Midsommar

Källdrickning i Trefaldighetstid… Och hur du VÅRDAR och BEVARAR din svenska natur… (artikel från 23 Maj 2016)

Hednisk Trefaldighet är bättre än Monoteistisk Enfaldighet. Jag har skrivit det förr, förstås, men det stämmer fortfarande. Blomstermånad är det gamla svenska månadsnamnet för Maj, Frejas särskilda månad. Utomlands har man talat om en ”blomstermåne” sist i månaden Maj, men här i Sverige har vi alltid talat om Sommarfullet, liksom på Island, den fullmåne som olika år kan infalla dels i Maj, dels i början av Juni, men som alltid anses komma en vecka efter den kristna pingsten, en helg som jag har väldigt svårt att förstå varför man ens firar, och det gäller uppenbarligen alla andra svenskar också. Annandag Pingst är för länge sen avskaffad som officiell helgdag i dagens Sverige.

Ännu svårare att förstå är det kristna namnet ”Trefaldighet” eller ”Trefaldighetsafton” som namnet för det gamla Sommarfullet. Sajten ”Humanism och Kunskap” som representerar ett annat, mer andligt betonat Humanistiskt samfund bestående av agnostiker i Sverige än Humanistbloggen (företräder Humanisterna, som är ateister) – själv betraktar jag mig som bekant som Asatroende, men kan förstå Hedningar av alla tre sorterna – det har alltid funnits agnostiker och ateister i vårt land, och båda är de förenliga med Hedendomen – hedning är man ju ifall man tagit avstånd från Monoteistiska religioner – publicerade för två dagar sedan en mycket intressant artikel om den källdrickning, man alltid praktiserat såhär års.

imagesMånga människor i vårt land har glömt bort Sommarfullet och den gamla månkalendern, och förstår därför inte ”Trefaldighetskällornas” hedniska ursprung

Det kristna trefaldighetsfirandet – som skulle ha något med Gud, sonen och någotslags inbillad ”ande” att göra – förstods aldrig av den svenska allmogen. Än idag har vi väldigt dimmiga begrepp om varför vi alls skulle fira en påtvingad, kristen tre-enighet, eller vad ”trefaldighetsnatten” är för något. Men Asatron och alla gamla Indoeuropeiska religioner har, som redan George Dumezil visade på 1950-talet, sina egna gudatriader. Vi har tre stora Huvudgudar: Oden, Tor och Frej. Nornorna är också tre, och Freja, Frigg och Hel – kvinnan i tre olika åldrar – är tre till antalet de också, liksom ”Hög, Jämnhög och Tredje” – Snorre Sturlassons namn för de tre hedniska huvudgudarna i ”Gylfaginning”.  Oden, Höner och Loke skapar enligt en version av Eddans skapelsemyt de första människorna, och ibland har myterna också nämnt, att Tor, Oden och Loke befinner sig ute på vandring, medan Frej – som ju är åkerns och åkerbrukets stationäre gud, som aldrig lämnar den plats där han slagit sig ned – har fått stanna hemma ur den sista gudatriaden. Också i keltisk, grekisk, romersk mytologi räknar man med triader, eller tre huvudgudar – och ödets gudinnor är tre, de också – i alla dessa hedniska religioner – som är mycket, mycket äldre än kristendomen. Så – var kommer Trefaldighetsbegreppet ifrån ? Kom ihåg att det var en hednisk uppfinning och en hednisk tradition från början…

J-Trefaldighetsk%E4llan

Över hela landet har det funnits Trefaldighetskällor helgade till främst Frej (i Svealand och Norrland) samt Tor (i Götaland). Här är ett exempel från Rödön i Jämtland, liksom Frösön en Frejs-plats..

Den senare folktron har kopplat alla möjliga traditioner till Trefaldighetskällorna. Under Trefaldighetsnatten kunde deras vatten bli till vin, och det räknades som särskilt hälsosamt att dricka ur dem såhär års – en förenkling av hur man i gamla tider ”drack in sommaren” i friskt och klart källvatten, för både människor och boskap. Till och med Strindberg – en av våra nationalförfattare – skrev dikter om Trefaldighetsafton eller Sommarfullet som den stora inledningen på sommaren, då det fanns magi i natten och man skulle kunna finna ”gullpudran vid silverlind” – en magisk ormbunke, som kunde visa vägen till hemliga skatter, som troddes ligga förborgade i källornas vatten, och som antogs lysa i mörkret. Det finns faktiskt en riktig växt med det namnet – den har mycket egendomliga, trefaldiga blommor – som dock inte är självlysande nattetid, men som i och för sig kan tänkas förekomma i många källrika skogar..

Nils_Edvard_Hammarstedt_vandrar_med_bygdens_ungdom_ut_till_en_gammal_källa_trefaldighetsafton_1908_i_Lövmarken_Söderberke_Dalarna_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0048116Rituella vandringar – under absolut tystnad – till en källa vid Sommarfullet, sista fullmånen i Maj eller den första i Juni – iakttogs långt fram i tiden. Efter källdrickningen följde spel och dans, samt en god måltid ur den matsäck man haft med sig… Precis som vid ett fullmåneblot…

Fanns det klart och kallt vatten i källorna, ja då kunde man ju se att det fanns en grundvattenreserv, som förhoppningsvis skulle räcka hela sommaren ut, och på så sätt var man säker på att kunna överleva den varma årstiden utan problem, ifall man hittade en god och stark källa. Forntidens ”källkult” hade med andra ord sin helt naturliga förklaring, och även adjunkt Kersti Wistrand som skrivit ”Humanism och Kunskaps” artikel, samt nästan alla moderna forskare är numera helt överens om att Trefaldighetskällorna har ett hedniskt ursprung.

1fc17254303206f9dd0ca81315c3b41a

Det var Sveaguden Frej – ”Sviagod” och hans heliga galt – åkerns och äringens symbol – som stod i centrum för källdrickarnas intresse. Vatten var ju avgörande för grödan…

Under den katolska tiden försökte kyrkan ”ta över” källkulten. Torskällor, som den vid Torekov i Skåne – eller St Olof i samma landskap – blev oftast bara nödtorftigt kristnade. Man bytte ut den urstarke Tor med hammaren – all hälsas och krafts ursprung – till St Olof med sin yxa, och så var det bra med det. Frej fick bli ”Sankt Erik” – redan namnet Erik, den ensamt mäktige är ju ett binamn på Yngve-Frej och i Torekov uppfann man en helt fiktiv ”Sankta Tora” och i en annan by strax intill en lika fiktiv ”Sankt Arild” eftersom man inte ville erkänna, hur det egentligen var ställt. I Skövde omtolkade man den lokala traditionen om ”Frostakällan” till att handla om en helt påhittad ”Sankt Elin” som aldrig funnits, och på ett annat ställe i Västergötland lär det faktiskt finnas en ”Sankt Odens källa”. I Boken ”Källan till Vattnet” av Anders Hult, som jag redan tagit upp i den här bloggen (se underrubriken  ”Midsommar” ovan), redogörs i detalj för den här processen, och hur katolikerna övertog hedniska sedvänjor tämligen oförändrade.

Inget av de här påstådda ”lokalhelgonen” som man hittade på som ursäkt för att fortsätta källdrickningen och riterna däromkring, blev dock officiellt godkända av påven.

article.phpFortfarande en bra bok, som håller för läsning

Sommarfull-källorna eller de senare Trefaldighetskällorna skulle gärna rinna mot norr, eller ligga på nordsidan av en kulle. Så var fallet med den mest berömda källan av alla, Svinnegarns offerkälla utanför Enköping, berömd för sitt ”hedniska avguderi” som man sa på 1600-talet, och flera gånger utsatt för miljöbrott och igenfyllningsförsök. Så fort protestantismen kommit in i bilden, hårdnade attityden emot källdrickningen, och ”Svenska” Kyrkan begick de mest avskyvärda brott emot sitt eget folk, när man försökt bötfälla folk för källdrickning, och till och med utsatt dem för tortyr ”i stocken” eller andra former av grymma straff.

gummanGång på gång, århundrade efter århundrade, torterade Svenska Kyrkan människor därför att de försökt dricka friskt och rent källvatten vid Trefaldighetstid…

Kyrkan fyllde, dämde och förbannade. Källorna skulle fyllas igen, grumlas och sluta rinna. Man slog och straffade. Kristna präster skrek och hånade de ”vidskepliga” svenskarna som ville ha rent vatten och söka sig hjälp för hälsan bortom all sjuk och instängd kristendom, men inget hjälpte… Källkulten fortsatte som förut, och till sist – framemot 1900-talets början – hade de kristna  – efter 700 år av förtryck – beslutat sig för att ge upp. Till och med Ärkebiskop Nathan Söderblom lär till slut ha uppmuntrat ”Trefaldighetsdrickning” efter urgammal hednisk sed, även om han förstås inte skålade i ”Tre Heliga Namn” eller för Oden, Tor och Frej när han lär ha druckit ur horn just vid Svinnegarns källa. För övrigt återkommer just formuleringen ”I tre heliga namn” gång på gång i många sentida ordstäv och trollformler, inte bara vid källdrickning, utan också vid stukning, ledvärk och liknande. Man behövde ju inte säga, högt så att någon hörde, att det var Asarna man anropade med den frasen, utan kunde lura kristna och angivare.. Precis som vid den norska och jämtländska ”Getingbönen” – ursprungligen, ”Geting, Geting etterspik – från Loke är du kommen, och du är honom lik !”  fick man dölja, mumla och släta över, för att alls kunna överleva. Och den svenska och nordiska kulturen led oerhörd skada under allt det kristna, samt en utländsk kulturs herravälde.

