Om en Hednisk Ek, och en mäkta Hednisk Irländare…

Vi lever i Landet Löfvén. Ett land, där vanliga svenskar efter ett helt liv som lojala skattebetalare nekas vård i respirator, nekas morfin när de är döende, och där utländsk vårdpersonal helt kan negligera läkares föreskrifter och låta etniska svenskar omkomma av vanvård. Kommer ni ihåg Anita Pettersson, en 55-årig kvinna från Borlänge, som nekades bedövning och syrgas på dödsbädden, och vars dotter – som var utbildad sjuksköterska – slog larm om vad som försiggick. Läkarna hade skrivit ut en enda morfinspruta, för att lindra plågan och ångesten under andnöden, och dödskampen under hennes allra sista timmar. De utländska vårdbiträdena förvägrade henne till och med detta, och allt hon fick var några lugnande tabletter.

Och hon är inte det enda fallet. Regeringen Löfvéns lydiga redskap – jag har kallat dem ”Vårdens Taimourer” – har diskret gjort noteringar i patientjournaler om vem som ska nekas all vård, ifall de insjuknar i Corona. Eskilstuna-Kuriren kan idag redovisa hur folkmordet på svenskarna går till, och hur noga det förberetts i Södermanland, ett av de allra värst drabbade landstingen.

I de individuella vårdplanerna införs diskreta begränsningar ”0- HLR, 0 – slutenvård”, vilket innebär att patienten inte kommer att få hjärt- och lungräddning ifall den fått ett hjärtstopp. Noll slutenvård betyder att patienten inte kan läggas in på sjukhus, utan att behandlingen istället begränsas till palliativ vård i hemmet.

Enligt läkaren Björn som Eskilstuna-Kuriren har pratat med, införs sådana begränsningar inte bara på de äldre patienterna, utan även på de som är födda på 50- och 60-talet, som även är relativt friska och på sin höjd behöver hjälp med dusch hemma, men annars lever ett fullgott liv.

Behandlingsbegränsningarna innebär i princip en dödsdom för patienten som kommer att nekas sjukhusvård om den insjuknar. Begränsningarna gäller all typ av vård, inte bara coronasmittan. Inte sällan införs de i strid med gällande regler utan att patienten eller ens anhöriga blir informerade. Det händer även att det görs av en sjuksköterska istället för en läkare. (Eskilstuna-Kuriren, 2020-05-12)

I dessa tider, då hela vårt folk fortsätter att lida och plågas, gäller det att inte förlora hoppet. En god nyhet kommer från Dagens Hultsfred, som den 12 Maj redovisade hur Rumskulla-eken, numera omdöpt till Kvill-eken fått sina första gröna blad för i år. Eken är över tusen år gammal, efter vad som antas, och är en Hednisk Organism från en Hednisk tid.

Visserligen finns det ännu äldre Hedniska Livsformer i Sverige, för i fjällen lever fortfarande minst 20 granar som är äldre än 8000 år, och som sett vårt land och folk födas, blomstra och nu sjunka ned i glömskan och förintelsen, den förintelse som krafter inom landets ledning så noga förberett, och ivrigt försöker genomföra..

Länsstyrelsen har helt dömt ut det gamla trädet, och sagt att det måste dö. Inga skötselåtgärder kommer vederfaras det, och det projekt man tidigare satsat mycket pengar på nere i det snåla Småland, nämligen att klona eken och låta dess telningar leva vidare, redovisar inget som helst resultat, berättar tidningen. Inte bara vår folkstam lider under inkompetenta, Sverige-fientliga politiker. Till och med själva trädstammarna och naturen lider, i takt med att Statsmaktens företrädare försöker utplåna den.

