”Sigrid Storrådas Tid” – En utmärkt Hednisk Historieblogg på svenska

Det är inte varje månad jag hittar nya bloggar i den hedniska bloggosfären numera, men bloggen ”Sigrid Storrådas Tid” är intelligent skriven, troligen av en historiskt kunnig man i kretsen kring Gokstad-kopian med samma namn – ”Sigrid Storråda” alltså – och med hemmahamn i Kinnevik. Det var nu över tjugo år sedan jag såg detta skepp för första gången, och bloggens författare är mycket meddelsam kring den person, som hos oss dömts ut såsom varande sagofigur under Kulturmarxismens stora 1970-tal, men vars existens anses fullt historiskt bevisad på hela den Europeiska kontinenten och även i Polen, där hon förekommer i den polska kungaättens regentlängd under namnet Sygryda Swietoslawa.

Något historiskt korrekt porträtt av Sigrid Storråda har aldrig gjorts av eftervärlden, mest beroende på att man inte vet exakt hur hon såg ut.

Det enda minuset med den nya sajten – som jag starkt rekommenderar för läsning – är att dess författare inte skiljer på sina egna hypoteser och historiskt bevisade fakta – det kunde vara bra och ärligt med en redovisning av vad som egentligen är vad – men mycket rik är den information du får här – om hela 900-talts historia, och hela den politiska utvecklingen i Norden under samma tid – inte bara händelser ur Västgötaperspektiv redovisas, för då är risken att det blev en Västgötaklimax…

Skeppet Sigrid Storråda, till exempel, är visst inte ”världens största havsgående” skeppsreplik, vilket man kan läsa på denna sida (se länk). Det är FEL I SAK, därför att den Danska Havhingsten från Glendalough, som jag själv seglat mellan Sandefjord och Roskilda är mycket större, liksom Draken Harald Hårfager och den nya kopian av Myklebust-skeppet – och Västgötarna har inte alltid rätt, men rätt att yvas över sig själva och sin stammoder har de onekligen…

 

I vilket Linus Karlén kommenterar ”Den svenska offerseden”…

Jag nämnde ”Esoterisk Asatro” alldeles sist i mitt förra inlägg – och jodå – organisationer, personer och till och med internet-sajter och bloggare som ägnar sig åt just detta finns i rikt antal i Sverige. Vårt Sverige. En av de mest undanskymda, men samtidigt mest verksamma, utgörs av Västgöten Linus Karlén, annars bland annat skönlitterär författare och radio-bloggare på sajten ”Lidskälv” eller rättare sagt Lidskjalf, för så stavas det faktiskt oberoende av vad den tossige Professor Lars ”Liten” Lönnroth påstår på Wikipedia om vad som är korrekt svenska eller inte…

 

I den svenska Asatrons ankdamm har Linus Karlén hittills gjort sig mest känd för sin roman ”Inkräktarna” som jag tyvärr själv inte läst, då jag enbart sällan läser romaner, och alltid haft den goda principen att aldrig kommentera skönlitterära verk av personer jag anser som vänner. Ändå har romanen getts ut på eget förlag i två upplagor, och blivit hart när en klassiker och en storsäljare – i alla fall bland de invigda. Temat i romanen är Sveriges kristnande, som mycket ofta både var ”Schwertmission” eller ”Zwangsmission” och inte alls ”Wortmission” för att nu använda bland kontinentala forskare erkända och accepterade termer – alla tre medel helgar ju ändamålen för dessa kristna, som vi så väl vet.

Själv påminns jag om det snart aktuella temat ”Midsommar”, som även berörs i ett med rätta klassiskt kapitel av Jan Fridegårds ”Trägudars land” – också en hel romanserie eller en litterär skildring märkt av sitt språk och sin tid, så att säga – vilket väl alla litterära skildringar av historiska processer väl är. Inom kort kommer jag publicera Fridegårds text här, så får ni se vad jag syftar på…

Nåja.

På den alldeles utmärkta bloggen ”Lidskälv” behöver författaren inte själv lida för sina misstag, ity att han råkat bli sedd av Särimner !

