Och dagens namn var Blenda…

Det är lätt att bli ”Bländad” här i tillvaron, särskilt av fake news, tillrättalagda poliskampanjer eller rena ”mediadrev” som det senaste emot Paolo Roberto, som snart sagt blivit var mans niding, vilket jag ska återkomma till. Just nu byter jag ämne för ett slag. Gårdagens namn var Blenda, enligt den gamla svenska almanackan, och Blenda är något såpass sällsynt som en genom minst fyra århundraden ständigt återkommande svensk historisk gestalt, fast hon sannolikt aldrig någonsin existerat. Men blotta tron på hennes faktiska existens, eller den felaktiga föreställningen om att hon på något sätt ändå måste ha existerat blev nära nog en religiös myt – och som alla religiösa myter har den faktiskt också sin politiska betydelse, inte minst som feministisk legend – för Blendasägnen har – som andra författare före mig har visat – (Se till exempel Olle Ekstedts utläggning i ”Sällsamheter i Småland”, band 1) faktiskt medverkat till införandet av kvinnlig rösträtt, bibehållen lika arvsrätt för kvinnor såväl som för män, och mycket annat också – och Blenda slutade som en nu sorgligt bortglömd och begravd figur i en ”nationell opera” precis som ”Arnjot” (se gårdagens inlägg)

 

”Flickorna i Småland” och Blendas bortglömda här av påstådda kvinnliga Vikingakrigare…Som aldrig existerade i verkligheten, men var ”historisk sanning” när Hugo Hamilton skapade det här konstverket på 1830-talet

Krasst uttryckt är Blendasägnen en lokal, Småländsk folksaga om kvinnliga krigare på Vikingatiden, en myt som odlats också av Saxo Grammaticus på 1200-talet och av den landsflyktige biskop Olaus Magnus i sitt 1500-tal. Nuförtiden omhuldas myten om Vikinga-amazoner mest i dåliga amerikanska tv-serier, som skapat ett falskt ”Lagherta”-ideal, byggt på åtskilligt flummiga fantasier om dels Sköldmör (högst mänskliga) och dels Valkyrior (översinnliga och okulta varelser, vilket är något helt annat) trots att Hollywoods manusförfattare inte har kunnat hålla isär dessa två helt skilda grundbegrepp. Där finns det centrala i hela mytkomplexet.

Hollywood-versionen behöver man heller inte tro på…

Närmast krampaktigt, ja till hälften desperat har moderna arkeologer rådbråkat sitt fyndmaterial, och till varje pris försökt leda i bevis, att kvinnliga krigare från Vikingatiden ”bara måste” ha existerat. SVT.s produktion om ”Birkakvinnan” från förra sommaren bär fortfarande syn för sägen.  Men hur de än försökt – sista spiken i kistan – nästan bokstavligen – har varit påståendet om att kvinnan från en av Hjalmar Stolpes gamla kammargravar skulle ha varit bågskytt, trots hennes underdimensionerade överarmsben (det krävs stor styrka för att hantera en vikingatida långbåge eller ens en mindre båge med någon grad av effektivitet – den sammansatta arabiska bågen var inte känd här i Norden, men långbågar fanns här redan under jägarstenåldern) – i alla händelser har man på grund av hennes skelett helt fått överge alla tolkningar om att hon skulle kunna ha varit infanterist, eller hanterat yxa, sköld, svärd eller spjut – hennes kropp skulle aldrig någonsin ha orkat med det.

En annan kvinnograv från Norge, som man också i tilltagande desperation försökt göra om till bevis, innehåller en anorektiskt mager, knappa 1,60 lång individ, som var nära nog utmärglad av svält när hon dog. Hennes kranium är mycket välformat, och hon måste ha varit vacker under livstiden – en gracil, späd kvinnogestalt som hade passat bättre som balettdansös eller på en operascen – men nej – ack nej ! -någon ”krigarprinsessa” är hon inte heller. Vapenfynden i enstaka kvinnliga vikingagravar har fortfarande en mycket enkel och naturlig förklaring, om vi ska använda ”Occams rakkniv” eller vanligt sunt förnuft – och den ”tråkiga” sanningen är tyvärr den att ”krigsmans änka” under Vikingatiden fick med sig makens eller närmaste manliga anförvants vapenutrustning i graven, ifall han var död – kanske i främmande land – och det inte fanns några manliga arvingar att ge ättens vapen och familjens allra mest dyrbara ägodelar i arv till. Kvinnan kanske dog ogift, eller aldrig hann få några söner av annan orsak; och då kunde ingen ärva vapnen, och själva ätten dog ut – Hervorsagan, och Hervors besvär med att återerövra det fäderneärvda svärdet Tirfing, är en annan variant på det.

Skrönorna om Blenda tog ordentlig fart på 1600-talet, då en företagsam smålänning vid namn Petter Rudbäck (inte att förväxla med den senare Rudbeckius) fick tag i dem. Han byggde på vad som var levande folktradition, och tänkte sig att den berömda Bråvalla hed, inte alls skulle ligga i Östergötland där det nutida Bråvalla fortfarande finns kvar i form av en nu nedlagd flygflottilj, utan att platsen för Bråvallaslaget skulle vara det Småländska Värend. Under trehundra år eller mer har historikerna sedan grälat om när den fiktiva Blenda egentligen skulle ha levat – man har gissat på bronsåldern och 1467 före alla bleka kristusar, som man vid pingst vill lura på oss, 500-talet, ja så sena datum som diverse danska kungars 1200-tal har nämnts.

Danskarna skulle nämligen med en stor här ha fallit in i landet, när Alle, Värendsbornas och Reidgoternas kung, var ute i härnad med alla sina män, och det bara var kvinnor och barn kvar i landet. Fienden skövlade, brände och härjade – men Blenda lät budkavlen gå och bådade upp alla kvinnor hon kunde få tag i, och uppmanade dem att ta med sig alla brukbara vapen och dessutom gott om mat och öl… Med hjälp av tidig ortnamnsforskning och Erik Dahlbergs förr sin tid banbrytande kartverk ”Svecia Antiqua et Hodierna” skapade man ett helt ideologiskt landskap av Värendsskogarna, där det med kartans hjälp fortfarande går att mycket exakt följa hur striderna antogs ha gått till..

Blenda uppmanar Värends kvinnor till kamp för sitt land, denna gång av August Malmström på 1860-talet

Danskarnas första styrka fanns vid Möckeln. Deras anförare Taxe låg vid ett tillfälle drucken och sov nedanför Taxås klint, som förstås fått sitt namn efter honom, men då rullade kvinnorna ner ett stenblock, och dräpte honom. Men så kom Tumlinger, den danske kavallerichefen, och Danmarks kung med huvudstyrkan till Taxåsberget, och nu ökade plundringen och kriget i styrka. Enligt 1600-tals versionen var det först nu Blenda klev in i handlingen, och samlade kvinnohären vid Gemla. Här delgavs Blendas stora plan, och där hölls en formell och ordentlig ordergivning. Planen var – att på kvinnors vis – och inte alls i öppet krig, utan med bakslug lömskhet ställa till med gästabud, och så dräpa danskarna – och en plats, utbredd mellan Blädinge (som förstås ”bara måste” ha uppkallats efter Blenda) och Benestad ned till Dansjön, alltså Danernas sjö…

Danahären lurades alltså av kvinnor med fagra ord, och de lockades att bli kvinnornas män – samt gå på det stora gästabudet, där de söps berusade, så att Smålands glada jäntor – Sussilill och Sussiloo – kunde skära halsen av dem, allesammans. Så berättar sagan. En mer sannolik version säger att de lämnade mat och öl åt danskarna, för att sedan avvakta och vid rätt tillfälle storma ut med stänger och spjut ur skogarna – och så skulle den danska huvudstyrkan ha besegrats.

Men då hade man inte räknat med det tungt bepansrade kavalleriet, som ju fanns redan under den romerska järnåldern.

Om Blenda verkligen levat under romersk järnålder, skulle hon ha mött kavalleri liknande det sena romerska imperiets ”Comitatus” som var förebilden för Vendeltidens ryttare…

Minst 1000 ryttare – motsvarande en hel ”Ala Milliaria” alltså – sådana tunga ryttarenheter fanns verkligen, 1 för varje romersk legion – skulle ha bränt och härjat vid Ströby, söder om Salen – allt enligt ”Svecian” och 1600-talets väl förankrade lägesbild. Men Blendas kvinnohär skulle alltså ha överrumplat dem på bar gärning, plundrande inne i husen och med hästarna på bete. Så blev de alla liggande där obegravna, och av de utströdda liken, som lämnades åt hundar och korpar, fick ”Ströby” sitt namn. Man kan föreställa sig en scen, liknande den vid Stamford Bridgetungt kavalleri är alltid känsligt vid övergången av vattendrag – där kung Harald Hårdråde ju långt senare besegrades när kavalleriet väl var långt över bron och inne i byn Stamford, där den lätt kunde överrumplas av otränade civilister och massuppbåd. Sådant händer också i moderna krig. Tänk Ungernrevolten 1956, Prag 1968 eller ”Himmelska Fridens Torg” eller striderna runt TV-tornet i Vilnius, så sent som på 1990-talet. Pansar – av alla de slag – har oftast svårt med rörelsefriheten inne i en stadsmiljö, särskilt om de får begränsade eldlägen.

