Karl E H Seigfried om ”Vargkrameri” och andra avarter.. (artikel från 2 November 2016)

Borta på den allmänt hedniska bloggen ”The Wild Hunt” i USA skrev den kände professorn Karl E H Seigfried från Chicago – som också har en prisbelönt blogg om Nordisk Mytologi en intressant artikel om Tyr, Fenrisulven och vissa urspårade ”individers” faiblesse för ”vargkrameri”, Varulvar, påstådd sk ”Teriantropi” (alltså folk som går omkring och tror sig vara djur och har varulvsföreställningar – sådant är helt enkelt inte friskt !) samt andra dylika avarter av Asatro. Den gode professorn inleder sin artikel med att påstå att Myten om Tyr och Fenrisulven skulle vara den enda autentiska myt om Tyr vi har kvar – det är som vi ska se i nästa inlägg en helt felaktig slutsats, om ni frågar mig, och övergår sedan till att resonera om Tyrs betydelse under det 21:a seklet, eftersom det råkade vara en tisdag eller med andra ord Tyrs dag igår..

Herr professorn retar sig också på användandet av sk ”memes” eller vissa bilder och illustrationer som numera ”flyter runt” på nätet och ändå kan användas av alla och envar. Själv tycker jag att de är utmärkt hednisk propaganda, och att de kan användas som naturlig motvikt till all kristen propaganda som förekommer i Sverige och Norden, till exempel. Hela tiden resonerar Karl E H Seigfried efter sitt eget snäva amerikanska perspektiv, och går i polemik med vissa amerikanska asatroende, helt utan förståelse för att den situation som möter oss här i Norden och framförallt Sverige är annorlunda, mycket beroende på att han inte verkar kunna så mycket om svensk samtidshistoria.

 

Han redogör för hur Tiw, Tiwas, den gamle Indoeuropeiske himmelsgud från bronsåldern som senare blev Tyr, också finns omnämnd på en inskrift från Hadrianus Mur uppe i Skottland på 300-talet enligt vår tideräkning (hela Frisiska kohorter dyrkade Tyr bataljonvis – och det är som vi ska se en mycket betydelsefull detalj), och hur friserna tillbad honom som ”Mars Thingsus” eller Tingets, folkförsamlingens gudom – samma ord Ting syns ju för övrigt i våra svenska Tingshus – och hur Tyrs offer av sin högra hand för rättvisans sak sågs som en sinnebild för den självuppoffrande, samhällsupprätthållande krigaren.

Problemet är som vanligt ”fornsedarna” och andra avarter som inte har med Asatro att göra, och professorn konstaterar:

There is a subset of modern Heathenry that seems to valorize the wolf’s violent threat over Tyr’s protection of the community. The image of the snarling wolf appears on Heathen jewelry, logos, avatars, websites, and memes. Common to the many variations of this theme is the embrace of the attacking wolf as role model set in opposition not to the one who guards the community, but to sheep who are portrayed purely as prey for the wolf.

Somliga dumskallar vänder alltså upp och ned på hela Tyrsmyten, och börjar dyrka vargen Fenris istället. Detta är raka motsatsen emot vad det goda samhället står för, och vad goda Hedningar borde göra, anser professor Seigfried. Visserligen ingår Ulfhednar och Bärsärkar i den Asatrogna föreställningsvärlden, skriver han – utan att märka att det hjälmbleck från en svensk vendeltida hjälm jag visar här ovan föreställer en med galtmask försedd figur – erinrande om Särimner – inte alls föreställer någon Ulfhedin, som vissa trott. Tvärtom kommer hjälmblecken ju från Björnhovda (som betyder Björnhuvud och inte varghuvud) i Torslunda socken, och visar en dansande Oden, samt krigare med Särimners Vildgalt på hjälmarna. Detta har jag redan skrivit om, men herr professorn i USA kan tydligen inte läsa innantill, eller studera arkeologiska källor…

För övrigt missar han helt, att Bärsärken som andlig krigare är en figur som är mycket mer svår att förstå – om man inte mognat inom denna andliga sfär och tradition – något som han i egenskap av amerikan verkar helt utestängd ifrån.. Vi skulle kunna jämföra med Britt Marie Näsströms bok om Bärsärkar som behandlar dem ur ett helt annat – och mycket intressantare – perspektiv. Att inte förstå vad andliga krigare i själva verket är, skjuter över målet – men även Tyr avbildas just på Torslunda-plåtarna – liksom Fenris – vilket också är ett intressant faktum i sig… Kopplingen Särimner – Bärsärkar – bör heller inte försummas..