Och den som blivit sedd av Särimner, är som ni vet för evigt frälst, bärgad, burgen och höjd ovan all misstanke. Nu rekommenderar jag – kraftfullt och tjoande – denna blogg för genomläsning, och lägger till en länk här bredvid.

Linus Karlén har i dagarna recenserat en bok med titeln Året i västsvensk folktro av en viss Hans Carling, vilket lett honom fram till vad han kallar ”Den Svenska Offerseden” och en teori om blotandet kring Midsommar, Midvinter och de stora solstånden, alltså vårdagjämning och höstdagjämning, även om han till skillnad från mina Värmländska sagesmän i trakterna av Eda och Glava inte gett sig till att rekonstruera en lunisolär kalender, i flera steg – innan kristnandet, efter kristnandet och efter sentida folktro – för allt detta är tidsmässiga distinktioner, som man gör bäst i att hålla i minnet.

Dessutom fanns kanske – som mina sagesmän antagit – en period då man under svensk bronsålder enbart tillämpade en månkalender, även om jag har svårt att tro på just den hypotesen själv, därför att redan megalitmonumenten från vår Bondestenålder, liksom ”Der Berliner Goldhut” och Pejlskivan från Nebra (alltså kontinental bronsålder) motbevisar alltsammans. Lunisolära kalendrar, liksom en mycket noggrann uppskattning av solårets längd, måste ha funnits redan då.

Allt är inte så felaktigt, som de dumheter ”Lasse Liten” Lönnroth – som mycket ofta ”Rothar i Lönn” – vräker ur sig på Wikipedia, om att Nordiska Asatrosamfundet (se hans artikel där) skulle ha ”utgått från Margaret Murrays teorier om årshjulet” vilket är ren lögn, och dessutom kvasi-intellektuell soppa.

Vad den förträfflige Herr Karlén säger om ”offerseden” och själva det kalendariska blotandet, är tvivelsutan sant, och det kan vara värt att minnas, både till Inledningen av Segerblotet i Frejas Månad – det som somliga kallar ”Valborg” och den Midsommar, som kommer att inträffa i år liksom alla andra år, så länge marken gror, och människorna skall leva.

Jodå – Kalendariska fester enligt ”Årshjulens” princip finns och fanns även i vår Asatro – som inte alls är någon ”sed”….

Även vad gäller ”Odinism” och en hel del annat har Linus Karlén många värdefulla insikter att ge som skribent – men missförstå mig rätt – den sanne ”odinistens” väg är oftast inte den ni tror, eller vad idiotiska amerikaner propagerar för på nätet. Till Särimner kommer endast de två gånger korade och valda, och ingen kommer inför det trynet, som inte två gånger fått sitt namn nämnt inför den Störste av galtar och svinens suverän, ty vi tror på en kroppslig Särimner med Hamn, Hug och Lit – evinnerligen.

Endast de kortsynta förblir de långnästa, och vid slutet står segern ! (Jung hade rätt – men det skall till ESOTERICA för att rätt förstå honom – solis sacerdotibus )

 

”Vi er de röde – Vi er de Hvide – I konformisme, saa vil vi skide…”

”Brons och Blod” – en bra blogg om Bronsålder, Hedendom och Asatro

Järn mötte brons, när äventyret hände” skriver Anders Österling i sin dikt om Ales Stenar. Kanhända har den vackra formuleringen tillämpning på en ny anonym, mäkta hednisk blogg, skriven av en arkeologiskt kunnig person i de södra delarna av vårt land. Jag brukar vara ytterst restriktiv med att rekommendera andra Hedniska bloggar, mycket beroende på att jag vill se hur de utvecklar sig, innan jag alls säger eller skriver något.

Jag har varit medveten om existensen av ”Brons och Blod” sedan mars 2019, då den grundades och först gjorde sin debut på wordpress, och gillade den nästan genast. Men Hedendomens och Asatrons lilla värld, såväl i Sverige som överallt annars är ibland trångsynt och begränsad, och ibland fylld av personer som har politiska eller andra mindre ädla syften, oavsett om de nu hör hemma långt ut till höger, eller inom den extrema vänstern, som ”forn sed” och andra därmed besläktade grupper, vars intressen varken är vetenskapliga eller andliga, utan bara handlar om maktbegär, och att ”sätta sig” på folk.