Några hundra meter norr om Blädinge Kyrka vid sjön Salens strand ligger än idag Blenda-stenen, omgiven av Domarringar från Järnåldern – och den folkliga traditionen har alltid och sen urminnes tider sagt, att det var här Blenda höll sitt tal till trupperna efter slutsegern – om man nu väljer att tro på sådana saker, eller försöker göra dem sannolika…

Omkring 1 km S Blädinge K:a ligger  gravhögen Tumlingerör – en helt annan plats med exakt samma namn finns också vid södra spetsen av Kronobergs Hed – och där skall förstås den danske Kavallerichefen Tumlinger vara begravd. Men en mil norrut, vid Dansjön; stod alltså huvuddrabbningen, där infanteriet skulle ha besegrats. Vid Dansjön finns ännu Kungshögarna där småländskorna skulle ha begravt den danske Kungen, samt en Olofshög, efter en okänd men framträdande Olof på den danska sidan, som för övrigt skulle ha slagits ihjäl vid Gräbbebacken och Kråkelidsbackarna,där kråkorna åt sig mätta på de stupades lik.

Söder om Åsnen ligger Odensjö och Skäggalösa, dit Blendas amazoner skall ha dragit sig tillbaka. Själv ska hon ha bott på en kulle nära byn, säger den Småländske geografen och journalisten Olle Ekstedt, som i detalj studerat allt detta. Att Åsnen har med Asarna att göra är faktiskt tänkbart, och att Odensjön faktiskt är ett äkta ”teoforiskt ortsnamn” trots alla kristna bortförklaringar, är ett faktum. Folktraditionen utpekar ”Moderhögen” några kilometer syd Odensjön som en hög till ära för Frigg, Odens maka – och runt denna hög sprang Blenda och hennes kvinnor nakna, alldeles som i Frans G Bengtssons litterära skildring av Wirdarnas kvinnor vid Kraka Sten i Röde Orm..

Lustigt nog har ingen konstnär vågat avbilda den scenen, som Zorn eller andra stora målare väl b-o-r-d-e ha målat…

Sant är emellertid, att det närmare Åsnen finns en gravhög vid namn Gudahögen, tillägnad alla gudar som ett Allgudavi. Där skall traktens folk faktiskt ha firat Pingst och Midsommar med offer av mat och dryck – precis som Blenda och ha hällt ned blotet i ett stenhål, allt enligt Hyltén-Cavallius under det sena 1800-talet.

Så finns det mystiska Blodberget, som också är en del av Värends högst verkliga geografi. Blotberget, som det är fråga om har på högst svaga grunder av folkfantasin knutits till Blenda-legenden, men inne i berget ska det ha funnits en grotta, benämnd ”Puka Kyrka” efter det småländska namnet på den kristne djävulen, men där helgade kvinnorna Oden och satte fram en blotskål fylld med det härligaste och rödaste blod till hans ära, och kanske står den kvar därinne än – grottans ingång skall ha rasat igen på 1600-talet, sägs det.

Här kunde nu Blendasägnen ha slutat – men se – det gjorde den inte alls…

Det är nu som Feminismen och Blendas senare historiska betydelse kommer in i bilden, smygande och krypande till en början, men sedan ökande till ett rent creschendo !

Kung Alle och Reidgoterna kom naturligtvis hem så småningom, säger folktraditionen, och fick veta vad Blenda och kvinnohären hade gjort. Så belönades anförerskan med den kostbaraste egendom, och alla kvinnor i Värend fick till evig åminnelse av sin tapperhet i fält de privillegier och friheter som kallats Värends rätt – och som faktiskt i flera hundra år varit verkliga rättsregler och gällande lag, som man åberopat sig på – på riktigt !

Värends rätt hade många regler och paragrafer, men i verkligheten handlade ytterst få av dem alls om kvinnor, men det lyckades man under seklernas gång glömma bort, liksom det faktum att i stort sett ALLA hedniska lagar innehöll lika arvsrätt och del i arv, för kvinnor som för män. Det var bara med kristendomens införande och den mörka medeltiden, som kvinnornas ställning i samhället försämrades, och så är det ännu under alla Monoteistiska religioner – tänk bara på islam, till exempel – ifall ni glömt bort vad Monoteismen automatiskt för med sig.

Men Värendsrättens väsentligaste punkter, skulle ha varit:

  • Man och kvinna har rätt till halvpart var i boet, och gemensam egendom. Vid skilsmässa, tar de ut hälften var.
  • Syster och bror har lika arvsrätt
  • Värends kvinnor skall ha rätt att ha trummor och pipor före sig i bröllopståget, som vid krigsparad, och bära ett rött bälte om livet, som krigsmän och soldater.

Precis som den Hedniska Lucian bär Värends kvinnor än idag just ett rött band om livet, efter det att de blivit vuxna och alltså menstruerar, eller är fruktsamma. Enkel hednisk symbolik, som inte är svår att förstå – även om vissa skulle kalla den för ”kuriosa”. Viktigare är att flera Svenska Kungar på fullt allvar trott på Blenda-Sägnen, och att Blenda helt utan minsta skämt och ironi använts som argument för kvinnlig rösträtt i den svenska Riksdagen – så sent som på 1920-talet

Om hon inte fanns” kantänka, skulle det alltså ”varit nödvändigt att uppfinna henne” – och därmed punkt slut…

Här en liten kronologi till sist, ur ”Smålands Sällsamheter”

  • 1691 – Sveciaverkets karta över ”Bråvalla Hed” ritas – ett tänkt stridsförlopp utarbetas, enbart med ortnamn, geografi och existerande folktradition som bas..
  • 1693 – Karl XI tillförsäkrar Värends kvinnor deras gamla rättigheter – Blenda är accepterad som historisk sanning, helig och okränkbar
  • 1734 – I 1734 års lag bekräftar den Svenska Riksdagen Värendskvinnornas rättigheter, för andra gången
  • 1743 – En viss prästättling vid namn Colliander disputerar med en avhandling vid Uppsala Universitet. Blenda är historisk sanning.
  • 1772 – Teaterkungen Gustav III stadfäster i namn av Blenda alla Värendskvinnors rättigheter, giltiga för ”evig tid”
  • 1822 – Stagnelius utger dikten ”Blenda” på 246 strofer med blod, romantik, kärlek och död
  • 1841 – Biskopen Esaias Tégner – som har tydlig smak för hedendom – skriver ”Kronbruden” med en Värendsbrud i Blendas tradition
  • 1843 – Karl XIV Johans kröning och den förste Bernadotten firas på Kungliga Teatern i Stockholm med pjäsen ”En Majdag i Värend” med Blenda och kvinnliga soldater. Handlingen kretsar kring arvsrätten, en historisk sanning, giltig för evig tid
  • 1845 Alla svenska kvinnor får i svensk lag automatiskt Blendas och Värendskvinornas giftorätt och arvsrätt, just för att de är svenska kvinnor.
  • 1860 – August Malmström målar sin Blenda-tavla. Ett första tvivel på historiens ”äkthet” börjar födas bland konstkritikerna
  • 1863 – Folkskolans Läsebok utkommer. Blenda-legenden presenteras för generation efter generation av svenska skolbarn
  • 1874 – Dansjö Bränneri på Blendas gamla krigsskådeplats börjar tillverka ”Dansjö Blenda Pounch”. Hon kommersialiseras i Punsch-patriotismens namn…
  • 1876 – Kungliga Svenska Operan har premiär på Operan ”Blenda” av PA Ölander. Hon är nu omtolkad till legend, inte faktisk historia
  • 1882 – Samma Opera spelas i Paris – en enorm succé enligt svenska journalister, men den spelas aldrig mera där…. av någon anledning

Nu har vi ”Lagertha” och Hollywood… Historien upprepar sig – men källkritik och kritiskt tänkande, är fortfarande lika viktigt i dagens mediabrus…

I vilket kvällspress utomlands citerar tveksamma bevis för ”Kvinnlig Vikingakrigare” – men ASATRON triumferar IGEN !!

För tre dagar sedan började internationell press, bland annat kvällstidningar i England, påstå att man i Norge hittat definitiva bevis för en kvinnlig krigares grav från Vikingatiden. Både Daily Mail och The Sun har publicerat artiklar om detta ämne. Fyndet, från Solör utanför Oslo, förvaras nu på Oslos Kulturhistoriska Museum, men har varit känt en längre tid. Det nya är att man nu gjort en ansiktsrekonstruktion med forensiska metoder, som uppges vara mycket exakt, och på den syns en stor rispa i pannan, som osteologer ansett ”konsistent med ett svärdshugg”, även om det hugget säkerligen inte var dödligt, i alla fall inte om kvinnan ifråga – troligtvis i trettioårsåldern – inte föll offer för stelkramp eller blodförgiftning, vilket förmodligen är osannolikt.

Visst – denna vackra kvinna gravlades med vapen, och hade en rispa i pannan – men vad bevisar det egentligen ? (Hon liknar en skön bokhandelsexpedit från Oslo som jag själv sällskapade med på 1990-talet)

Inga svenska media verkar hittills ha publicerat nyheten, mycket beroende på deras traditionellt Anti-nordiska hållning. National Geographic väntas publicera mer om kvinnan i ett specialinsatt program på dess tv-kanal den 3 December, och finns det mera övertygande bevis för identifieringen som ”soldat” eller ”krigare” och underbyggda fakta som tyder på att kvinnan i graven verkligen var en sköldmö eller något ditåt, lär de väl publiceras där och då. För min del tycker jag inte bevisen verkar så värst övertygande, och det gör inte arkeologiska facktidskrifter på nätet heller.

