Om min farfar, och nödvändigheten att hålla sig med en Kyrkogrim…

Min farfar var Kyrkoherde i Skåne, och till på köpet präst i ”Svenska” Kyrkan, men så levde han också på den tiden då den kyrkan faktiskt hade en del med Protestantism och kristendom att göra. Det har den inte längre, som bekant, och numera hyllar den islam, sharia och böneutrop istället. På sitt sätt är det tur att min farfar dog under 1970-talet, och aldrig fick se vad det blev av Sverige, och vad som har hänt här.

I den gamla prästgård där min farfar bodde, har numera ett strävsamt lantbrukarpar tagit över

Som präst var han frisinnad, och märkligt liberal – i alla fall på sin ålderdom, då jag lärde känna honom. Han var inte bara med i Svenska Fornminnesföreningen, som fortfarande finns kvar, utan stödde den också genom ”föredrag med ljusbilder” som det hette dåförtiden – och en del av hans föredragsmaterial har jag kvar. En av hans övertygelser på gamla dagar var att vilken religion en präst utövar egentligen kan göra detsamma i slutändan är ändå alla religioner till för samma sak, eller tre saker: Att se till att barn blir någorlunda väl mottagna i sin ätt, att äkta makar behandlar varann någorlunda bra, och att människor till sist kommer i jorden på ett någorlunda bra sätt…

Observera användningen av ordet ”någorlunda”. Min farfar brukade säga att människor bara är människor oavsett, och att präster och dignitärer i en eller annan religiös hierarki därför inte skall vänta sig för mycket av dem. De flesta präster vill inte erkänna detta, förstås, men sanningen är att de flesta människor på jorden inte alls är ”troende” oberoende av vad de nu ska anses tro på. De flesta använder religionen bara ibland, eller då det verkligen behövs, som vid bröllop eller begravningar till exempel, och det är faktiskt så att kyrkor och samfund är till för församlingarnas skull, och inte tvärtom – även om det hela tiden finns påvar, biskopar, självutnämnda ”Riksgydjor” och Ärke- någonting (Riksmiffon och Ärkenöt finns det gott om, inte minst i dagens Sverige) som tror att människorna är till för tron, och inte tvärtom, och för att de själva ska ha undersåtar att trycka ned och beskatta.

Slutligen gick min farfar också så långt, att han hävdade att en kristen präst inte egentligen behöver tro på någon ”Gud” men att det förstås underlättar…Han var under hela sitt liv övertygad anti-nazist, vilket jag också alltid varit och ännu är. I en av de många bokverk jag ärvt efter honom – Schück och Wartburgs litteraturhistoria från 1920-talet står det på ett ställe en berömmande fras angående ”den nya rörelsen” i Tyskland, men min farfar har skrivit med bläck i kanten, med sin karaktäristiska, spetsiga handstil: ”Nej ! Den är alltigenom ond!”.

Han skrev alla sina predikningar själv – det fanns en tid när präster i Sverige faktiskt gjorde detta – och alltid som first draft, precis som när jag skriver mina blogginlägg. Jag har kvar några stycken av dem. Den allra märkligaste är den han skrev den mörka Julen 1941, då mycket var annorlunda i Världen. Sverige var inringat, och fortfarande neutralt, men förutom Storbritannien och Schweiz, var så gott som alla länder i Europa under tysk ockupation. Och min farfar stod i Görslövs kyrka, och bad Gud fader själv välsigna George S Patton, Bernhard Montgomery och de Allierade vapnen. Ja – ni läste rätt. Julen 1941 var USA inte ens med i kriget, och knappast någon människa i Sverige visste vilka Patton och Montgomery var – den senare var armékårschef i England, och skulle först i Maj 1942 komma till Nordafrika – men min farfar var en beläst man, och kanske anade han vad som komma skulle. Hade den där predikan skrivits 1944 istället, hade det inte varit någon konst att hålla den alls, men nu är den som sagt daterad 1941, och i min ägo.

