Sann Asatro på Island… Här lär man ut konsten att INTE vara en SKITSTÖVEL…. (inlägg från 15 Oktober 2015)

Den kristna dagstidningen ”Dagen” i Norge publicerade den 11 Oktober en intervju med Hilmar Örn Hilmarsson, allsherjargoði och ordförande i det Isländska Asatrufélagid – för en gångs skull bra skriven och påfallande fri från gängse fördomar om ämnet. På Island – i alla andra Nordiska länder utom Sverige och i resten av hela vida världen talar man nämligen om Asatro, men beblandar sig inte med avarter och vanställningar som inbillad ”forn sed” och andra dumheter i den stilen….

Hilmar Örn Hilmersson förklarar sakta och lågmält för tidningen att verklig Asatro är en religion eller livsfilosofi som lär ut god moral och gott uppförande. Bygget av det nya Gudahovet – det första på Island sedan 1000 år – försiggår enligt plan, och kommer stå klart inom ett år – med invigning 2017. Asatrufélagid har nu minst 3000 medlemmar, och lika många sympatisörer, som väntas gå in i samfundet och i fortsättningen vägra att ha något med de kristna kyrkorna att göra – men enligt Hilmar Örn Hilmarsson blir de andra samfunden på Island vanligen rädda, så snart Asatron alls kommer på tal. De vågar inte erkänna sina konkurrenter, helt enkelt och precis som i Sverige möts de Asatroende också ofta av fördomar eller vantolkningar…

På fast grund – den gamle och grävskoporna…

De förstår helt enkelt inte, att också Asatron har en fast värdegrund och en moral, som till viss del överensstämmer med deras egen, och dessutom bättre överensstämmer med lagens mening, och vad et är, att verkligen vara en god medborgare som tar ansvar för det egna landet, och dessutom dess kultur. Men, många har sett att Asatron – när den praktiseras som den skall – innehåller vackra, naturliga och värdiga ceremonier och högtider utan ovärdigt beteende, och därför har Asatron på Island med tiden blivit mer och mer accepterad, säger Hilmer till tidningen.

År 2000 försökte den Isländska ”folkekirken” stoppa de Asatroende från att hålla en ceremoni på Thingvellir, den Isländska fristatens heliga gamla plats. Tilltagen känns igen från Sverige, där kristna fanatiker nu försöker ockupera Gamla Uppsala, och helt utan tillstånd ställa upp sina egna altaren på platsen. Resultatet blev bara att de isländska protestanterna skämde ut sig fullständigt, och att de flesta på Island började ta parti för Asatrons sak, skriver ”Dagen” i Norge. Hilmar Örn Hilmersson missionerar inte, och det gör inte andra Asatroende heller – men däremot förklarar han gärna vad Nordisk livsfilosofi och moral går ut på.

 I samfundets lokaler finns en bild av Njord, som kommer från en nutida vikingaskeppskopia. Dess svårt kristne skeppare vägrade att låta bilden följa med ombord, och nu står den istället hos hedningarna. Även jag, som skriver dessa rader har seglat över många hav – ja ända ned till Svarta Havet om ni vill veta – ibland med kristna, men alltid under mina egna gudars och makters beskydd, som det är och som det bör vara. Asatron är ett öppet trossystem, och därmed finns ingen dogmatisk bokstavstro, som hos de kristna. Flertalet Asatroende, liksom Hilmar Örn Hilmarsson själv ser gudarna och makterna som symboler för de krafter som finns i naturen, medan ett fåtal tror på högst reella, personliga manifestationer av Tor och Oden. Tidningen träffar och intervjuar också en isländsk mor och dotter, som slutat tro på gud eller jesus, och därmed gått över till hedendomen, först som sist. Bara 25 % av islänningarna går i någon kristen kyrka överhuvudtaget, och Asatron på ön är i tilltagande – för när man inte vill ha med kyrkan att göra – varför ska man då alls vara med i den ?

Ändå fortsätter vissa kristna hela tiden att beteckna just Asatron som demonisk och ond, avslöjar ”Dagen”. Och Hilmar Örn Hilmarsson kommenterar:

– Jeg mener det er dritt. I flere hundre år har folk trodd de levde i endetiden, og ingenting har skjedd. Jeg tror rett og slett ikke på trossystemet deres, så det plager meg ikke.

Jag kunde inte sagt det bättre själv, och instämmer. Den kristna kyrkan på Island har nu bara 74 % procent av befolkningen som medlemmar, medan vi här i vårt land avkristnats ned till endast 65 % kristna, och deras andel minskar hela tiden. Man intervjuar också en sockenpräst, som har en positiv syn på Asatron och menar att det är bra att de får ständigt fler medlemmar, och som säger att han inte ser det minsta bevis på extremism i deras tro.

Än är sista ordet inte sagt. Kampen för ett hedniskt återtagande av Norden går vidare, och med den också kampen emot dumhet, kristendom, islam och annan intolerans…

Mera om Gudahovet på Island (inlägg från 31 Januari 2015)

Den välrenomerade och sakliga bloggen ”The Wild Hunt” publicerar idag en intervju på Engelska med Hilmar Örn Hilmarsson från det Isländska Asatrufélagid angående planerna på ett nytt Gudahov vid Öskuhlid utanför Reykjavik. Félagid har alltid haft som plan att bygga ett eget Gudahov sedan starten 1972, säger han, och även om Islands ekonomiska kris under 2000-talet har försenat bygget, har detaljerade planer förelegat ända sedan 2006. Att olika siffror och uppgifter på Gudahovets storlek i kvadratmeter förekommer, beror på att det finns flera utbyggnadsetapper för hela anläggningen. Komplexet kommer att rymma även bostäder, ett kontor för det Isländska Asatrosamfundet och lägenheter för besökande forskare. Självklart kommer det också finnas utrymme för ceremonier och Blot under öppen himmel, som det är och som det varit, och som det skall vara.

Det ingår till och med parkeringsplatser och ett torg, som ni kan se från denna arkitektskiss. Angående bloten säger man i intervjun:

Up until the last few years,” said Hilmar, “weddings took place in the summertime, because people usually want them to be outside, but in the past two years there have been a lot of requests for weddings during winter. And of course, children are born without thinking of the seasons, so we have a lot of name-giving ceremonies in the winter, spring, and autumn. These will be moving to the temple.” –

Självklart ingår även utrymme för begravningar och jordfästning, även om jag har för mig att Island – till skillnad från Sverige där sådant inte får förekomma, och alla begravningsplatser utom de i Stockholms Stad och Tranås Kommun står under kontroll av den kristna kyrkan (ett dystert faktum!) – faktiskt har Hedniska och Asatrogna begravningsplatser, liksom Danmark. Precis som jag själv antog i mitt inlägg från igår har man lagt mycket möda på hur Gudahovet arkitektoniskt skall flyta in i naturen, och hur det är till hälften nedsänkt i själva berggrunden.

Magnus Jensson, arkitekten som också är Asatroende och medlem av det Isländska samfundet uttalar sig:

The temple will bore into the hill itself, leaving an interior wall of bare rock; water will trickle down that wall and collect in streams and pools built into the floor. These features are meant to tie together the indoors and outdoors, the constructed and the natural. “The first wrong turn in architecture,” says Magnús, “was the invention of ‘indoors.’” — —
he shape of the dome is meant to evoke the female form, in contrast to the phallic associations of other religious buildings in Reykjavik. Much thought has been put into the interplay of light and darkness throughout the hof; a skylight will let in shadows that change their shapes according to the position of the sun throughout the year, with different effects on the solstices and equinoxes. There are also plans for a large fireplace near the altar, as well as electric lighting, to illuminate the hof during Iceland’s long winter nights. –

Såsom Allsherjargode slår Hilmar Örn Hilmarsson fast, för alla och envar som har förstånd nog att lyssna:

“A lot of people think that Ásatrú is something only from the past, but Ásatrúarfélagið believes it is something timeless,”

Återigen, detta handlar inte om någon fadd rekonstruktion, eller någon ”forn” sed – utan om en levande tro av idag, och det är också det vi alla måste inse, först av allt. Precis som Hallgrimskirkja, Reykjaviks stora katedral, eller för den delen tempelkyrkan i Helsingfors – också en kupolhall – skall Gudahovet vara en stor turistattraktion när det blir klart, ja kanske den största i staden – åtminstone för de som är intresserade av verklig Hedendom – och här handlar det inte om någon Vikingaromantik, betonar man..

Hell de som förstått, lyckliga de som lyssnat !

 

Om Felöversatta ”Alver” på Island – Huldufolk skall det heta ! (inlägg från 2 Februari 2015)

Distinget har öppnat i Uppsala, och nu är det marknad, men i väntan på det stora Disablotet, som jag själv får fira till helgen, skriver jag ett ”överblivet” inlägg, som jag inte varit färdig med innan. Under den senaste månaden har flera kvällstidningar i Sverige felaktigt rapporterat om ”Alver” på Island, och hur dessa har stort inflytande över samhällsplaneringen, bland annat på så sätt att man måste ta hänsyn till dem vid val av bostadsort, placering av hus, planering av industriområden, vägars dragning och mycket annat. Problemet är bara, att den svenska direktöversättningen av ”Elves” på engelska, som ”Huldufolk” på Island en smula felaktigt kommit att kallas, leder tankarna helt fel.

Nej, Nej och åter NEJ !!! – Så här ser INTE de Isländska ”alverna” ut…

Kvällstidningen Expressen skrev till exempel sin egen ”alvartikel”, byggd på mer eller mindre missvisande TT-telegram den 19 Januari, och berättade också om den tidigare parlamentsledamoten för konservativa Självständighetspartiet Árni Johnsen, som för något år sedan körde rätt in i ett friliggande stenblock vid sidan av en väg, och råkade ut för en förskräcklig olycka, vilket han skyllde på ”alverna” (eller rättare sagt Huldufolket inne i stenen)

23 Januari 2015 följde Aftonbladet efter, och genomförde en längre intervju med parlamentsledamoten ifråga. På bild i tidningen visas ”alverna” som små, dvärglika och helt diminutiva varelser, inte olika tomtenissar; men även om man tyvärr kan få se dem avbildade så även på Island (anglosaxisk kulturimperialism har skadat den inhemska kulturen även där) så var det ursprungligen – och före 1900-talet – inte alls så Islänningarna tänkte sig sitt ”Huldufolk” eller ”Det dolda folket” som faktiskt såg ut som normalstora Islänningar, och uppförde sig som du och jag – med andra ord var de nästan helt mänskliga.

Ordet ”alv” associeras nuförtiden mest med Tolkiens och fantasy-litteraturens sockersöta, blonda idealvarelser med spetsiga öron och feminina vanor, men de har ingenting med verklighetens eller den Nordiska Sagans väsen med samma namn att göra, för dessa var inte alls lika endimensionella och stereotypa, och följde ingalunda kristendomens stupida uppdelning i alltigenom ont, eller alltigenom gott.

Forntidens Alver – eller rättare sagt Alfer – för det är så de bör stavas – var fram till medeltiden och ännu längre i Islands historia helt lika människorna, och bodde bland annat inne i gravhögar, klippor eller berg. Det är först på senare tid, som de har tagit mindre stenblock, skogspartier eller till och med enskilda buskar och träd i anspråk, men de tänks då alltid bo under dem, nere i jorden. Vid vissa tider på året, som exempelvis Alfablotet eller vid Allhelgona på Hösten, eller som nu, i Disernas tid, stod gravhögarna öppna, och Alferna kunde gå ut och besöka människorna sent om kvällarna. Man kunde också se dem nattetid, och ibland var gravhögarna upplysta och visade stora fester därinne – gränsen mellan högbor och Alfer, eller Diser var flytande.

De som läst Eddorna och har kunskap om Asatron vet också, att uttrycket ”Asar och Alfer” nämns nästan lika ofta som det likljudande ”Asar och Vaner”, och i vissa Eddakväden, exempelvis Allvismál, finns ordet Vaner knappt ens med, medan ordet ”alfer” helt trätt i dess ställe. Alferna var med andra ord fruktbarhetsgudar, liksom de ännu större och mer namnkunniga Vanernas släkte (Freja, Njord och Frej är nästan de enda namngivna Vaner vi känner till, även om vi inte får glömma Kvaser och andra) och Alfheim, som Frej fick i tandgåva, samt Vanaheim, där hans far Njord föddes, är två riken som ligger nära varandra i det hinsides.

På svenska har vi också kvar ordet Alv, som betecknar det jordlager, som finns alldeles under matjorden, och som innehåller nyttiga mineralämnen, som är nödvändiga för att alla växter och all gröda ska gro och blomstra.

Här finns Alven – den opåverkade mineraljorden…

Forntidens bönder var inte dumma. De visste att det här jordlagret – vari de också begravde sina dödas aska – var av vital betydelse för det växande. ”De små under jorden” som de har kallats på Gotland, ”De underjordiska” som de har kallats i Sydsverige, ”Vättarna” (i Svealand och Bergslagen) – som översätts ”wights” på Engelska – vilket är ett mycket bättre ord för att förklara vad ”alfer” faktiskt är än dessa tramsiga små ”elves” – och inte minst ”Vittrorna” (i Jämtland och övre Norrland) är namn på exakt samma företeelse eller exakt samma varelser, som funnits i folktraditionen över hela norden. Särskilt ”Vittra” traditionen gör ”Alfernas” ursprung hos de döda, själva anfäderna – väldigt tydligt. Som den berömde svenske etnologen Dag Strömbäck (och andra) visat i sin bok ”Den Osynliga Närvaron” var Vittrorna – som alltid tänks människo-stora, eller av övermänsklig styrka och storlek – ett minne av tidigare släktled, och de som först koloniserat Norrlands älvdalar. I Krankmårtenhögen och på andra ställen i Jämtland har man hittat spår av ett blont folk, där meddellängden för män var upp emot 2,10 meter, och för kvinnor ungefär 1,98, så tanken på de resliga vitterkvinnorna, som dansar i skymningen eller syns i skogen nära fäbodar och hus, har en verklig bakgrund..

Före 1900-talets senare hälft tänktes Vittrorna alltid människostora, eller ännu mer högvuxna

Inom parantes sagt finns det många människor i dagens Norrland, som ännu ser vittror och deras närvaro som något självklart. Jag har själv mött flera av dem, och folklivsforskare som Ebbe Schön och andra har identifierat många typer av berättelser och sägner. Tyvärr förminskas och förlöjligas vittrorna ganska ofta nuförtiden, och det har lett till den från sydsverige och Stockholm spridda missuppfattningen, att de är pyttesmå eller dvärglikt förkrympta väsen. Så behöver de inte alls visa sig, även om det är sant; att de sägs förvända synen på folk.

På den Norska sidan av gränsen kallas vittrorna för hulder, vilket inte ska förväxlas med våra svenska Huldror, som alltid är ensamväsen. Det norska ordet leder tankarna till isländskans Huldufolk, som jag nämnde i inledningen till det här inlägget – och ”Hulder” i Norge kan ibland vara av manligt kön, och inte alltid kvinnliga, som hos oss. Även i Norrland har det varit den vackra vitterkvinnan, som stått i centrum för det folkliga berättandet, och föreställningen om vittrorna har blivit uppblandad med den om Skogsrået, som inte finns i Norrländsk tradition, utan bara i bergslagen och vidare söderut.  ”Huld”, ”Hölja”, ”Rå” och ”Råda” är alla ord, som omväxlande kommit att användas om denna grupp varelser, som mycket ofta tänks bo i närheten av mänskliga boplatser, under boningshuset, under ladugården osv. Också själva ”Gårdstomten” – uppkallad efter Tomten, som huset står på – men helt annorlunda än ”Jultomten” är ett väsen av samma slag – han är ju gårdens grundare, den förste bonden på platsen..

”Vittrorna” eller Vättarna eller Huldufolket är alltså samma sak, med olika namn. De är de döda, förfäderna, förmödrarna och alla som tidigare levde på den plats, där vi idag lever. Detta är mycket viktigt att inse. Det är bara med denna insikt inom sig, som man kan förstå ursprunget till folktraditionen, eller ta del av den på ett meningsfullt sätt.

Tron på ”Huldufolk” är ännu levande på Island, mycket mer än i Sverige. Undersökningar från 2007 visar, att bara 13% av folket ansåg Huldufolkets existens för ”omöjlig” medan 62 % ansåg den för ”möjlig”, ”sannolik” eller ”absolut sann” – vilket klart och tydligt visar, hur stor respekten för förfäderna, naturen och landskapet ännu är.

Det är bara på så sätt vi kan förstå den Isländska folktraditionen. Känslan av att historien ännu lever, av att de människor som fanns här före oss fortfarande betyder någonting, och att vi inte får förstöra miljön eller naturen runtomkring oss, är ”Huldufolkets” viktigaste budskap. Det är ett budskap som klingar genom seklen, kanske också här och inte bara i Islands karga natur. Samma budskap finns också i Asatron, och är de folkliga föreställningarnas kärna och mening. Innan naturvetenskapen fanns, innan det fanns radio, tidningar, tv och allting som vi idag tar för givet, gav sig visa män och kvinnor tid att lära de runt omkring sig, och hittade då på ”vittror” och ”vättar” som ett pedagogiskt hjälpmedel… sagorna var med andra ord en allegori, ett hjälpmedel – precis som Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargode i det Isländska Asatrufelagid, förklarade för den brittiska tidningen ”The Guardian” idag..

