Frau Hollle, Holda och Flädern

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper…

Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov.

Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen.


Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet.

Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning.
En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft…

Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden.

Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ.

Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask.

Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra.

Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april).

Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser).

Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin.

De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge.

Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt.

Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte

H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag:

”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.”

Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid…

Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv.

Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

Annonser

I vilket European Congress of Ethnic Religions kritiserar Litauiska Sejmen för Människorättsbrott

Igår anklagade European Congress of Ethnic Religions den Litauiska Sejmen, alltså Litauens parlament och riksdag för brott emot Europakonventionen samt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Orsaken är attsamma parlament vägrat erkänna Romuva, alla litauers inhemska hedniska religion, som ett fullvärdigt religiöst altlernativ, likställt med alla andra religiösa samfund i just Litauen.

Romuva har enligt de senaste mätningarna minst 6000 registrerade utövare i Litauen och växer snabbt, liksom det folkliga MOTSTÅNDET emot den katolska kyrkan…

Bakom alltsammans ligger den katolska kyrkan och dess ränker, samma katolska kyrka som för inte så länge sedan var totalförbjuden i Sverige, men som nu släppts in även här – vilket har varit ett klart demokratiskt misstag. ECER skräder inte orden, utan anklagar i klara och otvetydiga ordalag katolikerna för vad som hänt. Jag citerar ur ECER:s officiella kommuniké.

The decision by the Seimas, under strong pressure from the Roman Catholic church, represents not only a gross violation of the Lithuanian Constitution, but also contravenes important treaties and agreements such as the Charter of Fundamental Rights of the European Union and the United Nations’ Universal Declaration of Human Rights.

This has been a long and ongoing process. The leadership of Romuva has been actively pursuing their right to be recognized as a religion in Lithuania for almost three decades. The ECER and other NGOs, both in Europe and abroad, have officially expressed our support. I have personally met twice with Lithuanian government officials in an effort to convince them to approve Romuva’s petition. The Parliament of the World’s Religions has also sent letters of support, as have indigenous leaders and elders from various parts of the world. But — despite the incontrovertible agreements establishing religious freedom of choice and expression, and separation of church and state throughout most of Europe — the sad reality is that government officials in many countries still bow down to the dictates of mainstream religions, even if it means breaking or ignoring their own laws.

Vad som sägs här stämmer. Ironiskt nog var det under Vytautas Landsbergis, den första presidenten i det nyuppväckta och åter självständiga Litauen, som Romuva var nära ett politiskt erkännande, och faktiskt satt som ett eget politiskt parti i det Litauiska parlamentet. Men detta sakernas tillstånd varade inte länge. Knappt hade man gjort sig fria från det sovjetiska förtrycket, innan Romuvas ledare trodde att allt var frid och fröjd och att den nya konstitutionen garanterade både religionsfrihet och att de som hedningar skulle bli erkända och accepterade på lika villkor. Därför drog de sig snabbt ur politiken, och i nästkommande val ställde de aldrig upp. Det visade sig – som vi nu fått se – vara ett nattsvart misstag, för de hade inte räknat med det ständiga förtrycket ifrån de kristna.

Monoteism och religionsfrihet går helt enkelt inte ihop – det har Världen fått se gång efter annan (Inte bara i Litauen), lika lite som Monoteism och demokratiska fri- och rättigheter – och det är just därför som de Monoteistiska religionerna måste bekämpas, och inte får tillåtas ta över i ett modernt samhälle.

Kristendomen representerar ett totalitärt system. Det är viktigt att förstå. Också i vårt land finns det politiker som Morgan Johansson, till exempel, som vill göra slut på det svenska folkets religionsfrihet, likaväl som katolikerna i det Litauiska parlamentet försöker göra slut på religionsfriheten i Litauen, och förföljer de lokala hedningarna.

