Om att dra sitt strå till stacken…

”Allt tjänar !” är ett gammalt hedniskt ordspråk. Igår var jag i en av de dagliga bloggarna inne på skillnaden mellan Gårdstomtar och Jultomten – som bara finns i singularis, till exempel – eller falska traditioner och äkta.  Jag gav er till och med löftet, att försöka prestera ett slags hednisk Julkalender genom att publicera 24 folksagor om just gårdstomtar, ända fram till Juldagen – och vad man lovar skall man hålla, för vi Hedningar och Asatrogna håller hårt på eder, och löftens ordagranna betydelse – utan förvanskningar, vill säga…

Somliga skall då alltid förvanska, och i sällskap med sådana, och gentemot dem, gäller inga löften och eder alls, för ”sådant läder skall sådan smörja ha” som det heter.

Underligt nog finns det en julsaga, som råkar vara spridd både i det Engelska Northumberland, och det Småländska Värend. Hylten-Cavallius, den kände folklivsforskaren, var först med att skriva ned den i sitt klassiska verk ”Värend och Wirdarna” redan på 1860-talet, och den går ut på att det på en rik gård fanns en ny ägare, som inte rätt förstod att värdesätta de första brukarna, eller gårdens ursprung.

En natt under hösten, och mitt i självaste skördanden och inhöstandet gömde han sig i ladan, och har man sett – vid Midnatt kom där en stor och förfärlig Gårdstomte in. Tomten bar på tre stora sädesskylar, och dem hade han burit tre milar, sade han.

Efter honom följde en mindre och människostor gårdstomte med två väldiga nekar över axeln, och till sist en liten varelse, knappt större än en handsbredd. Det var också en gårdstomte, och den bar på ett enda sädesax. ”Det var tungt” – ”jag orkar knappt” utbrast pysslingen, och stönade under sin börda.

 

Gårdstomten och Halmstrået, enligt Institutet för Språk och Folkminnens omtolkade version…

Då började den nye bonden skratta, och hade inte mycket bättre folkvett än att ha ropade: ”Du har väl inget att klaga över – ett enda strå – det är väl inte mycket att orda om !”

Då gav den störste gårdstomten mannen en rungande örfil, så att han halvt avsvimmad for i golvet. Och den andre, människostore, vände sig om och sa: ”Du ska veta att vår bror är nattgammal, som Vale själv – och är du inte nöjd, skall vi ta ifrån dig lika mycket som vi dragit hit

Så försvann de alla tre med ens, och kvar stod mannen i den dunkla ladan. Från den dagen hade han otur med allt han företog sig, men gårdstomtarna höll ord. De drog säden från den nye bondens lada över till grannarna, och varje sommar växte det dåligt på åkern, äringens kraft gick ur marken och skörden blev mindre och mindre för varje år. Då vart där strax färdigtröskat före Julen, och tröskandet kunde inte ske som förr på logen vid månsken.

Till slut måste den nye ägaren lämna både riket och gården – och han dog som en utfattig man.

Underligt nog finns samma berättelse – med samma sensmoral – också i Nordengland och Northumberland, och även så långt bort som i Ryssland, och de slaviska folkens berättelser om ”Domovoj” eller husandarna, har man hittat varianter av samma historia – med tre varelser, varav den minsta kånkar på ett enda halmstrå. Bara ett rent sammanträffande, en tillfällighet, en slump, orsakad av moderna sagoberättare ?

Nej, säger två Engelska författare – turistguiden ”Albion – a guide to Legendary Britain” av en viss Jennifer Westwood, tar upp samma berättelse, med den skillnaden att den hos henne skall handla om en företrädesvis skotsk ”Brownie” istället, som inte är ett bakverk, men väl ett folktroväsen. Katharine Briggs, en annan engelska – nämner samma sägen i ett av sina lexikon – också där förlagd till det gamla Danelagen, Danelaw i Nordengland…

Vilken är den förmedlande länken mellan Danelagen, Ryssland och Norden – där samma berättelse uppstod ?

Under vilken period i historien stod dessa länder i den tätaste kontakten med varandra, och när skulle en och samma saga eller berättelse kunna ha överförts utan svårigheter, eller utan andra språk och kulturers medverkan – vilket hade garanterat förskjutna motiv, och flera översättningsfel ?

Enligt mitt förmenande skulle det bara kunna ha hänt under en tidsepok, i alla fall efter vad som verkar vara troligast, eller mest sannolikt. Den epoken är naturligtvis Vikingatiden, eller Asatrons sista (?) storhetstid… I så fall, och om den hypotesen är riktig, borde det finnas fler sägner av samma ålder, eller fler folksagor som alla återfinns i precis samma delar av Världen, och tillhör samma kulturkrets.

