SVT bekräftar Svenskarnas och Finnarnas gemensamma historia (inlägg från 9 december 2017)
Tydligen har mina hedniska tankar kring Finlands nyligen timade 100-års jubileum inte förklingat ohörda. Antingen det nu är för att ämnet ligger i tiden, för att makterna återigen har hört mig eller för att det finns något som heter synkronicitet, eller det bara beror på det faktum att verkliga fakta är svåra att dölja, trots att det finns de som försöker– ja vad det nu än kan bero på, så sände vår kära Statstelevision, SVT idag ett program som bevisar det faktum att Svenskar och Finnar har en gemensam historia sedan minst den yngre stenåldern, och att en svensk befolkning funnits inom det nuvarande Finlands gränser under minst lika lång tid, dvs mer än 5000 år av sammanhängande historia.
I första delen av ett program i två delar redovisas bland annat hur Staraja Ladoga grundlades av svenskar och finnar, och hur det finska språket gav handelskontakter ända bort till Ural, trots att svenskar och finnar genetiskt sett var samma folk. Programmet, som gjorts i samarbete med arkeologer vid Humboltuniversitetet i Berlin, är överraskande objektivt och fräscht för att komma från svensk TV, men vi får väl se vad del 2 kan innehålla.
Karta över de finska stammarnas utbredning kring år 900 – det fanns få samer i Sverige och Norra Finland vid den tiden, men Ester, Ingrer, Vepser och andra finsk-ugriska folk hela vägen till Ural.
Fakta som dessa har varit kända sedan länge, men i programmet redovisas också en del häpnadsväckande nyheter, som hur man redan omkring 700 hade nått fram till de ryska flodsystemen och in i Fjärrkarelen, samt att det kring 800-talet fanns en koloni av vad man nu säger är Ålänningar, norr om Moskva…
6 November – ”Svenska Dagen” firas i Finland – och en konstnärlig björn hyllar Rikes Arv… (inlägg från 6 November 2015)
Idag är det ”Svenska Dagen” i Finland – medan vi här i Sverige firar Gustav II Adolfs dag, varom mera sedan. Dagen firas för att hedra det svenska modersmålet, och den svenska kulturen i Finland, och är faktiskt äldre än både Svenska Flaggans Dag (sedermera Nationaldagen) i Sverige och den Finska Självständighetsdagen, 6 December, som även jag firar varje år – för att hedra vårt brödrafolk. Eftersom det tyvärr finns dem, som tror att det skall gå att ha konkurrerande nationer eller nationaliteter i vårt eget land numera – något som jag vägrar erkänna – här är man antingen svensk medborgare, eller också medborgare i ett annat land – men man kan INTE ha ”dubbelt medborgarskap” eller ”oklar statstillhörighet”, för i så fall åker man ut ! – så kanske vi kan resonera i likhet med vår existerande ”sametingslag” som säger att:
1 kap. Inledande bestämmelser
2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget, utan att länsstyrelsen därefter beslutat annat.
Analogt därmed, så är man svensk, om man anser sig vara det och HAR tilldelats ett medborgarskap, eller sannolikt haft svenska som modersmål, i hemmet, eller om ens föräldrar, eller far- eller morföräldrar var eller är svenskar – men aldrig annars. Med den definitionen, är också alla Finlandssvenskar, Estlandssvenskar, Runö-bor, Gammelsvenskbybor ( i Ukraina) och ett ganska stort antal ”Amerikasvenskar” också tillhörande folket – en kollega (mångårig medlem i ”Fredsbaskrarna”) gav mig den här definitionen för något år sedan, och den behåller jag.
En kulturell identitet. Inte två eller flera. Ett medborgarskap, ett land – ett språk – det är vad ”Svenska Dagen” i Finland handlar om – för så har det alltid varit där, och så kommer det att förbli.
