Snart Vales Dag – och en dag att minnas… (inlägg från 2023-02-09)

I min Hedniska kalender blir vissa dagar helt klart tydligare än andra. Idag, 9 Februari 2024 får vi alla en dag som kan bli minnesvärd, på fler sätt än ett. Någonting börjar mellan Spirne och Svatove. Förutsatt att ni vet var någonstans i Världen dessa orter ligger, och minns någon med namnet Paasikivi – i motsats till andra källor – fortfarande vederhäftig och officiell – så kanske ni också läst, att denna någon säger att mycket handlar om att vinna tid, just nu.

Låt mig slippa att nämna namnet på andra såkallade ”expertkommentatorer” som flitigt citeras i pressen, ingen nämnd och ingen glömd.

Jag hade hellre valt att fira dagen Valentin, om jag nu vore internationell – men det är jag inte. Jag är vad jag blir och har varit. I med och motgång lika, men ingen lyckas överman – för lyckan eller turen är det dåligt bevänt med, dessa dagar. Idag är en Odens dag, och Vale är en av Odens söner. Om ni inte vet vem Vale är, och varför Rind födde Vale i Västersalar – det står mycket riktigt så i Eddan – så kan jag upprepa vad jag redan skrivit ett annat år, och berätta att Vale är Hämndens Gud, och att Amerikanska Asatroende – av den mer ampra sorten – brukar fira just honom, istället för Valentin.

En annan man i den hedniska bloggosfären har – dagen till ära – ägnat Vale en finstämd dikt – och jag förstår honom.

Att hysa dylika känslor just idag är fullständigt normalt för oss som är Asarna trogna. Vi har valt sida, och för oss finns ingen annan väg. Jag upprörs inte och jag gråter inte över fler än 11 000 döda i Turkiet med omnejd för dagen, alltså denna Onsdag. Naturligtvis borde vissa av er läsare och läsarinnor kanske ha rätt att begära att jag skulle fälla tårar även över dessa döda, men nu är min tid och kapacitet begränsad, till och med vad gäller något så trivialt som mänsklig vrede eller sorg.

”Anger is an energy”

”Det är så sant, som det är sagt !”

Loke har också en son, kallad Vale – då Vale och Nare var Lokes söner; men det är troligtvis ett rent skrivfel enligt vad senare forskning kommit fram till, då Lokesönerna heter Narfi och Nari, och för dem gick det så, att den förstnämnde blev till en varg, som sönderslet den andre – och Loke bands med Naris tarmar. Än har vi inte fått se, var Narfi och Nari månde hålla hus i vår egen tid, men jag har mina Hedniska Tankar även om detta.

En nyfunnen vän hade den goda smaken att fråga mig hur jag mår. Det var vänligt av honom, men en människa som jag behöver inte längre några välgångsönskningar. Det är jag inte van vid – och jag sade ju att jag valt sida, eller hur ? Det sägs, att hämnd är en rätt som skall avnjutas kall – och med det menar man vanligen, att vissa saker först kan hända i det riktigt, riktigt långa tidsperspektivet.

Vi hedningar lever inte för stunden, utan för evigheten. För oss är tiden för det mesta ett cykliskt förlopp, och allting har en underlig förmåga att upprepas, om och om och om igen – som vi ser av den värld vi lever i, och hela mänsklighetens historia, för övrigt. Ändå är det långt till Ragnarök, och vi kan hysa hopp om att den mänsklighet vi tillhör, ändå går framåt. Kristendomens och Islams tid är snart förbi – liksom de Totalitära Staternas. Vad vi ser, är kanske totalitarismens dödsryckningar, födda ur det som var slutet på det andra årtusendet enligt vår tideräkning – men vi lever redan i det tredje.

Andra skall följa efter oss – och det är inte precis de där, som låtit frita sig ur något sjukhus som kommer bli Sveriges arvtagare, trots att de alla verkar tro att de äger det här landet, i motsats till oss etniska svenskar. ”Rind föder Våle i Västersalar” – sådan blir den bistra sanningen, och det får alla dessa vackra exemplar lära sig tids nog.

Deras hopp blir som apornas på Furuvik – förgäves.

Än finns det tid. Än lever vi – och Hedendomen.

Också muslimerna påstår, att de har sin egen Vali eller Vale, förresten. För dem skall han vara Allah själv, såklart – helt logiskt, bara vi tänker efter. De tror nämligen, att ordet – det som för oss är namnet på Hämndens gud – betyder ”beskyddare” – och så mycket står ju klart – för en verklig Hedning, är iskall Hämnd det enda skyddet. Till och med Ali, alltså den förste kalifen eller Ali ibn Abi Talib som antog titeln ”De troendes Överbefälhavare” ansåg sig vara Vali, och så gör även Irans Ayatollor och hela rövarbandet österut – men – de har fel. Den slutliga hämnden tillhör gudarna, inte människan – och det har vi redan sett och bevittnat i Turkiet och Syrien, just denna vecka. Fler än 11 000 lik ligger redan på den frusna marken. Fler lär det nog bli efter hand – tyvärr.

