Källdrickning i Trefaldighetstid… Och hur du VÅRDAR och BEVARAR din svenska natur… (artikel från 23 Maj 2016)

Hednisk Trefaldighet är bättre än Monoteistisk Enfaldighet. Jag har skrivit det förr, förstås, men det stämmer fortfarande. Blomstermånad är det gamla svenska månadsnamnet för Maj, Frejas särskilda månad. Utomlands har man talat om en ”blomstermåne” sist i månaden Maj, men här i Sverige har vi alltid talat om Sommarfullet, liksom på Island, den fullmåne som olika år kan infalla dels i Maj, dels i början av Juni, men som alltid anses komma en vecka efter den kristna pingsten, en helg som jag har väldigt svårt att förstå varför man ens firar, och det gäller uppenbarligen alla andra svenskar också. Annandag Pingst är för länge sen avskaffad som officiell helgdag i dagens Sverige.

Ännu svårare att förstå är det kristna namnet ”Trefaldighet” eller ”Trefaldighetsafton” som namnet för det gamla Sommarfullet. Sajten ”Humanism och Kunskap” som representerar ett annat, mer andligt betonat Humanistiskt samfund bestående av agnostiker i Sverige än Humanistbloggen (företräder Humanisterna, som är ateister) – själv betraktar jag mig som bekant som Asatroende, men kan förstå Hedningar av alla tre sorterna – det har alltid funnits agnostiker och ateister i vårt land, och båda är de förenliga med Hedendomen – hedning är man ju ifall man tagit avstånd från Monoteistiska religioner – publicerade för två dagar sedan en mycket intressant artikel om den källdrickning, man alltid praktiserat såhär års.

Många människor i vårt land har glömt bort Sommarfullet och den gamla månkalendern, och förstår därför inte ”Trefaldighetskällornas” hedniska ursprung

Det kristna trefaldighetsfirandet – som skulle ha något med Gud, sonen och någotslags inbillad ”ande” att göra – förstods aldrig av den svenska allmogen. Än idag har vi väldigt dimmiga begrepp om varför vi alls skulle fira en påtvingad, kristen tre-enighet, eller vad ”trefaldighetsnatten” är för något. Men Asatron och alla gamla Indoeuropeiska religioner har, som redan George Dumezil visade på 1950-talet, sina egna gudatriader. Vi har tre stora Huvudgudar: Oden, Tor och Frej. Nornorna är också tre, och Freja, Frigg och Hel – kvinnan i tre olika åldrar – är tre till antalet de också, liksom ”Hög, Jämnhög och Tredje” – Snorre Sturlassons namn för de tre hedniska huvudgudarna i ”Gylfaginning”.  Oden, Höner och Loke skapar enligt en version av Eddans skapelsemyt de första människorna, och ibland har myterna också nämnt, att Tor, Oden och Loke befinner sig ute på vandring, medan Frej – som ju är åkerns och åkerbrukets stationäre gud, som aldrig lämnar den plats där han slagit sig ned – har fått stanna hemma ur den sista gudatriaden. Också i keltisk, grekisk, romersk mytologi räknar man med triader, eller tre huvudgudar – och ödets gudinnor är tre, de också – i alla dessa hedniska religioner – som är mycket, mycket äldre än kristendomen. Så – var kommer Trefaldighetsbegreppet ifrån ? Kom ihåg att det var en hednisk uppfinning och en hednisk tradition från början…

Över hela landet har det funnits Trefaldighetskällor helgade till främst Frej (i Svealand och Norrland) samt Tor (i Götaland). Här är ett exempel från Rödön i Jämtland, liksom Frösön en Frejs-plats..

Den senare folktron har kopplat alla möjliga traditioner till Trefaldighetskällorna. Under Trefaldighetsnatten kunde deras vatten bli till vin, och det räknades som särskilt hälsosamt att dricka ur dem såhär års – en förenkling av hur man i gamla tider ”drack in sommaren” i friskt och klart källvatten, för både människor och boskap. Till och med Strindberg – en av våra nationalförfattare – skrev dikter om Trefaldighetsafton eller Sommarfullet som den stora inledningen på sommaren, då det fanns magi i natten och man skulle kunna finna ”gullpudran vid silverlind” – en magisk ormbunke, som kunde visa vägen till hemliga skatter, som troddes ligga förborgade i källornas vatten, och som antogs lysa i mörkret. Det finns faktiskt en riktig växt med det namnet – den har mycket egendomliga, trefaldiga blommor – som dock inte är självlysande nattetid, men som i och för sig kan tänkas förekomma i många källrika skogar..

Rituella vandringar – under absolut tystnad – till en källa vid Sommarfullet, sista fullmånen i Maj eller den första i Juni – iakttogs långt fram i tiden. Efter källdrickningen följde spel och dans, samt en god måltid ur den matsäck man haft med sig… Precis som vid ett fullmåneblot…

Fanns det klart och kallt vatten i källorna, ja då kunde man ju se att det fanns en grundvattenreserv, som förhoppningsvis skulle räcka hela sommaren ut, och på så sätt var man säker på att kunna överleva den varma årstiden utan problem, ifall man hittade en god och stark källa. Forntidens ”källkult” hade med andra ord sin helt naturliga förklaring, och även adjunkt Kersti Wistrand som skrivit ”Humanism och Kunskaps” artikel, samt nästan alla moderna forskare är numera helt överens om att Trefaldighetskällorna har ett hedniskt ursprung.

Det var Sveaguden Frej – ”Sviagod” och hans heliga galt – åkerns och äringens symbol – som stod i centrum för källdrickarnas intresse. Vatten var ju avgörande för grödan…

Under den katolska tiden försökte kyrkan ”ta över” källkulten. Torskällor, som den vid Torekov i Skåne – eller St Olof i samma landskap – blev oftast bara nödtorftigt kristnade. Man bytte ut den urstarke Tor med hammaren – all hälsas och krafts ursprung – till St Olof med sin yxa, och så var det bra med det. Frej fick bli ”Sankt Erik” – redan namnet Erik, den ensamt mäktige är ju ett binamn på Yngve-Frej och i Torekov uppfann man en helt fiktiv ”Sankta Tora” och i en annan by strax intill en lika fiktiv ”Sankt Arild” eftersom man inte ville erkänna, hur det egentligen var ställt. I Skövde omtolkade man den lokala traditionen om ”Frostakällan” till att handla om en helt påhittad ”Sankt Elin” som aldrig funnits, och på ett annat ställe i Västergötland lär det faktiskt finnas en ”Sankt Odens källa”. I Boken ”Källan till Vattnet” av Anders Hult, som jag redan tagit upp i den här bloggen (se underrubriken  ”Midsommar” ovan), redogörs i detalj för den här processen, och hur katolikerna övertog hedniska sedvänjor tämligen oförändrade.

Inget av de här påstådda ”lokalhelgonen” som man hittade på som ursäkt för att fortsätta källdrickningen och riterna däromkring, blev dock officiellt godkända av påven.

Fortfarande en bra bok, som håller för läsning

Sommarfull-källorna eller de senare Trefaldighetskällorna skulle gärna rinna mot norr, eller ligga på nordsidan av en kulle. Så var fallet med den mest berömda källan av alla, Svinnegarns offerkälla utanför Enköping, berömd för sitt ”hedniska avguderi” som man sa på 1600-talet, och flera gånger utsatt för miljöbrott och igenfyllningsförsök. Så fort protestantismen kommit in i bilden, hårdnade attityden emot källdrickningen, och ”Svenska” Kyrkan begick de mest avskyvärda brott emot sitt eget folk, när man försökt bötfälla folk för källdrickning, och till och med utsatt dem för tortyr ”i stocken” eller andra former av grymma straff.

Gång på gång, århundrade efter århundrade, torterade Svenska Kyrkan människor därför att de försökt dricka friskt och rent källvatten vid Trefaldighetstid…

Kyrkan fyllde, dämde och förbannade. Källorna skulle fyllas igen, grumlas och sluta rinna. Man slog och straffade. Kristna präster skrek och hånade de ”vidskepliga” svenskarna som ville ha rent vatten och söka sig hjälp för hälsan bortom all sjuk och instängd kristendom, men inget hjälpte… Källkulten fortsatte som förut, och till sist – framemot 1900-talets början – hade de kristna  – efter 700 år av förtryck – beslutat sig för att ge upp. Till och med Ärkebiskop Nathan Söderblom lär till slut ha uppmuntrat ”Trefaldighetsdrickning” efter urgammal hednisk sed, även om han förstås inte skålade i ”Tre Heliga Namn” eller för Oden, Tor och Frej när han lär ha druckit ur horn just vid Svinnegarns källa. För övrigt återkommer just formuleringen ”I tre heliga namn” gång på gång i många sentida ordstäv och trollformler, inte bara vid källdrickning, utan också vid stukning, ledvärk och liknande. Man behövde ju inte säga, högt så att någon hörde, att det var Asarna man anropade med den frasen, utan kunde lura kristna och angivare.. Precis som vid den norska och jämtländska ”Getingbönen” – ursprungligen, ”Geting, Geting etterspik – från Loke är du kommen, och du är honom lik !”  fick man dölja, mumla och släta över, för att alls kunna överleva. Och den svenska och nordiska kulturen led oerhörd skada under allt det kristna, samt en utländsk kulturs herravälde.

Också vid Odensala i Sigtuna, nära ett gammalt soldattorp finns en trefaldighetskälla, som fortfarande blir brukad, rensad och använd…

 Först i våra dagar har vi kunnat tala och tänka fritt igen. Och våra klara källors vatten har inte slutat rinna… om vi bara tar hand om den natur och det land som är vårt, kan de fortsätta rinna i evighet… Numera har det bildats många lokala föreningar för människor som vårdar sina gamla kallkällor och Trefaldighetskällor.

Och ingen av oss är väl så dum, att han eller hon köper dyrt flaskvatten och slänger plastflaskor i naturen, så länge vi har friska källor eller ett fungerande dricksvattensystem ?

 Rent vatten – och en ren kultur – hänger nära samman. Att inte förorena naturen, och att inte förstöra den. Vissa kulturer på vår jord har uppenbara problem med den här saken, men i Sverige och Norden har vi redan tidigt i historien utvecklat ett helt annat synsätt – tack vare vår hedendom. Precis som vi måste lära oss att bevara våra naturliga källor, måste vi själva också bevara vår egen kultur och vår inre natur. Utan naturlandskapet och de friska källorna, återstår bara en förorenad ”fornsed” eller en stinkande kloak… Det är viktigt att förstå…

I vilken kultur vill du helst leva ? Och i vilka människors sällskap ?? Mot den rena Nordiska Asatron, står helt andra kulturer… Vem tycker DU ska styra i vårt land ???

Spåren förskräcker…

Själv har jag firat den helg som gått ute i naturen – genom att rensa upp runt en källa i Stockholms ytterkanter. Hur det såg ut på Järvafältet – där källan ligger – efter att en stor skara romer bosatt sig där, ser ni ju själva på bilden ovan. Nu är de i alla fall avhysta och omhändertagna av Sollentuna Poliskår, som gripit in till förmån för lantbrukare på platsen.

Här är en skildring från 1908 – som berättar om hur svenska bönder renade källorna med granris – och hur man noga städade upp från ohyra – tvåbent eller med flera ben – innan källdrickningen kunde ske, i årets vackraste månad. Ofta lövade man källorna med björklöv, eller smyckade dem med blommor. ”Majningen” med björkris – bjarka-runans och Frejas träd – var också ett viktigt inslag i renandet av landet…

Trefaldighetskällan visades största respekt och användes endast i samband med trefaldighet. Inga kreatur tilläts beta där. För att skydda den var den inhägnad med tre slanor och på den fjärde sidan fanns en grind.

Ritualen var enligt följande. Under onsdagskvällen samlades ungdomarna från de tre närmsta gårdarna runt källan. Pojkarnas uppgift var att tömma den medan flickorna, som hämtat vatten från annat håll, tvättade rent den. Sedan tillverkades en ”ros” av grangrenar och lades på källans botten och en speciell sten, som användes varje år, lades i mitten av ”granrisrosa”. Grundvattnet fyllde källan på nytt. Det var viktigt att arbetet utfördes under högtidlig tystnad och det måste vara avslutat före midnatt.

Nästföljande kväll återkom ungdomarna och arbetade vidare under tystnad. Nu skulle det göras fint på marken runt källan. Masarna lag dit färskt, friskt doftande granris med början närmast källan och sedan utåt. Kullorna plockade blommor för att göra en vacker krans.

Fredagskvällen var inne. Det var dags att löva runt källan. Återigen tystnad. Unga björkar restes så tätt som möjligt runt staketet. Två ungbjörkar böjdes mot varandra så att de bildade en båge över grinden. Närmast källan böjdes fyra björktoppar ihop till en båge och där de korsades hängdes blomsterkransen. När allt var klart, samlades där flera hundra personer.

