Om ett vagnfynd i Pompeiji, Vagnar, Gudinnor och Gudar

Statstelevisionen SVT har fel i sak, precis som vanligt. Den påstår, att en ”uråldrig” men exklusiv vagn nyligen skulle ha hittats i Pompeji, men det stämmer inte. Vad man har hittat, är en vagn från 70-talet enligt vår tideräkning, och därför är den inte alls ”uråldrig” som man skriver – detta är helt fel ord i sammanhanget, och man undrar hur det står till med den språkliga förmågan hos dem (inte ”de” och absolut inte ”dom”) som ska vara rubriksättare.

 

Fauner och Nereider i järn och silver prydde en gång en bröllopsvagn från Pompeji…

(Scio Quod Habent betyder ”Jag vet vad de har” på latin… Och det VET man BARA ifall man är HEDNING !!)

 

SVT:s nyhetsreportage om saken håller undermålig kvalitet, och kommer aldrig längre än till ett papegojmässigt upprepande av rena TT-telegram. Vad som verkligen hänt, redovisas mycket bättre av högkvalitativa nyhetskällor utomlands, som skrev om saken för tre dagar sedan. The Guardian, till exempel har gjort en oerhört mycket bättre, faktamässig skildring av ämnet, liksom BBC. Den ”Pilentrum” eller 4-hjuliga, ceremoniella vagn med många detaljer i järn man hittade redan i Januari, kommer inte som en överraskning för arkeologerna, eftersom man redan 2018 grävde upp resterna efter en häst nära den berömda ”Villa de Misteri” norr om Pompeji, ett sammanhang som SVT helt och hållet misslyckas med att redovisa. Vagnen har liknats vid en Lamborghini eller en verkligt dyr sportbil, och användes inte alls vid ”parader” som SVT felaktigt skriver, utan vid festtåg och framförallt vid bröllop – av dess utsmyckningar att döma. Man hittade den under en två våningars portik, som rasat samman – det stora stall där den stod, skall också under tidernas lopp ha fått besök av plundrare, men ändå har man kunnat rekonstruera den.

Mysterievillans finaste rum, med färgrika fresker som beskriver initiering i en kult, vetter åt en öppen portik åt söder. Bakom denna låg stallet – se skissen nedan !

Den såkallade Villa dei Misteri i närheten har jag själv besökt, och den romerska villan ligger alldeles vid havet, och pryds av fresker som visar en ung kvinnas initiering i Baccus och kärlekens mysterier – privatvillan vid havet hyrdes antagligen ut för bröllop eller till religiösa fester, enligt en del forskare, medan ägarfamiljen bebodde en annan del av det gigantiska huset.

Golvplan över ”Villa dei Misteri” – X och rummen intill är ”bröllopssviten”  med terrass mot havet. Stallet låg antagligen uppåt i bild, eller österut, kanske på andra sidan en väg.

Pompeji gick som alla vet under år 79 enligt vår tideräkning, men Romarna var inte de enda som gjorde vagnar för kultbruk – senatorn Tacitus skriver i sitt verk ”Germania” som utkom år 98, alltså precis 20 år senare om Nerthus-folken i norr – de som firade Nerthus, Hertha, Gerd eller Moder Jord – han skriver uttryckligen ”Terra Mater” vid precis den här tiden på året som vi snart är inne i – alltså tiden mellan vårdagjämning och Midsommar..

Hans beskrivning lyder, i min översättning:

Vad Langobardernas berömdhet angår, så beror den på deras fåtal. Fastän de är omgivna av talrika och mäktiga folk, står de orubbligt fasta, inte genom undergivenhet utan genom ständiga strider och oförskräckt mod. Därefter följer reudignerna liksom även avionerna, anglerna, varinerna, eudoserna, svardonerna och nuithonerna, som skyddas av floder och skogar.

Det finns inget anmärkningsvärt hos vart och ett av dessa folk, förutom att de allesammans dyrkar Nerthus, (id est Terram Matrem – Det är Moder Jord) och de tror, att hon griper in i människornas angelägenheter och reser runt bland folken. Det finns en ö i Oceanen med en gudalund, som aldrig orenats av människor, och där står en helig vagn, övertäckt med kläde och helgad åt gudinnan. Att vidröra den, är endast och endast bara tillåtet för Nerthus egen präst.

Endast prästen vet, när gudinnan uppenbarar sig i helgedomens inre, och då ledsagar han henne med djup vördnad under hennes färd med vagnen, som dras av oxar. Då är det glada dagar, och då blir det högtid och fest i alla de orter, som gudinnan önskar besöka och gästa. Inga krig får företas, inga vapen får bäras, allt järn göms undan.

Fred och ro känner de bara då, älskar de bara då, tills det att gudinnan blir mätt på sin samvaro med människorna. Då återför den nyss nämnda prästen gudinnan till hennes heliga rum. Därpå tvättas vagnen och dess täckelse – och – om man vill tro det – också själva gudinnans bild (imagio) i en avsides liggande sjö. Slavar utför dessa sysslor, men efteråt uppslukas de av sjön. Därför grips folk av bävan och en helig fruktan för det, som bara de invigda kan få skåda…

 

Nerthus-vagnen, som Carl Emil Doeppler tänkte sig den på 1800-talet

En av de två vagnarna från Dejbjerg Mose på Jylland. De är daterade till omkring år 100 – precis den tid Tacitus skriver om…

Länge trodde man att Tacitus beskrivning bara var en saga, men den visade sig vara ren, handfast verklighet. 1881 och 1883 hittade man verkligen två vagnar på Jylland, som helt stämmer med Tacitus beskrivning. Bara en av dem konserverades, och finns idag utställd på Nationalmuséet i Köpenhamn – självklart har jag också sett den vagnen – som är imponerande stor – i verkligheten. Sätet, som står mitt på den är dock alldeles för litet för att rymma en människa, har man sagt – men en gudabild kan ha varit uppställd där. Vagnen har ingen kuskbock, utan är avsedd att dras av oxar, medan vagnföraren får gå bredvid de smäckra hjulen, som liksom vagnsaxlarna har detaljer i järn. Man har konstaterat att järnet i vagnen kommer från Alpområdet, och har spekulerat om att den togs till Danmark som krigsbyte, men fälgarna på hjulen har lagats med myrmalmsjärn, och detta har gjorts så skickligt, att det nästan inte går att upptäcka det.