I sin inkompetens försökte 1950-talets ”naturvårdare” staga eken – vars volym är mer än 60 kubikmeter – med stålband, som ätit sig in i dess bark. Men eken var seg, för den växte över metallen och knäckte den i småbitar, precis som ni ser på bilden. 1967 spelade Vilgot Sjöman in porrfilmen ”Jag är nyfiken Gul” där Lena Nyman i en bärande scen blev påsatt och rövknullad inne i ekens ihåliga stam, men den dog inte av det heller. Man har belagt den med kedjor, borrat i den, fjättrat den med stålwire, som gör irreparabel skada – med trädet grönskar ännu, ger sig aldrig utan lever alltjämt vidare. Så är det också med vårt eget folk, det svenska folket.

Svamp, insekter och parasiter fortsätter att hota trädet – men det bär ännu frukt, och vem vet om ett ekollon från samma träd inte kommer att spira, långt inne i den Småländska skogen, när Stefan Löfvén inte lever mer, och Anders Tegnell och alla byråkratiska små fähundar av hans sort, aldrig mer tillåts ha det minsta inflytande över Sverige.

Vår tid skall komma. Vårt folk skall vakna. Hedendomen ska växa och grönska, som den största av alla ekar, som det väldigaste av alla träd.

”En feg liten nickedocka, som styr en annan. The tail, that wags the dog” ( Teckning av J A Ander, svensk karikatyrtecknare)

Trots alla de svenskar, som lojalt kämpar på i samhällsviktiga yrken och befattningar, från Polis till Militärt Försvar, från brandkår och ambulans till de hederliga läkare och människovänlig sjukvårdspersonal som ännu finns kvar, har vi under Löfvén och hans Sossar blivit ett sjukt land med en sjuk moral, och ännu sjukare ideal. Istället för att offra oss för våra medmänniskor och vårt land, istället för att ständigt ta nya tag, och arbeta på för det allmänna bästa – som i alla andra länder – uppmanas vi att ”stanna hemma vid de minsta symptom”.

Vad händer om ”flockimmunitet” inte finns, vilket WHO:s experter redan förklarat ? Då faller hela den påstådda ”strategin” som ett KORTHUS I KORSDRAG…

Maskandet, smiteriet och arbetsskyggheten har blivit det enda ideal, som Löfvén-regimens hantlangare försvarar. Det är en stor, fet spottloska i ansiktet på alla de av oss, som trots allt fortsätter gå till våra arbeten, och håller landet igång. Snabbköpskassörskor, brevbärare, egna företagare, åkare, lastbils- och busschaufförer. Inte heller de kan ”skjuta ut sig” eller sluta jobba, för då faller hela vårt samhälle omkull. Socialdemokratin, som fortfarande kommer med den slitna lögnen att den företräder vanligt folk, har ingenting utom döden eller beskedet att ”ni ska ta farväl av våra anhöriga” (direkt citat från vår Statsminister, som kom med det beskedet så sent som i Påsk) som ”nationell strategi”.

Från S-kansliets Slaktarbod: ”Sisådär lille svensk – Sesådär lilla Svenska – Mössan i hand, och kryp kryp kryp och bocka bocka bocka inför överheten....”

Med stolthet i rösten kommer jag ändå kunna säga till våra efterkommande, att jag överlevde detta år i vår mörka nutidshistoria, trots att jag med tanke på min tuberkulos, blodproppar och vätskande sår tillhörde en ”riskgrupp” som vår fega, inkompetenta Regering försökte ta livet av, och dömde ut. Med stolthet i rösten kommer jag att kunna säga, att jag stod upp för mitt land, trots att det gav mig föga tillbaka, och att jag aldrig slutade hoppas, den kalla våren 2020. Jag kommer att kunna säga, att jag försvarade mina anhöriga, alla vänner och det land som är mitt.

– Det är en bortförskaffning av de svaga i samhället som sker. Man utnyttjar det faktum att de rensas bort av viruset. Man hänvisar till en strategi som man kallar för flockimmunitet, men som inte existerar i den medicinska världen som annat än ett misslyckande när man inte har några metoder som fungerar för att segra över sjukdomen.