Under Gustav II Adolf – trots förluster till Ryssland vid Stolbova-freden – var vårt Sverige mycket större än nu…
I Finland sa en känd finlandssvensk medlem av Svenska Folkpartiet följande, när dagen grundades…
Gustaf II Adolf är vår historias största minne, väl värt att bliva den medelpunkt, kring vilken Finlands svenska befolkning skrider till samling på en dag, då denna ur sina hävder vill hämta nytt mod och nya krafter i striden för sin rätt att vara sig själv, att bevara sin nationalitet
Där hör ni ju själva ! ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat” lyder ett numera klassiskt svensk-finskt citat, som väl kanske kunde gälla björnar så väl som människor – björnen bor ju åtminstone vintertid under närmsta gran, och bör ha gott om tid att lyssna till gransuset, medan den ligger i ide där… Och om djuren kunde tala eller uttrycka sig, blev de väl med min definition också medborgare av folket, ifall de kunde uttrycka sig på vårt modersmål.
I Finland finns numera minst en mycket uttrycksfull björn, vilket YLE Tv och flera internationella media har berättat om under de tre senaste dagarna:
Dess konst är som synes abstrakt, men otvivelaktigt inspirerad av den gemensamma fosterjorden ! Och om till och med en björn med tassavtryck och allt kan uttrycka detta, varför kan då inte du, käre läsare ?
I Sverige säger länsstyrelsens senaste rapporter, att den berömda Torslunda-björnen varit siktad vid Dalby kyrka, och som förutspåtts på denna sajt, närmar den sig nu Håga-högen...Ett tidens tecken, nu när också naturen själv börjat tala till oss.. Innan dagen är slut, publicerar jag denna bild från The Legacy of Tyr i USA – som jag skrev om för några dagar sedan. De har också fått Hedniska Tankar till skänks, som synes:
Dags för lite samhällsnytta ? Att göra sin plikt…
Ännu ett finländskt ordspråk…
Även Finland hednas, bekräftar Hufvudstadsbladet (artikel från 3 November 2016)
Från vår förlorade östra Rikshalva kommer spännande nyheter. Anrika Hufvudstadsbladet – Finlands största svenskspråkiga dagstidning, rapporterar idag om en ny attitydundersökning, gjord bland 4000 slumpvis valda Finländare. Mer än en tredjedel säger att de inte vill bo granne med någon Moské, eller ”Rikets Sal” och aversionen ökar emot Monoteister, och därmed jämförbara islamistiska och kristna rörelser.
Voi mulkkut !
Bakom rapporten står forskaren Jussi Sohlberg på Kyrkans forskningscentral i Finland, men han hävdar att den finska befolkningen i allmänhet skulle ha ”en lidelsefri inställning” kring andliga ting. Sex av tio säger att de inte vill ta in traditioner från främmande religioner till skolornas högtider. 85 % är positiva till ”Den Blomstertid nu kommer” – en sommarhymn som i och för sig nämner ”gud” men som väl lika lite handlar om någon kristendom, som den gamla soldatpsalmen ”Vår gud är oss en Väldig borg” – Gustav Adolfs fältpsalm från Breitenfeld, som det finska rytteriet och fortfarande svenskspråkiga Nylands brigad alltid sjungit. Själv sjunger jag den också gärna – såsom varande hedning och Asatroende – det sägs ju INGET i texten om VILKEN ”gud” det rör sig om, det skulle kunna vara TOR och ODEN till exempel…
Den svenska versionen av Lutherpsalmen ”Ein feste Burg ist unser gott” har i femhundra år sjungits av svenska och finska soldater tillsammans. Den representerar vårt gemensamma Nordiska arv, men också våra olika gudar…
I Finland firar man förstås Skolavslutningen i Skolorna, där den skall firas – det hörs ju redan på namnet – och accepterar ingen kristen infiltration, krav på att barn ska släpas till Kyrkan och så vidare – som hos oss i Sverige. Katolicism, till exempel, har helt enkelt inte i Finland att göra. Det tycker i alla fall allt fler och fler Finländare
Enligt rapporten har bara kring en tredjedel av finländarna uttalade lutherska värderingar. En tredjedel av finländarna går på gudstjänst minst en gång om året
Ta reda på fakta !
