Adiafora – eller det ”överflödiga” kan man kalla det mesta av det som skrivs på nätet. Under denna rubrik tänker jag ta upp allehanda nyheter om sådant som råkar intressera mig. Man bör notera att det mesta av det jag skriver inte är heliga sanningar, eller tillbakalutade små meditationsstycken, tillverkade av någotslags orakel, völva eller gode högst upp i sitt eget elfenbenstorn utan mest ”dagstidningsjournalistik”. I ett dagligt flöde av händelser, måste man få lov att bli polemisk. Eller, för att citera Viktor Rydberg, också han en Hedning, och närapå Asatroende:

”Ty medan jag skrivit har jag känt mig som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda”

– Viktor Rydberg, ur förordet till ”Den Siste Athenaren”

Vad som finns på dessa sidor, är också avsett att bytas ut ibland, i takt med att vissa texter, sammanhang och skeenden inte längre är aktuella. Man måste som bekant inte bara kunna sända, utan också ”slopa” säger Oden i ”Runatal Hávamáls”. Och, för att citera en annan berömd strof ur ett av Eddans mest centrala kväden:

Litilla sanda,                                                     Små sandrevlar
litilla seva                                                           små sävdungar
litil ero geð guma;                                          små är människornas sinnen;
þvi allir menn                                                    Ty alla människor
urðot iafnspakir,                                            är inte lika skapade
halb er ald hvar.                                             Halvt är släktet nu som förr.

Bild: ”Oden” av Paulus Indomitus

SE PÅ FAN ! – Nu gör ANDRA det !

2019-08-02 av Hedningen

Fan är ovanligt lös i Detroit.(inlägg från 27 Juli 2015)

Själve Fan, Djävulen Själv, Mörkrets Furste, Gammel-Erk, Horn-Per, ”Han som tyckte, att Åmål ändå var något” ni vet har nyligen siktats i Detroit, enligt vad Sveriges Statstelevison SVT rapporterar.  Nu rör det sig dock inte om Satan i egen hög (?) person, utan bara i form av en cirka tre meter hög staty. Brittiska tidningar som The Guardian och Daily Mail har skrivit mer om den avtäckning av själva statyn, som ägde rum för två-tre dagar sedan.

Verkar inte Djävulen ovanligt lös i år ? Och påminner detta verk inte om Tommy och Annika, samt Pippi Långstrump i mitten ??

Bakgrunden till alltsammans, avslöjar The Guardian, är att kristna fanatiker placerat ett monument med de tio budorden nära Capitol Hill i Oklahoma redan år 2012. Detta är ett klart brott emot den Amerikanska konstitutionen, eftersom kyrka och stat skall hållas klart åtskilda enligt USA:s konstitution, och inget enskilt samfund, som till exempel Katolikerna, skall tillåtas påverka politiken i landet. Gång på gång har de kristna brutit emot detta, och vägrat acceptera de regler som råder i ett multikulturellt och demokratiskt samhälle.

Nu har en organisation, som kallar sig ”The Satanic Temple” därför placerat sin staty – som kostat mer än 800 000 SEK eller över 100 000 USD utanför stadsfullmäktige i Detroit istället, men genast börjar kristna fundamentalister protestera. En mässa med ca 150 deltagare ska hållits i ortens katolska kyrka. Uppenbarligen förstår de här kristna inte vad ordet Religionsfrihet verkligen innebär. Har man religionsfrihet i ett land, så innebär det att alla religioner eller religiösa riktningar måste vara tillåtna – till och med Satanister. Nu har USA full religionsfrihet, som bekant, och därmed är det hela kanske inte så mycket att diskutera.

Har ni sett vår lilla Get ? Han har skägg, liksom er profet…

Minst 500 personer skall ha kommit på det stora avtäckningspartyt, som skall ha hållits till statyns ära. Det är mycket mer än vad ortens kristna kunde samla till sin olagliga protest. Deltagarna skall ha uppmanats att komma finklädda, gärna försedda med bockskägg, horn och svans. Det hela är nog knappast så allvarligt menat egentligen, utan mera som ett sätt att protestera emot kristna dumheter i USA – för där är ju de kristnas inflytande i politiken legio.

Finklädd djävulsbrutta på Invigningspartaj. ”Sympaty for the Devil” – blir det SYMPATI FÖR FAAAN ! på svenska ??

För egen del tror jag inte någon andlig grupp eller rörelse vinner något på att ständigt dyrka eller frammana mörka eller destruktiva krafter. Visserligen finns det sk ”Lokeaner” inom Hedendomen också, eller de som säger sig utöva ”rokkatru”; och dyrka jättar, troll och andra nedbrytande krafter istället för gudarna, men detta brukar oftast inte slå så väl ut. De flesta Lokeaner eller liknande element tröttnar efter ett tag – det är min erfarenhet – och det brukar sällan eller aldrig gå så värst bra för dem.

Dessutom anser jag det ganska så meningslöst att tala om ”absolut ondska” lika lite som ”absolut godhet”. De kristna har helt enkelt blandat ihop subjekt med predikat, precis som små barn gör, innan de lär sig att tala rent. Man kan vara god för någon, eller ond mot någon, men det är handlingen som utförs som är det goda eller onda. Bara för att någon gör en eller flera onda handlingar, är det inte samma sak som att personen är ond, och även om någon gör goda handlingar, blir personen fortfarande inte ”godare” av det i sig – däremot skulle man kunna säga att en sådan person handlar samhällsnyttigt eller altruistiskt, sett ur mottagarnas synpunkt. Det finns inga absolut goda eller absolut onda varelser. Allt sådant är bara kristen bullshit – tomma abstraktioner helt enkelt, om ni frågar mig som hedning – och som vi Asatroende alltid brukat säga:

”Ok, det finns de som läser Bibeln baklänges – javisst. Men de läser FORTFARANDE Bibeln, och inget blir bättre av att försöka läsa en bok upp och ned, eller bakfram..”

Ortens punkare dansar och ler – med horn i pannan som ni ser – och de blir bara fler och fler…

”Church of the Subgenius” – satirikerna som tog vid där ”Discordianerna” slutade.. (inlägg från 6 januari 2015)

”God is an alien, and still threathens this planet ” – ”Gud är en utomjording, och hotar fortfarande vår planet !” – ja, så stod det på ett antal klisterlappar, som oskyldiga förbipasserande i Dallas; Texas plötsligt kunde läsa en vacker dag år 1979. Bakom alltsammans stod tre lustigkurrar, som just då var närmare 20 än 30; en viss Ivan Stang, och hans båda kumpaner Philo Drummond och Monte Dhogge, även känd som ”Dr X”. ”The Church of the Subgenius” hade uppenbarat sig, och sen dess var inget sig riktigt likt, i alla fall inte för denna märkliga ”kyrkas” sådär 40 000 medlemmar. Även idag, sådär 35 år senare, lever och frodas denna unika organisation. Den har nu spritt sig till Australien och Europa också, och finns förmodligen lite varstans, eftersom den stadigt växer med Internets hjälp. Man kan möjligen kalla den för ”Hednisk” – men på ett nytt sätt – och därför har den alltsedan 1990-talet väckt mitt perifera intresse.

Intresserade läsare, som följt denna blogg i en av dess tidigare inkarnationer; minns kanske vad jag skrev om den gamle Marinkårssoldaten Kerry Thornley, han som grundade Discordianismen, ett slags parodisk religion som dyrkar tvedräktens gudinna Eris. Herr Thornley råkade dock ut för den föraktliga malören att vara lumparkompis med ingen mindre än Lee Harvey Oswald – han som sköt President Kennedy – och i takt med att 1960-talet ebbade ut, råkade Discordianerna i vanrykte, även om de väl aldrig riktigt dött ut de heller. Från dem övertog man idén om att alla kunde vara Påvar, eller i vart fall Präster – samt att Syndernas förlåtelse innan du ens börjat synda på allvar – nog kunde skickas ut som ett brev på posten emot den facila summan av 36 Dollar (varken mer eller mindre !) samtidigt som man sålde livstids medlemskap i den nya ”kyrkan” för samma pris. Precis som Discordianerna tar sig de nuvarande ”Subgeniusarna” allehanda absurda pseudonymer, som ”Reverend Buck Naked”, ”Påve David Meyer av hela New York”, ”Sankt Jaynor Hypercleats” och annat i den stilen, och ”sub genius” betyder alltså detsamma som ett underkvalificerat geni, dvs en högst normalbegåvad person, eller någon som är underkastad sin egen ”genius” eller ande, kreativa begåvning.

Filosofin bakom det hela går ut på sökandet efter ”Slack” – vilket inte ska förväxlas med lättja, eller andlig indolens utan snarare befrielsen ur löneslaveri, eftersom ”Subgeniusarna” inte tror på lönearbete eller materialism, inklusive den blinda, tanketomma konsumism som utbrett sig över Västvärldens flesta länder. Pengar är i och för sig inte fel, hävdar de också, men idealtillståndet är att tjäna pengar på det man blir lycklig av, eller det som verkligen känns kreativt för individen – ”Slack” är nämligen det tillstånd av lycksalighet som uppstår när man gör vad man verkligen tycker om, oavsett om det nu består i att odla sin trädgård eller arbeta verkligt hårt för ett högre mål. Så, ungefär, kunde ”Church of The Subgenius” rätt enkla livsfilosofi sammanfattas, om man nu skulle hålla sig allvarlig ett tag.

”Reverend” Ivan Stang – nuförtiden 62 år gammal och fortfarande vid sina sinnens fulla bruk…

Å andra sidan ska man också komma ihåg, att ”Church of the Subgenius” liksom Discoridianerna inte tar någonting så vidare allvarligt. ”Fuck them if they can’t take a joke !” lyder kyrkans äldsta och mest grundläggande budord – eller ”Fan ta dem om de inte kan tåla skämt !” vilket jag själv också säger om Fornsedare, Katoliker och annan fundamentalistisk bråte.

Pseudonymerna, som alla medlemmar i denna rörelse använder, har nämligen sina randiga skäl och rutiga orsaker. I ett fundamentalistiskt och kristet land som USA är det ibland farligt att vara alltför avvikande, och redan det här med att ifrågasätta både lönearbete och guds existens på samma gång, går liksom inte hem i vissa kretsar, särskilt i Sydstaterna eller Texas. Ivan Stang började sin ”religiösa karriär” om man nu får säga så med att göra en ordentlig ”marknadsundersökning”, eller rättare sagt en undersökning av alla olika knäppa kulter, sekter, hemliga sällskap och extrema föreningar av olika slag som finns ”over there” – oavsett om extremisterna nu fanns till höger, vänster eller helt utanför den politiska värdeskalan. Resultatet blev en bästsäljande bok som hette ”High Weirdness by Mail” (verket kom ut 1988, före Internet) och har sedan dess blivit svårt att få tag i, även om det lär finnas nätupplagor.

Ett antal högerextrema organisationer, inklusive Ku Klux Klan, lär ha blivit fullkomligt rasande på Stang efter den boken, och slutet på alltsammans blev att han flyttade till Cleveland, Ohio, där han också uppehållit sig sen dess. Under psedonym, som sagt. Kanske säkrast så.

En modern klassiker

Han arbetade också på ett Indianreservat ett tag – där han bland annat fick se fullt autentiska ”Medicinmän” i arbete, men han kom snart på att vad de själva betraktade som helbrägdagörelser bara var simpla trolleritrick, och att dagens indianer faktiskt inte hade någon okult förmåga alls. Detta, sade Stang – gör emellertid inte det minsta – för alla religioner är egentligen ”placebo” eller förväntningseffekt, liksom de kristnas ideliga bönerabblande. Visserligen hjälper inte det mot varesig sjukdomar eller naturkatastrofer, men vilken tro som helst kan få utövarna att känna sig en smula bättre för stunden, och det – resonerade Stang, Drummond et consorties, är ju bra nog. Så sagt och gjort – under 70-talet hade de grundat sin egen ”frikyrka” bara för att reta alla kristna...

1983 utgavs ”The Book of the Subgenius” – rörelsens minst sagt förvirrande, men garanterat skrattframkallande ”Bibel” som står på min egen bokhylla sen många år. JHVH, gamla testamentets obehaglige, sinnessjuke gud får sina kängor i den boken, och fler än ”The Church of the Subgenius” har väl under åren kunnat konstatera att en gud som hela tiden förföljer och straffar mänskligheten, och strävar att utplåna den med en ”yttersta dom” där nästan alla människor ska brinna i helvetet, i evigheter evighet inte är mycket att ha. Redan i skapelseberättelsen ser man, att en allsmäktig, allgod och samtidigt allvetande gud inte kan existera. Om jahve vore allvetande, skulle han ju kunnat förhindra syndafallet innan det ens skedde; och det gamla trista kristna svepskälet att ”jamen det tillät han, bara för att vi ska ha en fri vilja” framstår som blaha-blaha, för illusionen av en fri vilja kunde en allsmäktig gudom ha inplanterat i människorna i alla fall. Ormen dyker upp som den sanne Guden – och ger människorna kunskap om ont och gott, medan JHVH inte ens hittar Adam, när han gömmer sig bakom ett träd, och gud måste fråga ”Adam, var är du ?” (läs själva aktuellt ställe i 1:a Mosebok så får ni se) – vilket klart bevisar att han inte är allsmäktig eller allvetande, utan tvärtom en mycket ynklig fåntratt till gud. Philip K Dick, den amerikanske science-fiction författaren, lanserade i boken ”VALIS” eller ”Vast Active Living Intelligence System” halvt på skämt tanken att ”gud” kan vara en konstgjord kontrollsatelit, som skickats hit av en utomjordisk civilisation bara för att bevaka oss och hålla oss på mattan, och det tog Stang och hans polare genast fasta på. Romanen utkom 1981, eller två år före att Stang, Drummond och andra satte sina läror på pränt. De utgav dessutom egen skönlitteratur, radioshower, och inledde ”affischkrig” emot de kristna – ja skapade en hel ”underground” kultur, komplett med musik, fanzines och allt – vilket förstås retade upp många människor i Bush och Reagans USA.

Alla religioner måste förstås ha en profet, eller en påstådd ”frälsare” och Church of the Subgenius är inget undantag. Bob Dobbs, Jr. – den flinande, piprökande herre från 1950-talet som är för CS:arna vad ”Alfred E Neumann” på sin tid var för tidningen MAD – är en ultimate försäljaren, en ”super salesman” eller vandrande handelsresande, ungefär som i historien om handelsresanden och blondinen på Stadshotellet i Växjö ni vet. Enligt legenden mötte faktiskt ”Bob” gud på riktigt, någon gång under 1940-talet – teorier går också runt om att också ”Bob” kan vara av utomjordiskt ursprung – och han kortslöt kontrollsatelliten och lyckades inbilla JHVH att skjuta upp yttersta domen redan år 1953, varför ”Kuba Krisen 1961” inte ledde till atomkrig, som det egentligen var planerat – allt enligt ”subgeniusarnas” fiktiva historieskrivning

”Bob” istället för ”god” – en vandrande försäljare, med eller utan pipa, har mött alla, legat med alla, övertygat alla och ”Bob Sold it, I bought it, that settles it !” (enligt legenden)

Bob, denne ”vandrande gud” påminner mycket om Oden eller Wothan, som ju också heter Gångläre, Gångtrött, Grimner eller ”den dolde” och som ju har tusen namn och tusen förklädnader. Samtidigt har han också drag av Yngve-Frej, eftersom han i mycket är en i högsta grad sexuell gestalt, som tillsammans med sin fru Connie (vars gestalt växlar) lämnat flera okända barn och trassliga förhållanden bakom sig. En del har också sagt att han påminner om den amerikanske seriefiguren Mark Trail från 1950-talet – ett slags super-civilingeniör som kunde förklara precis allting, och som lärde ut att man skall vara snäll emot djur och natur, samtidigt som han också var en piprökande, trygg fadersgestalt. CS har faktiskt med både Tor och Oden i sitt galleri av gudar, som de anser sig erkänna och tro på, och man kan därför kalla deras religion ett slags Henoteism (tryck på understruken länk) eller Polyteistisk Hedendom, trots allt. Genast retade sig en del kristna grupper i USA upp sig på Bobs pipa, som de ansåg var en drogreferens, men Stang & Company förklarade genast, att Bob för sin del inte röker något starkare än Borkum Riff själv, men att han inte kan lastas för vad hans följare tar sig till.

Detta är INTE en pipa…

Vidare skulle jorden egentligen ha gått under 5 Juli (dagen efter amerikanska nationaldagen) 1998 då hela mänskligheten skulle vara bakfull. Xisterna och Sexgudinnorna från planeten X (ingen vet hur dessa ser ut) skulle då ha sänkt sig ned från skyn i sina rymdskepp, och strålat upp alla ”subgeniusar”, medan resten av mänskligheten, ”the pink boys” eller ”the normals” som de föraktfullt kallas, skulle brinna i atomkrigets helvete… Alla rörelser och sekter måste ju ha en eskatologi, och att CS parodierade en hel del kristna sekter, som t ex den svenska Korpelarörelsen i Tornedalen (som också trodde och tror på ”flygande tefat”) är ganska genomskinligt…

Samtidigt med att sektledaren Jim Jones härjade i USA, grundade subgeniusarna ”Dobbstown” som de påstod fanns på Borneo, ungefär som det riktiga ”Jonestown” i franska Guayana. På republikanska partiets kongress, gick de runt och bjöd alla deltagare på lemonad, bara något antal veckor efter det att 909 fanatiska kristna begått kollektivt självmord i Jonestown 1978… just med hjälp av förgiftad lemonad, för övrigt… och mycket riktigt skrämde man det republikanska partiet halvt från vettet, samtidigt som ingen drack av lemonaden. Den var förstås helt giftfri, och det hela var bara ett ”practical joke” men i alla fall..

Som vi vet, gick jorden inte under 5 juli 1998, vilket ”CS:arna” förklarar med att Xisterna blivit försenade, eller att Bob lurat oss allihop, eller att Mars och Jorden på något sätt bytt plats, för vilket Irak-kriget naturligtvis var en bra förevändning... Detta hindrar dem inte för att hålla sin största årliga ”Devival” eller ”Förskräckelsemöten” (parodi på ”revival” som betyder ”väckelsemöte” på amerikanska – ordet har ingen exakt svensk motsvarighet) just den 5 Juli, då de ser på dåliga filmer, dricker sig lätt berusade och inväntar Bobs återkomst, samtidigt som de också avhåller ”Church Rants” eller riktigt skrikiga, skrytsamma predikningar under fältropet ”yatta-yatta-yatta !” (lätena och tungomålstalet kan höras på deras egen Podradio, ”The Subgenius Hour of Slack” som jag verkligen rekommenderar – den är mycket underhållande )

Varje ”X-dag” slutar med det årliga brännandet av ”Bob” i form av en ytterst realistisk docka – något som fått en hel del Hedningar av den humorlösa, inskränkta och navelskådande ”fornsediga” sorten att formligen explodera, därför att det påminner om människo-offer – i alla fall i deras ögon. Frisinnade, liberala hedningar som t ex de asatroende har inga problem med detta, lika lite som deltagarna i ”the burning man” festivalen – jesus korsfästes ju av sina egna, resonerar ”Church of the Subgenius” och Bob är en ”short term saviour” som bland annat delar ut 30 minuters äktenskap (japp, betala bara 37 dollar, så får du och din lagvigda göra vad tusan ni vill i en halvtimme – ”Bob” lägger sig inte i det – i alla fall så länge en av er inte är ovanligt schnygg… ). Dessutom, säger de; är det ju så att de verkligen känner ”Bob” i sina egna hjärtan, och vördar honom mer än andra, ergo kan de också förolämpa och döda honom, samt försöka utesluta honom från en rörelse han själv grundat…

Typisk affisch från ett ”Devival” – denna gång från London, UK…

En del av CS-rörelsens andra påhitt är ganska underhållande. Om rastafaris kan anse att Etiopiens gamle kung Haile Selassie var ”konungarnas konung” och guds ställföreträdare på jorden, ja då har de utsett Kung Harald av Norge till Wothans eller Odens ställföreträdare på samma jord, och ägnar honom gudomlig dyrkan… Ett klimax-artat ögonblick var när Norske kungen på 1990-talet åkte bilkortege genom just Dallas, Texas – FBI var dock inte lika roade, eftersom en märklig profetia ur ”The Hecclesiastics” verkade förutspå hans död..

Om svarta män har Haile Selassie som gud, kan då vita män dyrka Kung Harald av Norge ?? ! ?

