Månadsarkiv: juni 2019

”Skånehammaren” åter i Sverige – och om RÄTT sätt att bära en Torshammare

av

Nättidningen ”Svensk Historia” rapporterade igår om den sk ”Skånehammaren” från historiska muséet i Stockholm. Originalet i silver kommer från den såkallade Friherre Claes Kurcks fornssaksamling, och är sedan den kom till historiska muséet år 1895 en av de mest kända och avbildade fynden från 800-talets Skåne och Vikingatiden överhuvudtaget. Den har blivit stilbildande för tusentals, ja hundratusentals olika slags kopior världen över, och de har tillverkats inte bara i rent silver utan också i i allehanda metallegeringar, ben, horn, plast och allehanda andra material. Den har återtryckts i mer eller oftast mindre exakt utförande på T-shirts, banderoller, vykort och bilder – naturligtvis också på Internet…

ORIGINALET är ALLTID bäst – ACCEPT NO CHEAP SUBSTITUTES !!

Jag själv har också använt just denna Torshammare som vinjettbild, då jag velat slå fast något med eftertryck i den här bloggen, eftersom jag är Skåning både på mödernet och fädernet sedan minst tre generationer tillbaka, och jag älskar min hemprovins. Men få – om ens någon – har insett Skånehammarens hemlighet – och vad den verkligen symboliserar. Svensk Historia är inne på rätt spår, när de intervjuar Gunnar Andersson, 1:e antikvarie och arkeolog på Statens historiska museer. Han får redogöra för hur Torshammaren och 450 andra unika föremål från Svensk Vikingatid har varit ute på en världsomfattande turné till olika muséer i samarbete med organisationen MuseumsPartner från Österrike, men berättar också för oss att alla föremålen inklusive den för hela Asatron så centrala hammaren nu är hemma i vårt land igen.

På hammaren syns en korpnäbb och ett rovfågelseansikte, som står för Odens kraft kommbinerad med Tors, men det är inte den enda hemlighet som döljs här. Högst upp på hammarens skaft finns två galthuvuden, och alla vet vi att Galten Gullinborsti är Frejs följeslagare och symbol – och Oden, Tor och Frej är Asatrons största gudatriad – men bara en av flera liknande tretal eller triader. Också Nornorna vid Urdarbrunnen kan vara med om man så vill, i den cirkelformiga fördjupning omgiven av en lös spiralslinga, som man ser vid hammarens mitt. Nederst syns fler spiralslingor, liknande de som man hittat redan på bronsåldern – den rakkniv man hittat i Hågahögen utanför Uppsala hos en av de allra första Sveakungarna är bara ett exempel, och kanhända står spiralornamenten antingen för Bronsålderns gamle solgud Ull eller också Vanernas och Alfernas gudakollektiv – Tor är ju regnets och Åskans gud, och därmed åkrarnas och äringens beskyddare, även om vi inte skall dra ut denna tanketråd för långt. Att Skånehammaren ensam rymmer Asarnas heliga tretal Tor-Oden-Frej till skillnad från alla andra Torshammare i original, har många påpekat före mig.

 

KORREKT sätt att bära en Torshammare, här illustrerat av Peter Stormare i en aktuell DN-artikel. (Se sån stil han har !)

Gunnar Andersson vid Historiska Muséet i Stockholm redogör också för hur detta museum nu helt skall göra om sin basutställning om vikingatiden. Borta är de tomma, post-moderna salarna, från den tid hela museéet skulle göras om till någotslags halvtaffligt non-informativt konstgalleri med intetsägande installationer i papier-maché och plast. Borta är också de sedvanliga PK-flosklerna, förvrängningarna och vanställandet av den svenska historien med inslag om ”Queer-Samer” och Adhd-Hbtqb på medeltiden som bärande delar. Ledande skribenter i Svenska Dagbladet har som ni kanske minns sagt sitt om de här mindre lyckade satsningarna, så sent som förra året.

Nej – Gunnar Andersson lovar som förste antikvarie bot och bättring från muséets sida. Man verkar ha tagit åt sig av den mycket omfattande kritiken, och den nya utställningen kommer ha flera tusentals föremål, lovar han, bli faktaspäckad, informativ och även interaktiv samt en av de största Vikingautställningarna i hela Världen.