portletResourcesOckså vid Odensala i Sigtuna, nära ett gammalt soldattorp finns en trefaldighetskälla, som fortfarande blir brukad, rensad och använd…

 Först i våra dagar har vi kunnat tala och tänka fritt igen. Och våra klara källors vatten har inte slutat rinna… om vi bara tar hand om den natur och det land som är vårt, kan de fortsätta rinna i evighet…

Numera har det bildats många lokala föreningar för människor som vårdar sina gamla kallkällor och Trefaldighetskällor. Hembygdsföreningar, kommuner och till och med lokala scoutkårer hjälper också till – vården av vår Svenska natur är numera en hela folkets angelägenhet – och vi Hedningar går i spetsen...Kyrkans värsta hat har gått över – i alla fall för en tid. Numera förstår vi – förhoppningsvis – allihop att det är viktigt att vårda de dricksvattenresurser vi har i landet, och inte smutsa ned dem eller förorena dem med främmande koli-bakterier och gifter, som inte hör hemma i vår svenska natur…

1a9480fd8d-HSR_webb

Nåja – sedan finns de som har lite problem med inlärningen, om man säger så. Vid Ulleråker – Himmelsguden Ulls heliga kultplats strax söder om Uppsala – finns en gammal källa, och numera också en lokal kyrkogård, där många svenskar ligger begravna. Men dit kom i vintras sk ”EU Migranter” från Rumänien, som sket på gravarna och förorenade hela området – till stor kostnad för kommunen, som uppgav sig ”ingenting kunna göra” och inte kunde avhysa, och inte heller utbilda all denna drägg… Liknande fall av gravskändning, utspridande av exkrementer osv – alltsammans gjort av exakt samma folkgrupp, som i Uppsala-fallet, är numera bekant också från flera andra delar av landet…

De flesta svenskar har lärt sig, att man inte ska skräpa ned i naturen. Man gräver ned sin latrin. På den tiden då vårt land hade ett fungerande Värnpliktsförsvar – före Regeringen Reinfeldt – kunde alla svenska män förstå hur man gräver en ”50 x 50 x 50” eller en fältlatrin, som absolut inte får ligga nära en källa eller ett rinnande vatten.

Och ingen av oss är väl så dum, att han eller hon köper dyrt flaskvatten och slänger plastflaskor i naturen, så länge vi har friska källor eller ett fungerande dricksvattensystem ?

Ignored Tags: $8649

Vissa kulturer har fortfarande PROBLEM med att förstå vikten av ELEMENTÄR NATURVÅRD och rent vatten… Varför skulle vi sänka oss till deras låga nivå ?

 Rent vatten – och en ren kultur – hänger nära samman. Att inte förorena naturen, och att inte förstöra den. Vissa kulturer på vår jord har uppenbara problem med den här saken, men i Sverige och Norden har vi redan tidigt i historien utvecklat ett helt annat synsätt – tack vare vår hedendom. Precis som vi måste lära oss att bevara våra naturliga källor, måste vi själva också bevara vår egen kultur och vår inre natur. Utan naturlandskapet och de friska källorna, återstår bara en förorenad ”fornsed” eller en stinkande kloak… Det är viktigt att förstå…

ivana_kupala_44

I vilken kultur vill du helst leva ? Och i vilka människors sällskap ?? Mot den rena Nordiska Asatron, står helt andra kulturer… Vem tycker DU ska styra i vårt land ???

tältläger

Hur länge ska vi behöva stå ut med all denna kristna smuts ?

Själv har jag firat den helg som gått ute i naturen – genom att rensa upp runt en källa i Stockholms ytterkanter. Hur det såg ut på Järvafältet – där källan ligger – efter att en stor skara romer bosatt sig där, ser ni ju själva på bilden ovan. Nu är de i alla fall avhysta och omhändertagna av Sollentuna Poliskår, som gripit in till förmån för lantbrukare på platsen.

Här är en skildring från 1908 – som berättar om hur svenska bönder renade källorna med granris – och hur man noga städade upp från ohyra – tvåbent eller med flera ben – innan källdrickningen kunde ske, i årets vackraste månad. Ofta lövade man källorna med björklöv, eller smyckade dem med blommor. ”Majningen” med björkris – bjarka-runans och Frejas träd – var också ett viktigt inslag i renandet av landet…

Trefaldighetskällan visades största respekt och användes endast i samband med trefaldighet. Inga kreatur tilläts beta där. För att skydda den var den inhägnad med tre slanor och på den fjärde sidan fanns en grind.

Ritualen var enligt följande. Under onsdagskvällen samlades ungdomarna från de tre närmsta gårdarna runt källan. Pojkarnas uppgift var att tömma den medan flickorna, som hämtat vatten från annat håll, tvättade rent den. Sedan tillverkades en ”ros” av grangrenar och lades på källans botten och en speciell sten, som användes varje år, lades i mitten av ”granrisrosa”. Grundvattnet fyllde källan på nytt. Det var viktigt att arbetet utfördes under högtidlig tystnad och det måste vara avslutat före midnatt.

Nästföljande kväll återkom ungdomarna och arbetade vidare under tystnad. Nu skulle det göras fint på marken runt källan. Masarna lag dit färskt, friskt doftande granris med början närmast källan och sedan utåt. Kullorna plockade blommor för att göra en vacker krans.

Fredagskvällen var inne. Det var dags att löva runt källan. Återigen tystnad. Unga björkar restes så tätt som möjligt runt staketet. Två ungbjörkar böjdes mot varandra så att de bildade en båge över grinden. Närmast källan böjdes fyra björktoppar ihop till en båge och där de korsades hängdes blomsterkransen. När allt var klart, samlades där flera hundra personer.

Högtidligt och under tystnad inväntar de nu solnedgången, då det klara källvattnet under några timmar förvandlas till magiskt hälsobringande livselixir. Solen går ned och man ber ”Dig Heliga Trefaldighet, Dig vare lov och tack och pris i Evighet.” Så går man fram, tar upp en skopa vatten ur vilken man dricker tre klunkar medan man tyst framför en önskan som i allmänhet gäller hälsa.

norns3-0_sSka vi tillåta, att också själva livets heligaste eller härligaste källor grumlas ? Eller ska vi låta dem flöda, som de en gång var och kanske åter kan bli ??

fidus_0

Hellre Trefaldighet än Enfaldighet (artikel från 4 Juli 2015)

Det här med att inte kunna begripa att det kan finnas flera gudar än bara en, är mycket enfaldigt. Just nu är det vad som brukar kallas Trefaldighetstid i Sverige, den tid på året när Frejas månad Maj är över, och allt står och väger inför Midsommar. En god Hednisk vän, regelbunden kommentator till denna blogg, påminde mig om det gamla bruket att dricka ur Trefaldighetskällor såhär års, en sedvana som bevisligen är mycket äldre än kristendomen, och som inte har såvärst mycket med katolicismen att göra, även om det dessvärre finns sådana, som i sin stora enfald aldrig kommer längre än till en tre-enighet, och en enfaldig gud..

1020601991 skrev Anders Hult denna bok (ISBN: 9178430429) om den Hedniska källkultens ursprung.

Vi lever inte längre i naturen eller ett jordbrukssamhälle – åtminstone inte de flesta av oss – men ändå kan vi alla känna, att den här tiden på året avgör hur resten skall bli. Skall sommaren bli torr och ofruktsam, eller kall och våt ? Blir det någon bra skörd eller nödår ?? Vilka planer har vi själva inför hösten, när semesterperioden är över, och det blir till att skörda eller hösta in vad resten av året fört med sig ? Nutidsmänniskan, lika mycket som forntidsmänniskan; brottas fortfarande med samma frågor. Och i naturen är ingenting färdigt innan Midsommar. Den späda grönskan är inte längre lika ljusgrön, visserligen, men i naturens skafferi finns mycket lite att hämta, förutom kanske smultron, harsyra och ett par andra tidiga växter – men vi måste alla se till att hålla hälsan och krafterna kvar och i behåll inför vad som kommer. I värsta fall kan det sluta så illa för oss som för min kollega (som jag skrev om igår) eller Egtved-kvinnan (se tidigare inlägg) som båda nu har det gemensamt, att de lämnade oss när Maj var över och sommaren inte ens hade kommit. Själv arbetade jag en gång på ett kristet sjukhus under sommarens inledande värmeböljor ett helt annat år, och förutom att den upplevelsen övertygade mig i min Asatro, så är det faktiskt sant att slutet på Maj och början på Juni verkar vara en månad, då dödstalen stiger.

