Ruriks Stridsyxa återfunnen ? – och om en helt bortglömd ”Flyktingkatastrof” (inlägg från 1 Februari 2016)

SvD – Svenska Dagbladet – skriver idag om en verklig – inte påstådd – flyktingkatastrof som Dagens Nyheter och nästan alla andra svenska media, stora eller små, helt ignorerar. I Ukraina råder nämligen fortfarande ett inbördeskrig, som just nu har gått in i ett oblodigt skede, men som fördrivit minst lika många Ukrainare och Ryssar från sina hem som den Syriska krisen, till exempel. Fler än 250 000 internflyktingar uppges nu finnas i Ukraina, emot 100 000 ryssar på den ryska sidan – också fördrivna – men det är självfallet osäkra siffror, mest beroende på ryska medias – och svenska ”medlöpares” hållning i frågan.

Och i Pakistan, Uzbekistan, Iran med flera andra länder, vars befolkning numera påstår att den skulle vara ”förföljd” och därför oundgängligen måste söka asyl i just Sverige av alla länder, trots att samma befolkningsströmmar då handlar helt i strid med alla internationella konventioner – principen om ”första asyl-land” till exempel (man kan nämligen inte påstå att man är ”i fara” eller ens ”förföljd” om man först reser till exempelvis Grekland, sedan Turkiet, sedan Ungern, så Österrike, Tyskland, Danmark och så till sist Sverige – all fara upphörde nämligen redan när man passerade den första nationsgränsen, och sökte asyl där – vad det handlar om är istället ”välfärdsturism” – för att använda den förre Socialdemokratiske statsministern Göran Perssons egna ord )

 

Men – och det är det viktigaste. Inte en enda Ukrainare har någonsin emigrerat, och sökt asyl i Sverige. Inte en enda. Och knappast några Ukrainare har lämnat sitt hemland för att söka asyl i exempelvis Polen, Litauen eller något annat Europeiskt land – men samtidigt gör inte ett enda Europeiskt land det minsta för att hjälpa det fortfarande fria Ukraina, av rädsla och undergivenhet för Ryssland – på några få undantag när.

Det är skillnad på folk och folk, som sagt. Det är skillnad på nation och nation, eller kultur och kultur.

Ukrainarna flyr aldrig – hur svårt de än har det. De stannar kvar, och försvarar lojalt och modigt sitt eget land istället för att fegt bara vända ryggen till, svika sin försvarsplikt och det egna landet, och smita iväg som rävar eller råttor, så fort det inte passar… SvD rapporterar idag från de östra delarna av Ukraina, där svält nu råder och alla sociala strukturer, all sjukvård och hela samhällen i övrigt fullständigt brutit samman, sedan de ryska ”separatisterna” eller de beväpnade banditgängen tagit över alltihop, och återinfört sin älskade kommunism, samma kommunism som många journalister och många andra här i Sverige märkvärdigt nog står kvar och försvarar.

Och mitt i detta virrvarr, och politiska spekulationer om en rysk kollaps efter Putin (ja, också han måste avgå någon gång, trots att vi borde vara tacksamma emot en rysk President, som i realiteten ”frusit” kriget och inte låtit det eskalera till en total invasion av ett fredligt Ukraina) kommer så en arkeologisk nyhet.

Ryska arkologer anser sig i staden Suzdal, 20 mil nordöst om Moskva, ha hittat en stridsyxa av rent vikingatida modell, och med omisskänligt nordiska drag, som bär Ruriks vapenmärke, och sannolikt burits av någon i Ruriks hird eller direkta tjänst, dvs en av hans ”Druzina” eller följe – ordet betyder på modern ryska närmast släkt eller familj – eller så är den kanske från Jaroslav den vises tid, säger en dåligt översatt text på engelska, som nyligen publicerats och som ger grundläggande information om saken.

Att Rurik eller den Nordiske Hrörek grundade Svitjod hin Mikla, eller Gårdarike – det som en gång var Kievriket och som sedan blev det egentliga Ryssland, är numera välkänt och accepterat av alla, utom mer slavofila ryska arkeologer – och att orden Rus, Roden (Roslagen) och ordet för Hird eller Druzina – en ”Rod” sa man i gamla svenska texter – också hör ihop, är även det ganska välkänt. Och fram ur den ryska jorden kommer ännu en skäggyxa, med typiskt nordiska drag, om än lätt russifierad.

