Altunastenen – och saker som är ”helt uppenbara”

Under ett föredrag med Magnus Källström, landets kanske bäste runolog i Västerås härförleden nämndes Altunastenen som en av vårt lands mera kända alltigenom hedniska runstenar. Det stämmer. Runristarna Balle och Frösten, lärjungar till den ännu drivnare Livsten, gjorde vad som nu betecknas som U 1161 till ett mästerverk. Egentligen står det, att Balle och Frösten var i Lidh Lidstens, och ”lidh” betyder härskara, ledung, följe – så vi får tänka oss en hel resande verkstad med mästare, gesäller och mycket folk i Lidstens följe.

 

Den berömde runologen Otto von Friesen, som såg till att Altunastenen blev frilagd igen, och inte doldes av Svenska Kyrkans ständigt pågående förstörelseverk. (Bild från 1918)

Stenen satt ursprungligen inmurad i ett lokalt gravkor från 1678, och dess berömda bild av Tors Fiskafänge och Midgårdsormen skulle aldrig ha blivit känd, om det inte varit frö en lokal hembygdsforskare, K A Karlinder. Altuna kyrka har aldrig blivit riktigt undersökt, och kan gömma ännu fler stenar i sina murar. Man brukar påstå, att det ”inte skulle gå” att tyda de bilder, som sitter ovanför scenen med Tor och Midgårdsormen, men är det verkligen så ? Låt oss se efter.

Redan ortnamnsledet al- i Altuna är mycket gammalt, och brukar ibland hänföras till kulten av Vanerna, främst ibland dem Frej. Observera också att en ”Frösten” skall ha varit med ibland dem, som ristade och reste stenen – vad tyder detta på, månne ? Under Kulturmarxismens 1970-tal ville ortnamnsforskarna plötsligt inte godkänna Al- namnen som ”sal”, gudahov eller ”tempel” av gotiskans ”alghs” för ”helig” utan försökt hänföra precis alla ortnamn till naturföreteelser, och förneka existensen av vad man kallar ”teofora ortsnamn” eller namn som baserar sig på Asatrons gudomar överhuvudtaget – fast idag har pendeln svängt tillbaka, och alla forskare accepterar numera att åtminstone Alsike och Altuna i Uppland verkligen är Teofora, och har varit platsen för vad vi skulle kalla Vin eller Kultställen, heliga platser.

En viss Maria Wretermark påstod 2009 att det skulle vara ”helt uppenbart” att en rovfågel syns bland runslingorna på stenens textsida, även om hon inte kunde bevisa att detta tydde på att falkjakt förekom i Sverige under hednisk tid – men falken är ju en symbol för Freja, en annan känd medlem av Vanernas släkte… Stenen är idag dåligt underhållen, liksom nästan alla av Upplands runstenar, som lokala ”kulturnämnder” låter falla i glömska och vanvård, men när den var uppmålad för några årtionden sedan, syntes fågeln bland runslingorna ganska tydligt:

Men vilka är figurerna, som döljer sig ovanför Torsbilden, längre ned på stenens ena smalsida ? Låt oss se efter…

Kulturföreningen ”Fjärdhundraland” påstår rakt ut i luften och helt utan varesig minsta argument eller bevis för den saken att stenen skulle innehålla ”en ryttarbild av Oden” – men varför det ? Oden avbildas nästan alltid enögd, med spjutet Gungner i handen om han rider, eller annars, men här möter vi en ryttare, som visst inte håller ett spjut eller en jaktfalk i handen, för titta noga efter... Strecken – som tydligen skall markera ögon – finns inte alls på Von Friesens rekonstruktion eller de tidigare uppmålningarna från 1900-talets början…

Ryttarens huvud var då också ”rundare” än det är idag, och nästan cirkelrunt, vilket också gäller bilden av Tor nedtill – det är en liten, men som vi ska se betydelsefull detalj – för vad är det ryttaren håller i sin hand ? Det är ett litet, fyrkantigt föremål, liknande en ask, ett brev eller ett slags kort av något slag – och ovanför ser vi fötterna av en annan mansfigur, som står på en ställning, ett torn eller en byggnadskonstruktion.

