I vårdagjämningens tid.. (inlägg från 21 Mars 2015)

Igår var det som bekant Vårdagjämning och samtidigt med det inföll också en solförmörkelse över delar av Norra Halvklotet. I många delar av vårt land har Vårdagjämningen ansetts som den första dagen, man kunnat gå barfota, och själv tycker jag att det nyligen inträffade astronomiska fenomenet ger oss en ovanligt stark känsla av hur naturen påverkar oss, och hur liten människans plats i kosmos faktiskt är. Den som sett en solförmörkelse på nära håll, eller upplevt hur det ser ut när solens strålar plötsligt mattas, och hur kallt det blir då; lär knappast glömma det. Själv kan jag minnas en inträffad partiell solförmörkelse på Gotland för några år sedan, då man även under fullt middagsljus och högsommar kunde förnimma, hur snabbt solljuset avtog i styrka och hur märkbart kallt det blev,  enbart under någon minuts passage av månen framför solskivan.

Solförmörkelsen igår var synlig från många delar av landet, som här i Växjö…

Den isländska internet-sajten The Reykjavik Grapevine rapporterade igår om hur Asatrusamfundet på Island firade Vårdagjämningen och besåg solförmörkelsen från den plats, där de nu håller på att uppföra sitt kommande stora Gudahov.  (Observera att jag skriver just ”Gudahov” men inte tempel) Senast en solförmörkelse lär ha inträffat på Island skall ha varit för cirka 60 år sedan, men också under hednisk och efterhednisk tid på ön fanns astronomer, som mycket noga kunde förutse den exakta tidpunkten för både de fyra solstånden och enstaka förmörkelser.

På Island firades den också…

Vi skulle kunna minnas ”Stjarnar-Oddi” från det sena 1070-talet till exempel, en vanlig enkel lantbrukare från Island som genom direkt observation beräknade det verkliga solårets längd på några minuter när, och gjorde många andra mycket exakta förutsägelser utöver det. Från Sverige däremot, och från de allt färre ”fornsedarnas” skaror, har ingenting hörts, utom det faktum att en var deras ledande ”foliehattar” och tokfransar i Göteborg helt dömer ut tempelprojektet i Island, och förklarar att vi inga motsvarigheter skall ha i Sverige alls, ungefär som denne högst tvivelaktige figur till ”gode” ensam kunde bestämma allt detta.

För egen del anser jag det vida bättre och mer bevänt, om vi Hedningar och Asatroende i Sverige kunde få återuppliva det gamla Uppsalatemplet och i fortsättningen få ha Gamla Uppsala som vår egen plats, helt utan kristen inblandning eller närvaro på platsen, vilket är ett naturligt krav inför framtiden. Tänk om vi alla med gemensamma krafter kunde arbeta med detta mål i sikte istället; och tänk hur mycket rikare hela kulturen i vårt land skulle bli, om vi också fick ett eget Asatempel till skänks, som det på Island… Och förutom det – hela vårt land skulle också bli en turistattraktion rikare…

Tänk om också Svenska Asatroende kunde få ett eget Gudahov vid Gamla Uppsala…

Också våra förfäder hade reda på saker som Van Allen-bälten eller jordens magnetfält, eller antydde åtminstone existensen av fenomenen, när de skrev:

Svalin den heter, som framför solen står, en sköld framför skinande guden; berg och bränning vet jag brinna skulle, om han skulle falla ifrån.

(Grimnesmål, 38:e strofen)

”Svalin”, eller Svalkaren – Solguden Ulls gyllene sköld, var faktiskt bekant som en högst reell symbol för atmosfären, eller den livgivande hinna av syre som omger vår jord, såpass tidigt som under bronsåldern, och man kan minnas den mer än alnslånga Solvagnen från Trundholm i Danmark, som högst åskådligt avbildar hur Svalin tänktes se ut, redan för mer än 3600 år sen…

 I Världen runtomkring, fortsätter allt som förut. Vi fortsätter våra varv runt solen, och vi är inte den enda kultur i Världen som firar solens och vårens återkomst, såhär års. Också så långt bort som i Kurdistans berg firas nu ”New Roz” eller det kurdiska nyåret just kring vårdagjämningen, och det sker fortfarande med eldar, precis som hos oss..

Samtidigt med detta kommer underrättelser om hur IS – den sk ”Islamska Staten” halshugger och avrättar krigsfångar, precis som vanligt. Monoteistiska religioner, främst kristendom och islam, fortsätter att hota allt liv och alla kulturer på vår planet – och någon ”integration” av deras bruk i vår kultur; är väl – lika lite som någon fred dem och oss emellan – inte längre möjlig. Gudarna och makterna ske lov och pris kom idag i alla fall underrättelsen om att Sverige redan före sommaren kan sända åtminstone 20 eller 30 militära instruktörer till Irak, enbart för att slåss emot IS. Finland, Norge och Danmark – allesammans våra Nordiska grannländer – har redan sin egen militära personal på plats, och alltför sent börjar vår egen Regering till slut göra något.

Det gäller att ta vara på de enstaka globala ljustecken, som trots allt finns !

I England, däremot, skriver den engelska tidningen The Independent, har till och med skolbarn hindrats från att se Solförmörkelsen eller befinna sig utomhus under vårdagjämningen, alltsammans ”av religiösa skäl” eftersom deras lärare förbjudit det. Kan vi misstänka, att det som vanligt är de kristna, som är ute och härjar ?

För ett värdigt höstblot… (inlägg från 2015-09-24)

Nu när vi berört ämnet värdegrund och vissa essentiella värden, så att säga – kanske vi också kan fråga oss vad som är värdigt ifråga om Höstblot och Blotande. En som kan hjälpa oss att komma med ett klart formulerat, entydigt och samtidigt uttömmande svar på den frågan är vår käre vapenbroder (på flera sätt än ett!) bakom bloggen ”Angerboda” – en av de ledande exponenterna för det Hedniska system och den tankeskola som kallas ”Stav” och som faktiskt i mycket är äkta vara, istället för något allmänt New Age bedrägeri, påstått ”fornsederi” eller andra avarter, som egentligen inte har med Hedendom att göra.

När jag tänker på mina äldre släktingar som var födda omkring 1920 talet så minns jag söndagsmiddagen. — — Det dög inte heller att man satte sig vid bordet i sina slafsiga kläder, utan man förväntades göra sin hygien och klä upp sig innan man intog måltiden. Detta kan tydligt ses som en ritual för att stärka banden inom familjen, och det kan även ses som att man markerar övergången mellan två veckor på precis samma sätt man firar årstidsväxlingar. Detta är egentligen en måltidsritual och ett blot i sin enklaste form. Man ser även spår av blotet i våra högtidsmåltider, julmiddagen och midsommarfirandet med sina fasta strukturer är tydliga kvarlevor av den här sortens bruk.

• Ur bloggen ”Angerboda” 16 September 2015

Verklig Asatro är baserad på sunt förnuft, klokhet och omdöme. Kontrastera detta emot vad jag redan skrivit om diverse pinsamma bondförsök från Hylte, eller Handeloh i Tyskland till exempel. Vid Blekinge Nation i Uppsala, förresten – firar man det traditionsenliga ”Höstblotet” under både solenna och högtidliga samt värdiga former, och då går det till såhär: De rituella måltiderna, som Angerboda talar om, ska såklart inte förväxlas med en verklig gudstjänst eller rättare sagt gudatjänst, då vi Hedningar faktiskt alltid varit just Polyteister och följakligten har många Gudar, istället för någotslags dimmiga Panteister eller Monoteister, som alltså bara har en gud. Men det finns faktiskt inget som hindrar, att just den tjänsten utövas i stor högtidsdräkt, vad än det begreppet nu innebär för dig, och på ett värdigt sätt. Jag har berört det här med fasta regler och tydliga gränser redan förut, och förklarat själva grunderna. Eftersom repetition är kunskapens moder, och samtidigt grunden till all tradition, skall jag ta det här med själva grunderna igen. Här ser vi nu ett annat festklätt sällskap, som uppför sig allvarligt och värdigt, som det är och bör vara. De råkar vara från Årsunda Viking i Gästrikland, och det rör sig visst inte bara om såkallade ”rekreationister” eller folk som bara ”lajvar”, blajar, lattjar och bär sig åt som stora barn, eller förbarnsligade vuxna. Sådant har jag rent personligen ingen som helst tolerans för. Det har man inte på Island heller, förresten. Barn har sina högtider och fester, de vuxna sina för sig. Det Isländska Asatrufélagid ordnar ”Barnargaman” eller barnpassning, vilket man ser som ”félagstharf” eller en gemensam angelägenhet, som är nödvändig att lösa. Eftersom religion inte ska tvingas på minderåriga, och de som inte ens är vuxna nog att styra sig själva eller hålla sig nyktra och skötsamma ens under den tid blotet eller högtiden varar, skall och kan de heller inte närvara – av uppenbara skäl. Till tings och högtid rider man tvagad och mätt, står det i Eddan – det gäller blot också. Platsen ovan är tydligt markerad med ”Vebönd” eller veband, en klar avgränsning emot yttervärden, som vem som helst inte får träda över. Mobiltelefoner stängs av, när man befinner sig på helgad mark. Självklart skulle du inte tala i mobiltelefon vid någons begravning eller bröllop heller, inte sant ? – Nej, där ser du själv. Då säger vanligt sunt förnuft eller allmän hyfs, att du inte ska göra så på ett blot heller. Man snorar och orenar inte på platsen. Barn, hundar och andra djur springer inte omkring innanför de vuxnas cirkel, och de tillåts heller inte bära sig åt hursomhelst, eller störa själva ceremonin. Gudastöttor, bilder och liknande står inte direkt på själva marken, där de kan knuffas omkull, utan har en naturlig fast förankring. Var sak skall vara på sin rätta plats. Rätt tid, rätt plats, rätt utrustning. Så är det inom ”stav” också, för övrigt. Stav gör skillnad på folk och folk, nämligen – liksom på folk och fä också för den delen. Trälar eller de som inte förmår så mycket, ska inte försöka lära Jarlarna något, och Karlarna håller sig till andra Karlar. Ingen tar mer plats än den som är Gode eller Gydja, och verkligen skall förrrätta blotet, och om denne eller denna gäller, att vederbarande främst av allt skall vara ärlig och nykter – åtminstone så länge blotet varar, om denne nu inte kan annat. Jag har sagt det förut, och jag har sagt det igen, men när en sådan person bär sig så illa åt, och är så ”synbarligen påverkad” (som det heter i polisiära sammanhang) att vederbörande inte kan stå rakt upp, eller busschaufförer på 47:ans buss i Stockholm helt enkelt vägrar att köra ett ”fornsediskt” anstucket sällskap och dessas odrägliga ungar hem per buss av rena trafiksäkerhetsskäl, och på grund av att de inte ens kan uppföra sig som folk, för allt sitt ”fornsederi” – ja då går det djävlar i Hel för långt ! Och det finns även de, långt bortom ära och redlighet – som vanligt – som gör sådana här små ”installationer” ute i skogen (istället för på en ordnad plats – allt handlar om ordning, och en byggnad där man kan vara inomhus, kan faktiskt vara ganska värdigt och passande med tanke på årstiden) – som vi kanske ska titta närmare på… kanske inte… Ser ni vad denna taffliga uppställning liknar – det är ingen tillfällighet… Här har ”fornsederiets” utövare varit framme igen och arrangerat en edsring, en torshammare och två mänskliga könsorgan i lera (ja, faktiskt ! ) att dricka diverse skumma mjödblandningar (siehe ”Fall Handeloh” )och annat ur – men är detta verkligen värdigt beteende, och något som passar för vuxna människor ? Har man inte – som min egen trogne kommentator och följare Henrik Andersson noterat, också ett visst politiskt budskap, och har man egentligen ”rent mjöl i påsen” som det heter ? Vad är det för förment ”demokratiska ideal” Fornsederiets utövare anser sig följa ? Vad har de för personer i sin ledning ?? Följer de sin påstådda ”värdegrund” ??? Det finns en tydlig skillnad mellan vad som är upp eller ned här i världen, mina vänner – och de av er som är Asar och Vaner trogna. Vad som uppnår ett mål eller ett lyckat resultat, respektive vad som inte kan ge något resultat alls, reellt sett, realistiskt sett, magiskt sett, rituellt sett eller religiöst sett – och vad som uppenbarligen inte fungerar…