Och – innan jag slutar – vad är sensmoralen i just den här tomtehistorien ? Vad går den ut på ?? – Allt tjänar, som sagt. Varje ord, varje handling, varje halmstrå, varje beslut, varje ed – allt fyller sitt mål. Men den som har oärliga motiv, och bara ser till att berika sig själv, när aldrig slutmålet.

 

I vilket Allmogen (och Hedniska Tankar) påminner om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Sajten Allmogen – som ägnar sig åt nyare svensk folkkultur – tar idag upp Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kända verk ”Wärend och Wirdarna” från 1863-68. Olof Hyltén-Cavallius, som han kallades under livstiden, räddade mycket av minnena av den Asatro som var levande i folkmedvetandet ännu under 1800-talets första hälft, framförallt vad hans småländska hembygd angick, och hans bok finns nu att läsa i E-upplaga. Det är faktiskt en värdefull insats för folkbildningen, som ”Allmogen” gör.

Inglinge Hög i Småland, efter Hyltén Cavallius

Folkslagsbeteckningen ”Wirdar” som namn på Värends ursprungliga invånare används idag inte så ofta, men de minnesgoda kommer kanske ihåg den från Frans G Bengtssons ”Röde Orm” där den flitigt förekommer i beskrivningarna av Skåningars och Smålänningars gränshandel och strider. Inte minst i skildringen av hur Wirdarnas kvinnor tog sig an den från kristendomen helt avfallne Fader Willibald, och gjorde en Frejs gode av honom, är läsvärd.

Hyltén Cavaliius började sina insamlingar av sagor, folkminnen och berättelser redan på 1830-talet, och hade alltså mer än 30 års erfarenhet, när han till slut bestämde sig för att bli etnolog och författare på allvar. En av hans bärande idéer i boken är att Sverige befolkades i flera omgångar, och han lanserar bland annat den något udda teorin att Trollen var minnet av utdöda urinvånare, något han fick från en annan forskare vid namn Sven Nilsson, som skrev en bok med titeln ”Skandinaviska Nordens Ur-invånare” redan 1838-43. Då var antropologin och paleontologin ännu inte upptäckt, och även om man upptäckte de första Neanderthal-fossilen redan på 1850-talet har det senare visat sig, att Hyltén-Cavallius tankar om ett nordiskt urfolk, vars genetiska minnen kanske lever kvar ännu idag, inte var helt fel ändå. Hur underligt det än kan låta, har alla dagens nordeuropéer faktiskt 7-8 % neandertal-DNA i genomsnitt.

Hyltén-Cavallius var sannerligen inte en man som väjde för vilda teorier. 1883, sex år före sin död, gav han Vetenskapsakademin i Stockholm en stor avhandling om Lindormen eller Draken i Småländsk folktro, där han på grundval av ett rikt intervjumaterial hävdade att Lindormen faktiskt fanns, och var en cirka 3-5 meter lång manförsedd giftorm, som faktiskt borde finnas i Sverige – ja han till och med utfäste en belöning på den dåförtiden svindlande summan av 1000 kronor till den som kunde leverera en död eller levande Lindorm till Sunnanvik, den herrgård där han själv var godsägare, men underligt nog hörde ingen av sig.. Ormen kunde inte bara ringla fram som ett hjul, utan också resa sig upp till två meter från backen, och spruta etter och gift över eventuella angripare. Inte mindre än 48 ögonvittnesskildringar lyckades Hultén Cavallius samla in, och det får kanske räknas som en bragd inom kryptozoologin, än idag, även om ingen har observerat Lindormar i Småland de sista 130 åren eller så..

Lindormar finns numera inte, sedan de blivit effektivt bekämpade av skarpskyttar från Kronobergs Regemente..

Men vida mer intressant var som sagt vad Hyltén Cavallius skrev om kvarvarande Odens- och Friggsdyrkan, och hur blot och offer fortfarande försiggick på gamla fornminnesplatser i Småland så sent som kring 1850-talet. Sunnanvik, den herrgård som Olof – som han kallades under livstiden – Hyltén-Cavallius bodde på, finns kvar än idag, och var åtminstone på 1980-talet kvar i samma släkts ägo. Viktigare är också att berätta en smula om hans liv, vilket ”Allmogens” författare glömmer.