En bok Karl E H Seigfried aldrig läst, inte förstått och inte känner till – de som är begränsade till Amerikansk Engelska missar så mycket av vår Nordiska kultur, och kan inte förstå den…

Nå, för att fortsätta den amerikanske professorns argumentation, så noterar han att Kveldulf Skallagrimsson, till exempel, knappast var någon avundsvärd figur, utan snarare tvärtom, och att den gamla myten om Sigmund och Sinfjötle – far och son som ”löpte i varghamn” slutligen brände upp vargpälsarna, och aldrig mer gav sig in på sådan ”svart sejd” eller förtrollning. Han konstaterar:

In both cases, the closest bonds of kinship and community are broken by the assumption of wolf-like character. Is this something to be celebrated? If so, it goes directly against the example of the god Tyr as binder of the wolf that threatens the community.

Jag har även nämnt Odens två vargar Gere och Freke – som en annan amerikansk akademiker, Terry Unger – nyligen såg som en symbol för de låga drifterna i människan, som Oden håller i schack. Seigfried påstår att båda namnen skulle betyda girighet – vilket är fel i sak.

The names of the wolves both translate as “greedy.

Wrong. Dead wrong, and an incorrect translation – Mr professor. ”Freke” does not translate as greed. It translates as brashness, rashness, impulsivity, impudence. Impudence and greed are NOT the same thing, as any fool can see… Compare with contemporary German, the word ”frech” – zb ”Diese verdammte Amerikaner sind frech geworden !” or contemporary Norwegian Frekk, Swedish ”fräck” which also means ribald, cheeky etc 🙂

Men – för att återvända till Karl E H Seigfrieds centrala argument – alla dessa fornsediska ”vargkramare” och idoliserandet av Fenris – ”Träskresen” (vilket är en tänkbar tolkning av namnet) är egentligen emot allt vad Asatro står för, hävdar han. Forntidens folk – över hela Europa och överallt där vargar förekommer, var säkerligen inga ”vargkramare” och tyckte inte om vargens asociala och ödeläggande egenskaper, av uppenbara skäl. Vargen tvärtom avskyddes, och dyrkades aldrig, mycket beroende på att det är Tyr och rättvisan, och inte vargen som är värd någon hyllning, konstaterar Karl E H Seigfried, och i det vill jag själv hjärtligt instämma och hålla med.

In the era described in the Icelandic sagas, the wolf is the symbol par excellence for that which endangers society. Prof. Jesse L. Byock writes of the Old Norse term for one man killing another in stealth and hiding his action: “The killer was then referred to as a morð-vargr, murderer (literally, killer wolf), and was beyond the pale of the law.”

Till detta skulle vi kunna lägga uttrycket ”Vargr Véum” ( a wolf in the (sacred) enslosure) eller den nutida svenska frasen Varg i Veum, som en ytterst välkänd symbol. Det betyder något man inte vill ha in i helgedomen, Viet eller religionen, helt enkelt. ”Fornsederi” – personer som tror sig vara varulvar och liknande hör inte hit, helt enkelt.

Redan Snorre syftar på detta, när han i Gylfaginning anger att Ulven ”Löste sig ur Ledung (eller Löding) och Dräpte sig ur Drome”  om de två bojor Fenris spräckte innan han bands med bojan Gleipner – som är gjord av idel omöjliga ting – intellektets seger över råstyrkan, alltså. Ledung är en Ledungsflotta, landets samlade härsmakt -och Drome ett namn för ett krigsskepp, en Dromund – Fenris är alltså vad man kallar en värnpliktsvägrare, en svikare av försvarsplikt, en som inte ställer upp för sin nation och sitt samhälle – i klar motsats till den rättvise Tyr -det är det Sturlassson försökte säga – men i och för sig, olika falla ödets lotter, inte alla Midgårds barn är lika kloka – och är man ingen andlig krigare – så förstår man inte det här.