På yxeggen syns också inläggningar av guld och silver, som i den ryska artikeln kallas för ”en trefot”. (Titta själv noga på den undre bilden !) Dessa liknar ganska exakt det ”fågelmotiv” som många forskare tyckt sig återfinna i den nuvarande Ukrainska republikens vapensköld – och motivet återfinns förresten också i den ”Turul” eller mytiska örn, som till och med Ungrarna haft som heraldisk symbol, senare i historien. Inte undra på, när också den Nordiska mytologin har mycket att säga om just örnar och falkar, förresten – Örnen är ju just Odens fågel, förutom Korparna, liksom Falken är Frejas.

Jag har en hel del att säga om situationen i Ukraina, som ni märker – men jag anser mig faktiskt ha rätt till det, när jag själv varit där, och nästan förlorat en god kamrat och vän – sedan mer än tio långa år på samma arbetsplats – i det landet – hos just dessa ryska separatister. Han utsattes för minst en skenavrättning, nämligen, och var nära att dö i östra Ukraina på grund av andra orsaker – men det var för nu snart två år sedan.

Jodå – ”Och fram ur den ryska jorden kommer ännu en skäggyxa” – sanna våra ord !

För övrigt har jag – vilket jag redan berättat – mist tio goda kamrater – en del kände jag väl, andra mindre väl – somliga dog här hemma, somliga i främmande land – under de sista femton åren av mitt liv. Undrar ni ens varför jag är Hedning, eller Asatroende ? Hur skulle jag någonsin kunna vara något annat ? säger jag. Vad tänker man, när du ena dagen – låt oss säga en fredag – själv på väg österut hör hur din gode kamrat sedan tio år tillfångatagits, och hur han står inför döden ? Och vad tänker du när du hör att han plötsligt släppts, två dagar senare – med sådär 4-5 timmar kvar att leva, rent medicinskt, och efter skenavrättningen ? Om du själv upplevt allt detta, och liknande saker – vad inser du väl då ?

Och om du själv – dag efter dag – också just den dag som är idag, med dagens datum och allt – tvingas se nya kamrater – som du mött dagligen i tre fyra års tid – ge sig av, denna gång i riktning Damaskus – ifall de nu blir insläppta där – i vitögat, hur tänker du väl då ? Det är du som möter deras blick, tvärs över ett bord någonstans, 1300 eller 0800 på morgonen – och på samma sätt vet du, att några av dem nog aldrig mer kommer tillbaka, och så får du ett nytt namn, ett nytt datum och en ny dödsdag att hålla reda på, någonstans.

Då är du hedning, trots allt.

Och då imponeras du inte av vad media skriver, och du tror inte heller på alla lögner om inbillade ”flyktingkatastrofer” som media och politiker här hemma hittat på, därför att du själv vet bra mycket bättre än så. Och när du ser alla andra förvanskningar omkring dig, allt skitsnack; och all förstörelse av det som en gång var en levande kultur och en levande identitet, i Ukraina eller här hemma – hur ska du då reagera, så säg ?

För vissa människor och för vissa kulturer har jag bara kallt förakt till övers, det är sant. Men för andra – och för de som visat sig vara värdiga det – känner jag den allra mest uppriktiga värme och vänskap. Det finns så mycket man minns. Om hur den där kollegan, som närapå dog och försvann österut någonstans, långsamt långsamt utvecklade en sjukdom, som först satte sig på smaksinnet, och som yttrade sig så att han åt starkare och starkare kryddad mat. Tills beskedet kom att han hade diabetes, och behövde dagliga insulininjektioner, men det var innan de skickade honom österut, en sista gång – inte till centralasien den gången – och det vid över 50 års ålder. Hade de låtit honom stanna hemma, och istället skickat en yngre och raskare man, hade han kollegan kanske inte fått hälsan förstörd, och fått uppleva skenavrättningen och allt det där andra. Eller den gången samme kollega inför dig lanserade sin egen version av firmans berömda ”tvåölsregel” – och beställde in två stycken åtta liters ölkrus, ett per man.

Ja – av ”gamla yxor” kan man lära mycket.