 

Olof Cavallius var prästson, gick i skola i Växjö och blev 21 år gammal filosofie magister i Uppsala. 1839 började han på Kungliga biblioteket i Stockholm, och var nära vän med George Stephens, en engelsk arkeolog och runforskare, som på 1830-talet kommit till Sverige och bland annat roat sig med att översätta ”Frithiofs Saga”. Även om han inte kunde bli hedning under ett artonhundratal, som fortfarande plågades av kristet förtryck, så hade Hyltén-Cavallius onekligen starkt hedniska sympatier, och han hann med att grunda såväl Smålands Museum som Svenska Fornminnesföreningen – fullt seriösa och vetenskapliga verksamheter, som ju finns kvar än idag.

Men inte nog med det. Han lär också ha varit nära vän med Kung Oscar I, som till och med använde honom som spion i Köpenhamn och medlem i Sveriges underrättelsetjänst, ända tills Hyltén-Cavallius köpte Årsta Holmar och Årsta Herrgård utanför Stockholm, där han bodde mellan 1850 och 1857. Vintern samma år drunknade hans son i en isvak mellan Södermalm och Årsta Holmar, och 1856 utsåg Oscar I Hyltén-Cavallius som chef för Kungliga Teatern, som Dramaten då kallades – det lär ha skett med orden ”Min vän ! Jag vill att min vän genast antager den platsen” och Cavallius, som inte alls förstod sig på teater och heller inte hade det minsta fallenhet för yrket, fann sig 38 år gammal tvungen att lyda.

Gudalundar, Blotstenar och stensättningar var fortfarande orörda i 1850-talets Småland

August Blanches kända uttryck ”Det skall fan vara teaterdirektör !” fälldes visserligen tidigare, men Dramaten var ett enda virrvarr av intriger, kungens älskarinna Emilie Högkvist skulle ha de största rollerna, och teatern och dess skådespelerskor höll också på med dold prostitution, och dessutom gick teatern dåligt rent ekonomiskt. Hyltén-Cavallius fick skulden för allt i tidningarna, särskilt Aftonbladet, och nästa Kung – Karl XV – som blev ”Kron-Kalle” med hela svenska folket lär ha sagt att det var ”rent svinaktigt och fördjävligt” hur pressen behandlade Hyltén-Cavallius, men gjorde inte det minsta för att hjälpa honom, för se censur och censurdebatt hade Bernadotterna varit rädda för sedan Karl XIV Johans dagar, då det ju nästan blev revolution i Sverige. Allt detta och mer kan man få lära sig i en bok med titeln ”Smålands Sällsamheter” utgiven av Olle Ekstedt 1987.

Hyltén-Cavallius på äldre dagar

 

1860 beordrade Kungahuset Hyltén-Cavallius att bli chargé d’affaires i Rio de Janeiro, eftersom Brasilien räknades som en stark ekonomi på den tiden, och förmodligen ett land som skulle kunna ge oss import- och exportmöjligheter. Man nekade honom att ta familjen med sig, och i princip var det en ren landsförvisning som kvällspressen tvingat fram, och till råga på allt slog Hyltén Cavallius benet i en lår med böcker han som bäst höll på att packa inför avresan. Därav fick han ett infekterat och oläkt sår, som skulle plåga honom i resten av livet, och det så svårt att han inte kunde gå utan käppar och kryckor i sin levnads tid – djungelröta och brist på doktorer i Brasilien gjorde förstås inte saken ett dugg bättre.

Men Hyltén-Cavallius dog inte, som hans fiender räknat med. De Sverigefientliga krafter, som var igång redan då triumferade aldrig, och 1867 grundade han som sagt svenska fornminnesföreningen, och slog sig ned i den hembygd man på falsk och orätt grund tvingat honom att lämna. Han byggde ett stort antal vägar och broar genom hela Kronobergs län för egna pengar, och blev ordförande i Kronobergs Läns Hushållningssällskap, medan hans överlevande söner fortsatte inom det militära – vid Kronobergs Regemente, förstås. Jordbruket utvecklades, järnvägar drogs – allt genom hans försorg – och utöver att utveckla en hel landsända i Sverige, var han alltså verksam inom Asatro och fornforskning.

Sunnanå Herrgård, som den ser ut idag

Det berättas, att Hyltén Cavallius som över 70 års ålder kallats till Jäts Tingshus i ännu ett vägförvaltningsärende. Där ställde han sig upp inför rätten, och vägrade att sitta – fastän krokig och böjd, med kryckor och allt – för inför svensk lag, sade han, ska också kungen själv bli stående, sade han. Häradsrätten, bönderna och alla åhörare ska ha ställt sig upp de med och hurrat, för inte kunde de sitta ned, när den främste mannen och Smålänningen bland dem valde att stå, så gammal han var – och folkets kärlek blev hans hedersbevisning.

 

Åter ett verk av Hyltén-Cavallius – som räddade mycket av den svenska hedendomen…