Högtidligt och under tystnad inväntar de nu solnedgången, då det klara källvattnet under några timmar förvandlas till magiskt hälsobringande livselixir. Solen går ned och man ber ”Dig Heliga Trefaldighet, Dig vare lov och tack och pris i Evighet.” Så går man fram, tar upp en skopa vatten ur vilken man dricker tre klunkar medan man tyst framför en önskan som i allmänhet gäller hälsa.

Ska vi tillåta, att också själva livets heligaste eller härligaste källor grumlas ? Eller ska vi låta dem flöda, som de en gång var och kanske åter kan bli ??

Hellre Trefaldighet än Enfaldighet (artikel från 4 Juli 2015)

Det här med att inte kunna begripa att det kan finnas flera gudar än bara en, är mycket enfaldigt. Just nu är det vad som brukar kallas Trefaldighetstid i Sverige, den tid på året när Frejas månad Maj är över, och allt står och väger inför Midsommar. En god Hednisk vän, regelbunden kommentator till denna blogg, påminde mig om det gamla bruket att dricka ur Trefaldighetskällor såhär års, en sedvana som bevisligen är mycket äldre än kristendomen, och som inte har såvärst mycket med katolicismen att göra, även om det dessvärre finns sådana, som i sin stora enfald aldrig kommer längre än till en tre-enighet, och en enfaldig gud..

1991 skrev Anders Hult denna bok (ISBN: 9178430429) om den Hedniska källkultens ursprung.

Vi lever inte längre i naturen eller ett jordbrukssamhälle – åtminstone inte de flesta av oss – men ändå kan vi alla känna, att den här tiden på året avgör hur resten skall bli. Skall sommaren bli torr och ofruktsam, eller kall och våt ? Blir det någon bra skörd eller nödår ?? Vilka planer har vi själva inför hösten, när semesterperioden är över, och det blir till att skörda eller hösta in vad resten av året fört med sig ? Nutidsmänniskan, lika mycket som forntidsmänniskan; brottas fortfarande med samma frågor. Och i naturen är ingenting färdigt innan Midsommar. Den späda grönskan är inte längre lika ljusgrön, visserligen, men i naturens skafferi finns mycket lite att hämta, förutom kanske smultron, harsyra och ett par andra tidiga växter – men vi måste alla se till att hålla hälsan och krafterna kvar och i behåll inför vad som kommer. I värsta fall kan det sluta så illa för oss som för min kollega (som jag skrev om igår) eller Egtved-kvinnan (se tidigare inlägg) som båda nu har det gemensamt, att de lämnade oss när Maj var över och sommaren inte ens hade kommit. Själv arbetade jag en gång på ett kristet sjukhus under sommarens inledande värmeböljor ett helt annat år, och förutom att den upplevelsen övertygade mig i min Asatro, så är det faktiskt sant att slutet på Maj och början på Juni verkar vara en månad, då dödstalen stiger.

Kanhända kände våra förfäder likadant, och så uppstod trefaldighetsdrickningen. Oden, Tor och Frej är de tre viktigaste Asarna, som varje människa vet. Men färre känner till Yggdrasils tre största rötter, de som vattnas av tre olika källor.

En rot leder norrut och nedåt till Hel, och där ligger den iskalla källan Hvergelmir eller Vergälmer, bokstavligt talat själva grundvattnet nere i Jorden, och därifrån kommer allt vatten, som finns i Midgård eller Människornas Värld. Norr om Jotunheim finns Mimersbrunnen, där Mimers huvud vilar, och där Oden dricker för styrka och klokskap varje dag. Det finns de som menar att Mimers brunn var tänkt att ligga i Arktis, där en hel del av det drickbara på vår jord finns bundet i form av evig is. I Asgård, så; finns till slut Urdarbrunnen där de tre Nornorna sitter vid Världsasken, vid Regnbågens andra fot. Där flyter vita svanar fram i brunnens stilla vatten, och Världsaskens rötter öses dagligen med vitaste ör eller fint slam, som funnits i källan sedan tidernas morgon, får vi veta.

Nio är Världarna, eller tre gånger tre – som vattnet och Yggdrasils rötter genomkorsar

Den som kan något om elementär fysik och vattnets tre aggregationstillstånd inser lätt, att myten talar om vatten, is och vattenånga, eller grundvatten, sjöar och hav samt vattnet i molnen över oss. Vattnets kretslopp var givetvis inte alls okänt för forntidens människor. De framställde saken med andra ord än vi, men hade redan insett naturens stora sammanhang. Nornorna är tre de också, liksom de tre stora källorna, eller Freja, Frigg och Hel – de tre stora gudinnorna – för den delen. En del mytforskare menar rent av, att tretalet eller den trefaldiga strukturen är gemensam för alla Indoeuropeiska folk och finner samma struktur både hos greker, romare, kelter och dagens hinduer. Det har alltid funnits en härskande gud, som påfallande ofta råder över himmel, storm och vind – alltså han som vi kallar Oden. Vid sin sida har han en styrkans och rättvisans gud, vanligen också Åskguden, som nästan alltid tänks med hammare eller yxa; han är den, som vi kallar Tor. Till sist finns åkerbrukets, äringen och naturens store odlare – han som vi kallar Frej.

 

Trefaldighetskällor har det funnits många i vårt land – här ett exempel från Söderbärke i Dalarna

Trefaldighetskällorna har alltid runnit mot norr, alltså den riktning, där Hel anses ligga. Ur dem skulle man dricka tre gånger, ”för tre heliga namn” som man sa så sent som för hundra år sedan. Oden, Tor och Frej fick ju inte nämnas i klartext när kristendomen väl trängt sig på i landet, men det var ändå dem man ärade. Forskaren Anders Hult, som skrev boken om källkult jag nämnde ovan, har skrivit en beskrivning om hur källdrickningen gick till – vanligen firade hundratals personer den vid varje lövad och ”majad” källa den första fullmånen i Juni – i alla fall i Svealand. I Götaland, däremot, var det vanligare att dricka ur kallkällor vid Midsommar. I det klassiska verket ”Värend och Wirdarna” nämns en ”Helige Thors Källa” vis Skatelöv sydväst om Växjö. Och i Blekinge har man långt fram i tiden sagt ”Heliga Tors Dag” om Kristi Himmelsfärdshelgen, som urspungligen inte hade något med kristendomen att göra, åtminstone inte i dessa trakter. Otaliga besvärjelser och ramsor finns bevarade som brottstycken, med texter som ” Thor lät vattnet springa av grund – god makt hade han – det botade alla i samma stund – Hans heliga namn !”

I Skatelövs kyrka finns en otolkad runsten med hästfigurer inmurad, som kanske kommer från den heliga Torskällan. Ingen vet hur gammal stenen är.

På Torekällberget i Södertälje finns en annan helig torskälla, som alla Södertäljebor nog vet. Visserligen försökte man under kristen tid hitta på ett fiktivt helgon, en ”Sankta Ragnhild” som aldrig någonsin funnits, och som aldrig någonsin blivit erkänd av katolska kyrkan. På andra ställen byttes Tor med hammaren ut emot Sankt Olof med sin Yxa, precis som Frej förvandlades till Sankt Erik, och Oden vanligen blev Sankt Jakob, som ju avbildades som en ryttare med en lans i handen. Alla Olofskällor osv var Torskällor från början, eller källor som döpts om.

Vid Lundsbrunn (som fått namnet av Gudalunden invid källan eller brunnen) i Västergötland ligger dessutom en ”Sankt Odens Källa” vilket förstås låter ytterst märkligt. Den gamla offerkällan från 500-talet har nu blivit kurort, spa och hälsotempel…

Jodå ! Vid Lundsbrunn firar man ännu Midsommar med källdrickning ur den gamla Odens-brunnen ! Och det är INGET kors i Västgötarnas Midsommarstång…

Vissa hedniska källor i vårt land har förstås blivit berömdare än andra, trots att de ursprungligen fanns nästan överallt. Oftast har kyrkan satt sig emot firandet, och försökt grumla, sätta igen och förstöra källorna – en tidig form av miljöförstöring, som man rutinmässigt ägnat sig åt från 1600-talet och framåt. Under det århundradet skyllde prästerna ofta ”den hedniska vidskepelsen” påå katolikerna, en vana som hållit i sig sedan dess. Ändå samlades hundratals personer vid de gamla källorna, och ibland flera tusental – särskilt vid ”trefaldighetsdagen” som alltså inte är något kristet påfund egentligen, utan som haft en vida äldre betydelse, även om den nu är bortglömd.

Ugglevikskällan i Stockholm – numera avstängd – drog på sin tid en publik av över 5000 personer varje helg…

Till och med vid Uggleviken i Stockholm finns en gammal Trefaldighetskälla, som på 1800-talet fick en tillhörande dansbana – spel, sång och lekar har alltid hört till – och prästerna har alltid försökt trycka ned den folkliga livsglädjen..

I Sånga i Ångermanland finns en ryktbar offerkälla som man på 1300-talet försökte mura igen och förstöra genom att bygga en kyrka rakt över den. Detta hjälpte inte det minsta, för källsprånget rann vidare klart och fint som förut. På 1500-talet ansåg man att platsen var ”en ort, där mycken hednisk avgudadyrkan frodas” och försökte förstöra källan för andra gången. Det lyckades inte heller. Man försökte också med ständiga sabotage på 1600-talet, men på 1700-talet förklarade upplysningstidens vetenskapsmän Sånga Källa för en hälsokälla, och sådär 400 personer dagligen kunde ”dricka brunn” under musik av Regementsmusikkåren från Sånga bro. På 1900-talet försökte Svenska Kyrkan förstöra naturen med cementgolv, järnbalkar och skrot, som dumpades i den gamla hälsokällan. Det hjälpte inte. Vattnet trängde upp direkt ur kyrkgolvet.. Hela uppsatser har skrivits om den sk ”Kultkontinuiteten” vid Sånga, där hedningar offrat och dyrkat sedan åtminstone bronsåldern, och där kyrkan, trots allt sitt kristna vansinne, hela tiden dragit det kortaste strået… 1923 upptäckte man att vattnet i Sånga källa var svagt radioaktivt, och det räknades dåförtiden som ett starkt hälsotecken – idag skulle väl de flesta människor i panik springa därifrån, än att dricka radioaktivt vatten, trots att det alltid finns en viss bakgrundsstrålning i den svenska granitberggrunden…

Sånga Källa rinner än, mitt i en sakristia. 600 års oavbrutna försök att förstöra, fylla igen och skövla har inte lyckats för de kristna…

Idag har Svenska Kyrkan fått kapitulera inför Hedendomen. Källan finns kvar. Numera kan man på kyrkans hemsida läsa en massa kristet svammel om att den är ”en mirakelkyrka” – fast det här är naturens och livets mirakel – inte kyrkans ! Man läser också den lokala legenden om ”Gunnilla Snälla, som red till Julottan på en vit älg” men vad man inte berättar, är att hon var en Frejas prästinna, som helt sonika slog ihjäl den kristne prästen, rakt framför altaret – för så gick legenden, allra först 🙂

Svinnegarns källa som den ser ut idag, nästan förstörd av lokala markägare samt Svenska Kyrkans många igenfyllningsförsök (ren miljöförstöring!)

Svinnegarns källa vid trakten av Enköping är en annan Hednisk Trefaldighetskälla, som råkat illa ut. De kristna försökte döpa om källan, som är ”svinn” eller snabb – Allsvinn är ju en av solens hästar enligt Eddan – och kalla den för ”svingarn” men inget hjälpte där heller. Folkets röst talade stark och klar, genom århundraden. 1643 blev den lokale prästen Haraldus Praeposistus i Tillinge inkallad till Ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus, som var fullkomligt rosenrasande.

Orsaken till detta var ”thett grofwa hedniska afguderij” som bedrevs vid Svinnegarn, särskilt på Trefaldighetsnatten. Haraldus hade predikat emot det, men helt utan resultat. Svenska Folket lyssnade inte på Svenska Kyrkan, och såhär 350 år efteråt, undrar ni kanske varför. – Jo, det ska jag berätta för er. Orsaken var att folket hade badat och tvättat sig i källan, eller skött detta med elementär hygien med andra ord. Samt sökt bot på egen hand, genom att använda sin kreativitet och intelligens

Detta räknades som mycket syndigt och totalt oacceptabelt enligt Svenska Kyrkans sätt att se, och så är det i viss mån fortfarande, för ”somblighe hafwa kledt af sigh och kastat sigh j källan och tumblat sigh, somblighe hafwa gått upp i skoghen, bärandes watn i ämbar ok bytter, somblighe hafwa kastat penningar i källan etc”

Erik Dahlberg, Generalmajor och utgivare av ”Suecia Antiqua et Hodenia” räknade på 1600-talet Svinnegarn som en av Sveriges främsta sevärdheter…

Publiken räknades dåförtiden till närmare tiotusen personer, och runt källan fanns en jättestor marknad. Fortfarande under 1900-talets början hände det att mer än 500 personer samlades för Hednisk källdrickning vid Svinnegarn, men idag har den lokale markägaren, som släppt sin boskap i bet, och Enköpings Kommun förstört den möjligheten. Man har nämligen konstaterat, att korna förorenat källan med EHEC bakterier, och därför innehåller den för tillfället inget drickbart vatten. Vanvård och ren förstörelse med andra ord – och att grumla en naturlig källa, bara på pin kiv eller av elakhet – är inte detta skitstövlars verk ?

