”Var inte så brydd för kläder
men skär dig en kraftig påk
den pryder, i alla väder
och talar ett tydligt språk !”
– Nils Ferlin, 1898 – 1961
Det norska ordet Kjeppjagd, som egentligen är Bokmål, alltså den sorts norska som företrädesvis talas på Vestlandet och i Bergen, har på sista tiden trängt in i svenska språket, där det stavas ”Käppjakt” kort och gott. Kjeppjagd betyder att hetsa, driva ”mediadrev” eller hat-kampanj emot någon eller något, eller att jaga och misshandla någon med käpprapp, vilket blir allt vanligare och vanligare i ”Landet Löfvén”, inte minst på grund av den styrande elitens och Nomenklaturans fasoner. Samhällsklimatet brutaliseras allt hastigare, och effekten av det blir alltså, att alla medborgare beväpnar sig efter hand, och på sikt kanske vi får ett klansamhälle – och ingen modern rättsstat, som vi hittills fått leva i.
Vart är ”Landet Löfvén” egentligen på väg ?
Själv är jag Asatrogen Hedning och Humanist, som alla vet, och därmed anhängare av en sekulär stat och det moderna rättssamhället, det vill jag ha sagt först som sist, även om andra krafter nu börjat ta över i vårt land. Det fanns en annan tid, kanhända, då ett ord som Käppjakt helt enkelt betydde att leta efter en Käpp, och det var det nog många som gjorde, under förgångna århundraden. Eftersom jag nu har gångsvårigheter, efter muskelbristningar och blodproppar i högerbenet behöver jag en käpp, och det gjorde ju också en man som archiater Urban Hierne på sin tid, han som var överläkare, upptäckare av Medevi brunn, och den man som tillsammans med juristen Gustav Rosenhane stoppade 1600-talets häxprocesser – samma sorts häxprocesser som börjat etablera sig omigen, i det begynnande 2000-talets Sverige. Hierne upptäckte nämligen att om man höll starksprit under näsan på påstått Djävulsbesatta barn, så vaknade de konstigt nog till 100% medvetande igen, på bara några sekunder – hur det nu kunde komma sig. ”och då de sig stälte at wara bortförde, hölt jag dem starka spiritus under näsan” berättade Hjärne själv.. Djävulen tålde inte starkt, alltså – och det var ju en konstig Satan…
Målning av David Klöcker Ehrenstral
1600-talet var en tid, när också Bondeståndets Talman, Per Olsson kunde ståta med en käpp – fastän några och 40 år gammal – och även 20-30 åringar, ja vem som helst av mankön, bar käpp i 16-17 och 1800 talets Sverige. Käppen var en demokratisk prydnad, buren i alla samhällsklasser – och som alla förstår var också den vanliga gångkäppen eller stödkäppen till för försvar. Svärdkäppar, till exempel, eller käppar med inbyggda klingor, värjor och till och med flintlåspistoler fanns inte bara över hela Europa, utan också så långt bort som i Japan och Indien. I Indien lär de ha burits helt öppet, men i Japan ansåg man att de mest var till för Ninjas och därmed likställda, Samurajerna eller överklassen bar ju sina svärd ständigt, och utan att dölja dem, vilket också var en framgång i ordningshänseende, eftersom man då enkelt kunde se till, att övriga samhällsklasser höll sig till lagar och förordningar.
Ordning och reda – samt ett rike som bestått i 2000 år – något att lära av….
