”Något om Sigyn” – Inlägg från 2021-03-01

”Vid slutet står segern !”
(gammal sanning)

Föråret fortsätter, och normalt sett brukar det i de flesta delar av landet råda en töperiod, innan Vintern är över på allvar.  I Mälardalen har dock all snö redan smält, och den årstid som brukar vara helgad åt gudinnan Sigyn, Lokes trogna – eller kanske alltför trogna- hustru har i år blivit kortare än vanligt. Vid det här laget utgår jag ifrån, att alla känner till det ställe i Eddan, som beskriver hur Loke slutligen infångades av de övriga gudamakterna, och hur Lokes son Vale förvandlades till en varg, som slet sönder sin bror Narve. Med Narves tarmar bands så Loke, och Skade fäste en giftorm över hans ansikte, som ständigt sprutar etter. Så ligger han fången i det som Viktor Rydberg översatte till Glyngves dyhålor, en plats i det understa eller yttersta Hel, men som i Voluspá, strof 38 kallas ”Hveralunden” vilket man härlett till Hverr, eller kittel.

Lokes tillfångatagande, som den moderne amerikanske konstnären Sam Flegal tänkt sig det. Oden och Tor ses binda Loke, medan Skade fäster upp giftormen och Sigyn ses gråtande i bakgrunden.

Där sitter sen Sigyn vid Lokes sida intill Ragnarök, då ju Loke skall falla för Heimdalls hand, och varje gång hon tömmer giftskålen vrider sig Loke i plågor, och det är det som människorna kallar vulkanutbrott och jordbävning, står det i den prosaiska Eddan. Först då blir Sigyn fri från sina plågor, och det är inte med gillande eller glädje som hon delar kvalen vid Lokes sida, vilket framgår av Völuspá. I amerikansk Asatro av idag, däremot, har Sigyn blivit hyllad som idealbilden av den ständigt lojala hustrun, och hon är där – som vi skall se – mycket mer omtalad än här hemma, vilket på sätt och vis är underligt, eftersom myterna ger en förhållandevis liten roll åt henne.

”Det kallas kärlekshatet, och det är av avgrunden” skrev en gång August Strindberg.  (Loke och Sigyn av Eduard von Gebhart, Estalnd 1892)

Hapt sá hon liggja /und Hveralundil /ægjarns líki /Loka áþękkjan^/];þar sitr Sigyn/ þęygi of sínum/ veri vęl glýjuð./Vitud ér ęnn eða hvat? så står det i Voluspa – och i min översättning blir det:  ”Fjättrad såg hon ligga /under Hveralunden / en anskrämlig syn / lik den otäcke Loke./ Där sitter Sigyn / tigande och tyst / föga glad / Veten I än, eller vad ?”

”aegjarn” är något som är fult, anskrämligt, ”theygi” eller tigande, skall läsas samman med veri vęl glýjuð säger Finnur Jónsson, det isländska språkgeniet, och är alltså en negation. Sigyn har föga att glädjas över, där hon sitter vid Lokes sida, och hennes lojalitet blir illa lönad, fast hon är den barmhärtigaste och godaste av alla, den oreserverade, villkorslösa kärleken – för så har de flesta uppfattat henne. Loke kallas ”Sigyns armars börda” i Tjodolf av Hvins drapa ”Höstlång” och nog är han en börda för henne, alltid. Till gudarnas stora gille hos Ägir, Oegirsdrikkja, är ju Sigyn inte ens bjuden, medan Loke slår sig fram i salen – vilket beskrivs utförligt i dikten Lokasenna. Istället får hon sitta hemma och passa barnen, laga mat och sköta tvätt och hushåll – men aldrig någonsin hör vi eller ser vi omtalat, att hon får ett enda ord av tack.