Så långt är ju allt gott och väl, och jag själv kan bara önska Historiska Muséet lycka till inför nästa år, och bara hoppas att några hastiga, ogenomtänkta och föga underbyggda beslut från någon okunnig amatör till kulturpolitiker inte kullkastar det vetenskapliga innehållet, precis som vanligt. Ett litet varningens pekfinger får nog höjas vad beträffar ”levandegörandet via fiktiva människor och interaktiva stationer” som Historiska Nyheter också berättat om. Det här luktar ”Estrid” eller ”Astrid” lång väg, och de fiktiva, publikfriande jippon som finns på ”fria” turistattraktioner typ ”Vikingaliv” på Djurgården – som kanske är roliga för barn i 10-12 års åldern, men som har mycket lite med seriös vetenskap eller Asatro att göra…

Och därmed är vi – tyvärr ! – inne på mindre positiva ting….

FELAKTIGT och Förargelseväckande MISSBRUK av Torshammaren, Runorna och våra religiösa symboler. Sådana här sjuka personer MÅSTE man ta skarpt AVSTÅND ifrån !!

 

För en tid sedan redovisade sakkunniga jurister och domare från Göta Hovrätt i en statlig utredning, som Sveriges Justitieminister, Morgan Johansson tillsatt. Utredningen kom fram till, att missbruket av fornnordiska symboler som Torshammaren och Runorna måste stoppas – men för det behövs inga lagändringar, och inga förbud emot Torshammaren som symbol. Tvärtom gäller det, att sätta stopp för alla de krafter inom den yttersta högern eller vänstern, som försöker missbruka den, och våldföra sig på en religion och en kultur som aldrig någonsin varit deras.

Redan 12 april förra året skrev Stenar Sonnevang, officiell Talesperson för Nordiska Asa Samfundet ett brev angående det missbruk och skändande av Torshammaren som religiös symbol som ett visst ”Samfund för Forn Sed” inlett, och påpekade det definitivt olämpliga i dessa personers beteende och agerande, likaväl som vissa högerextremisters.  Brott som Förargelseväckande Beteende eller Störande av Förrättning (som sker när man hindrar seriösa troende från att utöva sin religion – du får självklart protestera mot andra religioner, men du får inte ”stjäla” symboler eller hindra någon från att u-t-ö-v-a sin tro) hör faktiskt hemma under brottsbalken, och sådant kan man alltså bli dömd för.   Ni får förlåta mig, kära läsare, för nu citerar jag rakt av och utan omsvep ur Stenars uttalande:

Efter diverse minst sagt märkliga uttalanden så beslöt vi Nordiska Asa-samfundet att skicka ett brev till fornsed. Då inget svar har kommit på över en vecka så lägger vi nu det här som
ett öppet brev och hoppas att någon annan än dom tre (  sk ”Gydja”, Ordförande samt Kontaktperson) vi mailade till är kapabel att svara på våra seriöst menade frågor. — —

Ert samfunds formella talesperson visar en Torshammare i fallos-form och uttrycker som exempel att samfundet Fornsed hoppas kunna göra den till en symbol för Gay pride. Citat från artikeln:

” Forn Sed, has encouraged the use of Viking symbols like a wooden Thor’s hammer as an icon for gay pride.”

Det vi verkligen vill ha ett tydlig svar på rörande detta är följande:
Är det samfundet forn seds inställning att olika symboler ändrar värde efter vad bäraren för tillfället har valt att ”fylla” dem med?

Hur tänker samfundet Fornsed kring kulturarvets betydelse inom den hedniska sfären när man förklarar dess innehåll ”tomt” och ”ersättningsbart”?

— —

Lerkärl formade som könsorgan, något som påminner om en DDR-fana, linfrön, skäp och ”white trash” – så går det till, när Samfundet ”Forn Sed” håller blot… Inget man vill uppleva…

I anslutning till Stenar Sonnevangs uttalande om smädandet av Asatron från ”Forn Seds” sida får man ändå konstatera, att det inte finns någon grund alls, varesig religiöst, vetenskapligt eller kulturellt att koppla samman Torshammaren med Homosex, på det fullständigt förståndshandikappade sätt som ”forn sed” använder. Torshammarens funktion som Vighammare enligt Eddan var till för att viga samman kvinna och man, inte man med man eller kvinna med kvinna. Det finns skildrat bland annat i Thrymskvidha, och alla tillgängliga experter är fullt eniga om att det inte finns någon saklig grund för de kränkande falsarier, som dessa ”fornsedare” håller på med.

