Hedniska Tankars Runkurs (del 15) Sowilo eller Seger

Solrunan, på proto-germanska Sowilo, annars även känd som Seger eller Siegel, är en av den äldre, 24-typiga runradens lättast igenkännbara och mest omtalade runor. Många kristna hyser tyvärr en fullkomligt irrationell skräck för den, vilket förstås har samband med deras ständigt återkommande griller om djävulen och helvetet. och ofta har man hotat med förbud emot denna runa eller andra runor överhuvudtaget, bara för att en viss politisk rörelse i Centraleuropa för ungefär åttio år sedan använde den på ett felaktigt sätt. Från min barndom på 1970-talet minns jag hur svenska Socialdemokrater hela tiden hetsade emot just denna runa – orsaken var att det hemska, hemska hårdrocksbandet Kiss skulle ha använt den sin logotyp, och den ökände kristne Tv-mannen Sievert Öholm varnade oss offentligt i svensk statstelevision för att dessa amerikanska populärmusiker skulle vara Satanister, besatta av djävulen på fullt allvar och så vidare.

 

Att Gene Simmons (sångare) Paul Stanley (gitarr) faktiskt var judiska familjegrabbar gick helt Svensk Socialdemokrati förbi. Var detta band så himla ”farligt” egentligen ?

Men för våra förfäder var solrunan något helt annat, än dessa ständiga kristna skräck-visioner, som vi fortfarande tvångsmatas med. Kunniga i siffersymbolik som den äldre runradens skapare otvivelaktigt var, så visste de att Asarna heliga tretal (för Oden, Tor och Frej) gånger Kaun-runans femtal (runan heter också sken, och betyder ljus eller fackla) blir femton, och vad är då mer naturligt, än att helga den femtonde runan till just Solen, eller det största himmelsljuset av alla. Så tänkte man, och som ni ser passar det bra samman. Under århundradenas lopp skrevs runan på olika sätt i runinskrifter, både på lösa föremål och fasta stenar.

Man har sagt, att äldre etruiska alfabeten kan ha påverkat runans tidiga utseende, eftersom många forskare tror att runraden kom till i Alpområdet långt före kristi påstådda födelse. Runan har alltid fått symbolisera solen, och en del anser att den därmed har koppling till Balder, men Balders ursprung som solgud är mycket omtvistat – att Ull däremot var en solgudomlighet redan under bronsåldern, är oomtvistligt. I det gammelnorska runpoemet står det skrivet:

Sól er landa ljóme;
lúti ek helgum dóme.

Sol är landets ljus, och det låter jag vara en helgedom”, med andra ord – och det är väl ett väl funnet uttryck för hur vi hedningar sätter värde på naturens helgedom. Också i de isländska och angelsaxiska runverserna från åttahundratalet, respektive handskriftsblad i den Angermanska samlingen (som går tillbaka på förkristna källor) kopplar runan till solen, och dess livgivande strålar. I Runatal Hávamáls, de avslutande stroferna i Havamal, där de sista sex runstroferna tyvärr saknas, står det skrivet följande:

Þat kann ek it fimmtánda
er gól Þjóðrerir
dvergr fyr Dellings durum:
afl gól hann ásum,
en alfum frama,
hyggju Hroftatý.

Det kan jag som den femtonde – Den gol Tjodrörer, Dvärgen framför Dellings Dörrar, Avel gol han åt Asar, och åt Alfer Framgång, men hugnad åt Hroptatyr….

Så lyder denna strof i min egen översättning, och till skillnad från Lasse Lönnroth och andra nidingar och lögnare, sätter jag inte in onödiga ord som inte finns i originaltexten.