Ifall lagbrott förekom på öppen gata, kunde ju envar person som var berättigad till att bära ett svärd ingripa, och vråla ”Burei Mono !” men om svärdbäraren tolkade lagen fel, eller ingrep utan orsak, eller överträdde vad vi kallar Nödvärnsrätten kunde han själv bli avrättad – med samma svärd, naturligt nog. Även i vårt land hade vi vad som kallas Tjänstemannavärjor långt in på 1900-talet, och inte bara Häradshövdingar, utan också Postmästare, Länsstyrelsens anställda och civila i Marin och Armé kunde bära dem – fastän de framemot 1870-talet mest övergått till att vara en sorts dekorativa brevknivar, som man mestadels bara kunde peta tänderna med. Själv skulle jag inte direkt ha något emot, ifall de återinförs, för en rättsstat som inte upprätthålls med Polisiära medel, tenderar snart att inte bli något bra samhälle, som vi ser i dagsläget – eller ingen rättsstat alls…
”Jetzt is SCHLUSS mit ”Tischlein deck dich” – Bald kommt KNÜPPEL aus der Sack !”
Nåja. Utomlands, i England och under den Viktorianska eran hade man ”Walking Sticks” som företrädesvis skulle bäras på landsbygden, utanför städerna och av alla samhällsklasser, visst inte bara av ”Gentlemen”. Dessutom fanns det särskilda ”City Sticks” eller ”Dress Canes” som alltså var avsedda för att enbart bäras när man befann sig i ett storstadscentrum, och då speciellt the City of London, där förstås alla advokater, jurister, finansmän och övriga högdjur befann sig, och en ”City Stick” har aldrig någonsin en krycka, eller L-form, som stödkäpparna haft i alla tider – det är så man skiljer dem åt, enligt vad alla stora auktoriteter på samlarområdet kan intyga... En samlare av käppar, för övrigt, lär heta ”Rabologist” på Engelska, och följaktligen ”Rabolog” på god svenska, även om en sådan person inte behöver vara rabiat, vilket är en helt annan företeelse. Själv har jag aldrig samlat på käppar eller kryckor alls, förutom att jag av en ren tillfällighet råkar ha två av dem i mitt nuvarande hem.
Den första utgörs av min gamla farmors käpp, som hon bar från sådär 1974 till sin död 1997 – numera har jag också försett den med en stadig ispik, enligt svenskt patent (kan köpas på ett Apotek nära dig !) som i ett nafs eller på några sekunder förvandlar käppen till ett högst användbart redskap för varjehanda – och det inte bara vintertid !
Tilläggas bör förstås, att även FSB i Ryssland och andra underrättelsetjänster från Östeuropa regelmässigt använder liknande attiraljer, men själv är jag inte lika osportslig som dem. Giftmord är fegt, och oerhört lågt – det passar inte för en gentleman ! Gällande ”City Sticks” har jag också en, i form av en gammal studentkäpp från 1983, men förutom en del folkseder vid bröllop med mera, avvisar jag käppar som inte har något rejält handtag utan bara en silverknopp eller så som ren snobbism, och därmed helt onödiga – även på gatorna i en stad.
”Rising Cane” – I Svedalas och Folkhemmets avgrundsdjupa MÖRKER….