Ett annat av deras hyss går ut på, att när forskare i USA upptäckt att asiater och européer faktiskt har 4-6 % av sitt DNA från Neanderthal-människan (emot bara 2 % för afrikaner) – vilket bland annat ger sig till känna genom något större hjärnvolym, stora näsor och bra lokalsinne (urtidens jägare hade nytta av sådant) vilket faktiskt vederlagts också av senare forskning – observera dock att hjärnskålens storlek dock inte säger något om intelligens i och för sig – det är med hjärnor som med plånböcker – det är innehållet som räknas ! – så utgav sig ”Church of the Subgenius” alla medlemmar för att härstamma ifrån Gigantopithecus – apmänniskan som var förebild till trollen, jättarna och den förskräcklige snömannen…

En Gigantopithecus möter prov på typiskt mänskligt beteende – våld våld och åter våld, gärna utövat i grupp emot oliktänkande…l(lustration av Zdenek Burian)

Detta ansåg de som bevisat, till exempel därför att ”Bob” har ovanligt håriga handflator…. något måste det ju tyda på, eller ?

Trots allt. 40 år och mer har passerat, men ”Church of the Subgenius” fortsätter att driva med nästan all politik, och de flesta Världsreligioner. Somliga blir upprörda över det, men Ivan Stang skrattar och ler – detta är ett ”andligt laxermedel för ett förstoppat tidevarv” anser han – och rörelsen kanske är ett slags liberalt lackmus-test. Hur mycket skämt över invanda trosföreställningar och dogmer tål du egentligen ?

”Fuck them if they can’t take a joke !” helt enkelt…

HÄDELSER vid korvkiosken… och Discordianernas budskap… (artikel från 17 Januari 2015)

Om nu dessa ”Händelser från Hemmafronten” inte faller er på läppen, kära läsare – hur vore det då med lite ”Hädelse vid Korvkiosken” istället ?

Igår var det nämligen Fredag, som några av er kan ha noterat. Det allra, allra värsta man kan göra, vet ni – ja det är praktiskt taget hädelse emot alla Världsreligioner – är faktiskt att gå till korvkiosken en fredag och beställa en vanlig varmkorv – utan bröd… Men, det var förstås inte jag som kom på detta. Det var Kerry Thornley – den gamle Marinkåristen – och så Discordianerna förstås – alltså de, som dyrkar Tvedräktens, splitets och kivets gudinna Eris.

HÄÄDELSE ! Hednisk Hädelse !! Hädelse vid Korvkiosken !! (Blasfemi)

Eris dyrkades redan under antiken, men vad Thornley – annars underrättelseassistent – gjorde tillsammans med en god vän, känd under aliaset ”Macalypse the Younger” – senare skulle den gode vännen förresten vara med om att grunda datorföretaget Apple – var att återuppliva henne. Och inte bara det. De skrev också sin egen lilla bibel, kallad ”Principia Discordia or How I found the Godess and what I did to her when I found her” eller ”Tvedräktens Princip eller Hur jag fann Gudinnan och vad jag gjorde med henne när jag väl funnit henne !” vilket förmodligen är en ganska ovanlig titel för en påstått helig bok. Eris startade det Trojanska kriget, som vi alla vet, genom att kasta in ett äpple med påskriften ”till den skönaste” (kallisti) inför Gudarnas och Gudinnornas rådsförsamling borta på Olympen, och därefter – säger Discordianerna – blev hon utkastad genom ”the original snub” eller ”det ursprungliga avsnoppandet” varefter hon gick till korvkiosken, som sagt – och beställde en varm korv utan bröd…

Innan jag långsamt arbetar mig framåt emot slutklämmen – nu får ni stå ut med lite textmassa, goda medborgare !  – kan jag förvirra er ytterligare genom att berätta, att Discordianismen – denna den amerikanska Marinkårens skapelse (Nej, ”The Leathernecks” har som sagt inte kommit fram till Asatron än, men Flyget och Armén i USA är redan med på båten – och snart kommer Flottan också !) är en religion enligt vilken alla kan vara Påvar. Vem som helst, hursomhelst, närsomhelst blir alltså PÅVE – bara man betalar medlemsavgiften och därigenom blir man ofelbar, precis som den riktige Påven, därför att det är Eris vilja… Se här bara:

Gör som katolikerna ! Spela ut ”Påvekortet” lite hursomhelst, och skrik att du är ofelbar !! (Det funkar säkert)

Och inte nog med det. De uppfann också den heliga Pentabarfen – ett slags parodi på de fyra Moseböckerna – vilken i original lyder som följer:

Observera särskilt formuleringen om ”the apple corps” och regel 2 samt 5 – den om det discordianska numreringssystemet samt att en sann Discordian aldrig får tro på vad han läser. Det roliga i detta förstår nog bara den, som varit eller är underrättelseassistent – i USMC eller annorstädes…

Nu närmar vi oss sakens kärna.

När Eris åt en varm korv utan bröd, framför korvkiosken en fredag, begick hon en fruktansvärd och hädisk handling, ty:

1.  Muslimer äter icke varmkorv, ty den är gjord på blandfärs, som innehåller griskött. Detta är HÄDELSE emot Islam !
2. Vid närmare eftertanke kan inte Judar äta varmkorv de heller, ty de äro fortfarande gjorda på griskött till en del, så du KRÄNKER alla judar genom att försöka äta en sån !
3. Troende Katoliker äter inte kött på Fredagar, till åminnelse av sin frälsare på korset – så ni ser – det är KRÄNKNING och HÄÄÄÄDELSE även där !
4. Troende Hinduer äter inte nötkött  – varmkorv är därför HÄDELSE och kränkning av Hinduismen !
5. Troende Buddhister får helst inte äta kött överhuvudtaget – varmkorv är HÄDELSE och KRÄNKNING även emot dem !!
6. Moderna Ateister och Agnostiker, som till exempel Freudianska Psykologer tycker inte om när kvinnor stoppar korvformade föremål i munnen, och de vill inte heller att män ska göra det, eftersom de påminner dem om något… HÄÄDELSE, Hädelse, synd och skam usch och fy usch och fy !!
7. Discordianerna har till sist också börjat bråka om själva korvbrödet, samt senapen och ketchupen i evigheters evighet, amen – återigen Hädelse !

”Hur man än vänder sig, har man ändan där bak” säger ett gammalt svenskt ordspråk. Och alltid kränker man väl någon…

Förstår ni nu vad som menas med Discordianism, govänner ? – Just det, jag tänkte väl det ! The Goddess prevails… säger jag.. och publicerar utan omsvep en teckning av en svensk illustratris, som jag hoppas inte blir kränkt utav det hela.

Ödmårdens vittror och vättar – om en olycksdrabbad sträcka av E4:an (artikel från 3 Februari 2015)

Om nu Huldufolk eller Alfer (som inte ska sammanblandas med några ”alver”, fornsed eller annat trams) kan påverka vägbyggen och samhällsplanering på Island, kan då också detta hända i vårt eget land ? – ”Nej,” säger vissa. ”Det är väl ändå inte möjligt ? Sverige har ju blivit så kristet, naturen, miljön och vår egen kultur har väl ingen betydelse längre ??”

Men jo. Det är möjligt. Och inte bara det – det har redan hänt, som ”Arbetarbladet” i Gävle berättade för några dagar sedan. Genom den så kallade Ödmården, den skog som skiljer Gästrikland och Hälsingland åt, och som funnits sen urminnes tider, går numera Europaväg 4 eller E4:an som en trefilig motortrafikled.

Strax norr om Forsby, i höjd med Björke, börjar de verkliga problemen, när man kör förbi Skarvberget, och de fortsätter allraminst upp till avfarten vid Hagsta och Hamrångefjärden. Arbetarbladet har dokumenterat minst 59 svåra olyckor på denna vägsträcka sedan år 2000, och enligt Trafikverket finns det många fler. Dagen efter att vägen öppnades, skedde en dödsolycka, och sen dess har det bara fortsatt. Tre bilar har fattat eld under pågående färd, helt oförklarligt – förare har blivit illamående, och fordon har krockat med mitträcket eller kört av vägen i en strid ström. Punkteringar, motorstopp och annat ska också ha förekommit, och även om mitträcken har minskat de värsta olyckorna, är vägsträckan känd som ”Dödens väg” i folkmun. (Inom parantes finns det också andra vägar i Sverige som är kända under detta namn, bland annat väg 73 mellan Stockholm och Nynäshamn) Tjänstemannen Camilla Gullichson på Trafikverket erkänner att ”vägsträckan sticker ut” på något oförklarligt sätt, men vill inte ange några särskilda orsaker.

Aftonbladet har också tagit upp saken, liksom tidningen Metro.

Ortsbon Stig Edvinsson från Bergby har sysslat med vägfrågor i trettio år, men aldrig sett eller hört något liknande. Han tror absolut det finns vittror och vättar i närområdet, och att det finns en kraft eller närvaro som skyddar emot illasinnade utomstående. I Ödmården finns ännu ett fungerande svenskt lokalsamhälle, där folk inte behöver låsa sina dörrar emot främlingar och tjuvar, och det rådde problem redan när vägen byggdes – arbetsmaskiner stannade, helt oförklarligt.  Journalisten Marianne Lundqvist, som täckte området under perioden, säger till tidningen att det även talades mycket om tomtar, och att människor rörde sig på ”mark man inte ska röra”. E4:n ska även ”ogillas av vittrorna”, som orsakar olyckorna.  Trafikverket fick ganska många brev där det frågades ”hur i helvete kan ni bygga en väg över platsen där trollen bor?”. Jag har inte sett breven själv men de ska ha kommit från en trollgumma ute i skogarna, säger Stig Edvinsson till tidningen.

Här kunde man ju misstänka sk ”internet-troll” eller folk som skriver anonyma anklagelsebrev, härs och tvärs – sådant har blivit extremt vanligt i dagens Sverige – men det är tydligt, att här finns det påtagliga observationer att gå på, och vad som händer i trakten av det svårframkomliga Skarvberget – till och med ryska T72:or skulle ha problem att ta sig fram där – är faktiskt fysisk verklighet. Tron på att Ödmården faktiskt innehåller något övernaturligt har varit levande ända sedan vikingatid, och förutom Tiveden och Kolmården har nästan ingen svensk skogstrakt varit så omskriven.

På kartor finner man faktiskt ”Vittersjön” och ”Råhällan” (en berghäll, där skogsrået bodde) alldeles i närheten av den olämpligt placerade vägen. Fram till 1980-talet följde all trafik kusten, och då fanns det heller inga problem. På medeltiden var Ödmården ett ökänt tillhåll för stigmän och rövare, och de kristna byggde på 1300-talet en sk ”Själastuga” där de vägfarande kunde be för sin själ, innan de gav sig ut i den hedniska skogen..

Ödmården har alltid varit svårframkomlig – stenblock spärrar nästan vägen på många platser

Det hela är kanske inte så konstigt. Ödmården har alltid varit svårframkomlig, och markdimma och fukt kan förklara många trafikolyckor, som sker i högt belägen eller backig terräng.

En bra bok, som man kan läsa om Ödmårdens alla sägner, är ”På klövjestigar genom ödmården” för 300 kronor, och tycker man detta är för dyrt, så kan man istället välja en bok för 159 kr, som heter ”Med E4 genom Ödmården” och som berättar om en del av de arkeologiska utgrävningar som skedde, när dagens sällsynt felplacerade väg byggdes.

Det berättas faktiskt att Starkodder – som jag nämnde i ett inlägg för två dagar sedan – slog sig ned i trakten, fastän folkfantasin förvandlade honom till en jätte. På sajten ”Jewelry of Giants”, som drivs av konstnären Olle Jonsson, nämns också två andra lokala resar eller kämpar – Önne och Bock som inte var goda att tas med de heller. Hårgaberget i Hälsingland, och vad som där skedde, torde också vara allmänt bekant, liksom den fruktansvärda Enångersbjörnen, som troddes vara ”en i björnhamn omkringlöpande prästson” på 1730-talet. Denna enorma best slog ihjäl med än 200 kor och otaliga får, och hade den egenheten att han bara sågs till på nätterna, men aldrig på dagen. Den mer än två meter höga björnen kunde också gå på bakbenen i timmar, och hade den egenheten att den alltid hakade av alla dörrar och grindar, som den sedan försiktigt satte ned på marken, innan den började sina härjningar bland boskapen.

Kanske dags att vissa håller sig borta från Nordanskogen, i väntan på trafikomläggning – för säkerhetens skull…

Mera om Kitsch, Camp, Bulldada, Christian Belittlement, Trash och Sleaze…(och annat som vi Asatroende hela tiden kan råka ut för) (artikel från 29 Juli 2015)

Jag tog upp ämnet ”Kitsch” i inslaget om Frejas Cigarrer härförleden. Om ni inte har läst det, så läs det nu ! En som verkligen kan sina saker när det gäller det här med Kitsch – karlen har samlat på det i flera decennier – är serietecknaren David Nessle, som också myntat begreppet ”Kitschguden”. Jag tror han lät sig påverkas ganska mycket av Birger Sjöbergs begrepp ”Blamage-guden” ur ”Kvartetten som sprängdes” (1924). Precis som Blamage-guden så förvandlar Kitsch-guden allting till skräp, plattityder, klichéer och meningslöst strunt. Han tar det vackraste och finaste här i världen, och gör alltsammans till andefattiga sopor.

Han är som ett visst samfund för fornsedare, ungefär, eller som de kristna är mest, kan man säga.

De vackraste ord du skulle vilja säga till kvinnan du älskar, hon som är den stora kärleken i ditt liv, ja dem förstör kitsch-guden till något sådant som ”Här har du mitt hjärta på ett fat, mopedist-hjärna !” eller något ditåt. Fast nu lånar jag bara Davids egna uttryck. Han råkar nämligen vara något av Svensk Mästare i Bulldada också.

”Döden steker en flamingo” (1991) där Kitsch-guden förekom..

Bulldada är en blandning av bullshit och dadaism, eller en fras eller en tanke som uppkommer helt spontant, men som är så dålig att den nästan är bra, eller oväntat meningsfull, fast ändå inte. Uttrycket är myntat av Dr Ivan Stang, och ”The Church of the Subgenius” – en organisation som David Nessle möjligen kunde antas gilla, ifall han haft tid att gå med i den. Numera är han nämligen trebarnsfar, enligt vad ett envist rykte påstår. ”Somliga välsignar Frigg i rikt mått – Everyone gets what they deserve in the end” säger jag, fast utan bitterhet. En ”homo ludens” som David Nessle förtjänar verkligen en familj, och med det menar jag inte alls att han skulle vara bög eller luden. Ni måste lära er ord och språk, när jag talar till er. Men på den tiden David bodde på Sprängknullsgatan – förlåt jag menar Spräng-k-u-l-l-s-gatan i Göteborg under det slutande 1980-talet – det var då jag alls umgicks med honom – var han själv betydligt vassare, elakare. Det är en egenskap som jag själv behållit, eftersom den ligger mera i linje med min personlighet, och jag minns särskilt ett av Davids favorituttryck, om personer han gravt ogillade: ”Om herr si och så hade reinkarnerats som hålfotsinlägg, hade det ändå varit ett tecken på en viss kosmisk rättvisa”

Jag råder er att besöka Davids stora sajt ”The pun is mightier than the word” – om ni nu ens vågar. Kitsch-guden kan nämligen komma att slå sina klor i er, om ni ens närmar er den sidan.

Kitsch-forskare i arbete. Lars Åberg och reporter från SR. ”Vad är det vi råkat ut för ? ”fornsederi”, något från Hylte eller bara vanligt skräp ?”

En annan, som också är väldigt bra på att undersöka Kitsch, är förstås komikern Lasse Åberg, som numera har ett eget museum i Bålsta. Jag har aldrig haft tid att besöka det, eftersom jag bor i en helt annan del av riket, men ur hans samlingar av kristen kitsch – en underavdelning till den religiösa kitschen (det finns dessvärre Asatrogen kitsch också, som jag redan visat er) kan jag visa er detta exemplar, som redan publicerats annorstädes på nätet – bilder som dessa är public domain, och nu är det så att jag blott recenserar och refererar.

Hockeyspelande frälsare med unga pojkar… ”Jesus is my coach”  – jo jag tackar

Kitsch skall dock inte förväxlas med Camp, säger många. Camp är helt enkelt Kitsch som blivit ”inne” och som därför blivit högst populärt, särskilt om det ansluter till någotslags homo-kultur, sägs det. Just därför anses det ha ett värde i sig – fråga mig inte varför. Skillnaden mellan Kitsch och Camp råkar heller inte vara riktigt klarlagd – möjligen ligger allt detta i betraktarens öga. Någon som verkligen borde veta, är förmodligen Peter Ekström, skribent på Webbportalen ”Kulturdelen”. Han har skrivit en bok med titeln ”Okonst” som tar upp den verkligt urartade och snedvridna konsten eller helt enkelt dålig konst och dålig smak från en vetenskaplig sida, och försökt definiera vad som egentligen är kitschens och den dåliga smakens verkliga kännetecken. Kitsch finns överallt, och kitsch omger oss ständigt.

Kitsch är massmedioker förflackning, trivialisering, kommersialisering. Kitsch finns i alla världsdelar, och är ofta multikulturell. I själva verket skulle man nästan kunna säga, att Multikulturalism faktiskt är kitsch. Alla branscher, konstarter och de flesta kreativa verksamheter har sina exempel på kitsch – men det är klart – vissa exempel är nog värre än andra. Ur Peter Ekströms digitala okonstmuseum som finns på webben, lånar jag därför några verk:

Ännu mera religiöst kitsch, modell 1800 tal (finns i både katolska och protestantiska varianter)

Polyteistisk kitsch av hinduisk modell – ”Ramayana” for dummies eller som seriealbum

Mindre smakfull framställning av gudinnan Kali

Politisk kitsch av Öststats-modell, sk ”Ostalgie”

Sk ”Neger Kitsch” i Ziganistisk variant. Mycket mycket inne just nu !!

Bög-kitsch (som nog inte är ”camp”)

Djurhatar-kitsch (för folk som inte är snälla mot naturen)

Lämplig present till USA-president ? Varför göra såhär emot en björn ??

Till slut finns då även den Asatrogna kitschen, inklusive folk som helt emot nordiskt namnskick går och döper sina barn till Tor, Freja osv (ingen har någonsin hetat så under historisk tid, man jämför inte sig själv med makterna, allt sådant är hybris ) och om den kan mycket sägas. Hur smakfullt är det att gå omkring om heta ”Freja Behå Eriksson” och så vidare – som någon sorts andra eller tredje rangens porr-aktris ? En mycket underhållande blogg jag brukar läsa, betitlad ”ideell kulturkamp” har också en hel del att säga i ämnet. Visst, vi Asatroende är vanligen toleranta, och vi har inga som helst bildförbud lika lite som religiös censur, men ändå – det finns något som heter gott omdöme och som det också talas om i Hávamál och Eddan, bland annat..

Dåligt omdöme hos serietecknare – när det nästan är som värst… Varför göra såhär emot Tor ??

”Mot dumheten kämpar själva Gudarna förgäves” sägs det…

Alltså – vi tar det från början. Tor är rödhårig och har ett stort, rött helskägg. Han är muskulös, men fetlagd, och en storätare. Att göra om honom till kvinna – vilket Marvels serietecknare nyligen försökt sig på, är dömt att misslyckas eftersom Tor är något av en manlig arketyp, eller vad man kallar en Egregore – dvs en gestalt ur det kollektiva undermedvetna, som hedendomen kommer att uppfinna igen och igen, likt Särimner. Gudarna är oförstörbara, trots den mänskliga dumhetens utsträckning, och de består ändå, trots alla skitstövlar och kladdsockar som går runt och påstår sig vara Asatroende, utan att kunna något om detta eller andra ämnen, och som bara vill utnyttja Tor, Freja och de andra makterna för sina egna skumma politiska syften, som idag snarare härrör från vänster än från höger. Och så finns ju alltid de kommersiella krafterna – som säljer allt från sprit till cigarrer – förstås.

Vad är det då som kännetecknar kitsch, trivialisering och konstnärlig förflackning ? – Jo, säger Tyska Kitsch-forskares teorier:

•  Kitsch är något som befinner sig på fel plats, där det inte hör hemma. Exempelvis schlager som säger sig vara ”äkta folkmusik” eller Amerikanskor, som tror sig vara ”Lokes utvalda”
• Kitsch är något som befinner sig i fel tid, antingen därför att det är urmodigt, föråldrat eller hyllar något som inte finns, och inte har funnits, typ ”Multikulturell Asatro med reinkarnation och kristall-healing-delfiner”
• Kitsch är något som använder fel material, exempelvis en upp-blåsbar plast Buddha, eller en Asatro baserad på fornsediskt svammel och New Age böcker, istället för på Eddan

Men Kitsch kan också bestå i:

• Oäkta, ritualiserad och falsk, ”egenpåhittad” mytologi utan något egentligt värde, typ Tolkien eller modern fantasy-litteratur, eller mytologiserande annonser…
• det sk ”Johnny-come-lately” fenomenet – dvs folk som bara vill tjäna pengar, genom att ”haka på en trend”
• Avsiktligt smädande eller försök att ”tillägna sig” en kultur man inte har, ett språk man inte kan, ett folkslag man inte tillhör..
• Efterbildningar, efterapande eller billiga kopior i sämre kvalitet, ungefär som Rolex-kopior eller ”Kensington-stenar”
• Omedvetna kopior, eller konstverk med avsevärt komisk effekt – ”Bulldada”

Till sist finns även Trash – eller Sleaze – som jag skall återkomma till i några framtida inlägg.