Tjockt pannben på en envis kvinna ? – Jajamensan !

Det skulle mycket väl kunna finnas massor av alternativa förklaringar. Det är för det första inte säkert att jacket i pannan kommer från just ett svärd, det skulle ju kunna komma från en kniv, eller en annan typ av eggjärn, som till exempel en sax, eller en lång kniv av Birkaknivarnas typ. Och för övrigt – om någon hugger en rik kvinna (vi kan se det av gravgodset) ett jack i pannan, vad tyder det då på ?  Det hela skulle lika gärna ha kunnat vållats av ett gräl i hemmet, en släktfejd eller en lokal dispyt av något slag, och det behöver inte alls ha hänt under ett vikingatåg eller ett regelrätt krig. Alla väpnade konflikter genom historien är nämligen inte krig, de flesta är lokala skärmytslingar. För övrigt – var förövaren, eller de som ville den avlidna illa – en kvinna eller en man ?

Det verkar man heller inte ha funnit svaret på, men vi vet att kniv och nålhus hörde till varje förnäm kvinnas utrustning, och för övrigt också varje fri kvinna överhuvudtaget, så såret kan lika gärna ha vållats av en annan kvinna. Den arabiska arkeologen Ella Al-Shamahi citeras av The Guardian som ”helt säker” på att fyndet skall komma från en kvinnlig krigare, men varför det ? Kvinnliga begravningar med spjut, sköld och svärd är inte ovanliga, utan har hittats i sådär trettio fall, över hela det Nordiska området. Men, precis som i fallet med Birkakvinnan, som jag skrivit om tidigare, tyder dessa begravningar bara på hög samhällsstatus i allmänhet, och inte alls på några ”sköldmör”.  Birkakvinnans skelett och muskelfästena på hennes ben visar att hon var alldeles för gracil och tanig för att alls hantera vapen, och att hon inte hade armstyrka nog. Om man inte hittar andra bevis i form av långa rörben med hugg- eller knäckskador, ett grövre kvinnligt skelett, och fingerskador, till exempel (ganska vanligt redan när man övar med svärd och sköld) så tror jag knappast, att detta hastig och lustigt omvärderade fynd har något större bevisvärde…

Vad vet en arabisk arkeolog om Vikingarnas kultur och stridskonst ?

Vi vet att vikingatida vapen var dyrbara, och omsorgsfullt smidda. De gick vanligen i arv från far till son, eller inom en ätt. Fanns där inga ättlingar, kunde det mycket väl bli så att vapnen hamnade i en kvinnograv. Detta är fortfarande den mest sannolika förklaringen till vapnen i Birkas berömda kammargrav, och i den Norska graven från Solör. Utan flera skador eller indicier – Solör-kvinnans dödsorsak förefaller inte vara riktigt fastställd – är det svårt, för att inte säga omöjligt att ta en enstaka skråma i ansiktet som ett avgörande bevis. Och korrespondenten Ashley Cowie från ”Ancient Origins” säger: 

A good example of this debate surrounds the 10th century ‘Birka-burial’ excavated in the 1970s in England which contained large numbers of weapons and horse bones. Even after bone analysis by Anna Kjellström confirmed the so-called Birka Viking was female; Viking scholar Dr. Judith Jesch told the New York Times that concluding she had been a “warrior” was premature.

Dr. Jesch, who is clearly not modern-feminist attempting to rewrite history, said the researchers who conducted the tests on the Birka Viking warrior were so “determined to show that women were Viking warriors ” that they overlooked loads of valid and possible explanations for why a woman’s body might have been found in the 10th century tomb.

You might at this stage be facepalming saying “they found an axe for God’s sake, of course she was a warrior!”. Well, when I get buried, I will be going with great-grandfather’s hunting knife, and if in 1000 year’s time archaeologists find me, they would be wrong to conclude that I had been a hunter. And this is why Dr. Judith Jesch thinks scientists have to be careful with interpretations, and not let modern values get in the way.

Denna kvinna från Nordre Kjölen i Norge fick också vapen och en ridhäst med sig i graven, men hon vilar i en tunn silkeklänning, helt utan kroppsskydd… Man går inte i strid klädd på det viset… för övrigt var hon 155 cm lång och vägde knappt 40 kg vid 18 års ålder…

Den ”tunga yxa” som citatet från Ancient Origins refererar till, kommer från en grav på Langeland, Danmark. En polsk arkeolog – som också framträdde i SVT:s senaste, relativt sakliga program om Birka – har identifierat denna yxa som ”slavisk” och påstår därför också, att den döda ”säkert” skulle komma från Polskt eller slaviskt område, vilket nog inte är möjligt att bevisa utan noggrann DNA-analys. Danmark har utmärkta forskare som den kände professor Eske Willerslev och andra, men vad jag vet har inte han uttalat sig i just detta fall – och även om ett visst befolkningsutbyte säkerligen förekom, måste man komma ihåg att de slaver som bosatte sig i Norden var otroligt få.

En kvinnlig sjöfarare med slidkniv och en enstaka yxa – lika mycket arbetsredskap som vapen – i en enkel kistgrav från Langeland..

Den arabiska arkeologen Al-Shamani är säkert mycket kunnig inom sitt område, men ändå säger hon saker som är rent nonsens, och som inte alls förekommit i vår Nordiska kultur:

Ms Al-Shamahi said while women risked being overpowered in hand-to-hand combat, they could have fired deadly arrows from horseback over longer distances making them ‘an equal match for men’.

Beridet bågskytte, eller stora kavalleriförband med idel kvinnor som skulle skjutit svärmar av pilar är en ren arabisk fantasi. Något sådant fanns inte på Vikingatiden, och inte på den äldre järnåldern heller, i alla fall inte i Norden. I Norge är kavalleriförband till föga nytta, och lika lite nytta gör beridna bågskyttar (som kräver livslång träning) i Sveriges skogar. Både Danmark och Sveriges centrala slättbygder hade dåförtiden mycket mer skog än nu, och vi vet att vattenytan stod en meter eller mer högre än idag, varför även Mälardalen och Danmark var genomkorsat av stora åar, floder, träskmarker och sjöar – och sådan terräng passar verkligen inte för bågskyttar i någotslags Mongolisk eller centralasiatisk stil..

För övrigt hade Vikingarna eller järnålderns fåtaliga ryttare (som var rent spaningskavalleri, och inte slag-kavalleri ) inga arabiska fullblod eller stora hästar. Vi vet från gravfynd att deras hästar var mycket småväxta, föga större än Islandshästar, Shetlandsponnys eller Gotlandsruss. Varje person som provat beridet bågskytte vet redan, att det inte går särskilt bra från en sådan häst. Vad fröken Al-shamani säger, är därför en ren amazon-fantasi från iran eller det antika grekland, men knappast någon verklighet.

Så gott som ALLA avbildningar av kavallerister från Nordisk Folkvandringstid, Järnålder och Vikingatid är beväpnade med svärd och spjut, men ALDRIG pilbåge. (Försök rätta mig, om ni tror att jag har fel…)

Jag har själv aldrig sett en avbildning av en bågskytt från dessa tidsperioder, som varit något annat än en ren infanterist, och alltså gått till fots. Bayeux-tapeten ger syn för sägen. Jag har redan förklarat, att de enstaka sagor och legender (som den om Bråvalla slag, eller Hervara-sagan) som alls nämner ”Sköldmör” pekar ut dem som ytterst sällsynta, och alltid kämpande till fots, även om de kan ha haft pilbågar. Vesna i Bråvalla-slaget håller ett kungligt sköldemärke, och har en befälsroll, men blir nedhuggen och förlorar ena armen. Hervor i Hervara-sagan tar tillbaka ett fäderne-ärvt svärd ur en gravhög, men får en förbannelse på sig av faderns vålnad, och båda dessa kvinnliga krigare är alltså föga lyckosamma.

ALLA avbildningar av bågskyttar från Vikingatid visar dem till fots, eller ombord på skepp (som Einar Tambarskälve i Olafssagan) men ALDRIG till häst. Följaktligen pratar Fru eller Fröken Al-shamani smörja…

Vikingarna kände till långbågen, och den dög utmärkt väl i de flesta fall, eftersom den hade hyffsad räckvidd och mycket god genomslagsförmåga. Men långbågar kan svårligen användas på hästryggen – endast japanerna har lyckats med det, och de har speciella bågar. Sammansatta bågar – som även samerna använde – har hittats i det Nordiska området, men de tillverkades antagligen inte här, och finns bara som enstaka fynd. Ska man skjuta från en hästrygg, duger bara en kort sammansatt båge, och då får man använda lätta pilar med mycket sämre genomslagskraft. Mot vikingarnas ringbrynjor, skulle den sortens projektiler inte åstadkomma någonting, och därför vore beridna bågskyttar – om de alls förekom – tämligen värdelösa i en vikingatida strid..

Visst – Vikingarnas kvinnor kunde hantera en långbåge för jakt, och använda en enkel yxa eller en kniv för ”självskydd” men knappast mer än så…

Inte en enda historisk källa talar om kvinnliga beridna bågskyttar i Norden, så vitt jag vet. Inte en enda avbildning heller. Al-Shamahis dumma prat om bågskjutande kvinnohorder till häst, kan vi därför fullständigt glömma, och förpassa till fablernas värld. Man vet däremot att män med långbågar (som kräver avsevärd muskelstyrka för att spänna) i stort antal kunde uträtta stora saker, som den berömda ”Orres storm” eller pilsalva som avfyrades under slaget vid Stamford Bridge, 1066 till exempel. ”Indirekt eld” fanns redan då, och Vikingarnas bågskytte var lika effektivt som senare Engelsmännens vid Crecy och Azincourt. Men – som sagt – alla bågskyttar vi har på bild från den tiden antingen går till fots, eller åker skidor – som Norska skidlöparbataljoner..