Seigfried, för sin del – har helt missat dessa detaljer, och tar inte alls upp dem.

Man ser det man vill se, eller kan se, godvänner.. Hos Tyr, eller någon annanstans..

Ture Lång från Skänninge – en Hednisk Tyrsbild ? (inlägg från 2 November 2016)

Om nu Professor Karl E H Seigfried borta i Chicago säger att vi kanske inte har något kvar av Tyr, utom historiens vittnesbörd och myten om Fenris, så har han präktigt fel – i alla fall enligt vad jag tror. Liksom av en ren händelse skrev den intressanta och välinformerade bloggen ”Svenska Kulturbilder” om Ture Lång i Skänninge för någon dag sedan. Redan Olaus Magnus i sin ”Historia om de Nordiska Folken” nämnde Ture Långs bild, som beskyddade den urgamla Skänninge Marknad – den anses ha anor från hednisk tid och från 1000-talet. Ture Lång var ingen person utan en enorm bildstod – högre än tre mäns sammanlagda kroppslängder – som stod som en symbol för lag och ordning i staden, precis som guden Tyr. Och ingen vet, varifrån denne Östgötske ”Tures” namn kommer – månne är hans namn härlett av Tyr… ? I ena handen höll han ett enormt ölstop, som rymde fyra kannor eller närmare åtta liter öl – det ansågs vara vad en man ensam kunde dricka på en marknadsdag – och på ryggen stadens stenar (med en vikt på sådär 24 kilo) fästade vid en rejäl påk, så att statyn såg enhänt ut…

Den återuppståndnee Tyr, eller ”Ture Lång” i Skänninge – fruktad bevarare av lag och rätt...Han har funnits på plats sen 1990, och väger över tre ton

Olaus Magnus, den siste katolske biskopen i Sverige, skrev annars mycket om Tyr – apropos gudabilderna av Thor, Woden och Fricco (som han stavade) i Gamla Uppsala, och han nämnde även Tyr eller Mars i sin text. Dock bortförklarade han Ture Lång som en kopia av en Rolandsstod, något han visste fanns i Tyska städer – han kunde ju inte rakt av skriva för alla sina läsare nere i Europa att en livs levande hednisk avgud fanns att se på stora torget i vad som då var en av Sveriges största handelsstäder…

I Biskop Brynjufssons Edda från det isländska 1600-talet såg Tyr ut såhär. Märk likheten med de Europeiska Rolandsstoderna..

Men vem var då denne mystiske ”Riddar Roland” – förebild till den senare ”Orlando Furioso” som sågs som en förebild över hela kristenheten, och som den bekanta ”Chanson de Roland” eller Rolandssången handlade om ? Rolandssången är från tusentalet, och behandlar en fiktiv gestalt vid namn ”Hroutland” eller ”Han som råder över landet” (Jämför namnet Erik eller Yngve som ett ”noanamn” eller ett hemligt kodord för Herren Frej) som skulle varit en frisisk vapendragare till Karl den Store under 700-talet.

Den enda samtida historiska källa som alls nämner honom, är en enda krönika kallad ”Vita Caroli Magni” av en tysk munk vid namn Einhard, som skriver att

Rotlandus” britannici littoris (limitis) praefectus, cum aliis pluribus interficiuntur.

Eller att Hrodland skulle varit ansvarig för försvaret av ”den brittiska kusten” eller med andra ord Frisland, som vetter mot Britannien – redan romarna hade en flottprefekt med samma titel – men bevisligen var Frisland aldrig erövrat på Karl den Stores tid, och lustigt nog nämns redan Frisland och Friserna som hängivna Tyrs-dyrkare, och tillbedjare av både himmelsguden Ziu och ”Mars Thingsus” – tingsplatsernas gud – som vi såg i det förra inslaget. År 779 stod det ödesdigra Slaget vid Roncesvall – i Pyrenéerna – det som karl den Store kallade ”Spanska Mark” och där skulle alltså Roland eller en helt hednisk friser ha varit med…