Annonsen är nonsens, för hon må vara en skicklig musikartist, men hon är INGEN Jeanne D’arc, ingen Valkyria, ingen gudinna..

Försök att sälja behåar i Frejas namn, eller Asa-porr ? Vad kommer härnäst – Jungfru Maria P-rulle eller Jesus-kalsonger ??

”Christian Belittlement” då till sist – vad är då det ?

– Jo, det betyder KRISTET FÖRMINSKANDE och är egentligen en kombination av allt av ovanstående, hela faderallan i all sin skitstövel-glans, som nu blandas ihop till något grötliknande, exkrementellt.

Man försöker mörda en kultur, genom att trivialisera den. Man förstör ett språk, genom att göra det allt torftigare och allt torftigare, och när man bränt alla böcker och kastat ut dem genom fönstret och glömt bort hela kunskapen, ja då står man där som ett mähä och säger ”jamen vi kan inget veta om blot eller moral eller någonting, för vi har inget bevarat av Asatron, så det så !”

Marken är alltid frusen för lata svin, heter det. Och ”vi kan inget veta” är oftast detsamma som ”vi vill inget lära”

Kristet förminskande yttrar sig också genom ett medvetet förlöjligande av de Nordiska gudarna, förutom kommersialiseringen och trivialiserandet. Man säger att Asatron bara är till för barn, tillverkar fåniga dockor, dåliga tv-program, små manga-teckningar – allt för att förstöra, göra ner, trivialisera, marginalisera – och inte minst – indoktrinera. Sådant är de kristnas sätt, och så har de varit i alla tider.

Ack såå sött så – och så trivialt…

I USA lär kristna fundamentalister sedan många år ha spridit ut, att Regnbågsbron Bifrost bara är till för hundar, katter och andra husdjur, och att människor inte kan gå över den. Visst, jag är också en stor djurvän, själv, och jag kan förstå personer som på något sätt vill återförenas med sina husdjur i himlen – det kan säkerligen också ske, bara man tror tillräckligt hårt och länge – men vi Asatroende är inte vegetarianer – inte merparten av oss – och Asatro och Vegetarianism är inte sammankopplade de heller. Genom att på det här sättet oblygt försöka ”kidnappa” en symbol och göra om den till något annat, som den inte är och inte har varit i en annan kultur, kan man förstöra och påverka den andra kulturen genom att tvinga på den sina koncept – och det är just vad de kristna vill.

Tänk på hur de kristna försökte göra om Oden till ”Oon” och slutligen ”Hin Onde” till exempel. Där var det i och för sig Demonisering och inte Belittlement – men tekniken kan göra detsamma. ”Zu Odin opfert mann nicht süsses Gebäck !”  sa en hederlig tysk Asatroende till mig en gång (Asatru zum selber denken som sagt) och man står inte och gullefylledillar om linfrön och gelehallon till Allfader heller. Söta kakor passar inte överallt – för då blir det fel plats, fel tid – fel utrustning och bara kitsch av alltsammans..

Nej – Asgård är ingen Hundtoalett – Bifrosts Regnbågsbro och Gere och Freke till trots…

Här slutar jag mitt tal, för idag. Om Trash, och Sleaze – eller dess motsvarigheter inom Asatrons mer perversa avarter – typ diverse samfund för inbillad ”forn sed” och så – ska jag tala mer en annan gång. Ingen rörelse kan ha monopol på regnbågen, förresten. Det är viktigt att betona just nu i dagarna, när en viss form av sleazy trash, omgjord till ”kultur” sköljer över oss som allra intensivast... men – också det – och andra aspekter på det här med god smak och folkvett – är förstås en annan historia…

Man kan använda regnbågar till mycket – men de är vackrast i naturen, långt borta från trash, sleaze, campy kitsch och falsk politisering…

Marvels Kitschiga Brynhilde – ”Fröken Lättkränkt” eller ett tidigt exempel på Femen-ism ? (inlägg från 4 Augusti 2015)

Nu skriver jag ett inlägg om sådant där, som kallas kitsch igen. Man skulle egentligen med viss rätt kalla det hela trash och sleaze också, eftersom det rör sig om något så frivolt som en seriefigur ur Marvels Universum, alltså samma Amerikanska serieskapare som numera har försökt göra en storbystad kvinna av Thor – något som mera har likheter med Tourettes Syndrom eller kanske fullt utbildad Thorettes, om man nu säger så. Men – allt nog – 1970 uppfann de amerikanska serieskaparna Roy Thomas och John Buscema en seriefigur, baserad på de nordiska myternas Brynhild, hon som också heter Kriemhild i Nibelungesagan, och i själva verket var en fullt historisk person, en västgotisk prinsessa som levde på 500-talet  fast hon numera blivit så förstörd både av Wagneroperor och allmän amerikanisering att det numera nästan inte går att känna igen henne. Även Birgit Nilsson, den arketypiska ”feta damen” i det amerikanska uttrycket ”when the fat lady sings” är nog ganska medskyldig…

Navkapslar eller bil-lyktor. Ingår det i en valkyrias grund-utrustning ?

I sin något senare 80-tals version – Marvel har till dags dato gjort inte mindre än fyra versioner av henne – såg hon ut såhär. Som synes är hon blond, men snarare finsk-ugrisk eller baltisk till sitt utseende än rent nordisk, eftersom hon har ett ganska runt ansikte, höga kindknotor och inget hakutskott, vilket de med spetsovala ansikten försedda nordbornas kvinnor ofta har..

Var det inte Friedrich Nietsche eller någon annan som sa: ”Om du går till kvinnor, så glöm inte Navkapslarna !” (Tyskt Lp-konvolut från 1970-talet = Kitsch !)

John Buscema, som bland annat tecknade den legendariske ”Silversurfarn” (på sätt och vis en andlig figur, om man nu alls kan säga det om seriefigurer) var på sin tid en ganska innovativ tecknare, och liksom den ännu mer legendariske Stan Lee – vars direkte efterträdare som högste art director Roy Thomas var – och dessutom ett barn av 1960-talet, vilket också den fiktiva Brynhilde kom att bli. Hon utbrast – i den första versionen – nedlagd redan i 1970-talets början – saker som ”support women’s lib!” eller ”stöd kvinnokampen !” vilket idag smakar extra mycket 1970-tal, men som förmodligen måste ha uppfattats som ganska så radikalt, även i Gloria Steinems amerikanska 1970-tal.

Nej nej – hon hatar inte alls män – hon vill bara hela tiden visa sig LIKA BRA som dem (prestationsångest ?)

Ursprungs-Brynhilde (nedlagd redan 1972) fick säga även – för sin tid – ganska radikala, korthuggna repliker – liknande senare tiders slagord, som Femen-aktivister (varom mera senare) målat på sina kroppar.En snäll och medlidsam person hade nog rått henne till att ifall hon verkligen skulle tävla med alla män hon såg, så kunde hon till exempel ha valt grenar där hon garanterat skulle vinna – det finns saker som män inte kan göra, rent biologiskt, och det hade nog egentligen varit lättare, än att själv försöka göra sig hypermaskulin och besegra männen på deras eget biologiska område. Sådant går i och för sig bra att göra när en kvinna är ung, eller under 25, men framåt trettio börjar de flesta kvinnor längta efter att slå sig till ro, och byter ut Valkyrie-stassen emot en skrivbordsbefattning, så att säga..

Man försåg henne också med en fjantig tillkomst-historia, eller en så kallad ”origin” som alla superhjältar av tradition måste ha. Läderlappen eller Batman var ju ursprungligen en liten rik pojk vars föräldrar mördades, och Stålmannen ett slags illegal invandrare, övergiven redan som spädbarn och sedan ensamkommande till jorden. Brynhilde, eller Valkyrie som hon kallades, skulle ha tillkommit på det sättet att en rånmördad och våldtagen blond kvinnas kropp på något magiskt sätt togs i anspråk av Valkyrian Brynhildes själ, när denna – Wagnerskt nog – hade något otalt med sin far Odin. Ifall dessa amerikaner bara studerat Nordisk mytologi på allvar, skulle de upptäckt, att Valkyrior aldrig någonsin har ”själar” eftersom ”själ” är ett kristet begrepp.

Även i 90-tals versionen ”vägrar hon vara ett offer”. Tilläggas bör, att den amerikanska vapen-lobbyn NRA numera har ”refuse to be a victim” som kurser för amerikanska vita medelklass-kvinnor..

De borde ha förstått, att vad en riktig Valkyria däremot har, är en Hug, eller ett intellekt. Vi säger fortfarande ”komma ihåg” på svenska, eller så är vi ”hågade” för något. Detta är rester av det Nordiska själsbegreppet första halva, eller Hugr. Förutom det har vi alla en Hamn, eller ”Känslokropp”, Hamnr på norröna. Man kan vara Hamnskiftare, eller ”gå i djurhamn” till exempel, och då överförs en persons känslor på ett djur, men det vakna jaget eller intellektet hos den mänskliga personen ifråga kan inte förstå det, och är helt omedveten om vad som händer. Dessutom har vi en kropp, eller Lit. Ni minns väl alla att Litr, eller den döda kroppen, var den lilla dvärg som Tor sparkade in i Balders likbål, vilket är en allegorisk framställning av den materiella kroppens död. Om Marvel-Brynhilde nu alls hade något med riktiga Valkyrior att göra, så var hon snarast Hamnen av en Valkyria (bara känslor, inget intellekt alls) i en vanlig Midgårds-kvinnas kropp.

Man införde också en krystad pseudo-vetenskaplig förklaring (ganska vanligt i serie-tidningar) till Brynhildes fenomenala styrka – när hon vara i Midgård, vill säga. Hemma i Asgård förväntades hon vara vältränad, men normalstark. Hennes benstomme skulle vara ovanligt tät, och hennes muskler extremt hårda. Till och med en normalbegåvad läsare vet att det är porös benstomme som alstrar röda blodkroppar och därigenom ger oss syreupptagningsförmåga – och att ”täta” eller ständigt sammandragna muskler inte är något bra – det ger bara ”fimp i krattan” eller ett kramptillstånd…

Utrop som ”Up against the wall, Male Chauvinist Pigs !” var vanliga – Kan det sägas tydligare ??

Också ”Valkyrians” ständiga stridsrop ”Up against the wall, male chauvinist pigs !” som fick bli hennes ”catch phraze” – ungefär som ”Shazam!” för Captain Marvel, eller ”är det en fågel, är det ett flygplan…” för Stålmannen verkar väldigt mycket 1970-tal idag. I sin ursprungs-version (som aldrig överträffats!) var hon dessutom så rå och fräck i käften, att hon fick The Incredible Hulk att gråta, tack vare motstridiga känslor. Hulk är ju en seriefigur, som har inspirerats av de i Nordiska myter vanligt förekommande jättarna och trollen, som också är starka, men dumma – och ett slags symbol för naturkrafterna. Överhuvudtaget är väl serietidningar och masskultur som ”kitsch” fenomen just ett typexempel på arketypiska föreställningars styrka, och hur mytens värld kan ”kitschifieras” till betydligt sämre, fast modernare sagor.

Hulks problem är ju att han har tydlig brist på impulskontroll (minst sagt!) vilket också Valkyrian tycktes lida av. Dessutom är han stor, grön och primitiv samt lider av ett lättare förståndshandikapp, vilket ju inte gjorde det särskilt lätt för honom att förstå Brynhildes avsikter. Men, även normalbegåvade män kan ha problem med att avläsa kvinnor. Alla kvinnor gillar dock inte att krossa glasrutor, vilket däremot Valkyrian gjorde…

”Hulk trodde konsti flikka Hulks vän. Voffå Gör Ho på detta viset ? Hulk ledsen inuti !”

Faktiskt påminde Brynhilde – i sin tidiga 70-tals version – inte så lite om den svenske serietecknaren David Nessles figur ”Den maskerade proggaren”, en märklig marxist, ständigt i färd med att försöka ”avslöja revisionister” på Kungsholmen och andra ställen… Samme David uppfann också en svensk superhjältinna vid namn Hertha, som automatiskt gör så att allt blir jämställt och skapar 100 % exakt millimeter-rättvisa för alla och envar.. Detta skedde i den år 2010 nedlagda serietidningen ”Kapten Stofil” från Stupido förlag – tror jag – men nu låter jag som Stan Lee, mannen med det kompletta arkivet..

Ja, nog låter det lite urholkat, alltid…

1979 insåg Marvel att det inte gick att tjäna mer pengar på sin Kitschiga Brynhilde, så de lade helt enkelt ned henne. Hon hade kanske bort vila i frid, tillsammans med hela 70-talet, men redan 1983 återupplivade man henne, bytte ut manusförfattare och tecknare och försökte igen. 1986 var det slut för andra gången, och därefter återkom hon också en tredje gång 2001-2013 – återigen med nya författare och tecknare, vars nya plotlines var ganska usla – men även i de sista versionerna framstod hon ibland som någotslags Fröken Lättkränkt (en sådan seriefigur vore bra att ha, av satiriska skäl ) som plötsligt drog sitt svärd, tog strypgrepp på sina kvinnliga kompisar från Midgårds dalar och betedde sig som en skitstövel, rent ut sagt. En av vännerna var tydligen en svarthårig bibliotekarie med glasögon, och Marvel gjorde stort nummer av att Brynhilde fick kyssa damen ifråga, samt dela rum med henne – men man gick inte längre än så. ”Comics Code” från 1950-talet lär fortfarande gälla för just amerikanska seriefigurer, och på 2000-talet skulle alltså Brynhilde också vara ”queer” eller bisexuell. Här i Europa och Norden hade nog ingen brytt sig överhuvudtaget – eftersom vi numera inte gör så stor sensation av sådant.

Ibland försökte Brynhilde – som en annan Fröken Lättkränkt – gå på gatan (ja, promenera alltså !) i New York, men det slutade bara med busvisslingar och förolämpningar av alla de slag. Så går det till i Midgård, numera !

Fröken Lättkränkt – om hon nu alls finns – ens som seriefigur – finns nog mest här i Sverige, men inte i utlandet. Här i Sverige kan man numera bli anmäld till Polis för lite av varje – själv kände jag under det tidiga 1990-talet en blond, men fet valkyria som visade sig vara komplett sinnessjuk, och som anmälde mig för att ha astralt projicerat mig in i hennes sovrum, när hon sov och drömde. Ifall jag verkligen hade sådana superkrafter, gick väl ingen kvinna i Stockholm län säker – och dessutom påstod kvinnan ifråga, att jag kunde orsaka häftiga utbrott av just ”fimp i krattan” eller vaginism hos henne, enbart med blickens hjälp – på ett avstånd av ungefär 80 meter, tvärs över en universitetsaula med minst 500 personer, varav ingen, absolut i-n-g-e-n kände det minsta kramp eller obehag. Jag kan försäkra er, mina damer; att jag inga superkrafter har, och att jag inga superkrafter kommer få, ens i sängen – om nu några av er slumrar eller drömmer sött..

Ja, nog finns FRÖKEN LÄTTKRÄNKT i Sverige alltid.. och kanske en och annan herr dito…

Kapten Stofil, däremot, är den svenskaste av superhjältar: ”Ni bryter ju emot såväl Miljölagstiftningen som Arbetarskydds-styrelsens direktiv”

Vad 1970-tals Brynhilde råkade ut för, var dock värre – och hon hade nog fullt legitima skäl att klaga, eftersom hon faktiskt kom i bråk med en och annan bärsärk, faktiskt – och då finns kanske grund för anmälan, men annars inte. I Amerika, minsann – eller övriga Europa eller Världen förutom Sverige – tar polisen heller inte upp struntsaker, som att någon skulle ha vinkat åt en kvinna från motsatta sidan av en trafikerad gata, efftersom det helt enkelt inte kan räknas som en legal anledning att känna sig ofredad eller kränkt..

Förvisso finns det många tillfällen då en anständig Valkyria eller kvinna i allmänhet har skäl att klaga, men då gäller det högst allvarliga ting och inte småsaker…

Vid behov bör man ROPA PÅ ODEN och TOR eller SKAFFA DENNA VACKRA T-SHIRT

I 2000-tals versionen visade sig Brynhilde betydligt mera snacksalig än hennes väldigt korthuggna alter ego från 1970-talet, men hon blev verkligen inte så mycket bättre för det. Snarast blev hon en aning tråkigare, ja mindre underhållande:

Skall det vara lite MORALKAKOR till mjödet ? Brynhilde tror inte på Gud, men hon kanske tror på Gudrun... Och hon bara köper allt från sin leverantör. TA EN MORALKAKA TILL…

Det visade sig redan på 1970-talet, att det fanns väldigt dålig solidaritet i Valkyriornas värld. Det sk ”systerskapet” fungerade inte alls, och de få gånger då Brynhilde verkligen kom släntrande hem till Valhall och frågade efter hjälp, blev hon totalt utskrattad. De andra Valkyriorna bara söp, festade loss och intrigerade bakom ryggen på den stackars huvudpersonen, som därför blev minst sagt gruvligt besviken på hela systerskapet och alltihop. I verkligheten har Asatron alltid betonat, att ”sin väns vän skall man vara, åt henne och hennes vän – med med sin fiendes vän – skall ingen vara vän” som det faktiskt står i Havámál. Och svikare har ingen plats i riktig Asatro. Inte ”fornsedare” eller new age-människor heller.

I 2000-tals versionen skulle Brynhildes nya jordiska jag – det tredje i ordningen – försöka skaffa sig ett normalt jobb genom att börja knäcka extra som receptionist. Det hela gick inte så bra. Tydligen slog det slint i skallen på henne alldeles, och hon ansåg sig kränkt, bara därför att en del besökare på kontoret tittat på henne med manlig blick (guudars, så hemskt – ja kära hjärtanes kan ni tänka er !) och till och med stirrat på hennes bakdel (ja rump, posterior, part that went over the fence last på engelska) vilket hon ansåg vara skäl nog för att mörda allihop… men det är det inte… Kanske hade hon PMS ??

Här glömde hon precis allt om vad att vara en Valkyria faktiskt går ut på. Någon – förmodligen Oden själv – borde ha sagt ”avbryt övningen !!” och sett till att sända henne tillbaka till själva grundkursen eller ”basic training, Valkyrie 101” om det nu ens finns i sinnevärlden. Valkyrior är främst vägledarskor, inte krigarkvinnor. De är till för att vägleda de dödas hamn och hug till Valhall, till exempel. De är till för att skydda och leda människorna – inte göra dem illa. De ska värna, hjälpa och även hela och läka. Det är vad de är till för. ”Vakt B” gäller även för Valkyrior. Först ropar man ”halt”. Sen ropar man ”halt” en gång till – och så skjuter man varningsskott – man skjuter inte verkanseld på en gång – emot ”innocent bystanders” eller oskyldiga civilister…

Verklighetens Valkyrior borde jobba från en sån här – Vad skall vi annars ha dem till ?

Dagens Valkyrior, förresten, finns nog inte bakom en reception, utan snarare i vårdyrken, i polisiära uppgifter (även militärt) eller kanske som väktare, reseledare, flygvärdinnor och mycket annat. I alla fall enligt vad jag tror. Och betänk – varje dag – när hon vaknar och innan hon går till jobbet skall en äkta Valkyria recitera följande:

”Heill dagr! Heilir dags synir! Heil nótt ok nift! Óreiðum augum lítið okkr þinigok gefið sitjöndum sigr! Heilir æsir! Heilar ásynjur! Heil sjá in fjölnýta fold! Mál ok mannvit gefið okkr mærum tveimok læknishendr, meðan lifum.”

På svenska, i min egen Eddaöversättning lyder detta:

Hell Dag !   Hell Dags Söner ! Hell Natt och Nedan ! Blicka ni på oss utan dömande ögon, och ge oss som här sitter seger ! Hell Asar ! Hell Asynjor ! Hell dig, du mångnyttiga Jord !

Mål och Mannavett giv oss, och till människorna två läkehänder, så länge de är i livet !”