Ja, det gäller att kunna skilja på vad som bygger upp, respektive bryter ned. Och på totalitärt och tolerant, oberoende av vad man säger – vad som räknas är vad man gör…

Själv har jag förstås redan firat mitt höstblot på rätt dag, som man skall. Höstdagjämningsdagen, inte helgen efter. sade jag inte att det här med rätt tid, rätt plats och rätt utrustning var viktigt ?

Halvtaskigt mjöd,  osmakliga människor, osmakliga ritualer, fornsed, kristendom, totalitära ideologier typ islam eller kommunism är det värsta jag överhuvudtaget vet, det måste jag säga, först som sist. Ett liv i skönhet, styrka,  hälsa och glädje är bättre än allt det där.

”Jag vill bland höstens döda blad / bedårad prisa livet” skrev en gång en stor svensk Nobelpristagare. Det stämmer fortfarande. Varför inte göra höstblotet till just en sådan enkel, värdig och naturlig fest, för vad vi sått och vad vi fått skörda – med de människor som verkligen förtjänat vår respekt, istället för med dem vi faktiskt inte alls kan respektera ?

Enkelt att säga – men svårt att uppnå – för vissa…

Ett kort Skördeblot för Uppland och Svea Rike…. (text från 18 September 2016)

Lördagen den 17 September i år stod jag själv ute vid Runsa Fornborg i Uppland och höll ett Skördeblot för 27 personer. Det var längesedan jag agerade gode sist – två år sedan närmare bestämt – förutom mitt engagemang i Samfundet Särimner.

Karta över Runsa vid Rosersberg. Vid ”2” ovan hölls själva blotet…

Runsa – inklusive sätesgården från 1300-talet med samma namn – ligger invid Skarven i Mälaren och den urgamla segelleden upp till Fyrisån och det heliga Uppsala. Där finns för det första två stora fornborgar – en från bronsåldern och en från förromersk järnålder – och platsen har haft fast bebyggelse sedan de två århundradena före kristus. Här finns en stor förhistorisk hamnanläggning, massor av gårdslämningar, spår efter hantverk, jordbruk och en bosättning med alla sorters människor, inte bara Sveakungens krigare uppe på borgen – i åtta stora långhus – det största var över 30 x 4 meter – och traktens bönder.  Här har hedningar och svenskar bott och verkat i alla tider, och så skall det förbli.

Det 56 meter långa stenskeppet vid Runsa – den största Skeppssättningen i hela Mälarbygden (foto: Peter Kåhl)

Redan 1902 lät man gräva ut en fast källa och det brunnshus som finns uppe på borgkullen, under medverkan av Gustav VI Adolf – då ännu inte kung. Och 2014 gjorde arkeologer nya utgrävningar i trakten – bland annat har man grävt ut hamnen, långhusen och undersökt mer av borgmuren, som en gång innehöll en port med 5 x 5 meter stora stenfundament till torn – hur höga de var vet ingen, men det kan mycket väl ha rört sig om konstruktioner i flera våningar. Arkeologerna har hittat den sk ”Runsa-kråkan” – ett vendeltida spänne – och är numera helt överens om att denna plats måste vara en av de viktigaste och mest välbefästa i hela Mälardalen – själva ”Nyckelbefästningen” innan Uppsala – vilket också kanske – även om det är obevisat – kan ha samband med sägnerna kring ”Nyckelstenen” som ännu står inne på Kungsängens skjutfält mitt emot Runsa.

Gravarna vid ”tre bröder” grävdes ut 2015

Det finns en särskilt intressant grav invid Runsa, som av gammalt skall ha kallats ”Tre Bröder”. Hur gammalt detta namn är, vet ingen. Kanske är det från 1600-talet, när de första lantmäteri-kartorna över trakten gjordes, eller också från en helt annan tid. Men 2015, när arkeologer öppnade två av tre återfunna gravar under de tre resta stenar som än idag markerar platsen (gravarna har återställts, och vigts till ro av en okänd Hedning – vem det nu var..) så hittade man skeletten efter två män i åldern 20-30 år. De kan mycket väl ha varit bröder, och krigare var de helt säkert, eftersom man hittat vapenrester och beslag till remmar mm i en stil som annars finns nere i Schwaben, och Allemannernas trakter vid Övre Rhen. Kanske var våra tre bröder med, när Västrom gick under och Gallien plundrades – kanske inte ? Vida hade de farit i alla fall, redan då – under slutet på 400-talet och vid 500-talets början, när Runsa såg sin första storhetstid. Inga spår av yttre våld sågs på skeletten, så vi vet inte om de två bröderna dog av sjukdom, eller i strid; eller ens om deras tredje bror blev kvar därute i fjärran land. Om det skulle visa sig, att namnet ”tre bröder” är tradition, är det ganska unikt i sitt slag, för det skulle då kunna visa på en obruten tradering genom mer än ett och ett halvt årtusende, även om vi inte ska spekulera..

Beslag av en typ som annars bara förekommer på keltiskt område och i centraleuropa

Utsikt från de tre brödernas kulle ned emot Skeppssättningen och platsen för blotet

Tjodolf av Hvin visste att Kungen i Gokstad-högen – Halvdan Svarte – dog av gikt, även om han skrev ett kväde om saken 200 år efter Halvdans död. Drottningen i ”Drottninghögen” vid Brunflo var verkligen en kvinna, såg arkeologer på 1980-talet – och det namnet har bevisligen traderats i 600 år och mer, enligt skriftliga källor – ja uppenbarligen ända tillbaka till folkvandringstid – så muntlig tradering är en kraft, som inte ska underskattas. Nåja – hur det nu än må förhålla sig med de ”tre brödernas” gravplats invid fästningsmuren, så vet vi av de hästoffer man hittat spår av, att det blotades friskt på denna plats i gammal tid också. Stenskeppet – det största i hela Mälardalen – måste ha varit en plats för hednisk kult redan då, och så är det fortfarande.

Runsa är dock av Länsstyrelsen skyddat naturreservat idag, och det ska man komma ihåg. Det är förbjudet att elda, tälta, bryta kvistar, samla ved eller plocka blommor, men svamp, bär och frukkt får man plocka. Familjen Ankarcrona, som fortfarande äger Runsa slott – det är ett av de få privatägda slotten vi har kvar i denna trakt – feodalism och sådant är vanligare i Danmark, men har sällan förekommit i de Nordiska länderna – tycker inte om oss Hedningar, och det har sina randiga orsaker och rutiga skäl. Jag kan minnas när ett visst Samfund för ”Forn Sed” härjade runt på platsen på 1990-talet, och hur folk söp, bankade på stora Ram-trummor som ”Söndagsschamaner” och hade sig. Det hela tog slut först vid tretiden på natten, och folk bröt helt flagrant både emot eldnings- och tältningsförbudet. Själv hade jag krupit ned bakom en timmerbröte ute vid den stora grusvägen, när jag vid fyratiden på morgonen – de otäcka, fornsediska fyllskallarna hade just somnat – väcktes av en ”skördare” och tre timmerbilar – som kom körande på kolonn.. Därefter fick jag mig en sån satans utskällning för vad mina ”kamrater” eller rättare sagt mina ovänner gjort, att jag fortfarande minns det. Och jag håller fortfarande med Ankarcronas.