”City Sticks” eller ”Dress Canes” får mig bara tänka på en fånig och omkringdansande Fred Asataire, eller en Tamburmajor framför ett säck-pipe band, eller något. Själv dansar jag inte. Jag arbetar istället, och varje försök att få mig att hålla på med någotslags onödigt fåneri, kommer nog att påminna om Gene Wilders (om än ej Gene Kelly !) försök att få Frankensteins Monster till att dansa till tonerna av ”Putting on the Ritz!” i Mel Brooks gamla film ”Det våras för Frankenstein”. Minnesgoda läsare torde erinra sig, att den låten var åtskilligt populär under 1980-talet, så populär till och med att det ökända Könsrocks-bandet ”Onkel Kånkel” gjorde sin egen version av den, om att ”sätta på Fritz” skam till sägandes.. jag hoppas ni minns, och om inte – så lär er och sjung för någon som ni tycker hjärtligt illa om, och som stämmer in på beskrivningen…
”I arr Schentlemans ! Jajamensan…”
Fast – Onkel Kånkel i all ära, men forna tiders gentlemen var bättre. De första personer som bar promenadkäppar, var nog 1810-talets Engelska Dandies, och frånsett hur Dandyismen långt senare förvandlades till rent dagdriveri och drabbades av intellektuell utarmning, så var den faktiskt ursprungligen något av en revolutionär eller i varje fall liberal rörelse. Beau Brummel, till exempel, var en lågklassig herre vars mor var dotter till en lotteri-inspektör, men han lyckades komma så långt så att han inte bara blev stilbildare och trendsetter, nära vän till den framtida Kung George IV, då Prinsregent och sjukligt fet, vilket fick Brummel att tilltala honom med repliken ”Who’s your fat friend !” vilket var det mest demokratiska som alls kunde sägas anno 1813 – att antyda att en kunglighet var fet, var detsamma som att säga att hela Kungamakten var korrupt, och det gick naturligtvis inte för sig i England, i alla fall inte då.. Brummel, som hade ståtat i arsenikgröna kläder – då en av de första artificiella färgerna, och därför extremt dyr – dog utfattig i Caen, och på 1990-talet kände jag en märklig man som kallade sig Richard Beghorn (jag kallade honom Leghorn, som är en höns-ras) som i och för sig var allt annat än fet, men som ville göra en Musical av Beau Brummels liv och leverne – den förblev nog oskriven, och det är nog lika bra det.
Men – som sagt – till det ursprungliga ”Dandybegreppet” hörde att en dandy skall vara revolutionär, eller åtminstone liberal, snabb i repliken och i tanken, och dessutom fullständigt orädd – samt behandla alla lika – hög som låg – det kvittar – endast förmågan räknas – och en äkta Dandy är därför alltid demokrat, lika mycket som ”The Dandy Warhols”. Joachim Murat – en av de allra främste av Napoleons Marskalkar, lär ha kallats ”Kungen av Dandies” och han var alltså inte bara Fältmarskalk och Kung av Neapel – för övrigt den ende Napoleonske general som alls fick en Kungatitel, förutom Karl XIV Bernadotte, men – allt det där är ju en annan historia. Murat var också en av de bästa kavallerigeneralerna någonsin, och ledde själv från hästryggen, precis som George S Patton, den siste store kavallerigeneralen.. Oscar Wilde, för övrigt – var en stor Dandy, men Felicien Rops eller ännu värre – Alexander Bard – kan aldrig sägas vara det…
En Dandy är alltså ingen Snobb, och en Snobb är ingen Dandy. Dessutom finns det ju ”Fops” men de är en brittisk, förvekligad variant, och dem har vi för många av nuförtiden. En helt annan sorts käpp, som utvecklades under 1800-talet, och väl skulle kunna tänkas buren av Fops och snobbar, men knappast av riktiga Dandies, är den sk ”Swagger Stick” eller skryt-käpp som mest bars (och bärs) på brittiska kaserngårdar av Sergeant Majors och liknande. Men detta slag av käpp är mest lik en dirigents taktpinne, och helt oanvändbar för något annat ändamål än just tomt skryt, eller att bära instoppad i armhålan. Även Svenska Flygvapengeneraler och Livgardesöverstar har burit ”Swagger Sticks” – åtminstone till parad och på officiella porträtt, men allt det betraktar jag som en gräslig avart, som strider emot själva käppens och käppbärandets idé…
Typisk brittisk Sergeant Major – denna gång ur Royal Air Force – Märks hur käppen bäres, och den garanterat arroganta hållningen !