Morgan Johansson har som alla vet yrkat på förbud för runor, samt Torshammare och på olika sätt försökt skada det Nordiska kulturarvet. Men både Justitiekanslern, en utredning som Regeringen Löfvén själv tillsatt har sagt emot honom, och det finns en bred folkopinion emot de bigotta, diktatoriska och förlegade åsikter Morgan Johansson företräder. Nordiska Asa Samfundet har till exempel genomfört en namninsamling med över 15000 underskrifter emot Regeringen Löfvéns religiösa förtryck, men ännu så länge har inga deklarationer från ECER utfärdats vad gäller just Sverige.

Kanhända är det också på tiden att så sker.

Hedniska Tankar vill i alla fall med detta inlägg förklara sig solidarisk med de Litauiska hedningarna och Romuvas alla utövare – för också jag har haft vänner i det fria Litauen och besökt det landet på mina många färder i Österled. Lustigt nog har inte ett enda ord som solidaritetsyttring hörts från ett litet svenskt samfund som kallar sig ”Forn Sed” trots att detta tillvältrat sig medlemskap i ECER på orättmätig grund – orättmätig inte minst för att det inte ens företräder tiondelen av de Hedningar som finns i Sverige, och dessutom inte sysslar med Asatro, utan med new age och andra dumheter.

Så kan vi inte ha det. Romuva företräder, liksom Asatron, en renare och hälsosammare väg, och på den vägen ÄR det…

Författare har teorier om Anundshög – och kräver Vandringsled på Badelundaåsen

Det finns goda svenskar och medborgare i vårt land, som inte vill böja sig inför Monoteisterna, och som vill återupprätta vår egen kultur. En av dem är tydligen Ingrid Lindgren, som VLT och Bärgslagstidningen (ja, den stavar sig så) upplyste oss om den 25 Juni i år. Hon menar att den gamla handelsvägen nedför Badelundaåsen emot havet, som var en av de viktigaste transportlederna för Järnmalmen från Bergslagen, bör göras om till vandringsled och har även nya teorier om såväl Labyrinten på denna ås, som de magnifika fornminnena och gravhögarna vid Anundshög.

Hon menar också att Kung Björn på Håga, den järnålderskung som traditionellt sett anses vara begraven i Hågahögen (som var anlagd redan under bronsåldern) istället måste vara begraven längst ut på Badelundaåsen mitt emot Björnön, strax utanför Västerås. Samme kung Björn förekommer också i Beowulfeposet, och för att citera VLT:

I Beowulfdikten beskrivs hur kungens män lämnade sina skepp och vandrade längs den fagert stensatta stigen till en gyllene sal. Än idag finns några enstaka resta stenar kvar på åskrönet. Beowulfkvädet avslutas: ”Låt härmännen bygga mig en hedersam hög, på en brant vid havet när bålet brunnit ner. Den högen ska resa sig på Hronesnäs, ett minnesmärke för mina män. Det näset skall sedan nämnas av sjöfolk som Beowulfs berg, då de båtarna styra över dunkla fjärdar från fjärran.” Kanske Hronesnäs ska tydas som Ironnäs efter engelskan iron= järn som fraktades på åsen. Det tycker jag passar bra in på trakten vid Badelundaåsen.

Några historiker anser att kung Björn hade två barnbarn som kom att företräda olika religioner. Anund som var äldst följde den hedniska traditionen med hedniska blot. Han kom att kallas Anund upsale och hyllades att gruvägare och fler som inte ville bli kristna och ge peterspenning till påven. Den yngre Björn ( den yngre) blev kristen och härskare över Birka och Adelsö.

Med min tolkning är det troligt att det är Anund upsale som har begravts i Anundshög och hans farfar kung Björn i högen vid Badelundaåsens möte med Mälaren mittemot Björnön.