Till vänster om mannen i tornet ses något som ser ut som en utsirad högsätes-stolpe, och ovanför honom finns två ristade linjer, och ett avbrutet stenparti, som aldrig blivit riktigt granskat, imålat eller tolkat. Lägg märke till att mansfiguren helt saknar vapen, inte är enögd och inte har någon korp på axeln, till exempel – så varför alls tolka honom som Oden ? Själv vet jag bara en enda källa, som säger att detta ska vara Oden, stående i Hlidskjalf, tornet varifrån man kan se ut över alla världar – och det är Bengt Järbes bok ”Sällsamheter i Uppland” del 1 från 1978 – han bygger i sin tur på Elias Wessén och ”Run-Janne” eller Sven BF Jansson – och det är det som har lett de okunniga krämarna från Fjärdhundra att svamla om ryttarbilden, eftersom det inte förstått, vad de äldre källorna säger..

Men – återigen – är det verkligen Oden vi ser ? Och hur skulle det alls hänga samman med ryttarbilden omedelbart nedanför, ryttaren som inte alls bär på någon jaktfalk, men vad som verkar vara ett brev.

Det finns mig veterligen bara EN rimlig tolkning och EN scen ur Nordisk mytologi som passar in här – och kanske har de klokare och mera bildade bland er precis som jag redan insett det rätta svaret och löst gåtan…

Även Frej själv stod en gång i Hlidskjalf, berättar ”Skirnismál” i Eddan. Då såg han Gerd eller Njärd, och bad sin tjänare Skirnir, som också är Solen eller den Skinande, att rida ned till henne med ett friarbudskap… Och mycket riktigt är det precis detta vi ser på Altuna-stenen – kom ihåg ortnamnet ”Al-”, Vanernas kult och Frö-sten, som var med och ristade – kanske var hans platsens Gode – och även om stenen är ristad under tusentalet, och förstås tar upp motivet med Tor – som blev alltmer populär emot den hedna tidens slut – så mindes man förstås, att Vanerna och i synnerhet Frej var mycket dyrkade på denna plats – det är ju i Svearnas Rike, Uppland den står – och Frej kallas också ”Sviagod”, alltså Svea-guden…

Och om det inte är Frej – ja hur kan man då alls tolka Altuna-stenens bilder… Påståendet från kristna, obildade hundar om att ”detta inte skulle gå att tolka” faller på sin egen orimlighet – för envar hedning som är ”runsk” och någorlunda klok kan ändå se, vad som ligger i öppen dag…

Meditation över Yngve Frej vid Sommarsolståndet

Sommarsolståndet infaller idag, den 21 Juni kring klockan elva, och är den riktiga tidpunkten för att fira Midsommar och Makternas bröllop. Frej förmäles med Gerd, och Himlens och Jordens gudamakter möts, som det är och skall vara. Det handlar inte alls om Frej och Freja, ty de är syskon och Njords ättelägg, och alla de fåntrattar, ”fornsedare” och patrask som tror något dylikt, avslöjar sig obarmhärtigt som okunniga och olärda, utan förstånd och respekt för makterna, eller de krafter som styr världen.

Inte mindre än 200 brudpar kommer att gifta sig borgerligt och utan kristprästers inblandning i Stockholms Stadshus enligt vad media förmäler. Alla dessa människor har sagt NEJ till kristendomen, NEJ till islam, och vill inte ha några Abrahamitiska gudomars inblandning i deras samliv eller äktenskap, för jehova, allah och liknande falska gudomligheter har inte i svenska folkets sovrum eller hem att göra.