Länsstyrelsens regler är till för att hållas, och vid större arrangemang skall man ha markägarens tillstånd. ”Forn Sed” skämmer ut alla hedniska grupper, som finns i Sverige genom sitt sorgliga och låga beteende, och för egen del är jag noga med att platsen alltid skall vara i bättre skick än vi fann den – samt att man alltid skall erbjuda blot och sammankomster med helt alkoholfria alternativ – och – behöver jag ens säga det ? – helt utan droger. I ”fornsediska” sammanhang har jag gång på gång sett och fått bevisat för mig, hur det brutits emot detta, men sedan fem år tillbaka vill jag själv inte ha det minsta med ”fornsedare” att göra. markägaren på Runsa känner uppenbarligen likadant, och det tycker jag hedrar honom.

Jag närmade mig platsen och ”tog terräng” redan före klockan tio, även om Skördeblotet skulle ske först klockan två. Leder jag själv något, vill jag alltid ”reka” platsen först och se att allt står rätt till. Mobiltelefoner och andra tekniska anordningar bör stängas av före ett blot, och tror man på en naturreligion, så ska man hålla naturen ren, och inte skräpa ned i den. Jag vet inte hur många gånger jag stött på enskilda personer eller grupper av ”nyhedningar” som kastat fimpar och skräp omkring sig, även om vi etniska svenskar är bättre på att älska, vårda och vörda våra heliga platser än en del andra kulturer, som tyvärr inte kan hålla rent och snyggt omkring sig, och som till och med ”ockuperar” andra människors mark. Vilka det oftast gäller, har jag redan skrivit om tillräckligt många gånger – men den här gången mötte jag ett snyggt och välvårdat Runsa – det fanns till och med slåtterhö bakom några slånbärsbuskar i ett sank, där inga fornfynd fanns (man bör alltid erbjuda en toalett för besökare – eller åtminstone ha folkvett nog att inte förrätta sitt tarv på helig mark – osnygga människor som springer och kissar överallt förstör fosfat-karteringen – och därmed hela undersökningar för arkeologerna)

Utsikten från Runsas borgberg, 17 September 2016 (foto Peter Kåhl)

Skördeblot håller vi Asatroende alltid kring höstdagjämningen, och inte i Augusti som många felaktigt tror. Vi håller det då, därför att skördetiden här i Svealand inte infaller tidigare, och så är det oftast i huvuddelen av Norden. Äpplen och frukter kan mogna tidigare, men skörden är klar först nu, också vad bär, svamp och mycket annat beträffar, och därför ska vi ta ett naturligt tillfälle i akt att nå ett slags paus och vila inför den verkliga höst och den vinter som sedan kommer, då det blir kallt och ruggigt. Alvablotets tid är inte inne än, och det gäller att inte blanda ihop de här sakerna, eller ställa till det för sig genom fel umgänge, vilket man ska undvika.

Jag skrev en egen text till det korta blot jag höll – för alla 29 närvarande – som tyckte att det hela var utmärkt trevligt, och passade människor i alla åldrar, av alla sorter och av alla åsikter, (ja, jag tror på parlamentarism och att inte utesluta någon – med oss hade vi också en äkta Odhinnistisk Gode från Australien med mer än 10 års erfarenhet) och kanske också kristna – i alla fall var de kristna som fanns på plats nöjda med saken, och fann inget skäl att protestera. 13 stycken nya Medlemmar för Nordiska Asasamfundet blev också facit för denna enkla sammankomst om ca 2,5 timmar, så jag tycker jag lyckats med mitt uppdrag.

Nästan allt jag skriver är ”first draft” – direkt från min hedniska hjärna och hug, rakt ut på nätet. Oftast skriver jag inga coola eller meditativa små tankestycken, och inte ritualtexter, utan dagstidningsprosa och små ”dagsedlar” som jag delar ut – till de som har förtjänat det – så att säga i Stig Dagermans anda.. Men den här gången blev det en annan sorts text – med plats för inkallning, en kortare betraktelse, så själva blotet – av det vi skördat, dvs bara växter och frukter – och sen en naturlig avslutning. En del personer vill alltid ha med drickande ur horn eller ”lag om” – alltså det historiska upphovet till vårt ord Lagom – med skålar för de olika gudamakterna, men jag tycker inte att det behövs. Visst  det finns Juldricka och Midsommar, då de flesta svenskar vill ta sig en sup eller något starkt – men till ett skördeblot, eller ett blot som i huvudsak hedrar Moder Jord, Frej och Vanerna, anser jag för min del att ingen alkohol behövs.

Ett fel, som alltför många som bara kallar sig hedningar utan att veta något – i sitt blinda ”fornsederi” är att nämna massor av gudar och makter utan något inbördes sammanhang – själv håller jag på att man måste veta varför man anropar varje gudamakt, och hur och när i ceremonin det ska ske. Nästan alla ceremonier (oberoende av religion) följer samma rytm – och angående rytmen – själv har jag alltid varit en vän av tempo, snarare än ”fasthakning” då man står och väntar på att 50 personer ska blota eller dricka i tur och ordning, horn skickas runt osv – det Albert Engströms överste sa till Fältprästen på en skämtteckning, stämmer faktiskt bättre än man anar – ”Ja det ska jag säga Pastorn – att en KORT suck till vår herre, så att mannarna inte står uppställda för länge – det är sablar anagga knepet !”

Därför stämmer inte texten helt med vad som verkligen sas – jag ”ad libbar” eller drar ned och ”kastar” stora stycken hänsynslöst ur egna krior, om jag ser att de inte får plats – och använder erfarenheten för att se vad som går hem hos åskådarna, och vad som kanske är lämpligt i ett sammanhang som detta – men såhär blev det…

 Ritual för Skördeblot

Utrustning: Horn Vighammare Mjöd, vatten eller annan vätska Stor skål Äpplen Inkallande idag står vi vid sommarens slut. Hösten har kommit, och höst eller haust är det gamla ordet för att inhösta, eller med andra ord skörda. (Slår vätska i hornet, och lyfter det emot Nord). Vi har nu samlats till skördeblot, för att minnas den sommar som gått, och den Vinter och höst som snart skall komma. Med detta vatten (mjöd) helgar jag nu platsen. kort paus. Drar in andan, och ställer sig i Algis-stada, med benen tätt tillsammans, armarna uppåt sträckta ut i vinkel. Säger Högt: Måtte Bifrost lysas över oss, och skapa en port mellan Midgård och Asgård ! Hell alla Asar och Vaner ovan (lyfter hornet mot himlen) och nedan (slår ut lite vätska på marken). Hell alla de närvarande, och de  människor som samlats här (tar vätska ur hornet och stänker emot åhörarna) på denna plats, enligt Asatro och våra förfäders sätt. Hammare där ovan, helga detta vi och håll stånd ! (lyfter hammaren mot höjden) Hammare i Öster – där Frej och Vanerna finns vid solens uppgång – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot öst) Hammare i Söder – där Siv och Sunna råder vid dagens höjd – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot söder) Hammare i Väster – där Tor råder över regn och vind vid dagens slut – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot väst) Hammare i Norr – där Oden dåne i den mörka natten – helga detta vi och håll stånd (lyfter hammaren mot nord) Hammare nedan – där Gerd eller Jord råder och bor – helga detta vi och håll stånd Betraktelse Vår sommar och vår har varit lång, och jag hoppas att den varit fruktbärande och välsignelser för de flesta av oss. Vi som lever nuförtiden tänker sällan på skördens eller äringens betydelse, men i år har vi fått god äring och årsväxt – en ren förutsättning för att kunna leva vidare. Vad vi skördar och får av naturen beror av många saker, och många makter. Frej gav sådden i början på året, och för honom såddes säden på åkern. Tor gav regnet, som lät säden börja gro och växa, och Solkvinnan Siv tillät axen spira, mogna och växa vidare. Oden skänkte mild vind, som svalkade för alltför stark hetta och bevarade grödan fram till dess att den hade mognat, men viktigast av allt är och förblir Gerd, Njärd eller Jord, den goda Moder Jord som låter allt leva vidare, och sörjer för att Frej och Vanerea har någonstans att plantera sin säd. Frukter (pekar mot äpplena) gror och bär, buskar och till och med svampar har vi fått att skörda, så att vi kan överleva vintern. Men – lika viktigt som vår överlevnad i naturen, eller det Midgård och den Värld som vi alla bebor – förhoppningsvis i frid och endräkt och inte i strid – är kanske vad vi fått att skörda inom oss själva. Tänk nu tillbaka på allt som hänt sedan våren – bra eller dåligt, ont eller gott – har också era önskningar burit frukt, ni som står här i denna krets, och har ni några lärdomar att dra av den tid som gått sedan vårdagjämningen, eller Vanadisblotet i början på Maj månad, som är helgad Freja, drottningen över själva livet ? Om det är så, och om ni vill, kan ni nu säga dem högt, och kanske lägga en gåva som Blot här på denna sten, medan ni högt säger något om vad som hänt, och vad ni själva tror finns att lära av det – men om ni ingenting vill säga, och bara tyst Blota, eller alls inte Blota något, kan ni också göra som ni vill… Blotande Menigheten blotar, på så sätt att var och en går fram och lägger en gåva på Stallen (stenen) och kort – samt högt (vid behov)  säger något om vad som hänt i var och ens personliga liv, och vad som kanske kan läras ur detta. Man börjar från höger, så att var och en går fram till stenen och sedan tillbaka på sin plats i cirkeln igen, sedan nästa osv Åkallan Hell Frej, Njords son, Gerds och Jords make, Skirners trofaste vän och Sviagod, han som är Svearnas gud mer än andra, Äringens och såddens Gud och alla goda gåvors givande. Hell ! (de närvarande ropar i korus) Hell Tor, alla människors försvarare, jättars kväsare och svuren fiende till allt som är ont, Vitekrist inbegripen ! Måtte din mäktiga Mjölner krossa allt som är skändligt, varesig det består i kristendom, eller meningslöst och falsk ”fornsederi”. Ty du är Sivs man, Hrugners Bane, Tjalve och Röskvas husbonde, Bockarnas herre, Midgårds sköld och han som bevarar grödan, tills att vi når den rätta skördetiden. Hell ! Hell Njärd eller Gerd mest av allt, Frejs älskade, människors värld och verk, Gudars fosterska, Amma och mor åt hjältar, mark under våra fötter, arv av våra fäder och moder också till vårt folk och land, det som är Sverige och Svitjod – och frukter och skörd från den goda jorden – Hell ! Avslutning Om ni haft önskningar eller sådant ni velat, men ännu inte kunnat uträtta – så är rätta tiden att ta i tu med det under denna höst, innan Alvablot och vintern kommer. Snart går vi in i den mörka årstiden, då dygnet har färre ljusa timmar, och dagens rytm förändras. Men än finns det tid att ta del av Frejs goda ljus, av Vanernas makt och av skörden. Inrikta därför er vilja och kraft på att fullgöra och avsluta vad som måste avslutas, och vik inte från era mål i livet (höjer rösten) denna höst, eller det som ni helst önskar. Vila ut, när vintern och vilan slutligen kommer, men bevara minnet av sommaren, och det goda som varit. (vänder sig mot jorden, med hornet i hand) Så vänder jag mig mot Jord, och tackar livets och skördens makter (slår ut återstoden av vätskan i hornet) som lär oss leva och fortsätta växa, också genom den hårdaste vinter. Här har Skördeblot hållits, Asar och Vaner till Heder, människorna till Minne men utan skam ! Må året bli gangrikt för träd och växter, djur och allt som lever, men värdelöst för troll och markens fiender. Hell till de som lyssnat, fröjde sig de som förstått ! Nu sluter jag kretsen åt norr – och måtte Oden ge oss frid (håller upp hammaren mot Norr) Nu sluter jag kretsen åt väster – och måtte Tor råda över oss (håller upp hammaren mot Väst) Nu sluter jag kretsen åt söder – och måtte Solen fortsätta skina (håller upp hammaren mot Syd)s Nu sluter jag kretsen åt Öst – och måtte Frej komma åter, i Skidbladners skepp nästa vår (håller hammaren mot öst) Nu tackar jag rådare ovan (lyfter hammaren i höjden) och vättar och väsen nedan (sänker hammaren mot jorden) hos Njärd och Gerd, moder till allt ! Frid och Fröjd åt er – och länge skal vi leva, innan Ragnarök ! Alla: Till Ars och Fridhar !