Inom parantes tillhör Björnön en av de mäkta hedniska platser jag själv ämnar besöka i sommar, men det är en annan historia. Svea rike består, och tider ska komma, när inländska män och inte utländska åter styr i riket…

Ännu seglar mäktiga stenskepp vid Bröt-Anunds sista viloplats…

 

SLUT på Bönestunderna – för en VETTIGARE religionspolitik…

I kvällstidningen Excessen… förlåt Expressen – en otäck blaska som definitivt hör till de mindre vederhäftiga i landet fanns det för två dagar sedan införd en saklig och vettig debattartikel, signerad Jonas Andersson (SD). Han pläderar för vad jag själv och stora delar av den hedniska rörelsen agerat för i många år. I offentliga verksamheter skall man inte ägna sig åt någon religionsutövning.

Religion är var och ens privatsak, oavsett vad den nu råkar bestå i, och den skall man ägna sig åt på fritiden, men absolut inte under tjänstetid, och på svenska skattebetalares bekostnad, för det är inte vad de betalat skatt för. Uttalandet kommer efter att en lokal debatt blossat upp i Bromölla Kommun i Skåne, där islamister trängt sig in i den kommunala förvaltningen, och nu plötsligt kräver att få ha ”bönestunder” på betald arbetstid. Ett problem av många, som orsakats av den islamisering av Sverige, som Regeringen Löfvén hela tiden ställt sig positiv till och aktivt understöder med stora bidrag ur allmänna medel.

Varför stöder Regeringen Löfvén hela tiden aktivt en islamisering av Sverige ? På vems sida står den ??

Religionsfrihet innebär också frihet från att utsättas för andras religionsutövning, varesig den sker på arbetsplatsen eller annars. Och Monoteistiska religioner typ islam eller kristendom, som kräver lydnad och underkastelse inför en enda gud, har inte i ett demokratiskt samhälle eller på någons arbetsplats att göra. Demokrati förutsätter pluralism, och pluralism innebär också polyteism.  Den svenska demokratin är ingen självmordspakt. Den har rätt att försvara sig emot de krafter, som hela tiden försöker framkalla dess undergång.

Religiösa symboler har heller inget att göra i offentlig verksamhet. En muslim, som kommer till en polisstation i Sverige, skall inte behöva mötas av en massa kristna kors runt halsen på Poliserna. Det är definitivt olämpligt att bära religiösa symboler i tjänsten, likaväl som det är definitivt olämpligt för en offentliganställd att bära slöja. Inte heller skall personer ur allmänheten tvingas möta korsmärkta läkare, till exempel; eller personer som släpar på andra religiösa symboler, av vilket slag det än vara må, Torshammaren inbegripen.

Den offentliga förvaltningen i Sverige SKALL vara religiöst neutral, och stå upp bakom tanken på ett sekulärt samhälle.

Jonas Andersson, annars ledamot i Socailförsäkringsutskottet, skriver också i sin debattartikel följande tänkvärda ord

På skattefinansierade statliga och kommunala arbetsplatser i ett sekulärt land som Sverige, borde frihet från religionsutövande vara den naturliga utgångspunkten. För arbeten med uniformstvång eller enhetlig klädsel bör det vara ett absolut krav. Då spelar det ingen roll om religionen manifesteras med hijab, turban, kippa eller ett durkslag på huvudet. Ifall ”utövande av religion” inte ingår i arbetsbeskrivningen får arbetstagaren utöva den på fritiden.

– Expressen, 2019-06-27

Religion är inte samma sak som hutlöst beteende ! Stoppa burka, kippa, shador, eller hijab etc på svenska arbetsplatser !