En svensk, som till och med gjort en hel dokumentärfilm om Huldufolket, och den ännu levande traditionen, är den här mannen – Kristian Erskog från Partille, som intervjuades i en Göteborgs lokaltidning helt nyligen… Det återstår att se, hur nära han kommer sanningen, och om även han kommer till samma slutsats som oss Asatrogna (nej, vi är inte ”Sedgångare”, ”Sengångare”, ”Snedseglare” eller något ditåt) men kanske visas hans nya film av svensk Tv till hösten…

Asatroende Helgar Flygplan på Island (inlägg från 10 April 2015)

23 Mars var en något ovanlig märkesdag för den isländska Asatron. Då helgade världens ende folkvalde Allsherjargodi Hilmar Örn Hilmarsson det nya isländska billighetsflygbolaget WOWs nya  Airbus A321, och gav det namnet ”Freyja” enligt vad ”Morgunbladid” på Island och andra källor rapporterat.Observera att jag skriver just ”helgat” och inte ”välsignat” eller andra kristna ord, för det är så det heter och det är så och bara så själva gärningen skall betecknas i detta sammanhang. På Island är man mycket noga med omsorgen om våra Nordiska språk, och lämnar ingenting åt slumpen.

Asatroende helgar flygplan, men de välsignar inte – för det är skillnad !

Enligt Nordiskt namnskick  uppkallar man vanligen aldrig ett fysiskt föremål, en person eller en företeelse direkt efter namnet på en Gudinna eller en Gud, eftersom det är mycket opraktiskt att göra så. Det har ingenting med hädelse eller liknande att göra, men om en person, ett föremål (som ett trafikflygplan) eller en vara som man kan köpa och sälja hette samma sak som en Gudinna eller Gud, uppstår risk för förväxlingar, och Gudanamnet minskar i värde. När det gäller personer, namngav man i det gamla norden alltid barn till Torbjörn, Torkel (Torkettil) Torarin, Torsten och så vidare, men aldrig någonsin bara Tor, rätt och slätt, eftersom detta vore samma sak som att förväxla Asaguden med Barnet. Kvinnor kunde heta Torkatla, Torborg, Torhild, Tora osv medan man fått namn som Odenkar, Odendisa eller Ingrid (hon som rider på en Ing, om ni vet vad det är för något – annars får ni gå hem och lära er, flickor små !) men aldrig någonsin bara Ing eller Oden. Det har alltid hetat Yngve, ”Ings helighet” och därav fick Ynglingaätten sitt namn, förresten. Mera om nordiskt namnskick kan ni lära er på länken här.

Vad skulle hända om någon i PR syfte uppkallade en Snus-sort efter Jesus eller kanske Mohammed… ? Resultatet skulle kunna bli ett bombattentat, för sådan är Monoteismen… (Vi Asatroende är högst toleranta, även emot namnmissbruk)

 Den nya Airbusmodellen skall inte förväxlas med det olycksplan av modellen Airbus 320 från tyska German Wings som den 27 Mars kraschade i de franska alperna. Modell A321 tar över 200 passagerare och skall användas för resor till Amerika och Europa, vilket är av vitalt intresse för Islands turistnäring.

Ett andra flygplan, med namnet ”Odin” väntas bli levererat till WOW Air inom kort, och det är sedan länge så att flygplan i de Nordiska länderna får Hedniska namn eller fornnordiska beteckningar. SAS, Scandinavian Airlines System, har gjort precis så sedan 1950-talet, och har inte mindre än 144 trafikflygplan i drift, varav över 140 stycken namngivna enligt Nordiskt namnskick.

Idag såg jag också att en hednisk kollega registrerat ”ODIN 1” som registreringsskylt på sin bil, eftersom ”Vanity Plates” eller personligt designade nummerskyltar numera är tillåtna hos den svenska Transportstyrelsen. Här följer en länk till en webbapplikation, där du gratis kan testa vilka Gudanamn eller nummerkombinationer med rent Asatrogna inslag som är lediga, utan att behöva blanda upp med någon inbillad ”fornsed” eller andra störande avarter.

Ett måste för de som vill sprida vår tro – särskilt nu när Asatrufelagid lyckades ovanligt bra med sin senaste PR-kupp…

 

Styrkebesked från Asatron på Island, Oklart om Bloten här i Sverige (inlägg från 1 Juli 2015)

Asatron på Island går från klarhet till klarhet under Asatrúfélagidhs fanor. Den 25 Juni höll man Tingsblot som vanligt, och ända sedan 1972 – eller i mer än 43 år – har man nu varit ett officiellt godkänt religiöst alternativ på Island, med Regeringens godkännande. Den tyska TV kanalen ZDF rapporterade direkt från evenemanget, där barn inte fick närvara, eftersom barnpassning var ordnad. Man läste också ur Hrafnagalder Odins, precis som det gjorts på svenska Midsommarblot – när vi hade värdiga sådana – och allt gick lugnt och värdigt till, som det är och skall vara.

”Sumarblót” på det gamla Island hölls vanligen första fullmånen i Juli månad, vilket i år innebär i morgon, den 2 Juli. Och apropos det här med Tingsordningar – för man måste ha en fast Tingsordning, enligt vilken barn och andra omyndiga inte skall närvara vid själva blotet – vill jag passa på att påminna om en bra uppsats om det gamla Gutnaltinget på Gotland, Gutarnas eget allting, vilket också hölls såhär års, eller strax efter Midsommar. Vid Roma, mitt på ön finns en urgammal tingsplats från åtminstone 500-tal eller ännu äldre i historien, som först på 1000-talet blev kristnad. Från och med då tilläts också kristna präster vara med på ett riktigt Ting, men innan dess var det inte tillåtet för dem att närvara. Förhållandena på ön blev också sämre och mindre jämlika sedan mäktiga jordägare infört kristendom, vet forskare idag; men Gotland behöll också långt fram på medeltiden sin karaktär av en självständig bonderepublik.

Vad Sverige i övrigt beträffar, är det ganska illa ställt med bloten ibland. Det gäller främst de få och små sammankomster, diverse ”fornsedare” och andra grupper håller. Här finns det åtskilliga oklarheter kring vad man menar, och vad man egentligen vill åstadkomma. Som jag berättat har det redan inträffat, att ledande figurer inom denna rörelse fått sina hem genomsökta av Polis pga misstänkt droginnehav, och eftersom man inte har någon nolltolerans emot droger – vilket borde vara en fullkomlig självklarhet – liksom på Island så svävar ”fornsederiet” ofta på målet, både i detta och andra hänseenden.

Själv anser jag att droger inte har det minsta med andlighet eller religion att göra.

Man må vara kristen, muslim, mosaisk trosbekännare, Asatroende eller vad som helst, men sådant som droger och skrikande småbarn skall inte behöva finnas på några Årsting och andra sammankomster att göra – låt oss fastslå det en gång för alla. På Island har man enkla, klara regler som styr det här – och dem bryter man heller inte emot, men det går åtskilligt annorlunda till i Sverige, där diverse ”flum”, oklara ”förnimmelser” och mycket new age ofta får råda – vilket är synd. När det går så långt som att Polis i vårt land måste ingripa emot de som ska vara ”ledare” eller kalla sig ”Godar” och tydligen även utsätta dessa för husrannsakan, ”hembesök” eller motsvarande så vill jag inte vara med – det är allt jag säger.

Det finns värdigare blot, som sagt – och på den tiden när Sverige hade ett fungerande Asatrosamfund och jag själv höll i dem, förekom inget sådant.

På Island håller man fortfarande Asatrons fanor högt, som synes, och där går allt värdigare och bättre till än i Sverige – även om vi för vår del fortfarande håller värdiga, enkla och klara blot här med – i helt andra samfund och föreningar än de som ägnar sig åt ”fornsederi”

Vid Alvablot – spännande timslång dokumentär om Alfer och Huldufolk på Island (inlägg från 2015-10-29)

Jag har redan förklarat vad Alvablot är för någonting i ett tidigare inlägg, och varför de kristna inte var först med ”Allhelgona” eftersom de bara stal en ursprunglig, Nordisk sedvänja och försökte ge den en kristen prägel, när vi nu fortfarande firar en stor högtid för våra bortgångna kära och anhöriga om höstarna – det har faktiskt varit en obruten tradition i mer än tusen år, enligt vad en del anser. Också på Island finns det moderna människor och ett modernt samhälle som har bibehållit sin tro och obrutna traditioner på ett oerhört mycket starkare och medvetnare sätt än vad vi gjort här i Sverige.

En av mina många kontakter inom den svenska Hedniska Världen sände mig igår denna länk till en mer än 72 minuter lång dokumentärfilm, som är mycket, mycket sevärd.

Tyvärr kan jag inte dela den här, så ni får följa den aktuella länken genom att klicka på den här ovan.

Filmen ”Huldufolk 102” hade premiär redan 2006, och berättar i okonstlad och naturlig dokumentär filmstil om hur tron på Alferna, eller ”Huldufolket” – det gömda folk som också är förfäderna – genomsyrar hela det moderna Island av idag. Både kristna präster, kända filmmakare och kulturpersonligheter som Hrafn Gunnlaugson, verkliga Asatroende (inga påstådda ”fornsedare” för sådant patrask finns inte på Island !) fiskare, skolbarn, bönder, stadsbor och islänningar i alla åldrar intervjuas i denna film, liksom folklivsforskare och personer från länder utanför island, som kommenterar vad som är en levande tro i motsats till en död sed, som vissa knäppskallar och foliehattar här i Sverige går runt och kallar ”forn”, helt utan att veta vad de egentligen pysslar med, förutom ett ändlöst politiserande.

Den här filmen politiserar inte alls, och spekulerar inte heller. Det är just det som gör den så vederhäftig.

Sed betyder en död upprepning, eller något man bara gör av gammal vana, slentrian nästan, som i uttrycken ”seder och bruk” eller ”ha för sed” att göra något. Men det är inte alls detsamma som tro, eller en levande kultur, en levande religion. Det är därför allt fler och fler Hedningar i dagens Sverige – liksom på Island och i den övriga Världen helt förkastar termen ”forn sed” eftersom den är gravt missvisande, och inte alls täcker in vad de själva anser om livet eller tillvaron.

Kanske sätter en del svenskar fortfarande ut gröt till Tomten vid Jul, men nästan ingen som gör så tror att där finns någotslags mottagande kraft på andra sidan, och så gott som ingen känner längre till att den grå gamle Nordiske gårdstomten – till skillnad från Jultomten är han ju den ursprunglige gårdsgrundaren, den ursprunglige brukaren och ägaren av just själva tomten och tomtmarken, vars personifikation han också på sätt och vis är. Islänningarna däremot tror att det finns en osynlig närvaro, fast den kanske inte kan förklaras i vetenskapliga termer – och skiljer mycket noga på Huldufolk och Alfer (ej att förväxla med fantasy-litteraturens ”alver” och annat fantasteri) å den ena sidan, och färgglada ”Jolarsveinnir” (som Jultomtarna heter på Island) å den andra sidan – för det är heller inte samma sak, och inget man ska blanda samman.

Dokumentärfilmen tar varken ställning för eller emot, men presenterar Islänningarnas tro och kultur som den är. De flesta anser i alla fall, att Huldufolk är en klar möjlighet, och att de kanske finns, även om cirka 10 % inte säger sig tro på deras existens alls, och ungefär 20 % faktiskt är bergfast övertygade om att de existerar.

Beror det hela på det jordmagnetiska fältet, som är ovanligt aktivt vid vulkanism, som det finns mycket av på Island ? Beror det på det faktum att även om vetenskapen kan förklara mycket, så finns det saker kvar att upptäcka, som mänskligheten inte kan förklara på nuvarande stadium i utvecklingen, men som vi och även djuren ibland känner på oss ? Och använder vi alltid – i vardagstillvaron – ens den fulla kapaciteten hos våra hjärnor ??

Ingen av de isländska röster vi hör i dokumentären ”slår över” eller går för långt i riktning emot fundamentalism, eller ”fornsederi”. Den osynliga närvaron av naturen och förfäderna accepteras som en del av vardagen, och om den har någon politisk påverkan alls så syns det när man bygger bostadsområden och vägar runt om, och inte tvärs över värdefulla naturminnesmärken eller stenar. En Irländsk professor får på filmen kommentera dessa kommunalpolitiska märkvärdigheter, och man kan jämföra med den svenske folkloristen Dag Strömbäcks berömda bok ”Den Osynliga Närvaron” som bland annat tar upp tron på vittror och huldror i det svenska Norrland, som den faktiskt såg ut i början av 1900-talet. Jag själv har i den här bloggen rapporterat om vissa problem med den moderna E4:ans sträckning vid Söderhamn och Gävle, så precis samma fenomen finns faktiskt här i dagens Sverige.

Man frågar en liten skolpojke om han sett Huldufolk. Svaret blir ett övertygat ja. Men, frågar de sedan om Huldufolket gjort något särskilt eller sagt något, så svarar han storskrattande genast ”Nej!” För – det kan ju minsta barn förstå – minsta barn på Island i alla fall – varför skulle Huldufolket alls säga eller göra något ? De finns ju bara där i alla fall, helt naturligt, ja som den naturligaste sak i Världen, och att då ens tro att de skulle komma med något särskilt budskap, annat än i rena undantagsfall eller nödsituationer – nej det vore ju bara för groteskt… Här förekommer inget ”Newageri”.

Också representanter för den Lutheranska Kyrkan på Island uttalar sig, och menar att de kristna fått ändra sin attityd, för att ens vara kvar på ön. De kan inte som i Sverige och resten av Norden sätta upp en totalitär människosyn, fortsätta mässa och missionera och tvinga sin tro på folket. Istället får de erkänna Huldufolket som en realitet, och Asatro och Hedendom finns kvar i kulturen – som en del av Islands folksjäl. Många av de Islänningar som intervjuas i filmen säger att de inte är kristna alls, och inte vill vara det heller. Och det får kyrkan acceptera.

På Island finns ingen Antje Jackélen. Ingen DDR-kyrka, eller något kristet Stasi.

Där trampar man inte på den inhemska, nationella kulturen på det närmast rasistiska sätt som man gör här i Sverige, om och om och om igen – och därför råder frid – utan rasism – på Island.

Ifall jag nu ska politisera en smula, alltså. Där det finns Asatro, finns också öppenhet, säger Hrafn Gunnlaugsson, skapare av den berömda isländska actionfilmen ”Korpen Flyger” vars ord får avsluta hela dokumentären. Och det är summan av alltsammans. Här behövs inget kristet helvete, inga djävlar, ingen himmel – men bara en närvaro, som sträcker sig både framåt i tiden och bakåt så långt någon kan minnas, ja längre bakåt och framåt än de flesta kan se..

Varför inte se på såväl döden som livet som högst naturliga och enkla ting, helt utan alla dessa Kristna och islamistiska griller… ?

I vilket det GÅR TROLL I BBC:s reportage från Island… (inlägg från 2015-11-10)

Jag tog upp Alvablotet och den isländska tron på Huldufolk, eller det ”gömda folk” som egentligen är de avlidnas skuggor eller vålnader i ett tidigare inlägg. Över 40 % eller kanske mer än hälften av alla moderna Islänningar tror enligt undersökningar från 2012-2014 på dessa varsel som en bokstavlig realitet, och inte ens den lokala Lutheranska kyrkan uppger sig ha något problem med den saken, för man erkänner åtminstone  möjligheten att det kan förhålla sig på det viset, även om empiriskt belagda vetenskapliga bevis inte har framkommit. Asatron på Island har fascinerat en hel del filmmakare från England och övriga utlandet, och även BBC har sänt en hel del dokumentärfilmer, som tar upp det Isländska landskapet, naturen, kulturen och då speciellt Asatron – som finns kvar än idag – och närliggande ämnen.

Nu har ännu en dokumentär – den här gången om troll och jättar – sett dagens ljus hos BBC.

”Vi fann en djupare sanning” säger BBC:s reporter Melissa Hogenboom. I reportaget förklaras att ingen tror på troll eller jättar på samma sätt som man tror på Huldufolket eller Alferna och Asarna  – dumheter om ”forn sed”, Rökkatro och andra avarter kan man därför helt glömma – men som metaforer i landskapet, som en del av hela kulturen och kulturhistorien anknuten till de platser man kan se och uppleva, förklarar Islänningarna för den brittiska statstelevisionen, har också legender och sagor absolut ett värde – och det vill till att de inte förvanskas eller förfalskas.

Sverige är inte intressant för BBC eller internationella TV-bolag med gott rykte, verkar det. Här görs inga motsvarande dokumentärfilmer med hög kvalitet eller verifierat faktamässigt innehåll. Den inhemska kulturen anses utdöd, och motarbetas ibland aktivt av myndigheterna. De enda troll som finns här, finns nog inte i form av Raukar eller lavafält (man kan hitta motsvarigheter till Hobergsgubben också på Island) utan i form av kristna hat-sajter på Internet, där det om och om igen förklaras, att den Nordiska kulturen skulle vara mindervärdig, och att den måste utplånas.