Tjodrörer, eller ”folkröraren” är ett bra Heite eller namn för solen själv – när Solen stiger upp, vaknar ju människor ofta av sig själva…”Tjod” eller på gotiska theod, betyder folk, och det syns också i ”Svitjod” eller ”Sveafolket” – det äldsta namnet på vårt land, som varit självständigt i mer än tusen år innan Eurokrater och falska politiker gjorde slut på vårt folks frihet. Uttrycket ”Dellings Dörrar” finns också på andra ställen i Eddan – vi skulle kunna säga dagens portar eller soluppgången. ”Dvergr” betyder ju stöd, upprätthållare, och inte nödvändigtvis ett dvärglikt väsen, Austri, Sudri, Vestri och Nordri eller himlens fyra väderstreck, kallas ju också ”Dvärgar”. Att solen ger kraft eller Avel, alltså Alstring åt Asarna, är heller inte så konstigt, och att Vanerna eller Alferna. som råder över grönskan och det växande, ska få ”frama” eller framgång syftar förstås också på solens makt.

Genomgående för hela Eddan är att ”Asar och Vaner” för de två gudasläktena hela tiden används omväxlande med ”Asar och Alfer” och att det inte finns någon skillnad på dessa språkliga uttryck, som betyder ett och detsamma.

 

Också i en annan känd Eddadikt, Sigdrifumál finns seger-runan eller solrunan nämnd. Valkyrian Bryndhild, som nyss har väcks av Sigurd Fafnesbane på Hindarfjällets topp – en plats som många tyckt sig igenkänna vid Externsteine i Tyskland, prisar den uppgående solen med dessa ord:

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum.

Alltså – i min översättning, och ingen ”lönn-rothares”: ”Hell Asar – Hell Asynjor – Hell över vår alstringsrika Jord ! Mål och Mannavett, ge ock oss människor två, och läkehänder, medan vi lever”

Sagans ”Hindarfjäll” eller soltempel är kanske inte bara en saga. Många vet, att Externsteines klippformationer finns på riktigt och varit använda i förkristen tid…

”Maerum” är ett ord som i en annan grammattisk form förekommer även på Rökstenen, där det står ”Skati maeringa” alltså ”människors skatt”, mänsklighetens välgörare. De två människor Brynhild tänker på är väl i första hand henne själv och Sigurd, som ju sitter vid hennes sida på klippan; och läkehänder eller händer som kan uträtta något, är förstås gott att ha, de är lika solens skinande strålar, som lyser upp i tillvaron. Man och kvinna ska göra detta tillsammans, antyder Brynhild, och så ska de leva med varandra. Detta är visst ingen bön, som de kristna tänkt sig, för vi Asatroende ber aldrig, men en välsignelse, och en hälsning till Solen, vilket är något helt annat. Förstår man inte detta, förstår man inte heller Hedendomens innersta väsen. Och hon fortsätter:

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Segerrunor skall du kunna, om du seger vill hava, Och rista dem på svärdets hjalt. Somliga på blodrännan, somliga på eggkroppen, och nämna Två gånger Tyr…

”Valböstet” som det talas om har tytts som svärdets ”kropp” eller sidor, medan ”vettrimum” då ska vara ”rännan för vätan” i mitten, eller med andra ord blodrännan. Detta kan vara smidestermer, vilket nog intresserar dem som tillverkar kopior av järnålderns eggjärn, och att Tyr-runan – som vi snart skall komma till – också nämns i sammanhanget, är förstås också betydelsefullt.

Brynhild, valkyrian som överbringar kunskap och inte bara är ett stridsväsen är själv en solkvinna, liksom Siv eller Sunna, solgudinnan själv – som förstås också har starka kopplingar till den femtonde runan. Också familjen, kärlek mellan människorna i betydelsen kärlek till nästan, eller vänskap, inte sexualitet, har kopplats till solrunan, som sägs representera lycka, framgång och härliga tider,och detta hör onekligen hit. Iöverförd bemärkelse står den förstås också för sommaren och våren, eller den ljusa årstiden överhuvudtaget.

