologikonsult som klart visar, att Sigtuna under sina första 100 år kan ha varit mycket mer hedniskt än man trott. De äldsta fynd av kyrkor man gjort, är från 1000-talets slut, och antagligen samtida med att Kungsgården i Uppsala förstördes. Det är alltså inte alls säkert, att Olov Skötkonung eller hans som Anund Jakob verkligen lyckades grunda en kyrka i Sigtuna. Den absolut äldsta lämning man hittat, St Per kan tidigast vara från 1080-talet, men den dateringen är osäker.

Det Sigtuna som fanns under 1000-talets hälft hade inga kyrkor överhuvudtaget – enligt rekonstruktioner från 2003…

 

Man har nu hittat en sk ”Griftegård” från sent 900-tal, som inte hade någon kristen kyrka kopplad till sig. Projektledare Anna Hed Jakobsson erkänner att Sigtunas första hundra år har en mycket mer komplicerad byggnadshistoria än man trott. Det är inte alls så enkelt som att den skulle ha varit en kristen stad från början. Mycket tyder på att den tidiga griftegården utplånades efter 1000-talets mitt, och att man då byggde nya hus ovanpå den. Detta tyder på, att det kan ha skett ett religionsskifte först kring 1090, och att de två religionerna stod i klar motsats till varandra. Man har ju utplånat hela den tidigare begravingsplatsen med över 50 gravar, som på så sätt kommit att bevaras under annan bebyggelse fram till vår tid.

Projektledare Anna Hed Jakobsson har understrukit, att man inte ska idyllisera eller ”gullifiera” forntiden, för det är historieförfalskning. Det förekom ingen ”fredlig samexistens”. 1000-talet var en ytterst blodig tid i Sverige, och detta bevisas enkelt ur skelettfynd…

Vissa gravar, endast ett trettiotal, har av arkeologerna identifierats som kristna. Men – över 60 gravar är bevisligen hedniska, och det finns också mycket som tyder på att hedniska krigare begravts på platsen. Bland annat har man gjort fynd av filade eller svärtade tänder – sådana gravar har hittats också i Lund, i Skåne och på Gotland, och har ibland teoretiskt kopplats till de hedniska Jomsvikingarna eller andra elit-krigare, som bevisligen hade en hednisk och Asatrogen identitet, även om det i och för sig inte är helt klarlagt, att detta också gällde Sigtuna. Det är alltid svårt att enbart utifrån ett arkeologiskt fyndmaterial säga något definitivt om människors tro i dåtiden, och som alltid måste de arkeologiska fynden undergå en närmare, mycket noggrann analys eller kompletteras via hjälpvetenskaper…

– Vi funderar på varför man lägger bebyggelse på gravarna från slutet av 900-talet eller början av 1000-talet. Tidsmässigt är det sannolikt inte mer än en generation, kanske decennier, som skiljer mellan att gravarna anläggs och att husen byggs, säger hon.

Bland fynden utmärker sig några kranier med slipade framtänder i övre käken. Fortsatta undersökningar av benmaterialet kommer förhoppningsvis att ge svar på varifrån dessa personer kom och varför deras tänder var slipade. Denna typ av slipning har tidigare påträffats i gravar på bland annat Gotland.
– Vad vi i dag kan säga är att personerna med de slipade framtänderna alla var män samt att de hade begravts i kistor.

(Citat från UNT 2014-06-29)

Benen från Sigtuna uppges också ha ”hemska skador” och de har med säkerhet inte uppstått under fredliga förhållanden. Det fanns knappast någon ”fredlig samexistens” mellan Asatro och kristendom i forntiden, och Sigtuna kan under sina första 100 år mycket väl ha varit en helt hednisk stad – sådan är slutsatsen. Vidare forskning får avgöra saken. Man vet också, att staden var planmässigt anlagd, enligt den sk Bjärkö-rätten, med fasta tomter och fast tomtindelning, precis som i Birka. Det var inte ett kristet samhälle, som skapade allt detta – stadens struktur var från början hednisk…

Annonser