Sergeant Major som grad, motsvaras av den svenske Fanjunkaren som återinfördes 2009. Ännu finare är förstås Regimental Sergeant Major, Regements-fanjunkaren, som bland annat leder musikkåren, går ut med geten (en del skotska Regementens symbol) och agerar Tamburmajor, fast han i Sverige numera motsvaras av Regementsförvaltaren, som bara har rent administrativa uppgifter, och sällan eller aldrig ståtar med någon verklig riktkäpp. På 1980-talet, när kroppsliga bestraffningar i och för sig var förbjudna, brukade man slå med ”1,65” eller riktkäppen för exercis precis på sjunde ryggkotan, som sticker ut framför de övriga, och på så sätt lära rekryterna hyffs, minns jag. Oavsett om man varit med bland dem som slår, eller de som blivit slagna just där, lär man inte glömma det, och härifrån är steget inte långt till Fanjunkare Himmelstoss i Erich Maria Remarques kända roman ”På Västfronten Intet Nytt” som till slut blir överglänst i fält av en av sina egna elever, medan ”er galt als schärfste Richter der Kasernhofes, und das war auch sein stoltz”
”Hela familjen går ut med geten, hela familjen, går ut med geten, helan…”
En mycket mer användbar käpp, som borde bäras och användas mer idag är i så fall ”Der Alpenstock” – som inte har något speciellt namn på svenska. Oftast är den formad som en pik nedtill, och så har den en vanlig käppkrycka kombinerad med ett litet yxblad längst bak – Alpinister har sedan 1900-talets början använt den på glaciärer och som klätter-redskap, och därtill duger den ganska bra, också i svenska fjällen. Den ska dock inte förväxlas med den Ishacka Lev Trotskij blev mördad med 1940 – men en vän av Alpenstocks var onekligen den besvärlige ockultisten Aleister Crowley, som i sin ungdom var mycket intresserad av bergsbestigning, och han brukade också jaga lokala ligister i staden Eastbourne, där han då bodde, nattetid – med Alpenstock i hand..
Kraftigare modell av ”Alpenstock” buren av tyska och österrikiska ”Gebirgsjägers” på sin tid.
Jag hade en gång en granne och god vän – i hela 13 år – vars tjeckiske morfar – var med på den italienska alpfronten i Första Världskriget och grundligt lärde sig fördelarna med denna käpptyp, både på hög höjd och i närstrid – och morfadern blev slutligen inte bara kapten i K.U.K Armée (Kungliga och Kejserliga Österrikisk-Ungerska Armén) utan också jägmästare i Trebon, den lilla stad i Sydböhmen han kom ifrån, och han kunde berätta åtskilligt om jakt på lodjur, ”totschlägers” eller olika improviserade knogjärn, tillhyggen och saker man använde för att slå Italienarna till döds med, samt den värsta upplevelsen i hans eget liv, när han blev ”strandad” inuti en improviserad linbanevagn framför en fjällvägg, under ett granatanfall. Av alla platser att uppleva beskjutning med 8 cm grk på, måste en linbanevagn, hängande framför en klippa av granit, varifrån splitter hela tiden återstudsar, vara den allra allra sämsta.
Men morfadern-jägmästaren klarade sig, liggande på golvet i linbanevagnen under ett berg av lik, och levde ändå tills 89 års ålder, genom två hela Världskrig – och i det andra, ansågs han redan för gammal för att vara med – vilket kanske var tur för just honom. Jag minns att han presentade mig och min kamrat med två absolut unika Alpenstocks, med yxhuvud i trä, visserligen, men där käppändan var täljd till örnhuvud – eftersom vi också hade ett visst intresse för Alpinism, redan som smågrabbar. Av den mannen lärde vi oss också konsten att berätta historier, och dessutom minnas dem. För övrigt är Sydböhmen ytterst platt, ett landskap helt utan berg, behärskat av pilträd och karpdammar, och det förunnades mig också att besöka den pensionerade jägmästaren i hans hem, under 1970-talet.