Han bedrar henne också gång efter annan, också med Svadlifari, Asagårdbyggmästarens hingst, och som vi ser i Lokasenna är Lokes otrohetsaffärer och svek emot stackars Sigyn otaliga. Hon måste också ta hand om hans ohyggliga avföda, Hel, Midgårdsormen och Ulven Fenris, som Loke framfött genom röven i kvinnogestalt – och det kan knappast vara en syssla, som hon trivs med eller uppskattar. Sigyn får heller aldrig någonsin följa med på Lokes och Tors äventyr, eller de andra utfärder som Loke ständigt företar sig – hemma blir hon, och där får hon sitta, bäst hon gitter eller tål, tills Loke kommer hem igen – och då är han kanske mindre snäll vid henne, med tanke på vad vi vet om den eldfängde och trätgirige, ständigt uppbrusande Lokes natur – även om ingenting sägs i urkunderna om att han skulle vara en hustyrann, eller fysiskt misshandla henne – men psykisk misshandel, kan man faktiskt kalla det som Sigyn hela tiden utsätts för – inte minst nere i dödsriket, där hon ju till sist hamnar tillsammans med sin Loke.

Lokes avföda, som österrikaren Willy Pogany tänkte sig den vid 1900-talets början

Sigyns öde som den ständigt lojala, självuppoffrande hustrun är alltså i högsta grad dubbelbottnat, och kanske inte så förebildligt eller dyrkansvärt som en del skulle tro. Men ändå betyder hennes blotta namn ”Seger” – och inte alls ”segerrik flickvän” och andra dumheter vi kan läsa på Engelskspråkiga Wikipedia. Intressant nog tror sig också en del amerikaner och engelsmän ha hittat Sigyn i andra skaldekväden – det finns en passage i tredje strofen av Eilif Gudrunarsons ”Torsdrapa” som lyder:

Sigyn som hon säg ut i ett av mina hedniska kalender-projekt, 2015 – fotot togs i en järnvägstunnel djupt under Stockholm, med en ficklampa som enda belysning – på gränsen vad kameran klarade av..

Man kan också fråga vad just Skade, vinterns och jaktens gudinna haft emot just Sigyn. Visserligen hämnas hon främst på Loke för sin far Tjatses skull (Loke dödade honom, som alla vet) när hon hänger upp giftormen framför hans ansikte, men Sigyn kommer ju att lida lika mycket, när hon i evigheter måste fånga ormettret i sin skål, och så springa och tömma ut det jämnt och ständigt – många har sett en motsättning mellan Skade, som ju skilde sig från Njord, och Sigyn, som vägrar att skilja sig, även om hon fått den uslaste mannen i hela universum till make.

Jag har själv spekulerat i om Skade, ur sitt eget perspektiv, ser Sigyn som en förräderska gentemot de andra gudinnorna, eller tanken på fria och självständiga gudinnor överhuvudtaget – och därför hatar henne intensivt, eftersom Sigyn inte ”väljer rätt sida” och gör slut med en man, som bara svikit, lurat och bedragit henne under en halv evighet.Sigyn å sin sida tycker förmodligen att människor av Skades sort är grymma och hjärtlösa, och inte förstår vad medlidande är. Kanhända uppfattar Sigyn Loke som sjuk, och inte längre ansvarig för sina handlingar – och därför tycker hon synd om honom, och beslutar sig för att dela hans öde. Man överger ju inte gärna en sjuk människa, för den sjuke kan inte ställas till svars för sin egen sjukdom.

Nils Möllerbergs ”Sigyn” från 1940 finns utställd i Lund, på Gärdet i Stockholm och i stora salen till Östersunds länsbibliotek. Nyligen sålde auktionsfirman Bukowskis ett exemplar av statyn för 200 000 kronor – och den tillhör ett av Sveriges mest reproducerade och kopierade konstverk – vilket bevisar Sigyns popularitet…

Onekligen har historien om Sigyn och Loke fascinerat och fängslat många konstnärer under årens lopp. Redan Mårten Eskil Winge – som gjorde ”Thors strid med jättarna” (1872) som fortfarande finns utställd på Nationalmuseum, gjorde också sin version av Sigyn och Loke anno 1863.  Den blev också flitigt omskriven i dåtida recensioner, som i utdrag lyder såhär:

Man kan väl tycka, att det onda icke borde vara representeradt inom gudarnes verld, att här endast borde finnas idel fullkomlighet. Men denna fullkomlighetens verld har ännu ingen mensklig tanke förmått tänka sig. — — Hvad under då, att en hednisk religion, som ock i grunden är en natur-religion — och som är djupt medveten af den menskliga ofullkomligheten — får in Loke bland Asarne?— — En fläkt af Thors ljungande hammare genomgår Winges alla kompositioner. »Men», säger den ofvan antydde minnestecknaren, »det är ej kraften blott: den mera milda skönheten saknar han ej heller, hvarom de hänförande dragen i Krakas intagande och ädla ansigte, liksom uttrycket af qvinlig uppoffring och deltagande hos den sörjande Sigyn, lemna ett ojäfaktigt vittnesbörd.»