Suferna, däremot; anser att Vali skall uttydas waliullah, eller ”gudarnas vänner” då detta nog ursprungligen var en plural-form. Och – enligt vissa arabiska källor är Vale eller Vali ”vän, bundsförvant, hjälpare, företrädare”.

Vale – hämndens gud – verkar vara högst verksam, och nyttig till mera än vi först förstår.

 

Vales Dag – och om att Välja Vales Väg… (inlägg från 2022-02-12)

Det är bättre av en hämnare nås
än till intet se åren förrinna,
det är bättre att hela vårt folk förgås
och gårdar och städer brinna.
Det är stoltare våga sitt tärningskast,
än tyna med slocknande låge.
Det är skönare lyss till en sträng, som brast,
än att aldrig spänna en båge.

– Verner von Heidenstam (Svensk Nobelpristagare) ur dikten ”Åkallan och Löfte” 1899

Valentine told me how it feels
If all the world were under his heels
Or stumbling through the mall
— —
Valentine knows it all
He’s got something to say
It’s Valentine’s day

– David Bowie (1947-2016) ur låten ”Valentine’s Day”

En liten ”Alla Hjärtans” hälsning från Ukraina...

Egentligen skulle denna text för dagen handla om något roligare, nu när det snart är Valentin’s dag – som det numera skall heta också här i vårt eget land, även om det egentligen heter ”Alla Hjärtans Dag” på vårt språk, vilket mycket bättre och mycket tydligare förklarar vad dagen egentligen handlar om.

Hämnaren Vale, Segersvärdet och Balders likfärd på det brinnande bålet… (Enligt ett frimärke från Färeöarna och Anker Eli Pedersen)

Amerikanska Asatroende har utnämnt just den 14 Februari till Vales Dag i sina kalendrar, efter den Vale, som var Odens unge son, och som hämnades Balder genom att endast en natt gammal döda Höder – Balders bror, som ju under Lokes inflytande mördat den egne brodern.

Vale är Hämndens Gud – och Hämnd och att Hämnas är ett ämne man kan skriva mycket om, ty Hämnden är en rätt som skall avnjutas kall, och efter många år; sägs det. Min gamle far, som skulle blivit 90 år den 13 Februari i år sa, att ”ofta skall du märka, att livet till slut hämnas åt dig”. Varje generation måste få sitt eget krig, sägs det – och varje generation kan hämnas eller skapa genom att göra allt, som den föregående generationen aldrig vågade eller kunde göra – därför att tiden och livet då ville något annat.

Ett sätt att se på Baldersmyten – som har mycket fog för sig om ni frågar mig – är att den milde och ljuse Balder, han som vill alla väl – är fullmånen, hans hustru Nanna – som också är den personifierade kärleken – är Den avtagande månen, och att Höder – Balders Bror – är själva Tunglet, som det verkligen heter på svenska – det syns i ortnamnet ”Tungelsta” bland annat – är månen i dess mörkaste fas, då den inte alls syns på himlen. Men så kommer Vale, den nya månen – och hämnas den döde Fadern, bara en natt gammal – ty ”Rind föder Våle i Västersalar”.

Tor och de andra gudarna deltar också i Balders likfärd. Han sparkar in ett litet dvärglikt väsen – som heter ”Litr” eller ”Lit” –  efter ett ord som på Norröna kan betyda både ”färg” eller ”kropp” beroende på hur det skall användas – i likbålet, där Balders skepp Hringhorni eller Ringhorne brinner upp. Det är den döda kroppen, som förgås, men vi Hedningar består av mycket mer än så. Hyrrokin, den onda häxan som är själva förgängelsen, ur vars mun ormar kommer fram och som rider på en varg med andra ormar till tömmar, var också med vid likbålet – och hon är förtalet, som kastas i ansiktet på den döda eller döde, och deras anhöriga – men sådant skall man icke vara rädd för – ty de döda eller de älskande hör för det mesta ingenting. Hyrrokkin är förresten en av Saturnus månar – men det visste ni väl redan ?

 

Hyrrokkin – från Hunnestadsmonumentet i Skåne…

Vi har inte alls en själ, som de kristna utan två – för vi har både Hug (Hugr) eller vårt intellekt – Hågen – som att ”Komma ihåg” något – ”Logos” enligt Jungianerna om ni så vill – och ”Hamn” eller Hamr, en Hamingja – vår ”känslokropp” eller Mythos om ni så vill – för vi lever inte bara genom eller för intellektet.

Take it away, Mr Bowie – för som självaste Iggy Pop är nog du inte heller riktigt död, utan sällsamt levande ännu.

