Svagdricka – ett måste till Julen

Förr var nästan alla svenska öl mörka, och överjästa. Det rörde sig inte om underjäst Pilsner, som nu, eftersom underjästa öl blev vanliga först under industrialismens 1800-tal, som alla bildade människor vet. Och begreppen ”överjäst” respektive ”underjäst” har förstås inget med hur mycket ölet jäser att göra – vad man menar är ju bara om jästen samlar sig på bottnen, vid lägre temperatur, eller om den flyter ovanpå och kan skummas av vid något högre temperaturer, som fallet var i gamla tider. Så mycket ölkunskap, bör var och en kunna, liksom det faktum att de tre kärlen Bodn, Sodn och Odröder, som nämns redan i Eddans myt om det första mjödets tillblivelse, är maltbotten, där malten gror, sjudpannan där den kokas till vört, och till sist jäskaret eller Odrörer, där drycken får själva Odens kraft, rör sig och nästan fräser över.

Oden i Örngestalt enligt Brynjulfssons Edda på 1600-talet, förföljd av Jätten Suttung eller den besuttne, som också förvandlade sig till en örn. Underst syns Bodn, Sodn och Odrörer, samt ett kärl för den färdiga drickan. Medan han flög, gick något av den ur Oden baktill, och det föll ned på jorden för att bli ömkliga ”fornsedares” och berusade dårars lott…

 

Det heter dricka Jul, vet vi alla – och drickan förr var mörk, svag och kanske inte olik den som serverades i vardagslag. Man drack säkert också mjöd och vin om man kunde, men detta var dyra drycker och det kunde ofta hända, att ölet tröt för människorna. Till Tomas-dagen, 21 December skulle Juladrickan eller Julölet vara färdigt enligt yngre svensk folktradition, som nog baserade sig på den julianska kalendern, varför det fick förflyta ytterligare en veckas lagring innan Jul. Och svenska folket dricker fortfarande massor av en mörk maltdryck utan alkohol som kallas Julmust, till Coca-Cola imperialisternas stora sorg.

Många svenskar minns ännu svagdrickan från sin barndom, och så sent som på 1970-talet flödade den fortfarande över land och rike.

 

Vi som vet, inser lätt att Julmusten bara är en dålig ersättning för den svagdricka och det svenska öl som fanns förr – och att Coca-cola är ännu sämre som alternativ, ett sötsliskigt läskeblask som skadar tänder och hälsa, och som inte har någonting med den svenska Julen att göra. Coca-Cola och amerikanerna har försökt slå sönder och skada vår egen hedniska Jul, genom att göra den fadd och intetsägande, men allt fler och fler motsätter sig denna nivellering av den Nordiska kulturen. Enbart Julmusten – denna dåliga ersättning för riktig Juladricka – ser till att Coca-Colas försäljning minskar med 50 % i Juletid, enligt vad man påstår, medan den riktiga Juladrickan – med Svagdricka som ett fortfarande gångbart kommersiellt alternativ – nästan helt har utkonkurrerats, även om den helt klart smakar så mycket godare, särskilt till Julmaten. Det sägs att vi dricker nära 4,5 liter Julmust per svensk invånare i genomsnitt. Bytte vi ut den siffran emot Svagdricka istället, skulle mycket vara vunnet, för då skulle konsumtionen av starköl, vin och spritdrycker gå ned, och folkhälsan förbättras avsevärt, vilket våra nykterhetsapostlar och den eländiga drägg, som nu sitter i Sveriges Riksdag helt har missat.

Förr fanns svagdricka i glasflaska om minst 5 liter och träkagge, och man kunde köpa hem så att den stod i sig i kylan över hela Julen…

 

Den svagdricka som kanske ett tiotal bryggerier brygger idag, har dock fått en renässans. Idag håller den kanske 2,0 % volymprocent alkohol eller möjligen 2,1 %, men är vanligen sötad med sackarin, ett konstgjort sötningsmedel som inte behövs. Vanan började på 1950-talet och under andra världskriget, då många husmödrar själv la en extra sackarintablett i svagdricka-kaggen för att den skulle börja skumma och fräsa, eftersom den ofta fick stå lagrad under långa perioder – även då rådde en viss brist på god dricka. Naturlig svagdricka, utan sackarintillsats, smakar mycket godare – och för övrigt finns porter och andra söta drycker att ta till, ifall man vill ha den att skumma eller bli starkare.

 

David Carnegies skotska porter – ett minne från Vikingatidens Julöl – kom tillbaka till de Nordiska hemländerna anno 1836, året då den också började tillverkas industriellt..

