Dagen STYRBJÖRN

Idag har Styrbjörn namnsdag enligt den svenska almanackan. Namnet har ett fornnordiskt och Asatroget ursprung, och även om SCB uppger att endast 428 män i Sverige bär detta ädla namn, kan vi alla minnas Styrbjörn Starke av Ynglingaätten, vår urgamla svenska Kungaätt, som tyvärr inte regerar längre – till förmån för några inflyttade fransmän, som kom hit i början av 1800-talet… Medelåldern för namnbärarna är 52 år, och därför är det snart dags för en förnyelse av namnet, eftersom våra gamla, hederliga svenska och Nordiska namn på nytt brukar bli populära efter ungefär två generationer.

Styrbjörn delar sin namnsdag med Esbjörn, en kristen förvrängning av det gamla namnet Asbjörn, som är betydligt vanligare i Norge och på Island, och som betyder Asarnas Björn och inget annat. 494 män bär detta namn, och deras medelålder är 53. Båda namnen anknyter till det gamla bruket med Bärsärkar eller krigare i björnhamn, något som bland annat beskrivs i styckena om Bodvar Bjarke i Rolf Krakes saga.

På den svenska versionen av Wikipedia skriver den gamle professorn och E-mer-i-Thursen (någon ”emeritus” kan man ju inte kalla honom för) Lasse Lönnroth att Styrbjörn Starke inte skulle ha varit någon historisk person, fastän inget kunde vara felaktigare. Vad denna ”Lönnrothare” som alltid rotar i Lönn och snart sagt grisat ned hela Wikipedia skriver stämmer inte, utan är orsakat av akademisk avund och interna stridigheter.

Käll-läget vad gäller Styrbjörn Starke är nämligen ovanligt gott, för hans existens är bevisad av minst tre runstenar, I skaldepoesin, i en egen Sagatåt (Styrbjarnar þáttr Svíakappa) som bevarats i Flatö-boken från tidigt 1400-tal, och som många forskare anser kan ha varit rester av en hel Styrbjörnssaga. Eyrbyggja saga, den i och för sig mytiska Hervarar saga, Knýtlinga saga och Saxo Grammaticus nämner honom i Gesta Danorum och förutom det är han flerfaldigt omnämnd i Sturlassons ”Heimskringla” eller de norska Konungasagorna. Det har till och med upptäckts helt nya historiska urkunder – i Malmö av alla platser – som i detalj beskriver Styrbjörn. I den latinska krönikan Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, eller ”Biskoparna av Wolins bedrifter” som den polske forskaren Tomas Sielski upptäckte år 2019 finns flera intressanta detaljer om Styrbjörns liv, men hela detta verk har aldrig utgetts i sin helhet. Den Svenske forskaren Sven Rosborn vid Fotevikens museum nämnde detta verk i ett Youtube-klipp år 2020, men den akademiska forskningen i Göteborg vägrar alltså för tillfället att erkänna, vad som är etablerad sanning vid Lunds Universitet. Man blir påmind om poeten Gustaf Frödings berömda ord om att ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg

Visst är de väl märkliga, dessa Göteborgs-Marxister !

På 1970-talet, när Kulturmarxismen stod i sitt flor, ville man heller inte erkänna att Erik Segersäll, Styrbjörn Starkes farbror hade funnits, och ”skrev om” hela Sveriges och Svearikets historia till att börja med Olof Skötkonung, därför att han påstods vara den första kristne kungen. Sådant är uppenbart fördomsfullt och 100 % oetisk forskning. Man ville också diskvalificera Slaget vid Fyrisvall 985 som ohistoriskt, även om arkeologerna – liksom de tre runstenstexterna från Skåne – numera flerfaldiga gånger och genom många fynd bevisat, att det faktiskt ägde rum.