Frej är inte bara Frö, eller åkerbrukets och äringens gud, som i gestalt av Ing-runan också är stamfar till mäktiga ätter, och själva Yngve-Frej, Ynglingaättens sanna upphov och den förste Erik, den ensamt mäktige, vilket är en sakral eller prästerlig titel, inte enbart lämpad för Sveakungar. Men Frej är också en solgud och himmelsgud, vilket syns inte minst i Skirnirsmál, den skinandes tal i Eddan, där Frej själv efter att ha skådat ut från Hlidskjalf skymtar den sköna Gerd eller Jorden, sittande på en sten utanför sin faders hus, och sänder sin tjänare Skirnir för att fria till henne. Bevis för Frejs status som himmelsgud, vilket han fått dela med Tyr – som ju har en ”solhand” och en ”månhand” (avbiten av Fenrisulven) syns redan på bronsålderns hällristningar, där Tyr – lätt igenkännbar på sin avhuggna hand – ibland förekommer jämsides med en tvåhandad figur med utspärrade fingrar – som mycket väl kan vara Frej. Studera denna häll från Högsbyn i Dalsland !

Här syns Frej själv, tillsammans med flera skepp – det största av dem kanske ska vara hans eget, Skidbladner, som ju behändigt kan vikas samman och rullas ihop, men ändå är så stort att det rymmer alla Asar och Vaner fullt vapenrustade, och det kan segla av sig själv över himlen. Vi ser också en skara tågande män på ristningen, och vad som verkar vara en stång eller ett sjömärke – Frejsfiguren liknar själv ett sådant – kanske dansar de ringdans runt Frejs-pålen. En ristning från Tanum visar nästan samma scen…

Frej själv har blivit den grönskande majstången, med tydligt ståndkring vilken alla dansar med Frejslikt upplyfta händer. Högt därovan svävar en himmelsgud, kanske Skirnir i gestalt av solen, eller Tyr – som ju är en spjutgud – och att symboliken med de upplyfta händerna, respektive Frejs bild levde kvar långt fram i tiden ser vi av detta silversmycke från en av gravarna på Birkas borgberg – bilden fick jag mig tillsänd av en läsarinna för ett tag sedan, och här ser jag den livgivande Frej, ingen gud och ingen kristus – den spetsiga hakan och skägget känns igen från den mest kända av alla Frejsbilder, Rällinge-Frej från Södermanland, och vad en ”rälling” är för något, inser kanske de manliga av mina läsare – om ni nu har någon sådan, det vill säga…

Frej gav bort Gambanteinnin, hans svärd – alltså ”Gammantenen” eller ”Fröjdepinnen” – vad som kallas en ”Joystick” – för Gerds skull, och det står honom dyrt vid Ragnarök – då han inte har något vapen att besegra eldresen Surt med. Svärdet kämpar av sig själv för de som är ”horskan” eller raska och kloka nog får vi veta i Eddan, och Frejs enda vapen blir annars ett hjorhorn, med vilket han dräper Bele, en annan jätte…

I gestalt av ”Sviagod” eller Svearnas gud blir han den minst krigiske av gudar, och det är med ett horn i handen vi ser honom på en bildsten från Gotland, G 181, där tre män, vanligen tolkade som Oden – främst med spjut i hand – Tor – med en hammare eller i det här fallet en klubba – och slutligen Frej – med horn eller skära syns i bild – ovan ser vi vad som kan vara Skirnir med ett spjut, Gerd och hennes jättelike far – Gerd själv är ju också av resars släkt – ifall nu de tre männen inte är de tre gutarna Hrodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn, som nämns i runtexten på stenen.

Det får vara som det vill och kan med detta, men Frej är på något sätt alltid en gud för högsommaren, Midsommar, då gräs och gröda gror – en lättjefull tid, då svärd och vapen inte brukas, och allt andas frid och ledighet. Därmed överlämnar jag er, ack ni hedna och ni ludna, åt Midsommar och dess Fröjder – och åt Gerd, den grönskande jorden…