– Senicid är värre än mord och det är ett resultat av de strategier som regeringen och Folkhälsomyndigheten tillämpar. Och de förklaringar man ger och vad man gör, stämmer inte överens med verkligheten, med vetenskap, beprövad erfarenheter eller sunt förnuft. Det vi kan se och observera, det som sägs och de riktlinjer som lämnas ut på olika nivåer inklusive sjukvårdsmyndigheter leder att människor just nu kvävs till döds utan syrgas. Man arbetar samtidigt med olika former av informationskampanjer från regeringen som förmedlas vidare av statsägd massmedia och ger medborgarna information som är vilseledande och falsk. Så, det vi ser just nu att de rekommendationer som finns leder till massdöd i Covid-19 infektion i svaga grupper.

Vad är det som pågår i Sverige egentligen?

– Det som händer är att man med öppna ögon låter människor dö i fruktansvärda plågor, och man förföljer och straffar den medicinska personal som vittnar och larmar. Jag har under denna perioden på flera veckor samlat bevismaterial på det som händer i Sverige i form av skriftliga dokument, videor, inspelningar, vittnesmål från sköterskor, läkare, vittnesmål från anhöriga, från alla regioner i landet, där jag kan föra i bevis att de riktlinjerna vi just nu har är fel vetenskapligt sett, samt vad de leder till i den praktiska vårdsituationen.

(Läkaren Jon Tallinger i en intervju med Katerina Magasin 2020-05-13)

Är ni läsare inte – liksom jag – trötta på Regeringen Löfvéns förbannade struntprat och lögner  ?

Vi kommer förmodligen aldrig att uppnå ”flockimmunitet” i det här landet, för flocktänkande, och att i farans stund agera som en fårskock, leder alltid till döden. Individen är alltid starkare än kollektivet, och i framåtandan, djärvheten, förmågan att som den stora eken i Kvill aldrig sluta kämpa, trots att man själv dömts ut av ”experter” gång på gång – däri sitter vår överlevnad.

Vårt land har många fiender. Vi har dem inne i det egna landet, och i ledande positioner, runt om i vårt samhälle. Men vi får aldrig ge upp, utan fortsätta kampen för en ny regering, ett bättre Sverige och ett värdigare liv för oss, som faktiskt hör hemma här och som kommer från det här landet. Som en påminnelse om det vill jag publicera åter en liten notis, som faktiskt inger hopp, en sån här dag.

Borta på Irland – den gröna ön, som jag ju nämnde i mina skriverier så sent som för två dagar sedan – levde en man vid namn Darrag Carrol, som arbetade som kock i Dublins län.

Men Darragh besökte Tromöya, utanför Arendal i Norge, som jag också seglat förbi, på ett skepp benämnt ”Havhingsten av Glendalough”, bättre känt som en kopia av Skulderlev 2, fastän det nu var många år sedan. Och jag minns den resan, som det var igår. Nu började Hedendomens röst ropa på honom, och hans fäders blod kallade, lika oemotståndligt som en ek, som spränger stålband och vars djupa rötter sträcker sig tillbaka genom jorden till forntiden. Darragh måste blivit hedning – det är åtminstone vad jag tror, för man skall minnas, att de gamla Kungarna av Agder, de som via Åsa Haraldsdotter gav upphov till  Halvdan Svarte, han som begravdes i Gokstad-haugen och slutligen Harald Hårdråde – den störste av dem alla – sanna ledare och krigare, i en avsevärt bättre men hårdare tid.

Jag seglade för om masten, stående i den lyfting ni ser här. Det skedde 2007.

Så tände Darragh Carrol en helig eld, hämtad av frisk kärnfuru från de norska kungarnas ö. Han köpte sig ett seglande skepp av ekvirke, med hjälpmotor visserligen, och gav sig ut på Nordsjön för att återskänka också det katolska Irland lite hopp, och tända Asatrons renande eld i sitt hemland, för att förjaga de kristna hundarna, och St Patrik, som kallade oss hedningar för ormar och grodor.