Jag lämnar er alla med den Ukrainska soldathymnen – Bože velyký, jedyný – deras version av ”Vår gud är oss en väldig Borg” som vi Asatroende sjunger om Tor – vi sa ju aldrig vilken Gud det gällde, eller hur – samma sång, som redan sjöngs vid Breitenfeld och vid Lützen, och som ännu sjungs i Finland, hos vårt broderfolk, och åter andra kollegor.

Mycket har vi uträttat, genom åren. Vi grundade Ryssland, och vi skänkte Ukraina dess frihet. Men så är det. Handlingens väg är vår – Asatrons – och den tillhör ingen passiv ”forn sed”

Vår Tor är oss en väldig borg,
han är vår sköld och värja.
Han hjälper oss ur nöd och sorg
och allt som vill oss snärja.
Nu lögnens furste vred
han vill oss trampa ned.
Stor makt och mycken list
hans rustning är förvisst.
Likväl vi må ej frukta.

”Dagens Nyheter” och de som aldrig gjort sig själva till ”flyktingar” (inlägg från 10 Mars 2016)

Saxi setti stein þenna eptir Ásbjôrn, sinn félaga, Tóka son. Sá fló eigi at Uppsôlum, en vá með hann vápn hafði.

Så står det skrivet på Sjörup-stenen, en av vårt lands mest kända runstenar – eller översatt till modern svenska: ”Saxe satte denna sten efter Asbjörn, sin Félaga, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen”. Vad som står på Wikipedia om stenen är inte korrekt. ”Félaga” betyder inte alls släkting eller frände, utan en person som äger lösöre eller rörlig egendom – alltså fä – som i F-runan – ihop med en annan. Medlem i en samfällighet eller ett skeppslag, skulle vi säga – ifall vi vill använda en juridiskt exakt term – och det ska vi – allt annat vore nämligen fel i sak. En del har föredragit läsarten Tofa son eller Toves son, eftersom de tror att en skadad runa i texten inte är ett K eller en Kaun, men det är av mindre betydelse.

De mer bildade ibland mina läsare känner kanske till, att samma sten också insiprerade Essayisten och Humanisten Frans G Bengtsson – på sin tid – till att skriva sin stora roman ”Röde Orm” eftersom en av huvudpersonerna i den råkar heta just Toke och inget annat, och för min del har jag seglat och rott med många män, som kanske heter så ännu.

 

De kristna slog på sin tid sönder det enda spåret och eftermälet Asbjörn en gång fick; och skändade hans grav genom att mura in stenen i en kyrkvägg – många av dessa kristna har gjort ännu värre saker – men eftermälet om denne Tokes son finns ännu kvar – och det centrala i det – det som verkligen betyder något efter tusen år och mer – det är helt enkelt detta:

Asbjörn vände inte ryggen till och flydde, varken vid Uppsala eller någon annanstans. Han fortsatte att kämpa – till sista andetaget, till sista minuten, så länge han alls hade några vapen eller några möjligheter kvar. Det finns många sådana människor i vår Värld, än idag – och tror ni mig inte så öppna era dagstidningar, och läs vad där står. Här ser ni en av dem:

Ukrainska, som inte Viker ned sig för Skitstövlar #1: Löjtnant Nadezjda Savtjenko

Ifall ni inte har hört hela Nadezja Savtjenkos historia – hon är fortfarande pilot, arméflygerska och löjtnant i den Ukrainska Armén – så kan ni läsa bitar av den här, men vad våra vanliga svenska dagstidningar berättar för er, är förstås i hög grad påverkat av Vladimir Putins propagandister – det finns massor av dem på Dagens Nyheters redaktion också. Vad man inte berättat för er, till exempel, är att hon alltsedan 2014 och två års fångenskap, helt i strid med Geneve-konventionen inte bara de facto är krigsfånge i Putins Ryssland, utan också sedan lång tid tillbaka verksam som politiker i sitt hemland, och att hon faktiskt är medlem av det Ukrainska Parlamentet, efter att ha blivit satt på valbar plats hos ett av detta Parlaments partier – jag säger ”blivit satt” eftersom hon ursprungligen inte alls blivit tillfrågad om saken, och därför att det hände under hennes tid i fångenskap.