Asaguden Ull från Böksta Backe i Uppland, runinskrift U 855

Men i de flesta fall var detta tal om jakt – och vinterns gudomar, som Ull och Skade – vars tid snart står för dörren… Gällande de arkeologiska fynd som gjorts i Norge, borde journalister och andra okunniga människor över hela världen lära sig att inte dra för stora växlar på dem, och inte överdriva. Arkeologi är trots allt en vetenskap, där fynd skall tolkas med försiktighet.

Om dessa vikingatida kvinnogravar alls bevisar något för mig som Hedning och Asatroende av idag, så är det helt andra saker. Oden lär oss alla i Hávamál, att ett gott liv alltid blir ihågkommet.

Dessa kvinnor är nu för alltid ihågkomna, berömda, kärleksfullt utställda på museum och dyrkas mer än tusen år efter sin död av miljoner människor, som livfullt intresserar sig för dem, och vill veta allt om dem – tack vare den moderna vetenskapen och vetandet, just det vetande vars Gud ODEN också är. Kan vi tänka oss något bättre BEVIS för att ASATRON hela tiden haft exakt RÄTT ?

Ännu ett SMART GRUFF från USA: Har VALKYRIORNA objektifierats ?

Det finns alltid människor som tror att de kan ägna sig åt vad jag kallar ”Smart gruff eller att ondgöra sig över saker. Oftast rör det sig om rena adiafora, eller ting som är överflödiga, ja lyxproblem. Vi har Dagens Nyheter med sin skandalfabrik och sina ”fake news” om en och annan Sverigedemokrat, som plötsligt kallas ”partitopp” och som beskylls för att ha skrivit ”kvinnofientliga inlägg” på ett och annat förfalskat Flashback-konto för tio år senhar något sådant ens nyhetsvärde ?

I Asatrons ankdamm och förtrollande lilla Värld har vi grälet mellan Lokeaner och ”Nokeans” i USA, som jag skildrade för en tid sedan. Samt alla andra humorlösa idioter, fragila lögnare samt lättkränkthetens banérförare och banerförerskor därute, ingen nämnd och ingen glömd…..

Min gamle vän (jo, jag har faktiskt träffat honom i levande livet) Mr Lucius Swartwulf Helsen, ”Cleric of Hel” eller dödsgudinnan Hels egen präst – som han kallar sig – trots att han inte alltid är en dysterkvist – träffade nyligen på en kvinna ur de Humorlösas skara – ja #metoo och #boohoohoo… Under den välfunna rubriken ”Babes, Boobs and Blasphemy” diskuterar han just nu de fruktansvärda hädelser emot Valkyriorna och själva Valkyriebegreppet, som många tycker sig se i Amerikansk populärkultur.

Jamen ”Brudar, Bomber och Blasfemi” – är väl detta konstverk ”Kvinnoförnedrande” ??

Bland annat hade en hednisk amerikanska i hans bekantskapskrets sett ovanstående ”fina” konstverk av en tatuerad kvinnotorso eller något, och förstås blivit heligt förbannad, eftersom detta då skulle vara ”kvinnoförnedrande” – en ”hädelse” emot gudinnor, Valkyrior med mera sådant. Främst handlade det om att kvinnotorson ifråga inte hade något huvud, ben och armar (nej, Torso-skulpturer brukar inte ha det) och därför skulle det röra sig om en ”objektifiering” av kvinnan, således… Jag skall snart återvända till det här med själva Valkyriebegreppet, och vad Valkyrior i själva verket är – samt varför det är skillnad på ”Skjaldmeyar” och alltså Sköldmör, kontra Valkyrior och andra övernaturliga väsen, för det verkar inte dessa amerikaner ha förstått… Men – nu när vi talar om det – har i så fall inte sk ”objektifikation” inom konsten alltid förekommit ?

 

Titta på den här sk ”Venusfiguren” från Hohe Fels i Schwaben, Tyskland, till exempel. Den är mellan 30 – 40 000 år gammal, och saknar som vi kan se nästan helt huvud, samt fötter – medan den däremot i rikt mått har vad amerikaner nuförtiden kallas ”T & A” alltså ”Tits and Ass” – för att säga det rent ut – jag hoppas mina läsare inte är pryda av sig –  samt en mycket naturalistiskt utformad, jättestor rakad vaginaMan känner till inte mindre än ett 40 tal fynd, många ännu äldre; som kan vara gjorda av såväl Homo Sapiens som Neanderthalare (eller andra förmänniskor) och det är helt obevisat att detta skulle vara någotslags ”gudinnestatyer” som de gudinne-troende tror – för övrigt kan dessa skulpturer ha varit gjorda av kvinnor, likaväl som mändet har aldrig bevisats, vilket kön som var bäst på att karva i mammutben eller i vilket kontext man alls gjorde de här miniatyrskulpturerna… Om definitionen på ”sexuell objektifiering” skall vara, att man överbetonar könsorgan, bröst mm, så har redan grottkonsten alla förutsättningar att framstå som ”pornografisk”….

 

Samma tendens eller samma fenomen är inte begränsat till Europa heller. Här ser vi ett ”konstverk” från Afrika, föregyptiskt och cirka 12 000 år gammalt, men inte särskilt anatomiskt korrekt – kvinnan på bilden har bara ett skissartat huvud, och vad som verkar vara antydda bröst, armar och ben, men könsorganet är överdimensionerat och rikt på detaljer, ”konstnären” eller ”konstnärinnan” som gjorde bilden har helt klart tyckt, att det var det enda viktiga… Är det då ”objektifiering” vi ser även där … eller ??

Och slutligen – hur är det med våra Nordiska Hällristningar från Bronsåldern ?  För att benämna saker och ting vid dess rätta namn, så är nästan alla manliga figurer på dem utrustade med stora k-u-k-a-r helt enkelt (ja, så är det – se efter själva !) – det råder närmast en total konvention, som säger att när man på en nordisk hällristning från bronsåldern avbildar just en man, ja då ska det alltid ”synas att han är en karl” så att säga… Är det då också ”objektifiering” – eller icke ? Ja, svara på det, den som vill eller kan…

En del svenska amatörforskare har till och med antagit, att de som gjorde bronsålderns hällbilder var kvinnor. Kvinnorna skulle ha haft mer tid  till förfogande än männen – bronsåldern var en förhållandevis varm tid (mycket ”varmare” än de klimat-paniska fruktar idag) med god tillgång på föda, men männen måste fortfarande vara bönder, hantverkare och krigare. Fast när kvinnorna inte direkt belastades av graviditeter och småbarn, så skulle de ha knackat in ett slags kvinnlig idealtillvaro eller ”önskedröm” i Bohusläns hårda granit – alla män skulle vara nakna jämnt, ha enorma praktstånd och vara ständigt tillgängliga..

Nu vet alla mina kvinnliga läsare att så är det förstås bara i önskedrömmen, verkligheten ser inte alls ut sådär, sorgligt nog.  Män som slåss med yxor, eller någon typ av vapen, som vi ser här ovan har sällan eller aldrig stånd – man får det inte heller när man skjuter med pil och båge eller AK4, AK5 – väpnad strid och fortplantning är två helt olika saker, och det är väl känt – även för den manlige läsaren – att ballarna såväl som kuken helt enkelt krymper medan man slåss – de flesta högre däggdjurshannar har det också precis så – oräknat kanske de djur som slåss rituellt under brunst, typ hingstar eller älgar, såväl som afrikanska elefanter – men människans krig har alltid varit på blodigt allvar, inte rituella.

Därmed är vi inne på det här med Valkyriorna kontra Sköldmöerna, eller fenomenet med kvinnliga krigare, och hur de avbildas i populärkulturen

Jag har redan skrivit ett helt inlägg vad beträffar vad man kunde kalla ”Valkyrie-kitsch” eller kanske mindre smakfulla framställningar, inklusive Marvel Comix Brynhilde-figur, under avsnittet Adiafora här ovan, och jag behöver nog inte upprepa det… trots att dåliga serietidningar, filmer eller populärkultur kanske kan vara kul för dem som nu gillar det, är jag ingen större vän därav – men – smaken är ju olika – och ser man nu ett eller annat alster som man själv inte tycker om – varför då fortsätta betrakta det ?

Så mycket mer finns väl inte att säga om just det ämnet..

 

Typisk amerikansk populärkulturell ”Vrångbild”. Detta är INTE en Valkyria – och kvinnliga krigare existerade knappast alls – framförallt inte i den utrustningen….

Ända sedan 1800-talet och Richard Wagner har vi levt med en felaktig föreställning om att Valkyriorna var krigarkvinnor, vilket INTE är sant. Inte någonstans i Eddan, skaldepoesin eller någon annan källa står det skrivet något sådant. Visserligen ses Valkyrior rida över slagfälten i skaldepoesin, men deras uppgift är att hämta de redan fallna till Valhall, och att ”kora valen” – det är vad deras namn betyder – och i Valhall lever de tillsammans med de Einherjar som finns där. De strider med andra ord inte, deras uppgift är att välja, vårda och värna – inget annat. Möjligen måste de också vara bra på självförsvar, och sköta sitt eget närskydd, men deras uppgift – att vara med de döende och föra dem till en trygg och säker värld, långt bortom Midgård, kräver nog snarare insikt och mildhet, även om Valkyrior för den delen också kan ha ett vildsint och skrämmande utseende – I dikten Darraljod i Njals Saga väver de till exempel en blodig väv av hela världens öden… och att möta en Valkyrias blick sägs betyda otur – bara de redan dödsvigda kan se dem i ögonen….

