Tor, Loke och den första RUGG-UGGLANS skapelse…

Rikt är det hedniska stoff man kan hämta ur sina egna källor.  I en bok av Carl-Herman Tillhagen (”Fåglarna i Folktron”, 1978) fann jag en referens till ”Svenska Folksagor, band 11” som på s 142 skulle innehålla en folksaga från Skåne om ”Sankte Per och hans dräng” – men dessa två åker i en vagn, sägs det – och apostlar brukar ju apostlahästarna, eller går med andra ord till fots – och någon ”dräng” har nog Sankte Per aldrig haft – och inte heller drämmer han jättekärringar i huvudet, vilket däremot Tor och ingen annan än Tor har för vana att göra, så i denna saga, precis som i alla andra – är det lätt att avlägsna den kristna täckmantel som man i sen tid försökt hölja över hela sagan.

Nu publicerar jag den därför i rekonstruerad form, innan jag en vacker dag ger mig i kast med alla folksagor, som Gustav Adolf Akademin i Uppsala lär ha samlat in, innan 1959…

Tor och Loke var en gång på väg genom Midgård till Jotunheim, och som man vet, hade Loke ordnat så att Tors ena bock blev halt på ett bakben. Nu kom de förbi en by med en smedja, och Tor tyckte, att detta vore ett bra tillfälle att få bocken ordentligt skodd, så att den skulle trampa mindre fel sedan. Han sa till Loke att bege sig in i smedjan och fråga, vad smeden skulle ha för besväret, men smeden svarade bara, att han hade för mycket att göra, och inte hade någon tid över alls.

Då vart Tor nästan vred, och bad Loke gå in i smedjan en andra gång, för listig som Loke var, borde han väl ändå kunna förhandla fram något, menade Tor.

Till slut kom Loke ut med beskedet, att de fick låna smedjan när smeden var klar för dagen, men att de allt fick sko sina ök helt själva; men att det i alla fall var gratis, och att de ingenting behövde betala. – ”Skulle bara fattas, det !” svarade Tor vresig och slog sig ned på en bänk utanför smedjan för att vänta, och så fick de vänta hela dagen.

Till slut var smeden klar, och Loke fyrade på i ässjan, medan Tor slaktade bockarna som han brukade, och så skar de fötterna av varje bock, glödgade dem väl och smidde fast skor av järn på dem, innan de fäste allt vid bockhudarna. Detta gick väl fort, men rätt som det var kom där in en ful gammal kärring och skrattade åt dem och sa: ”Till Jotunheim kommer ni inte före kvällen, och inte i morgon heller !” men Tor kastade henne i ässjan så att gnistorna yrde, tog kärringen med tången och hivade upp henne på städet och satte igång att banka och slå med Mjölner, och rätt som det var hade Tor smitt om den leda och fula kärringen till den allra vackraste unga flicka..

Smeden hade sett allt vad som hänt, och nästa morgon, då Tor med hjälp av sin hammare väckte liv i bockarna igen, och återställde dem till gott hull  och full hälsa, så ledde smeden in sin hustru i smedjan, och slängde henne i ässjan fast det tog emot, för han tänkte som så, att Tors sista konst, den ville han allt göra efter – för vackra och unga hustrur är ju inte det sämsta…

Så blåste smeden på med blåsbälgen, lade kärringen på städet och rundbultade henne med duktiga tag, men hur han än hamrade och slog, blev smedkärringen inte ett enda dugg vackrare, utan snarare bara fulare och fulare och styggare. Loke stod inne i smedjan och såg på detta en stund – och så sa han: ”Nej, av den där sotpackan kan det bara bli en rugguggla !”

Sten med hål för blåsbälg och Lokes bild, från Snaptun i Danmark.

Och i detsamma förvandlades smedens hustru verkligen till en ruggig uggla, som flög upp från städet, genom smedjan och ut genom dörren, hoande och hoande för full hals..

Så gick det till, när den första Ruggugglan skapades, och många äro de ruggugglor, som vi får se än idag, ja sanna mina ord !

Men Tor och Loke for sin väg i vagnen med Bockarna Tandgnojstr och Tandgrisner, och smeden fick väl gifta sig med den unga flicka, Tor smitt ihop åt honom och dras och trivas med henne, bäst han ville, fast hon egentligen var en trollkärring, ända ifrån Jotunheim. Och det är allt vad som lärs av denna historia. Snipp Snapp Snut, och slå Tegnell på hans Trut – Så var sagan slut !!