Om en ÄRLIG PRÄSTMAN vid namn Hyltén-Cavallius…

Här och där finns ändå ärliga kristpräster i Sverige, trots att ”Svenska” Kyrkan är en fullständigt genomkorrupt, totalitär och politiserad makt-organisation, som står i en ohelig allians och ett osunt beroendeförhållande till de mörkaste och svartaste krafterna i det Svenska samhället. Själv har jag aldrig haft något emot de kristna, som tar avstånd från allt det här, och verkligen lever efter sina tio guds bud och sin bibel – de är hederliga människor efter sina förutsättningar, och de gör så gott de kan – det har jag aldrig förnekat.

En av dessa många, som ändå är ”Jordens salt” är prästen Gunnar Hyltén Cavallius, som syns på bild nedan. Han intervjuades idag av Alternativmediet ”Nyheter Idag” och det framgår, att han som jag är för en total avpolitisering av den Evangelisk-Lutheranska Kyrkan, och en bojkott av Kyrkovalet dessutom !

Det är två av mina krav, och att en präst ”Svenska” Kyrkan kunde gå samman med en HEDNING som jag – nej – det hade jag aldrig trott – men nu så är vi i alla fall Landsmän – och för mig, betyder det ordet mycket.

Jag anar att han kan vara släkt med den store folklivsforskaren och Hednaren Gunnar Olof Hyltén Cavallius, han som skrev ”Wärend och Wirdarna och räddade mycket av det Hedniska Småland åt eftervärlden, samtidigt som han också annonserade efter levande Lindormar – och bildade ett bolag för Lindormens infångande – ett företag som han dock hade lite mindre framång i, trots en frejdig insats på Krypto-Zoologins på 1800-talet så okända forskningsfält…

Hurusom Lindormar bekämpades av Indelta Soldater och Landsfiskaler i Småland på 1870-talet…

Nu gäller det dock en helt annan kamp, även om den är för rikets bästa. Gunnar Hyltén-Cavallius säger att alla politiska partier borde tåga ut ur ”Svenska” Kyrkan och lämna den ifred, för de har inte alls där att göra. Andliga och religiösa organisationer skall ägna sig åt just det andliga, och inte syssla med politik.

Hyltén-Cavallius, som själv har varit aktiv i nomineringsgruppen Frimodig kyrka (som vill att kyrkan ska vara fri från partipolitik), har inget emot att kyrkan styrs demokratiskt utan bara att politiska partier engagerar sig. —

– Nyheter idag 2021-06-15

För några år sedan kom Hyltén-Cavallius ut med boken ”Rännil blev till flod – nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”, som kan ses som ett bidrag till den forskning om Svenska kyrkans vänstervridning som Johan Sundeen banat väg för med sin stora studie om ”68-kyrkan”.

Under åren som Hyltén-Cavallius studerade drog en vänstervåg över världen och påverkade inte minst universiteten där även kristna studenter tog intryck av de nya idéerna.

– Man menade att Jesus var den första socialisten. Sådana påståenden kunde man höra hos somliga, berättar Hyltén-Cavallius. Varför ska man då bry sig om vad ett gäng unga vänsterkristna skrev i en liten studenttidning?

Hyltén-Cavallius svarar att en del av dem har gått vidare till att göra karriär och fått höga poster inom bland annat Svenska kyrkan och Socialdemokraterna. Ett exempel är K.G. Hammar som blev ärkebiskop.

Och inte bara det. Vi vet att DDR-spionen Alexander Radler var verksam i Lund, och att han hade täta band med den nuvarande Ärkebiskopen, Antje Jackélen – som också påståtts ha varit ”Individuelle Mitarbeiter” eller IM hos STASI, DDR:s fruktade underrättelsetjänst – men som märkligt nog v-ä-g-r-a-t göra avbön, och istället sagt att ”sanningen får vi veta först om 50 år trots att Radler aktivt arbetade för att placera oppositionella studenter i koncentrationslägret Hohenschönhausen i Berlin, där flera av dem begick självmord.