Detta är tredje och fjärde strofen ur Sigdrifumál, som den riktiga och högst verkliga Brynhild skall ha kvätt för Sigurd Fafnesbane, när han väckte henne ur hennes – av Oden själv – galdrade sömn. Nuförtiden kallas den ibland ”Sigdrivas bön” trots att den inte alls har något med kristendomen att göra, och istället betonar ”läkehänder” och förmågan att göra gott som det viktigaste i livet, och säger att gudar och makter inte ska döma människan, vilket är helt motsatt kristendomens eviga bönerabblande och helvetes-skräck. Valkyrior skall vara snälla, livsvänliga och hjälpsamma – ”Serve, Protect and Defend !” bör vara deras valspråk.

Den verkliga Brynhilde eller Sigdrifa enligt Arthur Rackham, 1913

Tidiga fantasy-illustratörer typ Willy Pogany betyder mer för Marvel än de vill erkänna

Med denna galder – som alltså inte är en ”bön” på något enda sätt – kunde jag ha slutat detta inlägg, men jag fortsätter det lite till. Marvels kvinnliga Thor har inte alls slagit väl ut, och säljer inga lösnummer – föga förvånande. Kanhända försöker de med sin ”gamla” Brynhilde-variant – kanske inte – de är bara amerikaner, totalt obevandrade inom Asatro – och förresten så bryr jag mig inte, som sagt.

Ett tag på 90-talet skulle den ljusa och blonda Brynhilde förses med en svart ”sidekick” i form av en Afro-amerikansk kvinna – sk ”Tokenism” i seriernas värld, med andra ord. Kritikerkåren var inte nådig den gången, och inte publiken heller. Varken den vita college-ungdomen, eller den svarta ungdomen utan utbildning (serietidningar är fortfarande ganska ”lowbrow” som medium) tyckte om det hela, och så blev det tyvärr inte någon ”PK-Valkyria” den gången heller.. läsarna svek, och publiksiffrorna gick ned, trots ett kanske vällovligt pedagogiskt budskap.

Nytecknad, men gillades inte av läsare i USA eller kritikerkåren…

Långt bortom dessa berg av amerikanskt kitsch, sleaze och trash lever verklighetens valkyrior, som de faktiskt ser ut och är. Så sent som förra året hittade man detta smycke i original från 900-talets Danmark, som visar hur en Valkyria faktiskt skulle se ut, och tänkas vara..

2013 gjordes detta fynd av en otvivelaktigt kvinnlig figur med svärd och spjut i Danmark nära Odense…

Den sk ”Damen från Tuna” Alsike, nära Uppsala i Svea Rike (märk släpet och hårknuten till dräkten)

sk ”Guldgubbar” från 500-talets Vång, Blekinge. Valkyriefigur till höger

Valkyria (i mitten på bilden) på bildsten från Tjängvide, 700-talets Gotland

Hur skulle en hednisk ”kretsloppssymbol” se ut ? (inlägg från 2015-09-05)

Mycket skall man läsa som är dumt och uppenbart vettlöst, och mycket skall man höra innan öronen faller av, säger ett gammalt gott svenskt ordspråk. Stockholms Kyrkogårdsförvaltning till exempel, tycker att det fruktansvärda och oerhört vanprydande granitkorset på Skogskyrkogården i Stockholm – skänkt av en anonym nazist 1939 – samma år andra världskriget bröt ut – skulle vara en ”kretsloppssymbol” skriver de. Det är en sällsynt illa vald symbolik, måste man nog säga. ”Kretsloppssymboler” har nog med avfallshantering, återvinning och liknande att göra, och vad begravningsplatser nu gäller, kunde man gott ta och undvika både den sortens skrämmande nazistsymboler och det fula ordvalet. Korset på Skogskyrkogården hör inte hemma i vad som ska vara ett UNESCO-Världsarv och till för alla kulturer. Det placerades där stick i stäv emot arkitektens intentioner, och det måste rivas – men om Hedendomen nu alls behöver just Kretsloppssymboler, hur skulle då en hednisk Kretsloppsssymbol se ut ?

Mindre passande på en begravningsplats – får man nog säga…

”De tre hararna” från domen i Paderborn

I Paderborn, Tyskland – mitt inne i en trakt som annars domineras av Externsteine och flera intressanta Germanska och Hedniska minnesmärken från den grå forntiden – hittade jag för många år sedan följande symbol i form av vad man kallar ett Triskele, med tre stycken lekande harar – men varifrån kommer den symbolen ? Den är inte alls kristen, och har ingenting med kristendomen eller någon ”Tre-enighet” att göra. För övrigt är det här med tretalets helighet eller ”Tre-enigheten” inte alls något kristet begrepp. Alla Asatrogna och Hedningar vet till exempel att det finns Tre Nornor, till exempel, och man talar om Oden, Tor och Frej som den Asatrogna Tre-enigheten eller gudarnas tretalsprincip. Vi har Freja, Frigg och Hel som de tre stora gudinnorna, till exempel; och redan i grekisk mytologi hade man Hades, Poseidon och Zeus som de viktigaste tre gudarna. I själva verket, sade den franske religionshistorikern Georges Dumezil på 1950-talet, som var den förste att undersöka det här fenomenet, så är det så att alla Indoeuropeiska folk känner till tretalssymboliken, och det är därför alla Indoeuropeiska mytologier innehåller tre stora gudar, en åkerbruksgud, en krigsgud och en himmelsgud, som i tur och ordning motsvarar Frej, Tor och Oden, precis som hos oss. Ända långt borta i Indien och i hinduismen kan man hitta samma sak.

Men, detta förklarar ju inte symboliken med just tre harar, eller ”Drei Hasen” som sinnebild, trots att den bilden är bekant hela Tyskland och Mellaneuropa över. Var kommer den ifrån ?

Redan på Gotländska bildstenar från 400-talet förekommer Triskelen som symbol…

Liksom på Värdshus-skyltar – Här ölkrogen ”Drei Hasen” i Michelstadt…

En enögd Odin, Tor med Hammaren och Frej med rågaxet förekommer på Överhogdalstapeten och bildvävnaden från Skog i Härjedalen

Är det verkligen Asatrons stora gudatriad, som skulle gå igen i de tre små lekande hararna ? – Nej, som vi ska se är den teorin helt felaktig, men hednisk är symbolen likafullt. Man har hittat den på symbolen till vapenskölden för staden Hasloch i Franken, till exempel. Hasloch skulle då uppfattas som ”harhål” för att inte säga något ännu värre på tyska, som också slutar på just -loch, apropos detta med ”fornsederi” och annat sådant.

Redan på 1600-talet visste tyska alkemister och frimurare att berätta, att Haren som symbol fordomdags varit helgad åt gudinnan Venus eller Freja, som också kallats Ostara, varifrån ”Ostern” eller det tyska namnet för påsk också kommer. Vårdagjämningen, falkar och lekande harar – som ju är fruktbara av sig och därför har med just fruktbarhetens gudinna att göra – hör alla till henne, och den gamla Ostara-festen, som så småningom övertogs av de kristnas påsk, och perverterades till en hemsk dödsmässa, som den från början alls inte var… Men, så illa går det ju nästan alltid, när kristendom och annat onaturligt kommer med in i bilden..

Ett gammalt tyskt ordstäv, som här ses ingraverad från en pristavla från en äkta ”Schützenfest” eller Skyttetävling från 1700-talets Salzburg lyder: ”Drei Hasen und der Ohren drei – und doch hat jeder Hase zwei !” eller fritt översatt till svenska: ”Här är harar och öron tre – som du nog kan se – men tre harar borde vara öron sex – och en hednisk tanke genast väcks !”

Hur kan man förklara hararnas mysterium ? Vi vet alla att harar skall ha två upprättstående öron, men varje hare lånar här ett öra från sin granne, och varje eget öra, är i själva verket nästa hares – det gäller bokstavligt talat att vara lyhörd för den sanning, som denna roterande bild vill förmedla... En del har i harsymboliken också velat se Frau Holle, eller den nordiska gudinnan Hel, och satt hararnas gyllene tid inte bara till våren eller påsk, utan det Nordiska Alvablotet eller Hels högtid vid allhelgona eller Lucia och Midvinter också… ”Alva” är för övrigt ett gammalt namn på just Hel, som dyker upp på den gotländska bildsten jag redan visat ovan…

I Somerset, södra England, har man också sett en stor ansamling av bilden med de tre hararna i kyrkor och katedraler, där den helt oförmodat trängt sig in, liksom ”the green man” eller den gröne mannen, och andra hedniska symboler, som har med fruktbarheten och de gamla fruktbarhetsgudarna att göra. Ibland tror man att ”tinkers” eller gruvarbetare i cornwalls tenngruvor på medeltiden skulle tagit med sig den gamla frimurarsymbolen från kontinenten, och att stenhuggare på så sätt satte upp den lite varstans. Men, inget kunde vara felaktigare. Symbolen är inte alls medeltida, utan mycket mycket äldre än så.

Från en engelsk katedral…

Till en glasmålning i Long Melford – samma harar överallt !

Ja, hararna har till och med påträffats i trätaket till Polska synagogor, och på silverkärl från 800-talets persiska Iran – överallt tycks de ha gjort sig hemmastadda. Forskare har till och med ritat geografiska kartor, som visar harmotivets spridning, långt före kristendomens ankomst till Norden omkring år 1000, så symbolen är hednisk utan minsta tvekan…

”De tre Hararna” är först kända från 500-talets Buddhistiska Kina, och motivet har längs Sidenvägen vandrat till Europa, har forskare konstaterat…

Här en modern keltisk variant

Och en från en Polsk synagoga på 1500-talet

”Ingen vet var haren har sin gång” säger ett annat svenskt ordspråk, och symbolen med de tre lekande hararna, som symboliserar själva livet är som Hedendomen verkligt universell, för endast hedendom är den enda naturliga religionen för alla folkslag och alla människor, som vi tydligt kan se. Första gången den dök upp var i grottkomplex borta i Kina, där man såg de lekande hararna som en symbol för tillvarons eviga kretsgång, och där har de också funnits, från tidigt 500-tal ända fram till idag…

Från grottorna i Mogao, Tibet…

Det finns de som tillämpat en mer renodlat Asatrogen tolkning på den universella bilden med de tre hararna. Här handlar det om inspirationens mjöd, som man kan anse finns i allt levande:

”Hamingja Medu” eller ”Känslornas mjöd” står det på denna bild med 24-typiga, äldre runor

De tre hararna har fått symbolisera de tre heliga mjödkaren Bodn, Sodn och Odrörer, där jätten Suttung förvarade skaldemjödet, i berget Hnitberg vid jordens mitt. Dit kom en gång också Oden, och lurade jättens dotter Gunnlöd, som satt där som mjödets väkterska. Bodn är maltbotten eller maltpannan, där kornet gror till malt genom att blötläggas, Sodn är sjudpannan där maltet kokas till sockerhaltig vört, och Odrörer eller ”det som rör sinnet” är jäskärlet, som bubblar och fräser. Myten skildrar på sitt sätt både hur öl blir till, och livets djupaste hemligheter. Mjödstinn flög Oden genom universum i en enorm örns gestalt, men lite av samma mjöd föll ned till jorden bakifrån, och det blev ”fornsedarnas” och de dåliga skaldernas lott, i motsats till de sanna och vettiga Asatroendes, skriver Sturlasson i ”Gylfaginning”

Brynjulfssons Edda från 1600-talet visar hur de Asatroende fick det heliga mjödet, och hur ”fornsedarna” fick nöja sig med rent piss…

Så är det, mina barn – så är det ! En del öron är alltid tillstoppade för tillvarons innersta hemligheter, men andra – som har sett det heliga ljuset och smakat Odens eget mjöd, vet förvisso sanningen ! Lär er, och den skall vara uppenbarad ! Återvänd till Asatron, och ni ska förstå mycket, som annars är er för evigt fördolt och förborgat. För se – den har öron, som har öron till att höra !

Även i Valknuten eller en av Odenstrons heligaste symboler, ser vi de tre hararna…

Bild från 500-talets Gotländska bildstenar med Oden i Örnhamn, Gunnlöd och den onde Suttung

Låtom oss sluta dagens renodlat hedniska betraktelse med en vacker och mycket mycket hednisk hymn:

To everything – turn, turn, turn
There is a season – turn, turn, turn
And a time to every purpose under heaven

A time to be born, a time to die
A time to plant, a time to reap
A time to kill, a time to heal
A time to laugh, a time to weep

To everything – turn, turn, turn
There is a season – turn, turn, turn
And a time to every purpose under heaven

A time to build up, a time to break down
A time to dance, a time to mourn
A time to cast away stones
A time to gather stones together

To everything – turn, turn, turn
There is a season – turn, turn, turn
And a time to every purpose under heaven

A time of love, a time of hate
A time of war, a time of peace
A time you may embrace
A time to refrain from embracing

To everything – turn, turn, turn
There is a season – turn, turn, turn
And a time to every purpose under heaven

A time to gain, a time to lose
A time to rend, a time to sew
A time for love, a time for hate
A time for peace, (I swear it’s not too late!)

Inför Jehova och bland Björnar och Profeter (text från 27 Novermber 2015)

Min gamle broder i Särimner (It’s no club – you cannot join – men man kan bli invald pga sina meriter !) ”The Ateist Pig” borta i the US of A, som bloggar och tecknar under rubriken ”A Hammy critic of religion and nonsensical beliefs” publicerade häromdagen nedanstående vackra bild angående en av de mer bisarra ställena i Bibeln, alltså 2 Kung 2:23-25 som framstår som ett klassiskt exempel på en fullständigt hänsynslös JHVH-1, mera känd som Jehova eller ”gud”. Några barn, eller ”skolepiltar” som det står i tidigare översättningar retar profeten Elisa för att han är en flintskalle, men ”gud” skickar fram några björnar för att slakta 42 stycken barn, bara för några förflugna ord.

Hur ska man någonsin hitta något rationellt ibland alla dessa kristna griller ? Slakt, massaker och en gud som tydligen hatar barn. Ni kan gå igenom Eddan från pärm till pärm, govänner, men ni kommer inte att hitta något sådant där – bibeln däremot överflödar av blod och våld, alltid riktat emot ”oliktänkande” samtidigt som de kristna berömmer sig av sin påstådda ”kärlek” och ”tolerans”.

Nu är det så att det finns en hel vetenskap som heter Exegetik, eller Bibeltolkningar. Inte alla exegeter är kristna, fast flertalet givetvis är det – men som varande Hedning skall jag också nu försöka mig på att tolka den här passagen, och detta textställe. Kan man få fram någon rationell grund för de här bisarra påståendena överhuvudtaget, och vad skulle den rationella grunden vara till att gud utan att blinka massakrerar folk, med hjälp av just björnar, förresten ?

Jag menar – det går ju knappast att se någotslags allegori, symbolisk framställning eller ens en och annan liknelse i ett bibelord som det här – hela passagen framstår som fullkomligt vettlös, en meningslös slakt till ingen nytta – men för all del – låt oss först undersöka vad andra har skrivit på svenska om saken. Bibeltolkaren Thorleif Strindberg framhåller att ”barnen” snarast var Ungdomar, och att de därför förtjänade att dö – som någotslags ”Yallas” från Rinkeby eller små-Daesher, synnerligen populära även i dessa dagar… Inte särskilt kristligt tänkt, måste man säga.

Nästan alla exegeter har uppehållit sig vid att det är skuld, skam och straff som är i centrum av JHVH:s intressen och läggning här. Han vill trycka ned mänskligheten, skada den och inge skuldkänslor, så fort någon kränker den ”allsmäktiges” makt.

Flintskalle, njutande av massaker på barn – allt enligt den franske konstnären Gustave Doré, 1866

Jag började med att undersöka björnarnas eventuella roll i sammanhanget. Varför just björnar ? De förekommer knappast i bibeln – vargar är mycket mer vanligt förekommande – och i verkligheten är det så, att björnen sällan eller aldrig går till angrepp emot människor alls, och än mindre dödar någon. Inte en enda gång på 115 år har en enda person blivit dödad av en björn i Sverige, framhåller Svensk Turistförening i sin senaste medlemstidning för November, och chansen för att alls bli attackerad av en björn är mindre än en på tio miljoner, har forskare räknat ut.  I bibelns länder finns faktiskt en underart av vår vanliga brunbjörn, alltså den Syriska Björnen, Ursus arctos syriacus, men denna är mer småväxt än vår egen vilda björn, och vagt sandfärgad vad pälsen angår  – och synnerligen fridsam.

Kan då uttrycket ”björn” förstås metaforiskt ? Ända sedan Carl Michael Bellmans tid har uttrycket ”björn” stått för en pockande, påträngande och påstridig person, exempelvis en fodringsägare, som man är skyldig pengar. ”Döden är en faslig björn” skriver Bellman på ett ställe i sina Epistlar (som inte alls är kristna) och ”Mina björnar, samlen eder !” På samma sätt var det i 1800-talets Ryssland, där Anton Tjeckovs kända pjäs ”Björnen” låter en rysk adelsman, en viss Grigory Stepanovitch Smirnov framstå som en björn, när han friar till en änka som är skyldig honom pengar. Likaså har jag sett en serie skyltar på ett tyskt museum i Trier, som påstår att romarna i Germanien smyckade sina gravmonument med björnar på 300-talet efter kristus, och att björnen då var ett slags döds-symbol, åtminstone för Hedningarna.

Men alla dessa talspråksmässiga eller ordspråksmässiga ”björnar” bevisar ingenting, för Profeten Elisa skall ha levat sådär 700 fk, och de påhittade historierna om honom blev nedskrivna först efter 500 fk  – så det här hjälper oss inte ett dyft... De enda björnar vi finner i Eddan eller de Nordiska Sagorna (där de heller inte är särskilt talrika, det vimlar inte precis av dem) är för det första ”bjarnar leiki” eller ”björnars lek” som redan Hávamál påpekar, att man inte riktigt bör lita på. Men – ingen slakt, inga massakrer, inga mordiska nallar, ingenting sådant…

En annan björn från Eddan är den i björnhamn gående Bodvar Bjarke i Hrolf Krakes Saga. När striden står i Danmark, och när Rolf och alla hans kämpar är nära att bli innebrända av Hjorvard – som är en fullt historisk person – samt hans skånska drottning Skuld, uppträder en väldig björn framför Rolfs krigshär, men den försvinner så snart Bodvar vaknar, för han ligger fortfarande inne i den väldiga kungshallen Hjort – som faktiskt fanns i verkligheten och har grävts ut – och sover… Björnen visar sig här som en alltigenom samhällsnyttig varelse, och Bodvar är förstås en Bärsärk, eller med andra ord en andlig krigare, som tappert försvarar sitt land och slåss ärligt emot beväpnade motståndare, men däremot rör han varken kvinnor eller barn… Jämför detta med hur oärligt och ohederligt de kristnes ”gud” uppför sig…

Björnar är enligt de Nordiska Sagorna samhällsnyttiga varelser, och slåss bara emot beväpnade motståndare – inte barn eller kvinnor…

Björnarna ger oss alltså ingen förklaring, men hur är det då med Flintskallen, som nämns i den bibliska berättelsen ? Vid det här laget inser nog alla intelligenta läsare, att bibeln omöjligt kan vara någon ”guds” ord, utan bara är en hop berättelser, som skrivits av flera författare, ungefär som Eddan. Ingen ”gud” har författat verket, för om så vore fallet, kan texten inte innehålla så många dumheter, som den faktiskt gör. Flintskallarna, förresten, är väl legio även i dessa dagar, men inte så många som alla klantskallar och skitstövlar, som numera befolkar hela jordens yta. Tänk på de sk ”fornsedarna” till exempel – säger inte det er något ?

Många kulturer har förvisso värdesatt flintskallighet eller åtminstone tunnhårighet som ett slags attribut för makt. Detta gäller såväl Japans Samuarjer som medeltidens Tonsur-rakade munkar, till exempel – men dessa jämförelser är inte relevanta, eftersom de nämnda kulturerna existerade först långt efter då andra Konungaboken i Bibeln alls skrevs, och därmed är de inte giltiga som exempel…

Medeltida flintskalle eller kanske Klantskalle ? Välj själva..

Men antag nu att det verkligen FANNS en kultur, där just Flintskallar på något sätt hade betydelse, och som vore fullt samtida med 2:a Konungabokens författare ? I så fall kunde berättelsen om den flintskallige profeten Elisa vara ett slags kulturell metafor, eller en liknelse – det är i alla fall tänkbart, eller en möjlig tolkning, även om man inte kan bevisa det. Egyptens faraoner, till exempel, var faktiskt flintskallar allesammans. Redan under Gamla Rikets tid – mer än 3000 år fk – uppkom en tradition om att makthavare skulle vara flintskalliga, bara därför att de skulle kunna bära peruk eller olika sorters rituella huvudbonader…

Även Akhenaton – Monoteismens missbildade uppfinnare – var faktiskt flintskallig…

Egyptiska peruker var tillverkade av ylle – i billigare fall – eller människohår, och någon läsare frågar sig kanske, om bärarna inte fick solsting av att bära dem. Svaret är precis tvärtom, för i starkt solsken kan man faktiskt bära just huvudbonader av ylle, typ maltesiska fiskarmössor på huvudet, också när det är stiljte – som i Egyptens öknar – eller när Halkyoniska dagar råder på havet..