Den romerska vagnen var gjord för två personer, som i likhet med en modern sulky sitter bredvid varann, men att berättelsen om Nerthus – som kom med våren och glädjen – också var ett slags bröllop, går inte att ta miste på. Det vet vi av andra källor, som jag snart skall komma till. ”Ön i Oceanen” som Tacitus skriver om, har antagits vara Fyn. Folket ”Reudingerna” har antagits leva i nutida Holstein, medan Avionerna faktiskt skall ha levt på Öland – Öland var ju enligt utgrävningar på Sandbyborg och andra platser rikligt försett med förbindelser till Romerska riket. Att Anglerna ursprungligen kom från Södra Jylland är välkänt, medan Varinierna bebodde kusten vid Warnemünde fram till Rügen, och Eudoserna skulle varit samma folk som Jutarna, medan Svardonerna skall ha bott vid Schwerin, och Nuthiones på de danska öarna. Langobarderna däremot, som var föga talrika, men ändå främst, innehade Skåne – det vet vi också av Paulus Diaconus ”Langobardernas Historia” För att sammanfatta, så var ”Nerthus-folken” allesammans bosatta i Södra Östersjöområdet, Danmark och Sydsverige, och de ”glada tider” Tacitus skriver om, måste rimligen ha inträffat på våren och fram till Midsommar – det var då Nerthus kom körande genom bygderna i sin vagn.

Man kan ju jämföra med Frösgången, Kornguden från Västergötland – en vana som kvarstod till 1830-talet, och bärandet av Sankt Eriks skrin över åkrarnaalltsammans riter i Svea Rike, som har att göra med Frej – och Frej är ju den senare Njords son – att Njord, Njärd och Nerthus haft ett nära samband, vet vi också. I Danmark har man hittat många fler vagnar, och dessa fynd är underligt nog mycket symmetriskt utspridda över landet, och skvallrar tydligt om en indelning i Härader och Landskap, som alltså redan måste ha funnits till kring kristi födelse, och fram till 300-talet – varje bygd hade uppenbarligen sin egen mosse eller offersjö, där Nerthus och hennes vagn nedsänktes och badades vid Midsommartiden.

Visserligen har man ännu inte hittat någon kultvagn på Själland, men det kommer kanske..

Om det nu är sant, att Dejbjerg-vagnen kommer från kontinentalgermanskt område, borde vi också hitta fler spår och omnämnanden av Kult-Vagnar och åkande Gudinnor eller Gudar i de trakterna, och det ännu längre tillbaka i tiden. Och det kan vi faktiskt. Kultvagnen från Strettweg i Österrike kommer från den keltiska Hallstadt-kulturen, 600 år fk och visar en hel mängd gudomligheter – främst manliga – som åker på en 4-hjulig vagn, i vars mitt det står en gudinna och bär upp en skål, eller kanske ett symboliskt himlavalv.. Men vem är gudinnan i mitten av Vagnen ? Ska hon tolkas som Sigyn, eller kanske Moder Jord – i motsats till det himlavalv hon bär upp ?

Detaljer från de danska vagnarna, visar hjulnav och skydd för tistelstången, som mycket liknar den nu funna vagnen från Pompeji. Tacitus skriver dessutom, att Sveberna, som bodde i Schwaben, dyrkar ”Isis” i form av ett skepp, som de drar på en vagn och bär i procession – det här har satt myror i huvudet på en del forskare, men förklaringen ligger i att man också i det gamla Egypten bar skeppsbilder i procession – och den sedvanan spred sig även till det gamla Rom – där Tacitus förmodligen såg den. Den 5 mars skulle den Egyptiska gudinnans farkost bäras genom gatorna, alltså alldeles vid vårens inträde, och sedan rituellt tvagas – allt detta måste Cornelius Tacitus ha varit medveten om, även om han inte trodde på den kulten själv, men det tillhörde hans samtid, och han kan mycket väl ha blivit påmind om kulten av de Germanska gudinnorna.

Oxhuvud och ormar i ornament från Fredbjerg-vagnen, som i mycket påminner om de romerska vagnarna…

Även Tamfana, som dyrkades av Chatter, Marser och andra stammar i Hessen – hennes namn har härletts ur Berchta eller Perchta, som är ytterligare ett namn för Holle eller Hel – och därmed för Jorden, den Hulda och Höljande gudinnan – Nerthus bild var ju också överhöljd, och ingen fick se den utom vid festtåget på våren – omnämns av Tacitus, liksom flera dunkla gudinnor vid namn Hludana – vars namn kanske syns i Ljotgodaland – det gamla namnet på Luggude härad i Skåne och slutligen Nehalennia – vars namn också är svårt att härleda – vid Frisland och nedre Rhen – hennes symbol är också ett skepp – omnämns i de romerska källorna.

Modern staty av ”Frau Holle” eller Hel vid en offersjö från Hohe Meissner, Tyskland – fortfarande använd av traktens hedningar…

 

Just Nehalennia är intressant, eftersom man har funnit inte mindre än 60 latinska inskriptioner, där romerska handelsmän och sjöfarande bekänner sin trohet till henne. Honv ar mycket dyrkad på Nordsjökusten, och inför resor till Britannien, som friserna hela tiden stod i förbindelse med. Vi vet alla att Njord under Vikingatiden var sjöfartens och köpenskapens gud, och att gudinnan Njärd glömdes bort, eller övergick i Gerd – men vi har aldrig hittat någon nordisk ”mellanform” mellan Njord och Njärd, som förklarar hur en ursprungligen kvinnlig jord övergick i en manlig havsgud – men Nehalennia i Frisland kan förklara precis hur denna omvandling gick till..

 

Nehalennias tempel i Collinsplaat, Nederländerna – invigt 2005 och i bruk…

Det Moderna Hedningar i Frisland har till och med fått bygga två tempel åt henne, exakt rekonstruerade från romersk tid – men i Sverige har vi hedningar inte fått några användbara Gudahov alls, varken vid Uppåkra eller Gamla Uppsala, där de rätteligen bör ligga. I Holland däremot, har man verklig religionsfrihet, och inte bara sådan på pappret men aldrig i praktiken, som här i Sverige eller ”Landet Löfvén” där det fortfarande råder ett stenhårt, Monoteistiskt förtryck..

Nehalennias bildstod i templet – när får vi svenskar tillbe Frigg, Freja, Hel, Gerd och Idun på samma sätt, utan att hela tiden bli hindrade av ”Svenska” Kyrkan ??

Från Hedendomens sista tid har vi emellertid en berättelse om ett Frejståg, eller en procession som pågår i flera veckor över hela riket, från våren till Midsommar, precis som Tacitus beskrev Nerthus åkande genom bygderna. Det är den såkallade Ögmundar Thatt, eller ”Gunnar Helmings Saga”.