Den politiserade kyrkan har uppenbarligen många brott på sitt samvete, och detta var kanske inte det värsta brottet. Utlämningen av folkbokföringsuppgifter på Svenska officerare, piloter, kommunalmän, riksdagsledamoter och andra i det dåtida Sverige – alltsammans saker som Radlers nätverk gjorde, och som ledde till att Skattemyndigheten till slut fick ta över Folkbokföringen – är ett annat tydligt exempel på vad som kan hända, när man har en tydligt politiserad kyrka, som samarbetar med främmande makt och som driver en Vänsterideologi. Idag heter samarbetspartnern förstås ”Muslimska Brödraskapet” och inte längre STASI – men det är fortfarande samma sak som pågår..

Dessutom har Hyltten-Cavallius inte bara märkt av vilka Antje Jackélen eller personer som Anna Ardin är, och hur man hela tiden hycklar, fromlar och vrider och vänder på det kristna budskapet, bara för att det ska passa in i vänsterpolitiken. Han säger:

– Jag läste någonstans att någon hade sagt att ”Gud är inte hierarkisk – Gud är feminist”. Alltså, man tillskriver Gud precis de uppfattningar man själv har inom den aktuella politiken.

Hyltén-Cavallius konstaterar att även andra områden, som massmedierna och kulturvärlden, kan betraktas som vänstervridna. Men kyrkan… Det är särskilt allvarligt att man låter det här partipolitiska ta över så definitivt att man glömmer bort det viktigaste som är frälsningen och tron på Gud, Fadern och Sonen och Anden.

Så långt en sann Monoteist. Jag som hedning håller verkligen inte med om det där sista – tron på Allsmäktiga, totalitära krafter som en enda gud är vad som skapar diktaturer – Polyteism innebär alltid tolerans – men Hyltén Cavallius är i alla fall en ärlig man.

Vore alla kristna som honom, skulle vi Hedningar och Asatroende alldeles avgjort ha mindre problem, och därför säger jag eder: ”Sannerligen, Sannerligen – denne man skall få skåda SÄRIMNER – Ty hans tro har varit ren..”

SIC SEMPER PORCUS – IN HOC SIGNO VINCES !

Och dagens namn var Blenda…

Det är lätt att bli ”Bländad” här i tillvaron, särskilt av fake news, tillrättalagda poliskampanjer eller rena ”mediadrev”. Gårdagens namn var Blenda, enligt den gamla svenska almanackan, och Blenda är något såpass sällsynt som en genom minst fyra århundraden ständigt återkommande svensk historisk gestalt, fast hon sannolikt aldrig någonsin existerat. Men blotta tron på hennes faktiska existens, eller den felaktiga föreställningen om att hon på något sätt ändå måste ha existerat blev nära nog en religiös myt – som gjort nytta genom seklen. Som alla religiösa myter har den faktiskt också sin politiska betydelse, inte minst som feministisk legend – för Blendasägnen har – som andra författare före mig har visat – (Se till exempel Olle Ekstedts utläggning i ”Sällsamheter i Småland”, band 1) faktiskt medverkat till införandet av kvinnlig rösträtt, bibehållen lika arvsrätt för kvinnor såväl som för män, och mycket annat också – och Blenda slutade som en nu sorgligt bortglömd och begravd figur i en ”nationell opera” precis som ”Arnjot” (se gårdagens inlägg)

”Flickorna i Småland” och Blendas bortglömda här av påstådda kvinnliga Vikingakrigare…Som aldrig existerade i verkligheten, men var ”historisk sanning” när Hugo Hamilton skapade det här konstverket på 1830-talet

Krasst uttryckt är Blendasägnen en lokal, Småländsk folksaga om kvinnliga krigare på Vikingatiden, en myt som odlats också av Saxo Grammaticus på 1200-talet och av den landsflyktige biskop Olaus Magnus i sitt 1500-tal. Nuförtiden omhuldas myten om Vikinga-amazoner mest i dåliga amerikanska tv-serier, som skapat ett falskt ”Lagherta”-ideal, byggt på åtskilligt flummiga fantasier om dels Sköldmör (högst mänskliga) och dels Valkyrior (översinnliga och okulta varelser, vilket är något helt annat) trots att Hollywoods manusförfattare inte har kunnat hålla isär dessa två helt skilda grundbegrepp. Där finns det centrala i hela mytkomplexet.

