Ullsblotet

För några dagar sedan frågade en läsare mig om Ullsblotet, som en del hedningar genomför såhär års. Det har ingen större historisk förankring, och i USA – all osaklighets och alla dumheters moder på vår Jord, och här i Midgårds frusna dalar – är det många, som vid vinterns början vill hylla den skadliga Vintergudinnan Skade istället, även om hon är av jättesläkt, och nog varit ytterst sparsamt dyrkad jämfört med Ull, som var en ledande solgud och himmelsgud redan på bronsåldern.

Ull, på gotiska Wultuz, eller solglansen, syns i vinterns sol, för ingen tid på året lyser solen så starkt som då…

Eder svärs vid ”Ullar Gulli” eller Ulls guld eller ring, som förstås är den lysande solskivan. Särskilt såhär års, då vi står inför Midvinterns mörker, är det bäst att erinra sig Ull, och kraftigt blota till honom. Han var gud för skidåkning, och känd som en osviklig bågskytt, som träffade allt under himlen och på jorden – det finns ju ingenstans, dit solstrålarna inte når, och alla andra Indoeuropeiska solgudar, ”den fjärrskjutande” Apollon inbegripet, var ju bågskyttar. Ull lär också bära en stor sköld framför sig, som är solskivan själv. Han bor i Ydalarna, Idegransdalarna i Norr, dit också Skade kom efter skilsmässan med Njord, och även om en del moderna hedningar kanske felaktigt associerar Ydalir med Y län eller Jämtlands vidder – fältjägarna och jägarsoldater av alla sorter har Ull till skyddsgud så är han spridd i ortnamn över hela Norden. Ullevi, Ulleråker, Ullvi, Ullensåker, Ulltuna – exemplen tar aldrig slut.

År 2007 fann man vid Lilla Ullvi i Upplands Bro kommun en kultplats, som använts kontinuerligt från 400-talet till 1600-talet (myntoffer förekom långt in på den kristna tiden i mot norr rinnande källor) och dit kan man lämpligen bege sig, om man inte dyrkar vinterns herre och den nya solens gud från sin stallr eller harg därhemma.

Samernas Bieggolmai eller ”Kastskovelmannen” som avbildas med två snöskovlar i händerna, skall vara deras direkta motsvarighet till Ull. Hans skidspetsar syns som moln på himlen, innan det blir storm i fjällen, sägs det – en iakttagelse som många gjort i naturen. Ull finns – Ull härskar – Ull ger sol och nytt liv genom vintern !

Cirrus Uncinus, eller ”Skidspetsmoln” på latin finns i verkligheten, och förebådar Ulls och snöväders ankomst…

Den bästa utländska Asatrogna sida om Ull jag hittat, finns här. Till Ull bör man blota guld, skinande mynt och ringar, eller rund ost och äppelskivor – om mat skall ges. Enligt en gammal värmländsk månkalender från Edaskogarna, infaller Ullsblot första helgen efter Höknedan, och det blev i år den 1 December. Med Ulls blot går Julefriden in, då ju Ull är alla goda eders och all freds bevarare..

Annonser

I Höknedans tid… (”Im Westen, Nicht Neues !”)

Var äro de bröder gångna,
och spelemän ?
I dalen sade man mig,
att de lever än…

– Ur en dikt av Nils Ferlin

Med er har jag suttit vid flamman
i skogen vid hemlig bivack
innan fronten slutligen bröt samman
med er jag ur fältflaskan drack.

Med er har i elden jag stirrat
i drömmar, när natten blev lång
med er har jag biltog irrat
För er är alltjämt min sång

– En smula fritt efter Bertel Gripenberg, ”Till slagna vapenbröder”

Storm och Vinter i den svenska skogen – En härlig tid – för den som förstår att utnyttja den på rätt sätt !