Hon tillfångatogs av en grupp beväpnat slödder som kallar sig ”Donbass Folkarmé” och som säger sig representera den inbillade ”Folkrepubliken Luhansk” – den enda kvarvarande påstådda ryssvänliga ”delrepubliken” eller utbrytarstaten ur Ukraina, som varken erkänts av FN, EU eller Sverige eller ens några civiliserade stater överhuvudtaget.

Hon har tjänat sitt eget land och det fria Ukraina sedan hon var 16 år gammal – alltid som frivillig, och med full vetskap om att detta en dag kunde sluta mycket, mycket illa, och har deltagit också i FN-operationer, bland annat i Irak. Hon var den första kvinnan i Ukraina som flugit både jetplanet Sukhoi 24 och attackhelikoptern Mig-24 och ingen kan betvivla hennes skicklighet med just vapen, eller hennes förmåga som pilot. Ryssland anklagar henne nu för att ha ”infiltrerat ryskt territorium” – vilket hon aldrig någonsin gjort – hon tillfångatogs och misshandlades på Ukrainskt statsterritorium 17 Juni 2014 – och enda anledningen till att hon nu befinner sig i Ryssland alls, är att ryssarna förde henne dit. Man har också diktat ihop en historia om att hon flygande ett mindre privatplan skulle ha verkat som eldledare för granatkastarartilleri och pilot samtidigt, och påstår att hon därför med vett och vilja skulle ha dödat tre ryska journalister vid en illegal ”checkpoint” som det ryska separatistslöddret upprättat.

Smärre privatflygplan kan leda artilleri, men knappast granatkastare. Inte ens den skickligaste pilot kan vara eldledare och flyga samtidigt. Ukrainska armén har aldrig förfogat över sådana elektroniska system, eller precisionsvapen. Vad man anklagar Pilot Savtjenko för är fullständigt gripet ur luften, och för övrigt händer det ganska ofta i Ryssland att journalister dör eller får på käften vid en eller annan vägspärr…

Därför vill man nu döma henne till 25 års fängelse, när hennes enda brott är att ha varit soldat, och försvarat sitt eget land. DN gör idag ”Nadja”Savtjenko till en clown, en idiot, en pajas, enbart därför att hon visar de ryska ”folkdomstolsdomarna” fingret – men inte ens DN kan förneka hennes mod, för…

– Ryssland kommer att få sitt eget Majdan. Vill ni höra mina avslutningsord? Var så goda! sade Nadezjda Savtjenko, klev upp på bänken och visade domaren långfingret.

Gesten är typisk för Savtjenko. Ända sedan hon hamnade bakom ryskt galler har den 34-åriga, hårdföra ukrainska helikopterpiloten med stridserfarenhet från Irak vägrat vika en tum. När rättegången avslutades i  onsdags var hon inne på sjätte dagen utan mat och dryck, efter att tidigare ha genomfört flera hungerstrejker.

– Om domen kommer om några veckor, i slutet av april eller om ett halvår… det spelar ingen roll. Ni vill visa er styrka – var så goda. Men kom ihåg att ni spelar med mitt liv, sade Savtjenko, som flera gånger har sagt sig vara beredd att löpa linan ut.

– Ryssland blir tvunget att återlämna mig till Ukraina. Död eller levande – men jag återvänder!

Under torsdagen avbröt hon dock hungerstrejken efter en uppmaning från ukrainska presidenten Petro Porosjenko, rapporterar AFP.

Ryska myndigheter påstår att hon själv hade gått över gränsen och låtsats vara flykting, något som man inte har kunnat uppvisa bevis för.

Savtjenko ingick i marktrupperna och enligt hennes advokater bevisar samtalslistan på hennes mobil hon inte kan ha varit eldledare vid det tillfälle då de ryska journalisterna dödades.

Hon tänker inte överklaga när domen kommer. – Jag vill visa med mitt eget exempel att man hålla den totalitära ryska regimen stången genom att vägra böja sig, säger hon.