Förglasad fornborg på Irland skövlad

För en tid sedan rapporterade The Times – en avsevärt bättre och korrektare nyhetskälla än de vinklade och kristna media vi tyvärr har i Sverige – om hur en viktig fornborg i County Cavan på Irland skadats, enligt arkeologer. Också andra media har berättat om händelsen, men skadans natur verkar inte vara helt känd eller undersökt ännu. Fornborgen är belägen i närheten av en liten ort benämnd Shantemon, flera kilometer norr om staden Cavan, och är minst 3000 år gammal. Den påminner också om den likaledes cirkelrunda Bro Borg i Uppland, som jag själv skrivit om tidigare i denna blogg. Likheterna är inte bara topografiska, för precis som Bro Borg har fornborgen vid Shantemon ”förglasade” murar av sten, som utsatts för extrem hetta. Detta är inte ovanligt, för det uppges finnas minst 70 fornborgar med samma förglasade murar i enbart Skottland, och minst ett hundratal i det keltiska och germanska Europa, inklusive de Nordiska länderna. På Irland, däremot finns det bara en enda sådan borg, och nu är dess existens och överlevnad hotad.

Också den kända new age tidskriften på nätet, The Wild Hunt, har uppmärksammat saken i en artikel. Fornborgen ligger på privatägd mark, och eftersom den irländska fornminneslagtiftningen är mycket svagare än i Sverige, där denna typ av lagstiftning traditionellt haft en mycket stark ställning, från Gustav II Adolf och framåt, är arkeologer som en viss Michael Gibbons ytterst bekymrade. Kanhända har markägaren helt enkelt brutit ned och forslat bort murarna, kanhända inte. Man kan jämföra med det notoriska (C)-märkta kommunalrådet i Vänersborg, Bo Carlsson som just nu återigen sitter åtalad för fornminnesbrott, vilket han redan tidigare dömts och bötfällts för. Men ändå tillåter Regeringen Löfvén honom att sitta kvar som kommunalråd i kommunen, trots att han borde ha avsatts för länge sen – och i midsommarhelgen avslöjades det, att han gjort om samma brott – varför undrar man – det kostar ju dryga böter att hålla på såhär…

Inuti den irländska fornborgen har det funnits rester av vad som kan vara en stencirkel eller en skeppssättning av nordisk typ (kanske osannolikt, då detta vore väldigt unikt det också) kallad Finn Mac Cool’s fingers. Hjälten Finn, egentligen kallad Fionn mac Cumhaill är en av de allra mest centrala gestalterna i Irlands mytologi, och tros ha lett sin egen hird av minst ett tjog berömda kämpar, det sk ”Fianna” någon gång under den efterromerska järnålderns första århundraden. Helt klart kan fornborgen också ha varit just en sådan plats, där ett mycket berömt krigarfölje en gång samlades.

Fionn mac Cumhaill och hans två hundar, Bran och Sceolan påminde inte så lite om Oden själv, och hans två vargar Gere och Freke...

Nu är all denna härlighet, och detta Valhall på jorden hotat av förstörelse för alltid, bara för en dum och okunnig markägares skull, som väl sannolikt borde ha tagit hand om sina fäders land bättre än så. Själv skulle jag tro att ett svårt straff väntar honom efter döden, för även om han likt ett svenskt kommunalråd kanske kan undfly hämnden i detta livet, kommer gudarna nog inte vara nådiga, när de väl får tag i honom. Men, inte nog med det. Arthur C Clarke, den kände science-fiction författaren, spekulerade en gång om att de som förglasade fornborgarnas väggar kanske hade använt laserstrålar, för långt in på 1980-talet förstod man faktiskt inte, hur man med enkla medel kunde hetta upp hela borgväggar till temperaturer över 1100 grader.

I Eddadikten Hyndluljöd nämner Freja hur en hög av stenar kan förvandlas till glas, och även sägnerna om ”glasberget” bevisar, att förglasandet av granit och andra bergarter en gång var en STENHÅRD VERKLIGHET