Först under hans sista årtionde i livet – 1970-talet tummade han något på sina principer, och höll de originalpredikningar han hållit mer än trettio år tidigare en andra gång, men då var han också stationerad någonannanstans i det landskap han verkade i och älskade, och räknade följaktligen med att ingen av hans församlingsbor skulle märka detta. Däri blev han sannspådd, för det gjorde de inte heller. För övrigt var han mycket ”straight” som präst, och gjorde aldrig några egna tolkningar, tillägg eller förklaringar, som prästerna i ”Svenska” Kyrkan har för sed nuförtiden. Ånej. Han predikade skriftens ord, som de stod, som de var tryckta och som de faktiskt var – inget annat ! Slutligen var han också övertygad om att allt ”prästeri” egentligen är hantverk – och sak samma vilken religion det nu sker i – ”hantverket” kommer man aldrig ifrån, lika lite som en snickare kan avsäga sig detta.

Patton – Pansargeneralen. Den Allsmäktiges eget redskap, om man fick tro min farfar…

Han var bosatt i den lilla byn Nordanå utanför Malmö under kriget, strax nära Bulltofta Flygfält, och F 10-flottiljen. Det är inte en oviktig upplysning, för av de 342 utländska flygplan som nödlandade eller kraschade på svenskt territorium under Andra Världskriget, bestod över 180 av fyrmotoriga tunga bombplan, som landade på just Bulltofta – eller förolyckades i närheten. Malmö bombades minst tre gånger, och gårdar i Nordanås omgivningar minst två, även om det är bortglömt nu. Under Juli 1944 landade inte mindre än 30 bombplansbesättningar på två dygn, och eftersom varje besättning uppgick till 10-12 personer – ibland svårt skadade – fanns det en hel del att göra för präster i grannskapet, i alla fall enligt min far, som också var med. Inte ens flottiljchefen på F10 kunde någon engelska, men min farfar kunde, i alla fall nog för en och annan predikan…

En B-17 G ”Flying Fortress” kraschad vid F10-fältets ena kant…

Separata krigskyrkogårdar för USAF:s och RAF:s personal finns fortfarande i Malmö och Helsingborg (Pålsjö) där denna bild är tagen.

Somliga flygplan totalhavererade i närheten, bland annat i Kågeröd – och i vissa fall fanns det knappt något kvar att begrava, än mindre några överlevande. I andra fall hölls begravningarna som planerat. Jag ska skriva mer om allt detta vid ett annat tillfälle, men kanske var det inte så konstigt att min farfar – efter kriget – började ägna sig åt folkminnesforskning, antikvitets-samlande och annat sådant istället. På besök i trakten av Sövde-sjöarna – där det också låg en flygbas – kom han förbi Stora Herrestads kyrka där man än idag håller sig med en med vädurshorn försedd Kyrkogrim till exempel.

Genom torngluggarna överst i denna kyrka ska en Kyrkogrim visa sig, vid så gott som varje begravning…

Få människor idag vet väl vad en Kyrkogrim är för något, men min farfar visste det onekligen, eftersom han faktiskt såg den. Och det är han inte den enda som gjort. Han visste ett och annat om skrock och vidskepelse också, bland annat hur man gör en Trollavina, till exempel. För att kunna göra en sådan behöver man först och främst ”död mans ben” vilket man bara kan gräva upp på kyrkogården – helst då från liket efter en dömd förbrytare, som slutat sitt liv i galgen, men sådana lik är rätt svåra att få tag i nuförtiden. Så binder man fast benet i en lång sentråd, och svänger det så i en cirkel över huvudet – alla troll och allt ont i närheten lär fly hals över huvud vid det vinande läte, som uppstår.…och inom parantes bör sägas, att ”Trollavinan” är en helskånsk variant på ett av mänsklighetens äldsta musikinstrument överhuvudtaget, som finns i många kulturer.. Tyvärr hjälper detta magiska vapen inte emot ”Nät-troll” som ju är mycket vanliga nuförtiden, och det är kanske synd... men en Trollavina i original, förvaras fortfarande hemma hos min farfars andra änka, som ännu lever. Han var ganska svag för kvinnfolk, nämligen, fastän han var präst – särskilt då vackrare och yngre kvinnor – och även denna egenskap har gått i arv till mig…

Visste ni att den gamla skånska adelsätten Trolle har ett huvudlöst troll, och vad som verkar vara huvudet av en Kyrkogrim i sin vapensköld ?