Rolands död, enligt de medeltida legenderna

På väg hemåt efter en resultatlös expedition emot det moriska och hedniska Spanien skulle Roland fört befälet över eftertruppen, eller den bakersta av de tre schiltroner eller marschbataljoner Karl den Stores armé var indelad i. Basker och andra hedniska folk lurade i Roncesvaux-passet, som finns kvar än idag, och överföll inte förtruppen, inte huvudstyrkan utan just eftertruppen eller trossen, som Roland var satt att försvara. Han hade ett enormt horn – en Oliphant – eller elefantbete vid sin sida – alla hedniska Himmelsgudar har horn som Heimdall – men Roland vägrade tre gånger att blåsa i hornet, bara för att få Karl den Store och huvudstyrkan att vända om, eftersom han inte ville utsätta kungen för fara. Lojal som få blev han nedgjord med alla sina män – en symbol för ridderliga dygder – medan Karl den ”store” och de kristna fegt smet undan... Också det faktum att Rolands hand huggits av, samt hans modiga självoffer – att själv gå i döden för att rädda sina kamrater – är ju något som just utmärker Tyr – se myten om Fenris som exempel…

Är ”Roland” och Tyr därför ursprungligen samma gestalt ? – ja vem vet – sånt kan man inte bevisa..

I Salamanca, Spanien – bevarar de kristna än idag ”Rolands Horn” som en oerhörd dyrgrip. Forskare har konstaterat, att detta elefenbensarbete inte alls kommer från Frankernas 700-tal, utan från Västgoternas 500-tal i Spanien istället.. Kanske finns bilder av Tyr och Fenris på hornets kant ??

Många kristna forskare har genom åren ansett, att Rolandsstoder först skulle blivit vanliga i Tyskland och Europa på 1100-talet, sådär hundra år efter det att ”Rolandssången” skrevs, och en ursprungligen Asatrogen hövding gjordes om till skolexemplet på en kristen riddare.. Man påstår till och med, att Skänninges Tore Lång ”helt säkert” skulle vara tysk import, ungefär som om människor i Sverige vore helt oförmögna att komma på något själva, och måste låna allt utifrån. Att traditioner kan ha kommit från Norden, och spritts till kontinenten, har aldrig föresvävat dessa djupt rasistiska kristna ”forskare” – och förutom det kan ju spåren och förebilderna ha ”korskopplats” åtskilliga gånger fram och tillbaka under seklernas gång. Riddaridealet uppstod i det hedniska Norden, och fanns redan i de isländska sagorna – och Sigurd eller Siegfried drakdödaren var också en samgermansk figur, liksom Tyr, Ziu eller Tiwas..

Den mest kända av alla Rolandsstoder – den från Bremen – som nu är UNESCO-märkt Världsarv

Nästan alla Rolandsstoder är ”enhänta” på det viset att ena handen eller armen skyms av en sköld, och ibland bär de sitt svärd instucket i armhålan, istället för i handen. Denna märkliga ”enhänthet” är också en likhet med ”Hin Einhenti Ass” – eller Tyr… (ingen har uppmärksammat det, så vitt jag vet – den teori jag nu lanserar är helt min egen)

Också i Riga, ja över hela österrjsöområdet står Roland staty – överallt som en beskyddare av lag och rätt, precis som Tyr – och en frihetssymbol för självständiga städer – sk ”Rolandsstäder” som också hade rätt att hålla egna ting eller utöva rättsskipning i stodernas skugga.. Likheten med Tyrs roll och funktion för de Asatroende är påfallande..

Rolandsstod från Riga

Ture Lång – som man 2006 – i Skänninge – ansåg skulle flyttas till närmsta rondell vid infarten till stan – står fortfarande på Stora Torget – där han rätteligen bör stå och hör hemma. Någon annan gång ska jag berätta för er om Kopparmatte – en långt senare 1600-tals ”Tyr” som finns att se i Stockholms Rådhus, och på Stadsmuséet i vår kungliga huvudstad – men till dess – sköt er, ni hedna och ni ludna !

