Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…


		
Annonser

Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan

Nu lämnar jag den svenska dagspolitikens underbara värld för en stund, trots alla våra kärälskeliga stora ledares och politikers försök att kulturellt berika oss svenskar – för dessa förbannade blinda vrak tror ju alltjämt, att alla andra kulturer i hela Världen skall vara bättre än vår, dvs den svenska och Nordiska – fast ingenting kunde vara felaktigare. Vår kultur är minst lika bra och lika innehållsrik som någon annan, och den unkna rasism som numera riktas emot majoritetsbefolkningen eller 80 % av människorna i vårt land, är mycket svår att begripa, och helt omöjlig för mig som hedning att dela. Nog om detta, men men – det är valår i år – och nog kommer här mera…

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !