Om det oerhörda HATET emot Thor, och varför vissa inte kan ”ta in” honom som URKRAFT i sina liv.

Det finns en tendens att vilja förminska och förnedra Thor, inte bara inom den hedniska sfären utan hela Sverige om samhälle betraktat, efter vad jag tyckt mig märka. Symboler som Torshammaren missbrukas allt oftare, inte bara av extremhögern utan också den extrema vänstern, och dess talespersoner. Människor kan liksom inte ta in Tors kraft i sina liv längre, och förstår inte längre de urkrafter och den natur som Tor eller Thor – som han stavas i Norge, Danmark och på Island, samt i Världen i övrigt – verkligen representerar.

De här människorna måste på olika sätt hela tiden förvanska Tors gestalt, och göra om honom till något han inte är och aldrig någonsin varit, bara för att det passar deras egna politiska syften. I och för sig har Tor fallit offer för den här tendensen även tidigare – den amerikanska serietidningsfirman ”Marvels” missbruk av honom i ett flertal filmer och exempel på modern skräpkultur är bara ett exempel. Tor är inte en bildskön och tvålfager yngling med långt blont hår – det vet vi allihop. Den verklige Tor är medelålders, rödskäggig och rödhårig – för exakt så och bara så beskrivs han i Eddan. Framförallt är han en skrattande, ätande och drickande Gud, rättfram i allt sitt varande och väsen.

Han beskrivs som bondsk, enkel och naturlig. Han är inte en skrivande människa, ingen intellektuell. Tor är fabriksarbetaren, bonden, skogskarlen och naturmänniskan. Han är åskan och regnet, och finns i stormen, men när han skänker oss stormarna och åskvädren, måste vi tänka på att han bara prövar oss, men aldrig någonsin förskjuter. Tor är jättedräparen, den som slår ihjäl alla trollkärringar och oknytt, som vi har nog och övernog av i Midgårds dalar och här i denna Världen. Redan i Eddan står det utsagt, att den urstarke Tor är trälarnas och det enkla folkets gud, och att han har misskund med dem och är rättvis. Men för de som missbrukar rättvisan, vränger lagen och lever på andras bekostnad, har Tor ingen större sympati. Han är och förblir en proletär gud, och det är hos de arbetande, hederliga och fattiga, han egentligen hör hemma.

Tor tycker också om barn, och han beskyddar de små och svaga. När Loke i myten lurar de fattiga barnugarna Tjalve och Röskva att bryta sönder benen på en av Tors självföryngrande bockar Tandgnjostr och Tandgrisnir för att de skulle komma åt den näringsrika märgen i deras ben, slår inte Tor ihjäl barnen som Loke avsett, utan tar fortsatt med dem på sina resor för att lära dem goda seder och ge dem ett hem hos honom. Och alla vet, att utan Tors färder i Österled skulle kaoskrafterna vinna, och Midgård som vi känner det gå under.

Så långt myternas och sagornas beskrivning av Tors kraft, men nu finns det dem som likt Lögnaren Loke måste förgripa sig på Tor, och inte kan acceptera honom precis så som han är, bara därför att de själva har en avvikande och pervers läggning, precis som Loke…

 

TORS VREDE och STORMARNAS KRAFT behövs – liksom den manliga vreden och råstyrkan…

 

Rättvisan i Tors gestalt, kombinerad med den manliga styrkan, kan många människor idag inte längre förstå. Det beror också på deras egen utbredda och manifesta konflikträdsla, en sjukdom många svenskar idag tyvärr ännu lider av. Sverige har länge varit ett land präglat av kristendom, och Luthersk konsensus. Vi tror och tycker att det är fint med yttrandefrihet och åsikter, men när någon yppar sin åsikt i det offentliga och i det verkliga livet, slår vissa genast bakut, känner sig såkallat ”kränkta” eller krängda i röven, och klagar och tjuter hejdlöst, likt glupande ulvar eller trollkärringar, som vi också har nog av…