Vi skulle också kunna tala om Ingemo källa i Västergötland, uppkallad efter Ing eller Yngve-Frej som också var berömd i hela Sverige till åtminstone 1700-talet, då kyrkan lär ha förgiftat den, bland annat genom att dumpa slaktavfall och gödsel i den, bara för att människorna i trakten inte skulle söka något hälsobringande vatten. (Säg, hur korkade får dessa kristna bli ? Varför förstöra naturen, och landets egna resurser ??)

Numera finns det många människor – goda patrioter och Humanister – runt om i vårt land – som kämpar för att återställa de heliga källorna och naturen till vad den en gång varit, och som inte längre accepterar någon nedskräpning. Här finner du en lista med källor nära dig – alla har varit dyrkade i Hednisk tid, efter vad det ser ut.

På nästa länk (tryck på understruken mening) finner du en uppsats om Källor i Ångermanland och Medelpad, om avsnittet om Sånga källa nu roat dig.

Vill du veta hur man skall bete sig vid en helig källa, och hur man gör för att blota, skall du läsa denna länk (tryck på understruken mening igen !) Signaturen Bappho, som förresten är en äkta praktiserande nordisk häxa, vet minsann på råd, och har fullt autentiska gamla formler att erbjuda.

Ett av många Facebook-upprop för att rädda lokala kallkällor, finner du här.

Friskt, gott och naturligt vatten – i Skogarnas källor och sjöar, finns också Folksjälen…

Globalt sett är vårt land fortfarande lyckligt lottat, eftersom Sverige har förhållandevis gott  om naturligt dricksvatten och källor – så länge det nu varar. Många Internationella Organisationer förutspår, att ”vattenkrig” eller krig orsakade av vattenbrist kommer bli en av de främsta konfliktorsakerna under detta sekel. Och överallt förstör samvetslösa dårar som kristna och muslimer de få naturliga källor som finns kvar, bara för att vi Hedningar älskar och vårdar dem…

Jaha, säger nu någon – men de lokala vattenverken och ”industrivattnet” på flaska då ? Och detta trots att vi alla borde vara kloka nog för att förstå en sak: ”Flaskvatten” du köper i affär är både dyrt, skadligt för miljön och dessutom onyttigt. Det går åt mängder av energi och resurser för att tillverka plastflaskor och plåtburkar, och miljömässigt är det kort sagt inte hållbart att lägga en massa fordonsbränsle på att låta lastbilar frakta omkring vatten på flaska överallt…

Skräp från Spendrups behöver ingen av oss köpa !

Detta till trots matas vi med påståenden om ”Loka-Hälsokällan från Bergslagen” (i och för sig delvis sant, Loka är en gammal kurort, men deras smaksatta vatten är knappast hälsosammare än det du får ur kranen från ditt kommunala vattenverk)

Inte ska du väl gå på Spendrups lögner ?

Visste du förresten om att när du köper Ramlösa på plastflaska, köper du inte alls vatten från just Ramlösa källa utanför Helsingborg ? Vad du köper, tappas och tillverkas från en konstgjord brunn i Falkenberg, där man tillsätter lite sulfatjoner och vattenlösliga mineraler i ungefär samma proportioner som Ramlösavattnet. Och att köpa Vittel, Perrier, San Benedetto och alla möjliga utländska mineralvatten är om möjligt ännu enfaldigare, ännu dummare än att gå på Spendrups-reklamen. Det betyder bara att du köper plastflaskor som får köras ännu längre väg, bara för att det finns stordriftsfördelar i alltsammans, men du får ingen ”hälsosammare” dryck för det, och du hjälper inte miljön ett enda dyft.

Stödjer du ditt lokala bryggeri – typ Slottskällans i Uppsala, eller dricker du lokalt källvatten – utan flaska, men på plats – gör du däremot en kulturgärning i det tysta. Samt ärar Asar och Vaner, naturligtvis. Det är du skyldig ditt land !

Drick från källans stilla vatten

En ny Hednisk visa ”I Midsommartid” (artikel från 17 Juni 2015)

Snart inträffar Sommarsolståndet eller Midsommar, som inte bara firas i hela Europa, eller i de Nordiska länderna – utan faktiskt numera iakttas av Hedningar och Asatroende Världen över. Som vanligt sjunger vi visor och firar på våra blot, gillen och sammankomster – och därför tog jag en svensk sång av Ulf Lundell, den gamle avdankade rockpoeten, som fortfarande skriver blogg; och så sent som för några veckor sedan hävdade att ”pingsten ursprungligen är en hednisk fest” fast jag inte är riktigt säker på vad han menade med det. För övrigt skriver han numera böcker med klara referenser till Asatro han med, och hör kanske till mina trogna fans och läsare. ”Välkommen i den hedniska gemenskapen, Uffe !” säger jag glatt – det här är för dig – och för ”pojkarna längst fram”. ”För alla tappra män, vid fronten” så att säga – för att nu låna dina ord. Sången ”Öppna Landskap” av Ulf Lundell har inte för inte kallats för en ”inofficiell andra nationalsång” för vårt land, och därför gör det nog ingenting, om jag ändrar om dess text lite. Melodin är nog tillräckligt välkänd ändå, så att ni alla kan sjunga med i den…

”Svenska Landskap” – 2015-06-17, copyright Hedningen…

Jag trivs bäst i Svenska landskap – I ett fritt land vill jag bo.
Utan Allah, ”gud” och Jesus, så att här blir frid och ro.
Jag trivs bäst i Svenska landskap, där Asatron slår rot.
Där örnar flyger högt i skyn, långt bortom våld och hot.
Där dricker jag mitt brännvin själv, och bjuder in var ärlig gäst
för jag trivs bäst i Svenska landskap, där var dag blir en fest.

Jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl
Ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl.
Jag trivs bäst när dagen bräcker, och där Hugen fylls av ljus
där korpar hörs på avstånd, och det är långt till kristna hus.
Men där makterna är nära, så att en tyst och stilla natt
när man sitter under stjärnorna, kan höra Frejas skratt.
för jag trivs bäst i frid och frihet, där vi lever vist och väl.

Jag trivs bäst förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”
där Asatron får härska, för en ny Värld, skön och fri.
Där det klara och det enkla får råda som det vill.
Där ja är ja, och nej är nej, och all tvekan tiger still.
Där höjer jag min edsring själv, och lägger på den sten
där runor ristats för vår skull, en gång för längesen.
Ja, helt förutan dåligt sällskap, och allt ”fornsederi”.

 

Hur gammalt är det Nordiska (och Hedniska) Midsommarfirandet ? (artikel från 17 Juni 2015)

Häromdagen läste jag en intressant artikel i VLT, Västmanlands Tidning, där den väl insatta och pålästa Museipedagogen Anna Bratås uttalar sig direkt från Anundshögen och Badelunda-åsen om våra urgamla Midsommartraditioner, med hjälp av vederhäftiga källor som Statens Historiska Muséer och Nordiska Muséet i Stockholm.

Anna Bratås låter inte lura sig av all ”kristifikation” eller alla de äldre forskare från 1930-talet, som felaktigt påstått att Midsommarstänger och Midsommarfirande skulle vara en tysk sedvänja, som egentligen är kristen eller som importerats hit på 1700-1800 talet. Hon räknar upp bevis efter bevis och indicium efter indicium på själva motsatsen, och på vad nyare, mer objektiv forskning gjord av personer utan ”kristen bias” kommit fram till. Man vet för det första att det här med Majstänger, som företeelsen rätteligen bör kallas, är en sak som finns över hela det Germanska området, alltså både hela Norden inklusive Finland, Svenska Estland och Baltikum, Tyskland, England, Nederländerna, Frisland och numera även USA och Kanada. Och traditionen att ”maja” eller att resa stänger med gröna löv, som ska påminna om Världsträdet Yggdrasil eller Saxarnas Irminsul, som också var ett Världsträd. Hon nämner exempel från bronsålderns hällristningar i Bohuslän, där en plöjare under vårbruket bär en ”maj” eller en liten majstång fäst vid plogen han kör med – men även andra exempel kunde nämnas.

På den sk ”Gerumshällen” från Tanums socken – hällen är nu UNESCO Världsarv – syns faktiskt män, som dansar runt vad som verkar vara en Midsommarstång med en solskiva i toppen. Där finns också hammarlyftande figurer och en mängd skepp. Andra forskare har mer fantasifulla tolkningar av samma runhäll, men att detta är ett ”Världsträd” eller någon upprest påle av något slag, är man ense om.

Liknande motiv finns också från helt andra delar av Sverige. Vid Leonardsberg i Nyköping finns en annan stor ristning av en ”majstång” med flera tydliga ringar, som redan år 1967 uppmärksammades av den danske forskaren R Broby-Johansen i hans bok ”Fornnordiska Stenbilder”. Och det är inte det enda indiciet. Bevis för bronsålderns solkult finns överallt i hela Europa. Att megalitmonument som Stonehenge och New Grange är mycket noggrant inrättade efter väderstreck och solstånd känner många till, och mer spekulativt lagda forskare tycker sig se exakt samma sak i Ales stenar. Men inte heller det är det enda beviset.

Ett bevis för hur viktig tideräkningen var, och hur väl man kunde indela året för att bestämma den exakta astronomiska tidpunkten för Midsommar utgörs av de olika “guldkoner” man hittat från bronsåldern i Tyskland på senare år. Den sk “Guldhatten från Berlin”, gjord ca 800-1000 år före kristus, innehåller en mycket exakt sol- och månkalender, och den är inte unik i sitt slag.

Sedan 1996 har arkeologer hittat många sådana här ”sol-och månkalendrar” i konisk pelarform – man tror att de kunnat bäras som hattar – över hela Sydtyskland och Frankrike. Se artikeln “golden hats” på Wikipedia om ni vill veta mer om hur dessa kalendrar fungerade. Ett minne av Guldhattarna från Tyskland, kanske också syns i Skånekungen Strutharalds namn. Strut-Harald skall ha varit son till Gorm den Gamle av Danmark, dog 986, och skall ha haft just en hatt med en enorm strut av guld, som vägde tio marker eller närmare två kilo och om vi nu kan tro uppgifterna, hade kanske också han en kunglig huvudbonad i stil med bilderna ovan. Nyligen gjorde svenska arkeologer en förbluffande upptäckt i den berömda ”Kungagraven” vid Bredarör, Kivik.

Betyder de här kägelformiga eller ”hattliknande” figurerna att liknande guldinstrument och kalendrar också fanns i åtminstone Sydsverige ? Ja, självfallet kan vi aldrig bevisa det med säkerhet enbart utifrån det här, men det är som sagt ett indicium, som får kombineras med flera andra.

Ett ännu intressantare fynd, som gjorts på senare år (1999) är den sk “Pejlskivan från Nebra” som visar Solen, månen, plejaderna eller sjustjärnorna liksom en bronsålderstida “solbåt”. Pejlskivan är daterad till mellan 1560 – 1600 före kristus, är gjord av brons med smala guldbleck ovanpå och hittades nära berget Brocken i Sachsen, och riktar man det emot bergets topp med en enkel syftlinje, går det att mycket exakt kalibrera instrumentet för att visa var solen går upp och ned vid Midsommar. Brocken räknades senare som häxornas hemvist, och där skulle de ha firat sin ”sabbat” just vid solstånden…

Detta och flera andra exempel – Rösa Ring i Uppland, t ex och ”processionsvägen” där – visar att man mycket exakt kunde bestämma platsen för soluppgången på Midsommar, givet den latitud eller breddgrad man befann sig på. Just detta med ”processionsvägar” är intressant i sammanhanget. Vi vandrar ju fortfarande med stången, som kläs av männen, medan ringarna eller kransarna, som är det kvinnliga elementet, görs av kvinnorna. Etnologen Agneta Lilja, Södertörn University College erkänner att det finns ovedersägliga bevis för att hedniska Midsommareldar, fruktbarhetsriter och Majande med gröna blad firats ända sedan åtminstone 700-talet, glömsk av Prokopios och Tacitus, som redan på 70-talet enligt vår tideräkning nämnde Nerthus-kulten.Gudinnan Nerthus, Hertha, Gerd eller Earth, alltså Moder Jord, skulle på Midsommar fira bröllop med Frej, himmelsguden; och även om Tacitus inte nämner att det var just vid Midsommar som gudinnan kom åkande i vagn bland människorna,

Vagnen från Dejbjerg Mosse (dansk järnålder) har av många forskare accepterats som ett direkt bevis på existensen av en Nerthus-kult eller en jordgudinna, som i form av en ”majdrottning” besökte jorden vid Midsommar..