Trolska lava ”hraunar” på Island

Ren rasism, riktad emot Nordbor och svenskar, med andra ord. Även myndigheter, som det mycket märkliga ”Forum för Levande Historia” har på sista tiden spätt på dessa rasistiska uttalanden, ungefär som om man verkligen trodde, att just svenskarna av alla folk skulle vara sämre än alla andra, och till skillnad från alla andra urbefolkningar runt om i Världen vara helt ur stånd att skapa någonting själva.

I vår omvärld tar man nu klart avstånd ifrån den sortens kristna fördomar, i alla fall vad Island angår. i Storbritannien ser man Island som ett nära grannland, och kanhända intressantare än de andra nordiska länderna, och förmodligen ligger det mycket i den analysen.

Ebbe Schön och andra svenska forskare har dokumenterat hundratals sidor med autentiska svenska troll – ej nätbundna, som de kristna ! – från alla landets 24 landskap, och utgör en kulturgärning… samt ett motbevis…

Mer än 160 sidors dokumentation om fenomenet från svensk synvinkel…

Isländska Asatrufélagidh utlyser ”Landvaettirblót” till den 1 December (inlägg från 2015-11-23)

Mycket kan hända i denna den Monoteistiska terrorns tider. ”We still live in the Burning times” som Engelskspråkiga Hedningar och Wiccaner brukar säga, för Kristendom och Islam ger oss ingen frid, och heller ingen fred på Jorden. Ständigt får vi kämpa för vår överlevnad, och för vår existens som Hedningar. Det Isländska Asatrufélagid har utlyst ett Landvaettirblót, eller ett Blot för att hylla Landvättarna till den 1 December, och det kommer att hållas samtidigt på minst 4 olika platser på Island den aktuella dagen…

Olaf Saga Tryggvasonar berättar om hur den nyligen kristnade Kung Harald Blåtand en gång smidde ränker för att kunna tilltvinga sig Island, och göra slut på alla Islänningars frihet. han sände ut en magiker, som förvandlade sig till en Val och först simmade upp till Islands nordkust, men där fick han se Landvättarna, som värnade landet – och hur en hel här av både stora och små väsen stod redo i varje klippskränt och bergsskreva.

Så simmade fienden in i Vopnafjördur och försökte gå i land där, men då kom en väldig drake flygande ned från fjällen och motade bort honom ! Nu fortsatte fienden till Eyafjördur, men där gick det lika illa, för en jättelik örn kom nedsvepande från himlen, och efter den följde alla himlens fåglar, som hackade och bet på valen så svårt, att den fick fly igen. Så sam valen iväg till Breiðafjörður i Västbygderna, och trodde att den skulle kunna fortsätta med sitt spionage där, för att hitta den svaga punkten och få en infallsport, så att Islänningarna skulle låta sig knäckas.

Också det Isländska 100-kronors myntet innehåller än idag en Drake, en Örn, en Tjur och en Bergrese, till minne av Landvättarnas tappra anförare…

Men se – det gick inte alls ! Nu möttes fienden av en enorm, vrålande Tjur, med massor av landvättar i släptåg. Valen retirerade, och simmade söderut förbi Reykjarnes, där Reykjavik nu ligger, men där kom en stor Bergrese – en gammal man, med stav i hand – och motade bort valen för den fjärde och sista gången. Så sam den längs hela sydkusten och ostkusten, men ingenstans hittade den en enda hamn där ens ett enstaka långskepp kunde lägga till, och ingenting ingenting blev av med den kristna dräggens erövring av Island den gången…

Tittar man närmare på det Isländska Riksvapnet som det ser ut än idag, ska man också hitta de fyra Landvättarna, och Island var en gång indelat i Fyra Fjärdingar eller län, där varje län i sin tur var indelat i tre tridjungar eller Hedniska Godord. Så är det i viss mån än, för de Isländska Hedningarna och de Asatroende firar nu i alla fyra väderstreck sitt lands frihet, och vaksamhet. Våld och hemska terrordåd har ju redan drabbat Paris, och stor oreda råder också i Sverige, Belgien och många andra länder, så nog finns det skäl att lugna sinnena med ett blot, och värna det egna landet först och främst !

”Gammur” eller Örnen, kan också symboliseras av en Gam, och ”Gridungr” som är Tjurens namn, kommer egentligen av ordet ”Grid” som betyder fast gräns.

Att värna de fasta gränserna, och dra en skarp gräns mellan vad som är lagligt och vad som är olagligt, är särskilt viktigt i dessa tider. Den som bryter Landvättarnas frid, och den som tar till vapen emot själva lagen, ska inte få komma in i landet, men de som kommer i frid, och som skyddssökande kan kanske få plats – om de sköter sig !

Islands Landvättar är stränga, men rättvisa…

Hur gör man förresten när man Blotar ? – Ja, jag har redan många gånger förklarat vad ett blot är för någonting – se min text om Gåsablotet från början av denna månad.

Men vi hedningar BER ALDRIG till våra Gudar. ”Gåva Kräver, att Gengåva Gives” står det i Hávamál.

Just så är det också. För att få någonting av Gudarna och Makterna, kan du inte bara stå och be om en massa, helt gratis. Du kan inte ligga där och ödmjuka dig, eller kräla i stoftet inför någon gud, som de kristna. Nej – du måste arbeta. Vill du ha något av makterna, kanske du skall ge en fest till deras ära, eller först utföra goda gärningar, som makterna skulle se som positiva, och ställa sig bakom. Du måste satsa av din egen kraft, tid och energi för att få något av naturen – och så är det med alla makter som finns i den.

Här finns ingen automatisk ”tryck på knappen frälsning” eller någotslags messias, som hela tiden kommer och hjälper just dig, alldeles gratis, medan du bara sitter passiv och inte gör någonting för människor omkring dig, eller din planet.

Asatro är ingen religion som uppmuntrar passivitet, ”jag ska ha” mentalitet eller krälande i stoftet med sk ”bön”. Här måste var och en stå upp för sig själv och börja ARBETA – alla kan bidra med något, ifall man bara vill. (”Det ska man finna, om noga oss själva vi granska, att ingen är fri från fel – men ingen är så usel, att han till intet duger” – citat från Hávamál)

Eller – som det står i det Norska Tryggdarmál eller Fridsedskvädet. ”Kristna män kryper och krälar till kyrka – Hedna män går fria och stolta till Tinget”. I gamla tider talade man om att vara Fulltrui till makterna, eller att ge dem sin fulla tro. Det innebar att man stod i ett förtroendefullt förhållande till en Gud, Gudinna eller kanske en Landvätte. Då blotade man ofta, och gav ofta av sig själv till andra – men man gav inte bort saker gratis. Tankar, ord och gärningar – har någon sagt – är det bästa blotet, liksom att stå upp för sig själv och sitt land.

Kanhända är det därför, som man nu väljer att Ära Landvättarna, och styrka dem. Ingen officiell anledning eller någon press-release har märkts eller hörts från Island ännu, men som jag själv tolkar det, är det alltså detta som kan vara anledningen – jag säger inte att jag måste ha rätt – men Asatroende Hedning förblir jag, och det är väl många med mig.

Frihet att leva – Frihet att älska – Frihet att skapa – LÅT OSS FÖRBLI HEDNINGAR !!

Ny Katolsk skandal på Island: Kristna övergrepp, misshandel och våldtäkter på barn… (inlägg från 2015-12-17)

Islandsbloggen tog idag upp hur Alltinget, Islands Parlament, idag införde en ny lag som ger kristendomens och katolicismens offer på ön rätt till ersättning. Några sådana lagar finns förstås inte i Sverige, där de kristna fortsätter som vanligt, men tidigare i år avslöjades det hur den katolske Ärkebiskopen i Norge arresterats, sedan katolikerna i Norge på falska grunder lurat till sig över 50 miljon NOK i statliga bidrag.

I årtionden var sexuella övergrepp, mobbning och fysiska bestraffningar en del i vardagen på den katolska skolan Landakotsskóli i Reykjavík. Katolska kyrkan har aldrig tagit på sig något ansvar för övergreppen. Länge gick det i Reykjavík rykten om våldtäkter och tortyrliknande misshandel mot elever. 2011 bröt Ísleifur Friðriksson – ett av offren – tystnaden i en intervju i Fréttatíminn. Hans berättelse följdes av en lång rad nya offer och vittnen som trädde fram och berättade om systematiska övergrepp i den katolska skolan.

Ett SKRÄCKENS HUS i Reykjavik – den katolska kyrkan… som inte borde finnas där överhuvudtaget…

Mellan 1959 och 1984 utsattes minst 29 elever i Landakotsskóli för olika typer av fysiska och psykiska övergrepp. Det handlade om allt från våldtäkter till prygling. I centrum för övergreppen stod pastorn Ágúst Georg – som också fungerade som rektor – och läraren Margrét Müller. Tillsammans och var för sig utsatte de elever för systematiska övergrepp med sadistiska inslag. Biskopar och andra personer i ledande befattningar struntade i att utreda allvarliga anklagelser om övergrepp. I stället försökte de tysta ned anklagelserna. Islandsbloggen skriver att ”Flera av anmälarna hotades med repressalier och pekades ut som psykiskt sjuka.”

Detta mönster känns tydligt igen, till och med från länder så långt bort som Australien, och alla andra länder där den katolska kyrkan tillåts verka. Gång på gång går det såhär, och trots prästernas försök att dölja alltsammans, kommer bevisen förr eller senare fram.. I Sverige, däremot, sopas avslöjandena under mattan, eftersom flera av Dagens Nyheters ledarskribenter som bekant själva är katoliker, och bara den ”kristna versionen” av händelserna tillåts komma fram i media.

År efter år ska undervisningen ha präglats av samma sadistiska natur. Paret ska främst ha riktat in sig på svaga elever.

De utsatta eleverna kunde ibland bli offer för parets övergrepp flera gånger i veckan. Pastor Georg brukade, enligt samstämmiga vittnesuppgifter, ta med sig en pojke eller flicka in på toaletten eller något annat enskilt rum. Där började han att förgripa sig på eleverna genom att smeka dem utanpå kläderna. Han tvingade dem därefter att klä av sig. Därefter tvingades eleverna att antingen utföra oralsex eller onanera åt honom. Ibland onanerade han själv medan han tafsade på eleverna. Vid andra tillfällen lade han dem i sitt knä och slog dem på stjärten. Där brukade han också stoppa upp fingrar i elevernas ändtarm och slida. Innan de gick kunde eleverna få med sig läsk eller godis.

Margrét ska vid flera tillfällen ha tvingat pojkar att klä av sig inför varandra och ta varandra på könsorganen. Hon ska ha slagit deras könsorgan med pekpinnen och tvingat dem till oralsex. Hon ska även ha fört upp sina fingrar i pojkarnas ändtarmar tills det började blöda. Margrét kunde också dra runt pojkarna genom lärarbostaden i deras könsorgan.

Ofta genomförde Margrét och Georg övergreppen tillsammans. Om någon elev undrade varför de utsattes för övergrepp blev svaret att de antingen misskött sig i hemmet eller i skolan och att de därför behövde bestraffas.

”Jag trodde att jag skulle dö, så jag bestämde mig för att göra allt som jag kunde för att behaga dem, men det tjänade inget till. Oavsett hur jag försökte att förbättra mig kunde jag aldrig behaga dem.”

Flera tidigare biskopar anses enligt utredarna ha brustit i ansvar. Alfred Jolson, som var biskop mellan 1988 och 1994, ska vid tre tillfällen ha struntat i sina skyldigheter att låta undersöka uppgifter om övergrepp. I stället såg han till att inga papper om misstankarna bevarades. Jóhannes Gijsen, som var biskop mellan 1996 och 2007, förstörde handlingar som hans företrädare hade beslutat skulle bevaras. Även dessa handlingar gällde misstänkta övergrepp från kyrkans anställda. Vid ytterligare tre tillfällen ska även Jóhannes Gijsen ha brutit mot sina skyldigheter genom att inte registrera eller utreda uppgifter om övergrepp. Denna skyldighet ska även den nuvarande biskopen, Pétur Bürcher, ha försummat vid ett tillfälle. Det gällde då uppgifter om att en präst förgripit sig på ett barn.

En kvinna berättar i Fréttatíminn att prästen utsatte henne för övergrepp i tre års tid. Det började när hon var tio år. Prästen kallade henne ständigt till sin bostad där han tafsade på henne och tvingade henne att titta på när han onanerade. Hon fick veta att hennes mamma, som var svårt sjuk, skulle dö om hon berättade för någon. Vad som skedde i prästbostaden skulle vara en hemlighet mellan henne och gud.

Under ett sommarläger protesterade hon när prästen ännu en gång försökte klä av henne naken. ”Du kommer alltid att vara en idiot”, ska prästen då ha sagt och sedan ha kastat ut henne.

När prästen något år senare ringde föräldrarna och uppmanade dem att skicka henne till honom för extralektioner i matematik berättade hon för föräldrarna om övergreppen. Pappan blev så ilsken att han sökte upp biskopen och berättade vad dottern nyss avslöjat. Kyrkans reaktion var tystnad. Pappan gick aldrig i kyrkan efter det.

”Hur många Islänningar under 25 år tror att ”Gud” skapade Världen…. ?” (inlägg från 18 Januari 2016)

Tidningen ”Iceland Magazine” redogjorde för fyra dagar sedan för en ny opinionsundersökning, som Islands Etiska Humanistförbund skall ha genomfört. Det visar sig att 0,0 % dvs ingen, inte en enda person, ingen alls eller inga Islänningar under 25 år längre tror på Kristendomen, i alla fall inte den kristna föreställningen om att ”gud” ska ha skapat världen, och inte mindre än 78 % av Islänningarna är nu emot tanken på en Statskyrka. Tyvärr är den Evangelisk Lutheranska kyrkan fortfarande Statsreligion på Island, och sorgligt nog har man som bekant inte avskaffat kristendomen som statsreligion i Norge heller – men i Sverige avskaffades alla ”Statsreligioner” redan år 2000.

Ett lyckligt land, där ingen vill låta sig styras av ”Gud” längre

Istället tror nu 93.9% av alla islänningar under 25 år på den gängse Naturvetenskapliga förklaringen, dvs Universum tillkom genom ”Big Bang” – och den förklaringen motsägs inte heller av vad Asatron lär ut. Enligt Asatron uppstod nämligen Världsalltet ur ett gapande svalg, när en gnista tändes i ”Ginnungagap”. Ur denna enda gnista föddes så varmt och kallt, uppåt och nedåt och alla andra fysiska egenskaper – ”Aur var alda, tha ekki vara var” skriver Voluspá en smula kryptiskt.

Nuförtiden säger fysikerna, att en ”ur-atom” eller rättare sagt en väldigt tät massa av sub-atomära partiklar klövs inom bråkdelar av en nanosekund, eller ett enda ögonblick då ”icke vara var” – och det betyder nästan samma sak. ”Aur” betyder grus, ör, materia av något slag, och ”alda” kommer av ordet Öld, som betyder ålder, och betyder ”allra först, från första början, allra allra äldst” – i detta fall innan tiden ens började.

Och då fanns heller inga Gudar eller andra varelser av något slag – enligt Asatrons sätt att se.

Kort sagt – den moderna fysikens ”skapelseberättelse” stämmer ovanligt väl med den som just våra förfäder lade fram för flera tusen år sedan, av en eller annan anledning – och det är fortfarande den berättelsen – men omgjord till modern vetenskap – som de flesta av oss går runt och tror på…

Fascinerande, eller hur ?

Ginnungagap finns fortfarande därute…

Hel förbjudet som egennamn på Island – Ny namnlag i Sverige (inlägg från 27 Januari 2017)

En annan av mina gamla parhästar på internet är Islandsbloggen, som rapporterar korrekt och sakligt från ett av våra närmaste grannländer, som våra politiker och vårt eget folk sorgligt nog verkar ha glömt bort. Där har den vilt Pokemon-spelande gamle fd. Socialdemokratiske Partiordföranden Håkan Juholt – om nu någon alls minns honom – nyss utsetts till Sveriges Ambassadör i Reykjavik, vet Islandsbloggen att berätta. En gång i tiden – eller rättare sagt bara för några år sedan – skulle ”Nomenklaturan” eller Svensk Socialdemokrati utse Håkan Juholt till Sveriges Statsminister, men han visade sig hastigt och lustigt lika olämplig på den posten som Donald Trump på Presidentplats i USA, och nu har herr Juholt bokstavligt talat fått dra åt Häcklefjäll, eller rättare sagt hamnat där han kan se Vulkanen Hekla, vilket de kristna i USA ännu lär anse vara en nedgång till det allra yttersta och nedersta Helvetet…

Gammal karta, som visar Helvetets, Heklas eller Häcklefjälls geografiska belägenhet. Observera att Eyafjallajökull, som 2011 störde ut alla flygförbindelser över Atlanten också finns med på kartan, liksom vita falkar och Vacca Marinae, alltså Rans och Ägirs havsboskap, som ibland kommer upp och betar på land…

Samtidigt med detta har Sverige från 2017-01-01 fått en ny Namnlag, vilket inga ”gammelmedia” i Sverige ens observerat. Och på Island är det numera enligt Myndighetsbeslut förbjudet att uppkalla barn efter Hel, dödsrikets gudinna.  Mannanafnanefnd, den Isländska Nämnd som beslutar i frågan, är helt på det klara med att ett sådant namn är anstötligt, och inte följer Nordiskt Namnskick. Hel ingår ju i ordet Helviti, vilket är en mycket grov svordom på Isländska, och av uppenbara skäl får Isländskor inte döpa sina döttrar till exempelvis Satana, Stol eller Bord heller.