Nuförtiden används Sigyn för att sälja alltifrån handdukshängare till golvbrunnar och örhängen. Ett antal fartyg har också fått namn av henne under årens lopp, bland annat det så kända fraktfartyget för utbränt kärnbränsle – en klar anspelning på Sigyns giftskål – men själv undrar jag vad muslimer i Sverige skulle tycka om någon sålde ”Hundkopplet Mohammed” eller hur de kristna skulle tjuta av hat, ifall Ikea marknadsförde TV-soffan ”Herrejesus”. Om sådan marknadsföring framstår som mindre stilfull, då skall man i konsekvens därmed inte heller förakta Sigyn eller Asatrons gudamakter, och faktiskt uppföra sig respektfullt också emot henne, och inte kursa bort golvbrunnar i Sigyns namn, till exempel..

Sigyn i Östersunds länsbibliotek, respektfyllt och vackert framställd…

Det finns dock andra populära myter som kan ha med Sigyn att göra, snarare än de amerikanska fantasierna om Sigyn som Odens dotter, och kunnig i galder. Allt sådant verkar en aning hämtat ifrån ”Marvels Universum” där ju Loke – och även hans hustru – på sista tiden fått en alldeles för stor roll.  Hollywood har gjort om berättelsen om Loke och hans hustru till en förfärligt sötsliskig historia, där Loke får framstå som en mörklagd gentleman och Sigyn som ett romantiskt våp, vilket hon nog aldrig varit. Det är att förenkla deras förhållande alldeles för mycket, om vi tar bort sagans mörka bottnar, eller det dubbelbottnade i Sigyns lidande, och Lokes natur – Sigyns självuppoffring är kanske hedersam, men inte odelat av godo – hon slösar onekligen de gåvor hon har på alldeles fel människa, eller – gudamakt

Modern Manga-bild av Sigyn – som gör henne till en sliskig sötnos…

I förbigående kan det nämnas att 234 kvinnor i Sverige heter Sigyn enligt SCB, men nu finns även varianterna Signe (som också betyder Seger) och Signild, av Sig och Hild, alltså ”Seger i Strid”, och med 311 Signild och 8 954 Signe i Sverige, kan vi räkna med 9499 kvinnor som högst reellt har något med Sigyn att göra.  Bärerskor av namnet Signe hade för några år sedan en medelålder av 70-75 år, eftersom namnet var mycket populärt vid 1900-talets början, men som ofta är fallet så dröjer det ibland två generationer, innan man tar upp namnet igen – och nu är medelåldern för de som heter Signe 25 år – medan Sigyn och Signild väntar på en generationsväxling.

Signe förekommer också i folksagan om Hagbard eller Habor och Signe, som är spridd i skillingtryck och visor från 1600-1700 talet, men som ytterst går tillbaka på en passage i Völsungasagan. Habor, eller Hagbard – vars namn tydligt påminner om Harbard – ett tillnamn eller Heite för Oden – namnet betyder ”han med hårigt skägg” är en kungason från Norge, som älskar den sköna Signe, enligt Saxo Gramatticus dotter till kung Siggeir (”segerspjut”) av Halland. Men – när Siggeir på inrådan av en av Signes tärnor förbjuder dem att träffas, förkläder Habor sig till en kvinna (som Loke brukar göra) fast han blir inom kort fasttagen och straffad (likt Loke) och bunden med ett av Signes gyllene hårstrån, som han inte vill slita sönder (jämför när Loke blir bunden med sonen Narves tarmar). Han hänger nu upp sin röda kappa i galgen, där han snart skall hängas (Loke är en eldgud, och tänks ofta klädd i rött) men när Signe på avstånd ser detta från sin jungfrubur, tror hon att Habor redan är död och går frivilligt i döden genom att bränna sig inne (jämför Sigyns frivilliga offer) och de två älskande förenas i dödsriket Hel, där de sedan får leva tillsammans (likt Sigyn och Loke !) Habor dör nöjd, sedan han fått ett bevis på Signes obrottsliga trohet, ”Treue bis an der Tod” vilket är vad Asatron också handlar om..