När detta skrivs infaller den natt som kallades Höknedan, och som enligt gammal hävd och Asatro inledde Julens tid, allt enligt mina Värmländska sagesmän i Edaskogarna. I Isländska Sagor talas också mycket om Höknätterna, men efter 940, när det kristna inflytandet hade börjat sprida sig över Norge och de gamla kalendrarna ändrades, menade man vanligen att Höknätterna skulle infalla kring den 24-25 December, och att de skulle vara flera till antalet. Höknedanet, dock, är det sista nedanet innan Julen, då vintern inleds och snön börjar komma – i alla fall i Mellersta Sverige.

Stor förvirring råder fortfarande kring detta, liksom hos alla dem, som inte ens förstår skillnaden mellan Julblot och Midvinterblot, för detta är två olika saker. Borta i USA fortsätter just idag också debatten om Loke, Trump och alltihop, men nu med ett inhopp från vänster av en viss Mr John T Mainer, som vi också känner sedan tidigare och vars hemvist i det liberala lägret – där vi själva står – nog också är klar, även om han inte alltid tar till det formliga skyfall av politiskt korrekta floskler som någonsin Herr Doktor Professor Seigfried. Jag är trött på dem, riktigt överdjävla trött, dessa amerikaner -angående debatten om Frejas högst eventuella objektifiering, eller hur det nu var – för vem är Freja utom den kraft, som själv av fri vilja genomför detta, liksom andra gudar och makter genomför andra saker ?

Här hemma tjuter stormen kring mitt hus, likt Metros och Dagens Nyheters sjuka journalister. Hatets apostlar ryter därute, i takt med den tilltagande vinden och snöyran, som stadigt tillväxer. Roderlöst, Ansvarslöst och Regeringslöst driver mitt Svitjod fritt för vinden, som vi alla vet. Garderoben på min balkong rasar ihop, och vinden biter tag i de gröna presenningsflikarna därute. Jag erinrar mig Frans G Bengtssons gamla essä om Vintermänniskan, kontra Värmeledningsmänniskan (som nog ingen av er har läst) och vad den egentligen innebär. I morgon är det jag som gör mig en ny förrådskista, höjer upp den en bit över betongdäcket för råttornas skull (vi har råttor ända uppe på 16:e våningen här också, tvåbenta såväl som fyrbenta, stora feta exemplar !) och tejpar ihop mina presenningar med silvertejp, innan jag slår några varv manillarep och sk ”helikopter-snöre” runt dem.

Höknedan – som i år sammanfaller med Dagen Anders – så det kan braska eller slaska…

Men åter till Mr Mainer – vars rötter finns inom de ömkliga och spridda resterna av ”Ring of Throth” som han fortfarande företräder. Sannerligen, jag tycker om honom – även om han just nu är influerad av Professor Seigfrieds svada, och lägger ut texten för oss om ”Lokeans” kontra ”Nokeans” på ett ganska överflödigt sätt. Visst, i USA finns de massor av personer som hela tiden bekänner sig till Loke, men också de som tvärt avstår från honom. Han har aldrig varit dyrkad här i Norden, inte som någon gud; men hans insatser för gudarna och såsom primus motor i Världsordningen har haft sin betydelse ändå, och därvidlag har Mr Mainer alldeles rätt. Inte minst står Loke för humorn, som vi alla vet, den undflyende distansen och ibland också själva hånskrattet, alltsammans saker som fortfarande är högst nödvändiga i en tid som vår.

Jag firar inte Loke, jag höjer inte ett horn för honommen jag sätter ut ännu en skål med gröt bakom husknuten, ty helt objuden kommer han ändå inte att vara, Laufeys och Farbautis namnkunnige son. In i stugan må han väl komma om han vill, med stormen och snön som yr förbi därute, och visst är det sant att Oden såg honom som en broder, och så gjorde också Tor på sina färder i österled, och därför skall jag – när Julen väl kommer – blota av skinka och korv samt kanhända av också mitt eget blod till Loke. Jag har ganska ofta sett det rinna på sista tiden, nämligen, även om skadorna är rätt små.

