Dagen STYRBJÖRN

Idag har Styrbjörn namnsdag enligt den svenska almanackan. Namnet har ett fornnordiskt och Asatroget ursprung, och även om SCB uppger att endast 428 män i Sverige bär detta ädla namn, kan vi alla minnas Styrbjörn Starke av Ynglingaätten, vår urgamla svenska Kungaätt, som tyvärr inte regerar längre – till förmån för några inflyttade fransmän, som kom hit i början av 1800-talet… Medelåldern för namnbärarna är 52 år, och därför är det snart dags för en förnyelse av namnet, eftersom våra gamla, hederliga svenska och Nordiska namn på nytt brukar bli populära efter ungefär två generationer.

Styrbjörn delar sin namnsdag med Esbjörn, en kristen förvrängning av det gamla namnet Asbjörn, som är betydligt vanligare i Norge och på Island, och som betyder Asarnas Björn och inget annat. 494 män bär detta namn, och deras medelålder är 53. Båda namnen anknyter till det gamla bruket med Bärsärkar eller krigare i björnhamn, något som bland annat beskrivs i styckena om Bodvar Bjarke i Rolf Krakes saga.

På den svenska versionen av Wikipedia skriver den gamle professorn och E-mer-i-Thursen (någon ”emeritus” kan man ju inte kalla honom för) Lasse Lönnroth att Styrbjörn Starke inte skulle ha varit någon historisk person, fastän inget kunde vara felaktigare. Vad denna ”Lönnrothare” som alltid rotar i Lönn och snart sagt grisat ned hela Wikipedia skriver stämmer inte, utan är orsakat av akademisk avund och interna stridigheter.

Käll-läget vad gäller Styrbjörn Starke är nämligen ovanligt gott, för hans existens är bevisad av minst tre runstenar, I skaldepoesin, i en egen Sagatåt (Styrbjarnar þáttr Svíakappa) som bevarats i Flatö-boken från tidigt 1400-tal, och som många forskare anser kan ha varit rester av en hel Styrbjörnssaga. Eyrbyggja saga, den i och för sig mytiska Hervarar saga, Knýtlinga saga och Saxo Grammaticus nämner honom i Gesta Danorum och förutom det är han flerfaldigt omnämnd i Sturlassons ”Heimskringla” eller de norska Konungasagorna. Det har till och med upptäckts helt nya historiska urkunder – i Malmö av alla platser – som i detalj beskriver Styrbjörn. I den latinska krönikan Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, eller ”Biskoparna av Wolins bedrifter” som den polske forskaren Tomas Sielski upptäckte år 2019 finns flera intressanta detaljer om Styrbjörns liv, men hela detta verk har aldrig utgetts i sin helhet. Den Svenske forskaren Sven Rosborn vid Fotevikens museum nämnde detta verk i ett Youtube-klipp år 2020, men den akademiska forskningen i Göteborg vägrar alltså för tillfället att erkänna, vad som är etablerad sanning vid Lunds Universitet. Man blir påmind om poeten Gustaf Frödings berömda ord om att ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg

Visst är de väl märkliga, dessa Göteborgs-Marxister !

På 1970-talet, när Kulturmarxismen stod i sitt flor, ville man heller inte erkänna att Erik Segersäll, Styrbjörn Starkes farbror hade funnits, och ”skrev om” hela Sveriges och Svearikets historia till att börja med Olof Skötkonung, därför att han påstods vara den första kristne kungen. Sådant är uppenbart fördomsfullt och 100 % oetisk forskning. Man ville också diskvalificera Slaget vid Fyrisvall 985 som ohistoriskt, även om arkeologerna – liksom de tre runstenstexterna från Skåne – numera flerfaldiga gånger och genom många fynd bevisat, att det faktiskt ägde rum.

