”Järn mötte brons, när äventyret hände” skriver Anders Österling i sin dikt om Ales Stenar. Kanhända har den vackra formuleringen tillämpning på en ny anonym, mäkta hednisk blogg, skriven av en arkeologiskt kunnig person i de södra delarna av vårt land. Jag brukar vara ytterst restriktiv med att rekommendera andra Hedniska bloggar, mycket beroende på att jag vill se hur de utvecklar sig, innan jag alls säger eller skriver något.

Jag har varit medveten om existensen av ”Brons och Blod” sedan mars 2019, då den grundades och först gjorde sin debut på wordpress, och gillade den nästan genast. Men Hedendomens och Asatrons lilla värld, såväl i Sverige som överallt annars är ibland trångsynt och begränsad, och ibland fylld av personer som har politiska eller andra mindre ädla syften, oavsett om de nu hör hemma långt ut till höger, eller inom den extrema vänstern, som ”forn sed” och andra därmed besläktade grupper, vars intressen varken är vetenskapliga eller andliga, utan bara handlar om maktbegär, och att ”sätta sig” på folk.

Studera läget för Skånes bronsåldershögar, och ni skall finna att denna provins redan då var tättbefolkad, hade sina centralbygder och var del av en bronsålderskultur som också fanns på andra sidan sundet

Men, vad gäller denna andra blogg, har vi äntligen fast mark under fötterna; och finner det vederhäftiga istället för det ovederhäftiga. Författaren känner till ett sådant epokgörande och 100 % hedniskt verk som Hesiodos ”Verk och Dagar” och han behärskar bronsens etymologi, kan resonera om den indoeuropeiska invandringen och båtyxekulturen utan att förfalla till osakligheter, han kan resonera något om sagornas ursprung, själv vara skald och inser, att Asatron redan utformades under Bronsåldern. Det är trevligt att möta bildade människor, även i bloggform; men att möta motsatsen är mindre trevligt…

Den mer än 2 meter höga spjutlyftaren från Litsleby i Tanum har ett slags korpnäbb, en skålgrop för att markera att han är enögd, och en enorm lans i sin hand. Utefter lansens skaft, rör sig en liten ryttarfigur, också spjutbeväpnad… Vi inser alla, att detta är Oden… ristad i klippan minst 1000 år före kristus…

Författaren till bronsåldersbloggen känner till skillnaden mellan hög och låg religion, och är säker på, att Tyr, Tor och väl även Oden fanns redan under bronsåldern, liksom förstadierna till Härn, Nerthus eller Gerd, och alla de andra gudamakterna. Sakkunnigt resonerar han om världens skapelse, i mytologins värld, och leder oss med varsam hand över den starkt skadade ”Dansarens Häll” vid Gladsax – nu nästan utplånad av okänsliga vandaler – över emot nyare och djärvare mål.

På hällen vid Gladsax syntes Frej dansa med hjorthorn på huvudet, tills någon år 2016 nästan utplånade honom…

Han vet, att redan Georges Dumezil på 1950-talet ledde Odens ursprung tillbaka till vedisk tid, och kan berätta för oss att Oden själv var hemmastadd här i Norden långt långt före romersk järnålder, när han inte studerar bronsåldersstaden Trojas geografi, till exempel. Fram tonar bilden av en okänd man, som utför en kulturgärning i det tysta. Inte för någon tom ”äras” skull. Inte för någon särskild publik, utan bara för den glädje som finns i att ge, ge av sig själv och för det sköna i tankens flykt genom alltet.

En äkta historiker och berättare, trots allt, i denna världens fjärde och kanske sista ålder, om vi får tro den pessimistiske Hesoidos, mytagogen, hävdatecknaren…

Οὗτος μὲν πανάριστος, ὃς αὐτὸς πάντα νοήσει,
φρασσάμενος, τά κ᾽ ἔπειτα καὶ ἐς τέλος ᾖσιν ἀμείνω·
ἐσθλὸς δ᾽ αὖ καὶ κεῖνος, ὃς εὖ εἰπόντι πίθηται·
ὃς δέ κε μήτ᾽ αὐτὸς νοέῃ μήτ᾽ ἄλλου ἀκούων
ἐν θυμῷ βάλληται, ὁ δ᾽ αὖτ᾽ ἀχρῄος ἀνήρ.

• This man, I say, is most perfect who shall have understood everything for himself, after having devised what may be best afterward and unto the end: and good again is he likewise who shall have complied with one advising him well: but whoso neither himself hath understanding, nor when he hears another, lays it to heart, he on the other hand is a worthless man.

Idag har jag också läst två andra goda skribenters och bloggares mer adiaforiska krior. Vännen Eddie Råbock, alias Mohamed Omar, kåserar vittert över de tre kronornas ursprung på Albrekt av Mecklemburgs tid, och hur de från Arthursagan via Köln fann vägen in i vårt Riksvapen.  Och Sjöfartstidningen – av alla publikationer – resonerar via sin Utrikeskorrespondet Torbjörn Dalnäs över Towerns korpar – ett annat ämne jag behandlat – och korpars och kråkfåglars historia – Kråknedan har ju just passerat, och med detta ännu en Odens dag…

Majningen av drottning Guinevere, tavla av John Collier, England…