Man har påstått att Alpenstocks ursprungligen skulle ha tillkommit ur ett slags hoppstav för stavhopp, som Schweiziska och Österrikiska fåraherdar använde för att ta sig över raviner. Det vill jag låta vara osagt, eftersom Alpenstock som redskap och idé som vi snart ska se har andra, och mycket mer konkreta historiska förebilder. Också på Island, och i dess Jökel-landskap ska man tidigt ha använt liknande stavar. Härifrån är steget inte långt till ”The Quarter Staff” eller användningen av vandringsstavar som vapen, något som varit utbrett över hela Västeuropa, men allra mest i Norden och på de Brittiska öarna. Alla minns kanske Robin Hoods berömda duell mot den två meter långe ”Little John” på en spång i Sherwood, även om det förstås bara var en medeltidsballad och ingen historisk verklighet.
Men ”Stav” – det Hedniskt inspirerade kampsportsystem, som skapades under det tidiga 1900-talet, och som dessutom lär ut visdomen bakom Runorna, kan ni lära er mer om hos min hedniske blogg-granne Angerboda, som jag länkar till här och i tablån för länkar till höger. Även Jeanne D’Arc skall nere i sitt franska 1400-tal ha varit en hejare på stav, och det var helt säkert också 1500-talets fäktinstruktörer.
Härifrån kan vi återkoppla till Norden ännu en gång. Den långa fäktstaven, som kunde vara en käpp med närmare 1,6 – 2,0 meters längd, var ett vanligt hjälpmedel, och blev ofta använd som vandringstav särskilt på vintern, då den ju också kunde användas som skidstav – som alla vet åkte man ju skidor med enbart en stav och inte två, långt in på 1700-talet – se för övrigt Friluftsfrämjandets symbol om ni inte tror mig, och minns det ursprungliga Vasaloppet från Mora till Sälen, inte Sälen till Mora.. Det norska försäkringsbolaget ”Gjensidige” har i sin logotyp en gammaldags brandvakt eller stadsväktare med en lång stav i sin hand och går tillbaka på åtminstone 1500-talet är ett annat exempel på samma sak, och för övrigt kan vi nämna den hedniska barnvisan, som lyder:
”Och det var räven, råttan och grisen – De skulle gå ut över isen – men då kom där fram en gammal man, med stav i hand, som jaga’ dem i land, och det var räven och råttan och grisen…” En vulgär Asatroende Hedning jag känner, har tillagt att den gamle mannen i visan givetvis måste vara Oden, men den förklaringen imponerar inte stort på mig. Med det är vi kanske tillbaka på Island, där huvudpersonen ”Gest” i Hrafn Gunnlaugssons odödliga mästerverk ”Korpen Flyger” (1984) bär en stav, som är svagt krumböjd i ena änden, men som företeer en märklig likhet med Lapparnas björnspjut – också det ett exempel på ett dolt vapen, maskerat i stav-form.
Emellertid, om Alpenstocken utvecklats från någonting, tror jag inte alls det var en vanlig hoppstav eller en lång vandringsstav, för redan i antiken fanns det andra verktyg (och vapen) med käppskaft, som mycket påminner om den:
Romersk ”Dolabra” från Harzhorn och 200-talet, mitt inne i centrala Tyskland – och ett bevis så gott som något för att romarna aldrig stannade upp vid Donau och Rhen…
Romerska Armén hade ett slags kombinationsredskap kallat Dolabra, där ena eggen eller sidan var utsmitt till ett yxblad, och den andra kunde vara en hacka, korp eller bladet på en spade – hela verktyget kunde dessutom användas som hammare eller slägga, för att slå ned tältspik eller liknande. Det här redskapet fanns i alla storlekar, från en tyngd på sådär 3,5 kg till mer symboliska ”truppslagstecken” för Centurioner, med elegantare utformning i miniatyr, och en metallvikt på enstaka hekto istället. De tunga arbetsredskapen var tilldelade varje Contuberia eller tältgrupp om åtta man i ett enda exemplar, och bars av den mulåsna gruppen hade för gemensam materiell, men den tyske forskaren och experimentalarkeolgen Marcus Junkelmann bevisade på 1990-talet, att det tar 40-70 minuter för fyra man att gräva ett 6 meter långt, 1 meter djupt och 1,5 meter brett dike, bara med detta verktyg – och dessutom kan de med träspadar bygga en 2,5 meter bred och 70 cm hög jordvall under tiden – och det räckte för att en legion på 5500 man skulle kunna slå läger, och bygga både dike och mur runt sig själva på samma tid – dvs på dryga timmen. Slutligen går det också fortare med bara ett eller ett fåtal verktyg för fältbefästningar, och att turas om, än om hela gruppen skulle trötta ut sig med små skyttegravsspadar eller något annat, som i de flesta arméer..