”Förbjudna Symboler” nu igen, och ”Sankt Johannes Vapen” (inlägg från 1 Mars 2017)
Som bekant var det Sverigefinländarnas dag härförleden, ett faktum som jag också uppmärksammat i den här bloggen. På Upplands Väsby bibliotek höll Aulikki Lundgren föredrag om sk ”kalevala-smycken”, vilket lokaltidningen där vet att berätta – och bland annat om det sk ”Sankt Johannes vapen” som det tydligen kallas i Finland, en tydligt hednisk symbol som där sätts i samband med främst Midsommar – ”Juhannus” i Finland, fast det inte alls är en kristen utan Indoeuropeisk sedvänja från början – själva ”johannenatten” som Johan Ludvig Runeberg också skrev om
Den gotländska bildstenen från Havor kommer från 500-talet, och visar ett påstått ”finskt” tecken långt före vikingatid, och ännu längre före kristendomens ankomst till Norden
De sk ”Kalevala-smyckena” -numera i över 300 modeller, men ursprungligen bara i ett 40-tal utföranden – har heller inte så mycket med någon finsk-ugrisk kultur att göra, eftersom de kommer från Vikingafynd i Finland.. Vikingatidens finska kvinnodräkt skilde sig bar obetydligt från den allmänt nordiska, och även om lokala särdrag förstås fanns, var det ändå samma kultur och till stor del samma svensk-finska folkstam det var fråga om, vilket framgår också ur den finlandsvenske historikern Matti Klinges ”Östersjövälden” och andra verk…
Visst – 800-900 talets finskor hade kvar spiralarmbanden och en delad ”hängslekjol” eller framskört längre än på andra ställen i Norden, men deras smycken skilde sig inte från den Vikingatida, Nordiska kulturen…
Det sk ”St Johannes vapen” ser i smyckestappning ut såhär, men det har som sagt aldrig varit någon kristen symbol, eftersom det finns på antika grekiska vaser från den Mykenska civilisationen, liksom andra fynd från hela Europa…
I Sverige är symbolen också känd från Vikingatida runstenar, och anledningen till att den i Finland förknippas med Midsommar, är att det ursprungligen rör sig om en solsymbol – i Finland ”skydd emot troll och onda andar” enligt lokaltidningen, men de spricker ju som alltid i solen…
Dessutom har det svenska Riksantikvarieämbetet samma solsymbol som officiellt kännetecken och logotyp, och för oss svenskar är den påstått ”finska” symbolen (som inte alls är finsk) kännetecken för ”sevärdhet, fornminne” längs alla svenska vägar, till exempel – läs inslaget om Rödstens gård från igår, till exempel, där samma tecken också finns, redan på den officiella skylten…
”kalevalan koru” som tillverkat repliker av Vikingatida smycken ända sedan 1935, är idag ett av Finlands största företag i modebranschen överhuvudtaget – och ändå finns det fåntrattar och dummerjönsar i USA som vill förbjuda alla de här symbolerna, i likhet med Irminsul och Vasakärven jag redan skrivit om – tillika officiellt vapen för staden Vaasa i Finland…
Vad har dessa outbildade amerikaner med saken att göra, kan man fråga ? Och varför kallar de sig ens Asatroende, när de inte lärt sig de mest elementära grunderna… ??
Suomi – Finland 100 år – Sata Vuotta – Vi önskar er 10 000 år av frihet ! (inlägg från 6 December 2017)
Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
– J L Runeberg, ur den finska nationalsången, ”Vårt Land”
Och för evigt ska Frihetens Lejon trampa på Förtryckets kroksabel…
Idag är det Finlands Frihetsdag, och samtidigt 100-årsdagen av dess självständighet, för revolutionsåret 1917 gjorde sig Finländarna äntligen fria från den ryska ockupationen. Ända sedan katastrofen 1809, då vår Östra Rikshalva slets loss tack vare Gustav IV Adolfs inkompetens – han var nästan lika misslyckad som dagens två senaste Statsministrar – var Finland en del av ett Ryskt Storfurstendöme, och hela dess nationella identitet, språk och folk höll på att gå under. Men, de gamla svenska lagarna bestod, liksom den svenska administrationen. Och med svenskar och finnar gemensamt vid Statsrodret, lyckades Finland och dess folk överleva – mot alla odds.