Loke, som ibland kunde byta kön, var knappast dyrkad som ”Gud” under Järnålder och Vikingatid överhuvudtaget, och snarare ett varnande exempel än någon man tillbad. Lika lite finns det några bevis för att man skulle ha tillbett mytologiska varelser som Fenrisulven eller Angerboda, till exempel – och Lokes slutliga öde visar nog vad man ansåg om slika ting.

Visserligen finns det nu åtskilligt förvirrade och skäligen adhd-mässiga sk ”Lokeaner” i USA – liksom utövare av påstådd ”Rökkatru” och annat – men dessa har i alla fall den goda smaken att inte våldföra sig på Tor, Tors hammare eller symboler som inte alls är deras

Med all respekt för sk adhd-hbtqb rörelser och andra ”bokstavsbarn” – deras kamp för frigörelse är kanske lovvärd, javisst – men de har inte rätt att appropriera exempelvis det kristna korset, buddhismens 8-ekradde hjul eller några Islamska halvmånar heller – för sådant väcker som sagt klar förargelse – i Brottsbalkens mening – så länge det görs offentligt, eller i sken av att uttala sig om Asatron som religion. Den enda seriösa intresseorganisation vi Asatroende har i Sverige för närvarande har fördömt allt sådant, och jag ansluter mig som sagt till detta fördömande.

Vad folk sedan har för sig i sina sovrum, utomlands eller enskilt struntar jag totalt i – så länge man inte påstår sig stå för ett helt kollektiv, eller den hedniska rörelsen som sådan – och de flesta någotsånär seriösa utövare, eller de som inte lider av svåra förståndshandikapp är nog tillräckligt mogna för att FÖRSTÅ och INSE skillnaden.

Pugh Rogefeldt kunde bära Torshammaren på rätt sätt, på sin tid. Björn Skifs kunde det också, liksom hundratusentals om än inte miljontals svenskar. Peter Stormare kan det med, för det har han redan visat i DN. Och om dessa kändisar – och många till – kan bära sin Torshammare på korrekt sätt, då kan du det också, kära läsare eller läsarinna.

Utövare av sk ”forn sed” och därmed likställda personer däremot, kan det inte – och därför TAR VI AVSTÅND ifrån dem…

Lindisfarnedagen, 2019

av

Idag är det dagen för motattacken på den kristna missionsbasen vid Lindisfarne. 798 förstörde norska vikingar vad som var en bas för slavhandlare och missionärer vid den Northumbriska kusten, väl medvetna om Karl den Stores pågående folkmord på Saxarna och andra hedniska folk, och i traditionell historieskrivning har man ansett, att det är just 8 Juni som skulle vara datumet för den viktiga motoffensiv, som Nordborna lyckades inleda mot Europas kristna.

Jag har skrivit om denna dag i min blogg förr, och om vi antar att Vikingatiden verkligen tog slut i och med slaget vid Hastings, 1066 – fastän Kungsgården vid Uppsala stod kvar till långt in på 1090-talet, så markerar Lindisfarne början på närmare tre hundra år av aktivt och framgångsrikt kulturellt motstånd, och är värd att fira enbart av den orsaken, även om datumet egentligen bör ha infallit 11 dagar senare,  om man räknar med skiftet mellan de Julianska och den Gregorianska kalendern, som vi numera räknar med.

Även om Lindisfarne borde vara en mycket berömd och välbesökt plats, är ”Holy Island” som ön också kallas, knappast något större turistmål idag, och få om ens några Nordbor av idag har velat analysera, vilken stridsuppgift våra förfäder åtog sig, eller hur det gick till, när ön befriades från den avskyvärda katolicism, som utövades där. Vikingarna visste, att det inte duger att vänta med att bekämpa en fiende, tills han gjort sig hemmastad inne i ditt eget land. Tillåter du, att kyrkor eller moskéer byggs i det egna landet, kan du aldrig driva ut Monoteisterna därifrån, och då är det redan försent. Folkmordet är redan igång, och fienden växer sig bara starkare och starkare, tills att din egen kultur är alldeles förstörd, precis som det blivit i våra dagar.