”Reconsidering the Law”… sådant gör man på Uppsala Universitet (inlägg från 11 Mars, 2016)

 

Förutom dagstidningarna – ty hedning som jag är lever jag inte avskärmad från yttervärlden i någotslags konstigt, navelskådande elfenbenstorn läser jag nästan varje morgon den utmärkta publikationen ”Dagens Juridik” eftersom jag är en man som tror på behovet av rättvisa här i Världen, och hur viktigt det är att stå upp för den när det verkligen gäller…

Många talar om rättvisa, men få är beredda att själva försvara den… utan ständig vaksamhet och en väpnad styrka att sätta in vid behov, är rättvisan ingenting värd…

”Dagens Juridik” anmäler idag en ny publikation från Uppsala Universitet och den juridiska fakulteten där, som heter Reconsidering Religion, Law, and Democracy och som alltså skall vara utgiven av vårt lands skarpaste hjärnor, när det gäller detta med rättsvetenskap. Boken har inte utkommit på något förlag riktigt än, eftersom den inte verkar vara färdigdisputerad, men jag har snabbt skumläst den via en upplaga som cirkulerat på nätet.

Dess författare ställer frågan”Hur hanterar västerländska, sekulariserade samhällen en alltmer komplex och mångsidig religion? ” och eftersom det är en frågeställning som jag gång efter annan tagit upp i denna blogg, är det ju ganska intressant för mig att se, hur den moderna rättsvetenskapen säger sig tackla ämnet.

Ett av de många problem som belyses i boken, säger Peter Danckwarth på Dagens Juridik, är att diverse religiösa samfund hela tiden envisas med att betrakta vars och ens tro som en offentlig angelägenhet för hela samhället, och till och med – säger jag – dristar sig att påstå att samhället skall betala för dem, resa moskéer, synagogor, nya katolska kyrkor och gudarna vet vad, trots att vi har nog och övernog med de gamla. Statskyrkan har upplösts för länge sen – 16 år har gått – och 36 % och mer av hela vårt folk tror inte på någon ”gud” alls – i alla fall inte på den kristne guden – men ändå ska vi hela tiden betala betala betala skatt, och nu strax Jizya med – eftersom vi inte är muslimer i det här landet – för så tycker en liten, men alltmer högröstad minoritet som alldeles nyligen kommit hit, och skall ha en ständigt växande del av statsfinanserna – på flertalets bekostnad. Är sådant verkligen rättvist – ja det kan man fråga sig – Inshalla !

 

Hur ska vi lyckas ”integrera” de samfund som inte vill acceptera samhällets lagar, som ska gälla för alla andra ?

Intressant nog hittar jag inte ett enda ord om problem som kvinnlig omskärelse, tvångsäktenskap för barn, katolsk pedofili – uppmärksammat i FN – tvångsmässiga krav på begravningsmonopol – endast begravning enligt kristen ritual, inga fristående ”griftegårdar” utan allt under ”svenska” kyrkans huvudmannaskap – och annat sådant. Inte ett enda ord om hur vi ska göra med religioner som tillämpar rituell kannibalism, låt vara endast i symbolisk form, och som begår ”nattvard” och andra hemskheter, eller tvångsansluter små barn som medlemmar, i namn av att dessa ska ”döpas” till exempel.

Sådana frågor är allt bra intressanta, även som juridiska spörsmål ur ett grundläggande människorättsperspektiv, det tycker i alla fall jag.

Man tar inte heller upp de växande säkerhetsmässiga problemen med rörelser som IS eller ren terrorism i religionens namn, i alla fall inte vad jag kan se vid en snabb genomläsning – det är möjligt att jag har fel, eftersom jag inte hunnit läsa boken särskilt noga på de tio minuter som stått till buds, utan bara ögnat igenom den.

Inget står i boken om Sharia, till exempel, eller juridiska system som fortfarande tillämpar grova kroppsstraff i religionens namn, typ stympning, avhuggande av händer och fötter eller stening till döds, och hur vårt moderna samhälle ska kunna visa ”tolerans” emot allt sådant – ifall ”toleransen” nu ska vara rätt respons, vill säga…

Man exemplifierar i och för sig i minst två kapitel av denna bok med Röda Khmererna från nuvarande Kambodja, en rörelse man anser skall ha varit religiöst och inte politiskt motiverad – men i och för sig, det är väl möjligt att också Kommunism och Marxism är ett slags religion eller livsfilosofi för de som nu utövar den. Själv vet jag inte, för jag har aldrig utövat något sådant, och är heller inte intresserad av att ”integrera” mig med sådana människor; eftersom jag hatar totalitära religioner och ideologier.