Även Heimdall, gudarnas väktare vid Bifrosts krön, har av hävd alltid avbildats med gumshorn på huvudet… Ett rent sammanträffande, eller ??

Man kallar Kyrkogrimmen för ett ”väktarväsen” och folktraditionen i Skåne förklarar dess existens genom att man skulle ha begravt en svart hund, en tupp, en kalv, en gumse eller rentav en levande människa (i form av en till döden dömd mördare och brottsling) när de allra tidigaste och äldsta kyrkorna i landskapet byggdes, alltså på 1100-talets början. Enligt en forskare vid namn John Pape – vars verk om Kyrkogrimmen gavs ut postumt år 1946 – finns detta väsen bara i Skåne och Danmark, men det har senare visat sig vara fel i sak. Kyrkogrimmen som företeelse lär finnas i det svenska Finland också, och det tyder på att det är en mycket gammal tradition, eftersom den även där skall kunna spåras ned till åtminstone 1100-talet, och då talar det mesta för att detta är hedniska föreställningar från början. Den som ska göra en Trollavina, förresten, får noga hålla sig undan den stångande Kyrkogrimmens angrepp, eftersom denne bevakar Kyrkogården, och tur är väl det…

För sju år sen dog en åttaårig svensk flicka på en kyrkogård, när hon välte omkull en gravsten. I år – 2018 – hände nästan samma sak igen. Ett barn till var nära att förlora livet – på samma kyrkogård… Enligt min farfar hade traditionen med Kyrkogrim en pedagogisk funktion – man skrämde barnen med den, och lärde dem att hålla sig borta från de dödas gravar och inte skända, vad som heligt är. idag har vi inte längre sådana traditioner, och mycket riktigt ser vi vad som händer. Men, så länge folk tog Kyrkogrimmen på allvar, var till och med fornminnen fredade…

Kyrkogrim enligt den svenske tecknaren Johan Egerkrans

 

I en av mina ”source books” – boksamlande går som en tradition genom min släkt, ISBN 0140047530 står det skrivet, att ”Church Grims” finns i Norra England och Danelagen, alltså just de områden på de brittiska öarna, där den vikingatida kolonisationen var som störst. I Skåne trodde man, att den person som dog först på det nya året måste bli Kyrkogrimmens hjälpreda, och springa efter den och jaga allehanda missdådare i ett helt år – tills att avlösning kommer i form av nästa nyår, och nästa först döda döing. I England och även Skottland ska man ha trott samma sak – den först döde på en ny kyrkogård tvingades bli dess väktare – och därför begravde man gärna en svart hund eller en gumse istället…

Kyrkogrimmen ska emellertid inte förväxlas med Gravson eller Gravsuggan, en släkting till Gloson, men med ett begränsat utbredningsområde… mer om dessa odjur i kommande bloggar.. Och allt det har jag, från säker källa…

Annonser

Om farfars ”Fyllehund”, Bukens Präster och ett Samtal i Sireköpinge

Min farfars gamla hem är under upprustning, läser jag i en av provinsens tidningar. Han dog redan på 1980-talet, och var Kyrkoherde i en liten Skånsk församling, men enligt min farmor, som kände honom bättre än någon annan, var han aldrig någonsin så kristen att det störde som hon uttryckte det. ”Farmor” på isländska heter faktiskt Edda, och kanske är det ett faktum ni observerat. Själv trodde hon varken på någon jesus, inte ens på Tor heller utan var en gammal hednisk kvinna av den typ som vi finner i Turid från en av kristninga-sagorna, alltså hon som trodde mest på den gud som gjort Solen, även om hon inte visste denna gudoms namn; men enligt henne borde det vara en god Gud, som gjort livet skönt att leva, ända till slutet.

Och som jag många gånger berättat för er, hittade man denna dikt av vår svenske Nobelpristagare Per Lagerkvist bland hennes efterlämnade papper och tillhörigheter, när hon själv var död:

En gång skall du vara en av dem
som levat för länge sedan.
Jorden skall minnas dig
så som den minns gräset och skogarna.
Så som myllan minns det multnade lövet,
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid vara oändlig – såsom havet.