Ännu värre är det i arbetslivet nuförtiden. Jag har själv märkt att det är väldigt många på våra arbetsplatser, särskilt ”chefer på mellannivå” eller de som försöker göra karriär och själva klättra uppåt på andras bekostnad (dessa typer finns också i föreningslivet, och allra mest i politikens värld – politiker i Sverige är som regel extremt konflikträdda numera och sticker alltid huvudet i sanden likt strutsar, så fort de får en ”obekväm” fråga eller ser något som inte stämmer överens med deras ideologi..) som är oerhört rädda och skrämda för varje form av konflikt, eller konfrontation mellan deras egna underställda eller arbetskamrater.

Istället försöker de hela tiden krypa undan, smita ut genom dörren, babbla osammanhängande om ”allas lika värde” (den största lögn som någonsin funnits – människor är inte alls och kan heller inte bli ”likvärdiga” – vad alla har är grundläggande rättigheter, men inte mer än så..) eller likt Annie Lööf skenheligt bräka om ”Väädegjund” trots att de själva inga som helst värden, värderingar eller värde har. Därför att de hela tiden viker ned sig, fegt flyr undan och undviker att ta ansvar för sitt eget land och sig själva, slutar det ofta som det gör… Låt mig visa ett exempel ibland många på hur dessa människor är, eller vad de har blivit…

 

Den sant mänskliga och manliga naturen, kontra det förvekligade och genetiskt felnavlade, 1000 år senare. Vårt samhälle behöver ÅTERINFÖRA TORS VREDE !!

Vi har fått allldeles för många svaga och ofärdiga män i det här samhället, och konsekvenserna av det visar sig överallt. Ungdomsbrottsligheten ökar, särskilt bland andra generationens invandrare, som bekant. Muslimer och män ut invandrarkulturer skrattar åt de svenska männen, och ser i många fall ned på dem, vilket de faktiskt också gör alldeles rätt i. Sällan har man sett ett så vekt, eftergivligt och dåligt samhälle, som det svenska – och det är i stort beroende på att manliga förebilder saknas för det uppväxande släktet, och på grund av snedvridna ideal, samt politiker som är alldeles för svaga..

Han ”såg det aldrig komma” att brottsligheten skulle öka pga ”de ensamkommande” eller att vapen skulle stjälas från hans eget Regeringskansli…Så länge vi har ”stolpskott” som det här i ledande ställning, är det inte konstigt att vårt land har klara problem…

Runt hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa. Så är det också i resten av Västvärlden, och i en överväldigande majoritet av dessa vinner mamman vårdnaden över barnen. De flesta singelmammor gör givetvis ett så bra jobb de kan med att uppfostra sina söner. Men oavsett hur mycket en förälder försöker, kan ingen kvinna ersätta en fadersroll, lika lite som en man kan fylla moderns roll. Pojkar som växer upp med en singelmamma blir ofta formad av hennes värderingar, han saknar manliga förebilder, och inte sällan påverkas han även av mammans bitterhet och ilska mot pojkens far. Detta är ett säkert recept för skapandet av nya ”beta-hannar” och underlägsna, feminina män.

Vi vet också att våldtäkter emot etniskt svenska kvinnor är ett snabbt ökande problem. Data visar att 85 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare – och det är i många fall ideologiskt motiverade våldtäkter. Vissa kulturer har inte alls samma kvinnosyn som vår, inte alla religioner heller – och att påstå att dessa kulturer eller religioner skulle vara ”likvärdiga” med vår, är att ljuga rakt ut i luften. Det är de inte, och det kan de heller inte vara – inte så länge de beteer sig som de faktiskt gör.

Det har också visat sig, att 72 procent av de mordmisstänkta i vårt land kommer utifrån, och sedan 2005 stått för 58 % av alla våldsbrott – och skulle vi likt Tor drämma rättvisans hammare i skallen på dessa halvfigurer, och sätta dem bakom lås och bom eller förklara dem för fredlösa, och utvisa dem ur landet, skulle faktiskt mycket vara löst.