Inget sägs om sprängningen av Buddha-statyerna i Afghanistan, förstörelsen av Palmyra eller skändningen av antika gravfält, monument eller städer – saker som också punktvis börjat ske här hemma – jag ska ta upp några alldeles färska exempel ur dagspressen för att visa vad jag menar under de kommande veckorna.

Det viktigaste i avhandlingen, och det alla religioner bör visa – ifall det post-moderna samhället med dess ”multikulturalism” ska bestå – säger forskarna – är inte tolerans, men social repsonsibility – Samhällsansvar.

Och hur tar man nu det ? Hur visar man nu det ??

Tar man det genom att blanda ihop alla religioner till en stor, smetig gröt, ett enda multikulturellt new age betonat mischmasch, helt utan respekt för att man inte kan låna andra folks gudar och trosföreställningar som man vill, och likt oansvariga barn och ”fornsedare” blanda ihop alla seder och bruk med varann, utan varesig form eller sammanhang ??

Tar man det genom sparsamhet ? Aktsamhet om gemensamma resurser, kulturminnesvården och vårt gemensamma arv – eller på annat sätt ?

Att aldrig kräva mer av andra, än vad man kräver av sig själv. Att alltid själv ställa sig i första ledet, om så det ska ske utan vapen, och helt utan andra verktyg än åsikter och ord, där man ser att någon förtrycks, och där orättvisa och lögner har satts i lagens ställe ?

I den antologi av juridiska texter jag nyss läst, finns ett mycket märkligt kapitel om en utopistisk stat, kallad ”Eurotopia” eller något sådant, helt uppenbart skriven av en fanatiskt statskyrklig kristen – en av Antje Jackélens anhängare. Hon berättar om ”hur barn ska ledas till Gud” och tvingas anta kristendomen och annat sådant – och detta ska ske problemfritt, obligatoriskt och utan juridiskt mankemang. Samhällets uppgift är enligt henne, att tillse att sådant sker; och att föräldrar och kristna sekter skall få styra och ställa med samhällets minsta och svagaste medborgare ungefär som de vill – allt i namn av allt detta avskyvärda ”fornsederi” eller vad vi nu ska kalla det för.

Själv kan jag tänka mig betydligt bättre versioner av rättvisa, om jag nu också får vara utopist.

Tyr – den enhänte. Han som ger av sig själv, för att rädda andra…

Jag kommer ihåg en liten händelse, som hände mig i början av den här bloggens snart fem år långa historia. Jag skrev om en ung Syrian i Stockholms norra förorter, då 18 år gammal – som sveks av det svenska samhället och inte ens fick tillgång till elementära sjukvårdsresurser. Ett solklart exempel på samhällelig orättvisa, om ni frågar mig. Såhär var det: Han lämnades ensam med en bandsåg under en slöjdlektion, som skulle vara ”lärarlös” därför att man velat spara pengar – och själv talade han mycket dålig svenska. En vaktmästare på skolan upptäckte honom, efter att han sågat av sig två fingrar – men inte hela handen. Han fördes till det lokala sjukhuset, men där fick han ingen behandling alls, utom första förband – och så blev han tillsagd att gå hem, där förbandet gick upp och han svimmade av blodförlusten. Turligt nog var han inte ”ensamkommande”, så hans syskon upptäckte honom i tid. Denna historia stod i lokalpressen här i huvudstadens nordvästra förorter, där jag sitter och skriver detta, och den publicerade jag – med tydliga länkar och allt – så att folk skulle kunna kontrollera fakta själva – som jag alltid gör.

Samtidigt berättade jag om mina egna erfarenheter av samma vårdinrättning och liknande sjukhus, och hur jag alltid lyckats plåstra om mig själv, helt utan någon hjälp från svensk sjukvård alls, fast jag fått en eller annan skärskada intill benet i ett eller annat finger.

Vad jag inte räknade med, däremot, var lokalsamhällets kraftiga reaktioner. I varje trappuppgång och på det lokala förortstorget såg jag dem. Ibland ensamma, eller grupper om flera. Unga män från mitt eget land, och från andra länder. Några av dem studerade sina egna fingrar i vårsolens glans, som om de letade efter ärr eller skador, varje gång jag gick förbi. Andra uppförde ritualiserade små slagsmål – som unga i och för sig alltid gör. Somliga bara pekade åt mitt håll, och samtalade sinsemellan.

