Halvkvädna visor i Media – påstått ”Kristna” gravar i Sigtuna

I veckan har svenska media åter ”kablat” ut en nyhet om påstått ”kristna” gravar i Sigtuna, som påstås vara från 900-talet, trots att dessa gravar sannolikt är från tidigt 1000-tal. Nyhetstelegrammen och artiklarna – med sedvanlig nästan obefintlig kvalitet och längd – har börjat cirkulera överallt, och Riksmedia har förkortat dem i vanlig ordning, medan lokalpressen i alla fall fyller sin uppgift, genom att rapportera om vad ”nyheten” baseras på.

Den mest sakliga artikel jag sett hittills kommer från Märsta.nu, som förklarar att det rör sig om sju enstaka gravar längs Sjudargårdsvägen, långt väster om det forntida Sigtunas centrum, och heller inte inom vad som är centrum för tätorten idag. Man uppger nu att Sigtuna skulle ha grundats på 970-talet, men det stämmer inte alls med vedertagen historieskrivning, som gör gällande att staden först grundades av Erik Segersäll långt efter 980, eller strax före år 1000. Några resultat av Kol-14 analys, eller dendrokronologiska rapporter redovisas inte alls i mediakällorna, och det kan då vara fråga om ”spekulativ” arkeologi, eller aningen osäkra dateringar.

rester av trä- och stenkistor har hittats på en villatomt – med gravgåvor, vilket är en HEDNISK sedvänja. Varför identifierar man då gravarna som kristna, enbart pga gravskicket ?

Uppdragsarkeologen Johan Runer säger att det ”med stor sannolikhet” skulle vara den första generationen kristna som vilar i träkistor, omgivna med stenpackning – men utan att ifrågasätta hans yrkeskunskaper – exakt vad baseras den tolkningen på ? Gravarna kan lika gärna ha koppling till någon lokal stormansgård, som fanns långt FÖRE den senare staden, och de ligger flera hundra meter från närmaste kyrka eller kyrkoruin enligt vad jag vet, så det kan antagligen inte röra sig om någon nyupptäckt kristen kyrkogård – ifall man nu inte har verkliga, substantiella indicier på det.

Kniv, bälte och kam skall ha hittats i minst en av gravarna – och att ge de döda gravgåvor är en klart HEDNISK och inte kristen sedvänja, som var totalt förbjuden av den katolska kyrkan under den tidiga medeltiden. Som jag många gånger påpekat, är det inte heller så enkelt inom arkeologin, att man enbart kan ställa sig upp och säga ”Jamen denna grav måste vara kristen” ifall man står inför en kistgrav, eller en jordbegravning, och man kan heller inte tvärsäkert utbrista ”Jamen denna grav innehåller en hedning” om det rör sig om en brandbegravning.

Gravskicket varierade starkt under i stort sett alla epoker av Sveriges förhistoria, och järnålderns slut var heller inget undantag. Snarare än tvärsäkra, hastigt gjorda antaganden under en skyddsgrävning inför ett villabygge, skulle man önska sig detaljerade forskningsrapporter, och säkra dateringar – men att få fram sådant, tar vanligen tid, och det kan man inte alltid omedelbart få vid skyddsgrävningar eller ”uppdragsarkeologi”.

Därför är det fullständigt fel av media att babbla, sluddra och ljuga om ”kristna vikingar från 900-talet” i ett svenskt kontext, för sådana uttalanden är inte vetenskap, och har ingenting med arkeologin som vetenskap att göra.

Visst – träkistorna man nu hittat kan ha varit täckta av ett valv, en konstruktionstyp av grav man inte sett tidigare, och som kan vara hämtad från utlandet – men vad bevisar det ? Att personerna i gravarna nödvändigtvis måste vara ”utlänningar” eller ”invandrare” – Nej, inte alls. Sådana osakligheter har man publicerat om Sigtuna tidigare – och här luktar det PK och tomma spekulationer lång väg – man ska aldrig vara för tvärsäker inom arkeologin, innan sista ordet är sagt – och det är det inte ännu.

”Eskilstunakista” i rekonstruktion från Örberga kyrka- utan kristna kors, fast med modern grafitti – jätte-jätte kristligt, eller hur ?

Vi skulle kunna resonera på ett analogt sätt om ”Eskilstuna-kistorna” – en annan föga spridd gravtyp, som bestod av en sorts tomma epitafier, som placerades ut på eller intill kristna kyrkor under sent 1000-tal till 1100-tal, men med tydligt hednisk ornamentik, och ibland vad som förefaller vara rent hedniska inskrifter, utan omnämnande av ”gud”, ”ande”, ”själ” osv. Var alla de personer som de tomma monumenten uppställdes över verkligen kristna, i ordets rätta bemärkelse ? – Nej, naturligtvis inte. Kristnandet var en process som tog många hundra år, och som inte var avslutad förrän på 1200-talet, så där ljuger media ånyo..