Japp – ett fåtal goda verktyg eller grävkäppar räcker faktiskt..
Detta för oss över till det näst sista slaget av käpp, nämligen det lilla utbildningsredskap, som var förbehållet Centurionerna, och kallades Vitis, med andra ord en käpp gjord av en vinstock, eller en gammal knotig vinranka, och som snarast liknade en stor knölpåk. Tacitus berättar i sina annaler om en viss centurion Lucillus, vid Rhenlegionerna, som kallades ”Cedo Alteram !” eller ”hit med en annan” därför att han hade den besynnerliga ovanan att knäcka minst en av dessa knölpåkar emot ryggen på varje Tiro, eller rå rekryt som var Rudis, eller alltför dum i huvudet för att bli en äkta Miles eller god, väl övad soldat, men under ett uppror år 6 enligt vår tideräkning, hade hans veteraner modet att slå ihjäl honom, varför hans dagar i verksamhet som trupputbildare snart var lätt räknade... så kan det gå här i Världen…
Men även mer än tusen år senare, och flera århundraden tillika, skulle naturligtvis ”Vitis” eller den knubbiga, ojämna stödkäppen i form av en knölpåk leva kvar. På 1800-talet och ännu senare tillhörde den vandrande gesäller och hantverkare, på väg genom inte bara Tyskland och halva Europa – norr om Alperna ! – utan också i Sverige och Norden. Här nedan visas är ett fint exempel på en gesällkäpp från Hallands Museum – även Nordiska Muséet, Östergötlands länsmuseum och muséer så långt upp i landet som Dalarna och Hälsingland skall ha gott om gesällkäppar i sina förråd.
Själv tycker jag mest om den version av Vitis eller Gesällkäpp, alternativt Knölpåk som Incroyables, ett släkte unga busar och vandaler i Paris, 1795 – 1799 brukade använda, alldeles efter revoultionens skräckvälde, då pendeln började svänga tillbaka till lag och ordning igen – och Frankrike så småningom skulle komma att bli ett kejsardöme. Nu var Incroyablerna mest en mode-rörelse, lika mycket som 60-talets mods eller 80-talets punkare, men en bastant knölpåk hörde alltid till utrustningen, så fort de gick utomhus.
I Incroyablernas koncept ingick också att de skulle låtsas vara närsynta, eftersom det ansågs som förnämnt, och lornjettera sin omgivning, innan de började puckla på folk med knölpåken. Bicorne, eller två-kantig hatt som Napoleon, rock med vida slag och pudel-frilla typ hårdrockare ansågs också vara ett ovillkorligt ”måste”. Deras flickvänner, ”Merveilleuses” skulle alltid gå omkring i tunna, genomskinliga klänningar i antikt grekiskt eller romerskt skick. Dessutom hade de aldrig några underkläder – och även om det inte finns några Incroyabler kvar idag, skulle det här med deras motsvarigheter på fruntimmers-sidan ha rätt så mycket fog för sig, enligt vad jag tycker – det hade gjort tillvaron på Stockholms gator så mycket roligare, i alla fall sommartid – hur Merveillieuserna alls överlevde om vintern utan att få lungsot, kan man diskutera..
Thérésa Tallien räknades som het – på sin tid !