Styrbjörn Starkes död efter slaget på Fyrisvall, försommaren 985 som 1800-tals konstnären August Malmström tänkte sig det…

Styrbjörn Starke och hans söner och döttrar – som i England gav upphov till många kunga- och adelsätter – nämns också i Chronicon ex chronicis, en Världshistoria skriven av munken John av Worcester på 1140-talet. Vad som står på svenska Wikipedia stämmer alltså inte alls. Styrbjörn starkes existens är belagd av arkeologin, runstenarna och skriftliga historiska källor, varav det finns minst fem både inom och utom de Nordiska länderna.

Med hjälp av alla källor vi har, går det att rekonstruera Styrbjörns liv i detalj. Styrbjörn var son till Olof Björnsson av Ynglingaätten, som regerade ca 970 – 975 – hans far i sin tur var den kung Björn, som nämns i Rimberts krönika om Ansgars liv, och kung Björn blev mycket långlivad på tronen. Men Olof fick dela sitt rike med Erik, den blivande Segersäll, och dog enligt Flatöboken av ett ormbett, vilket kan vara sagans sätt att säga att han blev förgiftad eller bragt om livet av sin bror, som ville ha hela makten för sig själv. Styrbjörn – som vid den här tiden bara kallades ”Björn” rätt och slätt, växte upp på sin farbrors kungsgård som en frilloson eller en ”fostri” men ville av förklarliga skäl inte nöja sig med att vara en son i mängden. Han ansåg sig ha lika full rätt som sin far till riket, och vid tolv års ålder satt han ofta på sin faders gravhög, vilket var ett tecken till att han ville taga arv efter honom – att sitta ovanpå någons grav hade juridisk betydelse i dåtidens samhälle – så gjorde man vanligen inte ostraffat…

Ur den kände Historikern Anders Fryxells ”Berättelser ur Svenska Historien” 1828 – 1893

Enligt Flatö-boken skulle Styrbjörn som ung ha lekt med en hovnamn vid namn Åke vid Kung Eriks hov, och kastat en kappa över honom. Då råkade Åke drämma till Björn över näsan med ett dryckeshorn, men härav vredgades han så mycket att han slog ihjäl Åke – och den Mansbot eller böter som fick erläggas, lämnade den blivande Styrbjörn direkt till Erik som kung, och inte Åkes släktingar, varav man tydligt kunde se att han skulle bli en självrådig man så småningom, och tillika inte god att tas med.

Styrbjörn uppträdde nästa år på det stora Distinget vid Uppsala, blott tretton år gammal, i följe med Ulf Jarl, som antagligen var Eriks styresman över Västergötland och de viktiga Göta-landskapen, där Styrbjörn senare skulle ha sitt starkaste stöd. Han blev utmanövrerad vid tinget, och Upplandsbönderna förklarade honom som ovärdig att ta del i rikets styrelse fram till 16 års ålder. Då ingicks en politisk förlikning med Kung Erik, som skall ha begärt ut ledungen, och tagit till sina resurser ur Uppsala Öd – de kungsgårdar som var till för Försvaret av Riket, och som tillhörde kungen i Uppsala personligen. Styrbjörn – som han nu kallades – skall ha fått en flotta på inte mindre än 60 härskepp eller drakar med full besättning, och eftersom ett drakskepp hade minst 32 roddarbänkar, eller med andra ord minst 64 mans besättning, var nu Styrbjörn ensam chef för en militär styrka om 3840 man – vilket inte var fy skam, eftersom hela Ledungsflottan den gången lär ha uppgått till omkring 6000 väl rustade krigare.

Hela Historiska Romaner har skrivits om Styrbjörns liv utomlands, men här hemma i det land som var och är hans, har man förminskat och osynliggjort honom, och försökt radera ut honom ur den svenska historien, bara därför att han var hedning. Styrbjörn styrde först till Finland och Finska Viken, och säkrade den för sina och Sveakungens behov. Så kom han till Holmgård i Gårdarike eller Svitjod hin Mikla, alltså ”det stora Sverige” som Ryssland kallades i de isländska sagorna vid den här tiden. Vid 18 års ålder lär han ha hyllats som kung i Holmgård också, och blivit erkänd av furstehuset i Kiev, de mäktigaste av alla Ruser.