 

Jämför man dagens svagdricka med de äldsta beskrivna svenska ölen från 1500-talet, får man fram att den nästan helt motsvarar ”Svenneölet” eller ”Skeppsdrickan” som man drack till vardags eller på sjöresor. Dock var skeppsdrickan starkare humlad, ett knep som senare kom att användas i sk IPA eller India Pale Ale, ett av de första industriella ölen, som Engelsmännen exporterade per båt till Indien, och var humletillsats idag används för att få folk att dricka mera, och supa sig så berusade, att de bara köper mer och mer utländskt öl – vilket förstås är bryggeriernas uträkning med det hela… Ämbetsölet, lika starkt som svagdricka och utan humle, ansågs däremot välgörande för präster och domare, så att de kunde sköta sitt ämbete, och det gällde väl även för det öl ”till husbehov och heder” som man bryggde i Stockholm på 1650-talet.

Gotlandsdrickan – ett sidospår på ölets och drickans utvecklingsträd, använder ibland rökt malt, samt så gott som alltid enris – vilket inte ingår i den svenska svagdrickan. Var provins och landskap har haft sin dricka, och även Juladricka. Numera odlas den mest av entusiasterna, som vill tillse att god Juldricka kommer fram igen, vilket vore tacknämligt. Av de bryggerier, som för några år sedan listades som svagdrickaproducenter, finns följande kvar enligt min egen test:

Borns Bryggeri, i Alfta, Hälsingland, är det märke jag oreserverat rekommenderar – men de tar 350 kronor för sex liter, vilket är ett onödigt dyrt pris – kanske motiverat av årets skogsbränder i länet. Av alla svenska drickor jag druckit, smakar detta märke bäst och genuinast, och det borde inte få saknas på något julbord.

 

Hjo bryggeri brygger även en variant, men marknadsför sig som ”hipsterdricka” – och vem i helvete vill dricka sådant – därför ratas märket också av mig…

Kopparbergs bryggeri – som även tillverkar Cider, driver Zeunerts i Sollefteå och har koncessionen på Sofiero Öl – ett av landets bättre märken – tillverkar en vida spridd och kommersiellt gångbar variant, som dock har föga likheter med gammaldags svagdricka. Den säljs också på 1,5 liters petflaska, vilket betyder att den inte har tillfälle att utveckla sin karaktär och arom.

Mest en modern fabriksprodukt, som inte alls smakar så ”gammeldags” som etiketten framhåller.

 

Krönleins bryggeri i Halmstad tillverkar också fortfarande en jul-svagdricka och en vardagligare variant, kallad ”Three Hearts” (inte att förväxla med starkölet) men de drickorna har jag aldrig druckit, och kan därför inte uttala mig om. Också här finns sackarin med bland ingredienserna, vilket kan tyda på smakminus.

Mora Bryggeri, från Pehrsgården i Mora, tillverkar bland annat ett svagdrickamärke och en sorts enbärsdricka, men produktionen är hantverksmässig, dyr och begränsad. Kan dock vara lokalt användbar.

Spendrups bryggeri lär fortfarande tillverka den svagdricka-variant, som ibland säljs på Konsum. ”Comestible, sans plus” – eller nätt och jämnt drickbar, skulle jag vilja säga om den. Bäst smakar drickan om ni blandar ut den med porter till hemgjord mumma, och tillsätter fler ingredienser efter tycke och smak, men den kan vara en bra bas till juladricka – trots att den är sackarinhaltig..

Duger – fast bara i utblandat skick. Säljs endast på halvliters glasflaska

Tallåsens Bryggeri, vilket uppgivits ligga i Lillhärdal, Härjedalen, är sedan länge känt som ett osäkert kort i ölkretsar. Det får räknas som ett mikrobryggeri, och enligt uppgift säljer man bara satser om 9 stycken literflaskor numera, till ett mycket högt pris och förbeställning, vilket är vanligt hos mikrobryggerierna. En gång smakade jag denna dricka, och den var mycket god, trots att den inköpts på en Shell-mack i Aspudden av alla platser… Men – det var under 1900-talets sista år…

Har kanske en chans ändå – om den vore mera spridd…

Österlen-Bryggarna, slutligen – gör två skånska varianter av dricka – och representerar ännu ett mikrobryggeri, med försäljning på Internet – till högt pris, vilket är det vanliga – Asatrogna samfund söderut i landet borde prova dem ! Det bör också påpekas, att även i Norge, Danmark och på Island och i Finland är alla Julöl mörka – vilket är värt att uppmärksamma – och särskilt de norska Julölen är berömda för sin utsökta smak – det är en annan konsekvens av vårt gemensamma Nordiska Arv – som vi bör fira och hålla högt i ära, särskilt nu under Julen.

Även Thor News och andra Hedniskt sinnade sajter har publicerat tester av Norska Julöl – som fortfarande har en viss giltighet, trots att det var några år sedan de gjordes.

Glöm inte Svagdrickan till Julbordet, och drick med förstånd, högtid och måtta !

Till Jul pryder många bryggerier sina etiketter med Hedniska Symboler och runliknande tecken… En tradition, så god som någon…

Annonser