Mitt rop på rättvisa den gången var inte förgäves.

De hade lyssnat, och förstått. De stod redo för aktion, och de förväntade sig, att jag skulle leda dem – men i det ögonblicket tvekade jag, också inför mina egna ords makt. Vi vill ju trots allt inte ha flera Husby-kravaller eller ett inbördeskrig på halsen – eller hur – som i Ukraina ? Så – jag lämnade dem – utan ett svar – och lät dem söka svaret på frågorna alldeles själva – se det som ett tecken på mitt förtroende för nästa generation, för en ny och bättre, sundare, starkare ungdom.

Kanhända kommer ännu ett ögonblick, då allt förändras. Kanske ser vi ett nytt och bättre samhälle växa fram, ett nytt Sverige istället för den eländiga kloak vårt eget Folkhem tyvärr har blivit – men till den dagen – ni hedningar må – måste vi vara Sega som Malungs Läder, Raka i Ryggen som Norrlands Furor och Hårda som Volvos Stål – om jag får komma med en sliten klyscha.

Rättvisan tillhör de som förmår skapa den – inte bara åt sig själva – men åt andra – och till alla dem, som intet förmår, och som inte orkar mer; därför att deras rättvisa och hopp tagits ifrån dem.

Men framför oss står Tyr. Rättvisans princip – den gode krigaren.

Thy kingdom come. Thy kingdom come. Någon själ har jag inte – men Hug och hamn – eftersom jag råkar vara Hedning – men ändå säger jag: greater love has no man…

Plötsligt en TYRS DAG – Berättelsen om de 800… Svenskarna, som aldrig gav upp (inlägg från 28 November 2017)

 

Lokaltidningen ”Mitt I” ägnar just idag – en Tyrs dag eller en Tisdag – åt att berätta historien om Attundaland, ett av de tre Folklanden Attundaland, Tihundraland och Tolvhundraland, som landskapet Uppland sen gammalt indelats i.

Tidningen noterar mycket riktigt, att de äldsta omnämnandena av Attundaland i form av bevarade skattelängder, lagtexter i Upplandslagen och så vidare kommer från det hedniska 900-talet, en tid innan Sverige alls var kristet, men begreppen ”Härad”, ”Hundare” och ”Folkland” är åtskilligt äldre än så.

 

”Förfäder stred för Attundaland” skriver min lokaltidning idag – men det gör DAGENS svenskar OCKSÅ !!

Populärhistoriker som Mats G Larsson har i böcker som ”Götarnas Riken” och ”Svitjod – resor till Sveriges Ursprung” redogjort för det ovedersägliga faktum att Häradsindelningen är en långt äldre indelning, som just har med Hären att göra, och att begreppet Härad eller Hundare sträcker sig minst ned till 300-talet, och forskare som John Kraft ( i boken ”Hednagudar och Hövdingadömen” utgiven av Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut) och kulturgeografer som Keith Wikander har visat, att i Trögd, på Mälaröarna och i andra delar av Uppland kan man spåra en direkt indelning i hundare, ledungshamna och skeppslag som har direkt koppling till Ledungssystemet, och de gårdar – i många fall fortfarande brukade – från romersk järnålder det då är fråga om – har faktiskt i många fall varit kontinuerligt bebodda och brukade i 2000 år sedan dess. Bevis finns för att hundrade-systemet (från vilket ordet hundare) kommer eller Folklanden ytterst sätt går tillbaka på det romerska centuriat-systemet, som inte bara var ett system för skattskrivning, men också grunden till en stående armé.

 

Tinget, Landet och Folket – enkla och lätt förståeliga begrepp, som ännu GÄLLER…

De uppländska folklanden Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland utgjordes av åtta, tio, respektive fyra hundare. Från upptagningsområdets 22 hund eller hundare fick man alltså ihop cirka 2200 krigare fördelade på omkring 88 stridsskepp. Därtill kom kustområdet Roden (vilket sträckte sig in i Mälaren). Ett hundare skulle ställa upp med 100 man och fyra skepp, vilka användes under ledungen. Varje skepp hade alltså tolv gånger två roddare, totalt tjugofyra, och en styrman. Med på skeppet kanske också var en bryte som ansvarade för kosthållning och matlagning, (han ”bröt” brödet) och möjligen kom han från ortens husby där skeppen normalt låg skyddade.