I Skirnismál sitter också Freja och hennes mör på toppen av ”Lövjoberget” eller ett förtrollat berg, vars väggar är glashårda och hala. Man har dock aldrig kunnat konstatera några strategiska fördelar med själva förglasningsprocessen – och på 1930-talet misslyckades två engelska forskare,Thorneycroft och Child med att upprepa förglasningsprocessen i praktiska försök. Genast förklarade då dessa kristna forskare att det var ”omöjligt” att återskapa den, men idag vet vi att de hade fel och gjorde fel. Allehanda vanvettiga spekulationer i ämnet från diverse svärmare har också förekommit. Den tyske charlatanen Von Däniken, som var ökänd redan vid 1900-taletslut, förklarade att förglasningen skulle vara resultatet av atombombsexplosioner. Ändå visste man också under 1900-talet att exempelvis likbål och kremeringar kräver mycket hetare eldar än så – ungefär 1600 grader är optimalt, dvs mer än 350 grader varmare än den temperatur som fodrades för att förglasa stenväggarna, och med tanke på att en ”misslyckad” kremering inte var något man ville uppleva – det hade känts hårt för de anhöriga – så visste forntidens människor helt säkert hur den sortens bål skulle resas, lika väl som de visste hur mycket timmer och arbete som krävs för att förglasa en fornborg…

Redan på 400-talet visste Svearna i Uppland hur man bygger vinkelräta bastioner och fort med dubbla murar i en stil som resten av Europa inte ”uppfann” förrän på 1600-talet..

I slutet på förra året skrev Uppsala Nya Tidning att Bro Borgs gåta var löst, och att man i år skulle publicera flera uppsatser, som visade att man kom upp i en temperatur på över 800 grader genom att inte bara bränna timmer, utan också djurben. Denna förklaring av förglasningsprocessen, verkar inte att ha trängt ut utanför Sveriges gränser ännu, men vi kan vara helt säkra på att både Germaner och Kelter en gång behärskade den. Ett enklare sätt att bygga fornborgar på var att göra en sk ”Murus Gallicus” vilket var romarnas namn på de fältarbeten de mötte i Gallien.

En murus gallicus bestod av en fackverkskonstruktion av timmerstockar med samma dimensioner som nutida järnvägsslipers. Man fyllde sedan mellanrummen i konstruktionen med noga lagd sten, och tände eld på stockarnas ytterändor. Ytligt förkolnat timmer håller faktiskt bättre än färskt, och kolskiktet på stockarnas utsida gjorde att de aldrig ruttnade, och man fick en mur som kunde stå i hundratals år. Det är också förklaringen till varför vi kan ha alla de fornborgar vi ser i det svenska kulturlandskapet, inklusive flera kvadratmil stora anläggningar som Torsburgen på Gotland kvar idag. Romarna fick också lära sig ”den hårda vägen” att en murus gallicus var fullständigt omöjlig att slå sönder med murbräckor, katapulter eller andra vapen, eftersom timmerstommen fortfarande höll stenarna på plats, och dessutom tog upp alla stötar utifrån.

I jämförelse med denna ganska enkla konstruktion var de förglasade borgarna mycket dyrare och använde en mycket mer resurskrävande och arbetsintensiv teknik. Vi kan undra varför man egentligen byggde dem i så stort antal. I Voluspás skildring av Vanakriget, eller det första kriget i Världen står det att Asgård omgavs av en flammande mur, tänd av Vaferlågor eller svävande lågor, och det hade – som vi sett – också direkta motsvarigheter i verkligheten.  Var de förglasade borgmurarna dåtidens sätt att säga ”We have the technology !” ungefär som de kilometerlånga processionsvägarna man på senare år hittat vid Gamla Uppsala ?

Vi vet att man placerat flera ton tunga stenfundament 2-3 meter ned i marken, och rest minst fyra meter höga, 40 cm tjocka ekstammar ungefär var 30-40 meter i minst 1,5 km långa rader. Stolpar i den dimensionen måste rimligen ha burit upp någotslags takkonstruktion, trots att man inte hittat spår av någon sådan, eller kanske en enorm kedja av det slag, som Adam av Bremen talade om. Man behöver inte stolpar i den enorma dimensionen blott och bart som ”fackelhållare” eller lyktstolpar…

Processionsvägarna kring Gamla Uppsala låg centralt i Landskapet, och det gjorde fornborgarna också. Från höjd till höjd kunde man signalera med vårdkasar, och upprätta ett snabbt sambands- och ledningssystem – inte bara förskansa sig eller försvara nyckelterräng kring sjöpass och övergångar av vattendrag i landskapet. Alltihop var gjort med mening, avsikt och dåförtiden dyrast möjliga teknik – för bästa möjliga resultat.