Egyptisk staty av Smenkare, – med dold flintskalle under peruken, och hustrun vid fötterna..

oskyldigt barn (redo att genast massakreras och dräpas av Jahve ??) ifört sk ”Malta-Mössa” – obs de grisliknande öronen !

Men inte nog med detta. Det var förstås inte enbart Faraoner och därmed likställda som var flintskallar i det forna Egypten. Det gällde också alla statstjänstemän, småpåvar, präster, officerare i faraos armé och så vidare, och kanhända får berättelsen om den flintskallige Elisa därmed sin naturliga förklaring. ”Flintskallen” var kanske överuppsyningsman (eller ”nersyningsman eller någon annan brohuggare” för att nu citera Bellman) över ett gäng hebreiska slavarbetare, som begått en eller annan stöld eller svår försyndelse (jfr det bibliska uttrycket ”israels barn” vilket används även om vuxna, och förekommer rätt flitigt i bibeln) och som därför fick bita i gräset.

Så skulle ju det hela kunna ha gått till !

Även idag finns många flintskalliga despoter på vår jord… en del (som halvfiguren till vänster) och andra (som mannen till höger) mera lyckade…

Mordiska björnars massaker, skildrad i ett svenskt museum (Holländsk tavla från 1600-talet)

Något om Dueller, Envig, Holmgång och Slagsmål (3 April 2016)

”Äntligen, Messieurs, har vi den stora äran att få göra slut på er, sade Aramis medan han slog ut med värjan i ena handen och sin stora, plymförsedda hatt i den andra”

Ur Alexandre Dumas den äldre, ”De Tre Musketörerna”

”Om en Gentleman råkar i slagsmål hör det till god ton att icke tala om, hur mycket stryk han får…”

Ur Falstaff Fakirs bok ”Envar sin egen Gentleman” 1894

Bokreor är trevliga evenemang, som brukar äga rum i Februari och Mars månad, i alla fall vad Sverige beträffar. Ett annat trevligt folknöje är det här med dueller och slagsmål, som numera är mer och mer förekommande företeelser i vårt eget land, fast kanske inte lika ofta förekommande som på 1600-talet, vårt mest kristna århundrade; då det Europeiska fäkt- och duellväsendet verkligen stod i sitt flor. En bok som vet att berätta om detta och andra närliggande ämnen är Henning Österbergs ”Korsade Klingor” (ISBN 978-91-7353-375-1) som kom på Atlantis Förlag redan 2010, men som nu i år reats ut nästan överallt i landet. Henning Österberg har för övrigt varit olympisk landslagsman i Värja, och är annars civilekonom – och han kan sitt ämne, vilket underlättar. Han är inte som alla dessa klena halvfigurer, som kallar sig ”Sedbärare” bara därför att de läst en eller annan nybörjarbok i Runor – själv har jag bara hållit på med Asatro i nu snart 26 år och över det – och börjar sin bok ”in medias res” med att berätta om den flerfaldige italienske olympiske fäktmästaren Aldo Nadi som på 1920-talet utkämpade en verklig duell med den tvivelaktige sportjournalisten Adolfo Contronei – den senare var en ren skitstövel av Expressen-typ – det hela hände i Milano 1923 – och det var en av Europas allra sista (?) allvarligt menade dueller, skriver Österberg.

Dueller förekommer överallt – till och med i djurvärlden – och tillhör Naturens Ordning – till och med så fridsamma djur som knubbsälar, brukar då och då duellera..

Nadis juridiska predikament var skäligen svårt, eftersom Mussolini och Fascisterna förbjudit allt duellerande – och skadade han journalisten, kunde han ju bli dömd för dråp eller mord. Skulle å andra sidan herr Contronei vinna över den olympiske mästaren, skulle ju den senare kunna bli allvarligt skadad och riskera att aldrig tävla igen, eller till och med dö – och det vore ju också ett otrevligt slut på fäktmatchen, skriver Österberg – antagligen med syftning på sig själv, ifall nu någon av hans läsare skulle vilja utmana honom efter hans superba bok. Nadi försökte därför bara tillfoga Contronei ett lättare blodvite eller ett litet, litet stick istället. Vanligen var det sed – alltsedan 1600-talet – att Europeiska fäktare skulle ge upp, eller förklara att de nått ”satisfaction” emot motståndaren som man sa, efter det första blodvitet, men Contronei var tydligen seglivad, och Nadi måste tillfoga honom inte mindre än åtta sår, för trots att han blödde som en stucken gris slutade nybörjaren inte att kämpa vidare, och först när båda kontrahenterna var nära att svimma av till följd av blodförlust, slutade matchen…

Fäktscen ur Stanley Kubriks film ”Barry Lyndon” – De flesta Europeiska dueller från sådär 1690 och framåt var inte dödliga, utan slutade när ena parten uppnått det skäligen abstrakta tillstånd, som kallades ”satisfaction”.

Efter detta inledande smakprov övergår sedan Österberg att behandla just den centraleuropeiska fäktkonstens historia, vilket han i och för sig gör med bravur, men samtidigt underlåter han att berätta om duellväsendets verkliga början i vårt land under den hedniska tiden, vilket jag tycker är en allvarlig miss. I och för sig tar han – kanhända påverkad av glima-mästaren Lars Magnar Enoksens bok ”Vikingarnas stridskonst” (2013) upp de korta utdrag ur den norska handskriften ”Konungaspegel” som tar upp träning med svärd, men han glömmer helt de viktigaste källorna, vilket är synd.

En i och för sig bra bok när det gäller personlig träning, som dock är tämligen värdelös när det gäller att beskriva taktik, strategi eller militära operationer på ett högre plan

 Han skriver inte heller något när det gäller Glima-brottning, vilket också är ett förbiseende, även om Glima väl i och för sig är en av de mest missuppfattade nordiska kampkonsterna, näst Stav – jag rekommenderar fortfarande denna utmärkta blogg i ämnet – på 1800-talet missuppfattade man till exempel Glimans ”bältestag” till att handla om Bältesspänning – vilket man uppfattade så att Vikingarna skulle ha avhållit dueller till döds genom att länka samman två knivbeväpnade kämpar med ett enkelt läderbälte, och sedan låtit dem kämpa tills någon dog – en typ av tvekamp, som aldrig någonsin förekommit i forntiden, men som däremot enligt folklivsforskaren Hylten Cavallius förekom i Småland på 1600- och 1700-talet, långt efter det att kristendomen införts.

Skulpturen ”Bältesspännarna” avbildar en typ av knivduell, som aldrig någonsin förekom under hednisk tid, men som däremot omtalas i Sydsverige på 16-1700 talen

En av de mest spridda – och mest missuppfattade – källorna när det gäller dueller under hednisk tid är den sk ”Hednalagen” – ett parti av den Äldre Västgötalagen, som visst inte är medeltida, därför att den har sina motsvarigheter också i Upplandslagen och till och med i Västgoternas och Frankernas lagar nere i Europa, långt innan kristendomens införande.

För att alls kunna förstå den, måste man hålla en hel del saker i minnet. Järnålderns samhälle var ett Ättesamhälle eller ett Klansamhälle, och inte ett Rättssamhälle i modern mening. Dåförtiden fanns ingen Polis. Det fanns heller inga kameramobiler eller några bandspelare, inget internet och ingen kriminologi heller. Däremot fanns redan Domstolar, Lagmän och ett fast utformat lagsystem, för det hade de Germanska folken redan skaffat sig, långt före kristus.

Men om domstolar nu skulle förklara någon skyldig, vad kunde de då förlita sig på, utom direkta vittnesmål. Och fanns där inga vittnen – vilket såklart var det vanliga, eftersom de flesta lagbrott då som nu sker i det tysta – så återstod vanligen värjemålsed eller det faktum att den ena parten kunde svära sig fri genom att åberopa ett antal personer – vanligen inte mindre än tolv stycken – som skulle gå i god för honom. Men oftast fanns förstås inte den möjligheten heller – och vad skulle domstolen och tinget då göra ?

Den enda lösningen blev förstås att man överlämnade till parterna själva att göra upp – under någotsånär reglerade former – och så kom alltså duellen som rättsform, eller vad man kallar ”juridiskt institut” till..

I vårt eget samhälle ser vi idag hur Klansamhället hotar att komma tillbaka, genom obegränsad invandring – läs till exempel detta inlägg – eller denna artikel i Svenska Dagbladet, skriven av en rättshistoriker –  och det finns också de ledarskribenter på Dagens Nyheter och andra som oroar sig för att vi skulle vara på väg att få ett nytt hedersbegrepp i nutidens samhälle – media-drev av alla sorter, hat-kampanjer i sociala media och ”utfrysning” av enskilda på grund av påstådda eller inbillade ”värdegrundsbrott” – skulle helt enkelt göra, att våra egna domstolar blir överbelastade och får för mycket att göra – trots att saker som Förolämpning enligt Brottsbalken (BrB 5 Kap 3§) eller rent av förtal (Brb 5 Kap 1§) och därmed framstår faktiskt det här med dueller som ett kanske inte helt orättvist eller oattraktivt sätt för samhället att lösa dessa konflikter.

Det i ljuset av allt detta som man måste se den Äldre Västgötalagens bestämmelser – till vilka jag strax ska återkomma – men som sagt – många hävdar nu, att ju vanligare det blir med ”kränkningar” – verkliga eller påstådda – i dagens samhälle – ju mer aktuellt blir det med duellväsendets återkomst. Till och med den nuvarande Påven, Franciscus I, lär ha sagt att det enligt hans sätt att se är fullständigt rätt och riktigt att slå folk på käften, till exempel om de förolämpar din mor – och då är nog duellen som idé inte långt borta…

Senast någon i Sverige stämde någon annan för Förtal och vann, var 1978 – för nu över 38 år sen – när Torbjörn Fälldin – den dåvarande Statsministern – fick en krona i skadestånd av Tidningen Expressen, efter det att deras skribent Rolf Börjlind offentligt kallat Statsministern för Förståndshandikappad och Sinnessjuk… Inte mycket till ersättning, kan man tycka..

Inte ens dåförtiden kunde enskilda hoppas på någon som helst rättvisa, ifall någon nu förolämpade dem utan grund – paragrafer om förtal och liknande gäller nämligen inte, om saklig grund för att exempelvis kalla någon för en skitstövel verkligen finns – och frågan är väl också hur det är nu – 38 år senare – när det råder svår Polisbrist i Sverige, och alla domstolar redan är nedlusade med grova våldsbrott – Vad ska man då göra med de mindre brotten, eller verkliga eller inbillade ”kränkningar” – återigen verkar ju det här med dueller, som en juridisk eller formell lösning, kanske ha framtiden för sig… den som lever får väl se…

Nå, det får väl vara som det vill och kan med den saken, men Äldre Västgötalagen sade på sin tid såhär:

Ger någon okvädningsord till annan: ”Du är ej mans like och inte man i bröstet” – ”Jag är man som du” – så skall de mötas vid tre vägars möte. Kommer han som har talat och han som fått utstå talet inte kommer – så må han hållas efter vad han kallades – han är inte edgångssgill eller trovärdig som vittne, varken det gäller mans eller kvinnas sak. Kommer han som förolämpats men inte den som talat – då må han ropa ”niding” tre gånger och göra ett märke i marken – eftersom det är värre det som han sade men inte vågade stå för. (Men) nu möts de båda med full beväpning – faller han som fått motta skymfen så gäldas detta med halv mansbot. Faller han som har talat; glåpord är värst – tungan blir huvudets bane – han ligger ogill i jorden.

Observera att det var inte själva Okvädandet som sådant som var brottsligt. Vad som var brottsligt, var däremot att man spritt ut sådana ord bakom ryggen på någon annan – skedde det rakt fram och så att den andre kunde höra eller läsa det – var det inte ett okvädande. I våra dagars samhälle skulle vi säga, att var och en har rätt att framföra sin åsikt, offentligt och anonymt, om så krävs, och så länge det sker helt öppet – exempelvis på Internet – är ingen skada skedd.

Envig eller Tvekamp har förekommit i alla kulturer – som ett bättre alternativ till oinskränkt krig eller släkthämnd. Såhär skildrades den klassiska duellen mellan Hrafn och Gunnlaug Ormstunga på gränsen mellan Sverige och Norge under 1800-talet

”Tre vägars möte” – alltså en trevägskorsning – var också alltsedan antiken – och tron på Nornorna och trolldomsgudinnan Hekate – ett slags magisk plats, en helig mark, där mycket kunde avgöras. Man var noga med Genmälesrätt – något jag också håller styvt på i mina kommentarsfält till denna blogg, dvs att var och en hade rätt att bemöta vad som sades, men skedde det i det fördolda, eller bakom någons rygg, och utan att denne ens fått ta del av vad som sades eller påstods om honom, ja då räknades det som en urbota ful gärning eller ett nidingsdåd, för vilka inga böter kunde utkrävas, förutom i blod.

Redan tidigt – och innan kristendomen – förekom dock en viss intern kritik emot vad man kallade Envig eller Tvekamp, alltså oreglerad strid emellan två kämpar – och det kan man se att nya regler för ett helt nytt rättsinstitut kallat Holmgång växte fram på Island – för Holmgång och Envig var INTE samma sak, vilket det gäller att uppmärksamma. Österberg har nu inte tagit hänsyn till det i sin bok, men är medveten om utvecklingen nere på kontinenten, när han skriver att redan den Langobardiske kungen Liutprand redan på det tidiga 700-talet var medveten om att dueller kanske inte nödvändigtvis behövde innebära att den part som hade rätt faktiskt vann – vad värre var – att Luitprands langobarder kanske skulle utarmas till antalet, ifall de alltför mycket ägnade sig åt dödliga dueller ibland sig själva. Ändå var dueller fullt giltiga som juridisk procedur i exempelvis Frankrike, långt in på 1500-talet.

Montaigne, denne mästerlige skribent vad gäller essäer, uttryckte det kanske bäst när han skrev att

Att vara en skicklig fäktare är en ytlig förmåga att tillämpa konst och teknik som också kan finnas hos en feg och obetydlig människa. En mans värde och anseende beror på hans hjärta och beslutsamhet, där finns hans verkliga heder. Tapperheten är inte styrkan i armar eller ben utan styrkan i mod och själ, den utgörs inte av värdet på vår häst eller våra vapen, utan av vårt eget värde. Den som stupar med fast mod fortsätter att slåss på knä, ifall han är skadad så att han inte kan stå, och den som inte viker en enda tum ens inför överhängande dödshot och som fortsätter att slåss emot fienden också när han ger upp andan eller i själva dödsögonblicket, han har inte slagits av oss utan av ödet, han kan bli dödad, men aldrig besegrad

I morgon övergår jag till att berätta om skillnaden mellan formella dueller och riktiga slagsmål, samt berätta om mina egna rön och erfarenheter inom denna konst, jämsides med herr Österbergs historiska kunskap och utgjutelser. Mycket nöje – men minns att den som slåss väl, aldrig någonsin slåss förgäves !

”Fähund ska dömas – Och skitstövlar få på käften !” (gammal svensk domarregel, först anförd av Olaus Petri)

”Slå Katten ur Tunnan” – en ”forn” sedvänja som återuppväckts (inlägg från 16 Maj 2017)

Fastan eller Fastlagen är visserligen en kristen fest, liksom Valborg – i början på Maj – Frejas månad – är en hednisk.. Och om folk nu anser sig vara ”forna” – vilket inte alls behöver betyda något bra i sig – så kan man också notera, att vissa traditioner ibland försvinner helt ur folkmedvetandet, för att därefter återkomma så mycket starkare och klarare efter en tid. I Danmark och Skåne har det sedan åtminståne 1300-talet funnits en ryttarlek, som heter ”slå katten ur tunnan” och som – trots att den varit försvunnen under större delen av 1900-talet – kommit tillbaka på 2000-talet och fått allt större och större utbredning, även om den inte utövas exakt så, som man gjorde under tidigare århundraden.

Sista gången seden utövades ordentligt, och i originalutförande lär ha varit i 1830-talets Skåne, då det gick till som bilden ovan visar. Man tog helt enkelt en tunna, stängde in en levande katt i den och fäste tunnan på en ställning – och sedan red man förbi i galopp och försökte slå sönder tunnan eller välta den upp och ned genom att banka löst på den med träpåkar eller hugga sönder den med sablar. Idag gör ingen så längre, och tur är väl det, eftersom det förmodligen skulle räknas som djurplågeri eller straffbart beteende att bära sig åt såhär emot levande katter.

Scen från Fd ”Prins Husar” eller Kronprinsens Husar-Regemente i Helsingborg, 2016

Diverse forskare har påstått att ”Slå katten ur tunnan” skulle vara en rest av medeltidens tornérspel, eller ett slags rit där man skulle ha velat skydda sig emot Digerdöden, som skulle ha tänkts i kattens gestalt – men några vidare bevis för de här grumliga teorierna har aldrig framkommit. Andra akademiker – exempelvis Gullan Gerward i boken ”Majgrevefesten” från Lunds Universitet (1996) har helt enkelt vägrat att studera alla källor före år 1500, och dömt ut dem allihop som ”ointressanta” vilket är ett minst sagt egendomligt sätt att bedriva ”vetenskap” på….

De flesta av akademikerna har numera insett, att traditionerna kring Majgreven, Majandet, ”Valborg” eller Vanadis – med andra ord Freja – och en stiliserad skildring av kampen mellan Vinter och Sommar är mycket, mycket gamla, och antagligen går tillbaka på Nordisk Hedendom, även om det inte är helt klart var katten och tunnan passar in i sammanhanget, eller när den sedvanan egentligen uppkom…

Men varför ska det egentligen vara just en katt ? Vore ambitionen den, att man skulle hålla ett ryttarspel för att fira vårens ankomst, så kunde det ju ha varit vilket slags djur som helst – en hund, en hare, ett lamm till exempel – katter är vanligen svårfångade, i synnerhet om man försöker stänga in dem i trånga utrymmen som burar eller tunnor.. En vanlig bondkatt skulle antagligen dö, få hjärnskakning eller falla till marken efter några få försök, men inte alla katter eller kattdjur är lika lättbesegrade. En Norsk skogkatt, exempelvis, skulle säkert kunna kasta sig över både häst och ryttare, ifall den blev tillräckligt uppretad…

En bild från katedralen i Slesvig i Södra Danmark från 1200-talet anses visa Freja, som rider på en katt, och katter har också av de kristna alltid demoniserats, satts i samband med djävulen och häxor, alltihop för Frejas skull – katten är ju som bekant hennes dragdjur – och därför ligger det nära till hands att anta, att vårtraditionen med katten och tunnan faktiskt har med henne att göra – även om det i och för sig inte går att bevisa något – detta är bara en hypotes…

I Sverige har ”slå katten ur tunnan” nu degraderats till en fånig lek för barn, mest utövad på daghem och liknande, och blandats ihop med helt onordiska traditioner typ Pinata – en Jul-lek från Mexico som inte alls har med våren, fastlagen eller ens Valborg att göra – medan ursprunget – man måste rida – och får inte springa – och användandet av svärd eller sabel har glömts bort, sorgligt nog.

I Danmark, däremot, tar man ”Slå katten ur tunnan” traditionen på det allra högsta allvar, och gör den till en nationell fest – som detta filmklipp visar. Dessutom är man exakt trogen originaltraditionen, och har inte förvanskat den på något sätt – utom att man använder en upp-stoppad katt numera..

Freja är nu en gång en krigets gudinna, lika mycket som kärlekens, och även om vi aldrig sett några historiska belägg för att kampkonster och ryttarspel utövats till just hennes ära, kan man inte vara alltför säker på att inte en lokal tradition skulle kunna uppstå – och hur var det egentligen med Romarnas ”Hippica Gymnasia” och andra spel – uppfördes inte de till ära för gudinnor som Venus och Ceres – och var inte Nordgermanerna och Goterna i hög utsträckning i anspråktagna som just romerskt kavalleri ?? Återigen en vild hypotes – men studera sidorna på Gundestrup-kitteln från Danmark, till exempel, och ni ska få se både ryttarscener, Freja själv och kattdjur också, för den delen…

Svensk Kavallerisabel m/1824 – enbart tilldelad officerare vid Skånska Husarregementen…

Svensk Husarmössa – Gula Husarerna – 1762

Hednisk Katt, som begrundar Världshistorien och sina anfäder

”The River and the Gauntlet” – eller ”Åt Hälsingland till” (inlägg från 10 Augusti 2018)

”Jo, därom kan jag själv ge besked, om herrn så vill – ty jag var med ”

– Johan Ludvig Runeberg, ”Fänrik Ståls Sägner”

Jag vaktar mitt land
för att hålla det bort från den helvetesbrand
som rasar ute i världen.
Jag vaktar vår rätt att säga fritt
att svart är svart och vitt är vitt.
Jag vaktar den egna härden.

