Efter Nifelfullet…

Igår var det Nifelfull, eller fullmåne i Höstmånaden, som kommer efter Skördemånad eller September. I och med det har vi kommit in i månadens andra hälft, som leder fram emot Alvablotet och därefter Slaktmånad med dess Julförberedelser, samma månad som de kristna kallar November. Alla sanna och förståndiga svenskar vet också att vi visst inte är menade att fira någon keltisk, genomkommersialiserad ”Halloween” i det här landet, lika lite som någon kristen ”Allhelgonadag”.

Nej, i våra hjärtan är vi Nordbor och svenskar allesammans hedningar. Vi vet och vi känner att det är våra egna döda, förfäderna och vårt eget folk och våra egna anhöriga vi ska fira, inte några påhittade katolska helgon.

Under Allhelgona, detta namn de kristna tvingat på oss – firas inte några helgon. Istället firar vi våra döda och våra anhöriga, enkelt, värdigt och utan kristendom eller någon påhittad, keltisk skräck. Naturligt och fritt – som det BÖR vara…

Vissa skribenter i svenska media har redan närmat sig ämnet, därför att det hedniska fortfarande finns inom dem, trots att de inte vågar erkänna det, trots att deras medvetenhet om det inre arvet inte väckts. Jag ska inte bli långrandig med att länka till några exempel denna gång, men jag har noterat att Alvablotet, och de sunda, enkla och naturliga traditionerna kring dödens firande, utan åthävor och skräck, ligger nästan öppet i dagen hos många svenskar såhär års.

För några år sedan kunde vi alla bli vittne till hur ”Svenska” Kyrkan störde vanliga medborgare inne på Skogskyrkogården under deras Alvablot, och tvingade på de sörjande en massa kristna broschyrer, bokstavligen vid gravens rand. Fortfarande ger de kristna sig på oss svenskar med aggressiv mission, just i de stunder sorgen gör oss som sårbarast, och då de borde visa hänsyn och förståelse nog, något som dessa kristna inte äger. Vi får hoppas att alla dessa tråkiga och tragiska händelser inte upprepas i år, och att Skogskyrkogårdens förvaltning, liksom förvaltningarna i alla svenska kommuner kan hålla all denna kristna drägg borta från griftegårdarna, så att de inte går och sprider sina påfrestande och orena läror där, likt hundar lyfter benet rakt över människors gravar, och stör vad som är privata minnesgudstjänster och kontemplationer, för att göra så är ju som vi alla förstår fullständigt olämpligt.

Många begravningar här i riket blir i realiteten kristna propagandatillfällen, bara därför att prästerna inte kan hålla tungan i styr. En liten femåring jag mötte i helgen sa efter sin morfars begravning såhär till mig: ”Prästen pratade bara en massa om gud och jesus. Jag trodde det var morfar vi skulle begrava och minnas, men nu så fick vi inte det !”

Detta sätter fingret på en öm punkt, men hur många människor – också i vuxen eller långt framskriden ålder – har inte behövt uppleva det här vid sina anhörigas begravningar ?

Ständigt ständigt detta jesus-tjat. Istället för att låta begravningen vara just vad den skulle vara, nämligen en minneshögtid för den som är död, och låta griftetalen vid kistan eller urnan vara det som de faktiskt borde vara, alltså ett tal om den döde eller den döda, fördärvas och förgrovas allt, så fort de kristna kyrkorna kommer med i bilden.  Genast börjar man dilla och lalla om ”himlen” och livet efter detta, fast det inte var det som var det viktigautan att trösta anförvanterna och låta dem minnas sin förlorade släkting eller gode vän på ett naturligt och sunt sätt, utan att alls blanda in diverse himlar – eller än värre – helveten och eviga straff – i deras känslor.

Att Nifelnedan och småningom Alvablot firas i denna årstid, är inget konstigt. Även i naturen upplever vi döden såhär års. Dimma, nifel eller på tyska Nebel, lägger sig över höstlandskapet, som redan i sig har ett tycke av Helheim eller de dödas värld…

Fler och fler svenskar och svenskor går ur ”Svenska” Kyrkan och låter hedna sig. De vill inte vara med i en meningslös och väsensfrämmande ökenreligion längre, för ökenreligionerna sstör dem bara i umgänget med deras egen släkt och ätt, och sårar de känslor de har gentemot sina egna döda. Vi borde få minnas, sörja och fira i fred, i stillhet och kontemplation, precis som det skall vara, och som det från början var tänkt och menat.

I dagarna har man också recenserat boken ”Det Naturliga” av Fredrik Svenaeneus vid Södertörns högskola – och han är något såpass sällsynt, som en nutida svensk filosof. Han angriper dataspelade, konstruerade världar och falska mytolologier som ”Game of Thrones” och annan amerikaniserad dynga, samtidigt som han också ger sig i kast med såkallad queerteori, köns-korrigeringar till och med på spädbarn, och annan genus- samt anus-teori. I takt med att konflikterna i det svenska samhället hela tiden växer, tack vare ökad invandring, ökad islamisering och den ökade kriminalitet som följer i den konstgjorda ”flyktingkrisens” spår har vi alla fått se hur en del människor vänder sig bort från naturen, bländade av lika delar kristendom och materialism.

I det följande skall jag undersöka Alvablotet närmare, samt gudinnan Hels ursprung samt även behandla sådant för årstiden kanske lämpligt som nära-döden-upplevelser och utomkroppsliga upplevelser, redogöra för det naturliga i Nordbornas syn på döden, och hur ett naturligt firande av Alvablotet kan återställa balansen inom vårt samhälle, och inuti oss själva.

Till dess för ni nöja er med Herr Svenaeneus bok, som faktiskt verkar innehålla en rad vettiga tankar.

Annonser