I Sverige vimlar det numera av personer, som går runt och kallar sig saker som ”Snurre El Humid Satansson” (jodå, El Humid betyder ”den fuktige” och denna person finns faktiskt på riktigt) liksom den amerikan vid namn Zeke Zzzzyzypt, (med fyra zäta) som tog sig det namnet enbart därför att han ville komma med i Guiness rekordbok och dessutom stå sist i telefonkatalogen liksom på sin tid Lasse Gurra Aktersnurra och andra lokala kändisar… Efternamnet ”Stillborn” som betyder ”Dödfödd” på Engelska, förbjöds dock redan på 1950-talet…

De föräldrar som är dumma nog att missbruka Asar och Vaners namn kan snart få bli varse hur Gudarna tar sina barn till sig…

Dessutom upphör jag aldrig att förvånas över hur diverse ”fornsedare” och annat patrask här hemma i Sverige fortsätter att missbruka namnen på de Gudar de anser sig ära. Enligt Nordiskt Namnskick uppkallade man aldrig, aldrig någonsin en vanlig människa efter en Gud, eller benämnde en dödlig med en Gudomlighets namn. En person kunde heta Torbjörn,Torleif,Torkel, Torsten,Thorgunna, Torgny, Turid, Thordis eller möjligen Tora, men aldrig, aldrig någonsin bara Tor, eftersom det inbjuder till rena förväxlingar och förvanskningar.

Så var det även i det gamla Rom och Grekland, och det värsta man kunde begå där var det som kallades Hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, ifall man var en sådan idiot, att man vågade jämföra sig själv eller sina barn med en Gud. Sådant kunde sluta med att man drabbades av Nemesis, eller Gudarnas rättvisa hämnd…

Eftersom Asar och Vaner är centrala begrepp i den Nordiska Kulturen, fodrar vanlig hyfs och mellanmänsklig respekt att man inte sätter en människa i gudomens ställe, för då blir allt fel. Tänk efter själva ! Det värsta en förälder kan göra emot sitt eget barn och sin egen avkomma, är att ge sitt barn ett namn som det inte kan bära. Att döpa sina döttrar till namn som ”Freja” eller ”Idun” är ytterst fåfängt, och dessutom andefattigt, korkat och korttänkt, för vad händer om lilla Freja – när hon växer upp – inte alls kan eller vill vara någon Freja längre… Att ett helt liv igenom tvingas förkroppsliga kärlekens eller sexualitetens gudinna är inte särskilt lätt eller trevligt för det barnet, och inte heller blir det några bra eller välartade, sunda individer som döps till Loke – vi Asatroende och Hedningar döper för det första aldrig, aldrig någonsin – vi ”namnger” inte heller – men däremot Knäsätter vi våra barn – för så heter det – och som sagt förvånar det mig storligen, hur vissa individer kan gå runt och låtsas representera någon ”forn sed” och kalla sig saker typ Ernest Oden Carlsson, och på så vis utge sig själva för att vara gudar.

Det är inte särskilt bra eller ödmjukt, det är allt jag säger.

Den nya namnlagen i Sverige bestämmer bland annat att man kan ha förverka rätten till ett förnamn eller efternamn, om man missbrukat det.

4 § En person får byta till ett nybildat efternamn endast om namnet inte
1. används som förnamn,
2. består av mer än ett ord,
3. kan väcka anstöt,
4. kan antas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller
5. av någon annan anledning är olämpligt som efternamn.

15 § Om inte annat följer av 16-19 §§, får en person endast byta till ett efternamn som inte kan förväxlas med
1. ett efternamn som någon annan lagligen bär,
2. ett historiskt känt efternamn som har burits av en utdöd släkt,
3. ett allmänt känt utländskt efternamn,
4. någon annans allmänt kända konstnärsnamn eller ett likartat namn,
5. en beteckning för en stiftelse, en ideell förening eller en liknande sammanslutning,
6. någon annans i Sverige skyddade näringskännetecken eller varukännetecken, eller
7. något som finns i ett litterärt eller konstnärligt verk och som kränker någon annans upphovsrätt till verket.

28 § Som förnamn får endast förvärvas ett namn som inte
1. kan väcka anstöt,
2. kan antas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller
3. av någon annan anledning är olämpligt som förnamn.

Så säger faktiskt lagarna i vårt land, sedan detta årsskifte. Hur lagen tolkas bestäms visserligen av praxisen hos våra Domstolar och övriga rättsvårdande myndigheter, liksom Namnnämnden på Island, men själv skulle jag vilja hävda, att Namn på Gudar, föremål eller saker är olämpliga som namn på människor, av alldeles förnuftsmässigt uppenbara skäl.

Det går inte att döpa ett barn till saker som ”stol” eller ”bord” eller ens att använda ”Traktora” som flicknamn, eftersom man i så fall inte vet, om det är föremålet bord, stol respektive traktor eller personen man menar, och då egennamn är ganska centrala i alla kulturer, skulle det vara ren hybris eller klockren idioti att gå runt och kalla sig ”Picasso Andersson” eller ”Winston Churchill Lundström”, ”Göteborgs Centralstation” (inarbetat varumärke och namn på en plats) eller något liknande… Förmodligen vore det inte heller bra för någons identitet eller självkänsla att heta så..

Vilken sorts föräldrar skulle vilja benämna sina egna barn efter Lokes avföda ?

Ok, jag vet mycket väl om att i vissa kulturer kan personer gå runt och heta saker som ”Mohammed” eller ”Jesus” till exempel – utan att det väcker särdeles anstöt – men vad skulle hända med en person boende i Malmö, 2017 som döpte sin hund till Mohammed – vad tror ni ?

Vore det alls lämpligt, eller ett tecken på mellanfolklig förståelse ?

I vissa kulturer följer stränga straff på sådant. Och folk har stenats till döds för mindre saker än så.

Nu är vi hedningar i Norden jämförelsevis toleranta, och våra lagar föreskriver inte andra straff än att man blir fråntagen själva rätten att missbruka namnet av Staten – ingen behöver dräpas, stenas till döds eller korsfästas – som hos de kristna – för den sakens skull…

Men ändå, tänk efter !

Jag vet inte hur många fullkomligt idiotiska mail jag fått till den här bloggen från människor som skriver saker i stil med ”puss på Nosen från min Kisse Oden (som bara har ett öga)” och detta är inte 12-åriga småflickor, utan ”vuxna” kvinnor, som skriver på det viset. Jag blir inte glad av sådant, eftersom jag faktiskt tar min religion eller min livsfilosofi på allvar, om nu någon råkar undra. Dessutom är jag – som alla vet – en verkligt ”osnäll” person, för oavsett om det rör sig om klantskallar, kladdsockar (som så att säga har otur när de tänker, ifall de nu alls gör det) eller verkliga skitstövlar, till exempel, så har jag inget tålamod med de här personerna längre.

Skulle någon egentligen kunna heta Gullveig, alltså Girigheten eller Guldtörsten, Freja i hennes allra mörkaste och mest destruktiva aspekt.. ? Ett sådant namn kan vara svårt att bära, och det är inte alla som klarar av det…

Min stackars gamla mor berättade en historia om hur en av hennes väninnor (86 år) hamnade på sjukhus för en tid sedan, och skulle opereras för grå starr. ”Ah dy vet Tanten ba va ?” sa det unga utländska vårdbiträdet, som satt i kassan. ”Asså det blir bra snart, för snart kommer Jesus och hämtar dig” och väninnan – som inte ville dö ibland kristna människor – det vill allt färre och färre av oss i Sverige – tänkte, att nu djävlar är det klippt, snart lever jag inte mera – men det visade sig att det var den spansktalande vaktmästaren Jesus, alltså inte frälsaren Jesus kristus som skulle komma och föra bort väninnan – till taxistationen utanför, inte dödsriket…

Förväxlingar mellan människor och teologiska begrepp är – som jag skrivit – inte bra – och det är sensmoralen i denna historia.

 

Få sångare torde kunna avbilda sig själva som Oden, med Gere och Freke. Här var en som kunde, men han tillhör undantagen…

 

Island hednas sakta, men grundligt… (inlägg från 19 januari 2018)

Ifrån Island kommer nu en rapport som avslöjar, att 0.0 % av alla islänningar under 25 år tror att ”gud”, alias JHVH-1 eller Allah har skapat Världen. En ny stark generation med sunda levnadsvanor har vuxit upp, som säger NEJ till allt det Monoteistiska och Abrahamitiska tramset från Mellersta Österns öknar.  Istället tror 93.5 % av de unga islänningarna på den moderna fysikens förklaring, eller ”Big Bang” teorin, som också står i samklang med Asatron, som ju lär ut att en gnista uppstod i Ginnungagap, och ur den gnistan föddes Muspelheim och Nifelhel, innangård och utangård, ljus och mörker.

”Aur var alda, tha ekki var” står det i Voluspá, och Aur betyder ”ör” alltså grus eller materia, av en sort som kan svälla och utvidgas likt jäsande lera, och alda kommer av öld, alltså ålder, närmare bestämt ”allra först, allra åldrigast” och ”tha ekki var” betyder helt enkelt ”då icke-vara fanns” eller ”då intet var”. Fysikerna talar idag om en proto-tid, en tid före själva tidens början, eller de första pikosekunderna av skapelsen, enligt sin strängteori, då ”ur-atomen” klövs – även om den förstås inte var en atom eller en bit materia i den form vi nu känner den. Faktum är nog. Inget folks skapelseberättelse, ingenstans på hela jorden, kommer så nära den moderna fysiken som just Asatron, även om den innehåller flera skapelseberättelser, vilket ju inte precis är ovanligt. Det finns flera skapelsemyter i bibeln också. I en annan av Asatrons skapelsemyter figurerar Audumbla, själva urkon, som också är en symbol för ur-materien, och Ur, den första runan i Utharken. Här finns ingen guds ande svävande över vattnet, ingen mystisk jättesköldpadda, ingen Khnum som skapar jorden på en drejskiva, ingenting sådant. Olikt alla andra folk hävdade våra förfäder att Gudarna föddes långt senare än själva skapelsen, och att Midgård, Asagård och de andra nio Världarna (ni vet väl att vårt solsystem har nio planeter, traditionellt sett) tog form först långt senare. Bara sammanträffanden, eller kvalificerade gissningar ? – Ingen vet…

Nåja.

Hursomhelst avslöjar nya opinionsundersökningar på Island att det landet hednas fortare och fortare. Tyvärr har man kvar den gamla statskyrkan, något Sverige slopade redan år 2000. Bara 61,1 % av islänningarna vill alls tro på den kristne ”guden” och endast 46.4 % betraktar sig som ”religiösa” alls, så en hel del Islänningar påstår sig bara vara kristna av gammal vana, eller ren slentrian, fast de inte alls är ”troende”. Siðmennt, The Icelandic Ethical Humanist Association, noterar också att bland islänningar över 55 år, påstår sig 80 % vara kristna – det är samma siffra som hela den svenska befolkningen innan Statskyrkans tvång avskaffades i vårt land. Men bland den unga, och friska generationen är andelen bara 42 % – och kristendomen kommer helt säkert dö ut på ön så småningom…

I Reykjavik finns nu bara 52 % kristna, ungefär, och över 72 % av islänningarna tycker att kyrkan ska skiljas från staten, och vill leva i ett modernt, sekulärt samhälle – precis som vi hedningar i Sverige.

Du sparar MER ÄN 3000 Kronor om året på att HEDNA dig – det går fort, snabbt och enkelt !

(klicka bara på länken ovan – det är helt gratis !)

 

Island skänker 500 ex av Släktsagorna till Sverige (inlägg från 4 Januari 2018)

Islandsblogen erfar idag att cirka 500 ex av den nyöversatta editionen av Islands släktsagor kommer att skänkas till Sverige som nation i och med det isländska statsbesöket 17-19 Januari. President Guðni Th. Jóhannesson kommer den 19 Februari delta i en middag på Uppsala Slott, då gåvan överlämnas till Han majestät Konung Caarl XVI Gustav och svenska folket. På grund av Regeringen Löfvéns felaktiga kulturpolitik har nyöversättningen från Saga Förlag inte blivit spridd till svenska bibliotek, universitet och lärosäten ännu, trots att det är fyra år sedan den kom ut.

Samfundet Särimner och Nordiska Asa Samfundet kommer enligt obekräftade uppgifter också att hemställa om att få varsitt exemplar, som de etablerade svenska kulturinstitutioner de numera är. Ni övriga kan som representanter för allmogen skaffa era exemplar på postorder härifrån.

”Enorm” framgång för Asatron på Island, skriver media (inlägg från 19 December 2017)

På Island talar man inte om någon ”forn sed”. Där talar man om en levande Asatro, och använder inte några kristna smädeord för något som är en tro, alltså en religion på lika villkor med alla andra, och långtifrån något som begränsar sig till seder eller bruk.  Upp till 70 % av Islänningarna accepterar fortfarande delar av Asatrons världsbild, sägs det, och så väl Morgunbladid som Islands Statistiska Centralbyrå kan bekräfta att det finns 3.583 registrerade Asatroende på ön, emot 2.382 år 2014.

Asatron lär nu vara den andra största tron på ön, och även om inte alla isländska hedningar är organiserade inom Asatrofelagid, kan vi nog utgå från att de flesta av dem finns där; och att de kanske är 4000 till antalet. Dessutom är man det allra största icke-Monoteistiska samfundet på Island överhuvudtaget, vilket också är en framgång.

Midvinter firar man nu, till Solståndet, men Thorrablot firas i Januari.

När det nya Gudahovet står klart på Öskuhlid, en kulle utanför Reykjavik, kommer helt säkert än fler Islänningar ansluta sig, och öppet deklarera sitt stöd till sina fäders tro, som vi gjort här i landet. Också andra media har intervjuat Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargodi i Asatrufelagid, som sannerligen är en man med stor prestige, och som imponerat till och med på Engelsmän och Amerikaner, vars åsikter om vår Nordiska kultur ju kan vara av minst sagt skilda slag.  Han understryker i en öppenhjärtig intervju jag nyligen läst att det Alltingsbeslut man tvangs till under hot och påtryckningar år 1000 om att avskaffa Asatron officiellt, fortfarande innehöll frihet att blota som förut hemma på sin egen gård, och att Hedendomen på intet sätt totalförbjöds, ty redan på den isländska fristatens tid hade man redan en princip om religionsfrihet och individuell frihet. Som vi vet, utplånades allt sådant när kristendomen trängde in, men mera Heden tro blev kvar på Island än på andra håll i Norden.

“Slowly people began to see we were serious,” Hilmar said. “Today we are the largest non-Christian denomination in Iceland, and there’s considerable interest in what we do even if people aren’t official members. About 42 percent of Icelanders describe their religious viewpoint as pagan. I’m happy to say that our relations with Christian leaders have improved as well. There’s a sense of mutual respect between us.”

Hilmar Örn Hilmarsson, Allsherjargodi sedan år 2003

Här i Sverige är den politiska situationen annorlunda. På senare tid har vi Asatroende upplevt mordbränder och attentat – som jag skrivit om – och vi arbetar hela tiden i motvind emot den ”Svenska” Kyrkan, som inte erkänner vårt likaberättigande – och i viss mån också andra, långt mer extrema grupper och de som hatar det svenska kulturarvet, och rent av vill slå sönder och förstöra det. Till och med den Regering vi har just nu har tidigare officiellt deklarerat, att vi svenskar ”inte skulle ha någon egen kultur”. Vi har en liten extrem politisk grupp (på 30-40 personer, fler är de inte) i utkanten av våra led, den kallar sig ”Forn Sed Sverige” och motarbetar aktivt varje försök från vår sida att skaffa oss rättvisa, hindrar oss från att kunna växa och få ett naturligt inflytande i samhället, och så har den gjort i många år. Vi har en Regering som aktivt stöder islam, och mer än 90 miljoner SEK spenderas varje år på att bedriva Katolicism och Frikyrkor via statsbidrag, liksom Moskéer, mitt inne i det moderna Sverige.

Här där jag själv bor har man på sista tiden upplevt 111 stycken dödsskjutningar under årets första 11 månader, läser jag i lokaltidningen. På Island vore allt sådant otänkbart. Islänningarna kan kosta på sig att utveckla sin andliga sida – här däremot kämpar vi för vår överlevnad, så gott som varje dag – och vi har inte som dem en organisation som visat sig hållbar, stark och etablerad sedan 1970-talet, även om vi just nu försöker bygga upp allting själva.

God Jul till er, lyckliga Islänningar ! Ni har förtjänat det..

Idag fick jag ett stort julpaket och en förtidig julklapp från Stenar Sonnevang, en av grundarna bakom Nordiska Asa Samfundet, en organisation jag verkligen rekommenderar. Livstids medlemskap i den kostar fortfarande mindre än vad ”Svenska” Kyrkan eller de evangeliserande Lutheranerna tar av människor i det här landet under ett enda år, och för ett ettårigt medlemskap behöver ni bara betala 239 kronor.