Hollywood-versionen behöver man heller inte tro på…

Närmast krampaktigt, ja till hälften desperat har moderna arkeologer rådbråkat sitt fyndmaterial, och till varje pris försökt leda i bevis, att kvinnliga krigare från Vikingatiden ”bara måste” ha existerat. SVT.s produktion om ”Birkakvinnan” från förra sommaren bär fortfarande syn för sägen.  Men hur de än försökt – sista spiken i kistan – nästan bokstavligen – har varit påståendet om att kvinnan från en av Hjalmar Stolpes gamla kammargravar skulle ha varit bågskytt, trots hennes underdimensionerade överarmsben (det krävs stor styrka för att hantera en vikingatida långbåge eller ens en mindre båge med någon grad av effektivitet – den sammansatta arabiska bågen var inte känd här i Norden, men långbågar fanns här redan under jägarstenåldern) – i alla händelser har man på grund av hennes skelett helt fått överge alla tolkningar om att hon skulle kunna ha varit infanterist, eller hanterat yxa, sköld, svärd eller spjut – hennes kropp skulle aldrig någonsin ha orkat med det.

En annan kvinnograv från Norge, som man också i tilltagande desperation försökt göra om till bevis, innehåller en anorektiskt mager, knappa 1,60 lång individ, som var nära nog utmärglad av svält när hon dog. Hennes kranium är mycket välformat, och hon måste ha varit vacker under livstiden – en gracil, späd kvinnogestalt som hade passat bättre som balettdansös eller på en operascen – men nej – ack nej ! -någon ”krigarprinsessa” är hon inte heller. Vapenfynden i enstaka kvinnliga vikingagravar har fortfarande en mycket enkel och naturlig förklaring, om vi ska använda ”Occams rakkniv” eller vanligt sunt förnuft – och den ”tråkiga” sanningen är tyvärr den att ”krigsmans änka” under Vikingatiden fick med sig makens eller närmaste manliga anförvants vapenutrustning i graven, ifall han var död – kanske i främmande land – och det inte fanns några manliga arvingar att ge ättens vapen och familjens allra mest dyrbara ägodelar i arv till. Kvinnan kanske dog ogift, eller aldrig hann få några söner av annan orsak; och då kunde ingen ärva vapnen, och själva ätten dog ut – Hervorsagan, och Hervors besvär med att återerövra det fäderneärvda svärdet Tirfing, är en annan variant på det.

Skrönorna om Blenda tog ordentlig fart på 1600-talet, då en företagsam smålänning vid namn Petter Rudbäck (inte att förväxla med den senare Rudbeckius) fick tag i dem. Han byggde på vad som var levande folktradition, och tänkte sig att den berömda Bråvalla hed, inte alls skulle ligga i Östergötland där det nutida Bråvalla fortfarande finns kvar i form av en nu nedlagd flygflottilj, utan att platsen för Bråvallaslaget skulle vara det Småländska Värend. Under trehundra år eller mer har historikerna sedan grälat om när den fiktiva Blenda egentligen skulle ha levat – man har gissat på bronsåldern och 1467 före alla bleka kristusar, som man vid pingst vill lura på oss, 500-talet, ja så sena datum som diverse danska kungars 1200-tal har nämnts.

Danskarna skulle nämligen med en stor här ha fallit in i landet, när Alle, Värendsbornas och Reidgoternas kung, var ute i härnad med alla sina män, och det bara var kvinnor och barn kvar i landet. Fienden skövlade, brände och härjade – men Blenda lät budkavlen gå och bådade upp alla kvinnor hon kunde få tag i, och uppmanade dem att ta med sig alla brukbara vapen och dessutom gott om mat och öl… Med hjälp av tidig ortnamnsforskning och Erik Dahlbergs förr sin tid banbrytande kartverk ”Svecia Antiqua et Hodierna” skapade man ett helt ideologiskt landskap av Värendsskogarna, där det med kartans hjälp fortfarande går att mycket exakt följa hur striderna antogs ha gått till..