Allt detta skall ha hänt när Styrbjörn var 18 eller 19, och kanske sa han också som en gång Magnus Barfot av Norge och Skottland: ”Jag har kommit till er som en Härkonung och icke som en Stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge här på Jorden, utan för att föra krig och skaffa sig evig ryktbarhet – så önskar också jag leva !”

Nu – säger Flatöboken, Hervarar Saga och Eyrbyggjar Saga samstämmigt med Saxo – detta är belagt ur av varandra fyra oberoende källor, således – kom han som 20-åring till Jomsborg, som vid denna tid styrdes av Palnatoke, Jarl av Skåneland och Harald Blåtands närmaste man. Skaldepoesin säger att han tog Jomsborg i öppen strid, men hur det nu än kan ha varit med den saken blev han och Toke snabbt allierade och de bästa vänner. Med på resan – och det hade hon varit hela tiden – var också Styrbjörns syster Gyrid. Om hon var yngre eller äldre än honom är inte känt, men Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man, men ännu svår på kvinnor.

Och detta hände år 984, enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter, hon som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason, och nu bör ha varit omkring 24.

Krigarkolonin Jomsborg på Wollin i Polen, enligt en (av många) moderna rekonstruktioner

Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike eller Ryssland, de Baltiska Länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med Farbror Erik i Sveariket, den enda makt som fortfarande stod honom emot. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.

Detta ska ha varit den största ansamling krigare som samtiden hade skådat, men enligt Saxo skulle också Harald Blåtand och Danskarna haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som på Saxos eget 1200-tal – för så gjorde danskarna före slagen vid Kungslena och Gestrilen på 1200-talets början, vilket alla historieintresserade förhoppningsvis kommer ihåg. Enligt de nyupptäckta Polska källorna – som i sina äldsta delar skall ha skrivits ned av en viss Avicio på 990-talet – alltså ungefär tio-femton år efter Styrbjörns död och därmed i stort sett samtida – de kan mycket väl vara grundade på förstahandsuppgifter av ögonvittnen, eller män som själva var med – skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp eller cirka 1536 man. Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland – eller ytterligare 1088 man – som Toke Jarl av Jomsborg och Skåneland förmedlade, och så kom Skåningarna med 13 skepp, och Jomsvikingarna med lika många. Det gör ytterligare 832 plus 832 av det bästa och mest välövade manskap, som överhuvudtaget stod att få. Om detta är sant, skulle alltså Styrbjörns sista styrka ha omfattat minst 4288 man – vilket är en mycket rimligare siffra, än Saxos uppgifter.

Svenska historiker säger nu, att Styrbjörn skulle ha haft 5000 man under sitt befäl, när slaget vid Fyrisvall stod, på försommaren 985. Kung Erik, däremot, skulle ha haft ”tusentals” av sina hirdmän och Ledungen på plats, och om en ny ledung hunnit utbildas efter Styrbjörns avfärd cirka fem år tidigare – vilket vore det sannolika – vore de minst lika många till antalet som Styrbjörns män.

Erik Segersäll skulle ha Blotat och Vakat vid Odens Bild hela natten före slaget i Uppsala ”tempel” eller det stora Gudahovet, och han lovade Valfader, att alla män som föll i slaget skulle bli hans, medan Styrbjörn Starke, Skåningar och Jomsvikingar å sin sida anropade Tor. Erik Segersäll skulle ha kastat sitt härspjut över Styrbjörns skaror, och vrålat ”Oden äge er alla !” medan Styrbjörn hade genomfört den åtgärden, att bränna sina skepp nere vid föret, och alltså klart och tydligt visade sina män; att ingen väg ledde tillbaka, utan det gällde seger eller död.

Uttrycket ”bränna sina skepp” har som vi alla vet sedan dess blivit ordspråksmässigt.

Kungsängsliljorna, röda som mänskligt blod, blommar ännu på Fyris vallar – och enligt legenden växte de fram efter slaget… Nuförtiden är de Upplands Landskapsblomma.