Så kom det sig, att Finland blev en nation med två nationaliteter och identiteter – den svenska och den finska, sida vid sida och som bröder. Både Finnar och Finlandssvenskar är nämligen Finländare tillsammans (Jag hoppas verkligen att ni har dessa tre olika begrepp fullkomligt klara för er) och som vi ska se, sträcker sig den svenska närvaron i Finland tillbaka till långt före bronsåldern, enligt vad senare tiders arkeologi har visat. Finnar och svenskar skiljer sig knappast åt, rent genetiskt, annat än en liten inblandning av östbaltiskt slag från äldre järnåldern och framåt, och det finska folket är egentligen indoeuropéer som alla oss andra – men istället för att tala ett nordiskt språk kom de av en historisk slump att tala ett finsk-ugriskt, och det bestämde hela dess nationalkaraktär och senare utveckling. Finnarna har alltid hållit sig för sig själv, och hållit fast vid sin nationella och kulturella identitet, på ett helt annat sätt än vad svenskarna har gjort, särskilt på senare tid – om vi ser till 1900-talets och det begynnande 2000-talets Finländska historia. Men men (som det Finlandssvenska uttrycket lyder) — vid 1900 talets början kunde 70 % av alla Finländare tala fullgod svenska – nu har andelen sjunkit till sådär 20 %, och bara 5,5 % av Finländarna är numera svenskar. Jämför vi med 1600-talet, var den rent svenska befolkningens andel över 17 %
Samtidigt får vi inte glömma, att Sveriges och Finlands mer än 1000-åriga allians inte helt varit till Finlands och Finländarnas fördel. Under ”Stora Ofreden” eller Karl XII:s krig 1709-1721 dog mer än en tredjedel av Finlands befolkning; män, kvinnor och barn om varandra, enligt vad historiker som Matti Klinge har visat. Sverige och svenska politiker svek Finländarna upprepade gånger under andra världskriget, då de inte ställde upp på Finlands sida, och därigenom tvingade det ensamma och isolerade landet till en olycklig allians med Hitlertyskland, som kanske aldrig ingåtts, ifall fler svenskar visat sin solidaritet. Cirka 8500 svenskar stred för Finland i Vinterkriget, men den materiella hjälpen till Finland var mycket mer omfattande, och bestod bland annat av en hel flygflottilj – då en tredjedel av det Finska Flygvapnet. Under fortsättningskriget sjönk rikssvenskarnas antal till under 2000. Trots goda insatser av bland annat Hangöbataljonen, svek Sverige helt de som var med, och Dagens Nyheter med flera tidningar beskyllde dem för att vara nazister, en lögnaktig historia, som Dagens Nyheter än idag fortsätter sprida..
Finland fick, till skillnad från det förvekligade Sverige uppleva inte mindre än FYRA olika krig under sin 1900-tals historia. Frihetskriget emot Kommunisterna (1917-1918) Vinterkriget (1939-1940 ) och Fortsättningskriget (1941-1944) emot Stalins anhang, och så Lapplandskriget emot Tyskarna (1944-1945)
Till och med Tidningar som ”Dagens Nyheter” i Sverige har uppmärksammat självständighetsfirandet i flera dagar, och frågat sig vad vi svenskar kan lära om och av Finland. Jag anser själv att det finns mycket att lära av vårt närmaste broderfolk, särskilt med tanke på vad det har fått gå igenom under hela 1900-talet och i flera århundraden av sin historia. Sverige må ha en högre levnadsstandard om man får tro mätningarna i form av HDI (Human Development Index) från FN, men Finland har mycket tryggare förhållanden, bättre sjukvård och en fungerande rättsstat – alltsammans saker som Sverige knappast längre har, till följd av de svaga minoritetsregeringarna under Reinfeldt och sedan Löfvén.
Men, låt oss börja från början, och ta upp ett par saker till från Finlands långa historia. De första människorna i hela Norden var faktiskt Finländare, om än inte Homo Sapiens. Det är bevisat, för redan för 120 000 år sen levde det Neanderthalare eller korsningar därav i Finska Österbotten.