Ännu en Dagjämnings Dag…  2019-09-23 av Hedningen

Idag är det som bekant dagen för Höstdagjämningen, vilket är ett mycket viktigt datum för alla Hedningar och Asatrogna. Det är egentligen idag och endast bara idag som det stora Höstblotet bör äga rum, även om det många gånger är så, att ett Skördeblot hållits redan tidigare. Dagen då ”båda var jämnskiftade, natt som dag” för att nu citera den äldre Västgötalagen, inträffar inte alltid på samma datum varje år. Varför det är så, tar kanske lite tid att förstå. På Stockholms höjdgrad inträffade idag Höstdagjämningen vidpass klockan 0950 om vi ska utgå ifrån de astronomiska definitionerna – vilket våra förfäder med säkerhet gjorde… Varför skulle de annars redan på stenåldern ha byggt megalitmonument, som kunde förutse exakt var solen skulle gå upp på de olika dagjämnings- eller solståndsdagarna på mindre än en halv grad när ? Dagjämningen infaller egentligen när solen passerar ekvatorn, men ser man i en modern almanacka, är inte dag och natt exakt lika långa den 23 September. Astronomer räknar med att soluppgången infaller först när solskivan är helt och hållet över horisonten, men forntidens folk och även verklighetens svenska folk tycker nog att soluppgången redan har infallit, när den första delen av solskivan syns. Vi räknar också vanligen solnedgången som påbörjad, när solen försvunnit en bit ned i havet bakom horisonten, och inte som astronomerna först när solskivan försvunnit helt, vilket såhär års kan ta en stund. På grund av det kan redan den 23 september bli 4-5 minuter längre eller kortare, beroende på hur man räknar, och för de som verkligen är hedningar och bygger sina egna kalendrar så att de ska hålla för evigheten är detta stor skillnad… På våra breddgrader böjs också den uppgående och nedgående solens strålar av atmosfären, vilket gör att vi ser solskivan och dagsljuset en ganska god stund före och efter solen verkligen gick ned på vår breddgrad. Dessutom visste man redan i hednisk tid att året inte har 365 dagar, utan snarare omkring 365,25 och hade redan infört skottår, långt före underlägsna civilisationer och kulturer som den kristna kom på att man behövde göra samma sak. Stjarnar-Oddi på Island visste det, och det visste antikens astronomer också. Islam – som är ännu mera ”efter” i utvecklingen opererar fortfarande med en månkalender, där årstiderna förflyttas med flera veckor bara på ett decennium, och hamnar helt i otakt med stjärntiden, och kosmos verkliga processer. Men så är islam också en efterbliven ökenreligion, som inte hör hemma i vår del av Världen…Och som vi inte skall ha här ibland oss… Alla indoeuropeiska folk har vetat, att Höstdagjämningen är ett slags tacksägelsefest för den sommar som varit, den skörd man nu hunnit bärga, och vårt år och äring som det varit hittills. Så är det ännu, i alla hedniska religioner tvärs över Europa. Olikt Alfablotet, senare av de kristna omdöpt till Allhelgona, så är skördeblotet vid Höstdagjämningen en fest för de levande, och livets makter – för vad som är, har varit och vad som kommer. Det är tid för en dag av eftertanke och vila, likaväl som reflektioner inför framtiden. Mitt år har varit gott, hittills, och mina fiender har inte lyckats rubba mig i mina föresatser, och deras försöka att skapa kaos och förstörelse har också gång på gång kommit på skam. Allt det onda, de har försökt göra mig, kommer slutligen slå tillbaka emot dem själva. I år blotar jag till de makter jag har att samma sak må hända på det nationella och globala planet, för god fred efter god äring, och alltings fortbestånd. Som det är, och som det måste vara… Nej, Hedendom och Asatro är ingen o-ornad, kaotisk religion, utan något i högsta grad LAGBUNDET – lika säker som årstidernas gång och att Dagjämning och Solstånd inträffar bara på vissa tider, men inga andra…

Idag har det som bekant varit Höstdagjämning i Sverige – vårt land ! Höstdagjämningen är till skillnad från vad många tror inte en bestämd dag, utan ett klockslag, en tidpunkt, lika noggrant astronomiskt bestämd om någonsin Sommar- eller Vintersolståndet. Enligt Wikipedia skulle Höstdagjämningen ha infallit ca 1530, men ”Illustrerad Vetenskap” säger att den inföll 13.31 svensk tid, och att dessa angivelser skiljer sig åt, beror väl på om man använder astronomisk soltid, eller inte. Hursomhelst vet vi med säkerhet att Höstdagjämningen firats i vårt land ända sedan stenåldern, vilket bevisas av alla de megalitmonument och stensättningar – även från järnåldern – som man hittat över hela landet. Soluppgång på Höstdagjämningen sedd från Havängsdösen – som skadats av fåkunniga ”fornsedare” Inte minst därför är det sorgligt att se hur många personer i ”Hedendomens fula svans” i form av newageare, ”fornsedare”, wiccaner och annan oftast oaptitlig bråte, som inte förstår att hedra eller Blota på rätt sätt till våra Gudamakter. Höstdagjämningen innebär inte bara tacksägelse för en god skörd, och det äringens år som varit, och i år firade jag den med att springa elva kilometerlånga varv i en skog – talet elva är som ni kanske vet Äringsrunan Jaras tal, och står för det normala året, minus Julmånaden, för så räknade man sitt år i äldre tid. En del säger att Jordbruksåret normalt tog slut här, men över hela vårt land har man firat Nyåret vid Julmånadens slut, i alla fall under Järnåldern, då Asatron kodifierades i sin slutliga form. ”Gåva kräver, att gengåva gives” står det i Hávamál, och för en sann Asatroende, som är Asarna trogen, borde detta vara det första av alla bud. Det största offer eller blot du kan göra, är att offra av dina egna krafter och något av din tid och energi, likt Oden gjorde på Yggdrasils stam, när han fann runorna. Nordiska Asa Samfundet har i år lyckats genomförda några värdiga höstblot, men tyvärr inte på rätt tid och rätt dag, vilket jag anser är ett stort minus. Jag upphör aldrig att förvånas över hur många människor som aldrig kommer längre än till nybörjarstadiet inom Asatron, och ibland ens knappt det. Illiterata idioter och run-analfabeter, som inte förstår att det manliga elementet – för Frej – den store Himmels- och Äringsguden skall vara överst i Jara runan – och det kvinnliga – för Gerd eller Moder Jord – skall vara underst, som bilden här ovan visar, kommer väl sannolikt aldrig få någon god skörd, varken detta år eller något annat, och har bara missväxt att vänta. Himlen ligger därovan, och Jorden därunder – begriper man inte ens en så enkel sak, gör man bara pannkaka av allt. En hel del fåkunniga rabblar bara upp en hel mängd gudar, utan innehåll och mening, utan rim och reson, utan logik, sans eller vett – och därför misslyckas ständigt deras ceremonier, och är varken människor eller Makterna till behag.Att vid ett Höstblot lalla och dilla om Frigg – som hör till försommaren – eller ännu värre – att anropa Skade och Ull, som helt klart hör till vintern och har gjort så i alla tider, är för mig fullständigt väsensfrämmande. Varken Sunna eller Freja hör till årstiden, och det finns inte en enda historisk källa, som tyder det minsta på att vi skulle sätta in gudomar som dessa vid en totalt felaktig tidpunkt.  Exempel på ett OVÄRDIGT sk ”Höstblot”. Här har ”fornsedare” varit framme och lämnat MATRESTER OCH SKRÄP på marken i Eriksdalslunden – en park för allmänheten, som INTE skall vandaliseras eller SKRÄPAS NED på det här fula och frånstötande viset. Gudastöttor utan ordning, redskap kringslängda på marken – alltsammans ger ett slafsigt, omoget och FRÅNSTÖTANDE intryck… Sådana här saker BOJKOTTAR jag för min del FULLSTÄNDIGT Människor som inte logiskt kan motivera vilken gudom som hör till vilket Blot, och vilken årstid, och som uppför sig fult, frånstötande och rent ut sagt ÄCKLIGT har jag heller inget att ge, och det är inte vad jag vill ha i min umgängeskrets, och för att citera Tage Danielsson, den store Humanisten: ”Säg vari ligger charmen – Hos folk med huvudet under armen”. Lyckligtvis är ”forn sed” och andra bisarra avarter som nu lierat sig med ”Livets Ord” och ”Sveriges Kristna Råd” (Handen på hjärtat – varför skall vi alls samarbeta med sådana, när vi faktiskt är HEDNINGAR ) på utdöende, medan NAS och de vettigare samfund som trots allt finns och överlevt här i kulturskymningens Sverige ändå räknar tusentals medlemmar, sett emot det lilla fåtal personer på 30-40 eller så, som fortfarande förstör så oerhört mycket för oss andra – och som nu bara finns kvar i Stockholm samt i Västernorrland, och som i år inte mäktar med att organisera fler blot än så. Höstblotet är för mig inte en glad och uppsluppen fest detta år. Närmare 6000 av våra landsmän har dött i en sakta förtärande lungsjukdom, en pandemi från Kina. Många av dem – särskilt våra äldre – har kvävts under långa och utdragna plågor, efter att vårdpersonal och läkare med berått mod nekat dem syrgas och en människovärdig behandling på äldreboenden i snart sagt hela landet. Kriminella politiker ur vår Regering bär skulden, och för några dagar sedan kunde vi alla höra om hur Statsministerns styvmor nu dött, vilket vållat honom svår sorg – enligt vad kvällstidningarna påstår.  