Nej – just det – det finns inga ”omvända” runor…

Pseudonymen Atreid Grimsson ville på 1980-talet se självgodhet eller överdriven självtillräcklighet i denna runa, men för det har jag hittat få eller inga bevis. Seger, och framgång i strid eller affärer, arbete och liv och goda skördar har förstås långt tidigare kopplats till runan, och detta har ofta kommit fram i de bevarade runstrofer man hittat. Edred Thorson såg under samma tidsperiod Solrunan som tillhörande det isländska begreppet ”knesol” eller ”knäande sol”, solen om aftonen, som han associerade med stadhagalder eller den tyska ”run-yogan” där man kan beskriva den S-formade solrunan genom en hukande ställning, där kroppen bildar runans översta snedställda stapel, och lår och underben ”knäet” och de två andra strecken i runan.

 

 

 

Freyja Ashwynn och andra på 1990-talet kopplade istället Solrunan till Tor, och Tors blixt, samt lät det gotiska ”Sowilo” stå inte bara för solen, utan för självet, det vakna medvetandets mest centrala del hos människan, precis som Brynhilde – Sigurds vägledarinna och härskarinna – utvecklar hjältens ”själv” och rustar honom inför den fortsatta kamp, han måste utkämpa själv.

Tre solrunor med gemensamt centrum bildar en såkallad ”Fylfot” eller en triskele, en symbol som syns också i Isle of Mans vapen, och på flera vapensköldar, och två korslagda solrunor bildar en svastika. Symboliken bakom detta ska inte feltolkas eller överdrivas, bara för att en viss politisk rörelse under nittonhundratalets tidigare hälft använde solrunan på fel sätt nere i Tyskland – den är ändå en uråldrig symbol som använts i flera tusen år helt utan samband med detta, och är ingenting att vara rädd för, även om det händer att vissa kristna, som inte förstår bättre, fortfarande är mycket rädda för denna runa.

Fries i Holland kallande den för Sig, vilket han härleder ur Sigel, som ett namn på solen, samt ord som sigle på formgermanska, som betyder juvel, ädelsten, insegel, tecken. Selig, Salig och andra liknande ord hör också hit, rent etymologiskt, och både i det norska och isländska runpoemet, används den femtonde runan rakt fram som namn på solen, vilket återigen bevisar, att uthark-teorin är numerologiskt riktig. Det gammalengelska runpoemet säger att Sigel är sjöfarares bärgning och lycka, och att solen leder dem i land – en annan syftning på runans betydelse för lycka och tur i affärer, och som segerruna. Helmut Arntz, en tysk runforskare, nämnde också allt detta, och tillade att Solrunan eller Segerrunan var den mest centrala i hela runraden, som han såg det, inte minst med tanke på bronsålderns solkult, och hur gamla symboler som triskelen är. Redan på stenåldern kände man till dem, och S-formiga solstrålar utgående från en stor och rund solskiva, finns ibland också på bronsålderns hällristningar. ”Gott liv och läkehänder” som nämns i Sigdrifumals kända strof om Solrunan, tyder också på vad man kan använda den till inom runmagi.

Juletid är också tiden för Solens återfödelse…

Annonser

Hedniska Tankars Runkurs del 2 – Thurs-runan

ᚦ Þurs vældr kvinna kvillu;
kátr værðr fár af illu.

 

Turs vållar kvinnor kval
missämja kommer av otur

– Ur det Norska Runkvädet, i något fri översättning

 

 

I Utharken, det gamla esoteriska sättet att använda den äldre, 24-typiga runraden – som svenska och  Nordiska runkunniga nästan enbart använt under de sista fyrtio åren, kommer runan Thurs eller Thorn som nummer två. Thursarna är jättar eller resar, Asarnas och Midgårds främsta fiender, och Törnen eller taggar är också en symbol för tvedräkt, eller tvåtalet, som alltid har stått i rak motsats till talet ett, eller endräkten, som i de flesta kulturer hela Världen över fått betyda ursprung eller helhet.