Tacitus skrev att det hos Nerthus-folken bara skulle råda fullständig fred och att vapen hölls inlåsta vid en viss tid om året, då gudinnan skulle äras. Han skrev också om hur Svionerna låste in sina vapen hos en särskilt utsedd väktare “Custos Armorum” betyder visst inte slav, som i en del dåliga översättningar, utan Vapentekniker. En sådan Custos, med exakt den titeln fanns i varenda Centuria i Romerska Armén. Cornelius Tacitus själv var romersk underrättelseofficer, och hade besökt övre Germanien, samt hade kollegor som genomfarit bärnstenshavet i norr, och kommit till Svionernas land, “rikt på manskap och flottor”. Man har dragit slutsatsen om att det är Midsommar som var gudinnans tid bland annat av Egtvedt-fyndet (som jag skrivit om förut) och den sena skämtsagan om Gunnar Helming och Frejskonan, ett ”Midsommarbröllop” av ett lite annorlunda slag, som skulle ha skett i Sverige på 1000-talet.

Än idag är Midsommar en fredlig tid, som vi förknippar med gudinnor som Gerd, Siv och förstås Freja. I de isländska sagorna står det skrivet om hur Midsommarblotet med tvång slopades av Olof Haraldsson, som blivit kristen; och där började den stora förföljelsen. Så fort kristendomen kom med i bilden, så blev där hat och strid istället för kärlek och frid, och så har det fortsatt..

Det folkliga firandet förbjöds, liksom källdrickning och mycket annat jag berättat om. Ingen livsglädje, ingen sång och dans skulle få förekomma.. De urgamla Midsomamreldarna byttes ut emot ”Johanneseldar” för Johannes döparens dag, och ”Sankte Hans” eller ”Juhannus” är ännu namnet för den Nordiska Midsommaren i vissa extremt kristna delar av Danmark eller Finland.

Om de kristnas flumsnack om Midsommarstång som en tysk sedvänja från 1800-talet stämmer, hur kommer det sig då att även Erik Dahlberg kunde avbilda Midsommarstänger mitt framför Skara Domkyrka över 200 år tidigare…

Även på Slaviskt område firar man Midsommar. I Ryssland och Ukraina firas ännu Kupalo eller Kupala, en fest med obrutna hedniska traditioner, liksom hos oss. Också där bär man kransar, och tar tydor och spådomar inför framtiden. Precis som i svensk folktradition ska även Ormbunkar magiskt blomma den natten, även om de inte bär blommor annars.

Studerar vi alla folktrons tydor och tecken – både här hemma eller österut – skall vi se att de rör sig kring ett och samma ämne, nämligen att få se sin tillkommande, och återigen ser man, hur tydligt minnet av Frejs- och Nerthuskulten eller bröllopet mellan Frej – himlens äringsgud och Gerd – jordgudinnan sitter kvar i folkmedvetandet. De flesta tydorna och spådomarna rör Midsommarnatten, den kortaste natten under året, men till dess skulle man bada. I Terjärv i Svenska Finland ska man om Midsommarafton ha grävt en grop i jorden, och placerat sju eller nio stenar omkring gropen i en cirkel, så att varje sten blir märkt med ett kvinno- eller mansnamn. Om sedan någon sten under nattens lopp flyttat sig ned i gropen vid morgonen, blir man gift med den vars namn stenen utvisar, sägs det. Detta påminner mycket om ryska hedningars offer till Matj Styria Zemja, eller Moder jord (deras version av Gerd) vid vårdagjämningen, och med den skillnaden att det här rör Midsommar, är inget annorlunda än borta vid Donkröken för mer än 30 000 år sedan. Kanske oraklet med de nio (inte sju) blommorna kommer från samma källa, men det låter jag vara osagt.

Kupalo i Vitryssland – med blomkransar på huvudet som hos FEMEN-rörelsen i Ukraina..

En spådom som också har att göra med Frejs roll som äringsgud, och befrämjare av växtligheten har till och med givit upphov till en känd dikt av ingen mindre än Johan Ludvig Runeberg. Sädesslaget Korn växer oerhört snabbt såhär års, och metoden går ut på att man tar en svart, en grön och en röd ulltråd, och med förbundna ögon går till kanten av ett sädesfält naken och tigande, efter att ha gått runt det ett visst antal gånger. Med ögonen fortfarande förbundna skall man söka upp ett kornstrå med tre blad – de flesta strån har faktiskt det – och knyta en tråd om varje blad, med en enkel överhandsknop eller vanlig knut. På Midsommardagens morgon, just i soluppgången kan man gå till kornfältet igen, och se vilken tråd som sitter runt längsta bladet.

Flickan knyter i Johanne-natten 
kring den gröna broddens späda stänglar
 silkestrådar utav skilda färger,
men på morgonstunden går hon sedan
dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig…
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.
– ur J L Runeberg, “Idyll och Epigram”

Lurar månne någon ”tillkommande” i vassen ? Midsommar i St Petersburg Oblast, 2011

Denna spådomsformen är belagd inte bara från Finland, utan också från Estland och Sverige. Väldigt många spådomsformer, spridda också i Europa, går ut på att man tigande och under absolut tystnad skall tillaga drömgröt, drömpannkakor, drömströmming eller drömsill. Tanken bakom alla dessa varianter, är att gröten liksom pannkakorna skall göras av lika delar vatten, mjöl och salt, och i drömmen skall någon bjuda en vatten. Detsamma gäller om strömmingen eller sillen, som helst skall sväljas hel, och helst förtäras i form av 3,5,7 eller 9 sillar. Med tanke på att tre förstås är asarnas tal, att siffran fem i utharken står för Ken eller Sken-runan, Frejas första runa – som också står för upplysning, och att sju är talet för glädjerunan Wynja och nio är Utharkens tal för Naud-runan, ödets tvingande runa, så stämmer det ju ovanligt bra.

Oraklet med de nio blommorna – som alltid varit nio men först i modern tid, eller under 1800-talets senare hälft blivit sju har ofta kombinerats med att man måste gå över nio gärden, genom nio grindar eller hoppa över nio gärdsgårdar. Studerar man äldre uppteckningar, från 1700-talets början som från prästen J J Törner, så rör det sig mycket oftare om regelrätt utesittning efter Asatrons sed (se i sagan om Starkodder) och inte så mycket drömmande på skira blommor. Som Törner själv skriver: “Den som intet äter eller talar Midsommarsnatten och går omkring uti giärdet och ängarna, han får höra och se alt hwad det året skie skal, såsom lik, brudar, barn, god eller ringa årswäxt, dråp etc. Och detta kallas gå årsgång”

Det är svårt att sia om framtiden, men själv hoppas jag vi alla kan fira vår Midsommar i fred, frihet och frid – långt bort från alla kristna, eller tröttsamma islamister. När detta skrivs, står det tyvärr fortfarande illa till i de slaviska länderna, där det pågår ett fruktansvärt brödrakrig emellan Ryssland och Ukraina, allt för några vansinniga ledares skull. Men till Midsommaren, Frejs och Gerds fest med de ljusa nätterna – den mest inkluderande av alla Asatrogna fester, då den numera firas runt hela vår Värld – skall ALLA vara välkomna.

Den natten – årets längsta – råder inga begränsningar eller jordiska gränser mer, för så har makter och gudar bestämt. Frid !

Hedniska Visor från Midsommar: ”And the Norns, they sit a-spinning” (inlägg från 22 Juni 2015)

Under Midsommarsolståndet, och Solståndsvakan igår skaldade jag ihop följande sång. Den följer förstås melodin till Bob Dylans gamla sång ”The times, they are a-chaning” ganska exakt, men för er som kanske vill höra andra visor och se något vackert, visar jag detta klipp från den – ibland – i alla fall för sk ”fornsedare” som inte accepterar tanken på en folksjäl, och att det här med Hedendom kanske sitter i själva generna (alla folk har sin Hedendom, och Asatro behöver inte vara sämre eller bättre än något annat) – omstridda ”Asatru Alliance” borta i USA. Själv tror jag i och för sig inte att det finns några etniska gränser för Asatron. Vem som helst kan utöva den, bara man är villig att lära sig och förstå att det är en levande tro det handlar om och visst ingen ”forn sed” eller någotslags rekonstruktionism, men låt mig nu inte bli långrandig. Dessa bilder är vackra att titta på och betrakta helt enkelt, liksom denna visa förhoppningsvis är vacker nog att sjunga.

Frid och fröjd. Jag skrev den för alla Asatrognas skull, men inte för ”fornsedarnas” – hela världen över.

AND THE NORNS THEY SIT A-SPINNING….

Come gather Frey’s children
wherever they roam
admit that the troth it has grown
And accept that soon,
”god” will fall from his throne
for his faith will not be worth saving
But still, I’ll not throw any stone
For the Norns, they are a-spinning…

Come writers and skalds
and leaders of men
Keep your eyes well open
for the chance won’t come again
And don’t speak too soon
as the Weird sisters spin
for there is no telling who they’ll be naming
for the loser now, will be later to win
For the Norns they are a-spinning

Come warriors, chieftains
please heed our call
don’t stand in the doorway
but enter Valhall
For he who gets hurt
will be he who has stalled
there’s a battle outside
and it’s raging.
It’ll soon shake Earth’s windows
and rattle its walls
For the Norns, they are a-spinning

Come mothers and fathers
throughout this land
its sons and its daughters
are beyond your command
Your old church is rapidly agin’
Better be Asatru
and lend us your hand
For the Norns, they are a-spinning

The threads are untangled
The warp has been cast
The slow one now,
will later be fast
as Monotheism
is rapidly falling
For the Norns, they are a-spinning

Nej – det ÄR Frej och Gerd – INTE ”Frej och Freja” (12 Juni 2016)

Såhär i Midsommartider, då bröllopet mellan Guden och Gudinnan närmar sig, är det viktigt att inte sprida missuppfattningar om Asatron. Därför hoppas jag att ni inte går på den vanliga ”fornseds” bluffen, som sprids av diverse mindre nogräknade och mycket dåligt pålästa New Age-samfund, som hela tiden säger en massa konstigheter om vår Nordiska kultur. En del människor i vårt land är numera sorgligt nog så dåligt informerade, att de tror att Frej och Freja på något sätt skulle vara äkta makar, när varje någorlunda intelligent människa vet att det är Frej och Gerd det handlar om, och att Frejas enda stora kärlek heter Od eller Svipdag, vilket är närmare beskrivet i Svipdagsmál, och hör till Frejas mysterier.

Tro inte på ”fornsederiet”, falska profeter eller andra ”rävar”

Det är bara Loke i sin elakhet som en enda gång beskyller Freja för att ha ”lagt sitt lår” över sin egen bror Frej, som det står i en del översättningar av Lokasenna eller Oegirsdrikkja. Alla andra – och alla kloka Asatroende – vet att Frej en gång satte sig i Hlidskjalf – Odens Högsäte – som Skirnirsmál i Eddan beskriver det – och så kunde han se ut över alla Världar. Långt under honom i Midgårds dalar – Frej var alltid en åkerbrukets gud och längtade dit – fick han så se en kvinna, som tycktes honom vackrare än alla andra. Och hon var jättinnan Gerd, Gymers dotter, själva sinnebilden för den kvinnliga och goda jorden.. Hon, som också kallas Hertha, Earth, Nerthus eller Njärd…

Gerd uppenbarar sig i många former, och varje kvinna kan bli Gerd och ikläda sig hennes drag – också idag !

Frej sände sedan sin tjänare Skirnir eller den skinande solen ned från den höga himlen för att fria till Gerd, eftersom det var tidens sätt. Från sagorna vet vi att Sigurd friade till Brynhild för sin vän Gunnars räkning, och ifall man inte visste hur kärleken skulle bli mottagen, uttryckte man sig alltid bäst genom ombud. Frej gav upp sitt självsvingande svärd och mycket annat för Gerds skull, och i tre nätter måste han vänta på henne – själv får jag nu vänta i tre månader och mer på någon som också heter Gerd – kvinnorna i hennes släkt har hetat så i tre generationer, och namnet har ärvts från mor till dotter i många led i en talrik släkt – men hur det nu än månde vara med den saken, så har Skirnismál rätt, när den visar oss att kärleken inte alltid är utan komplikationer – och personen på bilden här ovan har intet med min väldigt speciella Gerd eller en mycket invecklad släktsaga att göra, även om jag redan börjar skymta vissa drag ur den.