Sådan är den bistra sanningen, även om det finns dem som inte vill erkänna det.

Väldigt många pojkar och flickor blir idag också bortcurlade av sina föräldrar. Barn växer upp utan tydliga regler, krav och övergångsriter som markerar deras övergång från barn till vuxna. För pojkar innebär detta att när de når vuxen ålder är de helt oförberedda för att möta arbetsmarknadens krav, att interagera med kvinnor och i sin tur axla rollen som en fadersgestalt vilket leder till ännu en generation av svaga män. I Sverige före Reinfeldt och de svaga, ofärdiga männen fanns ett värnpliktssystem som sammanhållande socialt kitt, och detta var en mycket bra idé, inte bara rent försvarsmässigt. Unga män från olika miljöer svetsades samman, och lärde sig forma plutoner och arbetslag. Fabriksarbetarens söner fick umgås med direktörens. Armén blandade bondpojkar med invandrare. Styrka, framåtanda och intelligens fällde avgörandet. Man fick fram naturliga ledare, och goda officersämnen, som kunde göra karriär också i civilsamhället, tack vare ett fast och naturligt ledarskap – alltså den egenskap Thor framför andra står för.

”The Elemental Thor” – eller ”Den elementäre Tor” – målning av Sam Flegal, amerikansk fantay-konstnär

Vrede och manlig styrka är inget att vara rädd för. Vissa konfrontationer eller konflikter måste alltid tas, för man vinner mycket mer både i samhället och i sitt personliga liv genom att visa sina verkliga känslor och sitt rätta jag, och sluta smyga omkring och leva i ett ständigt förnekande av vem man egentligen är. Många män i tidig medelålder eller mogen ålder har börjat känna det ovanligt starkt, och kanske är det också därför som de bryter upp ifrån sina tråkiga äktenskap med kvinnor som inte behagar dem – och som inte behagar några andra män heller.

Thor står för allt det här, samtidigt som han också är något av den gode faderns eller den omtänksamma pappans arketyp.

På 1990-talet fanns det en bok kallad ”Järn Hans” skriven av den amerikanska psykologen Robert Bly. Den blev ganska berömd och mycket läst här i Sverige med. Den handlar om en tysk folksaga om en vild man i skogen – med rostrött hår och skägg precis som Tor – som blir vän med en ung konungason. Det är först när Konungasonen upptäcker ”järnmannens” eller Thors verkliga krafter, och vågar visa känslor precis som honom, som han kan bli vuxen och därmed en riktig man.

Tors vrede står för det goda här i livet. Det finns krafter som man måste stå upp emot och sluta bejaka, och det finns fiender i människohamn, som det alltid är värt att slåss emot, som vi alla vet. Bara genom den verkliga vreden får vi kraft och mod att göra detta – och ”Tors gnistor faller in i vår själ” som Thomas Thorild, den sant Tors-troende poeten skrev på 1700-talet. Tor skildras också som gladlynt, ätande och drickande av hjärtans lust – sill och gröt är hans enkla frukost enligt Harbadsljod – och det finns tillfällen när han skildras som mysande, trygg och i vila, fredligt sittande på en bänk i solskenet med hammaren bredvid sig, som i en del skaldedikter.

Tors förhållande till Siv, hans lagvigda hustru, samt alla hans barn och hans stora familj tål också en del att tänka på.

Jag har skrivit en del om Solkvinnan Siv tidigare, och Tors äktenskap med henne är inte bara ett exempel på att ”efter åska och regn kommer solsken” eller en illustration av ett meteorologiskt fenomen, eller det faktum att åkerns och de växande fältens kvinnliga kraft, behöver Tor och det livgivande regnet.