Vilhelm Moberg, som själv var Hedning och till slut dog genom att möta Nerthus, skrev en hednisk ”kultkomedi” om Frejs färd i vagn – Vi BEHÖVER fler Hedniska Kult-Komedier…

Gunnar Helming är en kristen islänning, som hamnar i Sverige och ser Frejs vagn, samt Frejskonan – gudens högst mänskliga hustru – köra förbi. Han vanhelgar Frejs kultstod och tar själv dess plats – de kristna personer, som skrev ned den här texten i Flatö-boken på 1300-talet, påstod att kultbilden var besatt av djävlar – och blir närmare bekant med Frejskonan, som han också gör på smällen, vilket dock uppskattas av de hedniska svearna, som ser fruktbarheten öka på allvar, medan Gunnar döljer sig inuti vagnen. Till slut blir det Midsommar, och alla de hedniska svenskarna super sig grundligt fulla – som de än idag har för vana. Då flyr Gunnar och Frejskonan till Norge, där de blir döpta av Olaf Tryggvason – och så tar denna ”lygisaga” eller lögn-saga, som skrivits bara för underhållnings skull slut… Men att verkliga fest-tåg, med Frejs bild, verkligen skedde genom bygderna – liksom före det Nerthus tåg – kan vi inte utesluta..

”Lyss! Lyss nu noga!
Om våren stiger han med stora ljuset, med solens gång och skinande. Han växer upp ur vädren och värmer och strålar. Hans träd spricker, hans marker blommar, hans strömmar flödar, hans åker står grön. När ormbunkens blomma slår ut i den kortaste natten, då är hans makt full. Då vänder han om med solen.”

  • Vilhelm Mobergs beskrivning av Frej i ”Gudens Husrtu”

En vacker sommarmorgon, när Ville Moberg var gammal och sjuk, gick han långsamt ut i havet vid Väddö i Roslagen, och förenades där med Ran – eller de gudar och gudinnor, han så ofta och så lysande beskrivit. I hug och hamn var han hedning. Han skrev ”Svensk strävan” och manade oss till kamp emot kungar, kyrkan och alla despoter. Frid över hans minne.

 

Bara en verklig Nerthus-dyrkare och Hedning hade kunnat skriva texter som dessa, till exempel – Här beskriver Moberg ”brudarnas källa” från sin småländska hembygd, en kultsjö, liknande den Nerthus bild tvättades i…

”Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.”

Tacitus text om vagnen, gudinnans tjänare och till sist gudinnan själv, som försvinner ner i skogssjöns stilla vatten, har ofta utnyttjats av propagandister och fanatiska kristna. De har skrivit de fulaste lögner om danska mosslik, människo-offer och liknande, och påstått att Tacitus text skulle vara ett bevis för det. Men så skriver Tacitus inte alls. Han skriver bara, att gudomen, som är osedd och icke bevittnad annat av de invigda, bara döljs i sjön – och annars är hans texter alltid fulla av skräck-artade beskrivningar om hur grymma, råa och barbariska germanerna är. I hans skildring av hur romarna, ett årtionde efter slaget vid Teutoburger wald år nio återfinner liken efter tre legioner med hjälptrupper, och en armé på mer än 12 000 döda, ger han världshistoriens första beskrivning av PTSD, eller vad vi kallar ”Post-traumatisk stress” och vad som i första världskriget kallades ”granatchock” – de soldater som fann liken blev apatiska, brast i gråt eller bröt samman i besinningslös vrede vid åsynen av germanernas offer och altaren, står det. Angående Nerthus, däremot – skriver Tacitus ingenting sådant alls – och det kan man inte bortse ifrån.

De flesta forskare är idag helt eniga om att de ytterst få mosslik man hittat, under flera århundraden, bevisar, att ”människo-offren” förmodligen var självoffer hursomhelst, liksom i Moberg fall (betrakta Tollund-mannens lugna och harmoniska ansikte på Danmarks nationalmuseum – han dog helt säkert en frivillig död) och att detta bara tillgreps i år av yttersta nöd eller krig, då det egna folkets undergång syntes vara en realitet. Och är det egentligen så illa, att offra livet för sitt eget folk och land ? Nästan varje person, som dragit i krig, eller som varit brandman, sjukvårdare eller polis är fortfarande beredd att göra samma sak, som våra förfäder – som helt och fullt trodde på sina gudar och gudinnor, och likt Ville Moberg var beredda att dö för dem…

Till slut några ytterligare, men ytterst meningsfulla detaljer.

Tacitus måste läsas uppmärksamt, och man måste vara medveten om att hans bok skrevs för ett konkret syfte, ungefär som de ”Länderfakta” Utrikespolitiska Institutet brukar ge ut i form av småskrifter. Rom var en stormakt, som förde krig emot sina grannfolk, och som ville skaffa sig slavar och inflytande, precis som dagens EU. När han nämner, att Nerthus-folken i Norr vanligen var krigiska – eller rättare sagt försvarade sig och sina länder emot angrepp utifrån, men att de låste in vapen och iakttog den största fred under Nerthus fest på våren, så gör han det i ett särskilt syfte.

Han skriver också om Svionernas stammar längst upp i norr vid Bärnstenshavet eller Östersjön, som är ”rika på manskap och flottor” och till skillnad från alla andra germanfolk styrs av en enväldig Kung, en Rex på latin, eller Erik – den ensamt mäktige – vilket ju också är ett tillnamn på guden Frej. Men där förvaras vapnen väl inlåsta under bevakning, skriver han – här finns dock ett misstag i de klassiska översättningarna – för Tacitus skriver ”Custode” – vilket inte alls betyder portvakt eller träl – ”Custos Armorum” eller ”Vapenväktaren” – vi skulle säga Vapenteknikern eller Materialförvaltaren var en högt betald romersk soldat, som fanns i varje centuria om 80 stridande och 20 icke-stridande, alltså inom Kompanis ram.

Varför var det viktigt för romarna att veta detta ?

Jo, därför att krig med Svionerna och en erövring av Nerthus-folken ingick i deras planer. Under första århundradet kom de så långt som inom 50 km från Östersjön vid Elbe och det nutida Hamburg, och där – säger Velleius Paterculus, som var Kavalleriprefekt och alltså underrättelsechef under Tiberius Germanska krig, sammanstötte man med 5000 Danii och 5000 sveoini – alltså en styrka som motsvarade två legioner efter att de kommit seglande nerför floden på sina egna skepp. Vad som sedan hände, kan inte berättas här, men det slutade med ett fredsfördrag – och längre än så kom man inte i försöken att knäcka den fria Norden och göra slut på dess frihet – den gången !