God Äring – God Bättring – Glad Höstdagjämning !

Snart Höstdagjämning, och om Valborg eller Waluburg… (inlägg från 2021-09-21)

I morgon är det som bekant Höstdagjämning, en företeelse ni kan läsa närmare om under rubriken ”Högtider och Blot” ovan. Låt inte förleda er av allehanda NAS-are och New Age Profeter, för det första inte av sådana som säger, att inte de två Solstånden och de två Dagjämningarnas firande inte ingår i den Nordiska Hedendomen…

Att Vårdagjämning och Höstdagjämning varit firade, sedan åtminstone förromersk järnålder, det vet vi av hundratals sk ”Skeppssättningar” och andra väderstrecksmässigt orienterade fornminnen och stenkalendrar, som den vid Ales Stenar. Nästan alla hedniska folk i Nordeuropa hade redan tidigt i historien tillräckligt väl utvecklade astronomiska kunskaper för att kunna bestämma dagjämningspunkterna mycket exakt, och det förvånar ingen, som vet att man firar Jul vid Midvintersolståndet och Midsommar vid Sommarsolståndet, lika mycket som Höstblot vid Höstdagjämningen och Vårblot vid Vårdagjämningen.

Inte heller skall ni låta lura er av sk ”Fornsedare” och andra förbannade äckel, som har med New Age och inte Nordisk Hedendom att göra. Hur jag själv firar Höstdagjämningen med tillhörande blot skall jag återkomma till i morgon, men låt mig först av allt säga att dessa frånstötande människor (?) som samtliga tillhör Hedendomens ”ful-svans” är de sista, jag överhuvudtaget skulle ställa mig och blota tillsammans med, och orsaken till det är först och främst att de är så anskrämligt fula, och med det menar jag inte enbart fula till kroppen, eller fula till utseendet.

Jag menar att de är fula invärtes också, utrustade med fula egenskaper och att de begår fula gärningar, fyllda till bredden av fulaste fulhet och annat fult. Inte ens de sämsta trälar och Lokes avföda är för mig såpass förhatliga eller vämjelseframkallande som dessa, och därmed lämnar jag det ämnet, för att inrikta mig på något annat.

Det kan framstå som en anti-tes att tala om Valborg, den sista April när Våren gör sitt intåg i de Nordiska länderna till Höstdagjämningen, då hösten på allvar gör sig påmind. Man skulle kunna hävda att det är Valborg och Vanadis-blotet som är Höstdagjämningens absoluta antipod eller motpol på det hedniska årshjulet (jadå, ett sådant finns, och det hjälper inte att ni käftar emot, hundrackor små !) snarare än Vårdagjämningen i sig.

Vid Vårdagjämningen är det för det mesta kallt i de nordiska länderna, lika kallt som under den höst, som nu officiellt utbrutit i Mälardalen enligt SMHI:s definitioner, fastän hösten kommer minst en vecka för tidigt just i år.

Men vid Valborg, när den sista April och Blomstermånaden Maj passerar, ja då är det så gott som alltid nästan Vår på allvar. Ordet eller namnet ”Valborg” kommer av samma ordrot som Valhall, eller Val-kyrjor, de som korar Valen, och det har inte det minsta med någon kristendom eller något fiktivt, katolskt Hitte-på-Helgon vid namn Sankta Walephurga att göra. Diser, Valkyrior och Asynjor flyter samman i Polyteismens Universum, och vi vet att Freja själv är den stora Vana-Disen, Vanernas skyddsgudinna, tre gånger bränd i den höges hall under namnet Heid som i Heden – se i Voluspá – men tre gånger återuppstånden – se under avsnittet ”Freja” under huvudrubrik ”Asatro” ovan… ”Valborg” är lika mycket namnet på en av Diserna, dessa kvinnliga skyddsgudomligheter eller ett Valkyrienamn, som ”Valhall” självt. Och Freja nämns också som Valkyriornas ledarinna, den främsta av dem alla, som av ”Valplatsens fallna var dag tager hälften”.

Att namnet ”Valborg” är mycket äldre än kristendomen finns det numera arkeologiska bevis för. Det äldsta fyndet av detta namn kommer faktiskt från ön Elefantine vid Första Katarakten av Nilen, långt söderut i Egypten av alla platser, och stammar från någon gång på hundratalet efter vår tideräkning. Då fanns ingen kristendom i Europa, och inte i Egypten heller.

Där hittade tyska arkeologer ett ostrakon eller ett fragment av en inskrift, gjord i lera; som utgjorde en personal-lista för den stab, som tillhörde praefectus Aegypti, den romerske militärbefälhavaren över hela provinsen, som vid den tiden hade tre fulla legioner under sig, samt Classis Alexandria eller Flottan i Östra Medelhavet, som enbart den var på sådär 6000 man, förutom de 30 000 män i vapen, som hela den 4- 8 miljoner personer stora provinsen råkade innehålla.

Men vad tusan i H streck E har nu detta med nordiska Völvor eller Spåkvinnor, deras stavar och framförallt någon Valborg eller Waleburga att göra ? undrar kanske någon….

Jo, den Romerske Militärguvernörens personal-lista, förutom III:e Cyrenaica Legionens gamla stabs-papyrusar (man har grävt fram dem på canopus-kyrkogården utanför Alexandria ) innehöll bland annat en Βαλουβουργ Σήνονι σιβύλλᾳ på grekiska – och inte på latin – eftersom grekiska var det språk som man talade i hela östra halvan av romarriket.

Med andra ord en person, vid namn Baloubourg (eller Valborg, efter hur det uttalades), Semnoni Sibylla, alltså en Spåkvinna från Semnonernas stam i det inre av Germanien…. Men i romersk arme-tjänst, och ganska högavlönad dessutom, efter vad vi har klara skäl att förmoda.

Fast Semnonerna var aldrig någonsin Romerska Undersåtar, de var romarnas absoluta fiender i minst trehundra år, och dessutom bosatta så långt från Gränsen emot det dåtida Sudan eller Nubien som man överhuvudtaget kunde tänka sig. Då som nu befolkades trakterna söder om denna den kända världens sista utpost, och imperiets absoluta avkrok av Aethiopii, Somalii och därmed likställda neger-klaner som då som nu slogs inbördes, och som aldrig lyckats uppnå någon större grad av välstånd, vilket även Romarna snart märkte, eftersom de efter 30-40 år eller så och minst tre större krig helt enkelt gav fan i att försöka civilisera dem.

Vad gjorde då Waleburga eller Valborg på denna fjärran plats – frånsett att vara spåkvinna, och hur kunde det komma sig att hon alls kunde vara där, någon gång under första århundradet ?

Och skulle egentligen Romerska Armén – av alla tänkbara eller otänkbara organisationer i sammanhanget – alls ha Nordiska Völvor eller spåkvinnor bland sina högavlönade specialister, på provinsguvernörs nivå eller högre?

Detta måste uppenbarligen förklaras noggrant. Jag har redan en – obevisad – teori klar över hur detta kunde komma sig, trots att inga källor jag hittat på nätet i detalj förklarar när under första århundradet detta skulle ha hänt. En hypotes vore kanske att Valan eller Völvan Waleburga eller Valborg fördes till den kända Världens yttersta gräns som krigsfånge, och var placerad i någotslags internerings-läger, likt ett romerskt Guantanamo Bay.

Men om det var så, varför skulle hon då stå på en avlöningslista tillsammans med Militärprefekten själv, och hans personliga stab av Legater, Centurioner, från ”Primus Pilus” och vidare nedåt i befälsordningen ? Det romerska Egypten var inte någon vanlig provins, utan helt klart den folkrikaste och ekonomiskt mest inbringande provinsen i hela Romarriket, frånsett ”Italia” eller Italien.