Siv är ovanligt vacker, skiner som solen och är en dam av Värld, medan Tor är en enkel man av folket. De andra gudinnorna beundrar Siv för hennes skönhet, rikedom och elegans, medan Tor däremot inte är elegant eller välklädd alls.”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard till Tor i Harbadsljod, och det stämmer. En del har påstått, att Tor därför skulle varit klädd i ett slags skotsk kilt, bara därför att de inte känner till den forngermanska tunikan eller kjorteln, som vanligt folk bar långt in på 1600-talet, och som bönder alltid hade när de skulle arbeta. Den räkte som en lång skjorta ett gott stycke nedom det veka livet, och det är just så – barbent och burdus, med otyglat hår och skägg, vild och grov, nästan som en kardanknut eller kräfta i ansiktet, som Tor skildrats.

Vad kunde en kvinna som Siv se i honom ? Varför gifte de sig alls ?? Svaret på det är ganska enkelt, bara man förstår vackra kvinnors psykologi. Visst kan det vara roligt att vara omgiven av svaga eller ständigt svassande män, som håller upp dörrar för dig och verkar vara snälla; men en vacker kvinna tröttnar till slut på allt inställsamt smicker. Tor är stor och ful, det är sant, men han berättar alltid vad han verkligen känner, och krusar och ljuger inte. Han är bara sig själv, och det får Siv att slappna av, och kunna njuta av hans närhet. Dessutom är han praktisk, driftig och snäll emot barn, och Siv känner sig antagligen mycket trygg med Tor, vilket är den stora anledningen till att hon valt just honom.

Dessutom är hon också solig, varm och gladlynt som person (hon symboliserar ju själva solen – likt ”Sola i Karlstad” ) och kanske finns där också tillfällen – i sovrummet, då mest; när hon faktiskt inte vill bli behandlad som en rik och alldeles för fin drottning längre, utan uppskattar lite handgriplig mannakraft och styrka. Det är trots allt inte alltför ovanligt, än idag. Tor är visserligen ofta borta, i Österled och i Jotunheimen, men Siv har alltid kunnat lita på honom, då hon vet att han kommer hem till henne och barnen igen.

Den danske serietecknaren Peter Madsen skildrade Tor som en burdus klumpeduns och Siv som en klossa till bondkvinna. Detta må ha varit sant när det gäller Tor, men är knappast en rättvisande avbildning av Siv enligt myterna

I Oegirsdrikkja eller Lokasenna försöker Siv spela den goda värdinnans och husfruns roll, när Frigg och Freja inte kan, och slutligen försona Tor med Loke – för vid det laget är deras vänskap som färdkamrater över, och Loke håller på att förvandlas till Tors raka motsats, vilket vi kan se som en metafor för vad som hänt med männen i dagens samhälle.

Loke är all perversitets och lögns fader, även om han inte är den kristne djävulen, och såsom varande Eldens gud hatar han mycket riktigt Siv eller Solkvinnan. Han insinuerar i Lokasenna att Siv skulle varit otrogen med honom, vilket ingen bör tro; och smetar till sist in hennes långa blonda hår med tjära, så att det måste klippas av, bara för att förnedra och smutsa ned henne. Som vi vet slutar det så att Siv får ett ännu bättre hår av renaste guld, och blir än mer ärad och älskad av sin omgivning än förut, och så går ärkesmädarens planer om intet. Vi kan också undra litet över Jarnsaxa, hon med Järnsvärdet, en jättekvinna i Jotunheim, som Tor en gång avlade barn med.

Jarnsaxa och hennes son Mode i den yttersta utmarken, ser Karlavagnen eller Tors vagn på himlen…

Jarnsaxa är en av Heimdalls nio mödrar, vilket få har observerat – och eftersom Heimdal är en solgud, eller solen på väg att sjunka i Världshavet, och han är född ur böljor, har man mycket riktigt gissat att Gjalp, Greip och de andra jättekvinnor som fostrade Heimdal, är fjällbäckar eller floder, som rinner ut i oceanen. Peter Madsen i Danmark skildrade Siv som ett huskors, eller en schablonmässig ragata, när episoden med Jarnsaxa slutligen stod klar för Siv, men den bilden tycker jag också är missledande och falsk.