På den tiden fanns det överhuvudtaget inte några Samer i Finland. Samerna är inte, och har heller aldrig varit någon Nordisk urbefolkning, för någon samisk materiell kultur fanns inte förrän för 7000 år sedan, och genetiskt sett finns det inga ”rena” samer heller, eftersom samerna dels bestod av ättlingar från Komsa-kulturen i Nordligaste Norge (som fanns där innan istidens slut) för ca 12 000 år sedan och dels av en från öster invandrad folkspillra med mongoliska drag, som kom hit för 2700 år sen. Vi Nordbor, däremot, har bott i Finland och på den Skandinaviska halvön i minst 30 000 år (3 gånger så länge), och därför är det VI som är urbefolkningen – och inte samerna..
8500 – 3500 fK var hela Finland redan befolkat, och det av vad arkeologer idag kallar Suomosjärvi-kulturen, som är identisk med den kultur som kallas Kunda-kultur i Estland. Redan då fanns finnar och ester i området, men ännu inga samer. Och redan då hade Finland starka förbindelser med Sverige, som den i Karelsk grönsten gjorda Alunda-älgen från Uppland visar. Både Finnar och svenskar är än idag älg-jagande folk, och på sätt och vis har vi aldrig någonsin kommit ifrån Stenålderns älg-jägarkultur, då vi införde bastu eller sauna. Med hjälp av stockbåtar och enkla farkoster kunde man ta sig hela vägen från Sverige via Åland och långt, långt in på de finska sjösystemen, och det var just vad stenålderns svenskar gjorde. Ända sedan dess har Sveriges och Finlands befolkning varit blandad, och åtminstone vid stenålderns slut, fanns alltså ”de första finlandssvenskarna”.
Västra Finland och kusttrakterna (som Österbotten) hörde otvivelaktigt till Nordisk Bronsålderskultur, säger forskare idag. Det var bara i Tavastland, och det inre av skogsfinland, som den rent finska jägarkulturen höll sig kvar, såkallad ”arktisk bronsålderskultur”. Redan då fanns centralbygder, brandgravar, bronsåldershögar, förfädersdyrkan och början till Asatro också i Finland, samtidigt som det bevisligen fanns en svensk, inflyttad befolkning – det vet man numera av genetiska studier..
Analys av Haplogrupper visar, att Sverigefinländarna i stort sett alltid bott i Svenska Finland. De flyttade INTE dit under järnåldern, utan fanns där redan för 4000 år sen…
Under Finlands förromerska järnålder finns en fyndfattig period, då skogsfinland åter orienterade sig emot Estland och Baltikum, medan Håga-Kungens rike i Svealand försvagades. Men redan från år noll och framåt återflyttade svenskarna och svearna in i Finland på bred front, och nu var den rent svenska bebyggelsen större än förut. Materiellt sett var hela tiden Järnålderns och Vikingatidens Finland helt identiskt med Sveriges dåtida kultur. Idag växer en hel ”förlorad generation” av svenskar upp på båda sidorna av Östersjön, som aldrig fått lära sig sanningen om sitt ursprung, eller vilka de i själva verket är – alltså grenar av samma urfolk. Våra politiker vill ha det så, eftersom de är för ökad invandring och ett försvagande av våra egna nationer.
SPÅR AV SÄRIMNER: Guldhalskragen från Nuosis, Finländskt 200-tal bevisar att den germanska kulturen var väl etablerad i Finland. ”Et in Finlandia Ego !”
Under hela Vikingatiden finns minst 90 fornborgar i Egentliga Finland, Österbotten och kusttrakterna, och väl etablerade bygder med kungsgårdar, ”husabyar” och allt, liksom typiska vikingatida svärd och andra bevis för att vi tillhörde samma kultur, språkligt och kulturellt. Det fanns nu en stor svensktalande befolkning i Finland, och även om det fanns en del detaljer som skilde ut Tavasterna och skogsfinnarna – till exempel kvinnornas klädedräkt, att de sa ”Ukko” och inte Oden, Perkele och inte Tor, Pohjola-meri och inte Hel, Loviatar istället för Skade och så vidare – hade vi nu i stor utsträckning samma religion, och Asatron skilde sig knappast från den urtida finska religionen, som i allt väsentligt är en variant av samma tro, anpassad till det lokala språket och lokala förhållanden.