Studera läget för Skånes bronsåldershögar, och ni skall finna att denna provins redan då var tättbefolkad, hade sina centralbygder och var del av en bronsålderskultur som också fanns på andra sidan sundet

 

Men, vad gäller denna andra blogg, har vi äntligen fast mark under fötterna; och finner det vederhäftiga istället för det ovederhäftiga. Författaren känner till ett sådant epokgörande och 100 % hedniskt verk som Hesiodos ”Verk och Dagar” och han behärskar bronsens etymologi, kan resonera om den indoeuropeiska invandringen och båtyxekulturen utan att förfalla till osakligheter, han kan resonera något om sagornas ursprung, själv vara skald och inser, att Asatron redan utformades under Bronsåldern. Det är trevligt att möta bildade människor, även i bloggform; men att möta motsatsen är mindre trevligt…

Den mer än 2 meter höga spjutlyftaren från Litsleby i Tanum har ett slags korpnäbb, en skålgrop för att markera att han är enögd, och en enorm lans i sin hand. Utefter lansens skaft, rör sig en liten ryttarfigur, också spjutbeväpnad… Vi inser alla, att detta är Oden… ristad i klippan minst 1000 år före kristus…

Författaren till bronsåldersbloggen känner till skillnaden mellan hög och låg religion, och är säker på, att Tyr, Tor och väl även Oden fanns redan under bronsåldern, liksom förstadierna till Härn, Nerthus eller Gerd, och alla de andra gudamakterna. Sakkunnigt resonerar han om världens skapelse, i mytologins värld, och leder oss med varsam hand över den starkt skadade ”Dansarens Häll” vid Gladsax nu nästan utplånad av okänsliga vandaler – över emot nyare och djärvare mål.

 

På hällen vid Gladsax syntes Frej dansa med hjorthorn på huvudet, tills någon år 2016 nästan utplånade honom…

Han vet, att redan Georges Dumezil på 1950-talet ledde Odens ursprung tillbaka till vedisk tid, och kan berätta för oss att Oden själv var hemmastadd här i Norden långt långt före romersk järnålder, när han inte studerar bronsåldersstaden Trojas geografi, till exempel. Fram tonar bilden av en okänd man, som utför en kulturgärning i det tysta. Inte för någon tom ”äras” skull. Inte för någon särskild publik, utan bara för den glädje som finns i att ge, ge av sig själv och för det sköna i tankens flykt genom alltet.

En äkta historiker och berättare, trots allt, i denna världens fjärde och kanske sista ålder, om vi får tro den pessimistiske Hesoidos, mytagogen, hävdatecknaren…

Οὗτος μὲν πανάριστος, ὃς αὐτὸς πάντα νοήσει,
φρασσάμενος, τά κ᾽ ἔπειτα καὶ ἐς τέλος ᾖσιν ἀμείνω·
ἐσθλὸς δ᾽ αὖ καὶ κεῖνος, ὃς εὖ εἰπόντι πίθηται·
ὃς δέ κε μήτ᾽ αὐτὸς νοέῃ μήτ᾽ ἄλλου ἀκούων
ἐν θυμῷ βάλληται, ὁ δ᾽ αὖτ᾽ ἀχρῄος ἀνήρ.

  • This man, I say, is most perfect who shall have understood everything for himself, after having devised what may be best afterward and unto the end: and good again is he likewise who shall have complied with one advising him well: but whoso neither himself hath understanding, nor when he hears another, lays it to heart, he on the other hand is a worthless man.

Idag har jag också läst två andra goda skribenters och bloggares mer adiaforiska krior. Vännen Eddie Råbock, alias Mohamed Omar, kåserar vittert över de tre kronornas ursprung på Albrekt av Mecklemburgs tid, och hur de från Arthursagan via Köln fann vägen in i vårt Riksvapen.  Och Sjöfartstidningen – av alla publikationer – resonerar via sin Utrikeskorrespondet Torbjörn Dalnäs över Towerns korpar – ett annat ämne jag behandlat – och korpars och kråkfåglars historia – Kråknedan har ju just passerat, och med detta ännu en Odens dag…

Majningen av drottning Guinevere, tavla av John Collier, England…