Kanhända kände våra förfäder likadant, och så uppstod trefaldighetsdrickningen. Oden, Tor och Frej är de tre viktigaste Asarna, som varje människa vet. Men färre känner till Yggdrasils tre största rötter, de som vattnas av tre olika källor.

world

En rot leder norrut och nedåt till Hel, och där ligger den iskalla källan Hvergelmir eller Vergälmer, bokstavligt talat själva grundvattnet nere i Jorden, och därifrån kommer allt vatten, som finns i Midgård eller Människornas Värld. Norr om Jotunheim finns Mimersbrunnen, där Mimers huvud vilar, och där Oden dricker för styrka och klokskap varje dag. Det finns de som menar att Mimers brunn var tänkt att ligga i Arktis, där en hel del av det drickbara på vår jord finns bundet i form av evig is. I Asgård, så; finns till slut Urdarbrunnen där de tre Nornorna sitter vid Världsasken, vid Regnbågens andra fot. Där flyter vita svanar fram i brunnens stilla vatten, och Världsaskens rötter öses dagligen med vitaste ör eller fint slam, som funnits i källan sedan tidernas morgon, får vi veta.

tumblr_mfjvh3G0SD1rcnsfao1_500Nio är Världarna, eller tre gånger tre – som vattnet och Yggdrasils rötter genomkorsar

Den som kan något om elementär fysik och vattnets tre aggregationstillstånd inser lätt, att myten talar om vatten, is och vattenånga, eller grundvatten, sjöar och hav samt vattnet i molnen över oss. Vattnets kretslopp var givetvis inte alls okänt för forntidens människor. De framställde saken med andra ord än vi, men hade redan insett naturens stora sammanhang. Nornorna är tre de också, liksom de tre stora källorna, eller Freja, Frigg och Hel – de tre stora gudinnorna – för den delen. En del mytforskare menar rent av, att tretalet eller den trefaldiga strukturen är gemensam för alla Indoeuropeiska folk och finner samma struktur både hos greker, romare, kelter och dagens hinduer. Det har alltid funnits en härskande gud, som påfallande ofta råder över himmel, storm och vind – alltså han som vi kallar Oden. Vid sin sida har han en styrkans och rättvisans gud, vanligen också Åskguden, som nästan alltid tänks med hammare eller yxa; han är den, som vi kallar Tor. Till sist finns åkerbrukets, äringen och naturens store odlare – han som vi kallar Frej.

 

kallanTrefaldighetskällor har det funnits många i vårt land – här ett exempel från Söderbärke i Dalarna

Trefaldighetskällorna har alltid runnit mot norr, alltså den riktning, där Hel anses ligga. Ur dem skulle man dricka tre gånger, ”för tre heliga namn” som man sa så sent som för hundra år sedan. Oden, Tor och Frej fick ju inte nämnas i klartext när kristendomen väl trängt sig på i landet, men det var ändå dem man ärade. Forskaren Anders Hult, som skrev boken om källkult jag nämnde ovan, har skrivit en beskrivning om hur källdrickningen gick till – vanligen firade hundratals personer den vid varje lövad och ”majad” källa den första fullmånen i Juni – i alla fall i Svealand. I Götaland, däremot, var det vanligare att dricka ur kallkällor vid Midsommar. I det klassiska verket ”Värend och Wirdarna” nämns en ”Helige Thors Källa” vis Skatelöv sydväst om Växjö. Och i Blekinge har man långt fram i tiden sagt ”Heliga Tors Dag” om Kristi Himmelsfärdshelgen, som urspungligen inte hade något med kristendomen att göra, åtminstone inte i dessa trakter. Otaliga besvärjelser och ramsor finns bevarade som brottstycken, med texter som ” Thor lät vattnet springa av grund – god makt hade han – det botade alla i samma stund – Hans heliga namn !

1
I Skatelövs kyrka finns en otolkad runsten med hästfigurer inmurad, som kanske kommer från den heliga Torskällan. Ingen vet hur gammal stenen är.

Torekällberget i Södertälje finns en annan helig torskälla, som alla Södertäljebor nog vet. Visserligen försökte man under kristen tid hitta på ett fiktivt helgon, en ”Sankta Ragnhild” som aldrig någonsin funnits, och som aldrig någonsin blivit erkänd av katolska kyrkan. På andra ställen byttes Tor med hammaren ut emot Sankt Olof med sin Yxa, precis som Frej förvandlades till Sankt Erik, och Oden vanligen blev Sankt Jakob, som ju avbildades som en ryttare med en lans i handen. Alla Olofskällor osv var Torskällor från början, eller källor som döpts om.

Vid Lundsbrunn (som fått namnet av Gudalunden invid källan eller brunnen) i Västergötland ligger dessutom en ”Sankt Odens Källa” vilket förstås låter ytterst märkligt. Den gamla offerkällan från 500-talet har nu blivit kurort, spa och hälsotempel…

mids-lundsbrunna140620Jodå ! Vid Lundsbrunn firar man ännu Midsommar med källdrickning ur den gamla Odens-brunnen ! Och det är INGET kors i Västgötarnas Midsommarstång…

Vissa hedniska källor i vårt land har förstås blivit berömdare än andra, trots att de ursprungligen fanns nästan överallt. Oftast har kyrkan satt sig emot firandet, och försökt grumla, sätta igen och förstöra källorna – en tidig form av miljöförstöring, som man rutinmässigt ägnat sig åt från 1600-talet och framåt. Under det århundradet skyllde prästerna ofta ”den hedniska vidskepelsen” påå katolikerna, en vana som hållit i sig sedan dess. Ändå samlades hundratals personer vid de gamla källorna, och ibland flera tusental – särskilt vid ”trefaldighetsdagen” som alltså inte är något kristet påfund egentligen, utan som haft en vida äldre betydelse, även om den nu är bortglömd.

72721287Ugglevikskällan i Stockholm – numera avstängd – drog på sin tid en publik av över 5000 personer varje helg…

Till och med vid Uggleviken i Stockholm finns en gammal Trefaldighetskälla, som på 1800-talet fick en tillhörande dansbana – spel, sång och lekar har alltid hört till – och prästerna har alltid försökt trycka ned den folkliga livsglädjen..

I Sånga i Ångermanland finns en ryktbar offerkälla som man på 1300-talet försökte mura igen och förstöra genom att bygga en kyrka rakt över den. Detta hjälpte inte det minsta, för källsprånget rann vidare klart och fint som förut. På 1500-talet ansåg man att platsen var ”en ort, där mycken hednisk avgudadyrkan frodas” och försökte förstöra källan för andra gången. Det lyckades inte heller. Man försökte också med ständiga sabotage på 1600-talet, men på 1700-talet förklarade upplysningstidens vetenskapsmän Sånga Källa för en hälsokälla, och sådär 400 personer dagligen kunde ”dricka brunn” under musik av Regementsmusikkåren från Sånga bro. På 1900-talet försökte Svenska Kyrkan förstöra naturen med cementgolv, järnbalkar och skrot, som dumpades i den gamla hälsokällan. Det hjälpte inte. Vattnet trängde upp direkt ur kyrkgolvet.. Hela uppsatser har skrivits om den sk ”Kultkontinuiteten” vid Sånga, där hedningar offrat och dyrkat sedan åtminstone bronsåldern, och där kyrkan, trots allt sitt kristna vansinne, hela tiden dragit det kortaste strået… 1923 upptäckte man att vattnet i Sånga källa var svagt radioaktivt, och det räknades dåförtiden som ett starkt hälsotecken – idag skulle väl de flesta människor i panik springa därifrån, än att dricka radioaktivt vatten, trots att det alltid finns en viss bakgrundsstrålning i den svenska granitberggrunden…

bdf71126-9db5-4dc1-a8db-6b47b20dddb1

Sånga Källa rinner än, mitt i en sakristia. 600 års oavbrutna försök att förstöra, fylla igen och skövla har inte lyckats för de kristna…

Idag har Svenska Kyrkan fått kapitulera inför Hedendomen. Källan finns kvar. Numera kan man på kyrkans hemsida läsa en massa kristet svammel om att den är ”en mirakelkyrka” – fast det här är naturens och livets mirakel – inte kyrkans ! Man läser också den lokala legenden om ”Gunnilla Snälla, som red till Julottan på en vit älg” men vad man inte berättar, är att hon var en Frejas prästinna, som helt sonika slog ihjäl den kristne prästen, rakt framför altaret – för så gick legenden, allra först 🙂

img_0543Svinnegarns källa som den ser ut idag, nästan förstörd av lokala markägare samt Svenska Kyrkans många igenfyllningsförsök (ren miljöförstöring!)

Svinnegarns källa vid trakten av Enköping är en annan Hednisk Trefaldighetskälla, som råkat illa ut. De kristna försökte döpa om källan, som är ”svinn” eller snabb – Allsvinn är ju en av solens hästar enligt Eddan – och kalla den för ”svingarn” men inget hjälpte där heller. Folkets röst talade stark och klar, genom århundraden. 1643 blev den lokale prästen Haraldus Praeposistus i Tillinge inkallad till Ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus, som var fullkomligt rosenrasande.