Till sist kan vi spekulera lite över ordet ”Staff” som naturligtvis är det Svenska och Nordiska ”Stav” , fornengelskans stæf (plural stafas), ”walking stick, strong pole used for carrying, rod used as a weapon, pastoral staff,”från Proto-Germanska *stab, Norröna och isländska stafr, Gotiskans stafs, Tyskans Stab, Proto-Indoeuropeiska stebh, Fornlitauiska stabas som betyder Gudabild, Sanskrit stabhnati ”stöd;” Greek stephein ”omgjorda, lagerkröna,” staphyle ”vinranka;” eller Fornengelskans stapol ”pelare, stapel” – för alla är samma ord – i olika varianter.. Men ”Staff” på modern engelska betyder ju ”personal” – vilken som helst – medan tyska och svenska ”Stab” företrädesvis har enbart militära betydelser – hur kan det komma sig ?
Och vilken var den första ”fältherrestaven” eller staben ?
Stabstecken m/60
Idag har i alla fall den svenska Försvarsmakten något som ser ut som två korslagda kart-tuber som tjänstetecken för stabsofficerare (ett utdöende släkte – vi har få kompetenta sådana alls!) men det har inte alltid varit så. På den tiden när gotiska kavallerister, eller män från Sösdala med omnejd tjänstgjorde i romarnas kavalleristyrkor, så hade ordonnanserna något som kallades Skytale eller långa läder-remsor, något liknande teleprinter-remsan från långt senare telegrafer och kodskrivare...Dessa kunde lätt bäras med till häst, exempelvis lindade om ordonnans-ryttarens arm eller ben, och man har gissat att det var dessa kodremsor, som fick de första runstens-ristarna att göra långa ”textband” eller drakslingor att placera runskriften på, runslingor med andra ord. Goterna utvecklade ju runskriften nere på romerskt område vid Svarta Havet, i alla fall enligt en mycket rimlig teori. Men på ”skytales” skrev man texten på tvärs (och inte längs med) – rakt över remsan – och dessutom med ett enkelt förskjutnings-chiffer.
”Caesars chiffer” som det kommit att kallas – att istället för A skriva B, istället för B ett C och så vidare, är världens mest lättforcerade chiffer någonsin, men finessen med chiffer-skrift, är INTE om den går att forcera eller ”knäcka”, utan HUR LÅNG TID det tar för kod-knäckaren att försöka göra det..
Som alla vet, är också den äldre runraden – i dess esoteriska användning – också ett enda stort Caesar-chiffer – för Ur-runan Ur står ju som nummer två, efter Fä-runan som har talvärdet 24, och i själva verket måste man tänka sig hela runraden som ett enda stort kodhjul eller runhjul, precis som kodhjulen i det tyska 1900-talets ”oknäckbara” Enigma-Maskin, som den svenske matematikprofessorn Arne Beurling helt knäckte, långt långt innan Engelsmännen och Alan Turing måste uppfinna den första datorn eller matematik-maskinen för att göra samma sak. Beurling hade inga datorer alls, bara räknestickor, men var ovanligt slängd i arabernas Algebra, och kunde göra frekvens-tabeller över antalet tecken – och med tillräckligt mycket avlyssnings-material, räckte det för att knäcka Enigma- koden – och så kan man göra, än idag…
Olika årtusende – men SAMMA princip….
Men – var kommer nu käpparna, fältherre-staven och Staben in i bilden – undrar ni kanske… Jo – finessen med romarnas ”skytale” eller skytiska skinn-remsor var förstås att bara och endast bara om mottagaren hade en stav med exakt samma diameter som avsändaren, så skulle det gå att läsa det kodade meddelandet (med förskjutna bokstäver eller runor) tvärs över skinnremsorna. Hade man en stav med annan diameter, ja då kom ju hela texten i o-ordning, och man fick inte fram något budskap alls – och därför avbildas alltså fältherrar fortfarande med stav eller stab i hand… Och så fick ordet sitt upphov.
Hedniska Tankar 