 

Om danskarna någonsin tvivlat, vore ju detta en på sätt och vis rimlig åtgärd, och enligt den polska krönikan, skulle det ha avtalats så att Toke Jarl skulle varit den ledande i det rike som skulle bildas, medan Styrbjörn bara skulle varit dansk Jarl över Svea Rike. Så blev det nu inte, och vad Sibbe den Gode, Jarl Toke (som tycks ha överlevt, tillsammans med några Jomsvikingar) och Styrbjörn Starke, så kan de under sitt sista rådslag märkvärdigt nog ha sjungit någorlunda samma visa som punkgruppen ”Stockholms Negrer” och Mikael Alonzo – på den tiden han var trovärdig och innan han blev Socialdemokratisk partibroder – sjöng på 1980-talet, drygt tusen år senare i Svea Rike:

”När alla hade gått
och det var bara vi tre kvar
Och vi stod sida vid sida
Och vi lovade varann
Att stå upp för vad vi trott på
Och slåss till sista man…”

I denna anda gick de ut till strid, i denna anda beredde de sig på att dö eller segra för sin sak. Det sägs ofta att vinnarna skriver historien, och att de som förlorar blir bortglömda, men människor har än idag inte glömt bort Styrbjörn, och det enorma rike han kunnat skapa – om han haft framgång i sitt.

På Sjörup-stenen vid Ystad, mitt emot Jomsborg på den Polska kusten, står där ristat i sten, för evärdeliga tider:

Saxi satti sten þæssi æftiʀ Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. Saʀ flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin felagi (felagi eller fellow på engelska är en man som äger rörlig egendom som skepp tillsammans med en annan) Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen. 

Man kommer att tänka på G K Chestertons ord, skrev Frans G Bengtsson om denna Runsten – som alla kanske vet förekommer Thora eller Tyra, en ”Toke” och Styrbjörn Starke själv också som litterära gestalter i hans Röde Orm: ”Now all is done, that men can do – and all is done in vain !”  Man kan inte begära mer av en man eller en soldat, än att fortsätta kampen, så länge han har vapen. När inte ens de finns längre, kan få eller inga män reda sig mer. Till alla de svenska soldater av idag, som under övningen ”Sydfront” smittats av Corona -till följd av Regeringen Löfvéns inkompetens – skriver jag också dessa ord, ja sannerligen, sannerligen. Ert land har svikit er, men vi Patrioter glömmer aldrig…

I de norska källorna – alltså Flatöboken från 1400-talet – står det skrivet att alla Jomsvikingar blev kvar på platsen, men att Skåningarna skulle ha flytt. Det stämmer inte med de fyra skånska stenarna, som alla upprepar samma budskap, likt den grekiska dikten om Thermopyle: ”Säg till de hemmavarande, att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”.  Tre runstenar sitter inmurade i Torna Hällestads kyrka. De kristna försökte utplåna dem, och minnet av slaget – men ännu lyder texten på en av dem:

Æskel satti sten þænsi æftiʀ Toka Gorms sun, seʀ hullan drottin. Saʀ flo ægi at Upsalum. sattu drængiaʀ æftiʀ sin broþur sten a biargi støþan runum. Þeʀ Gorms Toka gingu næstiʀ

”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde Drott. Han flydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin broder sten på berget, stödd med runor. De gick närmast honom, Gorms son Toke !”

Här omnämns åter Toke, som son till Gorm Gamle av Danmark, Harald Blåtands far, har man sagt. Och även stenar från Öland och Östergötland har satts i samband med Slaget på Fyrisvall och Styrbjörn Starkes dröm om ett stort Sverige, ett Sverige som skulle vara ledande på Östersjöns alla kuster, och inte bara omfatta en ynklig, sönderinvandrad och isolerad del av dem, som nu. Den drömmen är ännu värd att kämpa för – och kanhända är det den enda värdiga dröm, som vi etniska svenskar till sist har kvar – liksom drömmen om ett fritt Sverige, utan främlingsvälde eller Eurokratur…
Man har sagt att det var under Stormaktstiden, som Sverige var som störst. Men det stämmer inte, därför att Styrbjörn Starkes välde omfattade även Litauen, Lettland, Polen och det danska Riket – tänk om den statsbildningen kunnat stå sig till våra dagar…

Enköping – Sveriges mest enahanda stad – grundad av HEDNINGAR för HEDNINGAR ?

