En barnbok om Runor att rekommendera ?

Som hedning är man inte välförsedd med goda böcker, och det är sällan eller aldrig jag rekommenderar en bok jag inte läst. Ibland har jag också fått frågan av förhoppningsfulla föräldrar, som vill att deras barn skall lära sig mer om hedendom, och den kultur som är vår. Jag har redan skrivit ett inlägg om en lögnaktig barnbok, som utkom nyligen, och som trots att den ger sig ut för att vara faktamässigt korrekt, är till bredden fylld med rena lögner och kristen propaganda. Finns då inte motsatsen, undrar man – dvs en barnbok som skildrar den hedniska tiden i Sverige på ett riktigt sätt, utan lögner och överdrifter åt något håll ?

Goda motbilder är viktigt, och de kanske finns. Boken ”Hemligheten” av Cecilia Kostenius och Carola Siekas verkar vara en sådan bok. Den har ambitionen att lära barnen den äldre runradens tecken, och har sin handling förlagd till 1100-talets Norrbotten, som då ännu var ett hedniskt land.

Föga förvånande är dess författarinnor två systrar från just samma landskap, och det är deras hemby de skriver om. Under sådana förutsättningar tycker jag det gör mindre att de har fel i sak vad gäller det faktum att den äldre runraden bevisligen aldrig användes efter 800-talet; och att de skildrar sina bybor som ängsligt räddhågsna  och vidskepliga inför naturens krafter, vilket järnålderns människor med säkerhet inte var – de var ett praktiskt sinnat släkte som i flera tusentals år hade utformat sin kultur och sitt sätt att leva just efter naturens förutsättningar, och de behärskade dem till fullo.

Sverige var inte alls kristnat norr om Dalälven år 1250. Då fanns inga kyrkor alls i de norra landskapen, och inte ens i söder var kristendomen särskilt utbredd.

Skildringen av den lilla byn, och vardagslivet i den, är däremot korrekt. De flesta ”byar” i Sverige var mycket små, och omfattade aldrig mer än en eller som mest tre-fyra ensamgårdar, och hade nog aldrig fler invånare än tjugo-trettio personer. Under sådana förhållanden var det fullständigt oväsentligt vem som var ”träl” eller fri, för lika mycket som pigor och drängar i hög grad ”tillhörde familjen” och hushållet långt in på 1800-talet, var de sociala skillnaderna i praktiken mycket små, ja närmast obefintliga. Alla kände ju varann och arbetade tillsammans för den gemensamma brödfödan ändå, och därför ligger den här boken betydlgit närmare historiens sanning än de sedvanliga kristna vrångbilderna. Källorna om kristendomens ankomst till Sverige, däremot, och vad dessa kristna då höll på med, ger ett helt annat besked.

Men visste ni att Ansgar, nordens förmodade apostel, som kom hit på 800-talet, levde i en tid när munkar regelbundet låg med korgossar, och sk ”lekbröder” ? – Jodå, det är faktiskt sant. Detta står att läsa i ”Vita Ansgarii” eller den sk ”Ansgar-krönikan”. Han utpekas där som ett särskilt exempel på fromhet, och beviset på det skulle utgöras av det faktum, att Ansgar inte låg med småpojkar ens på längre sjöresor

De kristna sysslade också med ”pojkuppköp” i städer som Ribe och Slesvig i Danmark, vilket står att läsa i kapitel 8 av Rimberts krönika om Ansgar, som också finns på nätet. När hedningarna i dessa städer fick nys om den katolska pedofilin, blev munkarna mycket riktigt utkörda därifrån, och de kristna försökte hämnas, genom att starta inbördeskrig i Danmark, vilket de hade mycket lite för. Deras Quisling, Harald Klak, blev körd på porten han med, tillsammans med allt det katolska pedofil-patrasket…

 Att varna den här världens barn för kristna och katoliker, är faktiskt på sin plats – tycker  inte ni också det ? De har ju faktiskt hållit på med pedofili i alla tider, och det just i religionen, just i deras bebis-kult av ”det knubbiga lilla jesusbarnet” som det onda sitter…

 

 

Annonser

”Nålsticket” emot Skog-bonaden. Hur kristna textilarkeologer förvanskade ett stycke hednisk historia

Bonaden från Skog i Hälsingland, återfunnen 1912 utgör ett klart exempel på den vikingatida bonadstradition som en gång funnits i hela Sverige. Till formatet är den ägnad att sitta på väggarna i en vikingatida hallbyggnad, och från ”Husdrapa” och andra skaldekväden vet vi, att sådana bonader och väggprydnader förekom över hela Norden.Den är daterad till tidigt 1200-tal, ungefär samtida med Eddans nedtecknande på Island, och från en period, när så gott som inga kyrkor fanns i det svenska Norrland eller Hälsingland överhuvudtaget.