Under 1900-talet har vi alla – och amerikanska fantasy-illustratörer mest – rört ihop begreppen ”Valkyria” och ”Sköldmö” (alltså en kvinnlig krigare, Skjaldmöy) och förväxlat dem – men alla avbildningar vi har av riktiga Valkyrior ser ut på ett annat sätt, och visar dem inte i någon rustning eller med några vapen. Ett är säkert – Valkyriorna uppfattas också som övernaturliga varelser, och som alla sådana kan de såklart förändra sitt utseende, och likt Diser, Fylgior och andra kvinnliga väsen också uppträda i ”Hamn” eller förklädnad…

Att Freja har sin Falkhamn, vet vi alla – och att Loke kunde förvandla Idun till en hasselnöt, vet vi också. Gudinnor och Valkyrior kan förändra sitt utseende efter behag, och eftersom de är odödliga och har upplevt oräkneliga tidsåldrar och händelser tror jag inte de bryr sig så mycket om HUR vi människor försöker avbilda dem eller det sätt, som vi tänker oss dem på – allt sådant är dem nog tämligen fjärran – och med tanke på allt de upplevt, är våra föreställningar om deras utseende nog inte heller intressant för deras del. De har andra och bättre saker att ägna sig åt, hursomhelst – Valkyriorna styr ju faktiskt över det hinsides, och över livsavgörande insatser – och ”dålig” konst är inte livsavgörande…

 

På nästan alla samtida avbildningar vi har, från Mälardalens figuriner till Tjängvides och Gotlands bildstenar ser vi välkomnande Valkyrior med mjödhorn i handen, uppsatt hår och gala-klädsel, men knappast några krigarkvinnor under strid. I första strofen av Hrafnagalder Odins står det skrivet: ”Allfader verkar, alfvar skönja, vaner veta, nornor visa, troll närer, tider föda, tursar vänta, valkyrior längta.” Originalet har ordet ”trå”, alltså tråna – och längtan framhålls här som Valkyriornas främsta egenskap... andra varelser har andra utmärkande kännetecken – alferna skönjer eller förnimmer, Vanerna vet, Nornorna visar på ödet – och Allfader Oden verkar…

Sköldmör, eller kvinnliga krigare då ? Har vi egentligen något påtagligt bevis för dem, annat än legender ? Vi har naturligtvis Hervor i Hervarasagan, Blenda i Blendasägnen, den sköldmö vid namn Vesna som skall ha fört Harald Hildetands ”märke” eller Banér i Bråvalla slag – en strid som antagligen också hör till legenden – och utöver en uppgift i en av Skylitzes bysantinska krönikor om att Väringarna från Ryssland, efter förlusten i slaget vid Dorostolon, 971, skulle ha lämnat efter sig en hel del döda kvinnliga krigare på slagfältet (vilket överraskade deras byzantinska motståndare) finns det väldigt få bevis för kvinnliga krigares existens under Vikingatid eller Järnåldern överhuvudtaget.

Ett fynd, som ställt till åtskilligt rabalder i internationell press på senare tid är omtolkningen av ”Birka-kvinnan” i en av de förnämsta gravarna från Björkös citadell och borgberg. Hon begravdes med en full vapenuppsättning, och två hästar – men vad bevisar det ? Graven – en kammargrav av rysk typ – var kanske förbehållen en rik änka till en framstående härförare, och förekomsten av spelpjäser i graven samt frånvaron av några kraftigare muskelfästen eller synliga stridsskador på kvinnan har fått forskare att anta, att hon snarare var en befälhaverska, eller hade uppgifter inom stridsledning, men däremot aldrig var stridande soldat i reell mening – kanske var hon en tidig syster och föregångare till den nuvarande Chefen Livgardet, eller hennes kvinnliga kollegor på Ledningsregementet i Enköping, men det är också allt.

Carol J. Clover, bl.a. hedersdoktor vid Lunds universitet har anmärkt, att ”Birkakvinnan” från citadellet kanske begravdes med vapen för att visa att hon var en rik och mäktig kvinna rent generellt, men det finns ingenting i hennes bevarade ben som tyder på att hon var särskilt kraftigt byggd, eller att hon hade tränat, exempelvis med långbåge, ett vapen som man känt till sedan stenåldern, och som kräver träning sedan barnsben, i alla fall om man ska kunna skjuta någorlunda bra.. Det finns vapen i Oseberg-fyndet också, men ingen har någonsin kommit på tanken att de två kvinnor som begravts där skulle ha varit krigare…

All modern forskning kommer också till den ”trista” slutsatsen att om kvinnliga krigare alls fanns, så var de otroligt sällsynta.

Alla samhällen med låg teknologi har nämligen en sak gemensam: strävan efter att skaffa så många friska och livsdugliga barn och så stor befolkning som möjligt. För att lösa det behövde man också så många barnaföderskor som möjligt – och dem fick man såklart hämta från kvinnor i fertil ålder, gärna då yngre kvinnor. En gravid kvinna, eller en kvinna med småbarn kan såklart knappast utkämpa några krig – och heller inte vapenträna – så summan av alltsammans blev, att framgångsrika kulturer hade ovanligt få krigarkvinnor – och därmed punkt. Samma förhållande råder också idag – föräldraskap, och förmåga att delta i väpnad strid är knappast förenliga, i alla fall inte så länge barnen är små, eller föräldraskapet varar…

Visserligen ser vi undantag i de isländska sagorna här och där – vi har Freydis, Erik den Rödes mordlystna dotter i en av Vinlandssagorna, till exempel – men hon skildras som en kvinnlig psykopat, som drar hela Vinlandskolonin i olycka, och är en av de viktigaste orsakerna till att den upphör – och således är hon mest ett varnande exempel, ingen förebild.

Freydis slåss dock endast när absolut nödläge råder, och de flesta av vikingatidens kvinnor gjorde nog likadant. Till den nordiska kvinnans klädedräkt hörde alltid en kniv, och alla kunde säkerligen hantera både kniv och yxa eller spjut i självförsvar, men på självförsvarsförmåga vinner man inga krig. För att vinna i krig måste man nämligen kunna anfalla, och föra kriget på motståndarens territorium, och inte hemma i det egna landet. Det visste våra förfäder också, och just därför blev de framgångsrika i strid.

För att summera – dagens ”Schablonbild” av både Valkyrior och Sköldmör är falsk – javisst – men vad gör det ?

Var det inte Nietsche som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte NAVKAPSLARNA….

Dålig konst är dålig konst, populärkultur är populärkultur, och white trash på Asatrons bakgård, är fortfarande white trash… Fast – är det egentligen något att bli såvärst upprörd över ? Min väninna Bella (som inte är Blondin) har ett uttryck, som jag tycker är träffande: ”Ringbrynje-bikinis och Navkapslar” eller på engelska ”Chainmail Bikinis and Hubcaps”. Med det menar hon en utstyrsel eller ett slags klädsel, som ingen egentligen kan ta på så stort allvar – utan något som mest är menat som ”levande rollspel” – karnevalskostym eller ett stort skämt… och varför skulle man inte få ”skämta” ? 

I ett verkligt fritt samhälle kunde alla kvinnor få gå klädda hur de ville – eller ”vara klädda som Kraka” – alltså inte ha några kläder alls – och det gäller förmodligen männen ocksåMan behöver inte ha ”shador” eller ”påse över huvudet”….

Hur skulle den moderna tidens Valkyrior se ut, förresten ?

”Skaemtun” eller just skämt är en av Frejas käraste sysselsättningar, får vi veta i den prosaiska Eddan, och hon är som bekant en gudinna för krig, såväl som för kärlek. Antagligen tar hon inte heller sitt eget utseende för allvarligt, utan förändrar det efter behag – och efter vad som är lämpligt med tanke på situationen.

Och ”objektifiering” ?? – Nej, det struntar Freja nog i – liksom allt annat människorna har att erbjuda av struntprat – verkliga krigare – oavsett kön eller läggning – känner sig aldrig ”objektifierade” men situationsanpassar, förstår ni…

Förhållandevis sakligt av SVT om Birkas Kvinnliga krigare, men stora fel i detaljframställningen…

Jag återvänder nu till  historiska ämnen typ arkeologi, och lämnar för tillfället samhällsutvecklingen i det som en gång var Sverige, men som numera blivit Landet Löfvén, även känt som Absurdistan. Igår sände vår kära, kära Statstelevision SVT ett program, som borde få det att vattnas i munnen på envar äkta Asatroende och Hedning. För att vara av Statstelevisionen var det överraskande sakligt och faktamässigt korrekt, även om där fanns en rad helt horribla fel och fiktionaliseringar vad gällde vissa detaljer. För regi och cinematografi svarade Engelsmän, forskare från Smithsonian och inga svenska journalister, och det kan nog förklara den höga kvaliteten rent filmiskt sett, men den svenska speakertexten var som vanligt rent bedrövlig i sina stycken, och den historiska research som gjorts inför hela programmet delvis bristfällig.

https://www.svtplay.se/video/23227350/den-kvinnliga-vikingakrigaren

Nej, myterna om ”Sköldmör” och kvinnliga krigare under vikingatiden är faktiskt till stora delar obevisade…

För nästan två år sedan (september 2017) utbröt plötsligt ett stort halabaloo och många kontroverser inom Svensk arkeologi, då ett forskarteam från Stockholms Universitet plötsligt tillkännagav, att krigaren i Birkagrav 581, en av de mest berömda kammargravarna av rysk och slavisk typ och en av de finast placerade gravarna på Birka överhuvudtaget, faktiskt innehöll en kvinna och inte en man. Graven hade grävts ut av Hjalmar Stolpe, den svenska arkeologins fader; redan år 1889, då arkeologiska metoder i Sverige var väldigt outvecklade, åtminstone jämfört med idag.