Finska kvinnors Vikingatida klädedräkt var samma som den nordiska, så när som på vad som liknar en grekisk ylle-pelops istället för en hängsle-kjol..
Karelens och Östfinlands förhistoria slutade inte förrän på 1300-talet. Karelare och Ingermanlänningar blev kristna långt senare än andra nordiska folk, och bara Litauerna förblev hedningar längre än dem…
Matti Klinge, den finske historikern, har visat att Egentliga Finland tillhörde Sveariket under hela järnåldern, medan Skogsfinland och Tavasterna tillhörde ett Karelskt-Estniskt-Vendiskt sjövälde, och sagans Kalevala var just detta rike – medan Pohjola för finnarna var Sveariket…. Arkeologer har senare hittat klara bevis för kontakter med Sveariket i Eura och andra platser i Finland, och redan när de kristna kom, var både Svear och Finnar delar av samma land, samma kultur – men med stora regionala skillnader. Åland var också kulturellt svenskt, ända fram till 1900-talet.
UKKO PEKKA AJATELTU !!
Dagens sk ”Sannfinländare” går miste om minst 4000 år av svensk kultur och andlig odling – men våra svenska Statsministrars politik vad gäller den svenska befolkningen i Finland, är också under all kritik. Medan Sverige fullständigt förnegrats, och invandrats sönder under de sista två årtiondena – det har nu gått så långt att hela 20 % av befolkningen i Sverige är av utländsk härkomst, och sviktar i sin lojalitet med det svenska samhället – så har Finland hittills bara 4-5 % invandrare, och har – med hänsyn till sin historiska situation och vad finnarna fått se och uppleva med egna ögon under 1900-talet – lyckats bevara sitt välstånd, sin politiska säkerhet inåt och utåt, samt sin unika kulturella identitet, medan vi här i Sverige nästan har förstört den.
Vi nordbor är varken sämre eller bättre än några andra folk, men vi måste ha rätt till ett eget land.
Det är bara i Sverige och Finland det landet och den kulturella grunden finns – och tack vare några små, små ljuspunkter i det stora mörkret – Sverige och Finland har nu ett utvecklat och mycket nära försvarssamarbete, och det finns de ibland oss som anser, att vi kanske borde bli samma land igen, hur osannolikt det än nu verkar i dagsläget. Vi borde säga upp Ålandstraktaten, och acceptera de planer, som den finska försvarsledningen redan haft under flera årtionden, men för Sveriges del kan vi vara långtifrån säkra på, att Finland kommer att hjälpa oss i nästa krig som mycket väl kan handla om Gotland eller södra Östersjön, kontra Putins planer. Reinfeldts svek är och förblir oförlåtligt – och Finlands Försvar är nu mångdubbelt starkare och effektivare än Sveriges – även om man på den finska sidan oroar sig för att bara 85 % av alla finländare gör värnplikt – emot inte ens 2 % i vårt Sverige.
Finland har redan skaffat sig ett missil-försvar emot Rysslands nya Iskender-robotar, som medan detta skrivs fortsätter att hota Stockholm och hela Sydsverige, och den politiska situationen i hela Östersjöområdet är osäkrare än på mycket länge, inte minst på grund av Regeringen Löfvén, och det svajiga, opålitliga Sverige.
Vi svenskar är skyldiga Finlands folk ett mycket stort tack, för all deras trofasthet, deras vapenbrödraskap och deras insatser för oss på alla områden. De har vunnit sin frihet i fyra krig, och de tjänar oss som ledstjärna och föredöme. En dag kanske vi kan återförenas, men när det än må ske och hur den föreningen än må se ut, vet vi att den kommer att ske under vänskap, tillförsikt och glädje.
