Danmark har nu öppnat sina gränser emot alla andra EU-länder utom Portugal och Sverige. Regeringen Löfvéns inkompetenta sätt att hantera Covid-19 krisen, och det faktum att smittan fortfarande sprids fritt i Sverige – troligen via sk ”EU migranter” (på Island kända som ”Rumänska turister”) som fritt rört sig över Sveriges gränser gör att Danmark och resten av våra grannländer inte längre vill veta av oss. Nu har de stängt sina gränser emot ”Landet Löfvén” och så lär det förbli, hela sommaren ut.

Nå, för er som vill ha inhemska resetips från vårt land – och vad som återstår av det – rekommenderar jag å det högsta sajten ”Kulturminnet” som behandlar det svenska Kulturarvets rikedom, som inte ens vår nuvarande Regering helt lyckats förinta eller slå ihjäl.  Visste du att det finns totalt Hedniska runstenar på Kinnekulle, som avbildar Tor, och en kontinuitet ända ned till Bronsålderns hällristningsområde vid Flyhov, där ”Yxguden” eller med andra ord just Tor och ingen annan avbildas !

Mer spekulativt inriktade forskare har tyckt sig se Loke, iförd Frejas Falkhamn, bärande på antingen Iduns äpplen eller Uttergälden i denna hällristning från Flyhov, för de av er som känner till de många myter, där Loke förvandlas till en fågel. Att ”Yxguden” – som är vanlig på Hällristningar över hela landet, och ibland utrustad med en tydlig hammare, samt en vagn förspänd med behornade, bockliknande djur – vilket syns bland annat på ristningar från Tanum, 1600 år och mer före vår tideräknings början, är däremot helt säkert, liksom att det finns spår av Ull, Tyr och Oden på andra ristningar. Om ovanstående figur verkligen föreställer Loke, vill jag dock låta vara osagt.

På sajten Kulturminnet kan ni detta år också lära er om det urgermanska ”Majandet” och Skördemajen, som långt senare blev en Majstång, och först ännu senare en Midsommarstång, därför att Majningen vid Vanadisblotet den 1 Maj – det som vi senare kallat Valborg – var det ursprungliga bruket, med en vårfest till Vanernas ära.

Allt skulle ”majas”. Linné omtalar från Skåne, att alla kyrkor majades vid pingst och midsommar d.v.s. utsirades med löf och blomster. I hemmen skulle också grönt fästas öfver ingången, och grönt strös på golfvet. Ute på åkern skulle sädesfälten majas, i det att kvistar isattes i fårorna. ”Det ger säkert god skörd”. Ibland nöjde man sig med att sätta löfkvistar i hörnen på åkrarna. Det var lika mycket för att förhindra mask som för att befrämja växten, som sådana majanden å åkern egde rum. Mittpunkten i allt var dock majstången, som alla i ett byalag hade gemensam.

Ur Tobias Norlind, ”Svenska Allmogens Lif” 1912

En Majstång, där det manliga elementet (stången) går igenom en eller flera kvinnliga element (ringarna) är den enda riktiga och ursprungliga traditionen – kors och andra tillägg med hängande ringar eller kransar, är enbart en sentida ”kristifikation”

Årets hedniska Midsommar, lär ha varit osedvanligt lyckad över hela landet. Medan ”fornsedare” och anhängare av New Age hållit sig borta, har Nordiska Asa Samfundet samlat de sina, och genomfört flera blot med begränsat deltagarantal, trots covid-19.

Minns att Midsommar firar vi för Frej och Gerd…

I dejliga Danmark däremot, ett land som vi etniska svenskar alltså inte längre kan besöka, kommer mjödbryggaren Loke Troldravn (ett namn som förpliktigar !) att demonstrera sina produkter vid Uldum Mölle, som ligger nära Gudneån i trakten av Vejle på Jylland, en mycket historisk trakt, som också varit ett kulturellt centrum ända sedan stenåldern. Den som är vid den gamla Holländar-möllan denna lördag, kommer att få sig både mjöd och kultur till livs.

Uldum Mölle är inte bara en gammal kvarn, utan ett helt regionalt museum. Trakten har varit bebodd med fasta bosättningar av nordisk typ ända sedan 10 000 år före vår tideräkning och ännu längre tillbaka, men är mest berömd för Uldum-kärret, där man hittat en offerplats från förromersk järnålder och flera sklettfynd samt mosslik, som dock inte har samband med själva offerplatsen. Det mest kända av mossliken, Uldum-pigen, hittades redan 1877 och utgör idag höjdpunkten på den utställning som visas på muséet. Tvärtemot vad många påstått, rakt ut i luften och utan bevis, är mossliken från denna trakt på den Jylländska landsbygden inte alls några bevis på människooffer, eftersom skelettresterna hamnat i mossen helt oskadda, och utan spår av något yttre våld överhuvudtaget. Uldum-flickans helt oskadda kranium hamnade i Köpenhamn och var länge helt bortglömt, men är sedan början på 2000-talet tillbaka i sin hembygd.