Den kvinnliga arkeologen Anna Källström identifierade fyndet som en kvinna, enbart med hjälp av ett enstaka bäckenben; vilket också visas i TV-programmet. Vad man INTE berättar, däremot, är att Historiska Muséet i Stockholm någon gång under 1900-talet slarvat bort hela kraniet, så när som på käkbenet från den berömda grav 581b. Någon på muséet måste ha tappat huvudet fullständigt, och än idag har det inte gjorts någon enda utredning på hur detta kunnat ske. Modern DNA-analys bekräftade först senare det befarade – jo – Anna Källström hade faktiskt rätt. Ovedersägligen rör det sig om en kvinna, som begravts med en hel vapenutrustning och några spelpjäser, men detta bevisar inte alls, att kvinnan faktiskt skulle ha använt vapnen, deltagit i regelrätta strider eller ens varit en krigare, även om hon säkert hörde till samhällets toppskikt. Hennes skelett är idag långtifrån komplett, uppvisar inga tydliga skador eller förslitningar, hennes muskelfästen verkar relativt små och hon uppvisar snarare tecken på att ha varit relativt spensligt och klent byggd, snarare än att verkligen ha vad som krävs för att hantera vikingatida vapen på ett effektivt sätt. Vad jag vet, har man heller aldrig fastställt hennes dödsorsak, men hon dog av allt att döma inte alls i strid, och har heller inga ben brutna, delvis läkta osv – vilket har varit ”det vanliga” för de flesta vikingakrigare – man kan bara tänka på Olav Geirstadalv i Gokstadhaugen, som jag snart tänker återkomma till.

De påståenden, som SVT fäller om att Birkakvinnan i grav 581 ”inte skulle ha haft några husgeråd med sig i graven” utan bara vapen, är FEL I SAK. Hon hade de facto minst ett större ämbar och en kittel (med mjöd eller öl ?) vilket syns också på Hjalmar Stolpes originalteckningar. Dessutom kan där ha funnits många träföremål som tallrikar, grytor, slevar, skedar, köttgafflar, skrin, kistor osv men som tyvärr ruttnat bort, och som inte synts eller dokumenterats i 1880-talets originalgrävningar.

Det är på basis om detta SVT serverar en helt uppdiktad och fiktionaliserad soppa, om en stackars flicka vid namn Signe, vars far på ett tidigt stadium blir mördad, och hon ”drivs av hämndbegär” får vi veta, redan i den inledande texten, ett ovanligt pejorativt, nedsablande och dessutom renodlat fördomsfullt sätt att uttrycka sig om våra förfäder, som faktiskt har mycket lite grund i verkligheten, andra omöjligheter att förtiga.

Bland de dumheter som sagts om Birkakvinnan, kommer en av de allra största från Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som med utgångspunkt i de magra fynden säger att kvinnan ”måste” ha varit officer (det ”måste” hon inte alls) och kunnat leda trupper i strid, haft stor taktisk skicklighet osv osv – alltsammans helt obevisade påståenden, som hon härleder bara och endast bara till de spelpjäser som låg i graven. God färdighet i schack, hnefatafl eller nordiskt brädspel är på intet sätt en garanti för verlig ledningsförmåga i fält, och det visste redan våra förfäder också.

Snarare än att ta till en massa orimligheter – vilket SVT:s fiktionalisering faktiskt gör – kan vi mycket väl tänka oss – mot bakgrund i goda kunskaper i Vikingatidens kultur och samhällsliv att kvinnan ifråga varit officershustru ja, eller snarare ”krigsmans änka som fått behålla sin makes vapen ”in på nådeåret” ungefär som 1600-1800 talens indelta soldathustrur. Det finns faktiskt inga bevis för att hon slogs själv alls.

Vi vet att vikingatida vapenutrustningar gick i arv från far till son, eller mellan män. En betydligt sannolikare och troligare förklaring är att kvinnan i grav 581 inte hann få några barn innan hennes make dog, eller att hon av en eller annan anledning inte hade några manliga yngre släktingar, ingen ättelägg eller efterkommande. Vi vet att Birka var en relativt ohälsosam plats att leva på, med dåligt brunnsvatten. En del forskare har till och med antagit, att det var därför som handelsstaden slutgiltigt övergavs till förmån för Sigtuna och andra platser. I Rimberts Ansgar-krönika står uttryckligen, att Hergeir – som var hövitsman på Birka under Kung Björn faktiskt förlorade alla sina barn utom ett i en hemsk sjukdom, och dessutom flera andra släktingar och fränder. Visserligen skildrar den krönikan händelser från 830-talet, 90 år före Birkakvinnans förmodade frånfälle omkring 920 – men i alla fall…

Dessutom vet vi av flera Vikingatida och medeltida lagar, att ”ingen man må taga arv, medan han sitter i Gårdarike” eller Grekland. Detta står uttryckligen i Gutalagen och Äldre Västgötalagen, om jag inte minns fel.

Vad är då den mest sannolika förklaringen ? Förutsatt att Birkakvinnan hade fött barn (vilket hennes bäcken antas visa) så kunde hennes söner mycket väl ha varit utomlands, och utom räckhåll. När hennes man då dog, kunde sönerna enligt lagen inte ärva vapnen, och att försöka skicka dem med posten, eller nästa skepp österut, skulle inte ha fungerat… Hon behöver alltså inte alls ha varit någon kvinnlig krigare, och det mest sannolika är att hon INTE var det. Det kan man också säga på grundval av det faktum att bara en enda, såsom i en enstaka grav i Norge visat sig innehålla ett kvinnligt lik och en komplett vapenutrustning – varför myten om kvinnliga krigare antagligen faktiskt var – en myt…

Bara EN ENDA av mer än 13 000 utgrävda vikingatida krigargravar innehåller en kvinna med komplett vapenutrustning, eller MÖJLIGEN två – om vi räknar ”Fall Birka, 581b”. Man kan INTE säga, att ”kvinnliga krigare var ”vanligt” förekommande..

I SVT:s program citeras en betydligt vettigare och mer opartisk kvinnlig forskare från Gamla Uppsala-grävningarna, som konstaterat att man där funnit ”ringväv” eller delar av ringbrynjor i två kvinnliga gravar – vilket är extremt ovanligtMen vad bevisar det ?

Enligt forskningen visar det, att kvinnor ansågs ha ett stort skyddsbehov, vilket också framgår enligt lagtexterna; som reglerade hela samhället. Tvärtemot en del dumma journalisters romantiska och osakliga föreställningar, var våra förfäder på intet sätt barbarer, utan levde i ett mycket väl och noga organiserat samhälle. Det visar inte minst fynden från Birkas stadsbebyggelse, som hade fast iordningställda gator och tomter, allt enligt Byggningabalken som den ännu ser ut i den dag som idag är – och det får man inte glömma bort. Kvinnor kunde mycket väl slåss eller hantera vapen in extremis, eller i nödläge – visst (lagarna öppnade för kvinnorna att saklöst döda främmande män i händelse av våldtäkt) och de uppgifter om döda kvinnor på slagfält med vapen i händerna som kommer från Byzantinska krönikor, är snarast ett tecken på detta, inte alls ”bevis” för sköldmörs högst eventuella närvaro.

De litterära exempel vi har – från Heidreks Saga ok Hervors, eller från Erik Rödes Vinlandssaga, bär syn för sägen.

”Hervors död” enligt Peter Nicolai Arbo – på 1870 talet – den här romantiserade myten om kvinnliga krigare sprids via osakliga och falska TV-serier än idag…

Freydis, Erik Rödes syster, som nämns i programmet är inget bra exempel, för vad SVT inte berättar, är att den rödhåriga Freydis framställs som en flerfaldig mörderska, som dessutom förstör hela Vinlandsexpeditionen, och ser till att Nordmännens bosättningar där överges för all framtid. Hon var med andra ord inte alls någon förebild, som SVT felaktigt antyder. Hon visar i och för sig stort mod genom att ensam attackera skrälingar eller indianer i en enstaka stridsscen (där hon lurar dem genom list) men hon slåss inte, lyckas inte hantera några vapen…

Hervor i Hervarasagan – säkert återberättad redan på det 920-tal SVT vill skildra är också en fiktiv gestalt. Hon reser till Samsö för att få tillbaka svärdet Tirfing ur sin fader Angantyrs gravhög, bara för att hennes son Heidrek i tidernas fullbordan skall kunna ärva det. Under tiden tampas hon med gastar och spöken, samt döda bärsärkars vålnader. Detta framstod säkert som en spännande berättelse för dåtiden, men det behöver inte alls vara något som man ens då faktiskt trodde på, lika lite som 1500-talets Londonbor trodde på den faktiska existensen av Hamlets faders vålnad i Shakespeares dåförtiden så berömda teaterpjäs.