He said that it would be fitting to bring the fire from Tromoya to the Hill of Uisneach in County Westmeath – an ancient Irish ceremonial site. (Irish Central, 14 Maj 2020)

Hoveskogen på Trömöya, där frisk kärnfuru till master ännu växer, nu som förr…

I tre dagar seglade han ensam från Haugesund i Norge till Shetland, och därifrån till Orkneys öar, de som en gång var Jorknaland, och Norska jarlars hemvist. I mitten av Januari i år råkade han vid Skottlands nordspets ut för stormen Brendan – en storm uppkallad efter de kristna – och höll på att gå i kvav. Han styrde mot Lough Eriboll, den närmsta hamn han kunde finna, när vinden blev så stark, att han inte längre kunde stå upprätt på däcket till sin skonare, och där kapsejsade han, när båten vattenfylldes 20 meter från land.

Men gudarna sviker ej den man, som hjälper sig själv, och det skall vi alla minnas…

Darragh Carrol lyckades bärga sig från stormen genom att bryta sig in i en tom sommarstuga, vars ägare förlät honom, då det gällde livet; och en sjöman har rätt att handla i nödvärn, då det gäller att frälsa sig själv eller andra – för detta är ännu internationell lag. Så bärgade han sin kutter, och kunde fortsätta sin resa. Nu var hans motor förstörd av inläckt vatten, men han seglade ständigt – själv har jag aldrig förlitat mig på motorer överhuvudtaget, utan som oftast rott råseglare ned för Dnjepr, över Östersjön (där jag innehar flera hastighetsrekord, tillsammans med två andra män) och på Svarta Havet och Nordsjön, där jag också seglat.

Nu – skrivs det – har Darragh Carrol nått sitt hemlands kust, medan Pandemin rasar, och kristna och hedna män  och kvinnor dör, hela Världen över. Mycket har förändrats i vår värld, men den som själv sätter segel, och bevarar Asatrons heliga eld i sitt hjärta – se han ska aldrig förgås – och med den elden ombord, ämnar Darragh Carrol nu segla upp för floden Shannon, tills han når Uisneachs kulle, där ekträd ännu grönskar, och där hedniska kungar en gång härskade, mitt på Irlands ö – denna plats är ännu lika helig för Irlands hedningar, som någonsin Gamla Uppsala för oss.

This land was always ours – It was the proud land of our fathers – It belongs to us and them – NOT to any of the others… ” (The Pouges, 1988 )

Hedendomen kan aldrig någonsin besegras. Den finns i varje folk och i varje man, som kräver och tar sin frihet. Falska ledare, lögnhalsar, monoteister och kristna. Alla kommer de en dag att sopas bort, tillsammans med Islam och alla andra totalitära åskådningar och filosofier. Kvar kommer vi hedningar att stå, likt tusenåriga ekträd, grönskande också i vår ålderdom, och på vårt yttersta. Vi kommer att skänka denna värld frid, och visa den ett bättre föredöme, än allt vad som varit och som snart skall förintas.

Regeringen Löfvén och dess ständiga missbruk av det svenska folkets förtroende kommer inte att vara för evigt. Den kan fortfarande avsättas genom fria val, och förpassas till den historiens sophög, där Regeringar av det slag som vår nuvarande egentligen hör hemma.

Evigt grönskar livets träd, och det kan dessa dumma små despoter och skitstövlar aldrig ändra på.  ”Och mullen gror, och vi människor skall leva”

”Trots Allt” – Till RABULISMENS lov…

En av de mest intressanta bloggar jag läser på nätet nuförtiden heter ”Trots Allt” eller ”In Spite of it All”. Den skrivs av en svenska i Rom – förhållandevis till åren kommen- gissar jag – även om man ingenting bör säga om damers relativa ålder. Hon anser sig vara agnostiker, men skriver påfallande ofta om just de ämnen jag också behandlar, och det röjer att hon har fått Hedniska Tankar till skänks. Väldigt få människor torde idag veta varifrån titeln ”Trots Allt” kommer ifrån, och vad den egentligen syftar på.  Jag betraktar denna andra blogg som ”smyghednisk” eller utgiven av en människa, som är i färd med att bli hedning på allvar – då till skillnad från mig, som alltid varit det. Härmed införlivar jag den också med mitt länkskafferi.