Någon kristendom finns det inte i detta, och ingen rädsla heller. Där finns bara Hedendomens lugna förtröstan och en stilla glädje, av den sort som möter efter ett väl utfört värv, och ett liv i arbete och vardag – som varat mycket länge.

 

xJFvcP0zEeC6H4zplDbLdoR1zdQ

Nu har en svensk hantverkarfamilj tagit över den gamla prästgården, och håller som bäst på att med hårt arbete åter sätta den i stånd, och inrätta den till ett fungerande hem igen. Det är på tiden att det sker, och jag är tacksam emot dessa ärliga och strävsamma människor – eftersom gården fått förfalla, och kanske skulle rivits annars. Min farfars andra hustru har fått sitta i ”orubbat bo” som det heter, ända till i år, 2016 – mer än 20 år efter min farfars död – för enligt gammal svensk sed ”konseverar man änkan” och låter henne sitta kvar i makens hus, så länge hon vill behålla det.

Nu är den andra hustrun – betydligt mer ”religiös” än min farfar någonsin var – härav ser vi faran, att gifta sig med en av sina egna församlingsmedlemmar – gammal hon med, och har fått flytta till slut. Gården har blivit alldeles förfallen, råttor har härjat den och min farfars ägodelar är inte längre vad de var . Det är bara en ytterst liten del av allt han ägde som mina släktingar söderut i landet har lyckats rädda, och föra vidare som arv. Och ändå var min farfar mycket kulturhistoriskt intresserad, och samlade skånska bildvävnader, möbler, tavlor, folkkonst, gamla bikupor, böcker – ja allt han kunde komma över. Den andra hustrun var också sådär 40 år yngre än honom själv – männen i min släkt har alltid varit mycket virila, även om vi knappast kan mäta oss med Sibbe från Vi, Vi-vårdaren från Väversunda, alltså han som avlade barn, när han var 90 år gammal enligt Rökstenens text – för så mycket karl, är nog ingen av oss som lever i dessa sena tider. Men, min farfar hann till 83 år i alla fall, och min farmor till mer än 90, vilket även det är en aktningsvärd ålder.

 

q4hhbEL4aDIB2y2vWJlO1NI0kHIFarfars gamla veranda och en vanvårdad trädgård

När jag själv var fem år gammal hade jag ett samtal med farfar i trakten av Sireköpinge, där han då bodde. Vi stod på ortens kyrkogård, en solskensdag under sommaren. Farfar frågade mig om jag själv ville bli präst när jag blivit vuxen – för trots att jag var barn, behandlade han mig alltid som en vuxen människa, och talade till mig, som man talar till en jämlike och nära släkting. ”Men jag tror ju inte på ”Gud”.. så hur skulle det gå till ?” svarade jag själv lillgammalt, men sanningsenligt.

Åhå ja, min påg – storna dig lagom – för det behöver man inte” svarade farfar på god skånska. ”Men alla präster tror väl på Gud ändå ?” frågade jag genast, ty jag var rapp i tungan för min ålder. Då började min farfar plötsligt att skratta. ”Tror du att det är så enkelt ställt här i Världen ? Hur är det med Påven i Rom, till exempel – vet du verkligen vad han tror på ?

Nej det förstås… man kan inte veta, men jag tycker nog ändå att…”. Min farfar avbröt mig igen, och petade med sin käpp i gruset. ”Du har fel,” sade han stilla. ”Mer kommer du förstå, när du blir så gammal som jag. Till slut kommer du att inse, att alla religioner ändå menar och innehåller precis samma sak; och att vad präster av alla de sorter och slag kan göra, ändå är väldigt begränsat. De kan döpa, viga och begrava – javisst – och kanske ge någon ett ord på vägen, men mera än så, kan de oftast inte alls, vad än för slags tro de säger sig ha, tror sig kunna ha eller till sist verkligen har – och det där är inte samma sak, kom detta ihåg, så länge du någonsin lever !

Det mesta är ändå bara HANTVERK och ett gott FOTARBETE….