Antagligen skulle solen för evigt ha gått i moln, och Sifs ädla hjärta skulle ha brustit och krossats, om inte Tor i kraft av sin stora ärlighet inte sagt som det var med en gång – för Tor har just ärlighet, och döljer aldrig något, det är också en av hans stora fördelar – och man vet att Solen, av sin godhet och för sin värmes skull förlät honom, därför att detta med Jarnsaxa bara hände en gång och sedan aldrig mera. Magne uppfotstrade Siv sedan som sin egen son, när han kom för att söka sin egen far, och han var inte något halvtroll, som i de moderna berättelserna. Med Tor fick Siv sonen Mode – som nattgammal räddade sin egen far – Modet att handla, modet att våga är alltid sådant – och dottern Trud eller styrka, som på ryska betyder ”svårighet” – Trudnoj är ju det ryska ordet för svår, bekymmersam, som i romantiteln ”Trudnoj byt Bogom” eller ”det är svårt att vara en gud”

Freja och Siv – populärast bland gudinnorna – rikast, förnämast och även de vackraste – är visserligen väninnor, men i serietidningarnas lättfattliga och förbarnsligade universum är visserligen blonda båda två, men Freja förstår sig på saker, som Siv har mera svårt för – som karlar, till exempel, och hur man lättast besegrar dem. Den konsten behärskar ju Freja till fulländning, och själv har jag fått lära känna många kvinnor, som även liknar henne, men det är en annan historia…

För egen del känner jag minst ett par, som liknar Tor och Siv, mycket till sätt och utseende. Siv är här intellektuell, och grubblande, men maken ”praktisk” och Thorisk, och en man till att ta i, bygga och snickra samt arbeta och sträva – trots att han egentligen är läkare, och högutbildad. Men så behöver vi män fortast möjligt erkänna Tors krafter i oss själva, och inte förvekligas, sluta slåss eller försöka anta kvinnors skepnad – för män är vi, av Thor är vi, och män skall vi alltid förbli i alla fall.

En hednisk Dag för Turid, Tord och Trud…

Igår var det den nionde i nionde, en dag som en del hedningar firar som Asatrons dag, då ju talet nio är helgat till Oden, och Naud-runan, den största av Odens runor.

Enligt den svenska almanackan har Turid och Tord namnsdag idag, vilket är något underligt, eftersom Tor själv har namnsdag tillsammans med Tore den 19 Oktober. Tord och Tore är båda varianter på namnet Tor, vilket torde vara lätt att inse, men vad gäller Turid anser några personer att det skulle vara avlett av ett äldre Thorfridh, alltså Tors frid.  Mera sannolikt är nog att Turids namn är avlett av Trud, eller Thrud, Tors enda dotter.

Idag lär det enligt SCB: namndatabas finnas inte mindre än 458 kvinnor i Sverige som har namnet Turid som tilltalsnamn eller egennamn, men bara 3 stycken Trud.

Kändast är kanske Turid Lundquist, nu 69 år gammal, som under proggens stora epok under 1970-talet började sjunga svenska folkvisor istället, men som blev mobbad och utesluten ur alla större konsertarrangemang därför att hon inte var kommunist, och därför inte ”progressiv” nog enligt 70-talets Kulturmarxisters sätt att se. Hon förutspåddes en stor framtid som Sveriges svar på Joni Mitchell och andra singer/songwriters, men lurades av amerikanska skivbolag, och hela hennes karriär gick i kras. Vem vet väl vad hon och Hedendomen lyckats åstadkomma, ifall hon bara tillåtits framträda med sina egna visor, och ifall det fått råda yttrandefrihet ??