Att möta bloggskribenter som har vad jag själv skulle kalla ”intellektuell verkshöjd” är idag alltmer sällsynt, och man kan naturligtvis ifrågasätta; om pöbelns närvaro på Internet egentligen gagnar någon, för på Internet omges man framförallt just av pöbel, likaväl som man gör det i levande livet – i alla fall om man befinner sig i Landet Löfvén eller det som en gång var Sverige.

Nåja, den okända som gör sin blogg, har inset Frau Holles storhet, och kåserar vittert om allt från skogsrån till masker, Luciafirande och Hedendom – samt röjer en hel del allmänbildning, också det en sällsynt egenskap i en tid som denna.

Ture Nerman läsande ”Trots Allt” – pressbild av K W Gullers, senast använd av Svenska Dagbladet igår

Och därmed är jag inne på den ursprungliga ”Trots Allt!” som var en tidning tryckt på riktigt papper, och alls inte någon blogg. Den skrevs av Ture Nerman, en av Sveriges skickligaste rabulister och journalister någonsin, och jag utgår såklart från att ni, mina läsare, är tillräckligt intelligenta och insiktsfulla för att veta vad en rabulist är för något. Jag anser mig själv vara en sådan också, tillika med min Hedendom, men jämfört med namn som Viktor Rydberg, Torgny Segerstedt eller H B Palmaer – den förste ”Östgöta-Correspondenten” har jag förstås lite att hämta, och har inte nått särskilt långt – ännu !

SvD publicrade så sent som igår en intressant artikel signerad Björn Cederberg, som var något av det mest underhållande ifrån den blaskan som jag läst på länge. Dock är artikeln felaktig på flera punkter. Cederberg skriver att Nerman var ”populär” och tilldelar honom en status som närmast folkkär, vilket han blev först efter Andra Världskriget, för medan det pågick så ville inga utgivare eller det politiska etablissemanget ha med honom att göra. nerman var kommunist, men inte av den naiva, dumdryga sorten som är blott alltför vanlig idag, särskilt ibland sk ”PK-människor” och närstående exemplar.  I själva verket var han så långt från begreppet ”PK” man alls kunde komma – liksom alla goda rabulister.

Ture Nerman gjorde hätskast tänkbara utfall emot både Hitler och Stalin. Han hatade alla totalitära filosofier inklusive kristendomen, som han också genomskådade; och under kriget avtjänade han också ett längre fängelsestraff för ”smädande av främmande makt” eller med andra ord Hitlertyskland. Det han egentligen fängslades för var prisandet av Hans Georg Elsers attentat – något jag också skrivit om – se min lilla berättelse om ”Urmakaren, som visste vad klockan var slagen” men man förbjöd hans tidning för allmän distribution på statlig järnväg eller väg, och som Cederberg avslöjar, hade Nerman redan förberett en ”samizdat” eller en underjordisk upplaga, välförsedd med tryckeri, stencilapparater och allt, för den händelse Sverige skulle drabbas av ockupation. Hur svenska politiker då som nu hela tiden var de totalitära ideologiernas medlöpare behöver jag inte skildra, eftersom Cederberg och Dagbladet redan gjort det.