Orsaken till detta var ”thett grofwa hedniska afguderij” som bedrevs vid Svinnegarn, särskilt på Trefaldighetsnatten. Haraldus hade predikat emot det, men helt utan resultat. Svenska Folket lyssnade inte på Svenska Kyrkan, och såhär 350 år efteråt, undrar ni kanske varför. – Jo, det ska jag berätta för er. Orsaken var att folket hade badat och tvättat sig i källan, eller skött detta med elementär hygien med andra ord. Samt sökt bot på egen hand, genom att använda sin kreativitet och intelligens

Detta räknades som mycket syndigt och totalt oacceptabelt enligt Svenska Kyrkans sätt att se, och så är det i viss mån fortfarande, för ”somblighe hafwa kledt af sigh och kastat sigh j källan och tumblat sigh, somblighe hafwa gått upp i skoghen, bärandes watn i ämbar ok bytter, somblighe hafwa kastat penningar i källan etc

svinnegarnskallaErik Dahlberg, Generalmajor och utgivare av ”Suecia Antiqua et Hodenia” räknade på 1600-talet Svinnegarn som en av Sveriges främsta sevärdheter…

Publiken räknades dåförtiden till närmare tiotusen personer, och runt källan fanns en jättestor marknad. Fortfarande under 1900-talets början hände det att mer än 500 personer samlades för Hednisk källdrickning vid Svinnegarn, men idag har den lokale markägaren, som släppt sin boskap i bet, och Enköpings Kommun förstört den möjligheten. Man har nämligen konstaterat, att korna förorenat källan med EHEC bakterier, och därför innehåller den för tillfället inget drickbart vatten. Vanvård och ren förstörelse med andra ord – och att grumla en naturlig källa, bara på pin kiv eller av elakhet – är inte detta skitstövlars verk ?

1

Vi skulle också kunna tala om Ingemo källa i Västergötland, uppkallad efter Ing eller Yngve-Frej som också var berömd i hela Sverige till åtminstone 1700-talet, då kyrkan lär ha förgiftat den, bland annat genom att dumpa slaktavfall och gödsel i den, bara för att människorna i trakten inte skulle söka något hälsobringande vatten. (Säg, hur korkade får dessa kristna bli ? Varför förstöra naturen, och landets egna resurser ??)

Numera finns det många människor – goda patrioter och Humanister – runt om i vårt land – som kämpar för att återställa de heliga källorna och naturen till vad den en gång varit, och som inte längre accepterar någon nedskräpning. Här finner du en lista med källor nära dig – alla har varit dyrkade i Hednisk tid, efter vad det ser ut.

På nästa länk (tryck på understruken mening) finner du en uppsats om Källor i Ångermanland och Medelpad, om avsnittet om Sånga källa nu roat dig.

Vill du veta hur man skall bete sig vid en helig källa, och hur man gör för att blota, skall du läsa denna länk (tryck på understruken mening igen !) Signaturen Bappho, som förresten är en äkta praktiserande nordisk häxa, vet minsann på råd, och har fullt autentiska gamla formler att erbjuda.

Ett av många Facebook-upprop för att rädda lokala kallkällor, finner du här.

tumblr_ma8ynnbK681rbqbr0o1_1280Friskt, gott och naturligt vatten – i Skogarnas källor och sjöar, finns också Folksjälen…

Globalt sett är vårt land fortfarande lyckligt lottat, eftersom Sverige har förhållandevis gott  om naturligt dricksvatten och källor – så länge det nu varar. Många Internationella Organisationer förutspår, att ”vattenkrig” eller krig orsakade av vattenbrist kommer bli en av de främsta konfliktorsakerna under detta sekel. Och överallt förstör samvetslösa dårar som kristna och muslimer de få naturliga källor som finns kvar, bara för att vi Hedningar älskar och vårdar dem…

175

Jaha, säger nu någon – men de lokala vattenverken och ”industrivattnet” på flaska då ? Och detta trots att vi alla borde vara kloka nog för att förstå en sak: ”Flaskvatten” du köper i affär är både dyrt, skadligt för miljön och dessutom onyttigt. Det går åt mängder av energi och resurser för att tillverka plastflaskor och plåtburkar, och miljömässigt är det kort sagt inte hållbart att lägga en massa fordonsbränsle på att låta lastbilar frakta omkring vatten på flaska överallt…

loka_smaker_hemsidaSkräp från Spendrups behöver ingen av oss köpa !

Detta till trots matas vi med påståenden om ”Loka-Hälsokällan från Bergslagen” (i och för sig delvis sant, Loka är en gammal kurort, men deras smaksatta vatten är knappast hälsosammare än det du får ur kranen från ditt kommunala vattenverk)

ami-i-loka-reklam_141943372Inte ska du väl gå på Spendrups lögner ?

Visste du förresten om att när du köper Ramlösa på plastflaska, köper du inte alls vatten från just Ramlösa källa utanför Helsingborg ? Vad du köper, tappas och tillverkas från en konstgjord brunn i Falkenberg, där man tillsätter lite sulfatjoner och vattenlösliga mineraler i ungefär samma proportioner som Ramlösavattnet. Och att köpa Vittel, Perrier, San Benedetto och alla möjliga utländska mineralvatten är om möjligt ännu enfaldigare, ännu dummare än att gå på Spendrups-reklamen. Det betyder bara att du köper plastflaskor som får köras ännu längre väg, bara för att det finns stordriftsfördelar i alltsammans, men du får ingen ”hälsosammare” dryck för det, och du hjälper inte miljön ett enda dyft.

Stödjer du ditt lokala bryggeri – typ Slottskällans i Uppsala, eller dricker du lokalt källvatten – utan flaska, men på plats – gör du däremot en kulturgärning i det tysta. Samt ärar Asar och Vaner, naturligtvis. Det är du skyldig ditt land !

kopia-av-imgp0348_58520261

Drick från källans stilla vatten

En ny Hednisk visa ”I Midsommartid” (artikel från 17 Juni 2015)

Snart inträffar Sommarsolståndet eller Midsommar, som inte bara firas i hela Europa, eller i de Nordiska länderna – utan faktiskt numera iakttas av Hedningar och Asatroende Världen över. Som vanligt sjunger vi visor och firar på våra blot, gillen och sammankomster – och därför tog jag en svensk sång av Ulf Lundell, den gamle avdankade rockpoeten, som fortfarande skriver blogg; och så sent som för några veckor sedan hävdade att ”pingsten ursprungligen är en hednisk fest” fast jag inte är riktigt säker på vad han menade med det. För övrigt skriver han numera böcker med klara referenser till Asatro han med, och hör kanske till mina trogna fans och läsare. ”Välkommen i den hedniska gemenskapen, Uffe !” säger jag glatt – det här är för dig – och för ”pojkarna längst fram”. ”För alla tappra män, vid fronten” så att säga – för att nu låna dina ord. Sången ”Öppna Landskap” av Ulf Lundell har inte för inte kallats för en ”inofficiell andra nationalsång” för vårt land, och därför gör det nog ingenting, om jag ändrar om dess text lite. Melodin är nog tillräckligt välkänd ändå, så att ni alla kan sjunga med i den…

Midsommardans

”Svenska Landskap” – 2015-06-17, copyright Hedningen…

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
för jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där Hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
när man sitter under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på den sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.

 

Hur gammalt är det Nordiska (och Hedniska) Midsommarfirandet ? (artikel från 17 Juni 2015)

Häromdagen läste jag en intressant artikel i VLT, Västmanlands Tidning, där den väl insatta och pålästa Museipedagogen Anna Bratås uttalar sig direkt från Anundshögen och Badelunda-åsen om våra urgamla Midsommartraditioner, med hjälp av vederhäftiga källor som Statens Historiska Muséer och Nordiska Muséet i Stockholm.

957783545

Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.

tab25-26

På den sk ”Gerumshällen” från Tanums socken – hällen är nu UNESCO Världsarv – syns faktiskt män, som dansar runt vad som verkar vara en Midsommarstång med en solskiva i toppen. Där finns också hammarlyftande figurer och en mängd skepp. Andra forskare har mer fantasifulla tolkningar av samma runhäll, men att detta är ett ”Världsträd” eller någon upprest påle av något slag, är man ense om.

helleristningverdentrae-1

Liknande motiv finns också från helt andra delar av Sverige. Vid Leonardsberg i Nyköping finns en annan stor ristning av en ”majstång” med flera tydliga ringar, som redan år 1967 uppmärksammades av den danske forskaren R Broby-Johansen i hans bok ”Fornnordiska Stenbilder”. Och det är inte det enda indiciet. Bevis för bronsålderns solkult finns överallt i hela Europa. Att megalitmonument som Stonehenge och New Grange är mycket noggrant inrättade efter väderstreck och solstånd känner många till, och mer spekulativt lagda forskare tycker sig se exakt samma sak i Ales stenar. Men inte heller det är det enda beviset.

b92572fa-a1ee-5619-c6d0-dfd0127dda6d_4ad5bd627ffaefa329106c508e151392

Ett bevis för hur viktig tideräkningen var, och hur väl man kunde indela året för att bestämma den exakta astronomiska tidpunkten för Midsommar utgörs av de olika “guldkoner” man hittat från bronsåldern i Tyskland på senare år. Den sk “Guldhatten från Berlin”, gjord ca 800-1000 år före kristus, innehåller en mycket exakt sol- och månkalender, och den är inte unik i sitt slag.

320px-Berliner_Goldhut-Kalenderfunktion1

Sedan 1996 har arkeologer hittat många sådana här ”sol-och månkalendrar” i konisk pelarform – man tror att de kunnat bäras som hattar – över hela Sydtyskland och Frankrike. Se artikeln “golden hats” på Wikipedia om ni vill veta mer om hur dessa kalendrar fungerade. Ett minne av Guldhattarna från Tyskland, kanske också syns i Skånekungen Strutharalds namn. Strut-Harald skall ha varit son till Gorm den Gamle av Danmark, dog 986, och skall ha haft just en hatt med en enorm strut av guld, som vägde tio marker eller närmare två kilo och om vi nu kan tro uppgifterna, hade kanske också han en kunglig huvudbonad i stil med bilderna ovan. Nyligen gjorde svenska arkeologer en förbluffande upptäckt i den berömda ”Kungagraven” vid Bredarör, Kivik.

kivik-2014skeppsmalning-med

Betyder de här kägelformiga eller ”hattliknande” figurerna att liknande guldinstrument och kalendrar också fanns i åtminstone Sydsverige ? Ja, självfallet kan vi aldrig bevisa det med säkerhet enbart utifrån det här, men det är som sagt ett indicium, som får kombineras med flera andra.

