Socialantropologer, som Lévi-Strauss (ej att förväxla med jeanstillverkaren med samma namn  )och andra, lär ha sagt att anledningen till att vi alls lämnade grottstadiet och utvecklades i någon som helst riktning, var att människor alltid organiserat sig i stammar, klaner, nationer och riken, eftersom det trots allt är en fundamentalt mänsklig och naturlig impuls att söka sina likar. För stora skillnader i språk, kultur, intellekt, religion eller etnicitet har i längden aldrig kunnat överbryggas, och det är i motsättningarna; eller vår mänskliga förmåga att envar köra sitt race, så att säga – som framstegen alls sker.

Vi har aldrig kommit fram till någon bättre organisationsform för mänskligt liv än nationalstaten, för all erfarenhet visar hittills att multikulturella imperier inte blir så värst långlivade – något hundratal år högst. Korporativistiska eller Anarkistiska stater har – i den mån de alls kan sägas ha existerat – inte funnits till så länge de heller. Naturligtvis är det möjligt att vi i något drömt, dimdunkelt fjärran skulle kunna uppnå det anarkistiska paradiset, eller full multikulturalism – men för egen del tror jag knappast att det alls kan inträffa under min livstid, och inte på många generationer än – om inte annat för att det där som kallas demokrati, eller rättare sagt principen om majoritetsval – dvs 51 % av befolkningens hävdvunna rätt att trycka ned de andra 49 %:en lägger klara hinder i vägen för den saken.

Åter då till det här med Asatron, och Universalism i en något snävare mening. Går det att vara Asatroende i Australiens öknar, till exempel ?  – Tja, det är klart att det går för sig – rent teoretiskt – men hade du befunnit dig på södra halvklotet, min vän, så hade du inte kunnat fira Midsommar och Midvinter vid deras normala tidpunkt, och för övrigt skulle du inte kunna märka några årstidsskillnader alls i den Australiska öknen.

Vad du skulle märka, däremot, var att där finns en helt annan hednisk tradition än den Nordiska – Hedendomen finns ju vart som helst på hela jordytan – och efter ett tag skulle du antagligen märka, att det finns ett Aboriginskt kulturlandskap i den Australiska öknens fjärran trakter. Reste du sedan till Japan, skulle du förmodligen möta Japaner, som tycker det vore helt meningslöst att försöka sig på att utöva Shinto, om man inte är just japan och bor i Japan. Japan har nämligen också ett kulturlandskap, förstår du – käre läsare eller kära läsarinna – och ett eget språk, en egen identitet och en egen kultur.

Ganska så många Shintoister torde hävda, att ”kami” eller gudarna och det andliga – som kan finnas i en sten, ett stort träd, en vindpinad tall, en öde kustremsa eller strängt taget varje föremål i landskapet – inte kan finnas utanför sitt hemland, och att de inte alls har samma makt eller inflytande i en helt annan del av Världen, där makterna ser helt annorlunda ut, och där det finns ett annat kulturlandskap, annat språk och andra traditioner.

Samma Japanska Shintoister har aldrig sagt sig själva vara bättre än någon annan religion, kultur och livsfilosofi bara för det, och heller inte sämre – utan just bara annorlunda. De hävdar sin rätt till egenart, rent av – och många av dem står också emot saker som alltför mycket västerländskt inflytande, eller för den delen invandring; som Japan aldrig haft såvärst mycket av. I den mån vi nu alls tror på Demokrati och mänskliga rättigheter, vill säga – borde vi också låta sagda Japaner sköta sig själva – och inte kasta atombomber på dem, vilket vi redan gjort – utan något större resultat i längden…

Om nu en Japansk eller Indisk besökare – exempelvis en Hindu – kom förbi Rödstens gård i Östergötland, till exempel – ja då skulle Japanen genast igenkänna en kami, och Hindun utropa, att detta är en Shivalingam, rest just till ära för guden Shiva eller Frej, eftersom vi ju alla faktiskt är Indoeuropéer.

Och Frej och Shiva påminner mycket om varandra, liksom Freja och Kali, Heimdall och Agni, Odin och Vishnu bland annat – fortfarande därför att vi just är Indoeuropéer i den här Världsdelen.

Kontentan av vad jag säger just nu är att alla folk har sin unika Hedniska tradition, särskilt om de nu är ursprungsbefolkningar – vilket vi svenskar faktiskt är i vårt eget land – och att det förmodligen skulle kännas rätt främmande för en Australisk aborigin att utöva Asatro, lika lite som vi här i Sverige firar karneval i februari som Rio-borna – vi skuttar inte  omkring halvnakna på våra isfyllda gator och försöker dansa samba just då, eftersom vi alla skulle frysa häcken av oss – och har vi alls någon kulturell, språklig och historisk medvetenhet, inser vi att det finns klara skäl till att kulturer, språk och stater – samt religioner – faktiskt ser ut just som de gör.

En hindu i Sverige k-a-n naturligtvis utöva Asatro, om han eller hon nu råkar vara intresserad av ämnet. Likaså kunde samma Hindu göra det i Indien, även om det av naturliga orsaker blir betydligt svårare – men allt går om man har viljan. Eller kunskapen. Utan kunskap, däremot – blir det hela skäligen meningslöst, och att uppfinna något nytt, rakt av – utan att stå på jordfast grund – är för det mesta mycket mer än vad de flesta av oss mäktar med, då vi inte är gudar eller gudinnor själva.

Således finns ingen plats för oreflekterad universalism här i världen, men däremot gärna för det som kallas lokal förankring, identitet, personlig integritet och sunt förnuft..