Föga förvånande ser runan också ut som en skarp tagg eller ett törne på en kvist, eller kanske som en klyka eller ett vägskäl uppdelat i två olika vägar, som fästs emot en enkel tvärstav. Amerikaner och andra, som inte förstått att skilja på den världsliga Futharken med Fä runan fört, tror att Thurs-runan skulle vara en Torsruna eller ha med Asarna att göra, fast Asarnas stora tal alltid varit tre (som i Oden, Tor och Frej) och Thurs är själva motsatsen till Asgård, eller Gudarnas värld. Alla människor, som skaffat sig en smula insikt i Utharken, ser att dess numerologiska system är obönhörligt logiskt, och stämmer ovanligt bra, vilket däremot Futharken INTE gör – och därför har de flesta seriösa runkloka i Norden också undvikit det systemet, eller sättet att tälja runornas tal.

Uttryckt ”Tvehövdad Thurs” förekommer redan i Eddan, och används där om jättarna och andra missbildade monster. Thurs uttrycker dualism, motsatser, konflikt och strid, en symbol för det yttersta kaos och kylans krafter. Men dualism kan ibland vara något positivt. Också parförhållanden ser en del som kopplade till denna runa, och ur tvåtalet – de motsatser av Eld och Is, Innanför och Utanför (Midgård respektive Utgård) Mörker och Ljus, Dag och Natt har många kulturer sett som något, som rymmer fröet till en ny syntes.

Redan i antiken fanns det filosofer som räknade med begrepp som Tes, Antites och just Syntes, förresten; av det grekiska ordet för sammansättning. Detta var långt innan Hegel, och den vetenskapsteori som skulle växa fram under 1800-talet, där man föreställde sig att historien och vetenskapens utveckling skulle ständigt gå framåt via ett påstående eller ett samhällssystem som var det ursprungliga (själva tesen) men som senare väckte en motreaktion eller revolution (anti-tesen) och därmed en ny serie påståenden eller ett nytt samhällssystem som bättre motsvarade sanningen eller mänskliga behov (syntes). Också Gudarnas kamp emot Thursarna och Kaos krafter vid Ragnarök, som i sin tur leder till Jordens återfödelse är ett bra exempel på denna princip – för våra förfäder hade redan räknat ut detta helt själva. De behövde ingen Hegel, de behövde ingen Karl Marx.

Också Voluspás skapelseberättelse i Eddan lär ut att ”Aur var Alda, tha ekki var” eller ett korn av materia, som vi kan kalla ör eller grus, ja själva ”uratomen” om man så vill, som uppstod ur Ginnungagap, klövs i två delar. Den moderna fysiken talar om ”Big Bang Teorin” som är ett annat namn för samma sak. ”Ur-universum”, en blandning av kvarkar och subatomära byggstenar existerade bara under bråkdelen av en kort sekund, ”Då icke-vara fanns” säger Voluspá, men så exploderade ur-atomen, och ur den uppstod kyla och värme, innanför och utanför, upp och ned, ja själva världsalltets olika dimensioner. Även Urjätten Ymer – som representerar Syntesen, i motsats till ”Ur-kon” Audumbla, som också är ett slags allegorisk symbol för materiens byggstenar, har kopplats till Thorn-runan.

Som ”Stadhagalder” eller stående gest kan den göras på lite olika sätt – ett sådant visar bilden här ovan, ett annat är att stå med rak kropp (det lodräta strecket i runan) och sedan ”höfter fäst” med ena arrmen, så att axelled, armbågsleden och sedan handen på din höft bildar ”törnet” eller den trekantiga delen av runan. Enkelt – eller hur ?

I sina två intresanta böcker Hagtornsgåtan och Lördagsgåtan har den svenske författaren och amatörforskaren Jan Ekermann lanserat, att Thurs-runan kan vara kopplad till Loke, och alltså vara Lokes runa framför andra, då han som bekant ibland betecknas som alla Thursars far, och själv förvandlade sig till Thursakärringen Thökkr eller Tåkan, alltså dimman och mörkret, och gömde sig i en håla efter dråpet på Balder. Mycket riktigt säger det isländska runpoemet också att:

Þurs er kvenna kvöl
  ok kletta búi
  ok varðrúnar verr.