Vi kan också se vad som hände Marserna, ett av de folk som varit med i Arminius stora allians, och besegrat de tre romerska legionerna vid Teutoburger Wald år 9. På våren år 14 kom Germanicus tågande med 2 förstärkta legioner om 6000 man vardera, 26 kohorter lätt infanteri (ca 13 000 man) och 8 alae kavalleri, ytterligare 4000 man – alltså en armé på närmare 30 000 man…

Tacitus beskriver utförligt vad som hände i bok 50 och 51 av ”annalerna”.

iuvit nox sideribus inlustris, ventumque ad vicos Marsorum et circumdatae stationes stratis etiam tum per cubilia properterque mensas, nullo metu, non antepositis vigiliis: adea cuncta incuria disiecta erant, neque belli timor, ac ne pax quidem nisi linguida et soluta inter temultentos.51. Caesar avidas legiones, quo latior populatio foret, quattuor in cuneos dispertit; quinquaginta milium spatium ferro flammisque pervastat. non sexus, non aetas miserationem attulit: profana simul et sacra et celeberrimum illis gentibus templum quod Tamfanae vocabant solo aequantur. sine vulnere milites, qui semisomnos, inermos aut palantis ceciderant. excivit ea caedes Bructeros, Tubantes, Usipetes; saltusque per quos exercitui regressus insedere

Eller – i min översättning:

Våra trupper hjälptes fram av det ljusa stjärnljuset till Marsernas byar, och de omringade dem med posteringar medan de sov i sina sängar eller satt till bords, helt utan minsta oro inför vad som kunde ske, och de var helt utan vakter eller försvar. Så stort var deras slarv och oreda och detta var inte fred, utan snarare de  halvt berusades och ouppmärksammas dårskap och slapphet.

Likheten med våra dagars Sverige under Löfvén-regeringen är ganska slående, eller hur ?

Caesar (Germanicus) delade sina trupper på fyra kolonner för att genomföra förintelsen av detta folk så mycket grundligare, och förödde hela landet till en omkrets av femtio mil (50 romerska mil är ca 75 km) med eld och svärd. Vi skonade ingen, varken baserat på kön eller ålder, och vi dräpte och slaktade dem alla. Alla byggnader förstördes, världsliga eller heliga, ja också Tamfanas tempel, som de kallade det – det som skulle varit alla dessa människors sista tillflykt. Vi fick inte en enda sårad bland de våra, som urskiljningslöst och helt utan nåd högg ned de halvsovande, obeväpnade eller överrumplade fienderna.

Bructererna, Tubanterna och Usipterna satte sig till motvärn vid underrättelsen om dessa dåd, och besatte bergspassen genom skogarna, som de våra måste passera på återvägen..

Hur många Marser som dog  vid detta folkmord har aldrig fastställts, men vissa av dem – bland annat deras överhövding Mallovendus överlevde, och ortnamn som Marsberg, Volkmarsen och Obermarsberg i övre Hessen bär ännu deras namn. När Karl den Stores kristna soldater kom, 800 år senare, hade befolkningen i Obermarsberg i alla fall lärt sig läxan, och Widukind, sxarnas sista hedniska kung, ledde de överlevande till grottor i närheten, som de kristna mördarna aldrig hittade.

 

Sk ”special operations” ca 2000 år före krigen i Afghanistan och Vietnam. Stormakten är sig alltid lik !

Fortfarande firar man vid Rhen och i Hessen något som kallas ”Rosenmontag” och som infaller på olika datum vid vårens början varje år. Vanan går ut på att karnevalståg med stora vagnar skall köras genom gatorna, men allt har kristifierats nu, och ingen förstår längre sedens hedniska ursprung, och kommer ihåg Nerthus, Tamfana, Frau Holle eller Gerd, som festen vid vårens början ursprungligen var till för att hylla eller ära.

Historien har sina växlingar, men Hedendomen består.

År 2020, den 24 februari, körde en kristen galning rakt in i en fredlig folkmassa som firade ”Rosenmontag” eller gudinnan i just Volkmarsen, och han har fortfarande inte fått någon dom, trots att han skadade 154 personer

Igår löpte en 20-årig muslim amok med kniv i centrala Vetlanda, och högg ned minst 8 personer, innan Polisen sköt honom i benet. Händelsen rubriceras fortfarande som terror-brott, trots ”gammelmedias” försök att bagatellisera hela saken.

Också Monoteismen är sig lik, i alla tider. Vi vet vad den går ut på. Precis som i det gamla Rom, vill Monoteisterna utplåna, förinta och dräpa alla folk och alla stammar, som inte tycker som det. Vår svenska nation består ännu, men hur länge den kommer att härda ut emot dessa ”ensamkommande” är osäkert…

 

Förhållandevis sakligt av SVT om Birkas Kvinnliga krigare, men stora fel i detaljframställningen…

Jag återvänder nu till  historiska ämnen typ arkeologi, och lämnar för tillfället samhällsutvecklingen i det som en gång var Sverige, men som numera blivit Landet Löfvén, även känt som Absurdistan. Igår sände vår kära, kära Statstelevision SVT ett program, som borde få det att vattnas i munnen på envar äkta Asatroende och Hedning. För att vara av Statstelevisionen var det överraskande sakligt och faktamässigt korrekt, även om där fanns en rad helt horribla fel och fiktionaliseringar vad gällde vissa detaljer. För regi och cinematografi svarade Engelsmän, forskare från Smithsonian och inga svenska journalister, och det kan nog förklara den höga kvaliteten rent filmiskt sett, men den svenska speakertexten var som vanligt rent bedrövlig i sina stycken, och den historiska research som gjorts inför hela programmet delvis bristfällig.

https://www.svtplay.se/video/23227350/den-kvinnliga-vikingakrigaren

Nej, myterna om ”Sköldmör” och kvinnliga krigare under vikingatiden är faktiskt till stora delar obevisade…

För nästan två år sedan (september 2017) utbröt plötsligt ett stort halabaloo och många kontroverser inom Svensk arkeologi, då ett forskarteam från Stockholms Universitet plötsligt tillkännagav, att krigaren i Birkagrav 581, en av de mest berömda kammargravarna av rysk och slavisk typ och en av de finast placerade gravarna på Birka överhuvudtaget, faktiskt innehöll en kvinna och inte en man. Graven hade grävts ut av Hjalmar Stolpe, den svenska arkeologins fader; redan år 1889, då arkeologiska metoder i Sverige var väldigt outvecklade, åtminstone jämfört med idag.

Den kvinnliga arkeologen Anna Källström identifierade fyndet som en kvinna, enbart med hjälp av ett enstaka bäckenben; vilket också visas i TV-programmet. Vad man INTE berättar, däremot, är att Historiska Muséet i Stockholm någon gång under 1900-talet slarvat bort hela kraniet, så när som på käkbenet från den berömda grav 581b. Någon på muséet måste ha tappat huvudet fullständigt, och än idag har det inte gjorts någon enda utredning på hur detta kunnat ske. Modern DNA-analys bekräftade först senare det befarade – jo – Anna Källström hade faktiskt rätt. Ovedersägligen rör det sig om en kvinna, som begravts med en hel vapenutrustning och några spelpjäser, men detta bevisar inte alls, att kvinnan faktiskt skulle ha använt vapnen, deltagit i regelrätta strider eller ens varit en krigare, även om hon säkert hörde till samhällets toppskikt. Hennes skelett är idag långtifrån komplett, uppvisar inga tydliga skador eller förslitningar, hennes muskelfästen verkar relativt små och hon uppvisar snarare tecken på att ha varit relativt spensligt och klent byggd, snarare än att verkligen ha vad som krävs för att hantera vikingatida vapen på ett effektivt sätt. Vad jag vet, har man heller aldrig fastställt hennes dödsorsak, men hon dog av allt att döma inte alls i strid, och har heller inga ben brutna, delvis läkta osv – vilket har varit ”det vanliga” för de flesta vikingakrigare – man kan bara tänka på Olav Geirstadalv i Gokstadhaugen, som jag snart tänker återkomma till.