Styrbjörn Starkes död efter slaget på Fyrisvall, försommaren 985 som 1800-tals konstnären August Malmström tänkte sig det…

Styrbjörn Starke och hans söner och döttrar – som i England gav upphov till många kunga- och adelsätter – nämns också i Chronicon ex chronicis, en Världshistoria skriven av munken John av Worcester på 1140-talet. Vad som står på svenska Wikipedia stämmer alltså inte alls. Styrbjörn starkes existens är belagd av arkeologin, runstenarna och skriftliga historiska källor, varav det finns minst fem både inom och utom de Nordiska länderna.

Med hjälp av alla källor vi har, går det att rekonstruera Styrbjörns liv i detalj. Styrbjörn var son till Olof Björnsson av Ynglingaätten, som regerade ca 970 – 975 – hans far i sin tur var den kung Björn, som nämns i Rimberts krönika om Ansgars liv, och kung Björn blev mycket långlivad på tronen. Men Olof fick dela sitt rike med Erik, den blivande Segersäll, och dog enligt Flatöboken av ett ormbett, vilket kan vara sagans sätt att säga att han blev förgiftad eller bragt om livet av sin bror, som ville ha hela makten för sig själv. Styrbjörn – som vid den här tiden bara kallades ”Björn” rätt och slätt, växte upp på sin farbrors kungsgård som en frilloson eller en ”fostri” men ville av förklarliga skäl inte nöja sig med att vara en son i mängden. Han ansåg sig ha lika full rätt som sin far till riket, och vid tolv års ålder satt han ofta på sin faders gravhög, vilket var ett tecken till att han ville taga arv efter honom – att sitta ovanpå någons grav hade juridisk betydelse i dåtidens samhälle – så gjorde man vanligen inte ostraffat…

Ur den kände Historikern Anders Fryxells ”Berättelser ur Svenska Historien” 1828 – 1893

Enligt Flatö-boken skulle Styrbjörn som ung ha lekt med en hovnamn vid namn Åke vid Kung Eriks hov, och kastat en kappa över honom. Då råkade Åke drämma till Björn över näsan med ett dryckeshorn, men härav vredgades han så mycket att han slog ihjäl Åke – och den Mansbot eller böter som fick erläggas, lämnade den blivande Styrbjörn direkt till Erik som kung, och inte Åkes släktingar, varav man tydligt kunde se att han skulle bli en självrådig man så småningom, och tillika inte god att tas med.

Styrbjörn uppträdde nästa år på det stora Distinget vid Uppsala, blott tretton år gammal, i följe med Ulf Jarl, som antagligen var Eriks styresman över Västergötland och de viktiga Göta-landskapen, där Styrbjörn senare skulle ha sitt starkaste stöd. Han blev utmanövrerad vid tinget, och Upplandsbönderna förklarade honom som ovärdig att ta del i rikets styrelse fram till 16 års ålder. Då ingicks en politisk förlikning med Kung Erik, som skall ha begärt ut ledungen, och tagit till sina resurser ur Uppsala Öd – de kungsgårdar som var till för Försvaret av Riket, och som tillhörde kungen i Uppsala personligen. Styrbjörn – som han nu kallades – skall ha fått en flotta på inte mindre än 60 härskepp eller drakar med full besättning, och eftersom ett drakskepp hade minst 32 roddarbänkar, eller med andra ord minst 64 mans besättning, var nu Styrbjörn ensam chef för en militär styrka om 3840 man – vilket inte var fy skam, eftersom hela Ledungsflottan den gången lär ha uppgått till omkring 6000 väl rustade krigare.

Hela Historiska Romaner har skrivits om Styrbjörns liv utomlands, men här hemma i det land som var och är hans, har man förminskat och osynliggjort honom, och försökt radera ut honom ur den svenska historien, bara därför att han var hedning. Styrbjörn styrde först till Finland och Finska Viken, och säkrade den för sina och Sveakungens behov. Så kom han till Holmgård i Gårdarike eller Svitjod hin Mikla, alltså ”det stora Sverige” som Ryssland kallades i de isländska sagorna vid den här tiden. Vid 18 års ålder lär han ha hyllats som kung i Holmgård också, och blivit erkänd av furstehuset i Kiev, de mäktigaste av alla Ruser.