Skivomslag med Turid, där hon liknar Thrud, Tors urstarka dotter.

En helt annan Turid – som också blev nedslagen – förekommer i de isländska kristningasagorna. När Thangbrand, den onde missionären och kristne mördaren kom till Island, begick han många mandråp och ogärningar. Men när Alltinget skulle samlas på hösten 999, kom Thangbrand alltför sent till platsen, och kvar fanns bara en gammal gumma, Turid, som var över 90 år. Den kristne trängde sig på henne, och hotade henne med stryk ifall hon inte ville tro på Vite Krist.

Men gumman Turid satt där bara på sin sten i solskenet, för på Island den gången var det fortfarande närapå sommar, precis som det har varit idag. Hon svarade att hon aldrig någonsin skulle tro på Vitekrist, eftersom ingen hade sett honom, utom som en död bild på ett träkors. Då frågade Thangbrand henne om hon möjligen trodde på Tor istället, men hon svarade honom att hon inte sett Tor heller.Men” svarade hon, ”den gud som gjorde Solen är förvisso min gud, för han tillåter säkert att jag sitter här och vilar mina gamla och trötta ben ett tag, och Solen är också den gud som gör vår manliga ungdom lite raskare och djärvare, och som gör de unga kvinnorna kåtare och mer begivna på älskog om våren. Härav kan man tydligt se, hur god solen är för alla och envar...”

Då började Thangbrand slå och misshandla den stackars gamla kvinnan, knuffade ned henne från hennes sten och slog henne flera gånger i huvudet med sitt stora krucifix, medan han skrek och vrålade att hon var en hedning och en häderska. Men flera andra islänningar, som var på väg bort från Tinget, fick se allt detta och grep den kristne, som till sist blev utvisad på livstid från Island och dömd fredlös, för flera mord och andra illgärningar. Och om Turid är endast det att säga, att hon levde rätt lång tid efter detta, och aldrig slutade vara hedning i alla fall.

Få är de, som nu minns henne, men ett Hell Turid borde vi alla säga, inte minst på denna dag…

Karta över Thingvellir på Island. Här lär gumman Turids sten stå kvar, än idag…

Med Thrud eller Trud, Tors enda dotter, förhåller det sig annorlunda. Hon nämns på flera ställen i Eddan, bland annat i Allvismál, men också i listan över de Valkyrior, som bjuder på öl och mjöd i Valhall. Med de Valkyrior som korar valen, och som hämtar hem de fallna enligt Valfaders bud har hon inget att skaffa, eftersom Trud skildras som en stark, men tystlåten kvinna, ”mjällvit” står det i Allvismál och alltså med mycket ljus hy, samtidigt som hon vanligen tänks med rött hår som far sin.

Hild, Thrud (i mitten) och Hlökk skänker i mjöd i Valhalls sal. Hild fyller hornen, Hlokk lockar till att dricka mera, men Trud är ensam stark nog att bära in mjödkrus och öltunnor

Att tron på Trud varit verklighet, ser vi också från Karlevistenen på Öland – ett Torsvi – där ”stridernas Truds arbetare” är en kenning eller beskrivning på en verklig hövding. ”Karl” står här direkt för Tor, ”karlavagnen” är ju som alla vet den vagn, Tor själv åker med, och Tore-Karl kallas han ännu på många ställen. Trudvang, alltså Truds vångar eller fält, ”arbetets åker” heter den trakt, där Tor och Siv bor, tillsammans med Trud, och deras söner Magne och Mode.  ”Trud” betyder också ”arbete” eller ”möda” på flera slaviska språk, däribland ryskan, men också på polska – och dessa ord är antagligen inlånade, på den tiden Gårdarike eller Ryssland hette Svitjod hin Mikla, det stora Svitjod. Tor har alltid varit det arbetande folkets gud, åkerns och böndernas urstarke beskyddare, och att dessa egenskaper kom att överföras på hans dotter, är egentligen inte så konstigt.