Man kan jämföra med den sk ”Windeby-Flickan” från Nordtyskland, som länge antogs vara ”offrad” bara för att håret på halva huvudet ruttnat bort under tidens lopp, och för att hon bar ett hårband, som halkat ned över ögonen och därför antogs vara en ögonbindel. År 2006 togs DNA-prov av det fyndet av en kanadensisk arkeolog, som kom fram till att ”flickan” i själva verket var en 14-årig man, begravd i ett utsvultet tillstånd i mossen, nära en offerplats någon gång mellan år 41 före vår tideräkning och år 118, dvs under klassisk romersk tid, när folken i Norr var utsatta för ett hårt militärt tryck. Liket bar inga spår av ”offer” eller några skador alls, utan tillhör med all sannolikhet en individ som dog av en infektionssjukdom.

Windeby-1 fyndet som det hittades i mossen

”klassiskt” försök till ansiktsrekonstruktion av den unge krigaren, Windeby I, från 1980-talet

Varför begravde man annars helt friska och oskadda individer nära – dvs kanske 10-20 meter bort från centrala offerplatser i mossar, där man bara offrade mat och dryck (vilket vi vet ifrån de djurben och lerkärl med mjöd och annat, man hittat på de platserna) ??  Förmodligen rörde det sig om unga individer med hög status, som dog under nödår – kanske också i virus-sjukdomar och farsoter liknande dem vi upplever nu – och som därför var älskade nog av hela stammen och sina föräldrar och släktingar för att överlämnas i gudarnas vård, och deras direkta omsorg – för man visste ju, att mossvattnet hade konserverande egenskaper.

Mitt eget ”rekonstruktionsförsök” av hur den unge Windeby-krigaren kan ha sett ut. Han hade en smal men markerad näsa, inget tydligt hakutskott eller några markerade ögonbrynsbågar, utan ett ganska ”kvinnligt” splankokranium (dvs ansikte) beroende på sin ålder… Fårskinn över den vanliga yllemanteln (som också kan ha varit vit eller röd – men idag brun pga mossvattnet) bar han nog bara vintertid

Vid Uldum mosse har man också hittat rester efter en ca 170 cm lång, manlig individ i 30-års åldern. Han ska dock ha blivit nedpålad i mossen, och man har också hittat spår av vad som kan vara en galge eller i vart fall en upprättstående träpåle från något yngre tid, dvs 200-300 tal. Åsikterna om de danska mossliken går isär – det finns i och för sig individer som dött en våldsam död, oftast genom ”tredubbelt” blot som hos kelterna ( i tur och ordning strypning, hjärtstick och halsartärers avskärande) som hos Grauballemannen eller Tollund-mannen, men precis som vad gäller Lindow-mannen i England anser de flesta forskare numera, att detta var ett ”frivilligt” hövdingaoffer, dvs en präst eller en kulthövding, som dog för sitt eget folk i en utsatt tid. (handen på hjärtat, käre läsare – skulle du inte vilja se individer som ”Doktor Tegnell” eller andra ”misslyckade hövdingar” i våra dagar pålas ned i något träsk, någonstans ?)

Lindow-mannen har kallats ”Druid” (men det finns få eller inga bevis för att han alls var det) men kanske var han en charlatan och svamlare, precis som herr Tegnell...

Ett berömt stycke – 12 kapitlet i Cornelius Tacitus ”Germania” säger att Germanerna begravde kriminella i mossar, men bara i de fall där deras högsta ting utdömt dödsstraff, och man var helt överbevisad av den saken. Lägre rätt, som häradsrätter och liknande, kunde inte utdöma dödsstraff, det kunde bara rikets eller stammens högsta ting göra – eller kungen och rikets högste lagman själv, och mängden mosslik vi har kvar, överbevisar oss om att det nog gjordes väldigt sällan.

Tacitus – som ju var romersk senator, senare konsul och från början underrättelseofficer (vilket i och för sig alla ”eques” som tillhörde kavalleriet var – romerskt kavalleri var ju mest till för att spana, samt sköta förbindelse- och ledningstjänst) visste helt säkert vad han talade om, då han skrev att:

licet apud concilium accusare quoque et discrimen capitis intendere. distinctio poenarum ex delicto: proditores et transfugas arboribus susp e n d u n t,

i g n a v o s  e t imbelles et corpore infames, caeno ad palude, , i n i e c t a insuper c r a t e.

Det här stycket har blivit tolkat på flera sätt genom åren, men som redan den svenske forskaren och museimannen från Varberg, Albert Sandklef, bevisade i ”Fornvännen” 1944, så är ”corpore infames” eller ”de som vanärat sin kropp” nog inte alls någon hänsyftning på onaturlig otukt, homosex eller annat sådant (apropå Loke !) utan att förstå som en förstärkning till ”Ignavos et Imbelles”, alltså ”förrädare och pacifister = ”okrigiska” – bellum betyder krig. Dessutom använder Livius, en annan känd historiker, uttrycket unum vile atque infame corpus om en förrädare som inte gett fienden någon betydande hjälp, alltså inte en spion, men väl en person som helt svikit det egna folket och stammen. Man har också antagit, att ”corpore infames” skulle vara en person som stympat sig själv frivilligt för att undgå krigstjänst – i det romerska riket på 300-talet lär enstaka personer ha huggit tummarna av sig, hellre än att bli uttagna som bågskyttar eller legionärer.

Sveber, Angler, Saxare och Danskar på 300-talet såg ofta ut såhär…