Redan 1968 gjordes ”Habor och Signild” om till isländsk spelfilm i Ingmar Bergmans anda, avsedd för utlands-marknaden. Den blev ingen större succé..

Alla dessa likheter verkar vara mer än bara ”tillfälliga sammanträffanden” även om vi inte kan bevisa, att Saxos berättelse går tillbaka på myten om Sigyn och Loke från början. I Halland finns det dock lokalpatrioter från Asige med omnejd, som hävdar att det var just där Asarna slog sig ned, ungefär som lokalpatriotiska Blekingar hävdar att Asarum skulle vara gudarnas hemvist. I Halland finns det faktiskt ett fornminne vid namn ”Hagbards flisor” och detta ställe skulle vara just den plats, där sagan utspelats och Hagbard skulle ha blivit hängd – Loke ligger ju utsträckt över tre vassa stenar enligt Eddan – och en tredje sten i närheten, har lustigt nog ett labyrint-mönster – angående detta med vårens riter. Sentida Hallänningar har faktiskt gjort bygdespel av Habor och Signild, och vi kan mycket väl tänka oss, att man uppförde liknande skådespel om Sigyn och Lokes tragiska öde i forntiden också..

Också i trakten av Västervik lär det finnas ett ”Signildsberg” men en ännu mer berömd plats med det namnet ligger mitt emot Sigtuna, där också Habor slätt finns att beskåda – och enligt Snorre Sturlasson bosatte sig faktiskt Oden först mitt emot Sigtuna i Svea Rike, när han var människa och som konung regerade över just Svearna.. Man vet, att det finns en tingshög och en stor gård från Bronsåldern på platsen – med en forntida hamn – och långt innan det kristna Sigtuna grundades, fanns faktiskt Signildsberg och Forn-Sigtuna.

Om Sigyn verkligen dyrkats där, vet vi förstås inte, men om man idag skall ha en kultplats, uppkallad just efter henne, står sig ingen annan plats i hela världen lika bra i konkurrensen, och om amerikanerna nu har rätt i att Sigyn  ursprungligen kan ha tänkts som Odens dotter, bortgift med Loke (de två hade ju ingått fostbrödralag i forntiden, säger Loke själv i Lokasenna) så faller sig kopplingen till Oden, som hela tiden dyker upp i Hagbard-Signe-Sägnen helt naturligt..

Signildsbergs kungsgård ligger idag på privat mark, och har aldrig blivit fullständigt utgrävd, men man vet att platsen var i bruk från bronsåldern till ungefär 900 ek…

I dagens USA, där kulten av Sigyn antagit närmast översvallande proportioner – både i form av new age och mer traditionella tolkningar som överensstämmer med Asatron, har en intelligent bedömare faktiskt hittat saker, som kan vara värt att påminna oss om, när det gäller Sigyns roll som gudinna. Vale nämns bara som Sigyns (och Lokes) son vid ett enda tillfälle – nämligen i Gylfaginning, eller den poetiska Eddan – annars är alltid Vale hämndens gud, Balders Hämnare, och ”Rind föder Vale i Västersalar” heter det ju i Voluspá, medan Oden alltså är Vales riktige far – han avlade ju honom med Rind, bara för att en hämnare skulle födas åt Balder, och i Vales gestalt har några också sett månskäran, som återkommer ”en natt gammal”.

En suddigare och blond Sigyn med rädsla och ångest i ögonen, som hon såg ut i ett annat kalender-projekt 2017… (Hedniska Tankar copyright)

Hur ska vi förklara denna självmotsägelse ? Att Vale är med vid Lokes fängslande kan vi förstå, med tanke på att Loke ju också bar skuld till Balders död, och att han som hämnare tillfälligt får förvandlas till en varg och slita sönder Narve – Sigyns och Lokes ende riktige son – kan vi också anta som logiskt, givet att de övriga gudarna vill straffa Loke. Men – hur kan Vale samtidigt vara son till både Loke och Oden ? Det låter motsägelsefullt, men motsägelsen är bara skenbar – och inte alls någon ”felskrift” i Edda-manuskripten. Tänker vi efter kring hur det Hedniska samhället var beskaffat, inser vi till slut kanske varför, och löser gåtan. Jag har redan sagt, att det i Eddan klart och tydligt står, att Oden och Loke en gång var bröder, vilket också Frigg, Odens hustru får erkänna i Lokasenna. I forntiden fanns en sedvänja, kallad ”Fostri” – kungen Håkon Adalsteinsfostri fick sitt namn av den, eftersom han fostrades hos kung Ethelstan eller Adalsten i England – stormän, kungar och tydligen också gudar kunde lämna bort sina barn till andra potentater i främmande land, för att de skulle lära sig goda seder, och se hur det gick till i den övriga Världen – vi talar fortfarande om ”fosterbarn” som term i Norden, och nämner sällan det latinska begreppet ”adoptioner” även om det är samma sak.