800px-Nebra_Scheibe

Ett ännu intressantare fynd, som gjorts på senare år (1999) är den sk “Pejlskivan från Nebra som visar Solen, månen, plejaderna eller sjustjärnorna liksom en bronsålderstida “solbåt”. Pejlskivan är daterad till mellan 1560 – 1600 före kristus, är gjord av brons med smala guldbleck ovanpå och hittades nära berget Brocken i Sachsen, och riktar man det emot bergets topp med en enkel syftlinje, går det att mycket exakt kalibrera instrumentet för att visa var solen går upp och ned vid Midsommar. Brocken räknades senare som häxornas hemvist, och där skulle de ha firat sin ”sabbat” just vid solstånden…

800px-Nebra-5Detta och flera andra exempel – Rösa Ring i Uppland, t ex och ”processionsvägen” där – visar att man mycket exakt kunde bestämma platsen för soluppgången på Midsommar, givet den latitud eller breddgrad man befann sig på. Just detta med ”processionsvägar” är intressant i sammanhanget. Vi vandrar ju fortfarande med stången, som kläs av männen, medan ringarna eller kransarna, som är det kvinnliga elementet, görs av kvinnorna. Etnologen Agneta Lilja, Södertörn University College erkänner att det finns ovedersägliga bevis för att hedniska Midsommareldar, fruktbarhetsriter och Majande med gröna blad firats ända sedan åtminstone 700-talet, glömsk av Prokopios och Tacitus, som redan på 70-talet enligt vår tideräkning nämnde Nerthus-kulten.Gudinnan Nerthus, Hertha, Gerd eller Earth, alltså Moder Jord, skulle på Midsommar fira bröllop med Frej, himmelsguden; och även om Tacitus inte nämner att det var just vid Midsommar som gudinnan kom åkande i vagn bland människorna,

dejbjergVagnen från Dejbjerg Mosse (dansk järnålder) har av många forskare accepterats som ett direkt bevis på existensen av en Nerthus-kult eller en jordgudinna, som i form av en ”majdrottning” besökte jorden vid Midsommar..

Tacitus skrev att det hos Nerthus-folken bara skulle råda fullständig fred och att vapen hölls inlåsta vid en viss tid om året, då gudinnan skulle äras. Han skrev också om hur Svionerna låste in sina vapen hos en särskilt utsedd väktare “Custos Armorum” betyder visst inte slav, som i en del dåliga översättningar, utan Vapentekniker. En sådan Custos, med exakt den titeln fanns i varenda Centuria i Romerska Armén. Cornelius Tacitus själv var romersk underrättelseofficer, och hade besökt övre Germanien, samt hade kollegor som genomfarit bärnstenshavet i norr, och kommit till Svionernas land, “rikt på manskap och flottor”. Man har dragit slutsatsen om att det är Midsommar som var gudinnans tid bland annat av Egtvedt-fyndet (som jag skrivit om förut) och den sena skämtsagan om Gunnar Helming och Frejskonan, ett ”Midsommarbröllop” av ett lite annorlunda slag, som skulle ha skett i Sverige på 1000-talet.

Än idag är Midsommar en fredlig tid, som vi förknippar med gudinnor som Gerd, Siv och förstås Freja. I de isländska sagorna står det skrivet om hur Midsommarblotet med tvång slopades av Olof Haraldsson, som blivit kristen; och där började den stora förföljelsen. Så fort kristendomen kom med i bilden, så blev där hat och strid istället för kärlek och frid, och så har det fortsatt..

Midsommardans

Det folkliga firandet förbjöds, liksom källdrickning och mycket annat jag berättat om. Ingen livsglädje, ingen sång och dans skulle få förekomma.. De urgamla Midsomamreldarna byttes ut emot ”Johanneseldar” för Johannes döparens dag, och ”Sankte Hans” eller ”Juhannus” är ännu namnet för den Nordiska Midsommaren i vissa extremt kristna delar av Danmark eller Finland.

1280px-Suecia_3-041_;_SkaraOm de kristnas flumsnack om Midsommarstång som en tysk sedvänja från 1800-talet stämmer, hur kommer det sig då att även Erik Dahlberg kunde avbilda Midsommarstänger mitt framför Skara Domkyrka över 200 år tidigare…

Även på Slaviskt område firar man Midsommar. I Ryssland och Ukraina firas ännu Kupalo eller Kupala, en fest med obrutna hedniska traditioner, liksom hos oss. Också där bär man kransar, och tar tydor och spådomar inför framtiden. Precis som i svensk folktradition ska även Ormbunkar magiskt blomma den natten, även om de inte bär blommor annars.

Иван_Купала.Гадание_на_венках.2008.Доска,масло150х85_см

Studerar vi alla folktrons tydor och tecken – både här hemma eller österut – skall vi se att de rör sig kring ett och samma ämne, nämligen att få se sin tillkommande, och återigen ser man, hur tydligt minnet av Frejs- och Nerthuskulten eller bröllopet mellan Frej – himlens äringsgud och Gerd – jordgudinnan sitter kvar i folkmedvetandet. De flesta tydorna och spådomarna rör Midsommarnatten, den kortaste natten under året, men till dess skulle man bada. I Terjärv i Svenska Finland ska man om Midsommarafton ha grävt en grop i jorden, och placerat sju eller nio stenar omkring gropen i en cirkel, så att varje sten blir märkt med ett kvinno- eller mansnamn. Om sedan någon sten under nattens lopp flyttat sig ned i gropen vid morgonen, blir man gift med den vars namn stenen utvisar, sägs det. Detta påminner mycket om ryska hedningars offer till Matj Styria Zemja, eller Moder jord (deras version av Gerd) vid vårdagjämningen, och med den skillnaden att det här rör Midsommar, är inget annorlunda än borta vid Donkröken för mer än 30 000 år sedan. Kanske oraklet med de nio (inte sju) blommorna kommer från samma källa, men det låter jag vara osagt.

Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.

Belarusian girls float wreaths with candles as part of the Ivan Kupala festival.

Kupalo i Vitryssland – med blomkransar på huvudet som hos FEMEN-rörelsen i Ukraina..

En spådom som också har att göra med Frejs roll som äringsgud, och befrämjare av växtligheten har till och med givit upphov till en känd dikt av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Sädesslaget Korn växer oerhört snabbt såhär års, och metoden går ut på att man tar en svart, en grön och en röd ulltråd, och med förbundna ögon går till kanten av ett sädesfält naken och tigande, efter att ha gått runt det ett visst antal gånger. Med ögonen fortfarande förbundna skall man söka upp ett kornstrå med tre blad – de flesta strån har faktiskt det – och knyta en tråd om varje blad, med en enkel överhandsknop eller vanlig knut. På Midsommardagens morgon, just i soluppgången kan man gå till kornfältet igen, och se vilken tråd som sitter runt längsta bladet.

Flickan knyter i Johanne-natten 
kring den gröna broddens späda stänglar
 silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig…
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
– ur J L Runeberg, “Idyll och Epigram”

10Russia~20St_Petersburg~90SPBFO~100Ivan_Kupala_2011~108Ivan_Kupala_5Lurar månne någon ”tillkommande” i vassen ? Midsommar i St Petersburg Oblast, 2011

Denna spådomsformen är belagd inte bara från Finland, utan också från Estland och Sverige. Väldigt många spådomsformer, spridda också i Europa, går ut på att man tigande och under absolut tystnad skall tillaga drömgröt, drömpannkakor, drömströmming eller drömsill. Tanken bakom alla dessa varianter, är att gröten liksom pannkakorna skall göras av lika delar vatten, mjöl och salt, och i drömmen skall någon bjuda en vatten. Detsamma gäller om strömmingen eller sillen, som helst skall sväljas hel, och helst förtäras i form av 3,5,7 eller 9 sillar. Med tanke på att tre förstås är asarnas tal, att siffran fem i utharken står för Ken eller Sken-runan, Frejas första runa – som också står för upplysning, och att sju är talet för glädjerunan Wynja och nio är Utharkens tal för Naud-runan, ödets tvingande runa, så stämmer det ju ovanligt bra.

Oraklet med de nio blommorna – som alltid varit nio men först i modern tid, eller under 1800-talets senare hälft blivit sju har ofta kombinerats med att man måste gå över nio gärden, genom nio grindar eller hoppa över nio gärdsgårdar. Studerar man äldre uppteckningar, från 1700-talets början som från prästen J J Törner, så rör det sig mycket oftare om regelrätt utesittning efter Asatrons sed (se i sagan om Starkodder) och inte så mycket drömmande på skira blommor. Som Törner själv skriver: “Den som intet äter eller talar Midsommarsnatten och går omkring uti giärdet och ängarna, han får höra och se alt hwad det året skie skal, såsom lik, brudar, barn, god eller ringa årswäxt, dråp etc. Och detta kallas gå årsgång”

Det är svårt att sia om framtiden, men själv hoppas jag vi alla kan fira vår Midsommar i fred, frihet och frid – långt bort från alla kristna, eller tröttsamma islamister. När detta skrivs, står det tyvärr fortfarande illa till i de slaviska länderna, där det pågår ett fruktansvärt brödrakrig emellan Ryssland och Ukraina, allt för några vansinniga ledares skull. Men till Midsommaren, Frejs och Gerds fest med de ljusa nätterna – den mest inkluderande av alla Asatrogna fester, då den numera firas runt hela vår Värld – skall ALLA vara välkomna.