Våra förfäder var inte dumma…

I vilket en amerikansk jazzprofessor firade TOR till Midsommar…

Midsommaren är nu som bekant överstånden, och medan de flesta Asatroende firat bröllopet mellan Ärings- och himmelsguden Frej samt Gerd eller jordgudinnan, har där funnits utrymme för lokala varianter, som det också var i gamla dagar. Tor är en av de viktigaste gudamakterna under Midsommaren, och Frigg, vars månad det nu är, är förstås en annan. I Västergötland firades Frigg nu till Midsommar av åtminstone en del personer, och man får väl anta att det på platser som Friggeråker, Torsvi och Frövi samt många andra lokala gudahov i vårt land var det de lokala gudarna som firades, tillsammans med det stora gudaparet.

Tors eller Thors insatser för att skaffa oss regn och gröda, samt krossandet av Monoteismens fasansfulla giftorm skall inte förglömmas…

Borta i Chicago lever akademikern och jazzmusikern Professor Karl E H Seigfried, som nyligen också skrev om en Midsommar i Tors och de Torstroendes tecken, nu när jag själv nyligen tog upp Skånehammaren och dess betydelse för oss alla. Om Midvintern tillhör Oden, menade han, så tillhör Midsommaren i sanning Tor, som ju är regnets och regnmolnens herre, och inte bara åskans. I ett tidevarv när snedvridna människor börjat tillbe Loke, kanske vi ska påminna oss de raka ekarnas stammar och styrka – för ekträden är helgade åt Tor de med, konstaterar han. Och Torshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, ty:

For those of us who see the Norse myths as symbolic stories expressing the values of the past peoples that produced them (even if there was originally no clear distinction of “religion” as separate from life lived), Thor’s hammer can be seen not merely as a weapon of war but as a symbol of community.

In the hands of the god and of practitioners, the hammer was used to bless newborns, brides, and the dead – to hallow members of the community in the major life events in the community. As the god of the myths uses the hammer to protect the human world from the incursions of the threatening giants, archaeological finds show ancient heathens calling upon Thor to use his hammer and protect them from harm.

The hammer as a symbol of blessing and protection merges into the conceptual locus around the god himself, a god who can be seen as a positive embodiment of what we must all do for the betterment of the communities to which we belong.

Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
Brakade ned som ett järtecken från Herren Gud…

Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan bli jazzmusikant
Och att kyrkoherdens dotter
Släppt en sådan innanför sin särk
Det är dekadans i tiden, det är djävulens verk

Dekadent och försoffad är vår ungdom av idag
Och de bryr sig varken om religion eller lag
Du kan ingenting göra åt ‘et
Nej du har ingen chans
För det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!

– Text av Cornelis Vreeswijk ur jazzlåten ”Dekandens”

 

Nåja – nu kanske jag inte skall bli alltför ironiskKarl E H Siegfried har faktiskt en ytterligare poäng här, när han talar om innangård och utangård, och betydelsen av ett hedniskt samhälle på enad, nationell grund. Själv betraktar jag Sverige och Norden som just ett sådant hedniskt samhälle, med sin egen kultur, avskild från USA, Amerika och den amerikanska Asatro, som numera allt mindre liknar den svenska. Men många känner sig inspirerade av Tor, därborta – Torskelov – säger jag…

Inspiration can take many forms. For children, hearing the tales of Thor bravely standing up to giants and monsters can inspire them to be brave in the face of the frightening aspects of their young lives. For adults, hearing others speak at blót can inspire them to speak out themselves and to feel a sense of communal support. For all, the focused experience of standing around the tree during the ritual can reinforce internal feelings of dedication to the deity, the tradition, and their own commitment to right action.