Blenda uppmanar Värends kvinnor till kamp för sitt land, denna gång av August Malmström på 1860-talet

Danskarnas första styrka fanns vid Möckeln. Deras anförare Taxe låg vid ett tillfälle drucken och sov nedanför Taxås klint, som förstås fått sitt namn efter honom, men då rullade kvinnorna ner ett stenblock, och dräpte honom. Men så kom Tumlinger, den danske kavallerichefen, och Danmarks kung med huvudstyrkan till Taxåsberget, och nu ökade plundringen och kriget i styrka. Enligt 1600-tals versionen var det först nu Blenda klev in i handlingen, och samlade kvinnohären vid Gemla. Här delgavs Blendas stora plan, och där hölls en formell och ordentlig ordergivning. Planen var – att på kvinnors vis – och inte alls i öppet krig, utan med bakslug lömskhet ställa till med gästabud, och så dräpa danskarna – och en plats, utbredd mellan Blädinge (som förstås ”bara måste” ha uppkallats efter Blenda) och Benestad ned till Dansjön, alltså Danernas sjö…

Danahären lurades alltså av kvinnor med fagra ord, och de lockades att bli kvinnornas män – samt gå på det stora gästabudet, där de söps berusade, så att Smålands glada jäntor – Sussilill och Sussiloo – kunde skära halsen av dem, allesammans. Så berättar sagan. En mer sannolik version säger att de lämnade mat och öl åt danskarna, för att sedan avvakta och vid rätt tillfälle storma ut med stänger och spjut ur skogarna – och så skulle den danska huvudstyrkan ha besegrats.

Men då hade man inte räknat med det tungt bepansrade kavalleriet, som ju fanns redan under den romerska järnåldern.

Om Blenda verkligen levat under romersk järnålder, skulle hon ha mött kavalleri liknande det sena romerska imperiets ”Comitatus” som var förebilden för Vendeltidens ryttare…

Minst 1000 ryttare – motsvarande en hel ”Ala Milliaria” alltså – sådana tunga ryttarenheter fanns verkligen, 1 för varje romersk legion – skulle ha bränt och härjat vid Ströby, söder om Salen – allt enligt ”Svecian” och 1600-talets väl förankrade lägesbild. Men Blendas kvinnohär skulle alltså ha överrumplat dem på bar gärning, plundrande inne i husen och med hästarna på bete. Så blev de alla liggande där obegravna, och av de utströdda liken, som lämnades åt hundar och korpar, fick ”Ströby” sitt namn. Man kan föreställa sig en scen, liknande den vid Stamford Bridgetungt kavalleri är alltid känsligt vid övergången av vattendrag – där kung Harald Hårdråde ju långt senare besegrades när kavalleriet väl var långt över bron och inne i byn Stamford, där den lätt kunde överrumplas av otränade civilister och massuppbåd. Sådant händer också i moderna krig. Tänk Ungernrevolten 1956, Prag 1968 eller ”Himmelska Fridens Torg” eller striderna runt TV-tornet i Vilnius, så sent som på 1990-talet. Pansar – av alla de slag – har oftast svårt med rörelsefriheten inne i en stadsmiljö, särskilt om de får begränsade eldlägen.

Några hundra meter norr om Blädinge Kyrka vid sjön Salens strand ligger än idag Blenda-stenen, omgiven av Domarringar från Järnåldern – och den folkliga traditionen har alltid och sen urminnes tider sagt, att det var här Blenda höll sitt tal till trupperna efter slutsegern – om man nu väljer att tro på sådana saker, eller försöker göra dem sannolika…

Omkring 1 km S Blädinge K:a ligger  gravhögen Tumlingerör – en helt annan plats med exakt samma namn finns också vid södra spetsen av Kronobergs Hed – och där skall förstås den danske Kavallerichefen Tumlinger vara begravd. Men en mil norrut, vid Dansjön; stod alltså huvuddrabbningen, där infanteriet skulle ha besegrats. Vid Dansjön finns ännu Kungshögarna där småländskorna skulle ha begravt den danske Kungen, samt en Olofshög, efter en okänd men framträdande Olof på den danska sidan, som för övrigt skulle ha slagits ihjäl vid Gräbbebacken och Kråkelidsbackarna,där kråkorna åt sig mätta på de stupades lik.