Små guldbleck med Frej och Gerd – alltid en kvinnlig figur med långt hår i fotsid kläning, och en manlig figur med eller utan svärd – har hittats på öland, i Blekinge och på många platser över hela vårt land, också under folkvandringstid och ännu äldre perioder, långt före vikingatiden. Dessa guldgubbar – som okunniga arkeologer kallat dem – visar att tron på Frej och Gerd var en mycket levande tro – och ofta har man lagt ned dem som blot vid Gudahov och liknande. Ibland har det varit små guldbleck med bara någon halv centimeters längd, och ibland större figurer eller solida plåtar i den storlek som bilden här ovan visar. Alla har de blotats vid bröllop, som tacksägelse – och mycket talar för att det var Midsommarens makter som hyllades, och att bröllopen skedde mestadels då, på försommaren och i den Nordiska naturens vackraste tid – så är det ju faktiskt fortfarande i våra länder.

Hedra därför Frej och Gerd – och lär er göra det på rätt sätt – om ni vill vara Asar och Vaner trogna !

Statyn ”Näckens Polska” av Bror Hjorth framför Uppsala Järnvägsstation – den är placerad så att den är det första man ser, då man kommer ut från stationen – på andra sidan finns en naken huldra..

 En dikt till Midsommar, och något om Solkvinnan Siv och en Hednings lycka… (19 Juni 2016)

Idag fyller en annan sajt, benämnd ”Real Heathenry” ut lite av de funderingar jag haft angående den hedniska plikten att ifrågasätta. Ni kan alla läsa ett utmärkt formulerat inlägg här, och jag anser det för utmärkt, eftersom det har en hel del med min egen hedniska moraluppfattning att göra. Det är snart Midsommar, och med det har jag tänkt lite över Midsommarens stora betydelse för svensk litteratur, och vad vi kan kalla den Nordiska folksjälen -även om Midsommar faktiskt firas i exempelvis Ryssland, och många slaviska och Baltiska länder likaså.

Per Lagerkvist, vår store nobelpristagare och mystiker, skriver om Siv, Solkvinnan.. Visst – enligt vissa gäller han för att vara en kristen författare, men mot slutet mot sitt liv kom han till insikt om Hedendomen och Asatron – läs hans Odensdikter i ”Aftonland” så förstår ni kanske var han verkligen stod… Siv var Tors hustru enligt Asatron, och hon är en av Midsommarens gudomligheter, vid sidan av de än mer betydelsefulla Frej och Gerd, eftersom hon står för sommarens solsken.

Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår,
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfull i svalkande dagg
i blommans fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.

Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.

Men hennes tanke är borta från allt,
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt
förstora det levandes gåta

Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma
och drömmer bland världar, som gått förut
och nya, som längtande glimma.

Lagerkvists bild av Solen eller Siv är av en kosmisk gestalt, fjärran men ändå närvarande, flyktig som lyckan, men ändå ömsint. Hon är kvinnlig, men frånvarande i sina egna tankar, och endast tveksamt intresserad av mänskligheten, som Gudinnor, Gudar och Makter kan vara ibland. Med Lagerkvists poesi i tankarna, läser jag vad ”real heathenry” eller ”riktig hedendom” har skrivit om lyckan, och vad Hednisk lycka egentligen innebär. Hednalyckan kommer av trohet, främst emot sin egen släkt, och därmed av det som kallas Ära, skriver detta något klancentrerade amerikanska ”kindred”. I och för sig motsäger jag väl inte det, inte på minsta sätt, men jag skulle vidga det hela än mer, och säga att lycka är att tjäna sitt eget land och samhälle, inte bara den egna ätten, och våra nära och kära. Känner vi oss svikna av makterna eller lyckan ibland – och regnar det i Norden på Midsommar, vilket vi kanske upplever som oturligt, så lyser kanske ändå lyckans sol på oss alla i andra avseenden…

Utsikt från Gåseborg igår – 12 grader, och hällande regn

Hávamál säger oss att det finns olika sorters lycka här i livet, och vi är alla lyckliga i det avseendet, att vi lever i ett land som länge åtnjutit välstånd och långvarig fred, till exempel. En fred och ett välstånd, som kommer sig av våra fäders och förfäders hårda arbete. Den 69:e strofen säger:

69.Er-at maðr alls vesall, þótt hann sé illa heill; sumr er af sonum sæll, sumr af frændum, sumr af fé ærnu, sumr af verkum vel.

I min översättning:

”Inte är en man olycklig i allt, om så han skulle ha dålig hälsa. Somliga är sälla av söner, andra av fränder, några av ernått fä och andra av väl utfört värv..”

Hälsan och livhanken har vi förhoppningsvis kvar, även om vi skulle förlora mycket annat, och till och med Gudarna har fel och brist. Tyr miste sin hand, men reder sig utmärkt med den han har kvar, och Oden offrade ögat för ökad visdom. Tor fick en stenflisa i huvudet av Hrugners brynsten, och plågas av ständig huvudvärk, men klarar sig ändå. I gamla tiders Sverige har man ofta talat om ”Sårlycka” eller ”Kvinnolycka”, lycka med ”sakören” eller ”fä” – alltså i materiella ting, liksom vi kan känna lycka efter ett väl utfört värv eller arbete.

Det talas också i Eddan om ”läkehänder” eller skickliga händer, och den lycka som ligger i att kunna hjälpa andra. Om så himlen öppnar sig och alla omständigheter tycks emot oss, har vi alltid denna eller andra lyckor kvar, och som den gamla sjömansvisan – från Roslagen  – säger:

Så länge skutan kan gå
så länge hjärtat kan slå
så länge solen den glittrar på böljorna blå
om blott endag eller två
så håll tillgodo åndå
för det finns många som aldrig en ljusglimt kan få!

Och vem har sagt att just du kom till världen
för att få solsken och lycka på färden?
Att under stjärnornas glans
bli purrad uti en skans
att få en kyss eller två i en yrande dans?

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn,
höra böljornas brus och kunna sjunga!
Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn
och som fågeln på vågorna gunga ?

”Mången ber inte om medvind, ty han lär sig segla istället !”

Själv har jag haft stor sårlycka i mitt liv – i alla fall hittills, för även om jag åldrats nu, är jag fortfarande hel och har alla lemmar i behåll – en fordonsolycka kostade mig nästan min högra fot, och därför går jag sakta i oländig terräng, och jag har haft god lycka i resor och strid, men aldrig har jag haft kvinnolyckan, eller – ska vi säga – nästan aldrig. Somliga svek, andra ljög (”ingen kommer i min närhet, som ljuger eller stjäl” sjöng en gång Ulf Lundell, en annan Midsommarskald, och det stämmer) men ett fåtal var goda och hederliga kvinnor.

Dessutom har jag lyckan att kunna skriva, och i arton långa år har jag tjänat mitt land – för mig är det också en stor lycka att kunna göra det, för blir man aldrig helt lycklig själv, kanske man ändå kan hjälpa andra.. och finna sin lycka i det. Stor är därför den lyckas kraft, som Frej, Gerd och Vanerna givit oss, och Siv, solkvinnan, Tors värdiga maka !

Majstänger på Midsommar ! (21 Juni 2016)

Vad allt av falsarier kan man inte läsa på Internet ! Det finns de som felaktigt påstår, att seden med Majstänger vid Midsommar inte skulle vara äldre än 1800-talet, trots att det är mycket enkelt att motbevisa detta. Ofta rör det sig då mest om kristna forskare som vill förneka fakta, eller ”fornsederi” och andra avarter. (se under rubriken ”Midsommar” under stycket ”Högtider och Blot” ovan). Och förresten – ja – ni hörde rätt. Det ursprungliga ordet och termen är faktiskt inte ”Midsommarstång” utan just ”Majstång” som i att ”maja” vilket betyder att pryda med gröna löv – en urgammal Germansk eller Indoeuropeisk sedvänja, som minst sträcker sig tillbaka till bronsåldern.  Också heliga källor och kultplatser har lövats, långt fram i tiden, och på både hällristningar i Bohuslän och Östergötland (leonardsberg) syns lövade midsommarstänger. I de nordiska sagorna talar man om resta björkar, att ”hassla vall” med hasselkäppar eller att löva en plats, och binda om ”Vi-band” eller heliga band mellan de resta björkarna när man ska blota, eller förrätta en gudstjänst.

Plöjare med ”skördemaj” i form av en liten björkruska bakom plogen – hällristning från Bohuslän

Lövad källa i Midsommartid från Lövmarken, Dalarna, 1800-talet

Ifrån den enkla seden att pryda platser med gröna blad och kvistar om våren – eller i början på Maj – flyttades sedan samma sed (som förekommer över hela Europa, och även numera på andra ställen i Världen dit Europeisk kultur spritt sig) över till Midsommaren, av nog så förklarliga skäl. Tiden kring 1 Maj och Valborg kan vara kall i åtminstone delar av Norden, och det är först på Midsommarsolståndet, som vi är verkligen säkra på att vi har sommar. I år infaller Sommarsolståndet på Stockholms horisont 00:34 just idag, men i Athen en hel timme senare.

Vårt Norden – ett rike, där solen aldrig går ned !

I vårt land har vi också evig sol längst i Norr såhär års, och i Stockholm varar dagen mer än 18 timmar av dygnet. Det här orsakar många problem, inte minst för kulturer som är helt omedvetna om dessa sakernas tillstånd, och som lever kvar på den mörka medeltiden. Ingen mindre än Muhamed Omar, vår trogne vän från Uppsala, har skrivit om hur Islamister i Norden inte kan fira Ramadan, till exempel – längst i norr går ju solen aldrig ned, och de får ju bara äta efter solnedgången, och i största hemlighet – så alla profetens trogna hotas av svält, om det nu inte vore för de stackarnas Imamer, som istället – i vild trots mot naturen – låter alla äta efter vad klockan är slagen i Mecka istället…

Ska man alls vara här i Nordeuropa, ja då gäller det att anpassa sig lite efter sunt förnuft, naturen som den faktiskt är, samt Nordbornas kulturella vanor, antyder han, och fortsätter:

Det finns överhuvudtaget inga rationella skäl till att avstå från mat och dryck under dygnets ljusa timmar. (De fattiga är väl fattiga dygnet runt?) Muslimerna fastade ursprungligen för att det var en religiös plikt. Det ingår i en asketisk tradition som finns i många religioner, kanske alla, att kroppen ska späkas och det världsliga är lågt och föraktligt i förhållande till det höga och himmelska. Att det blev just ramadan har att göra med gamla arabiska traditioner.

Numera fastar nog de flesta för att det har blivit en del av kulturen och för att det finns ett starkt socialt tryck i alla muslimska samhällen att göra det. För många har det väldigt lite med askes att göra och man frossar glatt om nätterna. Det sociala trycket visar sig i tabut att äta inför andra, ja, det är förenat med en så stor skam att det i praktiken är omöjligt. I islamiska stater kan man dessutom utöver skammen bli straffad, till exempel genom fängelse eller prygel.

Att inte äta och dricka är självklart skadligt för hälsan. Även de som inte blir allvarligt sjuka blir trötta, okoncentrerade och lättirriterade. Det är därför allt går på halvfart i islamiska länder. — —

I Sverige är det på sina håll bara mörkt en halvtimme eller en timme på sommaren. Det blir mycket långa fastedagar som omöjliggör ett normalt liv. En person som varken äter eller dricker under 23 av dygnets 24 timmar blir förstås helt slut och kan varken sköta arbete eller studier. Men inte bara det: han eller hon kan inte ta hand om sin familj eller njuta av sommarlovet. — —

När Muhammed instiftade fastan hade han med stor sannolikhet ingen aning om att det fanns länder långt uppe i Norden där solen knappt gick ner. Och visste han det så kunde han nog inte föreställa sig att hans religion en dag skulle nå ända dit.— —

I Sverige är det på sina håll bara mörkt en halvtimme eller en timme på sommaren. Det blir mycket långa fastedagar som omöjliggör ett normalt liv. En person som varken äter eller dricker under 23 av dygnets 24 timmar blir förstås helt slut och kan varken sköta arbete eller studier. Men inte bara det: han eller hon kan inte ta hand om sin familj eller njuta av sommarlovet.— — En svensk muslim kan inte be sina böner vid rätt tidpunkter och samtidigt sköta sitt arbete och sina studier på ett bra sätt. De är anpassade efter verkligheten i Arabien, inte i Norden.