Och för att alls bli provinsguvernör, fodrades allra minst att man var Senator, och antagligen före detta Konsul dessutom. Konsulerna, som hade funnits ända sedan den Romerska republikens tid, var under första århundradet mestadels ett slags Vice Statsministrar under Kejsaren själv, och det fanns dessutom Kejserliga provinser – som Syrien eller Övre Germanien vid Nedre Rhen – liksom ”Senatoriska” som kunde styras av Prokonsuler, eller med andra ord Konsulernas och Senatens ställföreträdare. ”Asia” eller de västra delarna av Turkiet, mitt emot Grekland, var en sådan provins, och oftast satt Prokonsulerna eller Guvernörerna bara på sin post i två år eller så, dvs lika länge som ett Konsulat varade, och under tiden kunde de enligt Tacitus och andra historiska källor försöka sko sig och kamma hem så mycket av tullar och skatter som möjligt. Redan ståthållarskapet över Asien räknades som utomordentligt lönande, men Egypten var ännu rikare än så, och dessutom något alldeles extra i förvaltnings-hänseende.

Det finns till synes ingen rimlig eller logisk förklaring till varför den sortens män som var utsedda till Praefectus Aegypti skulle ta en Germansk Völva – krigsfånge eller ej – i sin direkta tjänst.

För övrigt är det väl inte så lätt idag heller. En kvinnlig expert på AI eller Artificiell Intelligens jag lärt känna tilltalades under sin anställnings-intervju av en äldre Överstelöjtnant i den nutida Svenska Armén som såhär: ”Jag har två döttrar i din ålder. I ingendera fallet skulle jag rekommendera dem att ta värvning – jag skulle tvärtom direkt förbjuda dem att göra det… Varför vill du alls vara här, om du nu är civilingenjör ??”

Olikt alla andra provinser i det romerska riket skulle just Aegyptus eller Egypten förvaltas av män som var Equites, eller vad man kallat ”romerska riddare”, ursprungligen en sorts Adels-kavalleri, som hade sin egen etik, kåranda och allt, och som i sig kan betraktas som det närmaste det gamla Rom någonsin kom en fast officerskår. Senatorer, ex-konsuler och andra ledande politiker hade INTE tillträde till just posten som Praefectus Aegypti – olikt alla andra provinser – och detta hade också sina bestämda anledningar och skäl.

Detta är också en del av lösningen till gåtan om vad en Germansk Völva kunde göra i det gamla Egypten, någon gång mellan 100 – 200 AYPS, fastän ingen av er läsare och läsarinnor inser det ännu…

Alla handelsvägar i det gamla Rom var inriktade på att föra så mycket spannmål och andra handelsvaror som möjligt till huvudstaden, så fort som möjligt. ”Panem et Circenses” elelr ”Bröd och Cirkusar” med andra ord – man lurade och dompterade stadsbefolkningen med ”gratis familjebidrag” och ”underhållning” precis som under Löfvén-Regimens glada dagar..

Om spannmålsbrist uppstod i en miljonstad som det antika Rom, hotade uppror eller ett snabbt slut på hela Kejsardömet. Visserligen kunde man genom ett speciellt system för livsmedelsförsörjning eller ”Cura Annonae” som man sa importera spannmål från Nordafrika också – även där kunde man ta ut tre skördar per år till dess att jorden blev utarmad – eller använda sig av resurser från Tauria i de fjärran Skyternas trakter vid Svarta Havet, där Ukrainas jord redan gav en rik spannmålsskörd.

Men Egyptens skördar var absolut viktigast, och redan kejsar Augustus själv bestämde efter katastrofen i Teutoburger Wald år 9 – och förintelsen av de tre legionerna under Quintilius Varus – att Aegyptus alltså MÅSTE styras av en yrkesofficer, med gedigen militär erfarenhet. Inga Senatorer och absolut inga politiker var önskvärda på den posten, för dem kunde kejsaren i slutändan inte lita på. För en ”equites” eller en lågadlig; fanns det liksom för Senatorerna en ”Cursus Honorum” eller en utstakad karriär-bana, som man förutsattes gå. Völvor, Spåkvinnor och allehanda civilt bråte – 98 % eller mer av befolkningen, hade ingen sådan, men det hade alltså det styrande skiktet, och förutom att vara Praefectus Aegyptum så var Praefectus Pretorianium, eller posten som Kommendant eller Sekundchef för det Kejserliga Livgardet i Rom den allra finaste befattning som fanns att få – och då var man nummer två i hela Imperiet efter Kejsaren Själv… Och som Militärguvernör över Egypten, kom man alltså på tredje plats i hela löneligan…

Därför står det helt klart, att Waleburga, Sibylla eller spåkvinna från Semnonernas land, annars en klar fiende till Rom, inte var vem som helst. De Ostraka eller de lerskärvor som man fann på ön Elefantine visar, att Valborg – den första med det namnet vi känner i hela den mänskliga historien måste ha varit en alldeles sjusärdeles person – annars skulle hon nog inte befunnit sig på ön Elefantine överhuvudtaget.

Ön Elefantine, vid Nilens första katarakt, och gränsen mot Sudan vid Assuan liknar en elefant sedd uppifrån; har man sagt, eller möjligen en Elefant-bete. Om någon undrar hur de forntida Egyptierna kunde komma på detta – eftersom ön hette så redan under förhistorisk tid, så beror det inte på någon forntida flygkonst, spåkvinnor eller liknande.

I Alexandria fanns som bekant ett 16 våningar högt fyrtorn, och redan för 3000 år sedan hade man pyramider och obelisker. Alltså var det mycket lätt att observera hur elefanter tedde sig från ovan, och vilken form de antog då…

Med Völvor, Valor, Germanska Sibyllor och spåkvinnor, särskilt av Semnonisk härkomst, förhöll det sig däremot helt annorlunda, särskilt under första århundradet enligt vår tideräkning. Romarna var mycket rädda för dem, vilket man märker redan av senatorn och historikern Cornelius Tacitus skildring av Boudicca och kvinnliga druider i ”Agricola” som handlar om Britanniens erövring..

I ”Germania” som Tacitus skrev senast kring år 98 – alltså fullt samtida med ”Waleburga” och antagligen under de första åren av hennes levnad – skriver Tacitus i ett av de första kapitlen att alla germanfolk har för vana att låta kvinnorna vara med på Tinget, eller deras högsta beslutande folkförsamling, och inte bara det – ”även om så pass viktiga ting som krig och fred beslutar de i kvinnornas direkta närvaro, och om kvinnorna säger ”krig !” – ja då blir det krig, men om de säger ”vi vill ha fred” – då är det också sannolikt, att fred utbryter. ”

Vi måste förstå att Tacitus skrev ”Germania” först och främst i egenskap av Romersk politiker och yrkesmilitär, och inte alls som någotslags ”folklivsskildring” vilket moderna klantskallar till översättare och okunniga journalister har hävdat. Han går direkt in på deras taktik, deras beväpning, uthållighet och förmåga och andra praktiska ting, förutom kulturella faktorer, och han skrev sin bok som ett slags romersk motsvarighet till UI:s eller Utrikespolitiska Institutets ”Länderfakta” i fickformat.

Syftet med Roms politik emot de Germanska folken var deras underkastelse eller utrotning, precis som senare det kristna Europas politik. Så enkelt var det. Romerska Armén överskred aldrig floden Albis eller Elbe, och de kom aldrig fram till Vledani Fluvius, eller Oder – för det var mellan Elbe och Oder som de fruktade Semnonerna, de starkaste av alla Svebiska folk, ursprungligen bodde.

Tacitus var för sin del helt på det klara med att Sveberna kom norrifrån, alltså från Norden, och läser man hans text noga framgår detta extra tydligt, även om den misshandlats i många okänsliga och dumma översättningar. Redan kring år noll hade Markomannerna – en stam som var allierad med Sveberna, eller ”gränsmännen” (jämför med Marks härad i Västergötland, som låg vid gränsen emot Danmark, eller ”Spanska Mark” i Pyrenéerna på Karl den Stores tid ) bosatt sig i det nutida Böhmen, där också Bojerna bodde. Om den stammen – som var rent Svebisk – skriver Tacitus att de hade en offerlund som var så helig, att ingen kunde gå in i den utan att vara bunden med bojor eller rep, och om Semnonerna själva får man läsa, att deras heliga lund var så okränkbar, att om någon av misstag snubblade på en trädrot eller föll omkull medan han eller hon var där, måste den personen krypande avlägsna sig från platsen, vilket Romarna tyckte var mycket egendomligt. Annars var Semnonerna också kända för fruktansvärda och bloddrypande offer, säger Tacitus, som aldrig missar ett tillfälle att smäda eller misskreditera den Germanska kulturen.

Dessutom säger han på ett ställe – som översättare ofta missat – att de har en övergud eller en ”Allfader” som påminner om Jupiter, och som de håller över alla andra gudar. Detta har av en del forskare liknats vid Tyr, men det skulle snarare vara Oden. Likaså sägs det om Svionernas eller Svearnas folk, längst ut på öarna i den nordliga oceanen, att de olikt alla andra germaner har en organiserad stat, under ledning av en ”Rex” eller Kung – vilket åtminstone enligt mig påminner om vad som kan vara Wothan, Semnonernas högste gud… och som under folkvandringstid och romersk järnålder avbildades som en romersk kavallerist, med stötlans, hjälm och allt…

Ännu viktigare är vad han säger om Völvorna, eller Germanernas sibyllor och stora orakel:

Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor något slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar. Vi hava under den till gudarna gångne Vespasianus’² regeringstid sett, huru Veleda³ vitt och brett länge aktades såsom en gudomlighet. Men även fordom hava de bevisat Albruna⁴ och åtskilliga andra dylik vördnad, icke som något tomt smicker och icke heller såsom något slags kvinnoförgudning⁵.

Veleda, som Tacitus skriver om, var av Bruktenernas stam vid Rhen, och den drivande kraften bakom vad som brukar kallas Batavernas uppror eller Claudius Civilis stora sammansvärjning, som Rembrant målat en tavla av, och som numera kan beskådas på Nationalmuseum i Stockholm. Hon lär likt diverse Völvor i Frankernas land ha bott i ett högt torn, till vilket bara en person åt gången kunde nå upp, och likt Rapunzel i den senare tyska folksagan ska hon ha släppt ut sitt gyllene, blonda hår, när hon alls ville ha besök, säger legenden.