Om firma Arkeologikonsult har varit mycket verksam i Sigtuna på sista tiden, så har man varit det även i det angränsande Enköping, bättre känt som Sveriges mest enahanda stad. Denna månad publicerade man en mer än 400 sidor lång rapport, som är avsedd som slutdokumentation om en utgrävning i Kvarteret Fältskären. Rapporten måste räknas som en av de mest grundliga vad gäller just Enköping hittills, och visar att staden är mycket äldre än man trott. Den har grundats strax före 1050, och är därmed inte medeltida och kristen, utan antagligen vikingatida och hednisk.

Bild av det nutida Enköpings centrum med 1000-talets största affärsgata inritad. Här låg metallverkstäder, smedjor, kammakerier och mycket annat. Den röda pricken markerar den nu förstörda ”Trojeborgen” norr om Vårfrukyrkan, som inte grundlades förrän på sent 1100-tal.

Visserligen tillkom staden antagligen under Anund Jakobs – eller som han egentligen kallades – Emund den Gamles tid. Han var kristen till namnet och son till Olof Skötkonung, som antagligen regerade hela sitt rike från Västergötland i vanliga fall, och som nog inte satte sin fot i Svealandskapen eller på den hedniska Kungsgården i Gamla Uppsala – där ju Gudahovet skulle stå kvar till omkring 1090 – så särskilt ofta. Namnet Jakob – som ju var ett kristet apostlanamn – användes aldrig någonsin om Kungen i Svealand. Istället blev han här, såväl som i Västergötland känd som Anund Kolbränna, som brände sina fienders hus till kalla kol, och han fick hursomhelst ett mycket dåligt eftermäle, eftersom han förföljde hedningarna i hela sitt liv – men namnet Emund, som ju hade burits av andra hedniska kungar, var antagligen det namn han mest var kallad för, under sin livstid, och under det namnet ingick han i den äldre Västgötalagen och hävderna.

Före 1600-talet hade Enköping ingen rutnätsplan, som nu. Hedniska gravar har hittats mitt inne i staden, och man vet att den var indelad i regelbundna tomter efter Bjärkörätten, som fanns redan i det hedniska Birka. Också i den senare Byggningabalken lever mycket av Bjärkörättens bestämmelser om hur tomter skulle anläggas kvar, och de bestämmelserna följde man redan i Birka, liksom det tidiga Enköping och Sigtuna. Bostäder fick inte ligga vägg i vägg, utan det skulle finnas en gränd emellan dem, av viss bredd i alnar. Där skulle också anläggas ett dike, så att smuts och slaskvatten kunde rinna undan, och mycket riktigt har arkeologerna hittat V-formade grävda diken med gator emellan tomterna. Senare fick diket en träskoning, men redan på 1000-talet fanns det stensatta kajer i Enköping, ut emot vad som då var fritt vatten.

Arkeologerna har bekräftat, att staden under sin äldsta tid måste ha varit hednisk, för några kyrkor fanns inte förrän minst 100 år senare, och då hade redan Emund Gamle varit död i mer än åttio år. Jag citerar, ur en textruta hämtad från Arkeologikonsults uppsats om hur den hedniska tron levde kvar till minst 1090 i Uppland.

BEVIS finns. Sveakonungarna förblev hedniska, tills in emot 1100-talet.