Redan från första början igenkände alla forskare Tor, Oden och Frej på bonadens mittparti, men kristna som drev en egen agenda vägrade att acceptera detta. 1923 påstod de plötsligt, att ”Heliga tre konungar” – alltså ett kristet motiv – måste vara avbildade på bonaden, men under nazismens 1930-tal ändrade de sig och ville att motivet skulle föreställa Sankt Olav från Norge, Sankt Knut från Danmark och Sankt Erik från Sverige istället, trots att Sankt Olav aldrig någonsin avbildas enögd, och att Sankt Knut aldrig avbildats med en korsformad hammare i handen, lika lite som Sankt Erik någonsin fått hålla i något sädesax. Oden är däremot enögd, Tor har verkligen en hammare, och Frej har just sädesaxet som en av sina viktigaste attribut, vilket ingen av dessa påstådda ”helgonkungar” någonsin haft.

Ändå fortsatte de kristna med de nazistiskt influerade teorierna. Trots att klara och tydliga motbevis i form av en sammanhängande och utförlig analys av hela bonadens motiv – som visar en strid mellan Hedendom och Kristendom, där Hedningarna segrar i form av en stor ryttarskara vägrade de att ge sig, och tramsade vidare om sina helgon från 1970-talet och vidare framåt, en tid när det började gå utför med objektiviteten inom svensk historieforskning.

1992 gjorde så två kristna textilarkeologer vid namn Margareta Nockert och Anne Marie Franzén en ny analys, vari de påstod att bottentyget skulle haft ”spår av nålstick” och att Odensfiguren ursprungligen skulle ha haft ett andra öga, trots att bonaden vid det laget undersökts minst fem gånger av andra forskare under minst lika många årtionden.

De kunde då inte hitta något spår av nålstick eller stygn, och inga färgrester från garn heller – så vem satte dit det påstått avgörande sticket ? Kan det med andra ord ha varit så, att tolkningen från 1992 var en ren förfalskning ? – Ja, kära läsare, det får vi aldrig veta – men både bonaden från Skog och andra bonader från Ytterhogdal, till exempel, innehåller bevisligen hedniska figurer och en helt hednisk bildvärld – även om de kommer från 1100-1200 talet.

Vi vet att kristna textilarkeologer många gånger kommer fram med påståenden som visar sig vara falsifikat, och rent felaktiga. Ofta görs deras ”fynd” med en tydligt kristen bias, och i ett tydligt ideologiskt syfte. Ett exempel – av många – utgjordes av den numera ökända Annika Larsson vid Uppsala Universitet, hon som genom att helt fräckt lägga till ett trettiotal stygn påstod sig ha hittat ordet ”Allah” på ett brickband från Osebergsskeppet – något som omedelbart motbevisades, inte minst därför att hon använt sig av en skrift och en typografi som inte blev vanlig förrän på 13-1400 talet, minst 500 år fel i tiden. Allt detta hände under förra året, 2017, och till råga på allt använde samma Annika Larsson sin förfalskning för att göra en rad häpnadsväckande påståenden om svensk invandringspolitik i nutid, vilket som alla någorlunda normalbegåvade personer genast förstår inte har ett enda förbannat dugg med Osebergsskeppet eller fornfynd att göra..

Förhåller sig det då på samma sätt med bonaden från Skog, eller inte ? Ja, som sagt – det vet ingen utom dessa kristna textilarkeologer själva – vilse bland medeltida kåpor och mässhakar som de ju oftast är. Under de följande dagarna, däremot, kommer Hedniska Tankar tillbaka med fler avslöjanden om förfalskade forskningsdata, och hur olika samvetslösa personer utnyttjat dessa som ”slagträ” i valdebatten 2018…

Under tiden kan ni också betrakta följande bild, som visar hur pass utbredd förekomsten av kyrkor (i trä, sten eller annars) faktiskt var i 1100-talets Sverige och Norrland. Som ni ser, fanns det bara tre-fyra kyrkor i Hälsingland överhuvudtaget, och i Härjedalen och inlandet inga alls, lika lite som i Dalarna.

Hur pass kristen var då befolkningen ? Man vet att det i Hälsingländska byar som Färila, till exempel finns ”kyrkstallar” liksom i den berömda UNESCO-märkta ”kyrkstaden” i Luleå. Men – ingen bevarad kyrkstall är äldre än 1500-talet, och man vet att bönder och allmoge bara besökte de kristna kyrkorna 3-4 gånger om året, då det var ting och marknadshelg. Förmodligen skulle man inte avlagt några kyrkobesök alls, ifall det inte funnits sk ”Kyrkoplikt” under den Lutherska tiden, och mycket stränga straff (bland annat stockstraff, och tortyr) för de som uteblev från kyrkan. Men ändå var det bara för enstaka bröllop, begravningar och dop, som man alls tog sig de hundratals kilometer, som en sådan kyrkfärd kunde innebära – och från äldre medeltiden har vi inga bevis för att några sådana kyrkfärder genomfördes alls.  Och samerna – som alla vet – förblev hedningar tills långt in på 1600-talet..

Man vet att Sleipner, Odens åttafotade häst, är synlig på Ytterhogdalsbonaden, till exempel. Också Tyr – med en stympad högerhand – finns med, ridande på en häst, liksom Sigurd och Brynhild på Hindarfjället (se längst ned på denna bild). Alltsammans saker, som de kristna textilarkeologerna försökt dölja, skyla över och förneka, men som finns där, likaväl…