De påståenden, som SVT fäller om att Birkakvinnan i grav 581 ”inte skulle ha haft några husgeråd med sig i graven” utan bara vapen, är FEL I SAK. Hon hade de facto minst ett större ämbar och en kittel (med mjöd eller öl ?) vilket syns också på Hjalmar Stolpes originalteckningar. Dessutom kan där ha funnits många träföremål som tallrikar, grytor, slevar, skedar, köttgafflar, skrin, kistor osv men som tyvärr ruttnat bort, och som inte synts eller dokumenterats i 1880-talets originalgrävningar.

Det är på basis om detta SVT serverar en helt uppdiktad och fiktionaliserad soppa, om en stackars flicka vid namn Signe, vars far på ett tidigt stadium blir mördad, och hon ”drivs av hämndbegär” får vi veta, redan i den inledande texten, ett ovanligt pejorativt, nedsablande och dessutom renodlat fördomsfullt sätt att uttrycka sig om våra förfäder, som faktiskt har mycket lite grund i verkligheten, andra omöjligheter att förtiga.

Bland de dumheter som sagts om Birkakvinnan, kommer en av de allra största från Charlotte Hedenstierna-Jonsson, som med utgångspunkt i de magra fynden säger att kvinnan ”måste” ha varit officer (det ”måste” hon inte alls) och kunnat leda trupper i strid, haft stor taktisk skicklighet osv osv – alltsammans helt obevisade påståenden, som hon härleder bara och endast bara till de spelpjäser som låg i graven. God färdighet i schack, hnefatafl eller nordiskt brädspel är på intet sätt en garanti för verlig ledningsförmåga i fält, och det visste redan våra förfäder också.

Snarare än att ta till en massa orimligheter – vilket SVT:s fiktionalisering faktiskt gör – kan vi mycket väl tänka oss – mot bakgrund i goda kunskaper i Vikingatidens kultur och samhällsliv att kvinnan ifråga varit officershustru ja, eller snarare ”krigsmans änka som fått behålla sin makes vapen ”in på nådeåret” ungefär som 1600-1800 talens indelta soldathustrur. Det finns faktiskt inga bevis för att hon slogs själv alls.

Vi vet att vikingatida vapenutrustningar gick i arv från far till son, eller mellan män. En betydligt sannolikare och troligare förklaring är att kvinnan i grav 581 inte hann få några barn innan hennes make dog, eller att hon av en eller annan anledning inte hade några manliga yngre släktingar, ingen ättelägg eller efterkommande. Vi vet att Birka var en relativt ohälsosam plats att leva på, med dåligt brunnsvatten. En del forskare har till och med antagit, att det var därför som handelsstaden slutgiltigt övergavs till förmån för Sigtuna och andra platser. I Rimberts Ansgar-krönika står uttryckligen, att Hergeir – som var hövitsman på Birka under Kung Björn faktiskt förlorade alla sina barn utom ett i en hemsk sjukdom, och dessutom flera andra släktingar och fränder. Visserligen skildrar den krönikan händelser från 830-talet, 90 år före Birkakvinnans förmodade frånfälle omkring 920 – men i alla fall…

Dessutom vet vi av flera Vikingatida och medeltida lagar, att ”ingen man må taga arv, medan han sitter i Gårdarike” eller Grekland. Detta står uttryckligen i Gutalagen och Äldre Västgötalagen, om jag inte minns fel.

Vad är då den mest sannolika förklaringen ? Förutsatt att Birkakvinnan hade fött barn (vilket hennes bäcken antas visa) så kunde hennes söner mycket väl ha varit utomlands, och utom räckhåll. När hennes man då dog, kunde sönerna enligt lagen inte ärva vapnen, och att försöka skicka dem med posten, eller nästa skepp österut, skulle inte ha fungerat… Hon behöver alltså inte alls ha varit någon kvinnlig krigare, och det mest sannolika är att hon INTE var det. Det kan man också säga på grundval av det faktum att bara en enda, såsom i en enstaka grav i Norge visat sig innehålla ett kvinnligt lik och en komplett vapenutrustning – varför myten om kvinnliga krigare antagligen faktiskt var – en myt…

Bara EN ENDA av mer än 13 000 utgrävda vikingatida krigargravar innehåller en kvinna med komplett vapenutrustning, eller MÖJLIGEN två – om vi räknar ”Fall Birka, 581b”. Man kan INTE säga, att ”kvinnliga krigare var ”vanligt” förekommande..

I SVT:s program citeras en betydligt vettigare och mer opartisk kvinnlig forskare från Gamla Uppsala-grävningarna, som konstaterat att man där funnit ”ringväv” eller delar av ringbrynjor i två kvinnliga gravar – vilket är extremt ovanligtMen vad bevisar det ?

Enligt forskningen visar det, att kvinnor ansågs ha ett stort skyddsbehov, vilket också framgår enligt lagtexterna; som reglerade hela samhället. Tvärtemot en del dumma journalisters romantiska och osakliga föreställningar, var våra förfäder på intet sätt barbarer, utan levde i ett mycket väl och noga organiserat samhälle. Det visar inte minst fynden från Birkas stadsbebyggelse, som hade fast iordningställda gator och tomter, allt enligt Byggningabalken som den ännu ser ut i den dag som idag är – och det får man inte glömma bort. Kvinnor kunde mycket väl slåss eller hantera vapen in extremis, eller i nödläge – visst (lagarna öppnade för kvinnorna att saklöst döda främmande män i händelse av våldtäkt) och de uppgifter om döda kvinnor på slagfält med vapen i händerna som kommer från Byzantinska krönikor, är snarast ett tecken på detta, inte alls ”bevis” för sköldmörs högst eventuella närvaro.

De litterära exempel vi har – från Heidreks Saga ok Hervors, eller från Erik Rödes Vinlandssaga, bär syn för sägen.