Den natten – årets längsta – råder inga begränsningar eller jordiska gränser mer, för så har makter och gudar bestämt. Frid !

ivana_kupala_44

Hedniska Visor från Midsommar: ”And the Norns, they sit a-spinning” (inlägg från 22 Juni 2015)

Under Midsommarsolståndet, och Solståndsvakan igår skaldade jag ihop följande sång. Den följer förstås melodin till Bob Dylans gamla sång ”The times, they are a-chaning” ganska exakt, men för er som kanske vill höra andra visor och se något vackert, visar jag detta klipp från den – ibland – i alla fall för sk ”fornsedare” som inte accepterar tanken på en folksjäl, och att det här med Hedendom kanske sitter i själva generna (alla folk har sin Hedendom, och Asatro behöver inte vara sämre eller bättre än något annat) – omstridda ”Asatru Alliance” borta i USA. Själv tror jag i och för sig inte att det finns några etniska gränser för Asatron. Vem som helst kan utöva den, bara man är villig att lära sig och förstå att det är en levande tro det handlar om och visst ingen ”forn sed” eller någotslags rekonstruktionism, men låt mig nu inte bli långrandig. Dessa bilder är vackra att titta på och betrakta helt enkelt, liksom denna visa förhoppningsvis är vacker nog att sjunga.

Frid och fröjd. Jag skrev den för alla Asatrognas skull, men inte för ”fornsedarnas” – hela världen över.

nornen

AND THE NORNS THEY SIT A-SPINNING….

Come gather Frey’s children
wherever they roam
admit that the troth it has grown
And accept that soon,
”god” will fall from his throne
for his faith will not be worth saving
But still, I’ll not throw any stone
For the Norns, they are a-spinning…

Come writers and skalds
and leaders of men
Keep your eyes well open
for the chance won’t come again
And don’t speak too soon
as the Weird sisters spin
for there is no telling who they’ll be naming
for the loser now, will be later to win
For the Norns they are a-spinning

Come warriors, chieftains
please heed our call
don’t stand in the doorway
but enter Valhall
For he who gets hurt
will be he who has stalled
there’s a battle outside
and it’s raging.
It’ll soon shake Earth’s windows
and rattle its walls
For the Norns, they are a-spinning

Come mothers and fathers
throughout this land
its sons and its daughters
are beyond your command
Your old church is rapidly agin’
Better be Asatru
and lend us your hand
For the Norns, they are a-spinning

The threads are untangled
The warp has been cast
The slow one now,
will later be fast
as Monotheism
is rapidly falling
For the Norns, they are a-spinning

NornsOld7

Nej – det ÄR Frej och Gerd – INTE ”Frej och Freja” (12 Juni 2016)

Såhär i Midsommartider, då bröllopet mellan Guden och Gudinnan närmar sig, är det viktigt att inte sprida missuppfattningar om Asatron. Därför hoppas jag att ni inte går på den vanliga ”fornseds” bluffen, som sprids av diverse mindre nogräknade och mycket dåligt pålästa New Age-samfund, som hela tiden säger en massa konstigheter om vår Nordiska kultur. En del människor i vårt land är numera sorgligt nog så dåligt informerade, att de tror att Frej och Freja på något sätt skulle vara äkta makar, när varje någorlunda intelligent människa vet att det är Frej och Gerd det handlar om, och att Frejas enda stora kärlek heter Od eller Svipdag, vilket är närmare beskrivet i Svipdagsmál, och hör till Frejas mysterier.

229351859_b596ac32-2cf2-4a3a-b9c8-295ae00ed663Tro inte på ”fornsederiet”, falska profeter eller andra ”rävar”

Det är bara Loke i sin elakhet som en enda gång beskyller Freja för att ha ”lagt sitt lår” över sin egen bror Frej, som det står i en del översättningar av Lokasenna eller Oegirsdrikkja. Alla andra – och alla kloka Asatroende – vet att Frej en gång satte sig i Hlidskjalf – Odens Högsäte – som Skirnirsmál i Eddan beskriver det – och så kunde han se ut över alla Världar. Långt under honom i Midgårds dalar – Frej var alltid en åkerbrukets gud och längtade dit – fick han så se en kvinna, som tycktes honom vackrare än alla andra. Och hon var jättinnan Gerd, Gymers dotter, själva sinnebilden för den kvinnliga och goda jorden.. Hon, som också kallas Hertha, Earth, Nerthus eller Njärd…

13220785_1052322714814814_5246184639288630302_o

Gerd uppenbarar sig i många former, och varje kvinna kan bli Gerd och ikläda sig hennes drag – också idag !

Frej sände sedan sin tjänare Skirnir eller den skinande solen ned från den höga himlen för att fria till Gerd, eftersom det var tidens sätt. Från sagorna vet vi att Sigurd friade till Brynhild för sin vän Gunnars räkning, och ifall man inte visste hur kärleken skulle bli mottagen, uttryckte man sig alltid bäst genom ombud. Frej gav upp sitt självsvingande svärd och mycket annat för Gerds skull, och i tre nätter måste han vänta på henne – själv får jag nu vänta i tre månader och mer på någon som också heter Gerd – kvinnorna i hennes släkt har hetat så i tre generationer, och namnet har ärvts från mor till dotter i många led i en talrik släkt – men hur det nu än månde vara med den saken, så har Skirnismál rätt, när den visar oss att kärleken inte alltid är utan komplikationer – och personen på bilden här ovan har intet med min väldigt speciella Gerd eller en mycket invecklad släktsaga att göra, även om jag redan börjar skymta vissa drag ur den.

frejgerdgld

Små guldbleck med Frej och Gerd – alltid en kvinnlig figur med långt hår i fotsid kläning, och en manlig figur med eller utan svärd – har hittats på öland, i Blekinge och på många platser över hela vårt land, också under folkvandringstid och ännu äldre perioder, långt före vikingatiden. Dessa guldgubbar – som okunniga arkeologer kallat dem – visar att tron på Frej och Gerd var en mycket levande tro – och ofta har man lagt ned dem som blot vid Gudahov och liknande. Ibland har det varit små guldbleck med bara någon halv centimeters längd, och ibland större figurer eller solida plåtar i den storlek som bilden här ovan visar. Alla har de blotats vid bröllop, som tacksägelse – och mycket talar för att det var Midsommarens makter som hyllades, och att bröllopen skedde mestadels då, på försommaren och i den Nordiska naturens vackraste tid – så är det ju faktiskt fortfarande i våra länder.

Hedra därför Frej och Gerd – och lär er göra det på rätt sätt – om ni vill vara Asar och Vaner trogna !

18373239

Statyn ”Näckens Polska” av Bror Hjorth framför Uppsala Järnvägsstation – den är placerad så att den är det första man ser, då man kommer ut från stationen – på andra sidan finns en naken huldra..

 En dikt till Midsommar, och något om Solkvinnan Siv och en Hednings lycka… (19 Juni 2016)

Idag fyller en annan sajt, benämnd ”Real Heathenry” ut lite av de funderingar jag haft angående den hedniska plikten att ifrågasätta. Ni kan alla läsa ett utmärkt formulerat inlägg här, och jag anser det för utmärkt, eftersom det har en hel del med min egen hedniska moraluppfattning att göra. Det är snart Midsommar, och med det har jag tänkt lite över Midsommarens stora betydelse för svensk litteratur, och vad vi kan kalla den Nordiska folksjälen -även om Midsommar faktiskt firas i exempelvis Ryssland, och många slaviska och Baltiska länder likaså.

Per Lagerkvist, vår store nobelpristagare och mystiker, skriver om Siv, Solkvinnan.. Visst – enligt vissa gäller han för att vara en kristen författare, men mot slutet mot sitt liv kom han till insikt om Hedendomen och Asatron – läs hans Odensdikter i ”Aftonland” så förstår ni kanske var han verkligen stod… Siv var Tors hustru enligt Asatron, och hon är en av Midsommarens gudomligheter, vid sidan av de än mer betydelsefulla Frej och Gerd, eftersom hon står för sommarens solsken.

5f68e88efc367fc4da6bcb4a0cfc5f8f

Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår,
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg
i blommans fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt,
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt
förstora det levandes gåta

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma
och drömmer bland världar, som gått förut
och nya, som längtande glimma.