"Thurs är kvinnas kval, och klippors bo, och mannens vardruna" (skyddsruna).

Loke hamnar också i klipphålan på ön Glyngve, nedanom Hel eller dödsriket, när Asarna slutligen straffar honom för Balders död, och i detta ”klippors bo” får han som bekant ligga tills Ragnarök kommer. ”Mannen” kanske här kan uppfattas som Loke själv, även om det också finns andra anledningar till just det ordvalet. Det isländska runpoemet säger också, att Thur är ”Saturnus Thengill” eller Fursten Saturnus, alltså planeten med samma namn. Jan Ekermann nämner kopplingen Loke-Saturnus-melankoli och kval flera gånger i sina böcker. Loke är ju minst sagt en tve-eggad gestalt, på gott och ont, och Tors raka motsats, även om han i mytens värld ofta befinner sig på resa just tillsammans med Tor.

Runan ha ansetts omistlig vid svart eller skadlig magi, och har av vissa författare angetts som den helt klart farligaste i hela runraden. Andra har kopplat den till det undermedvetna, i motsats till ur-runans medvetna skapelsekraft, och därmed även libido, driftslivet, sexualdriften – som ju också vanligen är en undermedveten kraft i människorna.

Man har också ibland sett den som den tredje av Runatal Havamals strofer, den om härfjättrar, eller förmågan att döva eggjärn och spjut – kanske en annan version av Thurs-runans taggighet. Slutligen kan man koppla den till den ”sömntorn” Brynhild eller Sigdrifa blir stucken med i den äldre Sigurdsagan – också den senare barnsagan om Törnrosa har samma ursprung, och Thurs-runan har därför använts i skadlig, sömngivande magi och dövat mer än svärdseggar, ja också människornas sinnen.

I Egil Skallagrimssons Saga finns ett berömt stycke om hur Egil kommer till en gård i Värmland, där en okunnig bonddräng försöker få en piga att bli kär, med hjälp av en runkavel med tecken, som han lägger under hennes säng. Men hon blir häftigt sjuk istället, kräks och blir liggande i högg feber. Egil ser ögonblickligen felet, och skrapar med sin kniv genast av de skadliga runorna. Då blir pigan frisk och kry med ens, och kan efter några ögonblick stiga upp ur sjuksängen, som om inget hänt. Nu finns det flera teorier om vilka onda runor detta kan ha varit, men många tror; att Thurs-runor eller Thorn-runan kan ha använts i sammanhanget.

”Hindarfjell” eller den eldklippa, där Brynhild eller Brünhilde låg i evig sömn finns på riktigt. Detta är Externsteine i Tyskland, en plats jag själv besökt… Klippan ”Sternewache” vid det skarpa ljuset till höger i bild, sägs vara den plats där Sigurd väckte henne, och hon sjöng ”Sigdrifumál” för människorna.

 

Man kan tänka på myten om Brynhilde på Hindarfjället, eller Törnena som skyddar Törnrosa i barnsagan med samma namn. Thurs kan därför också användas i skydds- och älskogsmagi. Några, slutligen, har kopplat den till Hrugnershjärtat eller Pentagrammet, som nämns i Eddan på tal om Hrungner som tors motståndare, för fem törnen eller thursrunor kan sägas bilda ett pentagram.  Kopplingen till manlig sexdrift och ”kvinnors kval” har också lett till att man i destruktiv kärleksmagi använt den för att vända kvinnors håg, eller charma kvinnor mot deras vilja, men detta är något som varje klok karl och sann skald – likt den ädle Egil – bestämt bör avstå ifrån.

Och Thor själv är kvinnornas och de svagas värn, trollkärringars och Thursars fiende, men de svagas hjälpare.

Var sådan också du, och använd dualismens tvåtal på rätt sätt i dina studier !