”Hervors död” enligt Peter Nicolai Arbo – på 1870 talet – den här romantiserade myten om kvinnliga krigare sprids via osakliga och falska TV-serier än idag…

Freydis, Erik Rödes syster, som nämns i programmet är inget bra exempel, för vad SVT inte berättar, är att den rödhåriga Freydis framställs som en flerfaldig mörderska, som dessutom förstör hela Vinlandsexpeditionen, och ser till att Nordmännens bosättningar där överges för all framtid. Hon var med andra ord inte alls någon förebild, som SVT felaktigt antyder. Hon visar i och för sig stort mod genom att ensam attackera skrälingar eller indianer i en enstaka stridsscen (där hon lurar dem genom list) men hon slåss inte, lyckas inte hantera några vapen…

Hervor i Hervarasagan – säkert återberättad redan på det 920-tal SVT vill skildra är också en fiktiv gestalt. Hon reser till Samsö för att få tillbaka svärdet Tirfing ur sin fader Angantyrs gravhög, bara för att hennes son Heidrek i tidernas fullbordan skall kunna ärva det. Under tiden tampas hon med gastar och spöken, samt döda bärsärkars vålnader. Detta framstod säkert som en spännande berättelse för dåtiden, men det behöver inte alls vara något som man ens då faktiskt trodde på, lika lite som 1500-talets Londonbor trodde på den faktiska existensen av Hamlets faders vålnad i Shakespeares dåförtiden så berömda teaterpjäs.

Underhållning fanns också förr, och redan greken Herodotos berättelser om Amazoner vid Borysthenes eller Dnejpr var just – Underhållningslitteratur och inget annat…

En sk ”glasögonhjälm” av Mammen-typ eller en vanlig ”Spangenhelm” med nasal var inget som de flesta kvinnor ville bära… Ett enda slag mot ansiktet knäckte oftast näsbenet, eller fick bärerskan att se ut som en kardanknut i trynet

Nästan alla skenbart ”primitiva” samhällen delar ett gemensamt drag, och det är att kvinnliga krigare är otroligt sällsynta. Det finns historiska undantag från Afrika, i form av Samurajhustrur (som snart nog återgick till att vara just hustrur) och enstaka individer typ Kleopatra (som faktiskt var en framstående politiker och härförerska, hon var för övrigt blond, grekinna och inte svarthårig – vilket Ann Heberlein bevisat i en spännande bok) eller den nuförtiden så sorgligt bortglömda Zenobia av Palmyra.

När kvinnor kommer upp i den nutida trettioårsåldern (eller när de blev omkring 18 i förindustriella samhällen) var de mogna nog för att få barn, och barn betydde arbetskraft, det var något samhället oundgängligen behövde massor av, och inte alls kunde avvara, eftersom det inte fanns någon maskinteknologi. Allt detta är välkänt. Kvinnliga krigare och soldater – även idag – har ett stort minus jämfört med sina manliga kamrater  och det är just – barnafödandet. Får en kvinna barn, ja då förstår vi att hon är totalt oanvändbar för krigsbruk i minst nio månader, plus ytterligare två-tre år minst, efter hur det brukar vara, och eftersom hon rent biologiskt faktiskt har en kropp som avsöndrar naturliga hormoner, som gör henne lämpad för vad hon faktiskt ska (skaffa avkomma !) så är det ofrånkomligen detta och endast detta, som de flesta kvinnor i rätt ålder till sist blir inriktade på. Precis när den verkliga erfarenheten kommer, slutar de oftast att vara ”krigare” av helt naturliga, biologiska skäl – och kvinnliga ledare i strid blev i lågteknologi-samhällen prakitskt taget omöjliga.

Dessutom har de flesta Nordiska kvinnor – då som nu – vissa egenheter. De flesta av dem tycker inte om ansiktsskador, eller skador på händer och överkropp – och det är just det man får, ifall man tränar eller slåss med medeltida vapen.

I ett eller annat sammanhang i mitt rika och långa liv har jag träffat en enda kvinna, som faktiskt förtjänar beteckningen kvinnlig viking. Hon är just barnlös, av biologiska skäl, och en gång kom jag att slå till henne så hårt med en åra, att hennes en ögonbryn sprack och blodet sprutade. Det var helt oavsiktligt, och kom sig bara därav, att vi rodde utefter Finska Viken emot Petersburg i dimma, och att hon kommenderade ”åror in!” alldeles för fort och för hastigt, eftersom hon ville se i ett modernt sjökort var vi befann oss. Jag har redan berättat den historien i en annan blogg, liksom hur jag tejpadeinte sydde – henne i ansiktet sedan.  Det blev en av Norra Europas mest grundliga tejpningar. Och hur hon senare hotade mig till livet, på Menlösa Barns dag, eftersom hon råkat dricka sig präktigt full på sin favorit-whiskey – på Martin ”E-type” Erikssons krog ”Aifur” i Gamla Stan, dessutom. Dessutom har hon hotat mig med än mer stryk och skada ifall jag alls återberättar detta igen, vilket jag härmed förstås gör.

Men av alla kvinnor jag någonsin mött, sätter jag ändå henne främst.

Och jag vill säga inför er alla, att jag alltid älskat henne, fortfarande älskar henne – platoniskt, nota bene – och på avstånd – vilket jag inte ämnar upphöra med, vad tusan som än måtte ske och tima.

Hon är min jämlike i allt, och så mycket kan jag också säga, att få kvinns – om ens något – är värdiga att sättas så högt ifråga om krigiska egenskaper.

Det skulle i så fall vara min äldsta kvinnliga kusin, som överlevt mycket och som skadats än mer, och lidit dubbelt värre än blott och bart ett krossat okben, fött fyra barn men som alltid ridit och stridit lika bra som någon man. Valkyrior finns också i Midgård, det medger jag gärna – men så värst många lär de då inte vara – särskilt inte nuförtiden.

Återstår så att granska SVT:s sunkiga och haltande ”saga”, och varför just denna förklaring till Birkakvinnan i grav 581b inte fungerar.

SVT börjar sin påhittade historia om ”Signe” med ett konstaterande om att den verkliga Birkakvinnan kom från ”Sydvästra Sverige” eller med andra ord Västergötland, som var den helt klart dominerande provinsen i Svea Rike vid det 920-tal, man säger sig vilja skildra.

Man påstår sedan att Västgötarna skulle handlat med pälsverk (men visar en vildsvinsjakt – vilka djävla svinpälsar – frestas man att utbrista )  och att det skulle vara enda anledningen till den påstådda Signes och hennes fars (en lokal hövding!) Birkabesök.   Hur sannolikt är det ?

På 920-talet styrdes Svea rike sedan länge av Konungar och Jarlar, det vet vi med fullständig säkerhet. Möjligen kan den förmodade Signe ha varit jarladotter, men det är också allt. Därefter påstår man att ”en rusisk sidenhandlare” samt ”arbetslösa krigare” skulle dyka upp mitt inne i Tiveden, och att ”man färdades till Birka landvägen” enligt vad speakertexten skrattretande nog säger. Vad är det för idioti ? Vem kan skriva ett såpass uselt manus ??