Söder om Åsnen ligger Odensjö och Skäggalösa, dit Blendas amazoner skall ha dragit sig tillbaka. Själv ska hon ha bott på en kulle nära byn, säger den Småländske geografen och journalisten Olle Ekstedt, som i detalj studerat allt detta. Att Åsnen har med Asarna att göra är faktiskt tänkbart, och att Odensjön faktiskt är ett äkta ”teoforiskt ortsnamn” trots alla kristna bortförklaringar, är ett faktum. Folktraditionen utpekar ”Moderhögen” några kilometer syd Odensjön som en hög till ära för Frigg, Odens maka – och runt denna hög sprang Blenda och hennes kvinnor nakna, alldeles som i Frans G Bengtssons litterära skildring av Wirdarnas kvinnor vid Kraka Sten i Röde Orm..

Lustigt nog har ingen konstnär vågat avbilda den scenen, som Zorn eller andra stora målare väl b-o-r-d-e ha målat…

Sant är emellertid, att det närmare Åsnen finns en gravhög vid namn Gudahögen, tillägnad alla gudar som ett Allgudavi. Där skall traktens folk faktiskt ha firat Pingst och Midsommar med offer av mat och dryck – precis som Blenda och ha hällt ned blotet i ett stenhål, allt enligt Hyltén-Cavallius under det sena 1800-talet.

Så finns det mystiska Blodberget, som också är en del av Värends högst verkliga geografi. Blotberget, som det är fråga om har på högst svaga grunder av folkfantasin knutits till Blenda-legenden, men inne i berget ska det ha funnits en grotta, benämnd ”Puka Kyrka” efter det småländska namnet på den kristne djävulen, men där helgade kvinnorna Oden och satte fram en blotskål fylld med det härligaste och rödaste blod till hans ära, och kanske står den kvar därinne än – grottans ingång skall ha rasat igen på 1600-talet, sägs det.

Här kunde nu Blendasägnen ha slutat – men se – det gjorde den inte alls…

Det är nu som Feminismen och Blendas senare historiska betydelse kommer in i bilden, smygande och krypande till en början, men sedan ökande till ett rent crescendo !

Kung Alle och Reidgoterna kom naturligtvis hem så småningom, säger folktraditionen, och fick veta vad Blenda och kvinnohären hade gjort. Så belönades anförerskan med den kostbaraste egendom, och alla kvinnor i Värend fick till evig åminnelse av sin tapperhet i fält de privillegier och friheter som kallats Värends rätt – och som faktiskt i flera hundra år varit verkliga rättsregler och gällande lag, som man åberopat sig på – på riktigt !

Värends rätt hade många regler och paragrafer, men i verkligheten handlade ytterst få av dem alls om kvinnor, men det lyckades man under seklernas gång glömma bort, liksom det faktum att i stort sett ALLA hedniska lagar innehöll lika arvsrätt och del i arv, för kvinnor som för män. Det var bara med kristendomens införande och den mörka medeltiden, som kvinnornas ställning i samhället försämrades, och så är det ännu under alla Monoteistiska religioner – tänk bara på islam, till exempel – ifall ni glömt bort vad Monoteismen automatiskt för med sig, för alla kvinnors del.

Värendsrättens väsentligaste punkter, skulle ha varit:

  • Man och kvinna har rätt till halvpart var i boet, och gemensam egendom. Vid skilsmässa, tar de ut hälften var.
  • Syster och bror har lika arvsrätt
  • Värends kvinnor skall ha rätt att ha trummor och pipor före sig i bröllopståget, som vid krigsparad, och bära ett rött bälte om livet, som krigsmän och soldater.