Lite sådär fin och sensibel och poetisk och såå gullig romantik på Vales Dag, ni vet… (inlägg från 2019-02-13)

I morgon är det förstås Valentins Dag, ett amerikanskt jippo, som förr i tiden hette Alla Hjärtans Dag på svenska; vilket var något ärligare och mer inkluderande till sin omfattning, om man så säger. Dagen förstås nu ägnad åt idel romantik, företrädesvis mellan man och kvinna, medan kärleken till våra anhöriga, kärleken till nästan ( i vid bemärkelse) eller andra former av kärlek, som till exempel kärlek till sanningen, inte minst, eller kärlek till rättvisan eller våra rötter, förstås helt glöms bort. Kärleken till Naturen, kärleken till djur och växter, som inte är av det romantiska, utan det mer platoniska slaget icke att förglömma, men sedan när har det då varit något fel på platonisk kärlek ?

Engelsk 1900-tals illustration till Gunnlaug Saga Ormstungu – Gunnlaug och Helga den Fagra ser varann för allra sista gången…

Det finns dock en väldigt, ja för att inte säga våldsamt romantisk berättelse i vad som på svenska kallas Gunnlaug Ormstungas Saga, som jag tycker passar att citera en dag som i morgon, då detta skrivs kvällen före, om ni förstår vad jag menar. Vales Dag, som de Amerikanska Asatroende firar efter Odens nattgamle son, tillika hämndens gud, kanske känns något malplacerad, i alla fall för de av er som vill ha äkta romantik, men vänta bara:

Alf Henriksson, den gamle Polyhistorn, skrev i sin ”Isländsk Historia” om en av de mest magnifika scenerna ur en föga känd version sagan, den där den kvinnliga huvudpersonen, Helga den Fagra, blivit mer än 80 år gammal, och förvandlats till en rynkig gammal gumma, som inte längre är såvärst fager eller ung. Hon får då besök av sin dotterdotter, en liten brådmogen flicka på sex-sju år. ”Hur många älskare har du egentligen haft, mormor ?” frågar lillflickan intresserat.

Helga sitter tyst ett tag, och drar sig till minnes sin ungdom, när hon var hela Islands mest firade skönhet, och säger sedan sakta, medan hon minns eller försöker minnas: ”Ja – ett fullt storhundrade råkar det nog vara. Jag minns, att jag tog lätt på livet på den tiden…”  (Ett storhundrade var lika med tio dussin, eller 120 stycken, vilket ansågs som en mycket stor räkne-enhet. Nuförtiden räknar vi i gross, vilket är något större)

Så räknar hon upp dem alla ur minnet. Några dog i envig, eller tvekamp för hennes skull. Några blev fredlösa, och fick lämna landet. Några reste från Island av fri vilja, hördes aldrig någonsin mera av, och kom aldrig mer igen. Någon begick självmord, driven till vansinne av att inte få Islands vackraste kvinna. Några retades hon med, och de övergav henne till sist. Några fick stryk av sina egna släktingar, därför att de alls vågat sig på att fria till henne. Några fick stryk av hennes far, eller hennes fränder – och dog – av samma orsak, alltså att de vågat fria till just henne. Men genom allt höll hon huvudet kallt, och var oberörd.

”Jaja, kärring – men till saken då !” sade dotterdottern brådmoget. ”Av alla dessa män – vem var egentligen den störste älskaren, och vem skulle du säga var den bäste mannen av alla ?”

”Slika sidor finns på nätet – om ni nu behöver dem…”

”Alltför ivrigt yrkar du på att få veta detta, dotterdotter min” säger gamla Helga då. ”Jag var nog till föga gagn för somliga, det förstår jag nu… Och allra allra värst var jag emot den bäste av dem, han som älskade mig högst och renast…”

Så reste sig Helga långsamt och med ålderdomens möda från bänken där hon satt, och gick in i det hus där hon levde med den tredje man, som hon varit gift med i många år, sedan Gunnlaug själv och Ravn Svarte dödat varann på gränsen mellan Norge och Sverige invid Stenen i Grönan Dal, som ligger i de Jämtländska fjällen, vilket också beskrivs i sagan.

Under bräderna i sitt hus, förvarade hon en blå och mycket dyrbar kappa, som hon en gång fått av Gunnlaug, en hel mansålder tidigare. Nu tog hon fram kappan, och såg på den. I en variant av sagan, dör hon iförd Gunnlaugs kappa, i armarna på sin tredje man. men själv vill jag för min del tro, att det inte gick till så, utan att Helga tog kappan ur sitt förvar när det blivit kväll just den där gången, för allra första gången. Inte skulle väl hennes nye man, eller hans fränder, ha tyckt om hur hennes rynkiga händer till sist varligt lyfte upp och smekte Gunnlaugsgåvan, som hon kallade den ?

Nej, i ensamhet lär hon ha väntat, ensam i den stora hallen, där alla ljus och alla eldar till sist slocknat – och så satte hon sig lugnt ned, vänd mot dörröppningen i öster, och väntade på soluppgången.

När det blev dager, och när det blev ljus fann man henne död, fortfarande svept i Gunnlaugs kappa. Hennes ansikte var fyllt av den djupaste frid, och in i hallen sken solen… Hon hade ändå gått iväg, för att möta Gunnlaug till sist..