Silverskatt i Viggbyholm hittad – pusselbit i Attundalands bebyggelsemönster..

Sist jag alls nämnde sajten ”Arkeologerna” – som är en firma inom uppdragsarkeologi och inget annat – eller Svensk Arkeologisk Forskning överhuvudtaget, handlade det bland annat om en begraven hund i Sölvesborg – antalet hundbegravningar inom Riket, eller sakförhållanden som borde undersökas – inte bara i form av arkeologiska utredningar – är ju som bekant legio nuförtiden.

Men – alltnog – nu har landets ledande firma inom uppdragsarkeologins exklusiva fält hittat en hel silverskatt i Viggbyholm, Täby av alla platser. Vi kan bara hoppas, att fynden blir väl omhändertagna även efter det att dokumentationen är färdigställd, och Arkeologerna själva dragit vidare emot nya djärva mål, ty vi minns hur det gick med Torshammar-ringarna eller ”Amulettringarna” som de kristna senare ville kalla dem – de var ju också från Attundaland.  Under en viss Alica Bah Kunkes tid som Kulturminister i Sverige, hände det ju påfallande ofta att fornfynd, som hade med Asatro och Vikingatid att göra, systematiskt förstördes och gick direkt till metallåtervinningen – något som till och med Svenska Dagbladet uppmärksammade – den gången…anno 2017

Viggbyholms höghus skymtar i bakgrunden – för den som har lokalkännedom, är det lätt att räkna ut var utgrävningsplatsen låg, men inte ligger.. (Källa: Arkeologerna)

Utgrävningen genomfördes för hela ett år sedan. Det är viktigt att inte publicera arkeologiska nyheter för snabbt – rena säkerhetsskäl, eller förhöjd risk för plundring och rovgrävningar av diverse Sverigefientliga individer är tyvärr en påtaglig risk nuförtiden, särskilt i vissa storstadsområden – kombinerat med krav på allsidiga undersökningar, preparering, konservering och noggrann dokumentation av resultat, gör att hela nyhets-kedjan blir fördröjd.

Man har nu funnit en sk deponi från 1000-talet, bestående av bland annat inte mindre än åtta stora halsringar av lödigt silver, och 12 mynthängen – varav fem Dirhemer – en ren spottstyver jämfört med hur mycket myntat silver som hittats i enstaka skattfynd på Gotland – samt ett mynt från Rouen, i 900-talets Normandie. Alltsammans små, men viktiga pusselbitar, som inte säger så mycket var för sig eller som ett enstaka deponi-fynd betraktat, men något som måste ses i sitt större sammanhang, tillsammans med andra större byar, gårdstun och bebyggelseplatser i området.

Delar av silverskatten från Viggbyholm – Från fäder har den kommit – Till söner skall den gå  – och låt oss hoppas att den hamnar på ett museum, där fynd av den här kvaliteten hör hemma !

Boplatsen vid Viggbyholm hade alldeles uppenbart kontakter både i Västerled och Österled, och man kan minnas den gamle hävdatecknaren Ibn Fadhlan, som i sin berömda ”Risala” om Väringarnas vistelse vid Volga-Bulgar skriver, att en enstaka Dirhem, eller en grön glaspärla av samma värde (också glaspärlor anträffades i fyndet från Viggbyholm, men det står inget om deras färg – ordet för ”grön” på arabiska har flera bibetydelser) var en vanlig gåva för en man att ge till sin hustru – om han inte var mera betydande, för då kunde han i Österled köpa halskedjor av guld till hustrun, som hade flera tusen Dirhemers värde, och ofta kunde man se kvinnor, som hade minst 4 eller 5 sådana kedjor runt halsen.  Tyvärr har Ibn Fadhlans text ofta blivit förvanskad, förkortad och felöversatt i svenska skolböcker och populärhistoriska verk, men 1 Dirham var lika med ungefär tre gram lödigt silver, eller tre penningar på Vikingatiden – alltså var 1000 Dirhemer lika med ungefär 5,20 Mark silver – och för det kunde du köpa fem ridhästar, eller en större gård – 4-5 halskedjor av samma värde, var 4-5 stora gårdar, eller en hel by i Attundaland, som ännu består.

Låt oss värna våra fäders land, och berättelsen om de som levat här före ossmånga vill förstöra och skada vår historia – men vi i Attundaland ger inte upp !