Underhållning fanns också förr, och redan greken Herodotos berättelser om Amazoner vid Borysthenes eller Dnejpr var just – Underhållningslitteratur och inget annat…

En sk ”glasögonhjälm” av Mammen-typ eller en vanlig ”Spangenhelm” med nasal var inget som de flesta kvinnor ville bära… Ett enda slag mot ansiktet knäckte oftast näsbenet, eller fick bärerskan att se ut som en kardanknut i trynet

Nästan alla skenbart ”primitiva” samhällen delar ett gemensamt drag, och det är att kvinnliga krigare är otroligt sällsynta. Det finns historiska undantag från Afrika, i form av Samurajhustrur (som snart nog återgick till att vara just hustrur) och enstaka individer typ Kleopatra (som faktiskt var en framstående politiker och härförerska, hon var för övrigt blond, grekinna och inte svarthårig – vilket Ann Heberlein bevisat i en spännande bok) eller den nuförtiden så sorgligt bortglömda Zenobia av Palmyra.

När kvinnor kommer upp i den nutida trettioårsåldern (eller när de blev omkring 18 i förindustriella samhällen) var de mogna nog för att få barn, och barn betydde arbetskraft, det var något samhället oundgängligen behövde massor av, och inte alls kunde avvara, eftersom det inte fanns någon maskinteknologi. Allt detta är välkänt. Kvinnliga krigare och soldater – även idag – har ett stort minus jämfört med sina manliga kamrater  och det är just – barnafödandet. Får en kvinna barn, ja då förstår vi att hon är totalt oanvändbar för krigsbruk i minst nio månader, plus ytterligare två-tre år minst, efter hur det brukar vara, och eftersom hon rent biologiskt faktiskt har en kropp som avsöndrar naturliga hormoner, som gör henne lämpad för vad hon faktiskt ska (skaffa avkomma !) så är det ofrånkomligen detta och endast detta, som de flesta kvinnor i rätt ålder till sist blir inriktade på. Precis när den verkliga erfarenheten kommer, slutar de oftast att vara ”krigare” av helt naturliga, biologiska skäl – och kvinnliga ledare i strid blev i lågteknologi-samhällen prakitskt taget omöjliga.

Dessutom har de flesta Nordiska kvinnor – då som nu – vissa egenheter. De flesta av dem tycker inte om ansiktsskador, eller skador på händer och överkropp – och det är just det man får, ifall man tränar eller slåss med medeltida vapen.

I ett eller annat sammanhang i mitt rika och långa liv har jag träffat en enda kvinna, som faktiskt förtjänar beteckningen kvinnlig viking. Hon är just barnlös, av biologiska skäl, och en gång kom jag att slå till henne så hårt med en åra, att hennes en ögonbryn sprack och blodet sprutade. Det var helt oavsiktligt, och kom sig bara därav, att vi rodde utefter Finska Viken emot Petersburg i dimma, och att hon kommenderade ”åror in!” alldeles för fort och för hastigt, eftersom hon ville se i ett modernt sjökort var vi befann oss. Jag har redan berättat den historien i en annan blogg, liksom hur jag tejpadeinte sydde – henne i ansiktet sedan.  Det blev en av Norra Europas mest grundliga tejpningar. Och hur hon senare hotade mig till livet, på Menlösa Barns dag, eftersom hon råkat dricka sig präktigt full på sin favorit-whiskey – på Martin ”E-type” Erikssons krog ”Aifur” i Gamla Stan, dessutom. Dessutom har hon hotat mig med än mer stryk och skada ifall jag alls återberättar detta igen, vilket jag härmed förstås gör.

Men av alla kvinnor jag någonsin mött, sätter jag ändå henne främst.

Och jag vill säga inför er alla, att jag alltid älskat henne, fortfarande älskar henne – platoniskt, nota bene – och på avstånd – vilket jag inte ämnar upphöra med, vad tusan som än måtte ske och tima.

Hon är min jämlike i allt, och så mycket kan jag också säga, att få kvinns – om ens något – är värdiga att sättas så högt ifråga om krigiska egenskaper.

Det skulle i så fall vara min äldsta kvinnliga kusin, som överlevt mycket och som skadats än mer, och lidit dubbelt värre än blott och bart ett krossat okben, fött fyra barn men som alltid ridit och stridit lika bra som någon man. Valkyrior finns också i Midgård, det medger jag gärna – men så värst många lär de då inte vara – särskilt inte nuförtiden.

Återstår så att granska SVT:s sunkiga och haltande ”saga”, och varför just denna förklaring till Birkakvinnan i grav 581b inte fungerar.

SVT börjar sin påhittade historia om ”Signe” med ett konstaterande om att den verkliga Birkakvinnan kom från ”Sydvästra Sverige” eller med andra ord Västergötland, som var den helt klart dominerande provinsen i Svea Rike vid det 920-tal, man säger sig vilja skildra.

Man påstår sedan att Västgötarna skulle handlat med pälsverk (men visar en vildsvinsjakt – vilka djävla svinpälsar – frestas man att utbrista )  och att det skulle vara enda anledningen till den påstådda Signes och hennes fars (en lokal hövding!) Birkabesök.   Hur sannolikt är det ?

På 920-talet styrdes Svea rike sedan länge av Konungar och Jarlar, det vet vi med fullständig säkerhet. Möjligen kan den förmodade Signe ha varit jarladotter, men det är också allt. Därefter påstår man att ”en rusisk sidenhandlare” samt ”arbetslösa krigare” skulle dyka upp mitt inne i Tiveden, och att ”man färdades till Birka landvägen” enligt vad speakertexten skrattretande nog säger. Vad är det för idioti ? Vem kan skriva ett såpass uselt manus ??

Minsta Barn i Sverige vet att Birka ligger på Björkö i Mälaren, och dit kan man inte färdas till lands överhuvudtaget. Man åker båt, till och med idag. Nästan alla någotsånär bildade människor i Sverige vet också att man på Vikingatiden företrädesvis tog sig fram sjövägen, inte alls landvägen. Detta gällde även vintertid, då sjöisen var lättare att ta sig fram på. Varför skulle en forntida Västgöte alls ta sig över Tiveden, då det vore mycket lättare att via Gullspångsälven och Svartån ta sig till Hjälmaren, och därifrån till Mälaren ? Detta var det sätt, man faktiskt färdades på.

SVT:s hela historia faller platt till marken, bara man gör den enklaste faktakoll.

Vad man inte tar hänsyn till, är det Vikingatida samhällets fasta struktur. Vi vet från lagarna, att det fanns bestämmelser om lejd, skjutshåll och skjutsbönder, som enligt lag var skyldiga att ledsaga resande genom obygden, och det finns många bevis för detta, bland annat genom den senare så berömda ”Eriksgatan” enligt vilka just jarlar och kungar skulle få lejd av bönderna, och hade full rätt att begära ut både manskap och hästar. Det framgår också av de ”gislalag” som fanns på andra sidan Östersjön i Baltikum och Finland, och dessutom i Norge och på Island.

Varje ”bryte” eller kunglig fogde i det system av Husabyar som fanns i hela Mellansverige (inklusive Husaby i Västergötland)  redan på 900-talet var enligt lagen skyldig att se till, att det i-n-t-e förekom några rån eller rövaröverfall, och gjorde han inte det, blev han själv av med huvudet i värsta fall. Vi vet av runinskrifter i Adelsö och Bro att det fanns särskilt utsedda landvärnare, med uppgift att sörja för lag och ordning ihop med ”geter” eller just götar, och SVT:s lögnaktiga och fullständigt osannolika historia à la ”Ronja Rövardotter” är därmed fullständigt skräp, ja påhitt som inte övertygar någon.

Det tillstånd av anarki och yttersta barbari som SVT försöker måla upp på falska och fördomsfulla grunder, stämmer inte med verkligheten.

Tar vi Rimberts ”Ansgarkrönika” som exempel (90 år före SVT:s berättelse !) så finner vi mycket riktigt att Ansgar färdades landvägen från Kalmarsund till Birka, efter vad det står skrivet. Det står också, att han utsattes för ”Pirater” från Småland, men dessa beslagtog endast kristna föremål som biblar och psalmböcker, men lämnade alla dyrbarheter, som krucifix av guld och de gåvor som Ansgar skulle ge till kung Björn i Birka, riktigt nog ?

Hur kan det komma sig, tror ni ?

Vem var det egentligen som var ”pirat” och som tog sig in i Sverige på helt olagliga grunder, likt de ”ensamkommande” från Mellersta Östern idag ?

Var det inte just Ansgar ??

Varför var ”piraterna” helt ointresserade av guldet, silvret och allt det andra – och varifrån kom i så fall deras hastigt påkomna ”litteraturintresse” som fick dem att riva sönder Biblarna ??

Varför ”ledsagade” de Ansgar hela vägen upp genom Småland., Östergötland och Södermanland till Birka, helt utan att något rövar-överfall alls förekom ?

Det finns bara en enda förklaring till detta. Rimbert ljög, och skildrade allt genom de kristna fördomarnas glasögon. De som mötte Ansgar var Sveakungens egna handgångna män – inget annat ! Det var Ansgar som var ”pirat”. Så snart han kom över Rikets gräns, greps han – fullt lagligen – och fördes till Birka under beväpnad eskort- som en annan ASAP Fucky. Han blev aldrig, aldrig insläppt på Borgberget i Birka, och predikade aldrig därifrån, för det var en militär garnison, och dit fick med säkerhet inga kristna eller köpmän alls komma. Allt han lyckades utverka, var att Hergeir (som blev Ansgars personlige vän, bara för ett räddat barns skull) lät bygga ett litet kapell åt honom, långt långt bort från själva staden, men det revs efter fyra år när Nithard – på de kristnas vis – ville skända alla övriga gudars helgedomar.