Vi vet också att Sigyn redan var fostermor åt Hel, Midgårdsormen och själve Fenris, ehuru ytterst motvilligt, eftersom det nog innebar en stor börda för henne – så på det sättet kan vi förklara, hur hon också kunde vara Vales mor, och hur Loke kunde se Vale som sin egen son – vilket inte vore möjligt annars – och Rind, som födde Vale, var ju också enligt Voluspá en ytterst motvillig mor, son inte ville veta av Vales existens – men Sigyns stora kärlek och aldrig sinande självuppoffring räckte till för honom med.

En del har tagit fasta på Sigyns skål, och nämnt det faktum att Agni – hinduernas eldgud, och därför en motsvarighet till Loke – har en hustru benämnd Svaha – vars namn kommer av samma indoeuropeiska rot, som Sigyn – men det kan också betyda ”dryckesoffer” vilket svarar emot Sigyns roll – hon är ju skålbärerskan framför andra – och i Norden har det också förekommit en rit vid namn ”Eldborgs skål” fast ingen numera vet, vem ”Eldborg” i så fall var.  

Om ”Eldborg” – alltså hon som är ett skydd för elden, är en symbol för vattnet, och Sigyn är vatten i motsats till den eldige Loke, så finns det faktiskt en stor logik i detta – och för övrigt kan man se att vid Segerblot (Sigyns namn betyder ju fortfarande Seger) som skulle firas vid Vårdagjämningen, innehöll just ”skålar” enligt Håkon Jarls saga i Heimskringla – jarlen skulle offra mjöd och goda drycker i elden, och ångan från blotet skulle stiga upp till gudarna… Nuförtiden kan vi offra brännvin och ren sprit istället, vilket sannerligen är ett skadligt ormaetter, och det brinner med ljusan låga..

Sigyn är uppenbarligen en svårt undervärderad och förbisedd gudinna, vars ålder och betydelse är större än vi vanligen förstår. 

Hennes blotta namn betyder seger – men när segrar hon egentligen ? Det är ju först efter Ragnarök som hon äntligen blir fri ifrån Loke, och slipper lös ur sitt hårda och orättvisa fängelse. Hennes seger ligger i själva tålamodet, uthålligheten – förmågan att uthärda och vänta – och särskilt detta Covid-år, 2021, behöver vi verkligen både medlidande, kärlek med våra närmaste och just uthållighet – och det är vad Sigyn står för, mer än andra – och kan lära oss.

Årets Segerblot och Vårdagjämning tillhör rättvist henne, som alla år – men särskilt det här året.

En fråga jag ofta ställt mig, är vad som händer med Freja i Ragnarök. Vi vet att även hon har sina Einherjar, men ingenstans, varesig i Voluspá eller någon annanstans i Eddan, står det att Freja överlever Ragnaröksslaget, där hon kanske faller för Hyrrokkins hand, eller i kamp mot de andra jättinnorna. Sigyn däremot blir ensam kvar, för vi vet att Loke och Heimdal i tidens fullbordan kommer att dräpa varandra.

Sigyn och Freja är också varandras raka motsatser, för där Frejas kärlek är mer eller mindre sexuell, har Sigyns kärlek bara medlidandet och människokärleken i allmänhet som huvudkomponenter – och Sigyns kärlek vinner i längden, och segrar till sist över allt det andra, som mest har med passioner och lust att göra. Så kan man också se det – och i nästa värld, den tillkommande Världen efter Ragnarök, tar Sigyn antagligen Frejas plats, på samma sätt som gudarnas söner och döttrar tar vid efter dem själva..

”Vid slutet, står segern…”