Mr Mainer är nämligen ingen stads-hedning, utan en landsbygdsbo i själ och hjärta. Det är jag också, fastän jag för min del råkar bo i utkanten av en storstad. För min del skulle Mr Mainer likaväl kunna vara min landsman, eller född i Grycksbo som något annat  Han är väl påläst, skriver relativt sällan men i alla fall välformulerat, och behärskar skrivandets hantverk utan att vara lika plump eller dum som tiotusentals andra, och även därför finner han stor nåd i mina ögon.  Han har också ett visst förflutet, tycker jag mig märka, och jag tycker mig känna igen hos vilka, eller hos vem – och vilka erfarenheter han kan ha bakom sig. Just därför tar jag honom till mitt hjärta i alla fall – liksom Josh och de andra i ”The Open Halls Project” som jag också skrivit om, likaväl som jag omnämnt Ring of Trothpå den tiden vi alls hörde talas om dem, det vill säga. Men – det var länge sen – och var är väl den snö, som föll i fjol ?

”En bok, som meriterar att läsas” – ”Motståndets estetik”

Mitt förtroende är mycket lätt att vinna, men ännu lättare att totalförstöra, och i grund rasera. Med tiden har jag också blivit svår att lura, svår att övertyga.

Så fungerar jag själv som Asatroende och Hedning. Jag dömer ingen på förhand, men efter deras handlingar; och försöker se till deras ljusaste och bästa sidor, särskilt när de kommer fram i skrift. Amerikansk ”Asatru” och vad som finns på andra sidan Atlanten ger jag inte mycket för, i gemen – men det är ju sin sak, och har inte med det generella betraktelsesättet att göra. ”Många äro komna, men få äro kallade” – jag har sagt det till er förr, även om det är ett kristet citat från början, och jag säger det nu igen, i den tilltagande stormens och Höknätternas tid. Eftersom det ju är den 30 November idag firar vissa Satans halvfigurer Karl XII i Kungsträdgården av alla platser, men det är heller inte något jag någonsin skulle fira själv, lika lite som jag blotar åt någon Loke.

Varför överhuvudtaget fira den sämste regent vi någonsin haft, vid sidan av Gustav II Adolf – som vi firade den 6 November – eller Karl XI, eller för den delen Gustav Vasa och Karl IX ? Dagens Nyheter, som idag bland annat sysselsätter sig med saker som yttre och inre ballistik, kavitetsmätningar och blymängder i vissa prov, borde kanske ge ämnet till någon bland denna motbjudande blaskas mer sakliga skribenter. Helmersons kria för dagen står mig också upp i halsen, helt osaklig som den är, och helt utan den källkritik han själv efterlyser; föga bättre än Maja Hagermans sedvanliga historieförfalskning, förenkling och verbala hatspyor.

Firar jag någon alls just idag, under Höknätterna, så är det inga kungar, inga Gudar, utan  människor jag själv lärt känna, och som fortfarande betyder något för mig, därför att jag lärt mig att lita på dem, på flera sätt än ett, och det görs inte via en dataskärm, eller några enstaka blot, diskussionsaftnar, krogbesök eller ens enstaka utomhusvistelser i snö och kyla, för här nöjer vi oss sannerligen inte med ”enstaka”.

Jag tänker på min gamle vän Janne från Finland och Nylandsbrigadens Pionjärer, om ni nu ens vet vad det är för ett härke, och vad de gör. 6 November i år var som alltid ”Svenska Dagen” och en dag för det svenska språket i Finland, och snart kan vi också fira Frihetsdagen, som vi båda gör varje år. Jag tänker på en annan god vän, som återfinns i en bok av Jimmy Juhlin Alftberg, utgiven på Folkminnesförlaget, eftersom sifferkombinationen BA 01 också blivit ett folkminne, trots att hans efternamn ändrats av honom själv sedan dess. Jag ska inte säga hur det gick för honom, men han genomlevde en svår tioårsperiod efteråt – för så lång tid tog det, innan han ens kom hem på allvar från den resan.