Under den sista tiden, när arvet skulle skiftas och de sista ägodelarna föras från gården; fick vi ”påhälsning” av sk ”EU-migranter” – ett av de larmande gäng, som nu ockuperat delar av vårt land, och upprättat bosättningar lite varstans – och med dem försvann också många dyrbarheter. Härav ser man, att det knappast lönar sig att spara eller samla, eller lämna rikedomar på hög. Det var knappast min farfars vana i övrigt, eftersom han aldrig var särskilt rik – materiellt sett, vill säga. Hávamál varnar oss i sin 40.e strof att inte tro för mycket på arv eller gods, och råder oss i flera andra strofer att ge varandra rika gåvor medan vi lever – vilket är betydligt nyttigare.

Féar síns,/er fengit hefr,/skylit maðr þörf þola;/oft sparir leiðum,/þats hefr ljúfum hugat/;margt gengr verr en varir.

”Godset ditt, som du har fått – ska du till värv nyttja. Ofta spar man åt led, vad som kunnat fägna åt ljuv – Och mycket går värre, än väntat…”

Ur min farfars samlingar har jag räddat ett gammalt laggat stop för öl, lite silver och på min bokhylla står också en rikt illustrerad bok med nära 300 sidor, som jag fick när jag fyllde 4 år. ”Människor under fest och vardag i 100 000 år” heter den, för fastän kristen, kunde min farfar tränga igenom kristendomens kompakta mörker och komma ut i en fri tankens rymd på andra sidan, där han kunde intressera sig för alla jordens kulturer och alla jordens folk, även om han för den sakens skull inte alls nog var dum nog att tro, att alla människor skulle ha ”lika värde” (det har de inte alls – de har i och för sig samma grundläggande rättigheter, men lika värda har de aldrig varit) och alla ”kulturer” har för den delen inte samma värde, de heller. ”Kulturen” hos IS i Irak har till exempel inte alls samma värde, globalt sett – som den i Sverige.

Detta visste min farfar mycket väl. I min ägo har jag också ett ex av de tyskättade professorerna Schück & Wartburgs litteraturhistoria, i vilken min farfar antecknat en hel del. Kapitlet om Bellman var han uppenbarligen mycket förtjust i, men när Wartburg i sista bandet yttrar sig positivt om nationalsocialismen, en ”ny” rörelse (detta skrevs 1920) har min farfar i kanten med svart bläck skrivit: ”Nej ! Den är alltigenom ond, och den kommer dra hela vår Världsdel i fördärvet…”  Just så blev det också, som vi vet. Under 1930-talet var min farfar verksam i Röda Korset, och under krigsåren hade skånska präster och kyrkoherdar ordnat en hemlig ”livlina” över sundet – min farfar mötte också en polis från Helsingborg vid namn Göte Friberg, i egenskap av Fribergs själasörjare – om det mötet och mycket annat, berättade senare min farmor – men någon ”hjälte” var nog min farfar minst av allt, åtminstone inte i sin hustrus ögon.

Bland de bruksföremål och allmoge-konst han samlade fanns också den här ”Fyllhunden” som kom från Danmark, och ska ha varit et gåva från någon dansk. Kanhända en motståndsman, kanhända en vanlig bekant. Nu står den på min fasters bord i Ängelholm, och där lär den stanna.

DSCF0003

Ursprungligen lär den ha varit fylld med Akvavit, ett utomordentligt starkt och skönt brännvin – av en sort som Jim Lyngvild fortfarande tillverkar – slik er det i Danmark – och frånsett en spricka i svansen, liknar den de ”Braendevinsgrisar” som ännu säljs på Nationalmuséet i Köpenhamn. Liberal, som min farfar alltid var, lät han aldrig sin roll som präst stiga honom åt huvudet, utan han drack sitt brännvin om söndagarna, precis som vem som helst. Ja, jag minns att han också hade ett exemplar av den Cartesiske Djävulen, eller fan själv – alltså själve fan ! i en flaska – enligt vad han kunnigt demonstrerade för mig när jag var barn. På medeltiden lurade kristna präster i enfaldigt folk att de verkligen kunde fånga demoner i flaskor, och med ett lätt tryck på flaskans kork kunde få dem att stiga eller sjunka – men som var och en begriper var det båg, illusioner, enkla trick....