Redan på 1600-talet fanns Majstången med i vår svenska verklighet till Midsommar, och därmed är de kristna stollerierna om 1800-talet motbevisade. Nere på kontinenten har man alltid vetat, att Majstången är mycket äldre än så, och att den funnits sedan åtminstone bronsåldern. Det tidiga 1900-talets etnologer, som Martin P:son Nilsson (se ”årets folkliga fester” 1915)  visste det också.

Redan på 1600-talet hade biskopsstaden Skara enorma majstänger… (se till höger i bilden)

 

Och i Friesland, Bayern, England och på många andra platser har man haft dem sedan förkristen tid, på 700-talet och än tidigare

I Flandern på 700-talet förbjöd den kristne missionären och glädjedödaren St Elgius Majstänger, liksom att ”hoppa och dansa, eller göra sig glad på Midsommaren” eftersom allt sådant väckte de kristnas hat och ansågs väldigt syndigt. Men, Germanerna och även Kelterna i Nordeuropa, brydde sig förstås inte om det här det minsta, och i flera länder – också Sverige – har man bland annat rest bröllopsstänger som en annan variant av ”majandet”. Att Majstången faktiskt är en fallos-symbol, har förstås många förstått, liksom att de gröna löven och blommorna har med fruktbarheten att göra. Kransen – en symbol för Jordgudinnan Gerd och det kvinnliga – sitter alltid arrangerad runt stången eller symbolen för Frej, det manliga så att stången tränger genom ringen och stolt reser sig upp mot skyn – Jord och Himmel firar sitt bröllop !

I Tyskland, Dalarna och på många andra platser kan man resa en ”bröllopsmaj” där ett brudpar bor, även om det inte just råkar vara Midsommar

Också vid byggnad av ett nytt hus, Studentexamen eller liknande, används ”majning” för god fruktbarhet och lycka – en hednisk sed, som finns både i hela Norden och Tyskland, Holland och andra länder

Nu är det förstås inte alla, som accepterar detta – och som kan ta detta med fallosen – en skäligen ofarlig symbol – på rätt sätt. De kristna stelnar till, fast i sin neuros och sexualskräck – för vad som utmärker det moderna, kulturkristet ”Västerländska” samhället – särskilt i USA  är skräcken för den mänskliga sexualiteten, och då speciellt manlig sexualitet.

”Hej alla barn,
Nu blir det barnprogram
och nu får ni se vad FARBROR FREJ
tar fram
Jo, det är en STAKE
och nu ska ni få höra
vad man med sådana stakar kan göra…

Du kör med den staken
tills det sprutar ut klägg
och sen har du gjort dig
en ÄTTELÄGG !

I gamla tider, innan Kristendomen, var man inte lika rädd och skrämd för sex som de kristna ännu är. Den lilla statyn av ”Rällinge-Frej” här ovan, och bronsålderns alla prakt-stånd – på nästan varje mansfigur som avbildas – visar detta med bestämdhet. Kondomer – gjorda av tunna, och renskarpade får- och gristarmar – var redan uppfunna Redan bynamnet ”Rällinge” från Södermanland betyder ”byn med rälen” och en räl, är en styv och lång stång eller en rälsbit, ifall ni nu inte visste det. Också den gamla kultplatsen ”Brudevaelte” eller ”Brudvältan” – det var en plats, där man kunde välta sin brud och umgås med henne – liksom alla Bridewells – som inte bara var brunnar, helgade åt Moder Jord – påminner om samma sak, och samma heliga bröllop.

Österut – som här i det polska Wroclaw – är inte ungmöerna rädda av sig !

Förr ”kullrade” man ganska ofta vid Midsommartid, och det ansågs visst inte som någon skam. Ordet har sedan blivit till ”kn—” någonting, och är än idag ett kristet tabu-ord, som många kristna inte ens vågar uttala högt, än mindre ta i sin mun. Men före Viktorianismen i England, till exempel, kunde till och med den kvinnliga roman-hjältinnan ”Fanny Hill” fira Midsommar såhär:

…and now, disengag’d from the shirt, I saw, with wonder and surprise, what? not the play-thing of a boy, not the weapon of a man, but a maypole of so enormous a standard, that had proportions been observ’d, it must have belong’d to a young giant.^[7]

…och nu, frigjord ur skjortan, såg jag med under och förvåning vad om icke en pojkes leksak, icke heller en mans vapen, men en härlig Majstång av sådana proportioner och så enorm storlek, att den närmast borde ha tillhört en ung jätte, ja för att inte säga en Gud…

Att lära sig handskas med sådana objekt, eller lära, hur stången bäst ska resas, fodrar kraft och rätt handlag. Man ska förstås inte gå till överdrift eller handla utanför lagen, men ”Midsommarnatt är inte lång, men den sätter många vaggor igång” säger en vacker svensk folkvisa.

Vad ligger det egentligen för skamligt eller lågt i detta ?

Endast för den som själv är oren, kan sådana tankar innebära något smutsigt eller fult – vi andra – som redan är Hedningar – ser häri däremot något vackert, och hyser icke skam eller skuld för våra kroppar, eller vad som är helt naturligt. Shakespeare, den gamle engelske poeten, lät till och med älvadrottningen Titania och älvakungen Oberon – Gerd och Frej i andra gestalter – komma samman i Midsommarens natt, och kallade sin teaterpjäs om detta för ”En Midsommarnattsdröm” så varför inte ?

Drömmen om den svenska Midsommaren med en Majstång i mitten har nu spritt sig till nästan alla Jordens länder

Ibland får man som svensk också höra att Midsommar skulle vara en typiskt ”svensk” tradition. Det stämmer till en del – vår version av Frejs och Gerds bröllop, med den heliga stången, Iriminsul eller Världsträdet i centrum är genuint svensk, men Midsommar och sommarsolståndet som sådant har firats i nästan alla kulturer – utom naturligtvis de abrahamitiska och abderitiska… Vi har ju redan sett, hur det går för de som vill fira Ramadan istället, och här i Norden går det inte vidare bra…

Som av en ren händelse, firar Humanisterna Världs-Humanism Dagen just idag – och det är på sätt och vis också helt följdriktigt, då det omfattar den nordiska Midsommarens särskilda budskap och gåva till mänskligheten !

Hell Frej och Gerd !!

Midsommarbröllop och Midsommarblot vid Uppsala Högar (inlägg från 24 Juni 2017)

Hednandet av Sverige fortsätter. Efter att Nordiska Asa Samfundet manifesterat sin närvaro, utan press och på enklast möjliga vis vid Uppsala Högar det här året, kan jag konstatera att vi fått mer än 100 deltagare på vårt Midsommarblot, vilket är fler än de 87 som deltog vid Rökstenen i fjol. Hela arrangemanget tog en hel vecka i anspråk, och omfattade informationsdagar, namn-insamlingar, upprop, medlemsvärvning, försäljningsbord, mat och catering, allsång, gudstjänst med blot och gemensamt offer och mycket annat, samt som överraskning ett Midsommarbröllop – det brukar ju alltid vara aktuellt såhär års.

Vi ägnade oss självklart också mycket åt logistik och transporter, samt hade till och med organiserat en egen hird eller vaktstyrka försedd med interkom, och andra sambandsmedel, även om det var något vi inte behövde ta till i år och inte heller ville använda, liksom sjukvårdsväskor och några av våra mer okända färdigheter, som vi nu börjat samla på och träget öva oss i, listiga och uppfinningsrika som vi Asatroende är.

Vi finns numera överallt. Vänta er inget annat !

SVT, UNT eller en del svenska riksmedia typ låtsasliberala Dagens Nyheter var nämligen inte inbjudna till arrangemanget; mest på grund av deras fientlighet och fördomar emot oss Hedningar, samt vad man tyvärr tillåtit en viss galen Gydja gå ut och påstå på bästa sändningstid. (Se vårt tidigare inslag om Galna Gydjor och Falska Traditioner)

Vad SVT rapporterat innehåller flera sakfel, särskilt om en hel del konkurrerande politiska rörelser på yttersta vänsterkanten, som ”forn sed” och annat. Deras medlemsantal uppgår numera inte till mer än ett sjuttiotal personer, och i och med att de inte lyckats genomföra några större Midsommarblot alls i år, tror jag nog att deras tid som rörelse är ute. NAS är och förblir en opolitisk rörelse, även om jag själv som enskild medlem och medborgare förstås förbehåller mig att ha åsikter här, men det har nog alla andra bloggare och framförallt katolska chefredaktörer också.

Men – över till huvudämnet för detta inlägg. Under Maj, eller Frejas månad – och Juni – som mer tillhör Frigg – gifter sig fortfarande de flesta brudpar i Sverige – och det gäller för Hedningarna också. Redan 2011 var andelen kristna bröllop i Sverige under 40 %.

Gift ? – Ja, man kan bli gift på många olika sätt, men det är kanske inte så farligt som det låter…

”Fornsed” och deras anhängare i Media hävdar på falska grunder, att alla Asatroende skulle vara rasister. Nå, välan tänkte då jag – ombedd att hålla ett Midsommarbröllop för ett delvis utländskt brudpar, som jag ju var. Då tar jag de allra, allra farligaste ritualer jag kan hitta, från grupper som ska vara såå farliga så, ja sådana där Odinister, eller Dödsjävelnazistrasistpolitrucker ni vet, bara för att reta media, och som ett socialt experiment, rätt ut i offentligheten, bara.

Jag går ut och håller det själv – enligt the real original Odinic Rites handbok, skriven av pseudonymerna Stubba och Hoskuld på det nu fjärran, fjärran 1970 talet – och så ”lånar” jag deras ceremoni rakt av – så får vi väl se hur ”farligt” och ”rasistiskt” detta blir då, gott folk !

AKTA er för det hemska hemska, farligt farliga Dödsdjävelnazistrasistpolitruckbandet ”Killer Instinct” ! Flera Socialdemokratiska Kommunalråd har faktiskt VARNAT er just för dem… Fast det är ju klart – Grabbarna kanske bara vill vara sig själva för ett tag…

Såhär gick texten, på både svenska och engelska, då brud och publik ville ha lite poesi på svenska också – ceremonitexten uppmanar till sådant…

MIDSOMMARBRÖLLOP – såkallad Handfasting – Odinic rite

Nu villl jag att alla tar ett djupt andetag och tystnar, så att sinnet klarnar inför det bröllop vi skall förrätta. Jag vill också att ni stänger av era mobiltelefoner, och lämnar dem utanför denna ceremoni.

Helgande

In the names of Odin, Balder, Frey and Thor. We hallow this place to the worship of Aesir and Vanir, that we might fully understand and hallow their powers within us. Frigg, Nanna, Gerd and Sif, be our guides and our comfort.

Åkallan

We hail you, Odin, father off all. Be within us on this wedding day. Freya, godess of Love, and Vali, son of Odin and defender of the family, be within our hearts. May we ever find delight in the joyful sight of home, of husband, wife and children. Grant us your blessing, most holy Norns, that each one of us may hear his own hearts history.

Odin, mighty god and all father, who changed the ash and the elm into the bodies of our forebears Ask and Embla, be present in the here and now with your wisdom, and inspire those who are about to be handfasted.

Frey, God of fruitfulness, help them to attain joy and harmony, and Gerd, earth Mother, ensure their posteriority.. Var, who hears and records oaths and who wrecks vengeance on perjurers, be this day their witness. Tyr, the upholder of good faith, help them to maintain their sacred oaths. May their wows by Lofn be heard, and may gentle Nanna, wife of Balder, give them strength to keep their fealty. Verdandi or becoming, Norn of the future, be their guide and their friend. Bragi, sing of this wedding.

Oden, the high one, defend them with the strength of thine power. Not let us to Odin make blot, that he into our hearts and minds may enter.

Dikt och läsning

Nu är Midsommars tid, och ni ska vigas inför Gudar och Människor

Där jorden grönskar och sommaren står i sitt flor
där kristna män krälar till sin kyrka,  medan hedna män går fria till tinget
och där eldar brinner och åkern gror
man älskar kvinna, och kvinna föder en son
och våreld tändes åt åldrars barn
medan skeppet skrider och sköldar blänker
medan solen skiner och snön i norden ligger
medan bergen står höga och furan växer
och falken flyger, en frisk vårdag
med en mild bris under båda vingarna
medan mullen gror, och människor ska leva

Just så är ni vigda inför Gudarna och alla människor !

Rede – Anrop

Hear my rede and counsel. Hail to them that listen !

Nine times noble are they that honour and worship Odin Allfather, and who ride on his path. They shall eat of the fruit of their work and happy shall they be. A marvellous thing is it to love, and your love shall be better to you than furs or gold.

Wedding – Vigsel

Do you (brudgummens) and you (brudens) call upon all here present to witness that you do pledge yourselves to each other with holden hands, to finish and to fulfil your whole engagement, both trusted and true ?