Jan Kjellberg, 93 år gammal. Den siste levande veteranen från Svenska Frivilligkompaniet, Svir-Tali-Ihantala (1942-1944) – En militär enhet, som DN:s journalister vägrar att nämna vid namn… Hufvudstadbladet berättar idag om en av hans vapenbröder, som just idag fick sitt Finländska Medborgarskap..
KOM IHÅG: Svenska Armén slåss alltid till sista Finnen….
Kalevala-dagen firas i Finland (inlägg från 28 Februari 2018)
I Finland firas Kalevala-Dagen just idag, vilket en del hedniska bloggare noterat. I Finland är dagen officiell flaggdag, och kallas också ”den finska kulturens dag”. Att dagen alls firas beror nog inte bara på Elias Lönnroths versepos, för man började mycket riktigt fira den redan 1885, medan Finland ännu var ett storfurstendöme i det Tsaristiska Ryssland, med allt vad det innebar av ofrihet. I Sverige av idag verkar dagen pinsamt nog blivit helt bortglömd, men Finlands ambassad i Stockholm vill i alla fall passa på att påminna hela svenska folket om att dagen faktiskt finns…
Själv förstår jag ingenting. Varför vill inte vår Regering eller media i Sverige uppmärksamma också Finlands kultur, den Finländska identiteten ? – för både finnar, finlandssvenskar och alla finländare – här eller på andra sidan Ålands Hav – är ju den här dagen av yttersta vikt, för dessa tre begrepp betyder ju – som ni kanske vet – helt olika saker – inte bara språkligt sett.. Men en sak är man i alla fall ense om, och det är Finlands omistliga rätt att vara ett eget land, och ha just en nationell kultur, två språk, men en identitet…
Målning av Akseli Gallén-Kallela – ”Försvaret av Sampo”
Kalevala berättar om många saker, men till exempel om Sampo, den himlasända kvarnen, som tillsammans med Väinömöinens Kantele – också den en symbol för den egna kulturen, språket, identiteten – kunde ge finnarna lycka och välstånd. Louhi, den finländska mytologins motsvarighet till Hel, försökte förstöra mästersmeden Ilmarinens gåva, och föra bort den till Pohjola, köldens och dödens rike i Nordöst. För artonhundratalets och nittonhundratalets Finländare var det mycket lätt att se var detta rike låg någonstans, och vad detta skulle betyda.
Inte mindre än fyra långa krig utkämpades under 1900-talets första halva, och Finlands folk fick kämpa för sin överlevnad. Inte desdo mindre vann det i alla dessa krig, och fick se sitt land stå ärrat, men obesegrat – och det ger en ganska stor insikt i vad språk, historiemedvetenhet och nationell identitet verkligen betyder till sist. I Sverige har vi hittills förskonats från dessa inre eller yttre strider, men den nuvarande situationen ser inte så hoppfull ut, enligt vissa skribenter. Se i tidigare inlägg från igår.
1911 grundades Kalevala-sällskapet, Kalevalan Serua, som finns kvar än idag och som ursprungligen hade till syfte att stärka inte bara kulturen, utan också konst och vetenskap i Finland. Dess medlemsnål och symbol ser ni här ovan – en stiliserad framställning av två händer, som fattar i varandra till ett ärligt handslag.
Landet var en ung nation, som just hade klivit ut ur Rysslands mörka skugga efter mer än 100 års ockupation, och man var trött på förtrycket. Finland ville växa och leva. Man hade tankarna på att bygga ett särskilt Kalevala-hus eller vad vi skulle kalla ett nationellt Kulturhus, Forskningsbibliotek och Kunskapscenter i Helsingfors, men så långt kom man aldrig. Från 1921 och framåt blev man en Folkminnesförening istället, och så har man fortsatt – fram till idag.
Men de hedniska tankarna lever vidare, både i Finland och på andra håll i Norden. Kanhända möts vi en dag på halva vägen, och inser, att Sampo och Tors Hammare kanske påminner om varandra, att Ilmarinen och sagans Völund är nästan helt samma person, och att Väinömöinen – som är en helt finsk gestalt – av och till påminner om Allfader Odin själv. Vår kultur är särpräglad, rik och har mycket mer gemensamt genom tusen år och mer av gemensam historia än man annars skulle kunna tro – och vi växer fortfarande..