Dessa håvor fick jag från Stenar, och de skall delas med alla de, som är Asarna trogna och med Tomten…

Paketet innehöll en liten hyllning till den här sajten, och ett rikt förråd av matvaror, varmed jag ämnar ställa till med fest för mina vänner och bekanta, samtidigt som jag – likt en annan ”Karl Bertil Jonsson” också skänker vidare av det till de som inget har, och behövande Hedningar och de som är Asarna trogna i grannskapet. Jag kommer att tänka på den nutida Julklappens ursprung i Julaknudan, och andra lokala sedvänjor – i gången tid delade man ut sina klappar anonymt, och ibland även på skämt, via Julbocken tidigast av allt, och först senare vår nutida tomte-gestalt, som fortfarande har Godens röda dräkt, kantad med vitt – vilket även Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes saga en gång hade.

”Vad sa du att du gjorde, sa du ?” – ”Jo, jag tog av herrskapets Julklapp, och gav åt fattiga Hedna, och de Asarna trogna !”

Från fäder har det kommit, till söner ska det gå. Vi har åstadkommit mycket, under det år som gått. Nordiska Asa Samfundet har nu över 750 medlemar, och är det i särklass största och bästa alternativet för Hedendom och Asatro i vårt land. Vi har börjat samla in pengar till ett eget Gudahov, och gjort insatser för att få tillbaka Gamla Uppsala som vårt, utan inslag av kristna altaren eller annat, som aldrig haft lagligt tillstånd att uppföras där.

Vi har en ordentlig värdegrund, och har även – på förekommen anledning och för att skilja ut oss från ”fornsedarna” som vi inte gillar – antagit en deklaration, som förbjuder bruket av droger vid alla blot, gillen och ceremonier – ”forn sed” har ingen sådan regel, betecknande nog – men det får stå för dem. Vi vill ha ett seriöst alternativ – något som alla kan vara med i och som passar även ”vanliga” människor – precis som Asatrufelagid på Island redan genomfört – och det utesluter ”fornsederi” och allsköns extremgrupper.

”Vår vilja handlar, kämpar och tror – vår vilja blir aldrig bruten !”

KOM HÅG: I Sverige är Hedendom och Asatro inte bara en religion, den är också en kulturell motståndsrörelse…

 

Thetta er Pönksafn Islands !! (inlägg från 8 November 2016)

På Island, I Reykjavik, mitt på Bankastraedi och vad som tidigare varit en offentlig toalett för kvinnor, har nu Islands första Punk-museum öppnats, enligt vad Sydsvenskan erfor för någon dag sedan. Precis som i övriga Norden såg Punken – eller som den stavas på Norröna och Isländska – Pönken ! – sin egentliga storhetstid under 1980-talet.

Pönksafn Íslands verður opnað í þessari viku. Safnið verður staðsett við Bankastræti  þar sem áður var kvennaklósett.

„Pönk er ekkert pönk eins og fólk heldur að pönk sé;  segir Gunnar Lárus Hjálmarsson,

„Pönkið er miklu meira en bara pönktónlist, þetta er tíðarandi í öllu þjóðfélaginu,“ segir Guðfinnur Karlsson.

Isländska kristna hade förbjudit all tillverkning av öl och mjöd på ön, så punkarna drack sig asberusade på Svarta Döden, Islands berömda brännvin, samt dåligt hemkört och berusade sig till och med med Islenzkur Lim eller Limtuber (som också finns inne i muséet) samt drack och sniffade bensin och hade sig. Det handlar om Tidarandi, tidsandan – och inte om Gunnar Tidrandi – som man kanske kunde tro – i alla folkförsamlingar eller Tjödfelaginu. Islands alkoholkonsumtion bara steg och steg under hela 80-talet, tvärtom mot vad de kristna fundamentalisterna i Allthinget ville åstadkomma.

Kan det sägas tydligare ?

Först när man återinförde ölet och mjödet – folkets egna drycker – förbättrades folkhälsan. Idag kan man till exempel dricka ölet Freyja från Ölvisholt bryggeri – själva ortnamnet är en kombination av ordet öl och Vi, alltså ett hedniskt Gudahov, samma ord som Vi i Visby eller Vä i väsby.

http://krakkaruv.is/faersla/ponksafn-islands-opnad

Självaste Johnny Rotten kom på besök – och drack troligen isländskt öl – även om det inte framgår av rapporterna..

Pönkgoðsögnin Johnny Lydon, betur þekktur sem Johnny Rotten, söngvari hljómsveitarinnar Sex Pistols, var sérstakur gestur opnunarinnar, þar sem hann sagði að það besta við pönkið væri hann sjálfur.

Pönkgodsögnin, Punkar-gud-sångaren, alltså – en titel minst lika vördnadsbjudande som AllsherjarGodi, överhuvudet för alla godar på Island. För övrigt skall faktiskt Sveinbjörn Beinteinsson – den allra förste Allsherjargoden i modern tid – också 1980-talet enligt ej bekräftade uppgifter ha gillat äkta isländsk pönk, och umgåtts i pönkar-kretsar. Även jag själv, samt minst en hemlig mästare utöver mig i Stockholms Asatrogna värld, var faktiskt punkare en gång i tiden, och i Akureyri, Islands andra stad, bor en nu utflyttad hednisk punkerska från Tjockhult – numera lycklig som veterinär – vilket är det yrke hon praktiserar.

Också Islands stora fredlösa – som Grette den starke – eller den långt senare Berg-Eyvind skulle säkerligen ha varit Punkare, om de levat under rätt tidsepok. Ett av Islands största Punkband – eller pönkhljómsveit – hette för övrigt Utangardsmenn – vilket direkt knyter an till begreppet Utangard inom Asatro (och Isländsk kultur i allmänhet)

Skillnaden mellan Innangard och Utgård, människornas värld kontra jotnarnas och trollens, blir extra tydlig under Alvablotet och den nordiska vintern. Bandet Utangardsmenn översatte sig själva till ”Outsiders” på Engelska, vi svenskar skulle sagt Utsocknes, eller kanske Utbölingar... Tors resa till Utgårdaloke – som inte är samma person som den riktige Loke – han förekommer ju som Tors följeslagare i just den berättelsen – känner förmodligen alla verkliga svenskar till, och i modern tid har amerikanska Asatroende dragit stora växlar på dessa två centrala begrepp och även misstolkat dem å det grövsta.

Alla besökande från Utgard eller Världen utanför ansågs visst inte farliga, de skulle tvärtom få mat och husrum och behandlas mycket gästfritt, vilket står att läsa redan i Hávamáls inledande strofer om hur ”mat och kläder tarvar den, som över fjällen farit” och så vidare. Men å andra sidan fanns det en skarp gräns, ibland också rent fysisk, ”stavkarlsbjälken” som fanns i sydsvenska gårdar långt in på 1900-talet som den främmande aldrig borde kliva över – och om gästerna försökte äta sitt värdfolk ur huset, och inkräkta på deras gästfrihet längre än nödvändigt blev där annat ljud i skällan, det betonar Hávamál likaledes.

Mellan ”Innangard” och ”Utangard” fanns och finns ännu en skarp gräns…

På Innagard, alltså ditt eget gårdstun, kunde du göra vad du ville. Ingen Påve, präst, Gode, Gydja, Kung eller Furste skulle komma där och befalla över dig. Människorna hade rätt till sitt privatliv, och till och med när kristendomen infördes på Alltinget år 1000, bestämde islänningarna att var och en skulle ha rätt att Blota hemma – för hemma på den egna gården gällde inte alls vad som gällde i den stora, vida världen utanför – ”Hemma är Herre envar” står det också i Hávamál, och det gällde oavsett samhällsklass, oavsett hur stort ditt hem var – var det så bara en koja med havstång till tak, så hade du rätt att vara ifred där och göra vad tusan du ville – och ingen regering i världen och inga andra personer hade den minsta rätt att invända emot det – med mindre du rände ett spjut i veka livet på dem.

”Jag skiter i alla Påvar, och om min granne älskar sin hustru framifrån, bakifrån eller om de så ”ligger sked” sa en gång runristaren Kalle Dahlberg, grundare av Sveriges Asatrosamfund år 1992 – på den tiden hade vi inga fornsedare, inga nymoralister – ingen annan bråte.

Men däremot väldigt mycket Asatro, och rätt så mycket punk – så kan man också sammanfatta det hela. ”Punksafn” ligger också i vår natur, i vår kultur, i våra gener – så – varför inte…

Förbud emot att utnyttja Thingvellir utan tillstånd (inlägg från 19 april 2017)

Efter helgens vilda framfart från några, som kallar sig ”Samfundet Forn Sed” med blodsoffer och annat vid Gamla Uppsala (läs i UNT om ni måste) – något som de flesta seriösa Asatroende som finns idag helt tar avstånd ifrån, samt allvarlig nedskräpning på platsen – efter vad jag fått rapport om från tre personer, som vill förbli anonyma, och samtliga tyvärr råkade befinna sig där och se eländet – kommer en rapport från Islandsbloggen om förhållandena vid Thingvellir, en av Islands viktigaste kulturminnen och turistattraktioner – likt Gamla Uppsala för oss svenskar…

Nu har Islands Miljöminister, Björt Olafsdottir, fått nog av alltsammans. Regeringen och Islands lagliga myndigheter har fått gripa in, och sätta ett definitivt stopp för kulturskymningen.

Björt Olafsdottir på Island har ett namn, som betyder Bjärt eller Ljus. Hon tycks också ha sina ljusa ögonblick…

De senaste åren har anställda vid nationalparken klagat på gäster som inte håller sig till stigarna, struntar i campingförbudet, bygger stenrösen och plockar mossa och andra växter.

Under året har flera olyckor bland dykare och snorklare i Silfra uppmärksammats.  Efter dialog med myndigheterna har arrangörerna skärpt reglerna för vilka som får ge sig ut i vattnet.
Tidigare har få kontroller gjorts av turisternas kunskaper och erfarenheter.

Vidare vill Björt Ólafsdóttir införa ett förbud mot näringsverksamhet inom nationalparken. Förbudet kan bara hävas genom avtal med nationalparken. Alltså får ledningen möjlighet att säga nej till vissa arrangörer om de av något skäl anses olämpliga eller inte gör rätt för sig. En annan nyhet är att den som ordnar arrangemang vid Þingvellir också måste söka och få tillstånd av nationalparkens ledning. Allt detta enligt Islandsbloggens reportage.

Det går inte bara att dyka upp, låtsas arrangera en massa virriga ”Vikingablot” på platsen eller liknande. Asatrufelagid på Island har visserligen funnits i mer än 35 år nu, och bedriver en fullt seriös och väl ordnad verksamhet, men i Sverige är förhållandena annorlunda. Här finns en del grupper, som uppträder uppenbarligen helt utan Polistillstånd eller tillstånd från de som rår om platsen (I fallet Gamla Uppsala gäller det Uppsalamuséet, och Statens Fastighetsverk) och förutsatt att man vore någorlunda seriös, så vore det väl inte svårt att i förväg ansöka, ifall man hyser lite folkvett eller sunt förnuft..

Liknande saker som ibland händer i samband med ”fornsedarna” (som alltid säger att ”det är någon annans fel” och sedan talar om sk ”heder” – har de själva alls någon ?) har tyvärr också hänt på andra platser i Världen. Såhär såg det ut vid Stonehenge, efter det att diverse New Age-grupper och andra sk ”Nyhedningar” varit framme, anno 2014

Om man säger sig tillhöra ”en naturreligion”, ”värna om Moder Jord” och så – Uppför man sig då såhär, och slänger fimpar på marken under ett ”blot” – skär sig själv med kniv och håller på – vilket synts med bild och allt i Uppsala Nya Tidning ? Verkar inte detta beteende en smula sjukt eller destruktivt ??

Hedendomen är den näst största Livsåskådningen på Island… (inlägg från 28 September 2018)

 

Också på Island ökar hedendomen och Asatron, samtidigt som Kristendomen minskar i betydelse. Den sk ”Tjödkirkjun” eller Folkkyrkan, som alla Islänningar tvingats med i, är inte lika populär som förut, och andelen som går ur, och som inte längre vill ha med kristendomen att göra, ökar år från år.

Allt detta enligt en ny rapport från Tjödskrá Islands, eller den Isländska Folkbokföringsmyndigheten, som kom ut den 17 September.

Utvecklingen på Island är med andra ord likadan som i alla de andra Nordiska länderna. Kristendomen avtar, och Hedendomen ökar i betydelse. Precis som oss har Islänningarna lidit under hundratals år av religiöst och monoteistiskt förtryck, då det inte var tillåtet för någon enda människa att tro på något annat än ökenreligionernas JHVH, Allah eller ”Gud”. Nu äntligen rämnar hela denna vrångbild av universum, och människor kan börja leva och andas i andligt hänseende. Islänningarna vänder åter till sin egen Nordiska kultur, och vänder Monoteismen ryggen.

År 2006 blev det stort rabalder i Världspressen, då det visade sig att 47 % av Islänningarna trodde på Huldufolk, eller förfädernas andar i landskapet. Det Isländska Asatrufelagid, som är mycket liberalt, och kanske delvis också ett politiskt samfund, organiserade 1,1 % av befolkningen den 1 December i år, men hela 20,5 % av Islänningarna ville inte uppge vad de tror på, eller svarade de statliga myndigheterna att de inte hade någon religion alls, och det är nog mycket sannolikt att anta, att en betydligt större andel av Islands befolkning faktiskt ÄR Asatrogen än den som vill erkänna det, och organisera sig.

Andelen medlemmar i den protestantiska ”Folkkyrkan” har minskat med 0,8% sedan December 2017, och är nu nere i 59,4 % – alltså bara obetydligt fler än i Sverige. Sorgligt nog växer Katolicismen på Island, vilket innebär en radikalisering av kristendomen bort emot dess allra värsta avarter, och katolikerna har nu tagit över 4,3 % av befolkningen, en skrämmande utveckling som alla god Protestanter borde ingripa emot. Övriga frikyrkor har fängslat ungefär 4 % av befolkningen och stängt in dem i den kristna lärans förlamande tvångströja. Att ett stolt och modigt folk låter sig behandlas så illa, är verkligen tragiskt. Islam – den farligaste och mest fanatiska av ökenreligionerna – är än så länge föga spridd på Island, och har lika lite något mandat där som i Sverige, även om det lär finnas en moské i Reykjavik.

Det första Asatrogna Gudahovet på Island, som skulle ha blivit fullbordat i sommar, Juli 20118 – har nu skjutits på framtiden, och även om man kanske inte skall spekulera över orsakerna – designen är mycket modern, och bygget har varit förenat med många konstruktionsproblem. Hilmar Örn Hilmarsson, Asatrufelagids Allsherjargodi, sade i en intervju från förra året att Gudahovet var tänkt att bli minst lika imponerande och mäktigt som Hallgrimskirkja, den katedral som alltför länge tillåtits dominera stora delar av stadslandskapet i Reykjavik.

Man ska inte spekulera, men det kan misstänkas att Zuisterna, ett samfund som startades av det Isländska Piratpartiet, med sikte på att roffa åt sig av en stor andel av de bidrag, som det Isländska Alltinget betalar ut åt olika kyrkor och samfund enligt Isländsk lag, kanske var en ”kristen kupp” bakom de Asatroendes rygg. Dessa omfattar nu cirka 1900 personer, men det är inte ens en halv procent av Islands befolkning – antalet organiserade Asatroende är minst 3400 – och eftersom Zuisterna påstår sig vara anhängare av den fornsumeriska religionen, som aldrig någonsin haft hemortsrätt på Island, kan de räknas som hedningar och goda polyteister de också – och Monoteisterna minskar stadigt i antal…

 

Spökerierna på Fróðá (inlägg från 29 Oktober 2018)

 

I den isländska Eybyggjarsagan, som handlar om trakten kring det svårtillgängliga Snæfellsnes och hur den befolkades, finns en av den nordiska sagalitteraturens allra bästa och märkligaste spökhistorier. Spöken och gengångare var förstås inte okända i Nordbornas värld heller, men det man var allra mest rädd för, var att inte uppfylla en döendes sista önskan eller att ha med kristna häxor att göra. I de kristna länderna var ju häxtron allmän, och man skyllde allt möjligt ont på dem, men även om våra förfäder såklart kände till det faktum att magi kunde användas destruktivt, ägnade de sig aldrig någonsin åt någon regelrätt häxförföljelse eller häxprocesser, som hos de kristna. Men, kanhända var det så att de kristnas skräckföreställningar satte sina spår – redan i Eddan står det om ”Kristinn Daudr Kona” – närmare bestämt i trettonde strofen av Groagaldern,  där Groa eller Jorden, räknar upp nyttiga galdrar eller trollsånger för den unge Svipdag. Just döda kristna häxor trodde man kunde ”gå igen”, och det räknades som något synnerligen farligt.

Þann gel ek þér inn átta,
ef þik úti nemr
nótt á niflvegi,
at því firr megi
þér til meins gera
kristin dauð kona.

Eller – i min egen översättning –

Då gal jag dig den åttånde
om du befinner dig ute i natten
på dimmiga vägar
så skall mycket mindre
men dig göras
av en kristen död kvinna

Ordet ”nifl” för dimma, på modern tyska ”nebel” är förstås samma ord som förekommer i kombinationen Nifelhel, den dimmiga Värld som ligger under själva Hels rike.