I uppsatsen står visserligen, att det inte är säkert att den grundats av Emund den Gamle, eftersom man inte hittat någon kungsgård i omedelbar anslutning till staden. Men detta är inget bevis alls. Inte heller Uppsala, Sigtuna eller Birka hade Kungsgårdar i direkt anslutning till sig. Birkas kungsgård låg på Adelsö vid det senare Alsnö hus, ungefär en timme bort från staden. Sigtunas Kungsgård låg först vid Norrtil, på andra sidan Munksundet, minst 3-4 km bort från centrum, och senare vid Håtuna, som låg längre bort ändå. Avståndet mellan Gamla och ”nya” Uppsala, dvs Östra Aros är också likartat. Otvivelaktigt har staden kommit till före 1050, och därmed under Emunds tid på tronen – och vem mer än en Sveakung skulle kunna ha gett order om att bygga den ? Sigtuna grundades ju av Emunds far på samma sätt, och han själv ville antagligen inte vara sämre. Det fanns också ett starkt handelpolitiskt skäl till att lägga Enköping just i den djupa och väl skyddade vik av Mälaren där den senare kom att ligga, som vi ska se.

Regelbundna tomter med standardiserade mått. Ordentliga staket och stängsel emellan. Bäckar för avrinning, och en stensatt kaj. Allt fanns redan i de svenska städer som planerades under hednisk tid – de kristna tillförde ingenting, som man redan inte kunde…

Kanske kommer sig kungens öknamn – ”Anund Kolbränna” av att han tvångsförflyttade hantverkare till sin nya stad, och lät bränna deras gårdar – ungefär som Karl XI också gjorde, när han grundade Karlskrona och direkt kommenderade Blekingar och Skåningar att flytta dit. Kanhända har hans namn också med järnframställning i Bergslagen att göra – för att göra järn, krävs ju mängder av träkol från kolmilor.

Emellertid – en sak är forskarna helt säkra på. Enköping grundades inte i något maktvakuum, utan av bestämda skäl och anledningar. Västra Aros, eller det som så småningom skulle bli Västerås, hade redan grundats som en spontant uppkommen handelsplats vid Svartåns mynning i Västmanland, och därifrån fanns redan handelsvägar till Järnbärar-land eller det som senare skulle bli Bergslagen. Där var man hedning ända tills 1200-talet, och precis som i Dalarna, fanns där inga kyrkor alls, förrän långt in på medeltiden. Sigtuna ligger bra till för att vattenvägen ta sig upp emot Uppsala, och Upplands rika centralbygder, men Enköping hade bättre vägförbindelser med Sala (där Silvergruvan redan var igång) Falun (med sin koppargruva i drift redan på 700-talet) samt Hedemora och andra städer, där järnbrytning bevisligen redan pågick sedan 500-talet. Emund den gamle skulle varit en dålig kung utan insikt, om han inte redan tidigt haft ambitionen att kontrollera och skattlägga all denna handel.  Senare – på 1200-talet – när viken vid Enköping grundats upp – vet vi att järnhandeln flyttade till det av Birger Jarl anlagda Stockholm och järntorget där, men låt oss inte gå händelserna i förväg….

Långt före 1100-talets romanska kyrkor kom till, placerades Enköping på gränsen mellan Trögds och Åsunda härader. Häradssystemet var dels till för att uppbära jordskatter för all odal eller jordbruksmark i varje härad, men där fanns också ett system av Husabyar eller fasta stenhus, som vart och ett bestod av en kungsgård. Detta system fanns redan under hednisk tid, efter vad forskarna sen länge tror, och kungens hird, eller hans stående armé av elitkrigare kunde flyttas till Husaby efter Husaby genom åren, vilket var nödvändigt för deras försörjning. Vid varje Husaby kunde också Ledungen möta upp, bestående av Upplands och Svearnas allmoge, varje man i ledet utrustad med svärd, spjut och sköld eller yxa istället för svärd, plus 3 tolfter pilar, precis som det står i Upplandslagen. Så skulle Sveahären vara utrustad, och var och en av dessa bondesoldater var minst lika bra som någon annan krigare i hela Nordeuropa, skulle det många gånger visa sig. Hur skulle man annars haft kraft nog att erövra Finland, Ryssland eller Gårdarike, och dessutom sätta skräck i hela Europa ? Det samhälle, som Asatron skapade var minst lika utvecklat och civiliserat som något annat från samma tid, och det är bara kristna fördomar att tro något annat.