Lagerkvists bild av Solen eller Siv är av en kosmisk gestalt, fjärran men ändå närvarande, flyktig som lyckan, men ändå ömsint. Hon är kvinnlig, men frånvarande i sina egna tankar, och endast tveksamt intresserad av mänskligheten, som Gudinnor, Gudar och Makter kan vara ibland. Med Lagerkvists poesi i tankarna, läser jag vad ”real heathenry” eller ”riktig hedendom” har skrivit om lyckan, och vad Hednisk lycka egentligen innebär. Hednalyckan kommer av trohet, främst emot sin egen släkt, och därmed av det som kallas Ära, skriver detta något klancentrerade amerikanska ”kindred”. I och för sig motsäger jag väl inte det, inte på minsta sätt, men jag skulle vidga det hela än mer, och säga att lycka är att tjäna sitt eget land och samhälle, inte bara den egna ätten, och våra nära och kära. Känner vi oss svikna av makterna eller lyckan ibland – och regnar det i Norden på Midsommar, vilket vi kanske upplever som oturligt, så lyser kanske ändå lyckans sol på oss alla i andra avseenden…

DSCF0003 Utsikt från Gåseborg igår – 12 grader, och hällande regn

Hávamál säger oss att det finns olika sorters lycka här i livet, och vi är alla lyckliga i det avseendet, att vi lever i ett land som länge åtnjutit välstånd och långvarig fred, till exempel. En fred och ett välstånd, som kommer sig av våra fäders och förfäders hårda arbete. Den 69:e strofen säger:

69.Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

I min översättning:

Inte är en man olycklig i allt, om så han skulle ha dålig hälsa. Somliga är sälla av söner, andra av fränder, några av ernått fä och andra av väl utfört värv..

Hälsan och livhanken har vi förhoppningsvis kvar, även om vi skulle förlora mycket annat, och till och med Gudarna har fel och brist. Tyr miste sin hand, men reder sig utmärkt med den han har kvar, och Oden offrade ögat för ökad visdom. Tor fick en stenflisa i huvudet av Hrugners brynsten, och plågas av ständig huvudvärk, men klarar sig ändå. I gamla tiders Sverige har man ofta talat om ”Sårlycka” eller ”Kvinnolycka”, lycka med ”sakören” eller ”fä” – alltså i materiella ting, liksom vi kan känna lycka efter ett väl utfört värv eller arbete.

Det talas också i Eddan om ”läkehänder” eller skickliga händer, och den lycka som ligger i att kunna hjälpa andra. Om så himlen öppnar sig och alla omständigheter tycks emot oss, har vi alltid denna eller andra lyckor kvar, och som den gamla sjömansvisan – från Roslagen  – säger:

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott endag eller två
så håll tillgodo åndå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga ?

13346348_10209858292323687_2720153028239807595_o

”Mången ber inte om medvind, ty han lär sig segla istället !”

Själv har jag haft stor sårlycka i mitt liv – i alla fall hittills, för även om jag åldrats nu, är jag fortfarande hel och har alla lemmar i behåll – en fordonsolycka kostade mig nästan min högra fot, och därför går jag sakta i oländig terräng, och jag har haft god lycka i resor och strid, men aldrig har jag haft kvinnolyckan, eller – ska vi säga – nästan aldrig. Somliga svek, andra ljög (”ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” sjöng en gång Ulf Lundell, en annan Midsommarskald, och det stämmer) men ett fåtal var goda och hederliga kvinnor.

Dessutom har jag lyckan att kunna skriva, och i arton långa år har jag tjänat mitt land – för mig är det också en stor lycka att kunna göra det, för blir man aldrig helt lycklig själv, kanske man ändå kan hjälpa andra.. och finna sin lycka i det. Stor är därför den lyckas kraft, som Frej, Gerd och Vanerna givit oss, och Siv, solkvinnan, Tors värdiga maka !

En gång – 2012 ungefär – försökte jag avporträttera henne såhär, för en hednisk kalender jag gjorde.

IMG_4300styrkaSiv – som jag såg henne 2012

Tanken var att avporträttera Siv med markens spirande gröda i bakgrunden, om än inte fullmogna vete-ax, och med något som liknar hennes makes hammare Mjölner på axeln. Om Tor är styrkan själv, måste han också ha en stark och duglig kvinna vid sin sida, och varför skulle hon inte också kunna lyfta en yxa själv, om maken vore långt borta ? Nå, kanhända blev det för mycket ”Lizzie Borden” över denna bild, i alla fall för vissa, eller ett ”nursery cryme” även för den vackra modellen – nej – jag tänker inte skriva vad hon heter – detta var tidigt i hennes karriär, men senare kom hon faktiskt till LA, California, USA – och där arbetar hon ännu som professionell modell och skådespelerska, efter vad jag fått höra från henne.

Att det lyckades så bra, och att hon fått den lycka hon drömt om, samt fått arbeta med andra och större fotografer än blott och bart mig (som bara är en rätt dålig amatör) beror självklart mestadels på henne, men att ha fått vara någon behjälplig i skapandet av en portfolio, samt att ge någon ett första steg på en lång, lång väg – för det var en mycket ärlig, mycket rättfram och rätt osäker person jag mötte – känns ändå som en stor lycka, också såhär långt efteråt. Det är viktigt vem, vad och vilka man omger sig med, helt enkelt; och ett sätt att nå lycka, är att få syssla med Asatro och Hedendom, istället för att deka ned sig med kristendom och inbillad ”fornsed” – det är allt jag säger.

Glad Midsommar – och må Frej och Gerd vända sina ansikten till er !

Majstänger på Midsommar ! (21 Juni 2016)

Vad allt av falsarier kan man inte läsa på Internet ! Det finns de som felaktigt påstår, att seden med Majstänger vid Midsommar inte skulle vara äldre än 1800-talet, trots att det är mycket enkelt att motbevisa detta. Ofta rör det sig då mest om kristna forskare som vill förneka fakta, eller ”fornsederi” och andra avarter. (se under rubriken ”Midsommar” under stycket ”Högtider och Blot” ovan). Och förresten – ja – ni hörde rätt. Det ursprungliga ordet och termen är faktiskt inte ”Midsommarstång” utan just ”Majstång” som i att ”maja” vilket betyder att pryda med gröna löv – en urgammal Germansk eller Indoeuropeisk sedvänja, som minst sträcker sig tillbaka till bronsåldern.  Också heliga källor och kultplatser har lövats, långt fram i tiden, och på både hällristningar i Bohuslän och Östergötland (leonardsberg) syns lövade midsommarstänger. I de nordiska sagorna talar man om resta björkar, att ”hassla vall” med hasselkäppar eller att löva en plats, och binda om ”Vi-band” eller heliga band mellan de resta björkarna när man ska blota, eller förrätta en gudstjänst.

0106_2 Plöjare med ”skördemaj” i form av en liten björkruska bakom plogen – hällristning från Bohuslän

kallan

Lövad källa i Midsommartid från Lövmarken, Dalarna, 1800-talet

Ifrån den enkla seden att pryda platser med gröna blad och kvistar om våren – eller i början på Maj – flyttades sedan samma sed (som förekommer över hela Europa, och även numera på andra ställen i Världen dit Europeisk kultur spritt sig) över till Midsommaren, av nog så förklarliga skäl. Tiden kring 1 Maj och Valborg kan vara kall i åtminstone delar av Norden, och det är först på Midsommarsolståndet, som vi är verkligen säkra på att vi har sommar. I år infaller Sommarsolståndet på Stockholms horisont 00:34 just idag, men i Athen en hel timme senare.

531summer

Vårt Norden – ett rike, där solen aldrig går ned !

I vårt land har vi också evig sol längst i Norr såhär års, och i Stockholm varar dagen mer än 18 timmar av dygnet. Det här orsakar många problem, inte minst för kulturer som är helt omedvetna om dessa sakernas tillstånd, och som lever kvar på den mörka medeltiden. Ingen mindre än Muhamed Omar, vår trogne vän från Uppsala, har skrivit om hur Islamister i Norden inte kan fira Ramadan, till exempel – längst i norr går ju solen aldrig ned, och de får ju bara äta efter solnedgången, och i största hemlighet – så alla profetens trogna hotas av svält, om det nu inte vore för de stackarnas Imamer, som istället – i vild trots mot naturen – låter alla äta efter vad klockan är slagen i Mecka istället…

Ska man alls vara här i Nordeuropa, ja då gäller det att anpassa sig lite efter sunt förnuft, naturen som den faktiskt är, samt Nordbornas kulturella vanor, antyder han, och fortsätter:

Det finns överhuvudtaget inga rationella skäl till att avstå från mat och dryck under dygnets ljusa timmar. (De fattiga är väl fattiga dygnet runt?) Muslimerna fastade ursprungligen för att det var en religiös plikt. Det ingår i en asketisk tradition som finns i många religioner, kanske alla, att kroppen ska späkas och det världsliga är lågt och föraktligt i förhållande till det höga och himmelska. Att det blev just ramadan har att göra med gamla arabiska traditioner.

Numera fastar nog de flesta för att det har blivit en del av kulturen och för att det finns ett starkt socialt tryck i alla muslimska samhällen att göra det. För många har det väldigt lite med askes att göra och man frossar glatt om nätterna. Det sociala trycket visar sig i tabut att äta inför andra, ja, det är förenat med en så stor skam att det i praktiken är omöjligt. I islamiska stater kan man dessutom utöver skammen bli straffad, till exempel genom fängelse eller prygel.