 

Vägen till Fróðá över Snaefellsnaes som den ser ut nuförtiden, och såhär års…

 

Karta som visar hur man kommer från Reykjavik med bil till Fróðár heiði, eller Frodeheden, där gården Froði ligger…

Det började med att en kvinna från hebriderna, som mycket riktigt var kristen, men som bar det hedniska namnet Thorgunna kom söderifrån till Island, och blev bjuden att stanna hos bonden Thorodd, vars hustru Turid var syster till Snorre Gode, en av Islands allra mest berömda Godar någonsin, tillika en av huvudpersonerna i Eyrbyggjarsagan, som finns i minst tre olika originalmanuskriptversioner, men som först utgavs på svenska år 1963. En dag i slutet på höbärgningen under den tidiga hösten kom ett stort svart moln farande över gården och det började regna blod på Thorgunnas räfsa. Hon gick tidigt till sängs den kvällen och blev mycket riktigt svårt sjuk, och sa själv att detta nog var hennes helsot, eller sista insjuknande.

Gården Froða som den såg ut under början av 1900-talet

 

Thorgunna gav Thorodd bonde rådet att bränna alla hennes sängkläder, och ville ge honom en rad gåvor i arv efter sig själv. Men Turid, som var en ”hagalen” och girig kvinna, ville ta för sig av ett dyrbart duntäcke och ett sängomhänge, som Thorgunna ägt. Hon ville också begravas på Skalholt i söder, det blivande biskopssätet där det redan fanns kristna präster, tråkigt nog – med tiden blev ju det också en av Islands mest berömda platser. Men, dit var det flera veckors resa. Under resan hände det att Thorgunnas lik, som man tillfälligt ställt ifrån sig i en vedbod på en annan gård, började bullra och leva om, och kort därefter kunde man se Thorgunna själv stå och laga mat och röra i grytorna i köket på den andra gården, vilket ju var illavarslande nog, eftersom ju alla visste att hon redan var död. Men alla åt av maten, och ingen tog skada därav, står det i sagan.

Långhus på Skalholt i rekonstruktion

Fast hemma på Froða gick där vildare till under tiden. Där såg man först en halvmåne avteckna sig på brädväggen inne i stugan (halvmånen är ju islams tecken, och måste ha setts som olycksbådande) och därpå vacklade gårdens fåraherde in genom stugdörren, stupade i säng och dog. Kort därefter gick Thore Träben, en gamling som var inhyseshjon, ut för att förrätta sina behov, men stoppades av den döde herden, som stod framför dörren och vägrade släppa fram honom. Så blev där en grundlig brottning, och fåraherden fick ge vika. Men Thore Träben var klämd blåsvart över hela kroppen och hade flera brutna revben, så också han sjuknade och dog. Efter detta såg man både herden och Thore Träben stå ute på gårdstunet, och efter att ha sett den synen blev många sjuka, och gårdsfolket började dö av, den ene efter den andre.

Utanför kunde man nu höra ljudet av en fiskare, som flådde fisk, fast ingen syntes till ute i mörkret, och det började närma sig tiden för Jul, årets viktigaste fest.

Moderna ”fembyrdingar” från Ofoten är mycket lika vikingatida fiskebåtar…

Ändå var detta bara början på vad som komma skulle. Strax före Julen for Thorodd Bonde iväg med en femäring, eller en stor båt med tio åror, för att hämta torrfisk, som hade lagrats i en bod ute vid kusten. De blev borta över natten, och kom inte hem igen, trots att de bara skulle bort ett kort stycke. Plötsligt visade sig huvudet av en knubbsäl med röda ögon mitt i härden på långhuset. Folket i hallen slog till sälen med påkar, men för varje gång någon träffade växte den sig större och större, tills den nådde ända upp bland rafterna, eller hallens takbjälkar. Sälen hade röda ögon, och sprutade eld, och den sträckte sig efter Thorgunnas sängomhänge, som fortfarande fanns kvar därinne.

Svårt att sova när detta händer ?

Så tog Kjartan, äldste sonen i huset en stor järnslägga, och drämde till spöksälen i huvudet gång på gång, så att den sjönk ned genom jorden som en spik, och till sist klubbade han samman härden i askan efter den. Kanhända kom eldsälen från det kristna helvetet, kanske var det en varelse som brukade simma runt i Muspelheims eldsjöar. Järn i form av Tors Hammare eller goda vapen kan inga spöken motstå, och därför lyckades detta – och så är det också i den senare nordiska folktron – järn och stål vinner alltid över troll och gastar. Men Thorodd bonde och sex man till hade nu drunknat, och deras lik hittades aldrig.

Ändå ställde man till med gravöl, den julen på gården, men bäst som Turid som mor i huset och Kjartan som äldste karl hade bjudit alla grannar dit, kom Thorodd och hans besättning drypande våta in från havet och satte sig ned vid elden, fastän de var döda allihop. Detta upprepades senare kväll efter kväll, och till sist blev det så illa för de av gårdsfolket som ännu levde, att de måste fira jul ute i köket och lämna spökena i långhuset för sig själv, för en isländsk hövdingagård hade vid denna tid många hus och tillbyggnader, alla samlade kring den stora hallen.

Nästan alla husgrunder till långhus har en köksalkov, eller sovloft, vävkammare och flera tillbyggnader, eftersom man måste spara värme på Island, snarare än att värma upp varje hus för sig.

Nu började det prassla och rassla i högen av torrfisk, som man hade nära ytterdörren. En svans, inte olik en kosvans stack upp ur fiskhögen, men de som försökte greppa tag i den fick huden avsliten av händerna, eftersom håren på svansen befanns sträva, som på en säl. Allt fiskköttet var avgnagt också, så att bara de torra skinnen återtod, och de mättade ju ingen, vinter som det var.

Torrfisk och lutfisk äts ännu, över hela Norden.

Så dog också Thore Träbens änka, som hette Thorgrima Galdraskinn, och pestilens och farsoter dödade så många av gårdsfolket, så att bara sju stycken var i livet, av mer än trettio någon månad tidigare – och om de bara hade bränt Thorgunnas sängkläder som hon sa, hade väl detta aldrig hänt. Till slut lät Kjartan kalla på Snorri Gode, som ju var hans morbror, och denne sände honom sin egen son, som hette Thord Katt och en kristen präst dessutom, fast det var lite oklart vad den kraken skulle göra på Snaefellsnaess.

Men Snorri Gode var en lagklok karl, och en stor Lagman dessutom. Man stämde Döingrätt där i huset, som det kallades, en regelrätt domstol, vari de levande väckte åtal emot de döda för att ha plågat dem, begått hemfridsbrott och stulit mat under Julen. Inför sådana anklagelser kunde spökena inte freda sig, för se juridik, det var de rädda för – och slutet blev att de som goda samhällsmedborgare och goda islänningar fick bege sig därifrån.

Ett efter ett lommade spökena så iväg till sin gravhög, där de har bott sedan dess, och på vägen ut fällde de lämpliga repliker, allt enligt Alf Henriksson i ”Isländsk Historia” som är en av de få svenskar, som också har återberättat den här sagan, precis som jag.

”Suttit har jag här, så länge sitta jag fick” sade ett av dem, och ”föga frid har vi väl här att finna” sade ett annat.

Så gick det till, när spökena lämnade gården Frodha, och vad man vet, har där alltså varit lugnt sen dess, men inuti vulkankäglan Helgafell, som ligger på Snaefellsnaes norra sida, bor de döda än, enligt Isländsk folktro – och varje år vid Alvablot, står denna vulkan öppen med en dörr mitt i, likt en enorm gravhög. Tro det den som vill !

Islandsbloggen bekräftar Hedniska Tankar fullt ut (inlägg från 12 Februari 2019)

Islandsbloggen, en svensk bloggsida som under närmare ett årtionde bevakat händelser i ett av våra minsta grannländer, bekräftar idag fullt ut och i varje detalj vad jag sagt om byggandet av Gudahovet i Reykjavik. (Inte templet – Islandsbloggen undviker också helt det ordet, vilket är logiskt och helt följdriktigt, eftersom det inte heter så, utom i de kristnas och några sk ”fornsedares” förvridna Värld.)

De kristnas fräcka kupp mot Asatrufélagid med att bilda ett samfund för ”Zuism” var helt och hållet dikterat av de skatteregler som finns på Island – i November varje år får alla religiösa samfund och organisationer bidrag från staten efter det antal registrerade medlemmar de har, erfar Islandsbloggen. Jag citerar:

Hittills har bygget huvudsakligen finansierats genom en del av de statliga anslag som alla registrerade trossamfund får via medlemmarna. Bidragen är kopplade till samfundets storlek. Inför 1 november varje år vänder sig därför trossamfunden på olika sätt till de aktiva med uppmaningar om att registrera sig hos ”rätt” samfund. I annat fall går pengarna till något annat samfund eller stannar kvar i statskassan. – Islandsbloggen, 2019-02-11

Nu har det visat sig att de kristna personer som stått bakom bildandet av den fiktiva ”zuismen” – som de påstår skulle ha varit inspirerad av forntida sumerisk religion – som inte hör hemma på Island – dömts till nära fyraåriga fängelsestraff för bedrägeri, trolöshet emot huvudman (genom uttag av miljonlöner) och annan försnillning av statsbidrag. Även om det inte är absolut säkerställt att detta gjordes som ett rent sabotage emot Asatruarfelagidh, som alltjämnt är Islands största icke-monoteistiska samfund, pekar alla indicier mot att det faktiskt var så det gick till. Det skulle vara intressant att höra fler kommentarer från islandsbloggen i detta ämne.

 

Hednandet fortsätter på Island.. (inlägg från 7 Februari 2019)

 

Den engelskspråkiga nyhetssajten ”The Reykjavik Grapevine” rapporterar att hednandet av Island fortsätter i stadig takt. Enligt den senaste kvartalsrapporten från landets officiella statistikmyndighet, Tjodskrá Islands (jämför namnet Svitjod – dvs Sveafolket – ”Tjod” betyder nämligen folk) så faller den sk Tjodkirkjan eller den Evangelisk-Protestantiska Kyrkan på Island ytterligare.

Mellan 1 December 2018 och 1 Februari 2019 lät 139 personer hedna sig på Island. Bara 232,533 av dessa besvärliga kristna återstår. Islands befolkning är nu uppe i 357,050, vilket gör endast 65 % till medlemmar i denna protestantiska kyrka. Island ligger något efter Sverige, där den fd. statskyrkan nu bara har 58 % av befolkningen i sitt järngrepp, och fortsätter att beskatta varje individ med miljonbelopp, ett helt liv igenom. Lyckligt nog minskar denna kristendom med 1% varje år, vilket är en trend sedan årtionden tillbaka.

Asatruarfelagid är nu Islands fjärde största andliga samfund, efter den haltande gamla statskyrkan, katolikerna, och frikyrkorna i Reykjavik och Hafnarfirdhi. Med tanke på att en stor majoritet av Islänningarna faktiskt helt eller delvis tror på existensen av Huldufolk, dvs Alfer och andra rent Hedniska väsen, som går tillbaka på Asatron (inte att förväxla med fantasy-litteraturens alver och andra sakramentskade dumheter !) så är den rena och ursprungliga hedendomen mycket mer utbredd på ön än man skulle kunna tro.

En mycket oroande tendens är tyvärr att den katolska kyrkan också växer på ön, trots allt det onda den orsakat genom flera århundraden av förtryck, häxbränningar, kättarbål, tortyr och allmän förföljelse av den isländska befolkningen. Under den danska tiden var katolicismen absolut förbjuden, liksom den också var i Sverige tills långt in på 1800-talet, och det var verkligen inte utan orsak. Dessvärre har inte mindre än 14 054 personer anammat de här katolska villolärorna. I andra, mer civiliserade länder är vampyrism och rituell kannibalism i symbolisk form (sk ”Nattvard”, som dessa kristna praktiserar) eller dyrkan av ruttnande likdelar (sk ”heliga reliker”) förbjudet, men dessvärre hotar hela denna hemska soppa att komma tillbaka till Island igen, ifall katolicismen inte stoppas innan den tagit sig in i landet. Katolikerna har också erkänt flera och långtgående sexövergrepp emot isländska barn och kvinnor i flera år.

Det bästa vore nog, om samtliga katoliker utvisades på livstid, och fick lämna ön – precis som de också borde lämna vårt Sverige ifred – för den sortens religioner som förgriper sig på barn, kan man bara inte acceptera..

Hedna Hedna Hedna – också DU kan bli Hedning – Använd denna länk !

Att försvara oss själva, våra länder och våra kvinnor och barn emot Katolicism, Islam och liknande livsåskådningar är en helig plikt för envar Hedning. Närvaron av totalitära samhällsuppfattningar som de här, kan inte tolereras i en modern stat eller ett modernt samhälle. De måste bort, helt enkelt – om inte annat för våra anhörigas, vår framtids och våra efterkommandes skull. Som tur är finns nu Asatruarfelagid med 4487 organiserade medlemmar, och förhoppningsvis kan de motverka Monoteismens rasande pest, innan den får alltför starkt fäste på Island.

Kanhända finns också fler organiserade Hedningar på annat håll. Ett ”Reykjavikurgodord” finns nämnt med 24 medlemmar i statistiken, men om det är hedniskt eller inte, känner jag inte till. På Island finns också 46 954 personer av ”okänd” trosuppfattning, och 24 982 personer som säger sig inte ha någon trosuppfattning alls, utan är ”den egna kraftens män (och kvinnor)” precis som i Hednisk tid. Redan Grette den starke, Islands nationalhjälte, var en sådan man – kompromisslös ateist som han var.

Slutligen finns nu också 2 879 medlemmar i ”Sidment” – Islands etiska humanister, som organiserar alla agnostiker och ateister – de är ju också Hedningar per definition, precis som vi, för Hedning är man, om man omfattar Polyteism, i motsats till alla Monoteistiska livsåskådningar. Tråkigt nog finns också Menningarsetur múslima á Íslandi, men denna och andra hemska sekter – som inte borde få vistas i de Nordiska länderna – har bara 386 medlemmar – än så länge – och vi får väl hoppas, att Islands befolkning tar sitt förnuft till fånga och hindrar Islam eller all Monoteism från att sprida sig ytterligare. ”Zuisterna” slutligen, har fortfarande ca 1588 medlemmar, men detta kristna bedrägeri – som jag nyligen berättade om – har nog sett sina bästa dagar.

Allt nog. Våra Gudar och Gudinnor lever. Vår tid ska komma, och makterna skall vakna !

 

Dansk Hednisk sajt uppger att det Isländska Gudahovet ”snart” ska vara klart. (inlägg från 5 januari 2019)

Det stora Gudahovet på Öskjuhlíð utanför Reykjavik är fortfarande under byggnad, trots att det enligt de ursprungliga planerna skulle ha varit klart redan sommaren 2018. Nu uppger en dansk informationssajt om Asatro på Engelska, att Gudahovet – som inte är ett ”tempel” (det är helt fel ord i sammanhanget) snart skall vara klart, vilket förmodligen kan tolkas som om det ytterst omfattande byggnadsprojektet skulle fullbordas sommaren 2019 istället…

 

Annars har det varit ytterst tunnsått med nyheter om Asatrufelagidhs sedan mer än 40 långa år hett efterlängtade projekt, och knappt en enda rad om hur bygget utvecklar sig har synts till på Internet. Med en golvyta på mer än 350 kvadratmeter och en avancerad design i glas och betong, ritad av en av islands främsta arkitektkontor är detta inte något billigt bygge, och enligt tidigare uppgifter skall grundläggning och markarbeten skett även under vintern 2017-2018, även om man vanligen inte byggt hus på det sättet i de nordiska länderna. Orsaken till förseningarna är fortfarande okänd, men tros enligt mig vara ett resultat av åtskilliga ”fula trick” från olika kristna frikyrkor på Island.

Asatrufelagid har nu 4000 medlemmar på ön, och växer stadigt, men för tre år sedan uppstod plötsligt ett tidigare totalt okänt samfund, som kallar sig ”Zuister” och påstår att de skulle dyrka fornsumeriska gudar istället för de Nordiska. Den Isländska tidningen Visir berättar mer om detta kristna bedrägeri, och hur de påstådda ”Zuisterna” plötsligt kunde narra till sig stora statsbidrag, som annars skulle kunna ha kommit Asatrufelagid till del, eftersom det samfundet är det enda icke-Monoteistiska alternativet på hela Island. Dessa kristna i förklädnad etablerade sig plötsligt som ”sprängkandidater” och lovade sina medlemmar att de skulle få stora summor pengar tillbaka på inbetalda medlemsavgifter, och smarta investeringar som ”Zuisternas” ledning skulle göra.

Men, det blev ingenting av det. Ganska snart kunde man se, hur Zuisternas ledare Einar Ágústsson år 2017 blev dömd till mer än tre års fängelse för grovt bedrägeri, och svindel på statsbidrag för mer än 36 miljoner Isländska kronor. Han tog också ut ”lön” av sitt nygrundade samfund på mer än 4,5 miljoner isländska kronor – och allt finansierades till stora delar med statsbidrag, eftersom den isländska lagen är skriven så att olika samfund får bidrag av staten enligt sitt medlemsantal, samtidigt som det inte sker någon större kontroll av var pengarna tar vägen..