Allt detta skall ha hänt när Styrbjörn var 18 eller 19, och kanske sa han också som en gång Magnus Barfot av Norge och Skottland: ”Jag har kommit till er som en Härkonung och icke som en Stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge här på Jorden, utan för att föra krig och skaffa sig evig ryktbarhet – så önskar också jag leva !”

Nu – säger Flatöboken, Hervarar Saga och Eyrbyggjar Saga samstämmigt med Saxo – detta är belagt ur av varandra fyra oberoende källor, således – kom han som 20-åring till Jomsborg, som vid denna tid styrdes av Palnatoke, Jarl av Skåneland och Harald Blåtands närmaste man. Skaldepoesin säger att han tog Jomsborg i öppen strid, men hur det nu än kan ha varit med den saken blev han och Toke snabbt allierade och de bästa vänner. Med på resan – och det hade hon varit hela tiden – var också Styrbjörns syster Gyrid. Om hon var yngre eller äldre än honom är inte känt, men Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man, men ännu svår på kvinnor.

Och detta hände år 984, enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter, hon som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason, och nu bör ha varit omkring 24.

Krigarkolonin Jomsborg på Wollin i Polen, enligt en (av många) moderna rekonstruktioner

Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike eller Ryssland, de Baltiska Länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med Farbror Erik i Sveariket, den enda makt som fortfarande stod honom emot. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.

Detta ska ha varit den största ansamling krigare som samtiden hade skådat, men enligt Saxo skulle också Harald Blåtand och Danskarna haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som på Saxos eget 1200-tal – för så gjorde danskarna före slagen vid Kungslena och Gestrilen på 1200-talets början, vilket alla historieintresserade förhoppningsvis kommer ihåg. Enligt de nyupptäckta Polska källorna – som i sina äldsta delar skall ha skrivits ned av en viss Avicio på 990-talet – alltså ungefär tio-femton år efter Styrbjörns död och därmed i stort sett samtida – de kan mycket väl vara grundade på förstahandsuppgifter av ögonvittnen, eller män som själva var med – skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp eller cirka 1536 man. Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland – eller ytterligare 1088 man – som Toke Jarl av Jomsborg och Skåneland förmedlade, och så kom Skåningarna med 13 skepp, och Jomsvikingarna med lika många. Det gör ytterligare 832 plus 832 av det bästa och mest välövade manskap, som överhuvudtaget stod att få. Om detta är sant, skulle alltså Styrbjörns sista styrka ha omfattat minst 4288 man – vilket är en mycket rimligare siffra, än Saxos uppgifter.

Svenska historiker säger nu, att Styrbjörn skulle ha haft 5000 man under sitt befäl, när slaget vid Fyrisvall stod, på försommaren 985. Kung Erik, däremot, skulle ha haft ”tusentals” av sina hirdmän och Ledungen på plats, och om en ny ledung hunnit utbildas efter Styrbjörns avfärd cirka fem år tidigare – vilket vore det sannolika – vore de minst lika många till antalet som Styrbjörns män.

Erik Segersäll skulle ha Blotat och Vakat vid Odens Bild hela natten före slaget i Uppsala ”tempel” eller det stora Gudahovet, och han lovade Valfader, att alla män som föll i slaget skulle bli hans, medan Styrbjörn Starke, Skåningar och Jomsvikingar å sin sida anropade Tor. Erik Segersäll skulle ha kastat sitt härspjut över Styrbjörns skaror, och vrålat ”Oden äge er alla !” medan Styrbjörn hade genomfört den åtgärden, att bränna sina skepp nere vid föret, och alltså klart och tydligt visade sina män; att ingen väg ledde tillbaka, utan det gällde seger eller död.

Uttrycket ”bränna sina skepp” har som vi alla vet sedan dess blivit ordspråksmässigt.

Kungsängsliljorna, röda som mänskligt blod, blommar ännu på Fyris vallar – och enligt legenden växte de fram efter slaget… Nuförtiden är de Upplands Landskapsblomma.