Likaså tror man att Thusnelda, Arminius hustru – den drivande kraften bakom förintelseslaget vid Teutoburger Wald, där cirka 22 000 soldater på romersk sida förlorade livet, bodde ovanpå den enorma stenpelaren som kallas ”Sternwache” eller ”observatorieklippan” vid Externsteine, en plats jag själv besökt. Och Thusnelda är onekligen en fullt historisk person, som funnits på riktigt, därom är alla historiker ense. Romarna utförde en ”special ops” för att genom mutor, förräderi och klanstrider ta henne till fånga, vilket också lyckades.

Enligt Tacitus spärrade de in henne i Aquileia, deras Marinhögkvarter vid Adriatiska havet. (Misenum, flottbasen vid Neapel var högst i Rang, och hade befäl över Västra Medelhavet och Atlanten. Allting öster därom lydde under Aquileia ) Redan år 9 fanns det för många infödda germaner i den romerska armén, och eftersom Thusnelda var en politisk och religiös kraft av rang, hade de anledning att frukta henne. Marinens underrättelsetjänst var den gången pålitlig nog, för de lät henne sitta i husarrest tills hon dog, ombesörjde lönnmord på hennes ende son när han kom upp i vuxen ålder, vilket Tacitus – som humant nog ansåg att Thusnelda blev orättvist behandlad – säger sig ha skrivit om i en annan bok än ”annalerna” som nu gått förlorad.. En del skönlitterära författare har också skrivit att Tacitus måste ha farit till ort och ställe för att ha intervjuat Thusnelda personligen, och att det skulle ha funnits en spirande romans mellan dem, men det behöver ingen tro.

Vida viktigare och mer intressant var att just Semnoner och Sueber på 100-talet bildat ett stamförbund riktat mot Romarna – och att de med full kraft utkämpade inte mindre än tre stora ”Markomannerkrig” emot dem, i hela 14 år, från 166 – 180 AD. Krigen får betraktas som en taktisk seger, och de var nära – mycket nära – att klyva hela riket på mitten, när de slog till mot Noricum – dagens Österrike – och Pannonien – dagens Ungern – dessutom med hjälp av Sarmaterna och andra Germanska lydfolk, som jag skrev om så sent som igår…

Slutmålet för den germanska offensiven var just Aquilea,(det var förstås ingen tillfällighet) och i ungefär ett år var kommunikationerna mellan Östrom och Västrom helt avbrutna till lands.. utom sjövägen…

Waleburga, eller Valborg – den första historiska personen med det namnet, kan mycket väl ha befunnit sig i centrum för dessa händelser, eller ryckts med av dem – men det kan inte vara huvudskälet till hennes vistelse på ön Elefantine, längst söderut i Egypten… (för övrigt skildras Markomanner-krigen också i en präktigt dålig, missvisande, inexakt och ohistorisk film vid namn ”Gladiator” – som kom för en del år sen – men det är en bisak utan betydelse)

I morgon tänker jag förklara mer av sammanhangen, och vad denna berättelse om en av Världshistoriens förmodligen allra största (men tragiskt nog nästan helt bortglömda) Völva eller hedniska sierska går ut på…

Höstdagjämning infaller, och mer om Völvors natur och uppgift förklaras… (inlägg från 2021-09-22)

Som beräknat infaller Höstdagjämningen just idag, och den förutspåelsen har inte varit svår att göra, eftersom detta är ett känt kalendermässigt fenomen, som upprepas år efter år. Hur jag själv som enskild Hedning har firat Höstdagjämningen har ni för det första inte ett förbannat dugg med att göra, eftersom det tillhör mitt privatliv, och för det andra har jag beskrivit tillvägagångssätt, metodik och utförande tillräckligt många gånger, inklusive hur det INTE skall, får eller bör gå till. Det finns som sagt läsbara texter här ovan, under länkgalleriet, och om ni har någon tillstymmelse till intelligens, deduktiv logik eller praktisk problemlösning, kan ni förmodligen återfinna och läsa dem, om ni nu – för dagen – skulle känna ett behov av just detta.

Jag ömkar fortfarande de stackars människovarelser, som inte kan teckna en korrekt Jalkr eller Algis-runa, till exempel, utan som vanställer berättelsen om exempelvis runorna eller den Nordiska hedendomen till något som den aldrig varit, och inte heller kan bli. Jag skulle vilja se den påstått autentiska ”svenska rundikt” som följande självutnämnda ”expert” refererar till, ifall den nu alls återfinns som källa, när nästan allt denne kolossale klantskalle kan säga är att ”det inte finns några källor”.

Det är ett fattigdomsbevis, minst sagt – och av alla sorters fattigdom, avskyr jag för min del andefattigdomen mest av allt… Jag ska inte ta upp samma klantskallars försök att patentera sin språkligt urkassa och åtskilligt haltande tolkning av Hávamál, eller deras patetiska gnäll om ”rättsliga åtgärder”…emot alla som citerar just den. Med tanke på den polisiära situationen i vårt eget land just nu, skulle jag vilja se den Polismyndighet eller Åklagare, som alls kommer att ta upp sådana saker.

Som min frände Henrik Andersson en gång sa – ”Vi diskuterar endast med människor, som delar vår gemensamma värdegrund” – övriga kan fortfarande dra åt helvete eller Hels Vite, kort sagt, ifall vi just nu idag ska klämma till med ”något rättsligt”.

För övrigt har vännen Henrik – liksom av en ren händelse, ett meningsfullt sammanträffande, synkronicitet (ja, kalla det vad ni vill – på engelska skulle det bli ”serendipity, happenstance”) just idag visat oss det korrekta sättet att teckna just Jalkr-runor, så där ser man… En hednisk tanke för dagen, så god som någon.

Låt oss nu återvända till de där Völvorna, inklusive mysteriet med spåkvinnan Waleburga, vars hela existens utgör det första arkeologiska beviset för ”Valborg” som begrepp – och allt det jag skrev igår. ”Revenons à nos Moutons…” för att nu ta det på franska. Rent juridiskt, alltså – för er som minns Maitre Pathelin, eller vem han var..

Det finns en vida spridd närmast Astrid Lindgren-mässig, klichéartad, New Age-betonad schablonbild, eller en ”idiot-föreställning” i media om vad Völvor och spåkvinnor var för något. De skulle närmast vara att likna vid en sorts nordiska häxor från järnåldern, helt utan sans och vett. Höga på växtdroger och allsköns hampadänga skulle de sanslösa ha kvädit fram all sorts gallimatias eller rappakalja helt utan mening eller inbördes sammanhang, det skulle vara fråga om ”Vild sejd” alltsammans, där varje orakelsvar, ceremoni eller större begivenhet som en Völva eller Gydja (skilj på dessa två begrepp !) deltog i, praktiskt taget; slutade med att hon föll avsvimmad ned till marken.

Detta är bara en kristen vrångbild, som så mycket annat – men den har stått sig till våra dagar. Förvisso finns det dem, som övertolkat Harbadsljods strofrader i Eddan om att ”du slog på byttelock, vild som völvor” och samma missuppfattning om vad orakel och liknande spreds också av de kristna, redan under senantiken. Läser man vulgär-texter, liknande dem man kan finna på svenskspråkiga Wikipedia, så kommer man inte ett enda steg närmare sanningen. Den engelskspråkiga versionen ger i så fall mycket bättre besked, och som vanligt är det viktigt med språkkänsla, sinne för proportioner och källkritik – liksom tydlighet.

Vi vet mycket väl vad oraklet i Delfi hade för sig, och hur hennes spådoms-svar till hög som låg alls gick till – källäget är alldeles utmärkt och det finns noggranna beskrivningar av hur vem som helst som kunde betala för sig, och vars fråga till gudamakterna var relevant, minsann fick svar på tal – på klassisk hexameter, och inte som något djävla struntprat, à la ”snack om sed”.

Apollos präster var inte dumma, och de kunde uppföra lika noggrant regisserade stycken av religiös teater som någonsin dagens katoliker. De stod i tjänst hos solens, upplysningens och kunskapens gud, inte okunskapens eller dumhetens. Delfis läge vid Korintiska viken var alldeles utmärkt det också, och en lämplig tingsplats för de stammar av Dorer och andra Indoeuropéer som långt senare skulle grunda de första stads-staterna, och lägga grunden till hela vår västerländska civilisation, som vissa mindervärdiga individer av högst dagsaktuella skäl för evigt har utestängt sig själva ifrån.

Delfi hade inte bara en bra hamn och gott om vatten, här hölls Delfiska spel, lika berömda som en gång de Olympiska spelen, och här flöt den kastaliska källans vatten rent och klart, utan att någon fähund kommit och grumlat det. Och runt omkring fanns ett kontaktnät av andra Apollo-tempel, helgedomar, orakel – som den romerska sibyllan i Cumae, till exempel. Alla stod i förbindelse med varandra, och Oraklet och hennes präster visste alla vad som pågick i varje Stads-stat, vilken makthavare som snart skulle inleda krig med vem, vilka stater som kunde bli allierade och vilka civilisationer och kulturer man absolut inte och på inga villkors vis skulle liera sig med, ifall vad vi numera kallar civilisation och kultur alls skulle bevaras. De diplomatiska kontakterna med Italienska halvön, eller det som senare skulle bli ”Magna Graecia” och därefter Rom, var tidigt utvecklade de också – vilket ”De sibyllinska böckerna” klart och tydligt visar.