Att inte äta och dricka är självklart skadligt för hälsan. Även de som inte blir allvarligt sjuka blir trötta, okoncentrerade och lättirriterade. Det är därför allt går på halvfart i islamiska länder. — —

I Sverige är det på sina håll bara mörkt en halvtimme eller en timme på sommaren. Det blir mycket långa fastedagar som omöjliggör ett normalt liv. En person som varken äter eller dricker under 23 av dygnets 24 timmar blir förstås helt slut och kan varken sköta arbete eller studier. Men inte bara det: han eller hon kan inte ta hand om sin familj eller njuta av sommarlovet. — —

När Muhammed instiftade fastan hade han med stor sannolikhet ingen aning om att det fanns länder långt uppe i Norden där solen knappt gick ner. Och visste han det så kunde han nog inte föreställa sig att hans religion en dag skulle nå ända dit.— —

I Sverige är det på sina håll bara mörkt en halvtimme eller en timme på sommaren. Det blir mycket långa fastedagar som omöjliggör ett normalt liv. En person som varken äter eller dricker under 23 av dygnets 24 timmar blir förstås helt slut och kan varken sköta arbete eller studier. Men inte bara det: han eller hon kan inte ta hand om sin familj eller njuta av sommarlovet.— — En svensk muslim kan inte be sina böner vid rätt tidpunkter och samtidigt sköta sitt arbete och sina studier på ett bra sätt. De är anpassade efter verkligheten i Arabien, inte i Norden.

Redan på 1600-talet fanns Majstången med i vår svenska verklighet till Midsommar, och därmed är de kristna stollerierna om 1800-talet motbevisade. Nere på kontinenten har man alltid vetat, att Majstången är mycket äldre än så, och att den funnits sedan åtminstone bronsåldern. Det tidiga 1900-talets etnologer, som Martin P:son Nilsson (se ”årets folkliga fester” 1915)  visste det också.

Suecia_3-041_;_SkaraRedan på 1600-talet hade biskopsstaden Skara enorma majstänger… (se till höger i bilden)

 1024px-Maibaum_Ostfriesland967

Och i Friesland, Bayern, England och på många andra platser har man haft dem sedan förkristen tid, på 700-talet och än tidigare

I Flandern på 700-talet förbjöd den kristne missionären och glädjedödaren St Elgius Majstänger, liksom att ”hoppa och dansa, eller göra sig glad på Midsommaren” eftersom allt sådant väckte de kristnas hat och ansågs väldigt syndigt. Men, Germanerna och även Kelterna i Nordeuropa, brydde sig förstås inte om det här det minsta, och i flera länder – också Sverige – har man bland annat rest bröllopsstänger som en annan variant av ”majandet”. Att Majstången faktiskt är en fallos-symbol, har förstås många förstått, liksom att de gröna löven och blommorna har med fruktbarheten att göra. Kransen – en symbol för Jordgudinnan Gerd och det kvinnliga – sitter alltid arrangerad runt stången eller symbolen för Frej, det manliga så att stången tränger genom ringen och stolt reser sig upp mot skyn – Jord och Himmel firar sitt bröllop !

1024px-Fachwerkhaus_mit_Maibaum,_Königswinter I Tyskland, Dalarna och på många andra platser kan man resa en ”bröllopsmaj” där ett brudpar bor, även om det inte just råkar vara Midsommar

2016-05-03_Bonn-Beuel_Maibaum_fuer_Bjoern

Också vid byggnad av ett nytt hus, Studentexamen eller liknande, används ”majning” för god fruktbarhet och lycka – en hednisk sed, som finns både i hela Norden och Tyskland, Holland och andra länder

Nu är det förstås inte alla, som accepterar detta – och som kan ta detta med fallosen – en skäligen ofarlig symbol – på rätt sätt. De kristna stelnar till, fast i sin neuros och sexualskräck – för vad som utmärker det moderna, kulturkristet ”Västerländska” samhället – särskilt i USA  är skräcken för den mänskliga sexualiteten, och då speciellt manlig sexualitet.

=frej

”Hej alla barn,
Nu blir det barnprogram
och nu får ni se vad FARBROR FREJ
tar fram
Jo, det är en STAKE
och nu ska ni få höra
vad man med sådana stakar kan göra…

Du kör med den staken
tills det sprutar ut klägg
och sen har du gjort dig
en ÄTTELÄGG !

I gamla tider, innan Kristendomen, var man inte lika rädd och skrämd för sex som de kristna ännu är. Den lilla statyn av ”Rällinge-Frej” här ovan, och bronsålderns alla prakt-stånd – på nästan varje mansfigur som avbildas – visar detta med bestämdhet. Kondomer – gjorda av tunna, och renskarpade får- och gristarmar – var redan uppfunna Redan bynamnet ”Rällinge” från Södermanland betyder ”byn med rälen” och en räl, är en styv och lång stång eller en rälsbit, ifall ni nu inte visste det. Också den gamla kultplatsen ”Brudevaelte” eller ”Brudvältan” – det var en plats, där man kunde välta sin brud och umgås med henne – liksom alla Bridewells – som inte bara var brunnar, helgade åt Moder Jord – påminner om samma sak, och samma heliga bröllop.

noc-swietojanska-wroclawÖsterut – som här i det polska Wroclaw – är inte ungmöerna rädda av sig !

Förr ”kullrade” man ganska ofta vid Midsommartid, och det ansågs visst inte som någon skam. Ordet har sedan blivit till ”kn—” någonting, och är än idag ett kristet tabu-ord, som många kristna inte ens vågar uttala högt, än mindre ta i sin mun. Men före Viktorianismen i England, till exempel, kunde till och med den kvinnliga roman-hjältinnan ”Fanny Hill” fira Midsommar såhär:

…and now, disengag’d from the shirt, I saw, with wonder and surprise, what? not the play-thing of a boy, not the weapon of a man, but a maypole of so enormous a standard, that had proportions been observ’d, it must have belong’d to a young giant.[7]

…och nu, frigjord ur skjortan, såg jag med under och förvåning vad om icke en pojkes leksak, icke heller en mans vapen, men en härlig Majstång av sådana proportioner och så enorm storlek, att den närmast borde ha tillhört en ung jätte, ja för att inte säga en Gud…

Att lära sig handskas med sådana objekt, eller lära, hur stången bäst ska resas, fodrar kraft och rätt handlag. Man ska förstås inte gå till överdrift eller handla utanför lagen, men ”Midsommarnatt är inte lång, men den sätter många vaggor igång” säger en vacker svensk folkvisa.

Vad ligger det egentligen för skamligt eller lågt i detta ?

Endast för den som själv är oren, kan sådana tankar innebära något smutsigt eller fult – vi andra – som redan är Hedningar – ser häri däremot något vackert, och hyser icke skam eller skuld för våra kroppar, eller vad som är helt naturligt. Shakespeare, den gamle engelske poeten, lät till och med älvadrottningen Titania och älvakungen Oberon – Gerd och Frej i andra gestalter – komma samman i Midsommarens natt, och kallade sin teaterpjäs om detta för ”En Midsommarnattsdröm” så varför inte ?

images8X40O32KDrömmen om den svenska Midsommaren med en Majstång i mitten har nu spritt sig till nästan alla Jordens länder

yp_midsommar_2016

Ibland får man som svensk också höra att Midsommar skulle vara en typiskt ”svensk” tradition. Det stämmer till en del – vår version av Frejs och Gerds bröllop, med den heliga stången, Iriminsul eller Världsträdet i centrum är genuint svensk, men Midsommar och sommarsolståndet som sådant har firats i nästan alla kulturer – utom naturligtvis de abrahamitiska och abderitiska… Vi har ju redan sett, hur det går för de som vill fira Ramadan istället, och här i Norden går det inte vidare bra…

Som av en ren händelse, firar Humanisterna Världs-Humanism Dagen just idag – och det är på sätt och vis också helt följdriktigt, då det omfattar den nordiska Midsommarens särskilda budskap och gåva till mänskligheten !

WHD-banner

12793117114_05e10bbdac_b

Hell Frej och Gerd !!

2 thoughts on “Midsommar

  1. DIE NORNEN

    Unter der Welt-Eibe Wurzelgefecht,
    liegt ein stiller Spiegel, der Urda-See.
    In seinen Wassern ruht alles Recht,
    das Weltenschicksal von Lust und Weh.

    Zwei Schwäne gleiten im Zeitenkreis,
    wie wissende Zeiger der Weltenuhr.
    Wenn sie ermüden auf kreisender Reis’,
    vergeht unsre Erde, verweht ihre Spur.

    Es steigt der Drache der Tiefe hervor,
    der Feuer speiende Tatzelwurm -,
    Dämonen drängen zum oberen Tor,
    Ordnung zerbricht im helischen Sturm.

    Doch noch ist Weile, die Welt besteht,
    drei Riesentöchter schöpfen Geschick.
    Am Weisheitsbrunnen der Mimir rät,
    der Runen enträtselt mit Rater-Blick.

    In der Brunnentiefe das Aug’ des Wodin:
    Die Wasser wahren der Gottheit Od !
    Aus dem Ur-See jedwede Seele erschien,
    ihm entstammt sowohl Leben wie Tod.

    Aus ihm sind die Geschöpfe geschöpft,
    drei Schepfen, Nornen, führen den Krug,
    ins Leben wird Schicksal hineingetröpft,
    der Welt-Mütter uraltes Recht und Fug.

    Ihre Namen sind Urd, Verdandi und Skuld,
    aus der All-Gebärung ur-erster Stund:
    Das Schicksal der Werdung und der Schuld,
    so wandern die Zeiten in Wandlung rund.

    G.Hess

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s