Detta skulle i så fall förklara, varför Asatrufelagid år 2018 plötsligt blev av med alla bidrag till sitt bygge, och hur detta avstannat; även om det inte går att bevisa detta. Den isländska tidningen skriver mycket om hur personerna bakom ”Zuismen” plötsligt försvunnit och gjort sig osynliga bakom ”brevlådeföretag” och skumma adresser i Reykjavik, och hur man inte lyckats få tag på dem. Det mesta tyder följaktligen på, att detta varit åter ett kristet bedrägeri, som många islänningar låtit lura sig av…

Nu läser inte jag modern isländska mer än som ren amatör, eller delvis med hjälp av google translate. Mer information av våra sagesmän på Island eller i Norden vore tacknämligt…

 

Isländska Asatrufelagid bygger vidare på sitt Gudahov (inlägg från 20 Maj 2019)

 

Från Island och Rekjavik kommer spännande nyheter, denna Frejs dag. Sakta men säkert bygger man vidare på det stora Gudahov – observera – det heter Gudahov och inte ”tempel” som är ett kristet ord, vi Asatroende inte alls använder om våra helgedomar, som vi vill ha ifred för de kristna. Enligt de ursprungliga planerna skulle byggnaden, som ni kanske vet ha stått klar redan år 2018, men nu har den blivit försenad på grund av kristna ränker…

Den isländska lagstiftningen fungerar så att alla samfund får bidrag baserat på antalet medlemmar, och även om Asatron ännu är i tilltagande på ön, lanserade en del kristna personer år 2013 ett helt nytt samfund, som påstår sig dyrka fornsumeriska gudomligheter och kalla sig för Zuister, mest på skämt. Ordföranden i det nya samfundet, en viss Einar Ágústsson befanns vara skyldig till förskringring av skattemedel, och dömdes till tre och ett halvt års fängelse för sina brott. På så sätt gick både Asatrufélagid, Isländska staten och alla andra samfund på ön förlustiga om medel, som annars skulle kunna ha använts för det stora Gudahoveets färdigställande, och det tror jag själv är den väsentligaste orsaken till förseningen av bygget, liksom finansiella problem med banker och annat på Island överhuvudtaget – sådant har ju som bekant hänt förr, även om orsakssambanden här inte är fullt utredda, och vi kanske får höra mer om den verkliga orsaken eller orsakerna till byggets försening så småningom, även om det är helt klart att det finns en hel del kristna på Island, liksom även muslimer och andra, som inte vill, att de Asatroende skall få en egen samlingspunkt, och som därför fortsätter motarbeta alltsammans.

Men framåt går det – och utvecklingen går inte att hejda. Förr eller senare måste världens kristna och muslimer erkänna oss Asatroende på lika villkor, och sluta med sin uppenbara diskriminering. Också här i Sverige behövs gudahov, och med några få privata undantag (se rubriken gudahov här ovan) har inget offentligt sådant blivit fullbordat ännu, men vår tid kommer…

Redan reser sig murarna. Gudarnas hov skall bli färdigbyggt, och inga Nidingar skall få stoppa, vad folken länge önskat – Till Ars och Fridhar !

 

Goðafoss på Island äntligen skyddat som naturreservat

2019-12-12 av Hedningen

Kyrkan BORT från Thingvellir på Island.. och från Gamla Uppsala (inlägg från 2020-03-02)

 

Få platser är så heliga eller har så stor betydelse för oss Hedningar och Asatrogna som Thingvellir på Island – platsen för det sista fria hedniska tinget – och Gamla Uppsala i Sverige. Ändå har vi fått uthärda lång tid av kristen vandalism, övergrepp och besudlande av dessa platser. Som nästan överallt i Norden har de kristna våldfört sig på vårt arv, och ställt upp altaren och kyrkor där de definitivt inte hör hemma.

I detta vackra Nordiska landskap hör INGA kristna kyrkor hemma. Först 1859 vanhelgade man en plats som i alla tider respekterats, och varit utan kyrka.

Men nu är det SLUT på kristenheten vid Thingvellir, enligt vad den svenska Islandsbloggen kunde rapportera igår den första Mars – den månad som är helgad åt rättvisans och stridens Asagud; för redan romarna identifierade Tyr med Mars, och kallade honom Mars Thingsus, Tingsplatsernas gud. Det är det lokala Jöfnunarsjóður sókna  som rättvist nog har nekat att betala ut mer bidrag till den fula 1800-tals kyrkan på Thingvalla, en byggnad som alldeles definitivt inte ska vara där. De få kristna som ens finns på bygden har andra kyrkobyggnader redan, och eftersom Thingvalla är nationalpark, kan de lika bra lämna denna vackra plats i fred, och aldrig mer sätta sina fötter där.

Tyr enligt Brynjofssons Edda från 1600-talet, och Landbokasafn Islands

I Sverige är den unika fornminnesmiljön vid Gamla Uppsala fortfarande hotad, och nedlortad till följd av ett katolskt altare, som ställts upp precis framför gravhögarna, i en miljö där det inte ska vara, och inte hör hemma. Varken Riksantikvarieämbetet eller Länsstyrelsen gav någonsin mer än ett temporärt tillstånd till den sk ”Påvesten” som fortfarande förfular platsen. Det är viktigt för alla oss Hedningar att hålla landets främsta kultplats ren från kristna inslag, för vi Asatrogna har ingen plats i hela Sverige, där vi ostört kan samlas, samtidigt som de kristna redan kapat åt sig mer än 1600 byggnader, många byggda direkt på hedniska vin och hargar, och på mark som inte är deras; utan borde återgå till det svenska folket.

Sedan 2018 för Nordiska Asa Samfundet ett upprop emot den olagliga nedskräpningen vid Gamla Uppsala, samt en namninsamling. Mer än 1320 personer har redan skrivit på – gör det du också !

I mars 2014, för nästan 6 år sedan genomförde en skara svenska patrioter en gemensam aktion, och tog bort altarets inskrift. Nu ligger det övergivet som en stor stenbumling, helt utan någon funktion eller mening, men förfular fortfarande platsen. Att Gamla Uppsala kyrka åter blir Hednatempel, och skänks åter till de Asatroende i landet, är sannerligen inte för mycket begärt. De kristna kan i alla fall visa lite god vilja genom att återlämna en plats av de tusentals de roffat åt sig, vandaliserat och förstört. Det är det minsta vi kan begära.

Tänk bara vad detta skulle innebära för den regionala utvecklingen, turismen i hela Sverige och framåtskridandet i vårt land…

Skänk Gudahovet åter till dess rättmätiga ägare !

 

Och för övrigt – Varför skulle någon alls vilja bygga kyrkor och uppföra altaren åt främmande religioner mitt inne i Nationalparker, eller på fornminnesområden av globalt intresse ? Uppsala Högar borde få UNESCO-skydd, och kyrkor hör inte hemma i nationalparker på Island – där man skall kunna uppleva naturen ostört..

 

Goda Nyheter från Island – ASATRO och HUMANISM ökar, Kristendomen MINSKAR (inlägg från 2020-06-11)

Det isländska nyhetsmagasinet Reykjavik Grapevine, som skrivs på Engelska men behandlar vårt Nordiska grannland, har goda nyheter. Den avskyvärda Kristendomen minskar på ön, och Hedendom och Humanism går segrande över Islands vidder. Siffror från Tjodhskra Islands, motsvarigheten till SCB hos oss, visar att den påstådda ”Folkkyrkans” medlemstal på intet sätt ökar, detta Covid-19 epidemins år. Istället minskar de kristnas antal hela tiden, och nu är de nere på 62 % av befolkningen.

Snart ett hedniskt land, med en rent Nordisk kultur…

Dessvärre har också 4 % katoliker nästlat sig in i vårt Nordiska grannland, som i mer än 500 år varit protestantiskt, och där de inte hör hemma och inte skall vara. Men 33 % av Islänningarna är nu Hedningar, och erkänner det rakt fram och öppet, även inför myndigheterna. Tidigare undersökningar har visat, att även de påstått kristna islänningarna i mycket stor utsträckning tror på rent hedniska föreställningar som vättar och andra av folktrons väsen – som Alferna eller Förfädernas faktiska, fysiska existens – denna andel har angetts till så stor som 10 – 25 % av de kristna, varför Island snart kan ha en hednisk majoritetsbefolkning.

Berget Alfaborg på Island, där man ännu anser att förfäderna lever

Humanisterna på Island, Sidhmennt, ökar snabbast av alla trossamfund på Island med 225 nya medlemmar mellan 1 Januari och 1 Juni i år. Under samma tid fick Asatrufélagidh, det andra snabbast växande samfundet 179 nya medlemmar, och har antagligen nu över 5302 organiserade hedningar – Hedendomens hårda kärna som snart kan befria landet. Även om bara 1,4 % av Hedningarna är organiserade i Asatrufélagids form har minst 25 % av befolkningen uppgett att de tar klart avstånd från alla kristna kyrkor, och definierar sig som hedningar utan någon särskild organisationstillhörighet, varför det verkliga antalet Hedningar fortfarande ligger kring en tredjedel av befolkningen, eller mycket mera.

Själv har jag minst tre trogna vänner och läsare, som under Regeringen Löfvén emigrerat till Island, och numera bor där, fria från sk ”Multikulturalism” och annan förföljelse.

De vill inte längre bo i ett land, där tvångsreligioner från Mellersta Östern, som Islam och Kristendom skall spridas överallt, och i ett land där etniska svenskar inte längre kan kontrollera samhällsutvecklingen i det land de själva ärvt, och fortfarande lever i. Därför har de flyttat till Island, och så säger de själva om orsakerna till det. För egen del anser jag att det är varje svensk och svenskas självklara skyldighet och plikt att stanna kvar och försvara det andra territoriet emot islam, kristendom och andra totalitära samhällsuppfattningar, liksom de personer som inte hör hit och inte skall vistas här, av uppenbara skäl och med tanke på det allmänna säkerhetsläget.

Också under forntiden, när Island upptäcktes och koloniserades av Nordmännen, var förhållandena likartade. Folk flyttade till ett nybyggarland, där kristna despoter och  förtryckande kungar inte längre kunde ta ut skatt eller plåga vanligt hederligt folk med sin kristendom – och Island förblir den Nordiska Tankens och kulturens yttersta utpost – där Asatron bevarades och hyllades, också i skrift.

Det HEDNISKA Island BYGGER UPP Kulturen – medan de kristna bara RIVER NER (inlägg från 2020-09-17)

Vet ni vad en ”refill” är för något ? Nej, för ovanlighetens skull rör det sig inte om en plastförpackning, och inte heller om det knark, som man kan köpa i förorterna till snart sagt varje stad i Sverige. Ordet finns också i runsvenskan, och det kommer från norröna – det språk som med få förändringar ännu talas på Island. I år blev slutligen ”Njals-Refilln” fullbordad – efter sju långa år och därtill sju månader av oavbruten verksamhet, kunde vi läsa i  ”iceland Monitor”.

I Hvolsvöllur på södra island har  tjugo kvinnor oavbrutet sytt en vävnad, längre än självaste Bayeaux-tapeten, av Islands stora nationalepos, Njals saga eller ”Njala” – och det är just ”vävnad” – något som är gjort med ”rev” som ordet ”refill” betyder. Som vanligt är det vi hedningar och Asatroende som är de verkliga kulturbärarna för ett helt land, och vi är de som bygger upp, när andra bara bryter ned.

Hur de kristna på Island – genom ”Tjodkirkjans” eller ”Folkkyrkans” egen Info-chef bara väckte avsmak och äckel med en ny reklamkampanj, riktad emot barn och ungdomar, berättade jag så sent som för två dagar sedan. Resultatet av den fjolla till jesus-gestalt – i skägg och läppstift – som man försökte lansera, pårökt och dansande framför en regnbåge, var bara att islänningarna lämnade denna påstådda ”folkkyrka” i hundratal och tusental – men samtidigt med detta, går alltså Hedendomen och Islands sanna, nationella kultur – utan Öken-religioner från Mellersta Östern – emot en ny renässans, enligt vad ”Morgunbladid” kan berätta.

Här ser vi Njal själv, den gode och rättvise domaren, som gav sitt folk lagen i en orolig tid av släktfejder och inbördeskrig, som kristendomens ankomst till ön hade förorsakat. Han blev innebränd på sin egen gård Bergtornsvall för sin svägerskas skull, och det dråpet, och många andra händelser är bevisad historia, för man vet att det hände 23 augusti 1011, och arkeologer har också bevisat att det verkligen brunnit där under det tidiga 1100-talet, trots att jordlagren blivit omblandade, och många spår utplånade, som alltid när okunnigt folk inte kan hålla fingrarna i styr.

Mer än 12 000 vanliga islänningar har donerat till det sju år långa projektet, vilket visar hur folkkär den nationella kulturen ännu är, och lägger vikt vid Islands arv. Hela den mer än 90 meter långa bonaden kommer nu visas på ett särskilt Saga museum, och också kunna bese av utlänningar och icke-islänningar.

Gunnhildur Edda Kristjánsdóttir and Christina M. Bengtsson, two local women, had the idea that sewing the Njal´s saga in a tapestry form would be an interesting way to introduce the most famous Icelandic saga to a wider audience. They contacted Kristín Ragna Gunnarsdóttir, an artist and literary scholar, and she designed the pictures printed on the tapestry for sewing.

Här ser ni Hallgerd, Höskulds dotter, hon som var högättad och underbart vacker, fast hon alltid hade otur med män.  Hon hade kunnat sluta som drottning över Norge, Danmark, Dublin eller Orkney om Nornorna så velat, men så var det detta med att hon var ”tjuvögd” eller som man säger på skånska – ”Ha-galen”, och begäret efter rikedomar och prakt blev också hennes fall.  På Alltinget mötte hon en dag Gunnar på Lidarände, som var högrest och väldig, och såg ut att vara den bäste och starkaste bland män, och honom ville hon gärna ha. Så blev det också – men ”Man-galen” ville hon inte kallas, och det är den scen vi ser skildras nedan.

Gunnar och Hallgerd blev kära och gifte sig sedan, men han var en lugn och harmonisk man, som inte ville göra sig stora planer inför morgondagen, och som heller inte sökte strid. Men, så kom där till misshälligheter mellan Hallgerd och Bergthora, Nials trogna hustru, fastän han och Gunnar var de bästa vänner. Den trätan ser man på bilden här.

Hallgerd, med en yxa i hand, hetsar till dråp mellan män, men undertill ser vi de goda vännerna Gunnar och Njal ge varandra silver i förlikning, medan Bergthora står till höger i bild, och skäller på Hallgerd. Så är det med kvinnoträtor. En kvinna kan ta sin man i försvar, men emot andra kvinnor som är etter värre, hjälper det sällan eller aldrig.

Så hände det också, att Hallgerd, som ju var ha-galen, kom att stjäla en liten småsak på ett annat gille, och det gav Gunnar henne en örfil för. Det var enda gången någonsin, som han höjde en hand emot en kvinna, men den gången hade hon också gått för långt. Många år senare, när Gunnars fiender slutligen kom för att bränna honom inne, och han och Hallgerd var fångade i det brinnande huset, brast hans bågsträng, och han bad Hallgerd ge honom en test eller refva – som i refill- av sitt långa blonda hår – men inte ens det ville hon – för hon sa: ”Nu är tid att minna dig på kinnhestin !” elller den örfil hon en gång fått.

Men Gunnar blev grundligt hämnad, av en man som hette Skarp-Hedinn, ty han var skarp som en hedning, och en bra karl till sinnet.

Minns nu detta, ack ni hedna och ludna – och tänk på alla de spinnerskor, och de kvinnor som sytt en vävnad, som kommer bestå i långliga tider, eller kanske i tusen år. En annan Bengtsson, inte Christina M, men Frans G Bengtsson skrev förresten en dikt om den – men det är en annan historia- liksom mycket annat.

Vi Hedningar bygger upp – där andra bara river ned !

Om ”Zuisternas” religiösa bedrägeri på Island – och andra bedragare (inlägg från 2020-12-18)

Tidigare i den här bloggen har jag berättat om hur en märklig religiös rörelse, grundad av kristna, som säger sig vara Polyteistisk och har till syfte att återinföra fornsumerisk religion, fått fotfäste på Island, där den definitivt inte hör hemma. Men alltsammans slutade i omfattande ekonomiska bedrägerier, som nu fått sitt efterspel i Isländsk domstol, där två bröder Augustsson vandrat ut och in de senaste åren, enligt vad Islandsbloggen kunde berätta för fyra dagar sedan.

De kristna bedrägerierna och ränkerna började redan 2014, då det påstådda ”Zuistsamfundet” hade två medlemmar på ön. Men 2016 hade antalet ökat till 3 087 medlemmar. Förklaringen till denna ökning – som ett kort tag gjorde Samfundet till den största Icke-kristna religionen på ön, näst Asatro, bestod i att Zuisterna lovade att betala tillbaka församlingsskatten på 10 776 isländska kronor (motsv 696 SEK) till alla som blev medlemmar – men det var ett löfte de aldrig höll. Samtidigt lyckades bedragarna tillskanska sig inte mindre än 53 miljoner isländska kronor i Statsbidrag (motsv 3,4 miljoner SEK), och i och med det saboterade de effektivt bidragen till Isländska Asatrufelagidh, som ju hela tiden haft svårigheter med att bygga klart sitt stora gudahov, ett mycket ambitiöst projekt, fyllt av nyskapande arkitektur.