Nära den sk Haraldshögen i Åsunda härad ligger för övrigt fortfarande Svinnegarns källa. Källdrickningen till Frejs eller Vanernas ära förekom långt fram i tiden, och gång på gång försökte både protestantiska och katolska präster förstöra källan i grund, men utan att lyckas. Till och med på 1760-talet omnämns ”hedniska riter” vid den om midsommar. Vattnet har numera gjorts odrickbart, men källan flödar fortfarande…

John Kraft och andra forskare, som det refereras till i Arkeologikonsults bokverk om kvarteret Fältskären och det tidiga Enköping, upptäckte redan på 1980-talet att Häradsindelningen – som antagligen var färdig på 800-talet, minst 2 sekel före Enköping ens grundlades – i sin tur bara var en rest av ännu äldre indelningar i Hundare eller Hundrade, Enköping ligger ju i Fjärdhundraland, eller Upplands utkant emot Västmanland, medan de gamla ”folklanden” som Atthundraland med 800 mans ledungsflotta, Tiundaland med 1000 man och Sjuhundraland kunde ställa upp mångdubbelt fler man. Han har spårat ett antal hedniska kultplatser eller centralplatser i landskapet. En mycket viktig sådan var för övrigt Fröshult, längs nutida riksväg 70 på väg mot Sala. Där har arkeologerna hittat ett mycket stort Frösvi, där skäror, pilspetsar, sköldar och vapen offrats till Frej eller Frö – Svearnas gud framför andra.

Ullunda strax norr om Enköping, himmelsguden Ulls lund, var den första stora kultplatsen i grannskapet – och som vid Rösaring, Anundshög och många många andra platser i Mälardalen var Enköpingsåsens topp försedd med en labyrint – som förstördes av de kristna på 1820-talet…

 

Studerar man de senare medeltidskyrkorna från 1100-talets slut, så har ingen av dem placerats vid hedendomens huvudorter – vilket är ganska unikt. Istället är det små, sekundära gårdsgravfält och hargar som fått ge plats åt de långt senare kyrkorna, som inte alls fanns när Enköping kom till. Det går att urskilja en tydlig struktur av centralorter och kommunikationsleder, som var minst 1000 år gammal, och som visar tydliga spår av ett organiserat rike, som tillkom långt långt innan det alls fanns någon kristendom här. Det är mycket viktigt att förstå. Det var inte de kristna, som skapade Sverige som stat. Den fanns långt innan de alls kom hit. Många människor har än idag – som ”fornsedare” och andra historieförfalskare – en alldeles för pastoral, idylliserande syn på järnålder och Vikingatid. Det här var inte en tid av anarki, eller isolerade små ensamgårdar helt utan något inbördes samband. Redan under romersk järnålder har man hittat svaga spår av ledungens organisation på Mälaröarna, med åkerparceller prydligt ordnade i alnar – jorden var uppmätt i exakta mått för att man skulle kunna skattlägga den, samt gårdars och byars ägogränser, plus en indelning i ”hamna” eller skeppslag – ”hamnan” motsvarade den minsta indelningen, alltså två man eller en roddarbänk i ett ledungsskepp…

Samma landskap, när Härn eller Njärd, som är Gerd eller Jorden, tillika med Ull dyrkades i grannskapet, före kristi födelse… Redan då fanns en indelning i folkland eller hundare, tror en del forskare…

Kulturgeografer har i hundra år eller mer visat på de rätta sambanden. Enköping som stad tillkom som sagt inte i ett makt-vakuum. Den planerades i en redan existerande regional struktur, därför att den låg handels-mässigt bra till. Arkeologerna har ägnat ett mycket ingående studium åt vad man åt i den nygrundade staden, och kommit fram till att man redan kring 1050 kunde köpa färdigstyckat kött, ägg och mjölkprodukter, som importerades in från omgivande landsbygd. I staden fanns inte någon hornboskap. Allt man hade plats för, var kanske enstaka höns och gäss, samt en gris för hushållsavfallet, men all annan mat, som hantverkarfamiljerna i staden behövde för att överleva och arbeta, måste importeras in från den omgivande jordbruksbygden. Det här förutsätter organiserade transporter, och även en samhällelig organisation.