Precis som den Hedniska Lucian bär Värends kvinnor än idag just ett rött band om livet, efter det att de blivit vuxna och alltså menstruerar, eller är fruktsamma. Enkel hednisk symbolik, som inte är svår att förstå – även om vissa skulle kalla den för ”kuriosa”. Viktigare är att flera Svenska Kungar på fullt allvar trott på Blenda-Sägnen, och att Blenda helt utan minsta skämt och ironi använts som argument för kvinnlig rösträtt i den svenska Riksdagen – så sent som på 1920-talet

Om hon inte fanns” kantänka, skulle det alltså ”varit nödvändigt att uppfinna henne” – och därmed punkt slut…

Här en liten kronologi till sist, ur ”Smålands Sällsamheter”

  • 1691 – Sveciaverkets karta över ”Bråvalla Hed” ritas – ett tänkt stridsförlopp utarbetas, enbart med ortnamn, geografi och existerande folktradition som bas..
  • 1693 – Karl XI tillförsäkrar Värends kvinnor deras gamla rättigheter – Blenda är accepterad som historisk sanning, helig och okränkbar
  • 1734 – I 1734 års lag bekräftar den Svenska Riksdagen Värendskvinnornas rättigheter, för andra gången
  • 1743 – En viss prästättling vid namn Colliander disputerar med en avhandling vid Uppsala Universitet. Blenda är historisk sanning.
  • 1772 – Teaterkungen Gustav III stadfäster i namn av Blenda alla Värendskvinnors rättigheter, giltiga för ”evig tid”
  • 1822 – Stagnelius utger dikten ”Blenda” på 246 strofer med blod, romantik, kärlek och död
  • 1841 – Biskopen Esaias Tégner – som har tydlig smak för hedendom – skriver ”Kronbruden” med en Värendsbrud i Blendas tradition
  • 1843 – Karl XIV Johans kröning och den förste Bernadotten firas på Kungliga Teatern i Stockholm med pjäsen ”En Majdag i Värend” med Blenda och kvinnliga soldater. Handlingen kretsar kring arvsrätten, en historisk sanning, giltig för evig tid
  • 1845 Alla svenska kvinnor får i svensk lag automatiskt Blendas och Värendskvinornas giftorätt och arvsrätt, just för att de är svenska kvinnor.
  • 1860 – August Malmström målar sin Blenda-tavla. Ett första tvivel på historiens ”äkthet” börjar födas bland konstkritikerna
  • 1863 – Folkskolans Läsebok utkommer. Blenda-legenden presenteras för generation efter generation av svenska skolbarn
  • 1874 – Dansjö Bränneri på Blendas gamla krigsskådeplats börjar tillverka ”Dansjö Blenda Pounch”. Hon kommersialiseras i Punsch-patriotismens namn…
  • 1876 – Kungliga Svenska Operan har premiär på Operan ”Blenda” av PA Ölander. Hon är nu omtolkad till legend, inte faktisk historia
  • 1882 – Samma Opera spelas i Paris – en enorm succé enligt svenska journalister, men den spelas aldrig mera där…. av någon anledning

Nu har vi ”Lagertha” och Hollywood… Historien upprepar sig – men källkritik och kritiskt tänkande, är fortfarande lika viktigt i dagens mediabrus…

I vilket Allmogen (och Hedniska Tankar) påminner om Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Sajten Allmogen – som ägnar sig åt nyare svensk folkkultur – tar idag upp Gunnar Olof Hyltén-Cavallius kända verk ”Wärend och Wirdarna” från 1863-68. Olof Hyltén-Cavallius, som han kallades under livstiden, räddade mycket av minnena av den Asatro som var levande i folkmedvetandet ännu under 1800-talets första hälft, framförallt vad hans småländska hembygd angick, och hans bok finns nu att läsa i E-upplaga. Det är faktiskt en värdefull insats för folkbildningen, som ”Allmogen” gör.