Nu är det snart tre år sedan byggt av Gudahovet utanför Reykjavik inleddes, men fortfarande har det inte realiserats, till stor sorg för Asatroende världen över. Man kan också anmärka, att de ca 700 kronor Isländska Staten tar ut av sina medborgare i ”Kyrkoavgifter” bara är en bråkdel av vad ”Svenska” Kyrkan hela tiden pungslår eller besnattar hederliga svenska medborgare på. Här tvingas en normalinkomsttagare betala upp till 3500 kr om året eller ännu mer, och den siffran är bland de högsta i alla Europas länder.

Ett argument för att GÅ UR den ”Svenska” Kyrkan så gott som något, och aldrig mer ha något med den att göra, eftersom jag antar att ni inte vill betala utpressar-pengar. Dessutom stjäl man sk ”begravningsavgifter” från oss arma svenskar, och vi får inte ens låta oss begravas i ett annat samfunds regi, därför att det råder Begravningsmonopol här, trots att det inte är så i Danmark eller på Island – våra nära grannländer…

En blankett för utträde får ni här – och jag hoppas ni använder den, snarast möjligt.

Alltnog, på Island dömdes den ene bedragar-brodern, Einar Augustson, till 3,5 års fängelse.  Men bedrägerierna har bara fortsatt och fortsatt. Man kan erinra sig det ökända samfundet ”Forn Sed” i Sverige, som redan på 1990-talet påstod att de skulle bygga ett ”tempel” – som de okunnigt kallade det – för Asatro – och som började samla in pengar från medlemmarna. Det visade sig mycket snart, att en känd narkoman utsetts till ekonomiskt ansvarig, och att han tagit ut alla pengarna från ”Hovkontot” och köpt narkotika för dem på ”plattan” i Stockholm.

Nu har ”fornsedarna” börjat samla in pengar för samma ändamål igen, och jag råder alla er som läser det här, att inte stödja dem med råd och dåd, och inte ge några bidrag på minsta vis, med tanke på vad man redan vet om den här lögnaktiga organisationen, som sannolikt aldrig någonsin kommer förverkliga sina planer.

Under 2019 stoppade myndigheterna på Island utbetalningarna till bröderna Augustson och Zuisterna. Skälet var befogade misstankar om att det inte bedrevs någon som helst verksamhet i trossamfundet. Dessutom misstänktes bröderna ha vilselett myndigheterna genom falska uppgifter. Bröderna stämde staten och krävde att utbetalningarna skulle fortsätta. Men Héraðsdómur Reykjavíkur gick på statens linje. Det saknades dokumentation för samfundets utgifter och den moderkyrka som i USA som zuisterna hänvisade till visade sig inte finnas

Nu åtalas bägge bröderna återigen för bedrägeri. Åtalet gäller denna gång 84,7 miljoner isländska kronor som betalades ut till samfundet mellan oktober 2017 och januari 2019. Enligt åklagaren har bröderna i praktiken använt församlingsskatten som om det var privata pengar. Bara omkring 5 miljoner isländska kronor har återbetalats till medlemmarna, och resten av beloppen har förskingrats i aktiespekulation och andra vidlyftiga affärer, enligt vad ”Islandsbloggen” kan berätta.

Några religiösa sammankomster inom ”Zuismen” har man heller aldrig sett till på Island, lika lite som inom ”Forn Sed” som nu helt avblåst sin påstått religiösa verksamhet över hela Sverige. NAS, Nordiska Asa Samfundet, en åtskilligt mer välorganiserad och väl fungerande organisation, avhåller däremot verkligen blot, och jag rekommenderar starkt, att ni håller er till dem istället, och inte har med ”forn sed” och annan New Age att göra.

NAS har också visat sig värdiga att administrera en insamling för ett Gudahov (och inga ”tempel”) sedan 2017, och på 3 år har man lyckats samla in över 64 000 kronor från 94 donatorer, däribland också jag. Jag föreslår att ni fortsätter stödja det projektet istället för att slösa bort era tillgångar på någon ”Svensk” Kyrka, eller meningslöst ”fornsederi”.

Låt oss bygga Gudahov, som de såg ut under den gamla, Hedna tiden !

 

Nejdå, Jólasveinarna på Island är ingen ”ny” tradition… (inlägg från 2020-12-20)

Inför Midvintersolståndet och den längsta Julnatten, som kommer i morgon, finns det alltid dem som missuppfattar våra fäders Asatro, och därför är det dags för mig att vederlägga några fördomar igen. En av många helt obevisade och ur luften gripna påståenden man möter såhär års, är att traditionerna runt de Isländska Jólasveinarna eller ”Julsvennarna”, Jul-katten och jättinnan Gryla samt hennes man inte skulle ha med den nordiska Julen att göra, fastän ingenting kunde vara felaktigare.

Gryla skildras på det moderna Island som en barnätande häxa från Dimmuborgirs lavafält, där hon bor i en grotta. Hon anses komma ned till bygderna och tigga mat under Julen. (foto från Fossatun sagopark på Island)

Vid Julen är allehanda av folktrons farligare väsen som mest aktiva, också i Norden; och det har varit folktro sedan urminnes tid. Jättinnan Gryla, för att börja med henne, nämns redan i Eddan, och är därmed en del av Asatron så god som någon. Att mindre bemedlade tiggde mat under Juldagarna har vi redan varit inne  på i föregående inlägg om Julhögarna, och att folktrons väsen då kunde förmodas göra likadant, är på sitt sätt fullt logiskt. Gryla tänktes bo med sin tredje man Leppaludi, eller Läppblåsaren i en grotta i utmarken, men vid Jul samlar hon upp de stygga barnen i en säck, ifall hon nu inte kan få tag i annan mat, och de många Jólasveinarna eller Julsvennerna, som liknar nordisk folktros tomat, sägs vara hennes många söner.

Men för att räkna ut, hur den här sena, 1900-tals betonade traditionen skapades på Island, måste vi återvända till det Nordiska urhemmet. Jon Arnasson, en isländsk författare från 1800-talet, och ännu mer Johannes ur Kötlum, en 1900-talspoet som anno 1932 skrev sin bok ”Jólin Koma” eller ”Julen Kommer” bidrog till att ”Gullifiera” Jolarsveinarna, och skapade en av Bröderna Grimm och tyska sagoförfattare influerad ”Hans och Greta” version av dem. Ett klart fall av vad man kallar ”Christian Belittlement” eller Kristet förminskande med andra ord, som inte har något med den gamla folktron att göra, där Gryla var en jättinna eller en trollkärring, vilken som helst, och inte heller speciellt knuten till Julen. Hon hörde helt enkelt till Tors och de andra gudarnas fiender, som troddes stryka omkring i utmarken och utangårds så här års.

Sångerskan ”Björks” nutida sånger om Jólakötturinn, eller Julkatten som nuförtiden sägs vara Grylas husdjur, kan vi också glömma – det är ett annat sent påhitt, likt Coca-Colas Jultomte, en gång skapad av Haddon Sundblom, en svenskättad tecknare efter Nordiska förebilder, och beskrivningen av Torborg Lillvölvas röda och vita dräkt, fodrad med kattskinn, från Erik Rödes Saga.

Alla dessa moderna traditioner på Island har egentligen grenat ut sig från föreställningen om Gårdstomten, eller varje gårds ursprungliga brukare, som skulle få sin traditionella skål med gröt under Vårdträdet mitt på gårdsplanen. Redan 1915 skrev den skånske forskaren Martin P:son Nilsson och konstaterade att offren till Vårdträdet egentligen var till gårdstomten, som tänktes bo under dess rötter. I Norge hette det Tunträdet, och där satte man om julafton it öl, gröt, gorån, mjölk och brännvin i en särskild Julhög till gårdens väsen, och på samma sätt gjorde man i Värend långt in på 1800-talets andra hälft, enligt ”Wärend och Wirdarna”. I Skåne och Danmark var Vårdträdet någon gång ersatt med en fläderbuske, under vilken ”de underjordiska” tänktes bo, och i Norge drog man ofta likhetstecken mellan Vårdträdet och Högbonden, Högbon, den äldste brukaren som låg i gårdens eget gravfält. Att vättar, Vittror och andra väsen fyllde samma roll i det svenska Norrland vet vi allihop, och härifrån var steget inte långt till utmarkens alla varelser, alverna, vanerna, förfäderna och alla de andra.

Vi vet också att man i Norge trott på Helgafjell och andra berg, där de döda anses bo – och samma tro möter oss i de Isländska sagorna. På Midvintern står förbindelsen mellan Världarna öppen, och i flera Isländska sagor berättas om hur man ser ljus och eldar inifrån berg och högar, kanske mitt över en fjord eller mitt emot de levandes boningar. I Norge sägs älvorna dansa på högarna, och Julafton håller Huldrorna till i ett stort hus, där de firar Julgille, och ”Tuftefolket” eller med andra ord gårdstomtarna tänktes på Ofotens öar komma seglande i en stor Nordlandsbåt om julnätterna, med musik och dans ombord.

I Sydsverige och Danmark heter det, att gravhögarna om Julnatten lyfts upp på enorma guldpelare, och därinne lyser stora eldar och guld – också den sentida sägnen om Trolle Ljungby Horn och pipa hör till samma sägenkomplex. Sägnen går ut på, att en ryttare eller riddare skickas till en närbelägen gravhög från ett slott, för att få reda på något om de döda förfädernas Julfest. Väl där möter han en underskön jungfru, som ber honom dricka ur ett dryckeshorn (kanske är hon en rest av Lussi eller med andra ord Freja) men i en del versioner varnar hon honom för att dricka ur det, i andra blir han själv misstänksam och slår ut innehållet på marken. Den som dricker de dödas öl eller mjöd, eller äter av deras mat måste stanna i underjorden, men ryttaren undgår detta öde i de flesta av versionerna, och rider hem över en plogad åker, som de döda (eller trollen – i senare sägenvarianter blir de nämligen uppblandade med ”troll”) inte kan korsa, eftersom det då bildas kors, och trollen är såklart också Hedningar, liksom förfäderna. Sett emot allt det här, och hela denna sägenskatt, blir den senare Isländska folktron fullt begriplig..

Men gravfälten, och förfädernas egna boningar är kanske inte det enda ställe, där folk från det hinsides firar sin egen Jul. Om Julnatten, kommer de döda också till människornas gårdar, som vi vet – och det är denna tradition – med Julmaten stående kvar på bordet – som ligger bakom den kända sången om ”Tomtarnas Julnatt” eller hur de ”tittar fram ur vrårna” och kommer in i gårdarna från utmarken.

På Island var det länge sed att tända ljus överallt i huset, och så inbjöd man Alverna eller med andra ord förfäderna med orden ”Varen här, som I vara viljen !”, En närbesläktad sägen, som finns både på Island och i det svenska Norrland är den om ”Vittrornas bröllop” (eller ursprungligen – Jul – där en hemmavarande fäbodflicka ser alla förfäder och förmödrar komma in i stugan och fira Jul där, ända tills det äntligen dagas, för de dödas andar kan bara stanna, så länge natten varar.  I Norge gästar också högfolket gårdarna, där man ställt till fest för dem med mat och ljus.

Ofta kallas just detta Högfolk för Julasvenner i Norsk tradition, och därav kommer alltså den senare, isländska traditionen. Långt senare än Vikingatiden, ja på 17-1800 talet, blandade man ihop dem med trollen, och så kommer det sig att somliga av dem är stora, andra små, och folkfantasin betonade så småningom det groteska draget, så att somliga tänktes med stora näsor, andra med svansar.  Oftast gör de ingen skada, men det händer att de drar med sig människor på sin färd till nästa gård, och bönderna slätar ofta till snön eller plogar för dem, för att detta julfölje skall kunna komma farande – men ytterst går de tillbaka på Oskoreien, Odens Vilda jakt, då Oden i midvinternatten uppenbarar sig med hela sitt följe..

Asgårdsreien av Peter Nicolai Arboe (1872) Oden syns i främsta ledet, följd av Freja och Tor i bakgrunden – Hälsa gudarna nu till Julen  – Och förbli Asarna trogna !

 

NIDSTÅNG rest på Island – emot Fornsedare och annat patrask… (inlägg från 2022-05-09)

En Nidstång har rests på Island, kunde Islandsbloggen rapportera för sex dagar sedan. Vid gården Skrautholar – som på vårt språk en smula skämtsamt kunde översättas med ”Skrothålan” har det tyvärr uppstått ett ”tillhåll” för fornsedare, söndags-schamaner, drogmissbrukare och annat patrask, som gjort sig präktigt impopulära i grannskapet, och nu drabbas av en hednisk förbannelse, lagd i munnen på ett avhugget hästhuvud, som sig bör då Nidstänger skall resas (se för övrigt i Egils Saga)

Skrautholar ligger på ett näs norr om Reykjavik, och där har sedan länge funnits en sjaskig och nedgången campingplats, där man ställt ut gamla diesel-bussar rakt ute i det isländska landskapet, och fraktat dit några sorgliga och slitna barracker. Så etablerade sig en galen gydja – sådana exemplar har vi tyvärr i Sverige också – i Härnösand och på andra ställen – på platsen, och så grundades ett slags pårökt kollektiv, som kallar sig Sólsetrið eller ”Solsätern” och som bjudit in flummiga söndags-schamaner och andra ”wonderful people” i stora hopar – mönstret känns tyvärr igen från Gamla Uppsala, som sorgligt nog också blivit ett ”tillhåll” för fornsedare och därmed likställda.

Vad har rostiga och diesel-läckande bussar samt sketna barracker ute i ett annars orört Isländskt naturlandskap att göra ?

Sällskapet har ingenting med det Isländska Asatrufelagid att göra, för på Island ägnar man ju sig som bekant bara åt Asatro, men aldrig åt ”fornsederi” som mest är ett slags drogromantik och new age, som inte har ett enda dugg med seriös Hedendom att göra. Händelsen med Nidstången har såklart blivit mycket omtalad på ön, men Asatrufelagid har avstått från att kommentera det hela, och så blir det nog bäst, för man skall inte beblanda sig med ”fornsedare.

En av de boende vid Skrautholár heter Guðni Hall­dórs­son, och är liksom av ett sammanträffande ordförande för hästorganisationen Lands­sam­band hesta­manna­fé­laga, samt bebor en hästgård i närheten, och han är givetvis djupt uppbragt över det inträffade. Källor jag läst på nätet nämner minst tre andra fall av Nidstänger som rests på Island under 2000-talet, och man kan misstänka att en viss Linda Mjöll Haraldsdotter kanske rest Nidstången själv, för att skapa mer publicitet kring sin new age-organisation.

Händelsen utreds fortfarande av polis, och vad ”fornsedarna” vid Skrautholar nu angår, så har det funnits uppgifter om användning av narkotika, fester inpå småtimmarna och sex mellan medlemmarna samtidigt som barn ska ha varit närvarande. I förra veckan publicerades en inbjudan som vissa tolkade som en uppmuntran till användning av psykedeliska droger och sexualisering av barn – vi känner igen mönstret från ”goden” Henrik Hallgren och flera andra inom Forn Sed Sverige.

Fornsederiets anhängare är hjärtligt ovälkomna på Island, vilket framgår av budskap som har klottrats på några av organisationens skyltar de senaste dagarna: perrar (pervon) och djöflar (djävlar). Vi på Hedniska Tankar kan bara instämma..

 

Isländska Asatrufélagid fyller 50 år (inlägg från 2022-05-09)

21 april i år kunde Frettabladid på Island berätta om hur Isländska Asatrufélagid fyller 50 år i år, och samtidigt förklarade dess Allsherjargodi Hilmar Örn Hilmarsson att det länge efterlängtade Gudahovet kommer stå klart nästa år – se tidigare inlägg i ämnet.

Islänningarna firar sitt Segerblot 21 april, eftersom man då av tradition firar inledningen på sommarhalvåret, men egentligen är sanningen om Asatrufelagids tillkomst äldre än 1972.– Det fanns människor runt Sveinbjörn Beinteinsson som hade träffats sedan 1960 i tionde sommarveckan på Þingvellir, säger Hilmar Örn Hilmarsson. ”Detta var en liten grupp människor, mestadels från Borgarfjörður, som ville återuppliva denna gamla tradition.”

Håll Island Asatroget !

Redan från början var kristna fundamentalister emot det hela, men de sanna islänningarna under den legendariske Sveinbjörn Benteinsson gav sig inte. Idag finns mer än 6000 organiserade Asatrogna på ön, och kampen går vidare sedan 50 långa år. Undersökningar visar dock, att de flesta Islänningar iakttar Asatrons bruk lite till mans, och folktron är i stora drag oförändrad på ön. Kontoret och delar av det bibliotek som kommer byggas vid det nya gudahovet är redan klart, trots att kristna grupper lyckats få Asatrufelagid avstängt från alla statliga bidrag. Men firats har det, och blotas skall det ännu mer, när allt står klart !

Arkitektritningar av det nya Gudahovet (under byggnad sedan 2015)– som blir det första på Island sedan 1000 år – Hedniska Tankar gratulerar !