För frihetens heliga tempelgård
för landet som gavs oss till arv och vård
Må yttersta offret bringas
Ett folk som står enigt i stormfylld tid
ej böjande nacken att köpa sig frid
kan aldrig till träldom tvingas

• Dikt på minnessten i Blekinge, uppläst vid avtackning efter sommarens släckningsoperationer

Utdrag ur den officiella stabskartan från 2 Augusti, med viss information (teckenförklaring mm) censurerad. Kartan har aldrig förr publicerats.

Inte många människor torde nuförtiden minnas den amerikanske översten, författaren och militärhistorikern Samuel Lyman Atwood Marshall, författare till böcker som ”The River and the Gauntlet” (”Floden och Gatloppet” – aldrig översatt till svenska) ”Pork Chop Hill” med flera böcker, som ännu står på min bokhylla. ”The River and the Gauntlet” handlar om hur den amerikanska åttonde armén nästan helt besegrades i Korea, och hur den hals över huvud fick fly från Yalu-floden, genom att sörja för sin egen – och alla FN-truppers – evakuering, vilket inte alls var Washingtons eller Pentagons förtjänst. Att reträtten och evakueringen alls lyckades, berodde på lokala befälhavare och en del individuella soldaters och fordons insatser.

Något liknande – fast i miniatyrformat – hände faktiskt i Hälsingland just i år, även om det antal människor som evakuerades där, inte övergick 350 hushåll, eller omkring 1200 personer.Några kineser var heller inte synliga, förstås, men någon ”hjälp från EU” som man totalt lögnaktigt skrivit om i svenska media, förekom inte alls. En annan likhet är, att det var lokala Länsstyrelsers och Räddningstjänsters beslut (dvs lokala befälhavare) och enskilda, bandgående fordon och frivilliga insatser, som fällde det slutliga avgörandet.

Bild från terrängen kring Kårböle, Juli 2018, innan evakuering var beordrad.

”A writer shouldn’t write what he doesn’t know” sade en gång Harlan Ellison, en annan av mina litterära idoler, men i fallet med den stora skogsbranden i Hälsingland 2018 kan jag faktiskt säga att jag vet och har fått se en hel del, till på köpet mycket mer än de flesta svenskar – mest med tanke på var jag befann mig, tredje veckan efter det att denna brand bröt ut i början av Juli 2018.

Som trogna läsare och goda vänner – i motsats till alla dem, som enbart är fientligt inställda emot hela vårt land, och till på köpet fientliga emot en hedning som jag – redan vet, har jag varit svårt sjuk i en potentiellt dödlig sjukdom under sommaren, och själv fått injicera medicin för att alls överleva, men det hindrade mig inte från att anmäla mig som frivillig, så fort jag var frisk nog att tjänstgöra. Norrland är den del av Sverige där jag föddes, och om än jag inte är Hälsing själv, så är jag född inte långt därifrån.

Orsaken till brandkatastroferna under sommaren 2018 har inte helt klarlagts, i alla fall inte hittills. Det kan ha rört sig om blixtnedslag eller andra ”naturliga” orsaker, men minst ett trettiotal anlagda bränder har också rapporterats denna sommar. Klara misstankar har funnits vad gäller bränder på och omkring Kilsbergens skjutfält, i Värmland och Dalarna. Det kan faktiskt inte uteslutas, att branden på Älvdalens skjutfält inte kom till på liknande vis, även om bränderna i Hälsingland inte nödvändigtvis behöver ha vållats av en sådan orsak. I fallet med Västmanland 2014 – då den största branden på över 120 år, fast 2018 års bränder blev mångdubbelt större – påstods den bero på gnistbildning från en enstaka skogsmaskin, fast ingen blev någonsin bötfälld eller straffad för vad som hände den gången – med den släpphänthet, som våra styrande alltid visat. I Västmanland 2016 fanns ett brandområde på över 150 kvadratkilometer, och över 25 000 hektar brukningsvärd skog och minst 25 bostäder förstördes.

Enbart storbranden i Hälsingland var på över 120 kvadratkilometer, och förstörde minst ett tjugotal bostäder, men till det skall läggas att hela byar som Kårböle och Ängra längs Ljusnan fick evakueras i ungefär 14 dagar, och att den förstörda skogsmarken denna gång täckte minst 35 000 hektar, kanske mera. Därtill skall läggas tre andra storbränder, inklusive den på Älvdalens Skjutfält i Dalarna, och summeringen över hur stor del av Sverige som förstörts är inte klar i skrivande stund, eftersom det ännu brinner i Uddevalla, Norra Uppland och många andra platser i vårt land. Sveriges största brandkatastrof någonsin uppges vara den som härjade år 1888 i Norrland, då mer än 200 000 hektar högvärdig skogsmark ska ha förintats.

Ändå firar man i vår huvudstad ännu Bögfestivaler, och uppges känna sk ”Europride”, något som de flesta svenskar inte alls känner, och förmodligen heller aldrig känt. Vårt land har sedan länge klyvits i minst två delar – vi har de tokiga politikerna i huvudstaden, en importerad ”ersatz-befolkning” i storstäderna och sedan det riktiga Sverige, befolkat av etniska svenskar, på landsbygden och åt Hälsingland till..

Verkar politiker som dessa övertygande, eller hyser de ens något engagemang för vad de säger sig representera? Vad är deras värdegrund, och vad är deras uppgift såhär en knapp månad innan hela vårt land går till val ? Vems intressen är de till för ? Hela folkets, eller små ytterlighetsgrupper ?

EU har aldrig någonsin haft några styrkor för brandbekämpning eller katastrofhjälp, och ingen enda sådan styrka har varit på plats i Sverige i år. Den som påstår något sådant, ljuger. Den som påstår, att ERCC-avtalet skulle innehålla några som helst tvingande bestämmelser, som gör EU:s medlemsländer skyldiga att hjälpa just Sverige – eller för den delen något annat EU land – ljuger också, för så står det inte alls i detta avtal, som endast och endast bara bygger på frivillig och inte tvingande grund. Detta är mycket viktigt att veta, men våra egna media vanställer sanningen, och publicerar gravt missvisande uppgifter och rubriker.

Dessutom deklarerade som alla vet Jean Claude Juncker, såsom EU kommissionens ordförande, att det var Grekland och inte Sverige som skulle ha all hjälp, och att det var där EU lade sitt fokus. Detta är föga förvånande, eftersom 60 personer dött i Grekland redan den 25 Juli – pga just skogsbränder.

EERCC –  EU Emergency Response Coordination Centre är bara en mycket liten samordningsgrupp, helt utan egna resurser. Den kan inte alls tvinga något enskilt land att ställa upp, och alla enskilda länders insatser är och förblir frivilliga. Den som påstår något annat, LJUGER återigen.

De två italienska brandbekämpningsplan som var här med 14 personer i 8 plus 8 dagar, var här helt frivilligt, därför att deras personal kände till Sverige sen tidigare – dvs i samband med händelserna i Västmanland 2014. Det var ingen EU eller NATO hjälp, som lögnaktigt påståtts i media.

Statsminister Stefan Löfvén själv LJÖG faktiskt inför hela sitt folk, då han 25 Juli påstod att Grönland (sic !) och Ukraina samt NATO skulle hjälpa Sverige, för någon sådan hjälp kom aldrig. Den var aldrig här. Varken PfP avtalet eller något annat internationellt avtal som Sverige någonsin undertecknat innehåller alls några sådana tvingande bestämmelser, så vad vår Statsminister sa, är faktiskt bara allmänt struntprat. Ett tomt spel inför gallerierna, men ingenting annat. EU har till dags dato inte betalat ut en enda krona, inte ett enda rött öre, inte en enda förbaskad cent eller en endaste Euro för att hjälpa Sverige, och någon sådan hjälp kommer antagligen inte att komma på denna sidan årsskiftet, då vi för länge sedan valt en ny – och förhoppningsvis sundare och friskare Regering.  Kostnaderna enbart för statens utlägg kan säkerligen uppgå till hundratals miljoner, och det är mycket, mycket osäkert om andra än de svenska skattebetalarna någonsin får betala denna dyra nota.

Till och med lilla Litauen, med 2,8 miljoner invånare och en yta som är inte ens en sjundedel av Sveriges, har råd med egna brandbekämpningsplan för 230 miljoner styck. Regeringen Löfvén kastar bort större summor på sk ”flyktingmottagning” och ”integration” varje dag, året runt. Är det ens rimligt ?

De franska helikopterpiloter – med två maskiner – som var här i Juli och Augusti, var här frivilligt. Det tidigare franska brandflyget (1 st flygplan) likaså.

De tyska brandbilar (ca 11) och ca 110 tyska brandmän som var här, tjänstgjorde helt frivilligt. Alla andra påståenden är lögnaktiga.

Polackerna – som gjorde det väsentliga släckningsarbetet, både i Hälsingland och Älvdalen – var här frivilligt. Det rörde sig om minst 139 man och 44 fordon.

Detta var alltså INTE EU:s förtjänst, och de andra kontakterna kunde den svenska regeringen också ha tagit själv, via sin myndighet MSB, UTAN att ta någon omväg via Bryssel, som sannolikt bara försenade och byråkratiserade alltsammans.

De svenska Röda Kors-arbetarna, skogsarbetarna som körde trafikverkets arbetsmaskiner, hemvärnets personal, de boende i Färila som samlade in mängder av mat och underhåll var alla just FRIVILLIGA. De löd inte under EU. De styrdes inte därifrån. De fick ingen betalning från EU eller NATO, utan ställde upp helt frivilligt.

Och så gjorde även jag.

LÖGNER om EU och NATO osv, kan vi därmed GLÖMMA – för i en verklig katastrofsituation, ska INGEN, absolut INGEN i Sverige förvänta sig, att vi kommer få den minsta hjälp från det hållet.

”Bear in mind” (that prayers WON´T EVER help…) – Tavla av den Finländske konstnären Kaj Stenwall…

Under den första brandveckan i Ljusdals kommun var det inte mindre än fyra vattenbombplan utifrån, som fällde avgörandet. Veckan därefter dominerades av Polackernas insatser, samma Polacker som den mäktige Morgan ”Mollgan” Johansson hela tiden förolämpade, i rollen som Sveriges kombinerade Inrikes- och Justitieminister, för av någon konstig anledning har denne makthavare – nummer två efter Statsminister Löfvén själv – alltid hatat just Polacker. Den tredje veckan, däremot, dominerades helt av lokala insatser, och det är i huvudsak dess händelser, som jag nu kommer att skildra.

Det är också att märka, att alla dessa brandveckor helt dominerades av FRIVILLIGA insatser. Det var Hälsingarna och Svenskarna själva, som i samverkan med Sveriges närmaste grannländer räddade sitt eget land. MSB, den nya myndighet för Samhällsskydd och Beredskap som Regeringen Löfvén satt upp – ledd av den före detta Rikspolischefen Eliasson – förmådde inte leda alls, och visade sig inte vara vuxen en sådan uppgift, eftersom den inte hade några resurser, och det erkände dess högste ledare direkt i svensk statstelevision.

Slaget om Sverige under brändernas sommar 2018 vanns av svenskar – i samarbete med våra närmaste Nordiska grannländer – och så Polen samt Tyskland, som vi har all anledning att känna stor tacksamhet emot…

Istället var det Ljusdals Kommun, och sedan Länsstyrelsen i Gävleborgs Län, som helt kom att leda och samordna släckningsinsatserna. Länsstyrelsen övertog ledningen redan den 23 Juli, och har den än idag, då detta skrivs. Det var alltså INTE så, som många påstår, att det var någon nationell räddningstjänst som ledde det hela. RTJ eller Räddningstjänsten i Gävleborg var hela tiden en viktig komponent, liksom personal från drygt 11 andra regionala räddningstjänster i Sverige, som deltog länsvis. Hundratals Poliser och Brandmän fick också avbryta sin semester för att delta i arbetet, liksom personal från inte mindre än 12 hemvärnsbataljoner. Länsstyrelsen hade minst 40 personer på plats, som alla frivilligt åkt till Ljusdal och Färila, och i skrivande stund finns fortfarande en ”mini-länsstyrelse” på plats där, för att hjälpa de skogsägare och boende, som lidit skada och nöd med det ekonomiska. Detta hjälparbete kommer inte vara avslutat förrän långt in på år 2020, enligt vad många på lokalplanet tror – och om det verkligen kommer några ekonomiska bidrag till de människor som behöver det, återstår just nu att se.

Många andra avbröt också allt vad semester hette, och reste sig snabbt till den egna hembygdens försvar, som det anstår fria Hälsingar och svenska medborgare. Det var röda korsets volontärer och sjuksköterskor, till exempel. Det var också vanlig enkel personal från skolbespisningar så långt bort som i Härnösand, som levererade inte mindre än 630 portioner mat 3 gånger om dagen till en styrka, som den senaste veckan omfattade mer än 400 personer.

Vi får också betänka, att vi i och med Regeringarna Reinfeldt och Löfvén lever i ett land, där 2 av 3 sjuksköterskor regelmässigt blir hotade, om de alls försöker jobba. Detsamma har hänt många frivilliga brandmän (som möts med stenkastning och hån i våra storstäder) och vad Poliser och Hemvärnsmän (som ofta blir hotade till livet eller trakasserade i sociala media ) redan upplevt, många gånger – ska vi kanske inte gå in på här. Ändå ställde alla i Ljusdalstrakten glatt och villigt upp för sitt land, och jag såg för min del aldrig någon, som inte arbetade eller gjorde sin plikt.

En sak märkte jag dock tämligen omgående. Förutom det tiotal franska piloter och markpersonal, tjugotalet danska och trettiotalet finska brandmän som deltog i insatsen, fanns inga ”nysvenskar”, sk ”ensamkommande” eller annat sådant. Av någon underlig anledning, lyste de med sin frånvaro allihop, trots att de etablerat stora kolonier i Ljusdal liksom nästan överallt annars i landet. Ett enda undantag i form av en enda ensam person fanns. Det var den östafrikan, som ensam och utan ersättning bemannade en av Länsstyrelsens expeditioner. Kanhända hade han en gång varit Somalisk sergeant, eller haft en far som tjänstgjort i Etiopiska Armén på sin tid, under Negus Negusti, Konungarnas Konung och Ras Tafari Haile Selassi själv – men en sak är jag ändå övertygad om – betydligt fler ”nysvenskar” skulle KUNNA göra en insats, ifall de verkligen lärt sig vårt språk (goda språkkunskaper vid insats är faktiskt en ofrånkomlig förutsättning – de order och direktiv som ges är ibland väldigt otydliga, det ligger i sakens natur) och även haft nog VILJA att göra en insats, vilket denne enstaka medarbetare på Länsstyrelsen just ville. All heder åt honom – och måtte våra gudar rikt belöna honom och hans familj !

Den sk ”Färila-Folkan” förvandlades snabbt till ett slags ”PX” och hjälpcenter… Alltihop var lokalbefolkningens förtjänst. Det finns ännu goda svenskar i vårt land !

Insamlingarna till ”Färila-Folkan” som numera är Riksbekant, startades av en enda kvinna i yngre medelåldern, vars man också var med i den militära delen av insatsen.  Åter kan man se, hur mycket den individuella insatsen betyder, och hur mycket en enda individ kan sätta igång – till förmån för tusentals människor. Tyvärr skulle de väldiga mängder energi-läsk som samlades utanför lokalen i ett särskilt party-tält inte vara så bra för oss, eftersom de visade sig var starkt urin- och vätskedrivande. I en situation med hög värme och över 35 graders temperatur är det bättre att dricka rent vatten, men det slarvades mycket med detta. Först när en del styrkor kom hem, fick de råd från Generalläkaren kring den här detaljen.

För egen del konsumerade jag på sex dagar exakt en tandborste, 2 små 50 grams förpackningar Semper vätske-ersättning, 3 energiläsk, 2 dajm om 80 gram, samt 1 litet paket russin. I övrigt åt jag bara standard-ransoner, och vad som gratis delades ut av dryck vid kantinerna. Och det har Röda Korset papper på, med min underskrift och allt.

En annan bestickande eller pikant detalj som kan kopplas till förrådsförsörjningen var att det ganska snabbt visade sig, att stora mängder tobaksvaror, bland annat tjogtals med cigarettlimpor och minst 8 stockar snus, på något oförklarligt sätt ”fick fötter” sedan de placerats på ett bord vid en dörr, som stod öppen för värmens skull. Senare kunde jag själv på ett visst sambandsmedel höra, hur Polisen på sin kanal berättade om sk ”EU migranter” som just öppnat sin mycket säregna form av sk ”baklucke-loppis” i mobil form i Färila med omnejd. Underligt nog talade de rumänska, och sålde ”tiggaretti” allesammans – för så heter ju ”cigarett” på deras språk. Hur kan det komma sig, svenska folk ?

Varhelst ett sår uppstår på samhällskroppen, i Sverige eller Europa, så nog är de sk ”EU-Migranterna” framme och utnyttjar situationen….

En hel del personer, som visade sig helt sakna Polis-leg, men som var klädda i svenska polisuniformer uppenbarade sig också just i Ljusdals kommun, om vi får tro allmänna media. Vad gjorde de egentligen där ? Diverse andra underligheter förekom också, bland annat en plötsligt ”upphittad” person inne i en improviserad kasern (i själva verket ett sk ”Företagshotell” som en näringsidkare upplåtit till Räddningsstyrkorna, på helt frivillig grund – många enskilda företag stödde också samhället, det får vi aldrig glömma !) som påstod sig vara nyrekryterad volontär i det franska flygvapnet, trots att karln ifråga bevisligen inte talade ett enda ord franska, och det franska flygvapnet, för sin del; som man förstår aldrig någonsin rekryterat volontärer från just Sverige mitt under pågående insats. Mannen lär ha gripits, och satts i polisförhör, men sådant vågar svenska media och svenska tidningar aldrig skriva.

Även ”Akbar Annie” som hon kallas, eller Annie Lööf, ni vet den fullständigt verklighetsfrämmande partiledarinnan för ett visst centerparti – hon som vill importera 30 miljoner muslimer till Sverige, och göra de etniska svenskarna till en hunsad och jagad minoritet i sitt eget land – besökte naturligtvis Ljusdal i sommar. Men hon satte aldrig sin fot annat än på Färila-folkan, där hon sågs förse sig med snask och gratis godsaker på Röda Korsets bekostnad, och så avlade hon en hastig visit hos flygledningen i Lassekrog, där hon förstås också skulle äta och dricka. Krogen är ju berömd för sin fina mat, alltsedan 1600-talet.

Hennes lättköpta och slentrian-mässiga uttalanden om att man ska ”förbättra samordningen” visar att hon inte vet vad hon talar om. Hon såg aldrig ens brandområdet, vilket Stefan Löfvén och Morgan Johansson åtminstone gjorde – för på det finns bildbevis. Och samordningen behövde inte alls förbättras. Länsstyrelse, kommun, räddningstjänst, flyg och arméförband hade i själva verket en mycket, mycket bra samordning på sina resurser, liksom Trafikverket, som deltog med sin egen personal och ett tiotal man som ledningsgrupp. Den högre militära stab som var verksam i området, bestod av mindre än fem personer, men mer behövdes inte heller – av skäl som jag ska komma till.

Flera andra, åtskilligt klokare och militärt erfarnare personer än jag själv delar min uppfattning, att det inte alls var ”samordningen” det var fel på. Det vet jag redan, eftersom jag personligen frågat dem om saken. All samordning sköttes som jag sagt regionalt eller lokalt, och om det alls fanns några svårigheter, berodde de på rent praktiska problem av en art, som ”stolpskott” till politiker typ ”Akbar Annie Lööf” inte kan inse, därför att hon saknar både erfarenhet, utbildning och elementär förmåga att ens förstå.

På Karl XII:s tid – hos Hälsinge Regemente – utövades sk ”gatlopp” eller ”running the gauntlet” såhär. Man ställde upp till 120 man på två led linje, med långa spön i händerna, och piskade sedan på delikventen allt vad man orkade. Jämför med romarnas ”Fustuarium” – sk ”kompani-stryk” är en gammal sedvänja. KANSKE EN NYTTIG LEKTION FÖR VISSA NUTIDA POLITIKER ??

Det visade sig till exempel, att det tog fullständigt slut på brandslang i Stefan Löfvéns Sverige i sommar, eftersom beredskapslagren av brandslangar slopats redan under Fredrik Reinfeldts tid som makthavare. Det var med andra ord en praktisk svårighet, inte alls något, som hade med ”samordning” att göra...