Inglinge Hög i Småland, efter Hyltén Cavallius

Folkslagsbeteckningen ”Wirdar” som namn på Värends ursprungliga invånare används idag inte så ofta, men de minnesgoda kommer kanske ihåg den från Frans G Bengtssons ”Röde Orm” där den flitigt förekommer i beskrivningarna av Skåningars och Smålänningars gränshandel och strider. Inte minst i skildringen av hur Wirdarnas kvinnor tog sig an den från kristendomen helt avfallne Fader Willibald, och gjorde en Frejs gode av honom, är läsvärd.

Hyltén Cavaliius började sina insamlingar av sagor, folkminnen och berättelser redan på 1830-talet, och hade alltså mer än 30 års erfarenhet, när han till slut bestämde sig för att bli etnolog och författare på allvar. En av hans bärande idéer i boken är att Sverige befolkades i flera omgångar, och han lanserar bland annat den något udda teorin att Trollen var minnet av utdöda urinvånare, något han fick från en annan forskare vid namn Sven Nilsson, som skrev en bok med titeln ”Skandinaviska Nordens Ur-invånare” redan 1838-43. Då var antropologin och paleontologin ännu inte upptäckt, och även om man upptäckte de första Neanderthal-fossilen redan på 1850-talet har det senare visat sig, att Hyltén-Cavallius tankar om ett nordiskt urfolk, vars genetiska minnen kanske lever kvar ännu idag, inte var helt fel ändå. Hur underligt det än kan låta, har alla dagens nordeuropéer faktiskt 7-8 % neandertal-DNA i genomsnitt.

Hyltén-Cavallius var sannerligen inte en man som väjde för vilda teorier. 1883, sex år före sin död, gav han Vetenskapsakademin i Stockholm en stor avhandling om Lindormen eller Draken i Småländsk folktro, där han på grundval av ett rikt intervjumaterial hävdade att Lindormen faktiskt fanns, och var en cirka 3-5 meter lång manförsedd giftorm, som faktiskt borde finnas i Sverige – ja han till och med utfäste en belöning på den dåförtiden svindlande summan av 1000 kronor till den som kunde leverera en död eller levande Lindorm till Sunnanvik, den herrgård där han själv var godsägare, men underligt nog hörde ingen av sig.. Ormen kunde inte bara ringla fram som ett hjul, utan också resa sig upp till två meter från backen, och spruta etter och gift över eventuella angripare. Inte mindre än 48 ögonvittnesskildringar lyckades Hultén Cavallius samla in, och det får kanske räknas som en bragd inom kryptozoologin, än idag, även om ingen har observerat Lindormar i Småland de sista 130 åren eller så..

Lindormar finns numera inte, sedan de blivit effektivt bekämpade av skarpskyttar från Kronobergs Regemente..

Men vida mer intressant var som sagt vad Hyltén Cavallius skrev om kvarvarande Odens- och Friggsdyrkan, och hur blot och offer fortfarande försiggick på gamla fornminnesplatser i Småland så sent som kring 1850-talet. Sunnanvik, den herrgård som Olof – som han kallades under livstiden – Hyltén-Cavallius bodde på, finns kvar än idag, och var åtminstone på 1980-talet kvar i samma släkts ägo. Viktigare är också att berätta en smula om hans liv, vilket ”Allmogens” författare glömmer.

 

Olof Cavallius var prästson, gick i skola i Växjö och blev 21 år gammal filosofie magister i Uppsala. 1839 började han på Kungliga biblioteket i Stockholm, och var nära vän med George Stephens, en engelsk arkeolog och runforskare, som på 1830-talet kommit till Sverige och bland annat roat sig med att översätta ”Frithiofs Saga”. Även om han inte kunde bli hedning under ett artonhundratal, som fortfarande plågades av kristet förtryck, så hade Hyltén-Cavallius onekligen starkt hedniska sympatier, och han hann med att grunda såväl Smålands Museum som Svenska Fornminnesföreningen – fullt seriösa och vetenskapliga verksamheter, som ju finns kvar än idag.