Birka var en VÄL ORGANISERAD hednisk handelsstad med PLANLAGDA, AVSTÅNDSMÄTTA tomter och hus – inget kaos och virrvarr befolkat av halvidioter, som SVT vill framställa det…

En total smutsfläck och en ytterligare förfalskning i SVT:s skildring är talet om att Birkaborna skulle ha varit ”grymma” emot sina trälar – men varför det ? Trälarna hörde bevisligen till hushållet, likt andra familjemedlemmar, och var endast ”gävträlar” för en kort tid i många fall – först med kristendomens införande, blev träldomen ärftlig eller permanent. Hästar, kor och grisar hörde också till hushållet, liksom får och getter ? Ingen äkta svensk bonde har någonsin plågat sina djur – och hästar tar man i allmänhet väl hand om i vår kultur. Talet om att trälarna blev dåligt behandlade, stämmer inte. Kapitalförstöring, eller att förstöra sina egna maskiner och arbetsredskap är inget någon framgångsrik kultur alls ägnat sig åt, och förmodligen gjorde man inte så i Birka heller, inte minst därför att lagarna kunde stadga ända upp till full mansbot för en misshandlad eller illa skött träl, som inte fick den vård som var nödvändig, eller tillräckligt med mat och kläder i rättan tid.

I Uppåkra och Lund, till exempel, fanns särskilda trälar som var myntmästare, och hade uppsikt över allt Knut den stores Silver, och den Danagäld han tog i England. Det var fråga om ytterst dyrt betalda specialhantverkare med en lön och en omvårdnad, som en vanlig fri bonde bara kunde drömma om, och man har på senare tid hittat namnsatta tillhörigheter och fynd från dessa inflyttade Engelsmän, som alla bekanta med svensk 1900-tals arkeologi redan vet.

Något större slaviskt folkelement fanns säkert inte i Birka, och inte i övriga Sverige heller, vad än SVT säger, eller på falska och uppdiktade grunder framställer det som. Den dåtida invandringen kan inte ha uppgått till mer än något enstaka procent, inte ens i handelsstäderna, som var mycket små; och för övrigt inte stod för många procent av landets befolkning de heller.

SVT visar scener med en påhittad, rysktalande ”trälflicka” som misshandlas så svårt (bland annat i ansiktet) så att hon inte kan gå. Vi vet med säkerhet, att man inte gjorde så, därför att det skulle ha varit förbjudet i lag för det första (du fick inte uppsåtligen skada eller förstöra annans eller egen egendom) och för övrigt skulle det ha varit ren kapitalförstöring, av en sort som ingen sann viking eller vikingahustru skulle gått med på – självfallet ville man ha unga flickor med så hela ansikten som möjligt, särskilt ifall man tänkt sälja dem. För egen del har jag aldrig slagit en kvinna till blods, utan att tejpa ihop henne efteråt; men som jag sa – det var bara en gång och av en olyckshändelse.

För övrigt hade Nordborna mycket starka kulturella tabun mot att slå andra eller egna kvinnor överhuvudtaget, och SVT:s minst sagt märkliga påståenden om ”Kollektivism”, ”Heders-samhälle” och ”farliga ryska flodövergångar” stämmer inte heller.

För det första var det bara och endast bara Konungen, som kunde begära ut Ledungsflottan. Vikingatågen var inga spontana ”rövarfärder” utan i detalj organiserade, skickligt ledda försvarskrig – för anfall är och har alltid varit bästa försvar. Någon ”Kollektivism” eller ”Heders-kultur” förekom nog knappast heller – inte som fördomsfulla journalister med Mellanöstern.ursprung tänker sig det.

Släkthämnd var aldrig påbjudet i lag, tvärtemot SVT:s lögner. Tvärtom utgick hela det vikingatida och tidigmedeltida rätts-systemet på det faktum att släkthämnd skulle undvikas, och att man skulle kompenseras genom böter eller Mansbot (fängelse fanns inte !) som ett slags kompensation till den drabbades släkt – och hälften gick till Tinget och staten – det vet vi från alla lagsamlingar. Islänningasagorna, som SVT refererar till har nästan alla ett enda klart budskap, och det är att släkthämnd alltid är och alltid kommer att vara dåligt för hela samhället.

SVT:s bullshit-historia om en osannolik tvekamp mellan en brådmogen tonårsflicka och en ”rysk sidenhandlare” i det inre av Gårdarike kan vi helt glömma. Sådant är sagor, underhållning, bjäfs – men hör inte hemma i verkligheten.

Holmgång eller tvekamp ledde sällan eller aldrig till döden, vilket SVT själva påpekar, och de engelska forskare som citeras, påpekar att trälar ofta frigavs och steg högt i rang på grund av egen förmåga – vilket motsäger den vulgärbild man krampaktigt försöker måla upp.

Angående ”Kollektivismen” eller det påstådda ”Hederstänkandet” så vimlar de nordiska sagorna av gestalter som Hallgärd i Njalssagan – en kvinna som aldrig någonsin fogade sig, och som var helt fri i sin sexualmoral – Egil Skallagrimsson (som gick helt sin egen väg i alla lägen, och öppet trotsade både Erik Blodyx och hans drottning Åsa).

Gunnlaug Ormstunga, till exempel, var aldrig en man som vek ned sig, eller som höll käften heller, och trots ”heder” hade han många älskarinnor förutom Helga, som han ju till sist förlorade livet för. Tormod Kolbrunarskald, till exempel – sket fullständigt i allt vad sk ”heder” hette när han öppet uppvaktade en annan mans hustru, och fullständigt struntade i även Kolbrunnas protester – han älskade henne helt enkelt, oavsett vad folk sa eller tyckte om det, och Kolbrunnas ovilja bekom honom inte ett djävla dugg det heller. Grette den Starke var osams med lagen, gick hela tiden hela Världen emot och dessutom flerfaldigt fredlös i nästan hela Europa – men se det struntade han i. Och Loke – som inte är någon förebild – gick sin väg han med.

Individen är och förblir alltid starkare än kollektivet. En enda individ, rätt placerad och med rätt sorts vapen, kan förmå de allra mest häpnadsväckande ting – och fälla hela Arméer, organisationer, Presidenter…

Så långt har SVT:s omöjliga hjältinnesaga på sitt sätt rätt, och det är nog den enda sensmoral, som går att dra ur den, helt påhittad och dessutom gravt osannolik, som den tyvärr är. Men även det gravt osannolika kan som bekant inträffa, här i Världen – frågan är bara hur var och en möter det, och inte falskt och lismande viker ned sig för den påstådda ”hedern” eller grupp-mentaliteten, då som nu. Våra förfäder och förmödrar led nog knappast av någon gruppmentalitet – tvärtom var de socialt rörliga och bröt sig ofta ur den – för sådana var deras ideal – det vet vi av den litteratur som bevarats.

 

INDIVIDEN är ALLTID starkare än KOLLEKTIVET. Hedna kvinnor – Stolta män !

Till sist innehåller SVT:s lögnaktiga skrönor också många felaktigheter om Asatron – men det går väl knappast att förvåna sig över. Man påstår i programmet, att det skulle ha stått ett Gudahov till Frejas ära i Gamla Uppsala, till exempel. Detta är FEL I SAK. Enligt Adam av Bremen – så även den långt senare Olaus Magnus – dyrkades endast Thor eller Donar, Oden och Fricco eller Frigg där – men aldrig  Freja. Och något arkeologiskt bevis för den saken har aldrig framkommit – rätta mig gärna om ni kan visa att jag har fel.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

 

Mäster Adam nämner Frejs bild ”cum ingeniio priapo” eller med en stor och väldig manslem – men ingen enda källa har mig veterligt någonsin nämnt Freja vid just Gamla Uppsala alls. Man dillar och babblar om ”hövdingar” i Birka, trots att man mycket väl vet att det fanns Jarlar och Hersar och inget annat., och man erkänner, att det fanns en Uppsalakung, tillika den ende rätte kungen över Svea Rike. Man påstår, att Freja var en gudinna för ”fruktbarheten och barnafödandet” vilket är bogus, skitsnack, flimseflams och trams.

Freja tillhör Vanernas släkte, riktigt nog, men där slutar det. Hon var en gudinna för krig och kärlek, samt sejd – det vet alla redan – men med barnafödande hade hon intet och föga att skaffa – däröver rådde diserna, en helt annan grupp av gudinnor, och så Frigg själv, som den stora modern.

Cinematografiskt sett var denna lilla SVT-produktion lyckad, och visst kände jag igen många ansikten och agerande i filmen – men dessa okunniga, urusla svenska journalister. Outbildade, utan historieförståelse. Dumma, utan förmåga till den mest elementära faktakoll. Odugliga till att skriva manus, och speakertexter som gång på gång innehåller stora fel.

BÄTTRE UPP, säger jag – BÄTTRE UPP NÄSTA GÅNG – och lycka till, käära Statstelevision..

Om SVT VERKLIGEN ville skildra romantiska historier från Birka – Varför tog de då inte upp den rikt dokumenterade grav B834 -med en kvinna som sitter i sin makes knä…. ?