Det visade sig också, att de danska motorpumpar, som det danska brandförsvaret hade med sig, inte alls passade till de svenska brandslangarna, som hade en helt annan diameter, och eftersom det här med vattensprutning förutsätter ett trycksatt system (I Kårböle området fanns över 50 km brandslang, som kartan överst i detta inlägg tydligt visar). Nu kunde förstås danskarna göra andra saker än att just bara driva motorpumpar, så manskapet var högst användbart, om än inte all materiel…

Detta var – återigen – en praktisk svårighet, och visar hur dåligt EU:s insatser på transnationell nivå i själva verket fungerar, för sådana saker som olika diameter på brandslangar, är ju just sådana standardiserings-frågor, som samma EU sagt att de ska ordna upp – och sådant har dessa fullständigt odugliga centralbyråkrater sagt i minst trettio år nu..

Nej du ”Akbar Annie” ! Här ser du en sk ”kyrka” – men i brandkårs-sammanhang betyder det ordet något helt annat än du är van vid…

Gång på gång hände det också, att man måste ha bevakning på brandkårens materiel – eftersom det annars fanns stor risk, att vissa ”migranter” och andra klåfingriga individer i närområdet skulle sabotera eller stjäla den. Detta var i själva verket en av Polisens och Arméns huvuduppgifter, under den tredje insatsveckan. Polisen kunde nämligen inte lösa alla bevakningsuppgifter självt, pga för lite personal. Detta var med andra ord en praktisk svårighet det med, och INTE en samordnings-dito, eftersom samarbetet mellan Polisen och Försvaret alltid fungerat mycket bra.

Det huvudsakliga arbetet under hela insatsen stod Trafikverkets civila bandvagn 206 för. Utan bandvagnar kan man inte släcka bränder i skogsterräng, nämligen. Vad tyska, polska och andra brandkårer hade med sig, var bara vanliga ”släckbilar” av en typ som finns i städerna, och sådana brandbilar kan bara rulla på väg, eftersom de inte har någon större terräng-kapacitet. Detta var åter en praktisk fråga, och hade inte ett enda djävla dugg med ”samordning” att göra. Oavsett hur mycket man än ”samordnat” så pratar Akbar Annie i nattmössan, minst sagt – för det finns inte bandvagnar i tillräckligt stort antal i dagens Sverige längre – vilket beror på Regeringarna Löfvén och Reinfeldt.

Inte från det svenska Trafikverket, men används i många länder – också för sjukvård och civilt.

Under början av den vecka, jag själv var på plats, tjänstgjorde Trafikverket med sju bandvagnar. Jag kunde själv bevittna hur dessa slogs ut, en efter en – på grund av bristande underhåll, och omöjligheten att kunna bärga eller reparera dem i fält (sådant kan vara svårare än man tror) och efter sex dagar, återstod bara tre Bv 206 i körbart skick. Detta var inte en samordningsfråga, men däremot en underhållsfråga, alltså en praktisk fråga. Inget annat. Den som skildrar verkligheten på ett annat sätt, ljuger – som svenska politiker brukar göra för sitt eget folk.

Den svenska allmänheten, som ofta är mycket dåligt informerad tack vare lögnaktiga, lismande journalister och skräpblaskor typ Dagens Nyheter, vet inte om att alla bandgående fordon kräver stora underhållsresurser, om man ska kunna hålla dem igång. Också stridsvagnar har mycket sämre uthållighet än hjulfordon, till exempel. Till och med ren fordonsmarsch med strv – av det mer uthålliga, klassiska slaget typ ryska T 72 – kan mycket väl resultera i att 30 % av alla vagnar är utslagna efter lite över 100 km förflyttning – på asfalterad väg ! Att utföra bandbyte eller byte av drivhjul på den betydligt lättare och helt opansrade Bv 206 är heller ingen lätt match, särskilt inte i oländig terräng – och vanligen är det ju, som alla utom praktidioter typ Fru Lööf förstår – så att det är i den värsta terrängen en Bv får bandkrängning eller går sönder. Bv 206 är heller inte byggd för att köras över brinnande stockar, genom rök och eld flera dagar i streck, särskilt inte vad elsystem och hydraulik angår. Inte ens om man hade haft pansrade fordon hade det nog hjälpt särskilt mycket, för det handlar om praktiska svårigheter – inte alls om organisatoriska. Slangar och elektronik mår inte väl av 50 graders värme eller mer, inte i längden; och man kan inte ha standard-fordon till sådant heller.

Just give them CORRECT TOOLS, CORRECT TRAINING – and they WILL finish the job – despite casualties. Strength in numbers !

Hade man bara fått en extra Int-rep grupp till TOLO-platsen i Kårböle, så hade detta hjälpt oss mycket, men nu fick vi inte det… Detta var inte en organisatorisk svårighet, men en praktisk – för det enda Trängregemente vi alls har kvar, har brist på både fordon, verkstadskärror och folk…

Trafikverket höll på att mista två anställda. De kunde ha dött, eftersom de under den andra veckan av branden körde rakt in i ett område, där det fanns stora rökmoln till följd av en kraftigt uppblossande brand, som antagligen tog ny fart av vinden. Jag har själv fått höra detta från dem, som satt i Trafikverkets ledningscentral den aktuella tiden. Inuti röken tappade de orienteringen, och till sist gick det inte för dem att köra deras Bv 206 längre. Brandrök innehåller mycket kolmonoxid, vilket medför kvävningsrisk. I tidningarna stod det senare, att en av trafikverkets 206:or skulle kört i diket, men detta är en stor, fet djävla lögn. 

Även om det inte rasar ”kronbrand” eller ”wildfires” så kan markbränder vara lömska. De kan ge ifrån sig mycket giftig rök…

Vad som i själva verket hände, var att de två Trafikverksanställda stannade sin bandvagn mitt på en grusväg – alltså en skogsbilväg av den typ som det finns många av i Hälsingland – och att de lade sig ned i ett dike, där röken inte kunde kväva dem. Hade man inte kommit dit med rökdykare (frivillig-dito, inte riktiga specialister) inom en halvtimme, skulle de inte vara i livet just nu. De fick vårdas en kortare tid för sina rökskador, och även bandvagnen kunde bärgas vid ett senare tillfälle – och då fick den saneras från sot och rök. För övrigt blev även en släckbil från en helt annan räddningstjänst, någonstans i Sverige också utslagen, och fick skickas hem på bärgningsflak – det såg jag med egna ögon. Media och tidningar har helt förvanskat dessa detaljer, eller också glömt bort att berätta för svenska folket om dem.

En finsk brandman skar sig också ordentligt i armen med en egen kniv, när han skulle skära av en svensk brandslang. Han fick en pulsåderblödning, men hämtades av den bandvagnsburna QRF:en, alltså en snabbinsatt styrka. Inom mindre än en timme befann han sig på sjukhus i Ljusdal. Inom fyra timmar hade han frivilligt återgått till sin tjänst, och fortsatte bekämpa bränderna. Sådan är den finske soldaten. Sådan är en finsk frivillig brandman, och över hela vår värld finns också frivilliga brandkårer, där folk tänker på samma sätt.

Att i detta sammanhang tala om ”samordningsproblem”, som ”Akbar Annie” Lööf gjort, är rena snurren.

Tvärtom fungerade samordningen mycket bra. Alla skadade kunde lämna området i tid – trots risk till liv och lem.

Fordon blev bärgade, sjukvård, logisitik, transporter och samband fungerade. Vad mer kan man då begära ?

Samordningen fungerade uppenbarligen, vilket resultatet av alltsammans klart visar. Alltså har ”Akbar Annie” fel i sak, därför att verkligheten motsäger hennes påståenden.

De verkliga hjältarna, de som öppnade vägarna till Kårböle, Nötberget och Ängra – alla de små byar som utrymts, och där 20 bostäder av drygt 350 tyvärr inte gick att rädda – utgörs av vanliga bönder och skogsarbetare. Maskinskötare – låt oss kalla dem ”pionjärerna från Alfta” – de som körde dumprar, skotare och skördare. Hjullastarförare. Väghyvlar. Bulldozers. Varje tyngre fordon, som kunde användas för att röja ett litet stycke väg från svartbrända trädstammar, som närsomhelst kunde falla ned och blockera vägen.

Vissa maskinskötare jobbade nämligen mer än 18 timmar i streck – utan lön och helt frivilligt. Till och med utan mat, eftersom en viss stab fått för sig att dra ned på antalet utspisningspunkter för de 630 matportioner som fanns för ca 400 man, från 21 stycken till enbart 5 stycken – det kunde ju underlätta logistiken – och just det var en samordnings-fråga, fast på kvartermästarnivå, inte vad gäller ”stridsledning”.  När jag själv befann mig vaken någonstans – sent på nätterna – hände det ofta, att tröttkörda 8-manna grupper av frivilliga brandmän kom förbi, ordonnanser, fältarbets-folk. För övrigt kan noteras, att det var Flygvapnet, inte Armén, som stod för Försvarets FARB-resurser med en enda liten grupp om åtta man, denna gång. Där byggdes även väg, mitt under pågående storbrand runtomkring, eftersom det på vissa håll längs Ljusnans stränder aldrig någonsin funnits vägar, och terräng så brant, att inget annat fordon mer än helikopter kunnat ta sig fram där heller.

Tack vare män som dessa, återfick 350 svenska familjer och mer än så sina bostäder, sina hem och ett värdigt liv. Och alla var de bygdens söner och döttrar, liksom maskinförarna, de som i själva verket räddade dem.

Det är något annat än all tom och ihålig ”Euro-prajd” det – vad vi nu ska med sådant mänskligt avskräde till… Och i Färila syntes inga regnbågsflaggor. Inte en enda. Inte en endaste en. Där syntes bara den svenska fanan, och den hissades om morgnarna, och halades planenligt, utanför en tillfällig ”camp” med tillhörande fältstab. Det var en vacker syn, som gladde mitt och mina kamraters hjärtan..

Flera gånger hade vi en stark känsla av att få hjälp från ovan – för någon skänkte oss ensam sina väldiga krafter, och sände störtskurar av regn. Gång på gång såg jag hur temperaturen plötsligt sjönk, till följd av den Asagud, som skänker oss svenskar regnet. ”Vilen är det” står det redan på Rökstenen, för sannerligen sannerligen säger jag eder, att hans namn är Vilen, eller Tor. Han är det. Han ensam är det, som räddat oss. Den tredje kvällen rasade ett oväder först förbi Härjedalsgränsen, och sedan ned i brandområdet. Som kallast var där sju grader en natt, och även om det aldrig föll så mycket regn att alla markbränder slocknade, så är varje meteorolog på SMHI överens med mig om, att regnet hade en avkylande och dämpande effekt, som omintetgjorde spridningsrisken för Färila-branden. Nu kom regnet mycket lägligt, ja precis i rättan tid – och vi vet alla vem det var, som skänkte oss det.

När också själva Asarna och Turen är med oss, vem kan då vara emot ?

Jag minns ännu ett antal spridda hågkomster och intryck, som mot slutet av mina sex dagar fick mig att bli ganska gråtmild och helt sentimental, eftersom jag ju trots allt bara är en enkel Hedning, som alla andra. Brandområdet syntes aldrig på avstånd, och det var först när man befann sig helt inne i det, ovan Lassekrog (som våra odugliga politiker aldrig lämnade, annat än med helikopter – de vågade inte ens tala med de evakuerade människorna och Hälsingarna själva, och fråga hur folk verkligen hade det !) som man kunde fatta vidden av något av alltsammans – för all förstörelse gick knappast att ta in.

Här och där utspelade sig smått otroliga scener. Vissa partier av Ljusnans stränder var helt orörda, och där stod granskogen och tallarna ännu, helt obrända. Semesterstugor låg där som de alltid gjort, i minst fyrtio till femtio års tid, och allt var som en enda stor idyll, med en ljust blå himmel däröver.

Men bara något hundratal meter bort, var allt förbränt, och en rykande ödemark. Hus hade brunnit ned till grunden, men närmaste grannens torpstuga, bara 50 meter bort på andra sidan om en väg, ja den var hel och oskadd. Man kan bara fråga, vad sådana händelser leder till för grannsämja, sammanhållning och vad de betyder för lokalsamhället i stort.

Den ena familjen hade klarat sig, den andra hade förlorat allt de äger och har. Varför just dem ? – Ja, så kan man fråga om man vill, men sådana frågor får aldrig någonsin något bestämt svar. I Ljusnans dalgångar finns många små skogsägare, och det tar minst 100 år för att en norrländsk skog ska växa upp igen. Många bönder, som lever på skogsbruk och lite annat i dessa trakter, har vårdat sin skog i minst tre generationer – för så lång tid kan det faktiskt ta, innan den är klar för avverkning; och allt i en äkta bondes liv är inte bara penga-intresse, eller sådant som kan köpas med billiga mutor från Stockholm och Bryssel, om nu någon trodde det. Andra skogsägare kan dokumentera, att de ägt och ärvt sin mark i mer än fem generationer, i rakt nedstigande led inom samma familj, och sådant betyder faktiskt en hel del för människorna här, särskilt om de på en enda dag får mista och gå ifrån alltsammans, utan att ens veta, om de någonsin får komma tillbaks.

Nu är de verkliga svenskarna ett starkt och härdigt folkslag, som växer med motgången. Människor bjöd in varandra i varandras hus, och det stannade inte vid en enkel fika. Och detta i en tid, när vi för alla främlingars och intränglingars skull måste låsa ytterdörren om kvällarna, och inte ha den öppen dygnet runt, som man faktiskt kunde i Norrländska byar före Reinfeldts och Löfvéns onda tid. Nej, husrum och mat skänkte de till sina grannar, veckor igenom; och när jag själv fick se och bevittna allt detta, då tårades mina ögon, och jag led med mitt eget land och folk. Branden i Ljusdal bekämpades inte av något EU. Inte av någon Stefan Löfvén. Inte av någon politiker. Det var folkets egen kraft vi fick se, folkets röst som hördes och som talade, som Tors åska genom molnen.

Ett mera dråpligt och komiskt minne finns också. En patrull i bil på ena sidan Ljusnan – de var bara två stycken, fler var de inte – rapporterade plötsligt att de fick se en stor, tjock rökpelare, som steg upp från zon 1, eller det såkallade Nötberget, den sista höjdsträckningen på andra sidan Kårböle Skans, och den gamla Norge-gränsen, som gick fram precis här. De kunde inte se ned i Ljusnans dalgång, och inte se den snabbt rinnande floden, som ändå fanns därnere – allt patrullen kunde göra var att peka ut den bäring, som röken befann sig i.

Den var ungefär rakt västlig om deras position, men vilka enheter hade vi då i zon 1 ?

Jo, där står en över-ambitiös men mycket duktig kvinnlig gruppchef, glad i hågen, tillsammans med fyra man – för det är allt hon har, eller får av manskap. Vissa bataljoner som deltog, hade inte ens mer än 50 man – där de normalt sett skulle haft mer än 500 – på grund av utlandssemestrar, dåliga Stockholmare med svag vilja, uteblivet hemvärnslarm osv.  Hon rapporterar ingen brand, för hon ser ingen sådan. Det finns nästan ingen rök där alls, och ingen har svårt att andas. Ingen ser några rökmoln, och trots att det är mer än trettiofem grader varmt i skogen och att det råder ständig vattenbrist, jobbar alla vidare. Man flyttar sig senare till ett litet kraftverk, nere vid Ljusnan.

Vad är det då bilpatrullen har sett ?

Till sist kommer jag själv – och en annan glad person – på svaret i precis samma ögonblick. Vad de ser, är inte alls någon rök, utan vattenånga från den andra gruppens släck-insatser. Patrull 1 – på sin sida Ljusnan, mer än sex kilometer bort från kraftverket, kan inte ana detta, och för övrigt är det inte alltid lätt att i motljus se skillnad på svart brandrök och vit ånga, beroende på hur solen står. Den andra gruppen, som nu spanar mot den motsatta stranden, ser ingenting den heller, och innan felet upptäcks, har vi förlorat värdefulla 40 minuter, värdefull tid därför att bilpatrullen borde ha åkt iväg och spanat någon annanstans..

Andra gånger är ännu mer komiska. ”Ja det är Jenny” säger en röst i telefonluren. En sådan har jag redan, därhemma. ”Men älskling, varför ska du alls ringa hit ? Och hur i helvete fick du tag på just det här numret – det ska du förmodligen inte alls ha…” Jenny – som hon faktiskt heter – finns i Finspång och är högst upprörd, eftersom hon kommer med meddelande om två ton prima flygbränsle, som just är på väg in med lastbil från Ljusdal. Och hon säger – som inbiten civilist – ingen anropssignal, inte vilken civil firma hon jobbar för, inte vad hon heter i efternamn eller något sådant, utan presenterar sig bara som ”Jenny”. Märkligt.

Märkliga saker händer också. Svenska helikoptrar flyger bara visuellt – de har inga som helst navigationsmedel, som fungerar i dimma, rök eller mörker. Mycket allvarliga olyckor med dödsoffer har hänt av den orsaken – alltsammans för att svenska politiker tycker att lite mörker-hjälpmedel kostar för mycket..

Ändå ser jag – och åter en bilpatrull i en viss sektor – hur en av försvarets helikoptrar kommer svepande in över skogen, och tömmer sin vattenbehållare i ett enda nafs. Det skymmer redan, och inne i skogen är det fullständigt mörkt. Detta händer, inemot klockan tio en söndagskväll – när man trodde, att flygledningen klappat ihop butiken… Och nästa morgon – som present, 0800 – en polishelikopter, ända från Stockholm – tillsammans med en fråga om vad den ska ha för uppgifter – ungefär som om de som skickade oss den där fågeln, med infra-röda kameror och allt, inte redan visste om det.

Polishelikoptrar spanar. De släcker inte bränder, aldrig någonsin, därför att de helt enkelt inte har sådan utrustning. Och inte mindre än sju olika polispatruller var i verksamhet runt brandområdet varje natt – mer än 120 kvm är ändå en stor yta – men trots detta är det mycket välkänt, att ett helt län typ Jämtland-Härjedalen (som till ytan är större än Belgien, och flera Europeiska länder) ibland – vissa nätter – kan vaktas av två poliser – och en enda patrullbil…

Förutom det, lever vi nu tack vare den ”Feministiska” Regeringen Löfvén i ett land, där inte ens de allra grövsta personbrotten, typ mord eller gruppvåldtäkter – som snabbt ökar i antal – ens löses, i mer än 10 % av fallen.

Dra då – Goda medborgare ! (för det är ni väl ?) själv era egna slutsatser, om varför man plötsligt behövde 7 polispatruller, 1 helikopter och mer än 45 poliser nattetid, i ett brandområde som inte ens är en femtedel av Jämtlands län, när man som bäst har sex poliser i yttersta nödfall i just Härjedalen. (Detta har stått i rikets tidningar, så det kan inte vara någon hemlighet)

Kan det vara så, att det fanns mer än stöldrisk vad gäller brandslang, strålrör och ”kyrkor” i området, eller var bränderna anlagda ? Fanns främmande makt eller annat ”grövre bus” i området ? – Ja eller nej ?? I lokaltidningarna rapporterades det samtidigt om hur inte mindre än sex anlagda bränder bröt ut i Hudiksvall – vilket länspolismästaren där betecknade som ”oskyldig pojkstreck” fick vi veta – men några ”ensamkommande pojkar” var det nog inte… Bränderna bröt ju ut samtidigt, och då krävs planläggning och organisation, som man förstår… oavsett förövarnas ålder, så var det nog inte alls några ”klåfingriga ungdomar” som låg bakom alltsammans, utan mycket mer organiserat folk.

Än är anfallet på Sverige, den svenska naturen , folket och skogen inte över… VAKSAMHET och VILJA ATT SLÅSS fodras…

Ett sista minne, trots allt. Diverse jägarsoldater, och ”special forces” fast på svenska. Dessa flög inte alls bara UAV i området, för UAV:er eller radiostyrda modellflygplan i det stora formatet kan bara flygas dagtid, som alla vet. Ingen svensk UAV kan flyga om natten, eller ens i regn – och det har jag från säker källa. Det står på nätet också, ifall någon nu undrar.

Vad gjorde då våra jägarsoldater, om natten och i skogen – den skog som var oskadd, vill säga ? De bevakade vissa skyddsobjekt, som man förstår – och slog en järnring kring området – men de gjorde också annat – som att mata små björnar… Jo – faktiskt…

Många djur har denna sommar lidit mycket vårt av skogsbränderna och hettan. En normal svensk björn – av den sydliga stam som vi har i Hälsingland (inte den nordliga, från Ryssland invandrade björnstammen) kan faktiskt gå 60 km per dygn, och rädda sig själv ur brandområdet om det kniper, och för övrigt brukar alla björnar vandra omkring, ifall deras föda tar slut. Men de små björnungarna, däremot, kan inte alls gå så långt. Sant eller osant – men jag hörde en historia från två man ur K3, som samstämmigt intygade att de gett bort sin torrmjök, vätske-ersättning från Semper och mycket annan proviant för att mata en ensam björnhona, och hennes tre ungar.

