Höstblot – en Friggs Fredag eller Frejas ?

Det är fredag i Höstdagjämningens vecka. Tidigare, så sent som i tisdags var det Nifelfull enligt den Asatrogna och Hedniska bygdekalender, jag snickrat ihop tillsammans med en av mina Värmländska sagesmän. Som jag tidigare nämnt, så är forskningen ganska ense om att Fredagen var Frejas dag i östnorden, och i ett långt tidigare, kontinentalgermanskt perspektiv, men att den blev en Friggas dag på Island, Norge, Orkney och alla andra platser västerut.

Och så får vi välja mellan två helt olika gudamakter, denna gång kvinnliga. Freja och Frigg är inte samma sak, de är helt olika till sin ålder, sitt väsen; utseende och göromål, och jag är inte precis någon vilsegången Gaia-feminist, med målet att återuppfinna Monoteismen och göra om Echnatons och världshistoriens största misstag, fast denna gång upp- och nedvänt. Där Freja är ogift och ung, står Frigg för huslighet och medelålder. Så följer då Hel, och vem hon är och vad hon står för, vet ni kanske redan, och om ni inte vet, kan ni då inte åtminstone gissa ?

Ännu ett ”coin” eller en jetong, så god som någon…

Men – hennes tid är inte inne ännu. Den infaller först i November, kring Alvablotet för de döda – men jag kan försäkra er, huslig som jag är ägnar jag dagen efter avslutat blot åt andra ändamål. Hel tager alla Midgårds barn till sig, det vet jag redan, och det behöver ni inte tala om för mig, ens då jag blir gråtmild eller sentimental. I Okolners hall, finns där månne en stol beredd också för mig ?

Nifelfull är natt och nedan, ”Nacht und Nebel. Den tid, då allt är i dimma höljt, och lite skall bli uppenbarat av tidens orakel. För dagen läser jag en utmärkt kria på sajten ”Brons och Blod” om tidens natur – skall den vara cyklisk, eller kanske linjär ? Många filosofiskt sinnade personer har under seklernas gång brytt sina hjärnor med den frågan, och det blogginlägg jag nu läst, innehåller allt jag kan önska, och mycket mer.

Själv kan jag bara associera till en novell av Kobo Abe eller någon annan japansk författare, vars namn rinner mig ur minnet. Det handlar om två män ur Tokyos undre värld som har till yrke att stjäla och sälja klockor, de ”skapar tid” åt sig själva och andra på sitt eget sätt, utan att för den sakens skull vara rena ”tids-tjuvar”.

Den yngre tjuven, som inte nödvändigtvis behöver vara den äldres son, utan möjligen bara lärling eller skyddsling – hur eller vad är lite oklart, redan beroende på det japanska språkets konstruktion, efter hur jag minns – föredrar naturligtvis linjära, digitala, strömlinjeformade klockor, där all tid har en början, och ett slut.

Den andre, som är till åren, rättar honom hela tiden och säger att han har fel i den uppfattningen. Tiden är inte linjär utan cyklisk till sin natur, tidsförloppet går runt och åter runt, som visarna på en urtavla, ”noon” eller middagstid visar sig igen och igen, och lever man bara tillräckligt länge, skall man se att händelseförlopp och personer kommer tillbaka, allt upprepas från början och flyter samman i ett slags årens kretsgång – och det blir upp till oss läsare att tolka, om denna tidens gåta är oss till välsignelse, eller ett slags tankens fängelse.

Jag lämnar er alla med ett musikinslag, gjort av VERKLIGA Hedningar från ett äkta Klan-samhälle. Man kan inte kalla dem något annat, eftersom de kommer från Skottland och just ingenstans annars, och då är Klansamhällets natur också fastställd, en gång för alla.

”Clandonia” som denna grupp kallar sig, har fula grå mössor och sjabbig klädsel. Det handlar om ren gatuteater – gruppens medlemmar har bytts ut flitigt genom åren, och dess grundare har längesen avlidit. ”Ya Bassa”, stycket som de framför, betyder ”You Bastard !” på den lokala gaeliska dialekten. Denna ”Clann a Drumma” har funnits ganska länge nu, eller sedan 2001. Jag ber er ursäkta eventuella reklaminslag i Youtube-klippet nedan, och hålla till godo med vad som bjuds.

För en hedning som jag, är detta förstklassig underhållning, något taktfast, som ger rytm nog för att fortsätta gå och gå, genom flera Europeiska storstäder, över slätter och fält, småbrutna skogslandskap eller vad vi annars kan tänka oss, och för övrigt går vi hedningar sällan – vi marscherar !

Till det behövs onekligen drums and pipes, trummor och säckpipor, och det skall inte vara vilka instrument som helst, utan nära nog de ursprungliga. Från Galicien i Spanien till Polska Galicien (jo – det finns ett där också !) och från Härjedalens säckpipor över till de skotska.

De lärde må bry sina huvuden om säckpipan, förresten, var ett romerskt instrument från början, eller månne ett orientaliskt. Ingen vet när den första trumman eller säckpipan kom till, för deras ljud har hörts ända sedan kulturernas början, och för min del hoppas jag de ljuder ett bra tag till – för ska det gå åt helvete till, ja då ska det gå med musik !