Jag tänker än mer på en annan kollega, som pensionerade sig tidigare under hösten. Han skriver sina egna artiklar och bloggar liksom jag, men hans problem började sedan han förlorade sin ende son i en olycka, sägs det. Olyckor finns av mångahanda slag, som bekant; och en del av dem visar sig vara något helt annat än tillfälliga händelser, trots vad man skriver i de svenska tidningarna, för där möter ju oss bara lögner, lögner och åter lögner, precis som vanligt. En annan kollega någonstans hånskrattade alltid – som Loke – särskilt när man i pressen nämnde ”Operation Artemis” och uttalade sig om dess resultat, inte minst därför att han själv varit med om de händelser, som DN beljög och förfalskade. Han försvann till USA, efter att tyst och stilla ha placerat en tomhylsa av något slag i mitt arbetsrum, på ett ställe jag inte omedelbart skulle notera, förstås – och detta var nu i dagarna för över tio år sedan. Den sista gången jag hörde honom skratta, slog skrattet faktiskt över, och fastnade i halsen på honom – och han kunde vara tyst i veckor, om det ville sig.

Angående mannen, som miste sin ende son, så bor han fortfarande ute i en liten stuga, nära ett skjutfält någonstans nära huvudstaden. Där finns ingen el och knappt något vatten, men han har själv riggat en hemmagjord dusch, och eldar med ved därute – för sig själv och katterna, som han ännu har många av. De säger att när det var som värst för honom och när han sålde sin sista stadslägenhet någonsin, hittade man en död, till hälften mumifierad katt bakom hans vardagsrumssoffa. Inte en hund begraven alltså, men en katt – och vi kände honom alla väl. Under sitt sista arbetsår ville han återuppleva sin ungdoms orienteringstävlingar – det var så han inledde sin karriär, men fann att hans knän blivit förstörda och ådrog sig flera skador, som han nu haft i över ett år och som ännu inte läkt. Frågan är väl om de alls kommer att läkas, men honom ämnar jag besöka i Jul, för att överlämna en gåva – bestående av mat och kläder.

Jag hjälper mina landsmän nämligen, varifrån de än må komma; och kanhända Mr Mainer med, om det kniper.

Inga EU migranter. Inga kriminella. Inga skrålande fähundar vid Karl XII:s staty, och vad Erik Helmersons tankar om den svenska Julen angår, så skulle jag spotta honom mitt i ansiktet med en stor, fet loska; om bara jag kunde – för sådana som han vet nog inte vad själva begreppet ”Jul” innebär…

Det finns tillfälliga bekantskaper, ser ni – men verklig lojalitet, det är något annat.

Troth, som vissa plägar kalla det – men även där, så tvivlar jag faktiskt rörande vissa personer, ingen nämnd och ingen glömd.

Vinden viner fortfarande därute, och det har redan blivit natt. Det stora mörkret höjer sig, och inget hörs förutom grannarnas ständiga gräl på ett språk jag inte förstår, och ventilationssystemets stilla susande, likt råttors steg i mörkret. Men, det gör ingenting. De svårläkta såren på vänster fot är bättre, min förkylning går över och jag blöder inte längre näsblod för tillfället. Förorten är lugn, trots nya narkotikafynd i trapphuset och nya ”ensamkommande” som förlagt sin försäljning utanför kvarterskrogen. Vad vi har av ”law enforcement” i Landet Löfvén, huvudstaden nordvästra sektorn har redan varit här, efter att ännu en god vän någonstans tillkallat dem, påpassligt nog vill säga.

Nu är Höknedans tid – i morgon kommer något annat, och sedan är det dags för Ullsblotet. Men – allt har sin tid…