418.crtDen Cartesiske djävulen är i själva verket en liten dykarklocka, eller rättare sagt en ihålig glasfigur. Lägger man den i en flaska med brännvin, och trycker på korken, ökar trycket i flaskan såklart, och mer vätska strömmar in i djävulsfiguren, som då sjunker. Släpper man korken, försvinner trycket, och djävulen flyter emot ytan igen. Min farfar liknade nog ganska mycket 1600- och 1700-talets svenska präster av Gustaf Hjortbergs typ, eftersom han också var något av en naturforskare..

Han samlade också en hel del verkligt udda föremål av typen Trollavina, till exempel, och visste hur man fångar getingar i klockformade skålar av glas med saft, eller gammaldags svagdricka i.  Vad en Trollavina är, vet inte dagens svenskar – men min farfar visste. För att göra detta magiska instrument behöver man besöka en kyrkogård, helst klockan tolv en nyårsnatt, och sedan samla upp fingerbenen eller tåbenen efter en känd skojare och tjuv – helst någon som slutat i galgen, även om sådana ben väl är ganska sällsynta nuförtiden, och sedan akta sig för den fruktansvärda Gravson eller Gloson, som just är mycket aktiv på skånska kyrkogårdar under sena Jul- och Nyårsnätter.

NRaUILB

Denna spöklika varelse är försedd med lysande ögon och sågklingor till borst, och den lever på obegravda lik eller vad den kan böka upp av ortens döda. Undgår man så detta monstrum, så kommer man hem med sitt dödmansben och kan sedan sätta igång att fläta en sentråd, som man fäster benet i. Så svingar man det över huvudet, så att det utsänder ett fruktansvärt visslande, vinande ljud – och detta är den magiska Trollavinan, som skrämmer bort vilka troll som helst, ger sin ägare kraft nog att hitta förborgade skatter och mycket mer. Min farfar fick för övrigt skåda Särimner i en dröm, och han blev – fastän kristen – vittne till Valhalls härlighet.  Och som ni hör, kunde han nog ett och annat under livstiden, som kristna präster under 1900-talet inte har velat befatta sig med.. Han var en son av sitt folk, och den förste i en lång rad av fria bönder, som alls fått studera på något universitet. Också den andra hustrun demonstrerade Trollavinan på en viss familjesammankomst, minns jag – och för egen del studerade jag mest hennes teknik – häxor finns det många i Luggude härad eller Ljotgodaland, och Ljotgode är inte annat än en präst, som förrättar blot eller offer…

Bland hans arvegods – som jag nu kommit över – fann jag också en hel rad kalendrar – som min farfars far ägt och som kommer från 1850-talet – närmast ”Bondepraktikor” med praktiska råd om hur man botar sjukdomar på hästar och annat sådant – samt en hel del ”ljusbilder” som man sa på 1920-talet –  från Svenska Fornminnesföreningen – (som fortfarande finns kvar – min farfar var mångårig medlem ) med bilder på Gotländska Bildstenar, Uppsala Högar, Runstenen från Rök och väl mera. Redan då höll farfar – fastän präst, och till namnet kristen – ”föredrag med ljusbilder” och sysslade med verklig folkbildning eller upplysningsverksamhet, och berättade hur Asatron verkligen varit – som en motvikt emot alla missuppfattningar, som kom att spridas på 1930-talet. Han erkände det aldrig, inte utåt – men innerst inne tror jag han hade ganska mycket sympati för Asarna, både för Tor men mest för Oden – den gud som gav oss kunskapen, och runorna…

250px-Sö_111,_Stenkvista_1916

En bild tagen av Edda-översättaren Erik Brate – som jag också hittade i min farfars samlingar..