Attundaland är på denna karta markerat i Blått, med alla Hundrade utsatta. Tiohundraland är markerat i rött, och Fjärdhundraland i Grönt.

Redan Tacitus nämnde i ”Germania” häradsindelningen och ledungen hos Svionerna i norr – och han är den äldsta historiker, som alls nämner Svearna eller Sverige. Ja, också själva ordet ”Folk” betyder väpnad skara, uppbåd – och det syns också i Asatrons begrepp ”Folkvang” som ju är namnet på Frejas boning – ”av Valplatsens fallna, tar hon var dag hälften” står det i Eddan, men andra källor har ansett, att det är en tredjedel, som blir Frejas lott.

 

Ordet ”Folk” stammar ursprungligen från urgermanskans fulka (‘krigsskara’, ‘okänt antal’), via fornhögtyskans folc. Det är också besläktat med fylka, fylking – som ju betyder krigshär – och ordet Fylke – Norrmännens häradsbegrepp – och Litauiskans ”pulkas” för väpnad skara, och ryskans ”polk” (som idag betyder flygdivision, och är en militär term) kommer av samma germanska ursprung – med Svear och Väringar spreds ordet österut, och så var det med den saken…

”Den kristne kungen Magnus Eriksson avskaffade Folklanden” skriver lokaltidningen, och det var omkring 1350. Därmed trodde man ju att det skulle vara slut på ”Attundaland” och den lokala självständigheten – men begreppet lever vidare, än idag.

Den frivillliga brandkåren heter ännu ”Attundaland” och har tagit upp det hedniska begreppet. Orienteringsklubbar, skytteföreningar, ambulansfirmor – överallt samma sak.

Till och med två stående förband i den svenska armén bär ännu namnet ”Attundaland”. Dels gäller det först och främst den 23 Infanteribataljonen – som nu är betydligt mindre, än de 800 man Attundaland en gång kunde ställa upp — Sverige har blivit kraftigt underförsvarat – cirka 30 000 mycket väl motiverade, skickliga men underbetalda och svagt utrustade soldater ska försvara över 10 miljoner medborgare – vem som helst kan förstå att det inte går, trots att armén och folket fortfarande är ett – utan armén finns inget svenskt folk, utan det svenska folket ingen armé – och arméns historia, är också själva folkets historia.

En gång var varje medborgare en soldat, och varje soldat en medborgare. Vi hade indelningsverk, rotar och indelta soldater – senare en väl fungerande värnpliktsarmé. Fredrik Reinfeldt var mannen som slog i sönder allt detta, och hans Regering har vi redan förpassat till den historiens sophög, där sådana regeringar hör hemma. Sorligt nog kommer de flesta regeringar i sinom tid att få vandra samma väg, och just nu kan till och med lokaltidningarna berätta om alla de svenskar, som bygger upp sitt försvar och därmed den nationella identiteten..

Det folkliga motståndet FORTSÄTTER… Attundaland kommer aldrig att ge sig…

Utöver det finns också ett 263:e Bevakningskompani med namnet ”Attunda” – kompaniet räknar bara ca åttiotal man, och har inte ens några fordon, utan måste gå till fots – detta i en tid, när nästan alla arméer i hela Världen är motoriserade. Men – de åttahundra fortsätter, som de alltid fortsatt. Precis som alltid är de fortfarande frivilliga – så var det redan på Ledungsflottans tid – och så är det än idag.

Attundalands manskap är stolta över sig själva, och de har all anledning att vara det.

 

”Av deras HANDLINGAR ska du lära känna dem….!”

Genom nästan 2000 år av kontinuerlig historia – från det första omnämnandet av ledungen, hundradena och ”Sviones” – fram till idag. Attundaland marscherar vidare – och själv instämmer jag i lokaltidningens hyllning och heja-ramsor – denna TYRS DAG – sent i November…