Minsta Barn i Sverige vet att Birka ligger på Björkö i Mälaren, och dit kan man inte färdas till lands överhuvudtaget. Man åker båt, till och med idag. Nästan alla någotsånär bildade människor i Sverige vet också att man på Vikingatiden företrädesvis tog sig fram sjövägen, inte alls landvägen. Detta gällde även vintertid, då sjöisen var lättare att ta sig fram på. Varför skulle en forntida Västgöte alls ta sig över Tiveden, då det vore mycket lättare att via Gullspångsälven och Svartån ta sig till Hjälmaren, och därifrån till Mälaren ? Detta var det sätt, man faktiskt färdades på.

SVT:s hela historia faller platt till marken, bara man gör den enklaste faktakoll.

Vad man inte tar hänsyn till, är det Vikingatida samhällets fasta struktur. Vi vet från lagarna, att det fanns bestämmelser om lejd, skjutshåll och skjutsbönder, som enligt lag var skyldiga att ledsaga resande genom obygden, och det finns många bevis för detta, bland annat genom den senare så berömda ”Eriksgatan” enligt vilka just jarlar och kungar skulle få lejd av bönderna, och hade full rätt att begära ut både manskap och hästar. Det framgår också av de ”gislalag” som fanns på andra sidan Östersjön i Baltikum och Finland, och dessutom i Norge och på Island.

Varje ”bryte” eller kunglig fogde i det system av Husabyar som fanns i hela Mellansverige (inklusive Husaby i Västergötland)  redan på 900-talet var enligt lagen skyldig att se till, att det i-n-t-e förekom några rån eller rövaröverfall, och gjorde han inte det, blev han själv av med huvudet i värsta fall. Vi vet av runinskrifter i Adelsö och Bro att det fanns särskilt utsedda landvärnare, med uppgift att sörja för lag och ordning ihop med ”geter” eller just götar, och SVT:s lögnaktiga och fullständigt osannolika historia à la ”Ronja Rövardotter” är därmed fullständigt skräp, ja påhitt som inte övertygar någon.

Det tillstånd av anarki och yttersta barbari som SVT försöker måla upp på falska och fördomsfulla grunder, stämmer inte med verkligheten.

Tar vi Rimberts ”Ansgarkrönika” som exempel (90 år före SVT:s berättelse !) så finner vi mycket riktigt att Ansgar färdades landvägen från Kalmarsund till Birka, efter vad det står skrivet. Det står också, att han utsattes för ”Pirater” från Småland, men dessa beslagtog endast kristna föremål som biblar och psalmböcker, men lämnade alla dyrbarheter, som krucifix av guld och de gåvor som Ansgar skulle ge till kung Björn i Birka, riktigt nog ?

Hur kan det komma sig, tror ni ?

Vem var det egentligen som var ”pirat” och som tog sig in i Sverige på helt olagliga grunder, likt de ”ensamkommande” från Mellersta Östern idag ?

Var det inte just Ansgar ??

Varför var ”piraterna” helt ointresserade av guldet, silvret och allt det andra – och varifrån kom i så fall deras hastigt påkomna ”litteraturintresse” som fick dem att riva sönder Biblarna ??

Varför ”ledsagade” de Ansgar hela vägen upp genom Småland., Östergötland och Södermanland till Birka, helt utan att något rövar-överfall alls förekom ?

Det finns bara en enda förklaring till detta. Rimbert ljög, och skildrade allt genom de kristna fördomarnas glasögon. De som mötte Ansgar var Sveakungens egna handgångna män – inget annat ! Det var Ansgar som var ”pirat”. Så snart han kom över Rikets gräns, greps han – fullt lagligen – och fördes till Birka under beväpnad eskort- som en annan ASAP Fucky. Han blev aldrig, aldrig insläppt på Borgberget i Birka, och predikade aldrig därifrån, för det var en militär garnison, och dit fick med säkerhet inga kristna eller köpmän alls komma. Allt han lyckades utverka, var att Hergeir (som blev Ansgars personlige vän, bara för ett räddat barns skull) lät bygga ett litet kapell åt honom, långt långt bort från själva staden, men det revs efter fyra år när Nithard – på de kristnas vis – ville skända alla övriga gudars helgedomar.

Birka var en VÄL ORGANISERAD hednisk handelsstad med PLANLAGDA, AVSTÅNDSMÄTTA tomter och hus – inget kaos och virrvarr befolkat av halvidioter, som SVT vill framställa det…

En total smutsfläck och en ytterligare förfalskning i SVT:s skildring är talet om att Birkaborna skulle ha varit ”grymma” emot sina trälar – men varför det ? Trälarna hörde bevisligen till hushållet, likt andra familjemedlemmar, och var endast ”gävträlar” för en kort tid i många fall – först med kristendomens införande, blev träldomen ärftlig eller permanent. Hästar, kor och grisar hörde också till hushållet, liksom får och getter ? Ingen äkta svensk bonde har någonsin plågat sina djur – och hästar tar man i allmänhet väl hand om i vår kultur. Talet om att trälarna blev dåligt behandlade, stämmer inte. Kapitalförstöring, eller att förstöra sina egna maskiner och arbetsredskap är inget någon framgångsrik kultur alls ägnat sig åt, och förmodligen gjorde man inte så i Birka heller, inte minst därför att lagarna kunde stadga ända upp till full mansbot för en misshandlad eller illa skött träl, som inte fick den vård som var nödvändig, eller tillräckligt med mat och kläder i rättan tid.

I Uppåkra och Lund, till exempel, fanns särskilda trälar som var myntmästare, och hade uppsikt över allt Knut den stores Silver, och den Danagäld han tog i England. Det var fråga om ytterst dyrt betalda specialhantverkare med en lön och en omvårdnad, som en vanlig fri bonde bara kunde drömma om, och man har på senare tid hittat namnsatta tillhörigheter och fynd från dessa inflyttade Engelsmän, som alla bekanta med svensk 1900-tals arkeologi redan vet.

Något större slaviskt folkelement fanns säkert inte i Birka, och inte i övriga Sverige heller, vad än SVT säger, eller på falska och uppdiktade grunder framställer det som. Den dåtida invandringen kan inte ha uppgått till mer än något enstaka procent, inte ens i handelsstäderna, som var mycket små; och för övrigt inte stod för många procent av landets befolkning de heller.

SVT visar scener med en påhittad, rysktalande ”trälflicka” som misshandlas så svårt (bland annat i ansiktet) så att hon inte kan gå. Vi vet med säkerhet, att man inte gjorde så, därför att det skulle ha varit förbjudet i lag för det första (du fick inte uppsåtligen skada eller förstöra annans eller egen egendom) och för övrigt skulle det ha varit ren kapitalförstöring, av en sort som ingen sann viking eller vikingahustru skulle gått med på – självfallet ville man ha unga flickor med så hela ansikten som möjligt, särskilt ifall man tänkt sälja dem. För egen del har jag aldrig slagit en kvinna till blods, utan att tejpa ihop henne efteråt; men som jag sa – det var bara en gång och av en olyckshändelse.