Båda ska svara: I do

(Goden till Brudgummen)

Do you (brudgummens namn) make a solemn wow and take the Aesir who rule over all things to witness that (brudens namn) you will have as your own.

(Brudgummen svarar) I do swear it

Goden: Then, get from her love like your love, and give her a ring in token thereof.

(brudgummen sätter en fingerring på brudens ringfinger, och Godes fortsätter, vänd emot bruden):

Do you (brudens namn) make a solemn wow and take the Aesir who rule over all things to witness that (brudgummens namn) you will have as your own ?

(Bruden svarar): I do swear it

Godes: Then, get from him love like your love, and give him a ring in token thereof

(bruden sätter en fingerring på brudgummens ringfinger, och Goden säger)

Allfather Odin, do you establish and make stable their faith and in oneness of mind, in truth and in love, your kin and our brother and sister (säger brudparets namn) ?
For Odin has declared that a pledge should be given and confirmed in all things. As trees from earth together grow, if Thor with lightning will strike the one, the other fades. If one grow green, the other shares its leafy sheen. So care and joy may they know and share.

(Goden tar ett bart svärd och håller det framför sig, med spetsen vänd neråt mot jorden. Bruden och brudgummen fattar om svärdets hjalt)

Goden, Bruden och Brudgummen säger:

We now swear Loyality and service the one to the other, to speak and to be silent,, to do and to let be, to come and to go, in need and plenty, In living or dying, from this hour henceforth, until death or Ragnarök divides us.

Goden tar ett steg bakåt och säger:

May Odin and the high Gods reward that which is given: loyalty with love, valour with honor, oathbreaking with vengeance.

(Goden lägger ned svärdet, lyfter upp Torshammaren)

Gör hammartecknet och säger:

This hand fasting is fairly done. In the sacred name of Odin, Frigg and Thor, I now proclaim you husband and wife.

(han lägger ned hammaren, och låter dem kyssa varandra för Balder och Nanna)

Slutord – Avhelgande

In the name of the Aesir and vanir:

Odin Allfathir, first and eldest the gode, protect these of your faithful kindred who, through the weave of the holy Norns, are now united in a handfast holy wedlock. balder, inspire them with truth and the love of mercy and justice and grant them the faith to bear the decree of the Norns.

Thor endow them with courage and aid them in the fight against the enemies of our faith, our folk and our families.

Odin, give wisdom and words to them and while they live, give them healers hands.

Frigga, ensure them their posterity, that the corn might be all in one sheaf, and their harvest from one field.
Frey, grant them the goodwilll of their fellow men and women, and may they surround themselves with a steadfast circle of devoted kinsmen and faithful friends and comrades.

And grant, Odin allfathir, to all of us present on this day, every thing which might be good for our protection and liberation.

(paus)

By odin and all father, let all these things be so.

 

Minnesdrickning:

Ljuset sprider sig från Asgård och nedåt, som mjödet i ett horn. Ljuset kastas upp mot Asgård igen, med det ljusa i människors sinnen. Signa detta mjöd i namn av Oden, Balder, Frej och Tor (hammartecken över mjödhornet). Från Heidrun själv, och Lärads träd kommer Odens föda, som Fjölners visdom och Kvasers blod, som är den rena kunskapen.

Måtte vi ha lycka i allt och i vår vänskap, och få god skörd och goda tider i Midgård.

Ta så emot detta heliga horn i namn av Korparnas Herre, och drick till lycka och välgång. Wassail !

Goden räcker mjödhornet till brudparet, och låter dem dela skålen med andra, om de så vill. Hornet går åter till honom och han tömmer ur de sista dropparna på backen, och säger:

Vi prisar allas moder, vår Gerd.

All ära till makterna. Vi har enats med dem, och tar del av deras rikedom och liv.

Så förklarar jag detta blot och denna handfasting enligt Odinic Rite för avslutad.

——————————

Döm nu själv, gott folk – om ni kan hitta någon ”rasism” eller påstådd ”främlingsfientlighet” överhuvudtaget i detta… Kan ni det, förresten ? Välkomna välkomna allesamman att skriva en textkommentar till mig i så fall..

”Forn sed” är en enda stor lögn, för här är ni som vi ser inte alls ”forna” av oss, för vad vi gör, baseras på här, nu och idag ! Nå, den dikt jag läste är en bearbetning av Tryggdarmal, eller Fridsedskvädet, och sådant som var lag långt långt innan kristendomen alls kom till Island.. Det kvädet handlar om Eders svärjande, men en vigsel är också en helig ed inför samhället och Gudarna, och därmed ett slags domstolsförhandling, med högst konkreta juridiska verkningar, som alla vet. Det finns som bekant borgerliga vigslar också, samt en ärvda- och äktenskapsbalk i vår lag, än idag.

”oförberedd, som jag var….” Öva Öva Öva – alla vigslar och ceremonier är stagework, sleight of hand, teater, smoke and mirrors…

Min farfar, som faktiskt var präst i svenska kyrkan, hävdade att man inte alls måste vara troende för att vara präst, men det får stå för honom. Själv hävdar jag absolut, att man måste ha kallelsen, eller rättare sagt tron, och Asatro är en tro, likt alla andra trossystem och religioner, för enligt mig och min farfar före mig, går de alla ut på samma sak. Det finns så att säga ”Priestcraft” och inte bara ”Witchcraft” – men ur prästens synvinkel sett borde bröllop vara den enklaste ritual man kan hålla, och jag vill inte alls påstå att jag gjorde detta väl eller bra, bara för att brudparet var nöjda eller människor sa det till mig efteråt.

Det är Makternas Dom eller Gudarnas ord som gäller, och dem får vi skåda i eftervärlden, inte genom dumma journalisters twitter och kackel i nutid eller realtid.

I själva verket är jag en skral, ringrostig och oövaad präst eller rättare sagt Gode, trots att jag hållit sju Asatrogna bröllop vid det här laget, varav fyra ännu håller. Mitt ”track record” är alltså hittills bättre än Svenska Kyrkans, för 50 % av de äktenskap som ingås i Sverige varje år, varar inte alls för evigt, trots att det ju är den sorts eder och avtal, man vanligen menar att hålla – just för evigt… för det är väl meningen ?

Alla religioner eller Samfund eller kyrkor har väl inte ”Short duration personal marriages” som Church of the Subgenius, till exempel…

Vid ett bröllop är vanligen brudparet glatt och förväntansfullt, och det är oftast de övriga deltagarna och till och med eventuella svärmödrar också. Stämningen är uppåt, och prästen kan knappast misslyckas, försåvitt han inte gör bort sig fullständigt, eller bruden är het på gröten, och sätter en ring på sin älskades finger, innan hon ens hunnit ge sitt ja-ord.

Hon måste säga ”Ja” först, och får inte bara ta, rakt av…eller hur killar ?

I så fall får prästen inte komma av sig, utan fortsätter ritualen, enligt det hävdvunna mönstret ”KISS” eller ”Keep it simple, stupid !”  Det kan behövas ett hänsynslöst ad-libbande från prästens sida, improvisationer, fält-versioner av harg eller altare, lånade svärd, lånade vighammare och alltsammans – men Freja själv har sagt, att i krig och kärlek är allt tillåtet och ingenting förbjudet, om det görs med just kärlek, eller rättare sagt gott omdöme och förstånd.

Att förrätta en Knäsättning (ja, just Knäsättning – det heter inte alls ”Namngivning” eller något annat krystat kristet, tvärtemot vad alla tror) är något svårare, för att som präst arbeta med exempelvis barn eller hundar, är svårare – och det lär gälla för fotografer också…

En begravning, slutligen, eller jordfästning, vilket också finns i Nordisk tradition som högläggning eller annat, är det svåraste av allt – ur prästens synvinkel sett. Deltagarna är ledsna, bedrövade och agg och missämja kan uppstå kring arvsskriften, minnen eller annat; och att vända allt detta till något positivt, så att deltagarna känner att de fått ”closure” eller en bra avslutning – vilket är vad ritualen ska ge dem – kräver en verkligt bra Gode eller Gydja, som sannolikt är en mycket god psykolog, utbildad eller ej.

Riktigt där är inte Nordiska Asa Samfundet än.

Vad ”forn sed” angår, rekommenderar jag ingen, absolut ingen att alls anlita dem, om ni inte villl ha det helt på tok och dra sju års olycka över er. 

Tack vare det dåliga sällskapet, har Asatron i Sverige inte bara drabbats av sju års olycka, utan av sjutton…

Nej, just det – det behövs INTE några vikingakläder, ”fornsederi”, något dåligt ”laj”, levande rollspel eller något annat sådant. Gott omdöme fungerar oftast utmärkt. (Personerna på dessa bilder har inget att göra med vad som skildras i detta blogginlägg)

Såhär smakfullt kan ett bröllop vid Uppsala Högar också gestaltas – enligt bröllopsfotograferna….

Enligt min farfar går alla bröllopsritualer, världen över, ut på samma sak – i olika versioner. Det måste finnas ett helgande eller en inledning, där deltagare och åskådare träder in i det rituella rummet och lämnar allting annat – om är oväsentligt – utanför.

Finns inte Gudahov eller Kyrka färdigt, måste präst eller Gode själv skapa detta rituella rum, dit ingen utomstående ska släppas in, och inget får gå fel – eftersom det är brudparets ceremoni, inte åhörarnas – försöker de störa vigselakten, måste man faktiskt kunna ”kasta ut” eller stoppa dem, och många vigselformulär innehåller skyddsformeln ”Om någon har något att invända häremot, så må han eller hon tala nu, men annars hålla tyst för evigt !”

Odinisterna har som ni ser glömt bort den formeln helt, eftersom de vill var djärva och manhaftiga av sig, men själv skulle jag ha valt att inkludera den, för säkerhets skull. Så kommer en åkallan in i själva helgandet, där det räknas upp en ”gudakatalog” eller vad som kallas Thula på isländska.

Men detta är inget tomt rabblande eller något Satans gallimatthias, som hos Fornsedare och Söndags-Schamaner..

Thulor och åkallan måste byggas upp med omsorg, med tanke på årstiden (i detta fall Midsommar) och sakomständigheter i övrigt, annars fungerar de inte alls, och blir inte verksamma för någon. Det är bland annat därför, som jag valt att studera Odinismen också, eftersom jag inte ser något ont i att utvidga min kunskap. Lagarna för allt detta, är precis lika exakta som våra tiders juridik.

Så följde då diktläsningen, för att detta ska sjunka in, och för att bygga upp ytterligare stämning – men sen måste det till ett cresendo.

Ceremonin får INTE tappa tempo, eller dra ut på tiden – det är viktigt – för annars blir det lika tråkigt och intetsägande, som i Svenska Kyrkan.

Polisiärt Mass-bröllop som på Filipinerna – så gör de där, så gör vi inte här…

”Gör predikan kort !” är varje äkta fältprästs glada tillrop, och just fältpräster och Militärpastorer respekterar jag mer än andra kristna. De liknar oss hedniska Godar och Gydjor i sitt utövande, sitt personliga liv och sina uttryckssätt.

Vid orden ”Hear thou and listen !” borde Goden nästan vråla ut ett härskri eller anskri, så att tänderna skallrar – närmast likt ett ”Kiai !” som i Japansk Kendo – om inte åhörarna lyssnar innan dess, blir de allvarligt stämda då, och lite allvar skadar inte, det heller. Ingen gifter sig på lek, nämligen.

”Hör du duva… Bonnläpp… Det här är inte bara en ”wow-upplevelse” – det är mer än så…”

Så börjar själva vigselakten, som ju är en ed, eller en edgång, ja en trohetsförsäkran – inget annat. Om man sedan vill göra den inför varandra, inför lagen, samhället och åhörarna eller också själva Gudarna och makterna beror som sagt på om man är troende eller inte, och vem man egentligen vänder sig till – men det är man förhoppningsvis fullständigt klar över innan bröllopet börjar, för endast den som är vid sina sinnens fulla bruk, är nykter och vuxen (mentalt, inte bara biologiskt) kan gifta sig. Annars vore det ju olagligt.

Så kommer ringars utväxlande – och enligt Odinic Rite tänks guden själv vara direkt närvarande vid bröllopet, i texten vänder sig Goden direkt till honom, som om Oden i egen hög person bokstavligt talat stod där, livs levande, inte bara som symbol eller staty. Brud och brudgum samt Goden eller Gydjan lägger handen på ett svärd, medan eden svärs – och det här är sannerligen inget skämt, men på högsta allvar, som man förstår.

Gifter man sig för hela livet, och ger varann löften, så är det väl så det ska vara – tycker inte ni det också ?