Sådant kynne har svensken, nämligen. Han försvarar skogen och sitt land, dess djur och alla inbyggare.

”Tor och soldaten ära vi – När i tider av fara, de står oss bi… Men när faran är borta, och fyllda blir faten – Ja se då glömmer vi Tor, och föraktar soldaten…..”

Sahar Tabar – Blah Blah Blah – Blasphemy.?

2019-10-09 av Hedningen

 

Hur Kammarkollegiet diskriminerar de som äter BACON och andra Bacon-relaterade nyheter… (inlägg från 6 Maj 2020)

2016 var ett märkesår för United Church of Bacon i Sverige, och det kanske vi bör minnas såhär under vår Hedniska Ramadan. Det året nekades Jesper Lindström, detta samfunds svenske överstepräst och representant att registrera samfundet i Sverige, enligt vad en artikel i Helsingborgs Dagblad kunde upplysa om.. Detta trots att rörelsen redan då hade mer än 13 000 medlemmar världen över, och funnits i mer än sex år – i år kan den förresten fira tioårsjubileum.. Det var den amerikanske piloten i US Air Force, John Whiteside, som 2010 grundade United Church of Bacon – i Las Vegas av alla platser… Helt klart ett verk, värdigt Särimners Sändebud, säger jag er.

Profeten Whiteside vid en offentlig Barbecue ”over there” iförd den heliga halsduken, med motiv av bacon-strimlor.. ”De e kärlekens Religion de här Sörru !”

Jesper Lindström, nu 44 förhindrades av de svenska myndigheterna att viga folk i Baconets namn – för denna kyrka lär ut att bacon finns på riktigt och att det är gott, vilket innebär att skapelsen och naturen är god – inte ond eller dålig som hos kristendomen – de kristna lär ju ut att det finns något som heter Arvssynd, och att alla människor därför är dåliga, onda och elaka från födseln, och att de därför behöver ”frälsas” vilket är ett av kristendomens grundläggande argument och trossatser.

John Whiteside var trött på Monoteismen, och det var Jesper Lindström också. Fortfarande lider vi av religiöst förtryck i Sverige, som vi kan se, för United Church of Bacon har förbjudits och förhindrats att verka i vårt land – ett helt solklart fall av religiös diskriminering, som jag som Hedning och Asatroende blir mycket upprörd över, även om jag inte är medlem i UCB själv..

Vad bacon-kyrkan lär ut, är egentligen mycket enkelt. De tror på människornas inneboende godhet och förnuft, och det gör jag också. Om Asatron någonsin hade ”nio dygder” som en del amerikanska Odinister vill tro (de sk ”nio dygderna” är en uppfinning från två Engelsmän på 1970-talet, och har inte ett förbannat dugg med verklig Asatro att göra) så har också UCB en efterapning av tio guds bud, vilket på intet sätt strider emot Hedendomens krav, och dessutom verkar för god medborgaranda och samhällsansvar, som ni alla kan se.

”Bacon is REAL and you KNOW it !”

 

Dessutom vet vi ju alla att bacon faktiskt existerar på riktigt, vilket däremot Allah, Jehova eller ”Gud” INTE gör…

Kort sagt, denna underliga Bacon-kyrka har mycket gemensamt med Hedendomen och natur-religionerna, eftersom den lär ut att folk bör tänka själva och att världen är god av naturen, inte ond eller dålig, vilket både kristendomen och islam lär ut till sina ”följare”. Följaktligen existerar heller ingen ”synd” enligt UCB:s mening, men möjligtvis felaktiga eller destruktiva beteenden, men sådana individer som ägnar sig åt sådant kan man ju undvika… eller kan man det ?

En som idag har stor anledning att ställa sig den frågan är den unga damen till höger på bilden ovan. Hon heter Bethany Smith och är 23 år gammal. Som den brittiska pressen, med bland annat Daily Mail i spetsen har kunnat berätta, blev unga Bethany i fyra års tid systematiskt misshandlad av sin veganske pojkvän, som syns till vänster i bild. Av det kan vi lära oss vad Veganism, Vegetarianism och liknande sekteristiska irrläror kan leda till. Den religiöse galningen Christofer Elam, troligtvis en kristen fanatiker, slog och misshandlade Betty under flera års tid. Han förbjöd henne att se vissa tv program, eftersom de innehöll bacon-reklam, och skulle hela tiden kontrollera vad hon åt och drack – en tydlig likhet med Islams och Monoteisternas diet-förbud.

Droppen kom en morgon när han dängde en vinäger-flaska av glas i huvudet på henne, eftersom hon kom hem från ett Café och luktade Bacon, efter vad han sa… En normal man hade väl omfamnat kvinnan och sagt ”älskling vad du luktar gott” men den kristne Elam bara slog och misshandlade. Hon ville aldrig bli vegetarian eller vegan, men tvingades bli det. Man kan se flera starka likheter med Miljöpartiet, ”Fornsedare” eller Greta Thunberg-sekten bakom det här brittiska fallet. Också sådana personer är påfallande ofta ”Veganer”

Även Kristendomens Gud eller ”Söte lille Jesus” uppför sig också som en hustrumisshandlare och en total psykopat.  Den kristne guden säger hela tiden att just han är kärlek, älskar alla osv – men vid minsta fel straffar han sina anhängare, och ställer till ett rent helvete för dem. Dessutom måste han hela tiden lovprisas för att hålla sig lugn, och inte börja slå eller sparka. Man får inte ha några andra gudar än just honom, och om någon bara så mycket som tittar åt en annan gud (eller man) så blir den kristne guden alldeles rosenrasande av svartsjuka och bara slår, domderar och förtrycker i det oändliga..

Så ni ser… Likheterna med en typisk hustrumisshandlare är mycket stora, och de finns där. Tänk också på alla kristna sekter som Livets Ord, Knutby-Filadelfia osv – i och för sig kanske inte deras sätt att vara representerar alla kristna – men tendensen till maktmissbruk, absolut fanatism, misshandel och förtryck finns redan inbyggd i all Monoteism, redan från början. Det är tron på att det finns ”allsmäktiga” Gudar som är det odemokratiska och farliga, och ännu farligare blir det när man som Christopher Elam upphöjer sig själv till den ”allsmäktiges” eller ”den enda sanningens” representant på jorden..

Praise the Lard – eller ? Och observera att kristendom och islam lär ut undergivenhet, slavisk lydnad och underkastelse åt alla kvinnor…

I Sverige uppdagades det i fjol att två veganska föräldrar hade svultit sin nyfödda dotter nästan till döds – barnet var bara några timmar från att dö av svält – på grund av ”Vegankosten”. Detta påminner också om de faste- och Ramadan-övningar vissa muslimer håller på med – barnen blir trötta, undernärda och får inlärningssvårigheter i skolan, slutligen förståndshandikapp och försenad utveckling… Mannen i detta ”Göteborgsfall” visade sig vara ”fornsedare” och lida av ADHD enligt källor, som Hedniska Tankar fått ta del av. Att sådant förekommer i vissa extrema ytterlighetsmiljöer börjar bli mer och mer vanligt, särskilt i dagens Sverige.

Nacka Tingsrätt dömde ett annat ”Veganskt” par till fängelse och samhällstjänst, därför att de svultit ut sin nyfödde son – med ännu mer Vegankost.

Båda dessa domar från förra året har nu upphävts, och i den kristna dagstidningen ”Dagen” kan man läsa om Johan Garde – präst i ”Svenska” Kyrkan som har tvingat sina barn att bli veganer, eller ”lär ut” detta som Thunbergarna säger..

Vad det handlar om, är ofta förtryck inom hemmet, och ren barnmisshandel. Det har flera stora nyhetskällor redan konstaterat.

En eller flera ”Orosanmälningar” till Socialtjänsten är nog på sin plats..

Ät lite bacon istället, och fira en Hednisk Ramadan lite då och då, så lär ni era barn att uppskatta vad naturen ger – kanske också genom jakt och fiske…

Gå över till Farbror Frej och SÄRIMNER – Vi ger MER !!

”Basic Finchley Station” eller STORA MOSSEN – ett språkspel, utvecklat och förbättrat av HEDNINGAR.. (inlägg från 2023-01-07)

Har ni någonsin spelat språkspelet ”Basic Finchley Station” ? – Jaså inte – Det var ju tråkigt, för er det vill säga. Har ni ens hört talas om det ? – Jaha, det var ju ännu tråkigare, för just er kära läsare, men inte för mig, eftersom jag ensam nog med största sannolikhet kan anses vara en av de mycket få personerna i hela Världen som kommer ihåg reglerna till det. Spelet kallades på 1980-talet för ”Stora Mossen” och kom till Sverige efter att ha introducerats och skapats av unga engelska intellektuella i början av 1950-talet, tillsammans med ”Goodminton” (deras svar på Badminton) och mycket annat sådant där, ni vet…

Filmen ”The Dove” eller ”De Düva” skapades av amerikanska filmstudenter på 1960-talet, och är en parodi på Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” där en Duva skiter döden i ögat när en ”Goodminton”match som bäst ska avslutas. Döden förlorar givetvis.

Det ädla spelet ”Basic Finchley Station” kan enkelt beskrivas som indelat i tre olika faser, som vi kan kalla:

1. Omedelbar Vinst

2. Förbud emot Upprepning samt tillåten BLUFF

samt slutligen 3. Stilpoäng, Kränkningar och Hotelser, Dragningar och Kontringar

Håll allt detta i minnet och ni vinner GARANTERAT

 

1. Omedelbar Vinst

I ”Basic Finchley Station” eller ”Stora Mossen” vinner alltid den som utropar ”Finchley Station” eller ”Stora Mossen” FÖRST. Det spelar ingen som helst roll ifall spelet utövas man emot man, eller med flera deltagare, ty det kan teoretiskt sett ha precis hur många deltagare som helst, fast aldrig fler än det antal Underground Stations det finns i London, exempelvis – eller Tunnelbanestationer i Stockholm.

Men ”Vad är detta för djävla trams ?” utbrister ni förvånat. På det här sättet kan ju vemsomhelst vinna, närsomhelst – och då är det ju inte alls någon SPORT.

Nej, det är just det – förstås. Eftersom spelet är uppfunnet i Storbritannien, och av sant Brittiska Gentlemen, naturligtvis – måste man först och främst visa just SPORTMANSHIP vilket främst av allt innebär att man krånglar till alltsammans så mycket som det bara går, eftersom allt annat vore ”Not Cricket” som britterna skulle säga. ”Basic Finchley Station” blir därför mycket snabbt ett våldsamt spel, helt oigenomträngligt och oförståeligt för alla andra än de invigda. Det är i själva verket ett mycket Hedniskt och Esoteriskt spel, tills man råkar genomskåda det.

Därför måste man – som spelare – nämna namnet på FLERA Underground Stationer, eller Tunnelbanestationer, som ni nog säkert förstår. Så många som möjligt – åtminstone många många fler än antalet spelare – och som ”Underground” räknas även stationer som egentligen är Overground, tillhör DLR Högbanan i East End med omnejd, eller stationer med anslutning till National Rail (säg aldrig någonsin mer British Rail, för då avslöjar ni er och har FÖRLORAT by default) så länge de ingår i ”London Transport Network” eller det regionala kollektivtrafiknätet, dock endast spårbundet, aldrig någonsin bussar. Motsvarande regler kan gälla i Storstockholm, och det är också fullt tillåtet att ta med S-bahn eller Lokaltågstationer i någon form, inklusive spårvagnshållplatser, hissbanor, stationer för kugghjulståg och liknande, men däremot aldrig någonsin Shikansen, konventionella järnvägar eller allt utöver spårbunden lokaltrafik, för det räknas i alla fall inte.

Säger ni något sådant, har ni fortfarande förlorat by default, får PÅ KÄFTEN eller blir hårt och synnerligen brutalt UTKASTAD ur den lokal där spelet pågår, för se det passar sig inte, att komma med de minsta invändningar av fel sort, varhelst ”Basic Finchley Station” spelas runt om i Världen.

Oavsett om man heter Mr Bean eller Ronny O’Sullivan, krävs det absolut rätt klädsel för ett mästerskap i Snooker…

 

2. Förbud emot Upprepningar, samt tillåten BLUFF

Detta för oss snabbt till regelsektion 2, dvs i första hand förbudet emot upprepningar. Självfallet får man som deltagare bara säga namnet på en Underground station eller motsvarande endast en enda gång, och aldrig någonsin upprepa sig, för då har man tråkat ut de övriga deltagarna, och får därmed fortfarande PÅ KÄFTEN så hårt och brutalt som det överhuvudtaget är möjligt, och med så mycket våld – eller helst lite mera – som det överhuvudtaget går att prestera eller komma undan med i den aktuella situationen. Om det känns ”socialt bekvämt” för er, eller om ni befinner er på – låt oss säga – en saloon i Vilda Västern, exempelvis – eller bland Skinheads, hos Hell’s Angels i deras lokal nära Bromma Flygplats eller så, ja så kan ni helt enkelt dra upp lämpligt vapen och SKJUTA NED den eller de deltagare, som råkade upprepa sig – för se så kan ”Basic Finchley” station också gå till; även om detta fortfarande rör sig om ett språkspel, och det vanligen inte tillgår på det sättet emellan just Gentlemen av Brittisk sort.

Detta leder i sin tur till regeln om Tillåten BLUFF vilken är mycket enkel att memorera. Skulle samtliga andra deltagare glömma sin självklara rätt att skjuta ned just er, eller ge er PÅ KÄFTEN vid första bästa tillfälle, genom att helt enkelt vara GLÖMSKA – så kan ni alltid komma undan med att BLUFFA er genom spelet, som alltså handlar om Kollektivtrafik.

Det gäller att kunna skilja på en riktig Taxi och en Fake Taxi. Vad händer om en ensam kvinna, oavsett ålder – kliver in i en av de senare sent på kvällen ?

Om någon till exempel säger ”Tottenham Court Road” eller ”Tottenham Hale” trots att vi redan passerat den stationen i spelet, och därmed blir UPPREPNING eller ren felsägning (vilket också innebär total förlust by default, på en gång och ögonblickligen) så är det tillåtet, förutsatt att ingen annan spelare – din motpart eller kanske ett oändligt antal andra personer och intelligenser, inklusive onda andar och de från yttre rymden – märker det, och låter dig komma undan med det hela. Du kanske säger ”Oxford Circus” och kan komma undan med det, liksom Piccadilly Circus såklart – det går bra – men gör du om det, en enda djävla gång till ska du inte tro att du vinner. Nehej du, du förlorar hårt och brutalt, och helt obarmhärtigt – för jag sade redan i inledningen, att ”Basic Finchley Station” är ett mycket esoteriskt spel, och endast för de invigda.

REN BLUFF däremot kan fortfarande löna sig, så länge dina med- eller motspelare är glömska – och ifall bluffen går hem, det vill säga. För då vinner du istället. Du kan mycket väl tänkas säga ”Holborn”, ”Hötorget” eller rent av rent av ”Rotherhithe” upp till tre gånger per match – ifall du är ovanligt djärv och pigg på det…

Just det. Rotherhithe, men fan i mig inte dit. Det gäller också att veta, exakt när detta foto är taget – när existerar vissa stationer ?

3. Stilpoäng, Kränkningar och Hotelser, Dragningar och Kontringar

Även tidsfaktorn, eller med andra ord exakt när det är legalt – enligt de grundläggande definitionerna – att nämna en station i spelet som ”existerande” eller öppen kan spela en stor, eller för att inte säga avgörande roll, och föra till OMEDELBAR VINST eller kanske UTKASTNING ur lokalen, och därmed evig förlust. Det är fullt tillåtet att ta ”stilpoäng” för att psyka motståndaren eller motståndarna, eller helt omvänt – bilda allianser, kotterier och lag, samt därmed tillskansa sig segern, ungefär som medspelare i Bridge eller något annat, egentligen ganska meningslöst kortspel, som uppfunnits av människor – eller designats av en mänsklig hjärna.

Jag skulle kunna nämna ”Whitechapel Road” eftersom den tunnelbanestationen ligger i uppenbar närhet av de platser där Jack Uppskäraren en gång härjade, till exempel. Jag skulle också kunna klämma i med ”Tensta”, ”Rinkeby”, ”Husby” och ”Rissne” i stegrat röstläge och på slutet rena vrål, ifall där nu inträffat någon ny skjutning – för här i Sverige får vi ju inte säga Mord om just rena Mord, och heller inte nämna det banala ordet ”dråp” längre – i så fall ingår vi inte i det av ett (S)-märkt parti designade samhället, med alla dess mediakanaler, utan blir obarmhärtigt avslöjade, och därmed utkastade ur hela detta samhälle i stort, eller i alla fall vissa politiska lokaler.

Jag skulle kunna nämna Underground stationen ”Bethnal Green” på ett mycket menande sätt, och i ett visst tonfall; om jag spelade ”Basic Finchley Station” eftersom det är ett spel, där lokalkännedom och kartkunskap ibland är absolut avgörande. I vissa lokaler och bland Engelska gentlemen i rätt ålder skulle det kunna ”gå hem” som psykning, eftersom inte mindre än 173 personer, bokstavligt talat ramlade ovanpå varandra och klämdes till döds där under Blitzen i London 3 Mars 1943 – och ändå skedde det omedelbart vid gatuplanet, och de översta trapporna ned till själva biljetthallen – som för övrigt var nästan helt ny, då den designats av en ovanligt skicklig Art Deco arkitekt, som ansågs vara mycket i ropet på den tiden. Det räcker att en enda person snubblar, och drar flera med sig i fallet – för att samma händelse ska kunna upprepas, än idag. Jag har själv besökt och passerat stationen ett tjugotal gånger, så jag vet…

Som en möjlig ”Kontring” eller dragning – och för att förvirra motståndaren eller motståndarna, och få henne eller honom, de eller dem (alla har två genus, något tredje gives inte) ”ur form” skulle jag bara kunna nämna trevliga stationer istället, och i det oändliga försöka upprepa ”Canary Warf” – ifall det nu alls går pga medspelares glömska – därför att den stationen ligger i det nybyggda och nu helt futuristiska docklands, eller kanske konsekvent klämma till med Greenwich, Stratford – som associerar till Shakespeares hemstad med samma namn, ”Finsbury Park” (ett känt ginmärke) eller rent av Regent’s Park, Maida Vale eller rent av ”Shepherds Bush” enbart för att de platserna för mig kanske väcker starkt positiva minnen – åtminstone för mig – eller dra till med ”Paddington” med en gång – i alla fall om spelet utövas i småbarnsföräldrars sällskap, och dessa nu har kvar alla sina barn, det vill säga. Annars vore det ju för hemskt, och kunde leda till negativa tankeassociationer, men det gäller alltså att växla in på rätt spår för att invagga sina motspelare eller medspelare i en känsla av säkerhet – falsk eller riktig – det får ni själva avgöra – och för övrigt behöver stationerna eller de namn som sägs i spelet inte alls ligga ”längs samma spår” eller på samma linje.

I Berlin skulle jag kunna säga ”Jungfernheide”, ”Kleistpark”, ”Alt Tempelhof” eller rentav ”Grünewald” enbart för att jag en gång flanerade med en ung dam just där, till exempel. Hon var dessutom anhängare av FKK eller vad vi kallar Freikörperkultur, och därmed mycket vacker. I skogens grönska kan man dessutom uppträda naken, och liksom väldigt, väldigt nära någon sjö nära ”Stora Mossen” någon gång – förutsatt naturligtvis, att ni tror er kunna komma undan med något sådant där.

Ni kan även spela ”Basic Finchley Station” i Tokyo, oavsett om ni skulle befinna er nära Roppongi Crossing eller i Ueno Park – exempelvis – eller vid Veleslavin i Prag, fast ta mig tusan inte vid Pankrac – men däremot Pavlov, för en sådan regionaltågsstation existerar faktiskt i sinnevärlden – i alla fall just nu, i året 2023.

Allt ni kommer undan med är verkligt, fast i ”Basic Finchley Station” gäller det som sagt att göra det blixtsnabbt – eftersom spelet också ska spelas på tid.

Och den som först säger ”Stora Mossen” vinner fortfarande alltid – om spelet utspelas i Mälardalen, låt oss säga, eller på östsidan av Sverige.

 

Ren järnmeteorit funnen vid Fröslunda (repris från 2020-02-24)

2023-07-17 av Hedningen

 

 

”Robert Aschberg, Ladies und Schentlemen, Robert Aschberg !” (repris från 2022)

2023-08-11 av Hedningen