Rester av ett forntida vägnät, som bestod ända in i medeltid och nyare tid, har också kartlagts av arkeologer. De viktigaste vägarna på land är markerade med rött på kartan ovan – de i gult var vattenvägar – och föga förvånande är stora stråk av runstenar placerade vid just de vattenvägarna – de var ju avsedda att ses på långt håll. Den viktigaste vattenvägen ledde söderut, över Mälaren, och när den grundades upp, ser arkeologerna också hur staden gick tillbaka, och handelskontakterna med utlandet försvann. På medeltiden skulle Enköping nedsjunka till att vara en ren ”byhåla” (och det har staden också varit ända sedan dess) men ännu 1130 eller däromkring nämns den i det sk ”Florensmanuskriptet” – eller en av Påven uppgjord förteckning som en av de sju största städerna i Svea rike…

I de äldsta kulturlagren har man hittat spår av ett lerkärl, som kom ända från Bysans – det bör man kunna se med isotopkartering. Ringspännen i silver och annan metall kom från Ryssland och Baltikum, glaspärlor från Orienten och sk ”Vendiskt svartgods” importerades från Polen och Baltikum som lyxföremål. Till och med bulkvaror som sill och strömming importerades från Skåne och Södra Östersjön, tror forskare – och hursomhelst, de Enköping som fanns under hednisk tid var en rik och välmående stad. Under den kristna tiden blev kosthållet mer och mer enformigt. Befolkningens hälsa gick ned, och den nedsjönk i träldom och slaveri…

I Erik Dahlbergs stora verk ”Svecia Antiqua et Hodenia” syns tydligt vilken eländig håla Enköping hade blivit. Fallfärdiga pörten och träruckel för vanligt folk omger en gigantisk vårfrukyrka på en kalhuggen ås, och betesmarkerna runt staden är helt utarmade. Man vet att Dahlberg med avsikt gjorde kyrkan större än den var, och förvanskade perspektivet. Utanför Enköping, på en holme i Enköpingsviken ligger fortfarande spår av den gigantiska fornborgen Gröneborg, som på Erik Dahlbergs tid ännu hade tre väl synliga murar, och såg ut såhär:

Från Gröneborg kunde också en mycket liten truppstyrka med några få skepp spärra av hela tillfarten till staden. Redan under tidig järnålder eller bronsålder bör det ha funnits en fornborg här – och mer än 500 år av skriftlig tradition säger att Joar Blå, en sägenomspunnen hövding och ädling från Uppland, levde här. Som också Dick Harrison,professor från Lund har visat, finns det skriftliga källor som faktiskt visar, att vad som står i Erikskrönikan är sanning. Det fanns verkligen en Joar Johansson, som motsatte sig Birger Jarls styre, och krävde att hans son Valdemar skulle bli kung – annars kunde Joar, som han sa ”ur sin egen kappa dra fram en konung” vilket innebär att han själv, eller hans son i sin tur stod beredd att ta över kungamakten, om Jarlen inte gjorde som han sa. ”thenna kiortil jak hawer här aa / ther wil iak en konung utfaa”

Gröneborgs slottsholme och ruiner, som de ser ut idag. Flygbild från Upplandsmuséet.

 

Ända sedan sin första början, då Emund den Gamle grundade staden, tills 1230-talet, då Stockholm kom till, fortsatte att vara en i hög grad självständig stad, där man inte väjde för något, och inte gav efter för någon, inte ens för Sveakungen. Det var Upplands stormän, som i tidens fullbordan skulle ge upphov till Folkungaätten, och sedan styra Sverige – men kung Emunds skapelse nedsjönk till obetydlighet, i och med att andra städer som Västerås, Stockholm och till slut Södertälje uppstod istället. Allt detta har nu blivit tydligare genom arkeologiska utgrävningar – och kom ihåg – det hedniska Svea Rike var redan en betydande statsbildning..