 

Om danskarna någonsin tvivlat, vore ju detta en på sätt och vis rimlig åtgärd, och enligt den polska krönikan, skulle det ha avtalats så att Toke Jarl skulle varit den ledande i det rike som skulle bildas, medan Styrbjörn bara skulle varit dansk Jarl över Svea Rike. Så blev det nu inte, och vad Sibbe den Gode, Jarl Toke (som tycks ha överlevt, tillsammans med några Jomsvikingar) och Styrbjörn Starke, så kan de under sitt sista rådslag märkvärdigt nog ha sjungit någorlunda samma visa som punkgruppen ”Stockholms Negrer” och Mikael Alonzo – på den tiden han var trovärdig och innan han blev Socialdemokratisk partibroder – sjöng på 1980-talet, drygt tusen år senare i Svea Rike:

”När alla hade gått
och det var bara vi tre kvar
Och vi stod sida vid sida
Och vi lovade varann
Att stå upp för vad vi trott på
Och slåss till sista man…”

I denna anda gick de ut till strid, i denna anda beredde de sig på att dö eller segra för sin sak. Det sägs ofta att vinnarna skriver historien, och att de som förlorar blir bortglömda, men människor har än idag inte glömt bort Styrbjörn, och det enorma rike han kunnat skapa – om han haft framgång i sitt.

På Sjörup-stenen vid Ystad, mitt emot Jomsborg på den Polska kusten, står där ristat i sten, för evärdeliga tider:

Saxi satti sten þæssi æftiʀ Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. Saʀ flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin felagi (felagi eller fellow på engelska är en man som äger rörlig egendom som skepp tillsammans med en annan) Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen. 

Man kommer att tänka på G K Chestertons ord, skrev Frans G Bengtsson om denna Runsten – som alla kanske vet förekommer Thora eller Tyra, en ”Toke” och Styrbjörn Starke själv också som litterära gestalter i hans Röde Orm: ”Now all is done, that men can do – and all is done in vain !”  Man kan inte begära mer av en man eller en soldat, än att fortsätta kampen, så länge han har vapen. När inte ens de finns längre, kan få eller inga män reda sig mer.

I de norska källorna – alltså Flatöboken från 1400-talet – står det skrivet att alla Jomsvikingar blev kvar på platsen, men att Skåningarna skulle ha flytt. Det stämmer inte med de fyra skånska stenarna, som alla upprepar samma budskap, likt den grekiska dikten om Thermopyle: ”Säg till de hemmavarande, att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”.  Tre runstenar sitter inmurade i Torna Hällestads kyrka. De kristna försökte utplåna dem, och minnet av slaget – men ännu lyder texten på en av dem:

Æskel satti sten þænsi æftiʀ Toka Gorms sun, seʀ hullan drottin. Saʀ flo ægi at Upsalum. sattu drængiaʀ æftiʀ sin broþur sten a biargi støþan runum. Þeʀ Gorms Toka gingu næstiʀ

”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde Drott. Han flydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin broder sten på berget, stödd med runor. De gick närmast honom, Gorms son Toke !”

Här omnämns åter Toke, som son till Gorm Gamle av Danmark, Harald Blåtands far, har man sagt. Och även stenar från Öland och Östergötland har satts i samband med Slaget på Fyrisvall och Styrbjörn Starkes dröm om ett stort Sverige, ett Sverige som skulle vara ledande på Östersjöns alla kuster, och inte bara omfatta en ynklig, sönderinvandrad och isolerad del av dem, som nu. Den drömmen är ännu värd att kämpa för – och kanhända är det den enda värdiga dröm, som vi etniska svenskar till sist har kvar – liksom drömmen om ett fritt Sverige, utan främlingsvälde eller Eurokratur…
Man har sagt att det var under Stormaktstiden, som Sverige var som störst. Men det stämmer inte, därför att Styrbjörn Starkes välde omfattade även Litauen, Lettland, Polen och det danska Riket – tänk om den statsbildningen kunnat stå sig till våra dagar…