Låt mig bara komma med en serie klassiska, rabulistiska citat – sådant som testar yttrandefrihetens absoluta gränser, men som är utomordentligt välfunnet, och som måste till, när man har med förtryckar-religioner som islam och kristendom eller andra totalitära läror att göra:

”Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr Biskopen omkring på kyrkogården och letar efter sitt huvud. Då log ärkeängeln Gabriel och sade: Den Gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fodrar ej, att biskopen ska visa sig med något huvud, eftersom han aldrig givit honom något sådant”  (HB Palmaer i den klassiska texten ”Yttersta Domen i Kråkvinkel”)

”Hemorrojderna har slagit upp i huvudet på Tsar Nikolaus I, och Påven är för gammal att komma av den heliga stolen”   (Hans Järta i Aftonbladet, 1835)

”Tyskland bör få fred på det villkoret att det nazistiska gangsterväldet helt utrota, tyskarna återfår sin frihet och judarna sina mänskliga rättigheter” (Ture Nerman, 1940)

Ganska kärnfullt, eller hur ?

Även om jag inte skall förfalla till eget beröm, gillar jag också ett par av mina egna formuleringar i denna blogg genom åren:

  • En Påve kommer sällan ensam
  • Och måtte den (om Regeringen Reinfeldt) snart nog förpassas till den historiens sophög, där regeringar av det slaget hör hemma
  • Levande tro är inte en ”sed” och sederna blir fanimig inte bättre för att någon djävla idiot påstår att de är ”forna”

Rabulismen är kort sagt en Humanism, ty den utövas av människor – skulle vi kunna travestera en viss kvinnlig svensk politiker med att säga – för att summera.

Pöbeln gillar förstås inte Rabulism, särskilt inte om den vänds emot den själv, eller det slags idoler och makthavare, falska profeter och Jesusar, som pöbeln alltid dyrkar. De flesta genomsnittsmänniskor blir heller aldrig rabulister, och hyllar aldrig typer som Palmaer eller Nerman, utan sätter dem oftast i fängelse för sin egen räddhågas skull, för genomsnittsmänniskan är nämligen väldigt, väldigt feg. Och feghet är för det mesta något man bör förakta.

En bra bok om Rabulism som intellektuellt fenomen, skriven av Ulf Nilsson 1981 – från Alkibiades till Villon, och vidare framåt..

Själv har jag alltid sett ned på fega, baksluga eller krypande människor,  sådana som gudsnådeligt böjer sig för överheten, krälar i stoftet som slavar inför sin kristne gud och som sparkar och slår nedåt, men smeker och stryker medhårs uppåt,  hycklande och falska som de är.

Det finns ett annat slags feghet också, som består av rädsla inför bajonetter eller skjutvapen riktade emot den egna tinningen, låt oss säga – och den sortens rädsla kan jag faktiskt förstå. Genomsnittsmänniskan strävar alltid efter att rädda sitt eget skinn, och de flesta människor som verkligen drabbats av just totalitära regimer, gangstervälde eller despotism överlever, just därför att de aldrig vågar sticka upp, utan förblir vanliga grå råttor och underhuggare.

Sådan feghet är kanske berättigad, om inte annat av överlevnadsintresse – men så har vi den sortens feghet, som är rädd för att bli skjuten i plånboken, eller de människor som är så fega och låga, att de är rädda till och med för andras ord och skriven text, som de fruktar mer än gevär eller bomber.

Ingen ynkrygg kan vara så låg, och idag mötte jag en av dem – på min egen arbetsplats till råga på allt – men så var det också en civilist, och en högst medelmåttig människa, som jag inte tänker offra min tid på att ens nämna, eller skriva om. Han är inget vidare, nämligen.

En annan hedning och rabulist därute skickade mig emellertid det här i kväll – och de orden pryder upp, angående det här med skillnaden mellan rabulister och genomsnittsmänniskor, eller sådana som verkligen ställer upp för yttrandefriheten och sådana som bara låtsas att de gör det.

En verklig skribent skriver inte för pengar, inte för att göra sig känd, inte för smicker, inte för att jamsa med den allmänna meningen. Han skriver för att slåss, och som sanningsvittne.