Bär din Torshammare på RÄTT sätt, och undfly all ”fornsed”…

SvD recenserar Västanå teaters uppsättning av Eddan..

SvD, Svenska Dagbladet publicerade för tre dagar sedan en ovanligt positiv recension av Västanå teaters uppsättning av den norske pjäsförfattaren Jon Fosses ”Eddan” som spelas i Sunne, Värmland, där min gamle vän Tekniske Johansson (om ni minns honom) ju har sina hemtrakter. Att en av vårt lands största två morgontidningar yttrar sig positivt om något som hänför sig till vår inhemska, Nordiska kultur och dessutom till Asatron är ännu mer ovanligt. SvD:s recensent Lars Ring skrev att pjäsen ”ställer mytologier emot varandra” men vad han menar med det tycks i hög grad oklart. Tematiken är helt och hållet hämtad från Vóluspá och skildrar det kosmiska Världsdramat, från Midgårds och Asgårds skapelse fram till Ragnarök.

SvD:s recensent skriver också – kanske efter en kortare tids ”Lönnrothande” på nätet att Eddan skulle vara tillkommen under åren 1000-800 på Island och i Norge, men det är fel i sak, därför att Eddamyterna bevisligen går tillbaka på ännu äldre original, och han glömmer bort fakta som att Tors fiskafänge är avbildat redan i hällristningar från bronsåldern, vilket forskningen känt till ända sedan 1960-talet.

Men sådana skönhetsfel och fadäser i början av recensionen gör kanske mindre, då alldeles för få svenskar nuförtiden är kunniga om den kultur och religion, som är deras och bara deras.

Jon Fosses sceniska bearbetning följer texterna, men han har valt och vrakat: sedvanligt minimalistiskt Fossetypiskt är det ändå inte. Här virvlar det av namn och skrönor fram till dess att handlingen får stillna och – med Völvan som berätterska – skildra främst gudarna Oden, Loke, Tor och Freja.

Den aning Oden fått om att världen kan gå under löper som en rysning genom iscensättningen.


Hela uppsättningen är oerhört formsäker, och många repliker har små glidningar mot norskan – flera av aktörerna kommer från andra sidan den nära gränsen.

Paul-Ottar Haga är, exempelvis, en reslig Oden som skapat världen och gett den språk och klokskap. Han, liksom Balder, är på samma gång gud och Kristusfigur. Fosses bearbetning tar fram skeenden med arketypiska mönster och trosuppfattningar.

Eddan är också en svindel av mycket mänskliga känslor, som avund och hat. Mycket sex blir det också – fast här dansas åtrån. Eddan är en katalog över laster, lister och lustar men man är mans gamman: människan är människans glädje. Dock kom ihåg: ”Hjärtat är sällan sorglöst hos dem som är mycket kloka.”

— —

Björn Söderbäck gör Brages roll, han som väl diktar världen. Hanna Kulles Völva har en djup och själfull röst. Jakob Hultcrantz Hansson spelar Lokes roll som en spjuver – aldrig riktigt förklarad. Vilket heller inte verkar vara meningen. Iscensättningen ägnar inte mycket tid åt psykologi. ”Eddan” spelad så här blir en bildkavalkad dansad med polskatakt.

Så långt SvD:s recensent – och han har i alla fall märkt att kristet moraliserande inte finns i Eddan, inte heller de kristnas eviga skuldkomplex med sexhat, skuld, skam och straff som ett medel att trycka ned och förminska människorna. Kanhända är det den viktigaste lärdom som finns i hans recension, istället för valna och överdrivna anspelningar på vår tids sektliknande klimatångest och koldioxidhysteri, vilket tyvärr också finns i samma dagblad. Västanå teater skall i alla fall ha all heder av sin satsning att ge oss Eddan åter, och föra ut den till massorna !