Nej – det rätta sättet – ansåg de – är att anfalla fienden redan innan han hunnit etablera sig i ditt hemland, och med full kraft slå över öppet hav och förinta hans baser – innan han ens landstigit på DIN kust. Gustav II Adolf, Karl XI och andra svenska kungar skulle långt senare tillämpa exakt samma taktik, och det är tack vare dem och deras soldater, som vi ännu har något kvar av Sverige, även om vår frihet inskränkts mer och mer, särskilt i och med det skadliga EU-medlemskapet, som inte varit till nytta för Sverige och som inte skapat ett hållbart samhälle-

Lindisfarne av idag domineras av ett stort 1500-tals slott på en borgklippa, men den anläggningen var inte fullt lika stor under Vikingatid. Snarast bör där ha stått pallisader av trä och några stentorn uppe på borgklippan, och inte den magnifika stenborg man ser idag. Fast hur intar man ett sådant fäste ? – Svaret är enkelt – man intar det inte alls, för det var inte så Vikingarna gjorde. Deras framgångsrika operation, som slog alla kristna över hela Europa med förundran och blind skräck var istället baserad på kringgång – och hursomhelst var det klostret vid Lindisfarne priory man ville slå ut – inte den lilla truppstyrka på 50-60 man eller så som bevakade själva borgklippan.

Linidsfarne är en flack ö, som än idag omges av sandbankar. För att undgå upptäckt, måste man ha rott in under de tidiga morgontimmarna, nattetid eller använt sig av dimma som skydd. Man kunde med andra ord konsten att uppträda dolt, och den gängse bilden av färgglada segel och förgyllda drakhuvud kan vi lika bra glömma. Två bukter i syd ger bra landstigningsstränder att angripa klostret ifrån, även om vi idag inte vet vilken strand man kom in vid, den östra eller den västra. Helt säkert använde man omfattning som strategi, och slog emot klostret från två olika håll, i alla fall vilket en forskare vid namn Paddy Griffith, författare till boken ”The Viking art of War” trodde på 1990-talet. Han antog, att den styrka som anföll Lindisfarne knappast kunde ha varit över 200 man, och att den måste ha bestått av mindre än 20 skepp, men erkänner villigt, att rytteri kan ha medförts, och att attacken emot klostret måste ha varit noga rekognocerad, förberedd och följde en noggrann plan – det var inte alls fråga om ett slumpvis anfall, eller några ”rövarband” utan en organiserad truppstyrka, som kämpade och slogs efter militära regler, och med ett väl utvecklat ledningssystem, som alla förstår.

Klosteranläggningen på Lindisfarne utvidgades visserligen på 1100-talet, men var redan försedd med vallar och murar. Märk också sandbankarna i bakgrunden ! En sådan anläggning stormar man inte på måfå. Man måste VETA var passagerna finns, och var man kan komma upp från stranden…

Att motattacken vid Lindisfarne blev såpass framgångrik som den blev, är inte ett vittnesbörd om ”plundring” eller ”piratdåd” som det ofta har framställts i kristna historieböcker. Den var ett verk av väl förberedda, grundligt tränade och bra utbildade män, som visste vad de gjorde. För att lyckas med en sådan uppgift måste man för det första kunna konsten att navigera över öppet hav hela vägen från Norge tills man kommer till avsedd punkt på den Engelska kusten, och kan gruppera för anfall. Man måste ha varit grundligt orienterad om hur anfallsmålet såg ut, och det faktum att man kunde undvika Lindisfarne Castle.

Borgens läge på en ensam klippa var också en enorm svaghet – för bara en enda stig leder upp eller ned för borgklippan, och blockerade man den, satt ju försvararna fångade i en fälla, medan klostret blev ett lätt byte.. Detta hade helt enkelt inte varit möjligt, om man inte kunnat orientera sig på ön – och kanske gjort terrängskisser eller rent av kartor innan – samt repeterat in, exakt var man skulle ro in emot stranden – och komma upp från den ! Alltsammans kräver – som alla någorlunda militärt bevandrade personer lätt inser – planering – och ett säkert, väl lätt genomförande !

Se där en lärdom att ta med – och fortsätta använda, också i våra dagar !