Tanken på ”Kalevala-Huset”, Kunskapsbanken, Gudahovet och Forskningsbiblitoteket lever fortfarande… Vi ger inte upp här heller !
( Hakka Pääle, Suomen Poika !)
Ännu en Frihetsdag – Finland 101 år ! (inlägg från 6 December, 2018)
Idag är det Finlands Frihetsdag, som bekant – ett ämne jag skrev om även förra året, och en dag jag aldrig underlåter att fira, för mina finlandssvenska och finska kamraters skull allramest. ”Historien tar aldrig slut” har en annan nyare bekantskap förklarat, och de som tror; att Sveriges och Finlands gemensamma utveckling som grannar och vänner med till stora delar samma folk i båda länderna, och samma svenska språk på båda sidor om Östersjön, tar nog fel. Svenska media skriver som vanligt inte en rad om saken, men i våra hjärtan vet vi etniska svenskar, vilka våra bröder och vänner i Världen är, och var vi hör hemma. Det vet också våra svenska och svensktalande släktingar på andra sidan Östersjön, fastän deras situation försämrats på senare år.
Inte alla länder i Världen är fria, visar rapporter från flera internationella institut, som sysslar med Statskunskap och andra besläktade ämnen, men Sverige och Finland påstods i början av det här året vara bland de friaste av alla – och de Nordiska länderna är fortfarande frihetens stamort på Jorden. Det sägs, att även friheten i USA minskar under Trumps ledarskap, även om man kanske borde skärskåda de här institutens mätmetoder, och vilka kriterier man då skall utgå ifrån. I Sverige har vi sett ett utbrett valfusk under det senaste Riksdagsvalet, och fastän Regeringen Löfvén blivit bortröstad för nu snart tre månader sedan, vägrar den att lämna ifrån sig makten, och segslitna förhandlingar har tagit vid, som nu hotar att haverera.
Nej, Världen är inte fri – friheten har minskat i framförallt u-länder och muslimska länder…
Vårt land är nu mycket mindre fritt än förr. Alla vet också, att det vanligen är Regerande partier som systematiskt valfuskar, för så är det även utomlands.
Så är det inte i vårt broderland i Öster, för där Sveriges frihet minskat, står Finlands frihet kvar… Finland har upplevt inte mindre än fyra krig under 1900-talet, och stått berett att försvara sig, också där Sverige svikit. Inbördeskriget, Vinterkriget, Fortsättningskriget och Befrielsekriget emot Nazisterna är historiska skeenden, som varje Finländare minns. Nordiska Asa Samfundet hyllade idag Finlands frihet med ännu en sk ”meme” för allmän spridning. Själv gör jag det med en dikt av den Finlandssvenske poeten Jarl Hemmer, skriven 1918… Också annat finns, som jag drar mig till minnes denna dag, men det ska jag kanske berätta om, när Midvintersolståndet kommer.
Nutida finskt monument över Vinterkriget, avtäckt 2017 i Helsingfors. Svenska media ignorerade totalt denna händelse.
De fallna
Stilla, segerlarm och liv som sjuder!
Kom, du högtidsfrid!
Sorgens stora, djupa harpa ljuder
över storm och strid.
Våren tänder varmt i skyarna sitt bloss.
Men i mörka, kulna gravar kallna
stoften av de tappraste, de fallna
som ha räddat oss.
Minns det, ni, som i de trygga husen
bryta lugnt ert bröd,
eder ro är löpt med pris av tusen
tappra hjärtans död!
Öppna bladen, hävd, för bragdens gyllne text!
Bonde, du, som gläds åt åkerns gröda,
minns att det är blodet av döda
som gav sådden växt.
Ja, det är de fallnas kalla händer
som på blanka svärd
lyfte landet högt bland fria länder.
– Viska, andevärld,
att ett folk står fritt vid deras gravars rand!
Stora sus i skogar, hundramila,
vagga in i evighetens vila
dem som frälst sitt land!
Hedniska Tankar 