Grannar i den HEDNISKA pressen – Om Starkad den Gamle och Forsetes yxa

Hedendomen och Asatron i Sverige växer stadigt, inte minst på nätet. Idag är det åter en Odens dag, liksom alla Onsdagar, och dessutom fullmåne, eftersom Höstmånen anno 2020 i det som enligt de gamla svenska månadsnamnen kallades Höstmånad (och inte September, som man gör på latin ) och vad passar då bättre än att erinra om våra grannar i den hedniska bloggosfären, exempelvis bloggen Ideell Kulturkamp, som skriver om Forsetes Yxa och behovet av rättvisa i förening med vishet. Vad man dock glömmer att berätta är att Fosite, en ursprungligen Frisisk gud, var lite dyrkad i Norden, ifall teofora ortsnamn och kultställen är något att utgå ifrån. ”Många äro villiga att låta yxan gå, men få är kunniga nog att hålla i skaftet” sade en gång Gustav Vasa.

På Helgoland fanns en gång Forsetes harg och en tingsplats – ön är nu svårt eroderad..

Borta på den mycket vederhäftiga och väl formulerade bloggen ”Brons och Blod” diskuterar man idag Starkad den Gamle, och var hans grav måhända är belägen enligt traditionen – vilket är mycket passande det med, eftersom Starkad eller Starkodder var en av Odens krigare, och den yppersta av bärsärkar.

”Brons och Blod” har redan tidigare behandlat ämnet, och hur Oden samt Tor stod faddrar likt Nornor vid Starkads födelse, och han bland annat blev lovad att leva i hela tre mansåldrar. Man kunde också lägga till, att Starkad ensam bar en säck kol på ryggen från Lejre i Danmark till Uppsala i Sveariket, allt för att elda en oföretagsam Sveakung till stordåd, att han rådde Hod eller Hadding – som slutligen fällde honom i tvekamp när Starkad var mycket gammal – att hoppa mellan hans kropp och Starkads huvud, men att Hadding inte vågade, rädd för att den ramstarka kroppen skulle krossa honom. Och Starkads huvud var ännu efter döden vid liv, och bet i en grästuva, varifrån uttrycket ”att bita i gräset” kommer.

Starkad kommer från Danmark med en säck kol, för att elda på de klenmodiga och tveksamma…

Starkad var också med om Bråvalla slag, där han slogs för Svearna, och mejade ned Danernas teckenförare – en sköldmö – som skall ha slagit av hans underkäke, men Starkad höll fast i skägget, och frälste så käken med ena handen, och även om han var så svårt sårad så att lungorna hängde ut, kom han sig och levde vidare. Han var också så kunnig, att han kunde ändra hetta och temperatur på sin kropp till den grad, att han kunde sitta naken i en snödriva i flera dygn, och ändå inte frysa, medan snön smalt omkring honom. Något liknande berättar Japanerna om deras store skald och läromästare Shinmen Miyamoto Musashi, en bärsärk också han, vars fiender en gång stängde in honom i ett badhus, där de tänkt koka honom levande. Det slutade med att Musashi bröt sönder den stora tunna man tänkt koka honom i med blotta händerna, alternativt hettan från sin egen kropp, och därefter gjorde han – likt Starkad – processen kort med sina vedersakare.

Lär av detta, ack ni hedna och ludna, och gå i Bärsärk för en rättvis sak – nu och med en gång !

En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…

Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.

Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.

De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.

Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.

På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.

Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.

Sjukare religion får man leta efter.

Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??

Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.

Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.

 

På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.

Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.

Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.

Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.

Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.

”Veten I än, eller vad ?”

”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”