När en namnlös sibylla eller sierska från Cumae – eller troligare från Grekland – oförmodat skall ha besökt Roms siste och sjunde kung, Lucius Tarquinius Superbus som de facto härskade från 534 till 509 före alla kristusar, utförde hon ett Industri-spionage i Orakel-branschen av högsta rang. Hon erbjöd honom nio böcker – nio är ett Odenstal och jag hoppas ni vet vad det står för, esoteriskt sett, fulla med all världens kommande förutsägelser, och om han inte genast köpte dem, hotade hon med att bränna upp tre volymer rakt framför hans ansikte, och sedan fördubbla priset för de återstående sex.

Det slutade med att romerska staten köpte tre av dessa hemlighetsfulla skrifter, som därefter förvarades noga inlåsta. Ingen vet fortfarande vad som stod i dem, men vi har vissa bevarade fragment, fortfarande på grekisk hexameter, stilsäker och poetiskt formulerad, in i minsta detalj. Så skrev man dessa orakelsvar – just så och bara så… inte på något annat sätt. Aldrig någonsin.

Vi vet att de bevarades ända till år 405, då en kristen kejsare befallde att de skulle brännas en sista gång, och förstöras för alltid – och så slukade medeltidens mörker alltsammans. Inget finns kvar av ”Rödpärmarnas Rödpärm” – men vi vet att när de Sibyllinska Böckerna konsulterades, kanske som högst 20 gånger under ett Världsomspännande imperiums hela existens, från en ringa början till ett fullständigt sönderfall, orsakat av invandring och det man kallar ”senantikens jordbrukskris” – då var det verkligen fara å färde, eller också en politisk fråga av yttersta vikt, som ofrånkomligen m-å-s-t-e lösas.

Prästkollegier, augurer, kejsaren själv som ”Pontifex Maximus” – den störste ingenjören och brobyggaren, FARB-experten framför alla andra – endast dessa och dessa kunde i nödfall få öppna och läsa dessa förbjudna böcker, efter att ömkligen fått kvittera ut en bevittnad kopia. ”Solis Sacerdotibus” kan där ha stått, redan på försättsbladet, eller ”endast för de invigda”.

Lägg därtill att Neros kejsarhov – och hovstaten för andra Romerska kejsare under det som benämnes ”tidig kejsartid” – alltså fram till Septimus Severus död ungefär – år 202 – fullkomligen vimlade av astrologer, kaldéer, Zoroaster, män från yttersta västern och östern, mystiska örtläkare, kallvattens-doktorer, spåmän och teckentydare av alla sorter… Alla betraktades de som en statsangelägenhet, praktiskt taget – och inte som vidskepliga element, pårökta knarkare, charlataner, bluff-makare i stor stil eller något annat..

Uppenbarligen måste åtminstone någon av dem haft någon ”äkta vara” att sälja, eller en praktiskt gångbar förmåga, oavsett vilken. Man bygger inte Världsomspännande imperier och kulturer på en kafferast, eller genom att spå i gamla fiskars inälvor likt någotslags ”Galen Greta” !

Men nu närmar vi oss åter själva kärnfrågan – fast från ett annat håll – med en sådan rikedom på esoterica, fördold kunskap, stora och högheliga hemligheter, vad skulle det gamla Rom med en ensam völva till, inkvarterad på ön Elefantine, i deras bästa, rikaste, mest nationalekonomiskt betydande provins, näst Italien (se gårdagens inlägg) ??

Tyska etymologer har famlat efter ”Waluburgs” elelr Völvan Valborgs rätta namn, men utan att hitta någon säker härledning alls, ifall nu själva person-namnet är en förborgad ledtråd..

Jag har redan nämnt Thusnelda och Externsteine – ännu en forntida ”berganläggning”, samt Veleda. Jag skulle kunna nämna flera historiskt erkända, eller ökända völvor – visst inte några ”häxor från norr” utan högt ansedda, även hos sina direkta politiska motståndare. Vi skulle kunna nämna Albruna – eller möjligen ”Alraune” – den allvetande, rönerskan av runor under Tiberius ödestigra fälttåg och flottoperationer.. de som sträckte sig norr om Jyllands spets, och in i Kattegatt – vilket det finns påtagliga bevis för hos ett tyskt marinmuseum vid Mainz, intill floden Rhen.

Intressantare är måhända Ganna, ”stavbärerskan” – hon som personligen besökte kejsar Domitianus på 80-talet enligt vår tideräkning, och som var Veledas direkta arvtagerska – och som faktiskt kunde förhandla fram en varaktig fred med Rom, som höll i hela 40 år eller lite mer – tills imperiet bröt det fredsfördraget, återigen..

Hennes namn kommer av ordet Gand, trollspö, trollstav – och därmed är vi inne på de Öländska ”Völvastavarna” igen – det som ignoranta och totalt okunniga svenska arkeologer först trodde var stekspett av Järn, och utsatte för diverse misstag i sina akademiska rapporter och avhandlingar – så till exempel var ju Klintastaven, som det är tal om här, inte i trä, utan i metall..

Betydligt vederhäftigare är i så fall denna norska uppsats, som är högst läsvärd, dvs om man läser på rätt sätt, och inte övertolkar..

För att ett praktiskt styrt, militärt dominerat imperium som det gamla Rom skulle intressera sig så våldsamt för just Völvor – eller se dessa som någotslags dunkel tillgång, oavsett vad de faktiskt lärde ut, oavsett vad slags ”dold kunskap” de alls hade tillgång till, så kan det i alla fall i-n-t-e repetera i-n-t-e ha rört sig om några skitiga trollkonor, klädda i djurhudar eller gamla disktrasor.

För att Praefectus Aegypti, eller den högste militäre befälhavaren i Egypten, ”nummer tre” i hela Imperiets maktordning skulle intressera sig för en sådan, och för att sedan placera henne vid Assuan, till gränsen för Sudan, så måste det ha rört sig om något annat än rena trollkonster, eller något som var av den största praktiska betydelse – men i så fall vad ?

Låt oss ta fram kartorna igen, och se efter.. Här behövs bara deduktiv logik, inget annat.

Man har alltså en postering och en rejäl gränsstation på Elefantine-ön vid Assuan, invid Nilens första katarakt, där Egypten slutar och Sudan respektive Nubien börjar. Där fanns minst en kohort auxilla, efter vad det ser ut, eller minst 500 man – hela året om, 24/7. Tre gånger gjorde man ”avstamp” om minst halv legions styrka, en ordentlig vellixation, och försökte erövra vad som låg söder därom – bara på 100 talet efter vår tideräkning efter hur det ser ut. I samtliga fall misslyckades man, och konstaterade att ”Aethiopia” och dess invånare inte var av någon vidare ekonomisk betydelse – ”black lives did NOT matter…”. Man försökte erövra ”Arabia Felix” eller ”det lyckliga arabien” eller det nutida Jemen med omnejd tidigare än så, eftersom det var betydligt rikare på handelsvaror, allt från bergolja (jodå – man kände till det !) till kryddor och balsam, och dessutom nästa avstamp på väg till Indien.

Detta ägde rum redan på Augustus tid, men det gick inte heller, utan slutade i sjukdom och pandemi, men det romerska legionslägret vid ”Apollonopolis” söder om Thebe, ca 80 km norr om Elefantine, finns det synbara spår av – enligt vad just jag läst… Ännu längre norrut, ca 700 km och mer än så fanns en mycket stor romersk bas – tidvis för hela två legioner, eller en armékår på 20 000 man (tänk på att varje legion måste följas av ”hjälptrupper”, alltså auxilliares eller vad vi kunde kalla ”territorials”..

Inom parantes kan nämnas att Kairo, den nuvarande huvudstaden ligger nära den plats där Nilens delta grenar ut sig, och att ”Babylon in Aegyptus” eller ”det egyptiska Babylon” som fältlägret kallades, förstås måste ligga där och bara där. Till och med Erwin Rommel – en stor beundrare av Julius Caesar, och en klassiskt skolad man på sin tid, hade en plan på vad han skulle göra e-f-t-er El Alamein, och vid Egyptens slutliga erövring. Det finns faktiskt egenhändigt ritade kartskisser av just hans hand, som visar stödjepunkten vid Nildeltats bas, alldeles intill ”Egyptiska Babylon”.

Dit kom nu aldrig Rommel, som bekant – och han intog aldrig heller Palestina, som det var tänkt – men uppför Nilen, sakta och ombord på vad som måste vara Provinsguvernörens eget skepp, gled alltså völvan från Semnonernas stam, Waleburg eller Valborg rätt och slätt, en kvinna från det yttersta av Germanien, Germania Magna, långt långt utanför Imperiets gränser, med en alldeles egen och värdefull kunskap – en handelsvara, och något man även på den tiden satte ovanligt högt pris på – och i romersk tjänst. Hon gjorde det förmodligen med ett svagt leende på läpparna också, kunde vi tänka – som hedningar.

Mer än 700 km uppströms från Alexandria – som hon också måste ha passerat. Åter en miljonstad, liksom Rom, med allt vad det innebär – och ett stort bibliotek, som var underordnat något som kallades Museion, dåtidens mest berömda universitet (inte tvärtom) – eller den närmaste motsvarigheten till ett universitet i Ptoleméernas Egypten – den dåtid som då fanns.

Vi har redan nämnt Aquilea, den stödjepunkt vid Adriatiska havets bas, som Semnoner och germaner faktiskt lyckades inta och hålla under en period av drygt fyra månader, i sina försök att klyva det Romerska imperiet på mitten… Antagligen var det därifrån hennes resa utgick, och i våra försök att kartlägga sanningen, just denna höstdagjämning, mer än 1900 år senare, närmar vi oss svaret på alla dessa gåtor… och upplösningen… som funnits väl synlig, hela tiden – för de som vet var de ska leta. (forts i morgon)

I ärlighetens namn kan vi också fråga – till sist – fanns det någon i den dåtid vi beskrivit som åkte åt andra hållet, alltså från Egypten till Germanien – för att stanna där – och hur skulle den resan i så fall ta sig ut, och under vilka logiska omständigheter ?

Förutsatt att den personen ens fanns, var han också hedning i så fall, och om så – vad hade han och Waluburg gemensamt, utom långa sjöresor ?