Enligt min farmor – som ständigt upprepade att man inte ska vara ”Hällörad” eller vidskeplig och absolut inte ”rellischös” – för se ”rellischösa” människor var det värsta hon visste – en ”Hällörad” är en kristen, som ständigt ”häller” på huvudet eller oärligt håller det på sned, i en falskt insmickrande och sockersött sentimental attityd – så finns det tre olika slags präster här i världen. Så hade hennes egen mor och farmor lärt henne, och vad de hade lärt ut, visade också sig stämma förunderligt väl – och stämmer nog fortfarande – döm själva får ni se..

Den första sorten, som är vanligast – sa hon – är ”Bukaprästerna” eller ”Kalasa-präster” dvs den sorts präster som har ”buken till sin Gud, och Röven till sin speleman” och bland dem finner man kanske många av de nuvarande prästerna i Svenska Kyrkan, till exempelpåstådda rådsgydjor och självutnämnda godar av alla de slag – personer som på sin höjd duger till att förrätta bröllop och hålla skåltal på ett och annat gille, kanhända, men inte mer…

250px-Forn_Sed_Sverige_Tingsblot_2011_Rådsgydja_o_Rådsgode

De spökar ut sig själva i röda kåpor och allt, men är  ungefär som prästen ”Marrying Sam” i den gamla serien ”Knallhatten” – alltså han som tar betalt per bröllop, och som viger lite hipp som happbigami ger dubbel inkomst ! men ställa upp på en hederlig begravning, och predika så att folk inte bara förstår utan också får något ut av det – ja det kan ”Bukens präster” inte..

Den andra sorten är ”läse-prästerna” eller vad vi kan kalla ordets förkunnare, skrivkarlarna, de verkligt intellektuella prästerna – oberoende av vilken religion de nu företräder, för varje präst ska egentligen främst göra tre sakerförst se till att barn mottas någorlunda väl av den ätt som fött dem, sedan se till att folk blir relativt hederligt gifta, och till sist kommer i jorden på ett tillräckligt bra och värdigt sätt. Kan prästerna bara detta, och har de ordets makt och kan skriva en bra predikan, så räcker det. Till detta andra slags präster – sade min farmor – hörde också min farfar – men sen finns de verkligt bra, men ytterst sällsynta, de som man knappast träffar på i verkligheten…

Denna grupp – ”Riktia predikanter” eller vad vi kan kalla själasörjare eller förlossare har så stor makt över det skrivna och talade ordet, att de kan göra vad som helst. De ”frälser” inte bara människor till ett inbillat kristet himmelrike, men räddar dem ur högst konkreta helveten och svåra situationer, redan medan människorna finns här på jorden. Ett enda ord från dessa sanningens budbärare, kan rentav ändra en annan människas liv – och säger de ”stå upp och gå!” till sina församlingsmedlemmar, lyder dessa också. I Torekov, på 1800-talet, ska det till exempel ha funnits en präst så stark, att hans blotta ord kunde stilla stormar och oväder på havet, ja ända borta i Karibiens övärld, om man får tro ryktet, ungefär som i Gabriel Jönssons kända ballad ”Flickan från Backafall” och Torekov kommer av Tor – tro inte vad som står att läsa på Wikipedia..

600928

Ännu tidigare fanns i samma trakt en mytisk ”Sankt Arild” som levde i en tid, när prästerna ännu hade Hårdhandskar, och Vig-hammare. Ja, Sankt Arilds hammare var så tung, att bara han själv kunde svinga den, säger en historia från Kullabygden, men en gång var han tankspridd, och lade den utanför altaret och inte på det, som han brukade. Då blev hammaren hängande i tomma luften, och prästens handskar – som han inte var främmande för att ta i med, och slå de motsträviga i huvudet med om det behövdes – svävade i tomma luften också de, med en solstråle som klädstreck… Först när Sankt Arilds predikan var slut, föll hammare och handskar till golvet – och Hammare och Handskar av stål har som bekant också självaste Tor, styrkans odödlige Gud.

Det var kraft i prästerna eller Godarna förr, och bara den, som själv något lärt av sina fäder eller farfäder, lär duga till gode – men så skicklig som min farfar, blir jag nog aldrig…

CerebusPopeCommission

Sannerligen, Sannerligen säger jag eder – Den kan inte dyrka herren Frej, som inte redan känner Särimner ! Så är det… (och se, ty predikaren kommer !)