• Dagens Nyheter, 2016-03-10

Detta är helt korrekt. Ryssland är och förblir ett åtminstone delvis totalitärt land – det har alltid varit det, först under Tsarerna, sedan under Kommunismen, nu under Putin, och det ryska folket är – på grund av sina inneboende egenskaper eller sin identitet – knappast kapabla att ens förstå vad verklig demokrati innebär, eftersom det är något de aldrig någonsin upplevt, och därför har högst dimmiga föreställningar om. Så länge Vladimir Putins tredje presidentperiod – man har aldrig sett en populärare president – nu varar, härskar ett bedrägligt lugn, och några Majdan i Moskva har inte skett ännu, liksom vi inte fått se någon fortsättning på kriget i Ukraina. Men fortare än vi tror kan det bli ändring på den saken – och fastän Löjtnant Savtjenko nu – på direkt order från sin President – hon är fortfarande soldat, hungerstrejkande eller ej – avbrutit sina protester, kan vi alla minnas Hávamáls ord – samt det faktum att alla kulturer inte är lika – eller ens likvärdiga..

Jag tar mig friheten att citera dem i en engelsk översättning:

Cattle die, kinsmen die – you yourself must die likewise / But word-fame never dies – for those who achieve it well… Cattle die, kinsmen die – you yourself must die likewise – One thing I do know, which never can die – and this is the verdict on each death..

Nadezjda Savtjenko – eller Nadja – om vi nu får kalla henne så – har aldrig varit någon flykting. Hon har fortsatt kämpa – och kämpar fortfarande – så länge hon har vapen.  Jag har idag fått förmånen att tala med en av mina bröder i Särimner – och vi befinner oss nu på Överstelöjtnants nivå – inte alls i någon ”frälsningsarmé” som oroar sig över dagens ungdom – utan en högst reell sådan – och haft ett ganska intressant samtal beträffande Ryska och Ukrainska piloter, samt deras förmåga. ”Greater love has no one, than these who die for their friends” eller något liknande, påstås det stå i en version av den kristna Bibeln – men engelskan här är inte ”The King James version”. Och ”cattle” här ovan är återigen fä, F-runan eller själva lösöret, de vapen och flygplan sagda piloter måste slåss med.

Du ser inte Särimner – men han ser dig ! Vi finns överallt….

Ur dagens mediabrus plockar jag upp ett antal andra intressanta notiser – angående Japan till exempel. 5 år efter kärnkatastrofen i Fukushima – liknande den som skedde i Ukrainas Chernobyl – har det nu kommit fram, att den japanska Regeringen varit redo att evakuera 50 millioner människor. I verkligheten dog bara 16 000 av dem, och kanske drygt 130 000 evakuerades, men inte en endaste enda av dessa katastrofdrabbade, övervägde någonsin att lämna sitt hemland. Inte en enda Japansk man, inte en enda Japansk kvinna gjorde sig frivilligt till flykting utomlands. Inte en enda Ukrainare eller en enda Ukrainska har släppts in i Socialdemokratins Sverige heller, har det visat sig – trots att mer än 50 000 av dem varit på flykt från ett inbördeskrig, och Ryssland har för sin del 200 000 eller fler internflyktingar – enligt vad President Putin själv lär ha uppgett.

Att katastrofen vid Fukushima inte blev så stor, beror som vid Chernobyl till mycket stor del på frivilliga brandmäns och övrig räddningspersonals insats, inklusive insatsen från militära styrkor. Minst 1000 av dessa män och kvinnor lär ha fått sätta livet till, liksom det antal ryska brandmän – fortfarande okänt – som dog vid Chernobyl.

De dog för att rädda sina landsmän, och utan en tanke på flykt. De fortsatte kämpa, så länge de överhuvudtaget hade vapen.

Det krävs ganska mycket mod för att flyga över en brinnande reaktorhärd och en härdsmälta – åtminstone om piloten faktiskt ser den brinna…

Fast – det är ju klart. Ingen av dessa Ukrainare eller Ryssar röstar ju rätt – för ingen av dem röstar längre rött. Kommunism, Socialism och annat sådant har de för länge sen fått nog av, och de vill inte göra sig själva till flyktingar eller offer heller. De kan inte drillas eller dompteras till att bli någon lydig valboskap eller ”fä” av svensk folkhemsk modell – och därför passar de inte in i Regeringen Löfvéns politiska program.