En modern bild av Trud, som många tänker sig henne…

Orm Steinthorsson, en av det hedniska Islands skalder, skriver om en kvinna att hon är hrosta lúðrs gæi-Þrúðr, ”maltrostens lådas gåvo-Trud” eller den som bevarar vörten i huset, så att öl kan göras. Tor kallas också som Truds fader för þrámóðnir Þrúðar, alltså den som ”modstulet trånar efter Trud” under sina resor i Jotunheim, så till exempel i Ellif Gdrunarssons Torsdrapa.

I en av de allra berömdaste, men aldrig helt bevarade kvädena, Bragi Boddarsons ”Ragnarsdrapa” – diktad av en man så styv på att dikta, att han jämfördes med skaldekonstens gud Brage själv – sägs det att jätten Hrugner en gång rövade bort Trud från Asgård, för att våldta henne och dricka upp allt Asarnas öl. Samma sak står också skrivet i Tjodolf af Hvins ”Haustlång” eller Höstlång, (ett kväde så långt att det tog en hel höst att dikta) så vit vet helt säkert att det funnits andra och viktigare myter och sagor om Trud än de vi nu har kvar. Tor slog mycket riktigt ihjäl Hrugner, men fick ett svårt sår av jättens kastade brynsten i huvudet, varför man aldrig ska kasta brynstenar eller brynen omkring sig, då rör sig flisorna i Tors huvud där de sitter ännu, och då vredgas han. Men Trud kom lyckligt hem igen till Valhall, lät sig aldrig våldtas och var självrådigare och starkare till sinnet än någonsin, vilket man också kan minnas..

Trud var icke trånande, men vild och självständig

I ”Allvismál” slutligen, står det om hur en ful och oförskämd dvärg, kallad ”Allvis” försökte fria till Trud då hon var yngre, och ännu osjälvständig. Han tog löfte av Trud att förlova sig med henne först, utan att Tor visste om det, och när Tor for i österled, rustade den fräcke dvärgen till bröllop – vilket är själva inledningen på Eddadikten om Tors och dvärgens gissnings-tävling.

Allvis och Trud enligt en illustration av Lorentz Frölich från 1800-talet

Allvissmál har översatts minst fyra gånger till svenska, och finns i ett otal varianter som du kan beskåda på länken här. Men Tor och Allvis kom senare att råkas, och då påminde dvärgen om löftet, som han ansåg sig ha fått, fast Tor svarade att det äktenskapet var ogiltigt, för det hade han själv inte godkänt – det togs ju när han inte var hemma, och utan att fråga Tor om lov. Såhär lyder den första strofen i original:

”Bekki breiða, nú skal brúðr með mér – heim í sinni snúask; hratat um mægi – mun hverjum þykkja,heima skal-at hvíld nema.”

I min något fria översättning:

”Bädda bänkar breda, nu skall bruden med mig – hem i bråda rappet, omkull ska hon ! Kutat runt tillräckligt har jag, som alla vet, hemma skall jag med henne ligga !”

Men Tor unnade inte dvärgen detta sängelag, och därvid fick det bli. Istället höll han dvärgen vaken hela natten, och när solens första strålar kom, förvandlades Allvis till sten. Så går det, för de som är vrångvisa, och likt ”fornsedare” och annat patrask utmanar Asarnas makter. Vanligen är det dock Oden som är den visaste bland gudar, och en del gissar att det triumferande:

Nu dödas du, din dvärg, för nu skiner solen i salen” kan vara en Odens eller möjligen en Heimdalls galder, men här blir det istället Tor som får framsäga den. Alltnog, Trud drog hem med sin far, och i Valhall bär hon ännu det tyngsta lasset av tunnor och krus, valkyria som hon är.

Lär av detta nu, ack ni hedna och ludna !

Tor och Trud enligt en engelsk illustration från början av 1900-talet