Men inte nog med det. Han lär också ha varit nära vän med Kung Oscar I, som till och med använde honom som spion i Köpenhamn och medlem i Sveriges underrättelsetjänst, ända tills Hyltén-Cavallius köpte Årsta Holmar och Årsta Herrgård utanför Stockholm, där han bodde mellan 1850 och 1857. Vintern samma år drunknade hans son i en isvak mellan Södermalm och Årsta Holmar, och 1856 utsåg Oscar I Hyltén-Cavallius som chef för Kungliga Teatern, som Dramaten då kallades – det lär ha skett med orden ”Min vän ! Jag vill att min vän genast antager den platsen” och Cavallius, som inte alls förstod sig på teater och heller inte hade det minsta fallenhet för yrket, fann sig 38 år gammal tvungen att lyda.

Gudalundar, Blotstenar och stensättningar var fortfarande orörda i 1850-talets Småland

August Blanches kända uttryck ”Det skall fan vara teaterdirektör !” fälldes visserligen tidigare, men Dramaten var ett enda virrvarr av intriger, kungens älskarinna Emilie Högkvist skulle ha de största rollerna, och teatern och dess skådespelerskor höll också på med dold prostitution, och dessutom gick teatern dåligt rent ekonomiskt. Hyltén-Cavallius fick skulden för allt i tidningarna, särskilt Aftonbladet, och nästa Kung – Karl XV – som blev ”Kron-Kalle” med hela svenska folket lär ha sagt att det var ”rent svinaktigt och fördjävligt” hur pressen behandlade Hyltén-Cavallius, men gjorde inte det minsta för att hjälpa honom, för se censur och censurdebatt hade Bernadotterna varit rädda för sedan Karl XIV Johans dagar, då det ju nästan blev revolution i Sverige. Allt detta och mer kan man få lära sig i en bok med titeln ”Smålands Sällsamheter” utgiven av Olle Ekstedt 1987.

Hyltén-Cavallius på äldre dagar

 

1860 beordrade Kungahuset Hyltén-Cavallius att bli chargé d’affaires i Rio de Janeiro, eftersom Brasilien räknades som en stark ekonomi på den tiden, och förmodligen ett land som skulle kunna ge oss import- och exportmöjligheter. Man nekade honom att ta familjen med sig, och i princip var det en ren landsförvisning som kvällspressen tvingat fram, och till råga på allt slog Hyltén Cavallius benet i en lår med böcker han som bäst höll på att packa inför avresan. Därav fick han ett infekterat och oläkt sår, som skulle plåga honom i resten av livet, och det så svårt att han inte kunde gå utan käppar och kryckor i sin levnads tid – djungelröta och brist på doktorer i Brasilien gjorde förstås inte saken ett dugg bättre.

Men Hyltén-Cavallius dog inte, som hans fiender räknat med. De Sverigefientliga krafter, som var igång redan då triumferade aldrig, och 1867 grundade han som sagt svenska fornminnesföreningen, och slog sig ned i den hembygd man på falsk och orätt grund tvingat honom att lämna. Han byggde ett stort antal vägar och broar genom hela Kronobergs län för egna pengar, och blev ordförande i Kronobergs Läns Hushållningssällskap, medan hans överlevande söner fortsatte inom det militära – vid Kronobergs Regemente, förstås. Jordbruket utvecklades, järnvägar drogs – allt genom hans försorg – och utöver att utveckla en hel landsända i Sverige, var han alltså verksam inom Asatro och fornforskning.

Sunnanå Herrgård, som den ser ut idag

Det berättas, att Hyltén Cavallius som över 70 års ålder kallats till Jäts Tingshus i ännu ett vägförvaltningsärende. Där ställde han sig upp inför rätten, och vägrade att sitta – fastän krokig och böjd, med kryckor och allt – för inför svensk lag, sade han, ska också kungen själv bli stående, sade han. Häradsrätten, bönderna och alla åhörare ska ha ställt sig upp de med och hurrat, för inte kunde de sitta ned, när den främste mannen och Smålänningen bland dem valde att stå, så gammal han var – och folkets kärlek blev hans hedersbevisning.

 

Åter ett verk av Hyltén-Cavallius – som räddade mycket av den svenska hedendomen…