Nej – till Sverige kommer bara analfabeter från Somalia, romer från Rumänien och ett antal personer från bland annat Pakistan, Afghanistan och Syrien – vars ”Syriska” status i de flesta fall kan ifrågasättas, eftersom dessa personer med rätt eller orätt säger sig vara ”papperslösa”, ”ensamkommande barn” och utan giltiga dokument eller något godtagbart sätt att styrka sin identitet överhuvudtaget. Är dessa människor ens flyktingar – förutom då den Syriska gruppen ? I många fall har de här personerna aldrig haft någon reell eller ens juridisk flyktingstatus alls, utom som ekonomiska flyktingar möjligtvis, eller exempel på ”social turism”.

Hur kan man ens tro, att de som gör sig själva till ”Flyktingar” eller vill ”hävda flyktingstatus” på något sätt skall kunna bidra till det samhälle de kommer till ?

Här i Sverige har vi ett brott, som heter ”Svikande av Försvarsplikt”. Man döms nu visserligen inte till 25 års fängelse för det, eller ens till döden – utom i krigstid – för förrädare emot det egna folket och staten kan fortfarande få dödsstraff enligt svensk lag – och som sagt – vad ska man till exempel säga om alla dem, som säger sig ha rott över Medelhavet i små öppna båtar och helt misslyckats med uppgiften – med resultat att deras egna barn dött, till och med – enbart därför att de saknar omdöme eller beslutsamhet av Asbjörns eller Savtjenkos slag…?

Jag har nämligen själv rott över ganska så många öppna hav jag med – Östersjön, Svarta Havet, Nordsjön med mera – allt i mycket primitiva och helt öppna båtar – det kan jag försäkra er – men jag kallar mig inte för ”flykting” bara för det – och jag har också tjänat mitt eget land och folk – sedan 16 års ålder. Dessutom har jag haft det synnerligen dåliga omdömet att lyckas och överleva istället, vad det nu än må bero på. Jag är inte som den svenske UD-tjänsteman som när Tsunamin vid Khao Lak i Thailand pågick som bäst svek sina egna landsmän och lät dem dö i stora hopar, enbart därför att han skulle ”hem och fira Jul med sina egna barn”

Skulle vi gå längre tillbaka i historien, finner vi att Cornelius Tacitus, den gamle skriftställaren och underrättelseofficeren säger i sin ”Germania” att diverse stammar i norden har för vana att dränka de som ”vanärat sin kropp” eller svikit försvarsplikten gentemot det egna folket, eller kvinnor och barn i stora kärr. Kanske något att tänka på. Vi har alla en skyldighet att hålla våra egna kroppar någorlunda funktionsdugliga, friska och rena, samt att inte genast vända ryggen till, fly och inte hjälpa våra landsmän som någotslags ”syrier”  även om Hávamál säger att:

”Den halte kan rida /Handlös sköter hjorden /också en dövstum duger i strid / det är bättre att vara blind än bränd – lite hjälp ger ett lik…”

Vilka hinder som än finns, och vad man än blir utsatt för – om så krigsfångenskap, om än radioaktivitet, tortyr eller lemlästning – så finns det hopp i alla fall, och störst mod har de tålmodiga.

En till som aldrig vek ned sig: Flygförare Arne Jung, död 1995 vid 78 års ålder. Två skenavrättningar, ett självmordsförsök, sex månaders tortyr hos NKVD, Lubjanka, Moskva. Återvände hem, pensionerad Överstelöjtnant

Appropå piloter, så lär väl få svenskar idag minnas Flygförare Arne Jung till exempel – Fänrik och Finlandsfrivillig vid F 19 år 1940 – som tillfångatogs av Stalins NKVD och sattes i Lubjanka. Han skenavrättades minst två gånger, misshandlades naturligtvis och tvangs skriva under en berättelse eller falsk bekännelse han inte förstod, och inte kunde läsa – eftersom han inte var rysktalande – och i själva verket hade NKVD fabulerat ihop den också, eftersom förhören med Jung aldrig gav något användbart – men deras uppdragsgivare högre upp i Sovjet-hierarkin blev nöjda. Jung användes senare hela kriget igenom som svensk kontraspion, vilket Sovjetkommunisterna heller inte räknat med…

Kanske vi skulle ta ett exempel till från dagens Ukraina istället, som jag skrivit om förut i denna blogg – fast inte just i år.