För övrigt hade Nordborna mycket starka kulturella tabun mot att slå andra eller egna kvinnor överhuvudtaget, och SVT:s minst sagt märkliga påståenden om ”Kollektivism”, ”Heders-samhälle” och ”farliga ryska flodövergångar” stämmer inte heller.

För det första var det bara och endast bara Konungen, som kunde begära ut Ledungsflottan. Vikingatågen var inga spontana ”rövarfärder” utan i detalj organiserade, skickligt ledda försvarskrig – för anfall är och har alltid varit bästa försvar. Någon ”Kollektivism” eller ”Heders-kultur” förekom nog knappast heller – inte som fördomsfulla journalister med Mellanöstern.ursprung tänker sig det.

Släkthämnd var aldrig påbjudet i lag, tvärtemot SVT:s lögner. Tvärtom utgick hela det vikingatida och tidigmedeltida rätts-systemet på det faktum att släkthämnd skulle undvikas, och att man skulle kompenseras genom böter eller Mansbot (fängelse fanns inte !) som ett slags kompensation till den drabbades släkt – och hälften gick till Tinget och staten – det vet vi från alla lagsamlingar. Islänningasagorna, som SVT refererar till har nästan alla ett enda klart budskap, och det är att släkthämnd alltid är och alltid kommer att vara dåligt för hela samhället.

SVT:s bullshit-historia om en osannolik tvekamp mellan en brådmogen tonårsflicka och en ”rysk sidenhandlare” i det inre av Gårdarike kan vi helt glömma. Sådant är sagor, underhållning, bjäfs – men hör inte hemma i verkligheten.

Holmgång eller tvekamp ledde sällan eller aldrig till döden, vilket SVT själva påpekar, och de engelska forskare som citeras, påpekar att trälar ofta frigavs och steg högt i rang på grund av egen förmåga – vilket motsäger den vulgärbild man krampaktigt försöker måla upp.

Angående ”Kollektivismen” eller det påstådda ”Hederstänkandet” så vimlar de nordiska sagorna av gestalter som Hallgärd i Njalssagan – en kvinna som aldrig någonsin fogade sig, och som var helt fri i sin sexualmoral – Egil Skallagrimsson (som gick helt sin egen väg i alla lägen, och öppet trotsade både Erik Blodyx och hans drottning Åsa).

Gunnlaug Ormstunga, till exempel, var aldrig en man som vek ned sig, eller som höll käften heller, och trots ”heder” hade han många älskarinnor förutom Helga, som han ju till sist förlorade livet för. Tormod Kolbrunarskald, till exempel – sket fullständigt i allt vad sk ”heder” hette när han öppet uppvaktade en annan mans hustru, och fullständigt struntade i även Kolbrunnas protester – han älskade henne helt enkelt, oavsett vad folk sa eller tyckte om det, och Kolbrunnas ovilja bekom honom inte ett djävla dugg det heller. Grette den Starke var osams med lagen, gick hela tiden hela Världen emot och dessutom flerfaldigt fredlös i nästan hela Europa – men se det struntade han i. Och Loke – som inte är någon förebild – gick sin väg han med.

Individen är och förblir alltid starkare än kollektivet. En enda individ, rätt placerad och med rätt sorts vapen, kan förmå de allra mest häpnadsväckande ting – och fälla hela Arméer, organisationer, Presidenter…

Så långt har SVT:s omöjliga hjältinnesaga på sitt sätt rätt, och det är nog den enda sensmoral, som går att dra ur den, helt påhittad och dessutom gravt osannolik, som den tyvärr är. Men även det gravt osannolika kan som bekant inträffa, här i Världen – frågan är bara hur var och en möter det, och inte falskt och lismande viker ned sig för den påstådda ”hedern” eller grupp-mentaliteten, då som nu. Våra förfäder och förmödrar led nog knappast av någon gruppmentalitet – tvärtom var de socialt rörliga och bröt sig ofta ur den – för sådana var deras ideal – det vet vi av den litteratur som bevarats.

 

INDIVIDEN är ALLTID starkare än KOLLEKTIVET. Hedna kvinnor – Stolta män !

Till sist innehåller SVT:s lögnaktiga skrönor också många felaktigheter om Asatron – men det går väl knappast att förvåna sig över. Man påstår i programmet, att det skulle ha stått ett Gudahov till Frejas ära i Gamla Uppsala, till exempel. Detta är FEL I SAK. Enligt Adam av Bremen – så även den långt senare Olaus Magnus – dyrkades endast Thor eller Donar, Oden och Fricco eller Frigg där – men aldrig  Freja. Och något arkeologiskt bevis för den saken har aldrig framkommit – rätta mig gärna om ni kan visa att jag har fel.

Olaus Magnus Historia om de nordiska folken. Bok 3 – Kapitel 3 – Om Götarnas tre hufvudgudar. – Utgivningsår 1555.

 

Mäster Adam nämner Frejs bild ”cum ingeniio priapo” eller med en stor och väldig manslem – men ingen enda källa har mig veterligt någonsin nämnt Freja vid just Gamla Uppsala alls. Man dillar och babblar om ”hövdingar” i Birka, trots att man mycket väl vet att det fanns Jarlar och Hersar och inget annat., och man erkänner, att det fanns en Uppsalakung, tillika den ende rätte kungen över Svea Rike. Man påstår, att Freja var en gudinna för ”fruktbarheten och barnafödandet” vilket är bogus, skitsnack, flimseflams och trams.

Freja tillhör Vanernas släkte, riktigt nog, men där slutar det. Hon var en gudinna för krig och kärlek, samt sejd – det vet alla redan – men med barnafödande hade hon intet och föga att skaffa – däröver rådde diserna, en helt annan grupp av gudinnor, och så Frigg själv, som den stora modern.

Cinematografiskt sett var denna lilla SVT-produktion lyckad, och visst kände jag igen många ansikten och agerande i filmen – men dessa okunniga, urusla svenska journalister. Outbildade, utan historieförståelse. Dumma, utan förmåga till den mest elementära faktakoll. Odugliga till att skriva manus, och speakertexter som gång på gång innehåller stora fel.

BÄTTRE UPP, säger jag – BÄTTRE UPP NÄSTA GÅNG – och lycka till, käära Statstelevision..

Om SVT VERKLIGEN ville skildra romantiska historier från Birka – Varför tog de då inte upp den rikt dokumenterade grav B834 -med en kvinna som sitter i sin makes knä…. ?