Ukrainska, som inte viker ned sig för Skitstövlar #2: Inna Shevchenko. Totalt odräglig. Håller aldrig käft. Kämpar alltid vidare, så länge hon ens har vapen

Vi har Inna Shevchenko, till exempel – nu snart 26 – och en av den minst sagt egendomliga, självproklamerat feministiska FEMEN-rörelsens absoluta förgrundsgestalter. En mycket stor mängd proselyter, som denna rörelse haft – jag nämnde Aliaa Elmahdy så sent som igår – har för länge sedan gått ur den, av okända orsaker. Jag håller knappast med om frk Shevchenkos politik eller hennes åsikter – långt därifrån – hennes åsikter i diverse flyktingfrågor eller hennes statslösa utopism allraminst – men hon är i alla fall äkta vara. Hennes eget lands säkerhetstjänst försökte arrestera henne, innan ens Regeringen Porochenko hann tillträda, och hon har fått på käften, misshandlats och skenavrättats (I Vitryssland) minst en gång – även om just förmågan att tåla stryk och råka ordentligt illa ut inte alls gör någon till hjälte eller ens hjältinna. Hon har utsatts för tortyr, kyla, avrättningsförsök av muslimska terrorister i Köpenhamn – tillsammans med Lars Vilks – den svenske konstnären – men allt vad detta åstadkommer, är att stärka henne i hennes tro att vad hon gör faktiskt är rätt.

För övrigt minns jag för alltid hennes nedsågande av det kristna korset i Kiev – och flykten därifrån – fast man kan inte säga att hon flydde – det var en noga förberedd auktion – dottern till Marinkårsofficeren från Kherson (jo, jag har besökt deras bas – utan tillstånd – tillsammans med goda kamrater ) flydde genom att glida ned för en stålwire (gammalt jägar-trick – vem tror ni lärde henne ?) sno en pojkväns bil (han förlät henne !) och köra till Warszawa (vissa länder har påtagligt dåliga gränskontroller) där hon klev på tåget till Paris. Resten är, som man säger – historia nu.

Vad jag främst ser hos henne är hennes stora förmåga att få mig att skratta, vid de mest oväntade tillfällen. Någon annan gång ska jag kanske skriva ett inlägg betitlat ”mitt hemliga liv med FEMEN” men jag glömmer inte mitt eget virtuella besök på deras högkvarter i Kievs förorter, till exempel. Hur hon ordnat en ”stabsfyrkant” och två extra deskar. Andra – för ett tränat öga – betydelsefulla små detaljer. Metodik, planläggning, ledning av auktioner. Mycket hon måste ha hämtat – till och med från sin egen far – eller andra – eller ha kommit på själv. Man bör inte undervärdera henne nämligen – och även om hon varit mindre synlig i världsmedia på sistone, och fortfarande sitter och skriver sina små underhållande krönikor i Huffington Post, älskar jag henne också för hennes svordomars och kraftuttrycks skull. Jag har haft mycket matnyttigt och bra att hämta där. Hur hennes liv till sist slutar, har ingen av oss sett ännu.

Hennes förmåga att slåss naken, eller använda skämtteckningar, grov satir, rasande populism känner ni redan till – förmodar jag – men allt detta är vapen, fä – medel och inte mål det också.

Ukrainska, som inte viker ned sig för SKITSTÖVLAR #3: Yana Zhdanova vid en av hennes anti-religiösa, anti-katolska och anti-kristna hedniska aktioner….

Kanske jag skulle spilla några ord på Yana Zhdanova till sist – en av Femens mer kända medlemmar hon också – eller en av dem med ovanligt hög mediaprofil. Hon som en gång varit ukrainsk strippa och kanske lite mer än så – och som skäms alldeles förfärligt för det vid strax över 25 års ålder, fast hon annars inte har några skamkänslor eller andra svaghetstecken överhuvudtaget. Hennes sammanlagda fängelsetid i Ukrainska fängelser – nackdelen med dem är att man lätt får tuberkulos, och det har jag också haft – i första stadiet – lär uppgå till lite över tre år, och oavsett hur mycket stryk hon än får, eller hur mycket hon än pucklats på – av polis eller säkerhetsstyrkor av de mest skilda slag gör det henne ingenting ingenting nitchivo och ingenting alls – de skulle förmodligen kunna köra upp en rysk Nagan eller en ”Ugglepistol” av gammalt fint märke i hennes vagina eller ändtarm, och därpå trycka av men ändå aldrig någonsin åstadkomma något med det överhuvudtaget, utom att hon i så fall dog rätt fort av inre blödningar. Inte för att hon ser fram emot något sådant – det gör jag inte heller – jag vill henne i allra högsta grad väl -även om jag bara känner henne per renommé och inte i verkliga livet, vilket jag noga vill betona.

Men hon har ingenting att skämmas för. Inte alls. Hon är känd för att bland annat ha mördat Putin in effige i form av en vaxdocka i Paris, till exempel – och dessutom förklarat sig villig att döda, slakta och lemlästa honom i verkliga livet också – om så hon själv kommer att bli skjuten eller dö på kuppen – vilket jag knappast tror att hon innerst inne är kapabel att göra – det krävs för det första mycket gott handlag med knivar för att göra en sådan sak, för det andra väldigt mycket vilja och beslutsamhet – att säga det är en sak, att göra det en annan – och på det mest personliga av alla plan – nej – jag tror för det första inte att hon skulle lyckas med det och för det andra skulle det heller inte åstadkomma något alls – mord på statsöverhuvuden brukar sällan eller aldrig leda till någonting bra, rent politiskt sett (Kennydymordet förändrade inte det politiska läget i USA, och inte mordet på Olof Palme i Sverige heller) men om Yana kan bidra med något – jo – det kan hon faktiskt.

Hon tar bort alla fåniga föreställningar om vad sk ”ära” eller ”heder” är – eller var, när och hur man skall offra sitt liv och för vad – vilket är det viktigaste i hela resonemanget.

Det finns värdiga mål och ovärdiga, helt enkelt – det har livet lärt mig, om inte annat – somliga fiender är inte ens värda att spilla bly på.

Föreställningar om ”sk Ära” har aldrig hört till sann Asatro. Gärningar utförs för gärningens skull, inte för eftermälets eller ryktets. Tror ni ens att ett människoliv kan summeras utfirån rykten, eller pressklipp ? Fel. Den slutliga ”Domen över död man” tillhör Gudarna, inte människan.

Till fröken Zhdanova vill jag bara ha sagt – återigen, det är personligt och jag ber om ursäkt för att det sker på det här viset – att hon mera borde ta efter Löjtnant Savchenko än fröken Chevchenko – även om de rent privat förstås är goda vänner – det är vi väl ändå allihop ? – och göra ungefär som hon. Hitta ett värdigt mål, helt enkelt – och kanske söka sig en politisk karriär. Sitt förflutna behöver hon inte ångra, eller vara ledsen över. För övrigt – se det som en form av extrem hängivenhet inför Freja – eller ett nytt slags självoffer – bland de kvinnor som annars kallas fnask, luder och mycket mer finns mycket bättre saker att finna, än vad som finns hos en del föregivna ”krigare” – det vet jag själv efter att ha lärt känna en del av dem.

Eller efter att ha pratat med en del av mina hedniska systrar i Särimner, som lever ett stilla familjeliv numera. Var inte ledsen, Yana. Det ordnar sig. Hitta ett värdigt mål, och ett värdigt sätt – eller upprepa för dig själv, vad jag redan sagt och skrivit – eller citerat:

Dessa ord står här för dig, och jag vill att du ska veta det.

Das Wertvollste was Der Mensch besitzt, ist Das Leben. Es wird ihm nur ein einziges mal gegeben, und benutzen soll er es so, das er auch sterbend sagen kann: Mein ganzes Leben, mein ganzes Kraft habe ich den herrlichsten auf der Welt – den Kampf für der Befreiung der Menschheit gewidmet…

”Det värdefullaste människan besitter, är själva Livet. Det ges bara till henne en enda gång, och det måste utnyttjas så, att man också döende kan säga: Hela mitt liv, och alla mina krafter har jag ägnat det vackraste och härligaste på Jorden – Kampen för människornas befrielse….”

Avslutar så detta inlägg, med en alltför gammal och sliten sång, tillägnad just Löjtnant Nadezjda Savtjenko