Lojalitet och heder betonas av Odinisterna, men annars är en del av deras formuleringar nästan misstänkt lika kristendomens, och det är vad jag som god Polyteist har emot dem, för kom ihåg att jag som sagt är Asatroende, inte Odinist – det är skillnad här...

Familj, ”kindred”, den egna ätten betonas också – där är likheten – och själv ser jag inget fel alls i detta. Formuleringen om ”healing hands” eller ”läkehänder” kommer från Sigdrifumál i Eddan, där Valkyrian Sigdrifa – som är Brynhild – lär ut den konsten till Sigurd – och vad är det för fel i att man och hustru får en förmåga att läka och hjälpa varandra, förresten ? Det var väl det som var meningen med alltihop, eller ??

Så till sist minnesdrickning, skålande och avslutning – också offentligt – och vad är egentligen felet med det, om där alls finns något fel ?

Men har den här pajasen ens förstått att statskyrkan är upplöst sen länge ? Drack han för mycket starkvatten eller vigvatten i Midsommar ? (Vi har Hedendom i landet nu, Herr Löfvén – och Staten ska inte styra människors tro…. )

Mera dikter i Midsommartid (inlägg från 21 Juni, 2016)

”Skaemtun” det gamla Nordiska och Norröna ordet för ”skämtan” eller med andra ord ”att skämta”, är mycket nära besläktat med ordet ”Skamma” som betyder något avkortat, eller till och med skamligt. Man talar till exempel om ”Völuspá hin Skamma” eller ”Sigurdarkvida hin Skamma”, alltså den kortare Voluspá och det kortare Sigurdkvädet. Ett skämt är inte roligt ifall det inte är kort och snärtigt, eller just en aning tvetydigt eller till och med snuskigt, ansåg man – och det redan på järnåldern !

Visor, sånglekar eller dikter har alltid ingått i den svenska Midsommar-traditionen. Jag har redan tagit upp ”Nu löser solen sitt blonda hår” av Per Lagerkvist, som ett exempel på en mer högstämd dikt, och vi skulle – angående somamrsolståndet – också kunna erinra oss att:

Den som skrev den dikten är Harry Martinsson, en annan av våra svenska Nobelpristagare.  Annars kan vi ju ta till folkligare tongångar, som exempelvis den här:

”Det satt en gubbe på Rännefjäll, som brukade sitta och mäta. Så tog han fram sin styva räl, sin stora, styva och räta”

Vet ni inte vad som menas med en räl, kan ni få lära er det i föregående inlägg… Eller – tycker ni att detta är räligt ?    Mycket folklig, och inte utan förstånd av Midsommarens sant hedniska natur, var också Allan Edwall på sin tid. Han formulerade om Per Lagerkvists dikt om solen, till att låta såhär:

Nu löser solen sitt blonda hår
Man konstaterar: nu är det vår
Och björken savar och spricker ut
Som den har gjort varje vår förut

Nu kan man älska och älskad bli
Under en himmel med fåglar i
Vi ber till solen: gå inte ner
Förr’n du har lyst på oss lite mer

Nu har man orsak och goda skäl
Att för sin kärlek få dö ihjäl
Små kusar badar i trädens sav
Och riktig natt det blir aldrig av

Man tar varannan när var tar sin
Tar du en annan så tar jag min
Nu kan man älska och älskad bli
Under en himmel med fåglar i

Nu löser solen sitt blonda hår
Man konstaterar: nu är det vår
Och göken kackar i skog och äng
Man brukar marken som bord och säng

Och som en följd utav kärlek
Har jorden blivit med barn igen
Vi ber till solen: gå inte ner
Förr’n du har lyst på oss lite mer

I många länder firas också solståndet med eldar  – för att hedra solen

Allan Edwalls sång om Prästfrun eller Prostatan – för så bör man väl kalla en kvinnlig prost ? – får avsluta detta Midsommar-inslag… Folkets kraft är min – säger jag som hedning !

Ett gott skämt med de kristna !

 

Nordiska Asa Samfundets Midsommarblot vid Rökstenen ett Genombrott för Asatron (inlägg från 29 Juni 2016)

Den ”borgerliga” eller vanliga Midsommarafton 24 Juni 2016 visade sig för min del vara en ytterligt minnesvärd dag. Jag klev upp i ett molnigt Svealand, där Tors åska hängde i luften, och konstaterade att britterna vunnit sin frihet. Så tog jag tåget till Ostrogothae Pars, det gamla svenska Östergötland, för att göra ännu en frihetlig färd. Redan Jordanes, den gamle 500-tals historikern, var på sin tid helt övertygad om att Östgoterna skulle ha kommit just från dessa trakter, liksom Västgoterna från Västergötland, och så trodde man faktiskt över hela Europa, hela medeltiden igenom. Först i nyare tid blev en akademisk forskning etablerad, som klarlagde att Goterna var ett germanfolk österifrån, och att endast Amalernas gamla kungaätt och en handfull utvandrare från Scandza, det gotiska urhemmet i norr, var representanter för en antagen ”folkvandring” även om kontakterna mellan dåtidens Sverige och kontinenten var tillräckligt täta ändå.

Men några ”gotiska” teorier är inte populära i Sverige mer. Ve den historiker som ens vågar andas om något sådant ! Resultatet kan bli uteblivna forskningsbidrag, ”vuxenmobbing” eller ”förlust av cred” och tillspillogivna lärostolar vid universitetet…

Också idag är många forskare i Europa helt övertygade om att goterna kom från Norden och Sverige…

(Bland svenska akademiker är det INTE ”Pk” eller politiskt korrekt att hävda något sådant)

Fast på Rökstenen – detta märkliga minnesmärke – världens längsta runinskrift, som nu omtolkats också den – i sann ”PK anda” till att ”inte handla om hjältar” som Riksradion påstår,  står ändå Theoderik den store, den störste av Östgoternas konungar, fortfarande nämnd.  Hans namn var fortfarande levande tradition när stenen restes, på det tidiga 800-talet, och det är alldeles uppenbart att bygdens folk då var helt säkra på att goterna hade mycket med dem själva att göra, och den nya PK-tolkningar av stenen som nu gjorts, vilar fortfarande på en omtolkning av en enda runa.

Utsikten från den lilla byn Rök emot Omberg är ännu lika vacker och oförstörd som den alltid varit. Ett av Odens tillnamn eller Heiten är ”Omme” eller ”Roparen” – han vars namn också hörs i flodnamnet Uman, och Umeå – . Oden är inte för inte Gaut, eller Goten, och Gauta-Tyr, götarnas herre. Så berättar man där på trakten än idag, och från den kvinna och den familj som rår om den lilla museibutiken och det ”visitors centre” som finns i den lilla byn Rök, har jag själv lärt allt detta. Drottning Omma, Odens hustru eller Frigg är också levande i sägnerna, liksom Tor själv – som ju hedras mer än Oden på Rökstenen (stenen är ett gravmonument, från en fader som förlorat sin ende son i strid – därför bad han om styrka, och vände sig just till Tor) – och Tor var sannerligen med oss på denna dag. Omma, den molnskockande, hon som var den första ”Himladrottningen i Heda” som nobelpristagaren Heidenstam talade om, lät sig beveka – ty Frigg är hon, som spinner molnen på himlen – och Tor skänkte oss en strålande sol och två varma dagar – hela tiden kände vi som var där verkligen, att vi hade Makterna med oss.

Jag möttes av fränder vid Mjölby järnvägsstation – eller rättare sagt snett bakom stationen. Jag väntar aldrig framför en byggnad, eller på en central plats om jag befinner mig i stadsmiljö. Jag finns alltid bredvid, strax bakom, nedanom eller i skydd eller skyl av något, mina instinkter trogen, och visar mig aldrig, förrän det blir dags att agera. Sådan är Hedningens väg !

Mer än 100 personer hade anmält sig till Nordiska Asa Samfundets Midsommarblot, och av dessa deltog 87 stycken, samt 6 hundar.  De flesta var också med vid det stora gillet efteråt, varom mera sedan. Angående det numera åtskilligt skamfilade och mer än lovligt drogliberala ”Samfundet Forn sed” så fanns där bara 11 intresserade, och 9 deltagande i deras största Midsommarblot – för fler är dessa fridstörare inte…

Döm själv om vilket samfund, som är värt att stödja och som visat sig säkrast, samt bäst på att organisera saker och ting…

Gå med här – skicka in 239 kr till Bankgiro: 556-3002

Lägg därtill, att Samfundet har kontakter med ett kommersiellt bryggeri – som sponsrat oss med mängder av klart och friskt mjöd, samt en produkt vid namn Runöl – mer reklam än så törs jag inte göra, på en sajt som den här – men även Jim Lyngvild i Danmark är ju bryggare och har sitt gårdsbryggeri han med .. Två helstekta vildsvin, klara att grillas och styckade på platsen – de sprang från Simonstorp – och gratis sovlokaler, parkering och allt som hörde till – inklusive vatten – allt hade organiserats snabbt, skickligt och väl. Något sådant har jag aldrig sett i ”forn seds” skäligen lumpna sammanhang, där organisation och planläggning hela tiden brister..

Runöl från Millingstorps Gårdsbryggeri i Rökstenens bygd ! Får inte saknas vid något gille…

Och vad nu lumpna saker angår…

Före blotet fick arrangörerna vittnesbörd från flera håll, om att vissa försökt ”mänga men i mjödet”. Meddelanden hade skickats till Röks gård och flera andra intressenter, där NAS utmålats som rasister och man krävde, att alla inblandade skulle ta omedelbart avstånd ifrån oss.  Men – det gjorde såklart INGEN  !! Också Jim Lyngvild i Danmark – som ju fått motta besök av NAS representanter – fick en liknande deklaration, men han vägrade klokt nog, och kommenterade saken på sin Facebook-sida på följande sätt:

Just sad that i had to leave home in tears because of some peoples hostile and excluding behavior.
Vikings are for everyone, NOT only the select few Hippies with the right opinions dressed in the Cloak of Goodness… Goodness according to whom????

Det har också blivit känt, att ”Samfundet Forn Sed” säger sig ha en ny media-strategi, enligt vilken de tänker ge sig på oss inom NAS på alla de sätt, och genom alla tillämpliga kanaler. Ärligt talat tror jag de har skjutit sig i foten, minst sagt – för ju fler blot och sammankomster NAS håller, ju tydligare kan man se att dessa påstående inte stämmer..

Slitet trick – ingen låter sig luras av det längre… ”forn sed” har förlorat debatten…

Bland de fler än 80 deltagarna denna dag såg man ett helt tvärsnitt av det svenska samhället. Barn, unga och gamla. Handikappade och hemmafruar, yrkesarbetande, gymnasister och studenter. Etniska svenskar och andra nationaliteter. Också ortens folk mötte upp, med representanter för den lokala församlingen. Alla var välkomna, och ingen lämnades utanför, till skillnad från hur det blir, när de alltmer inkrökta och navelskådande ”fornsedarna” ska hålla ”landsomfattande” Blot med endast nio deltagare..

”Samfundet forn sed” går fortfarande omkring och kallar sig ”Demokratiskt” – men kan inte ens acceptera vanlig Parlamentarism, eller ens de mest elementära demokratiska spelregler – vilket också Jim Lyngvild observerat. Parlamentarism innebär att alla Riksdagspartier är representerade och får känna sig välkomna. Så länge du inte företräder någon utomparlamentarisk rörelse, och håller dig inom lagens råmärken, så är det mesta tillåtet.

Hr Lyngvild själv är som bekant personlig vän med taleskvinnan i Dansk Folkeparti, men är själv Konservativ – och Liberal, som jag för min del är har jag inga svårigheter att umgås med folk från alla politiska partier, så länge de accepterar de demokratiska spelregler, som faktiskt finns här i landet.

I Gamla tiders Danmark och Norden rådde FRED runt Midsommar. Enligt Tacitus, den romerske historikern, hade Nerthus-folken – åtta stammar som levde på öar i den yttersta, Nordliga Oceanen besök av Gerd, jordgudinnan vid Midsommartid, och under hennes fest skulle alla tvister vara bannlysta, alla vapen inlåsta, och fred hållas även i övrigt. Mer om Nerthus och hennes kult, skriver jag kanske en annan dag.

”Fornsedarna” har nu brutit emot allt detta – och vad våra fäders tro verkligen innebär, förstår de knappast. För egen del går jag dock sällan på gille obeväpnad – en Mora 2000 av armémodell är väldigt bra att karva kött med – men så är jag också en man som är gammal nog att styra mig, likt männen på Kung Harald Blåtands Julgille, som också Frans G Bengtsson skrev om. Alla hyllade de Särimner eller Sonargalten…

Själv tar jag tydligt avstånd ifrån allt ”fornsederi” som ni vet, och andra anti-demokratiska rörelser antingen de nu kommer från extremvänstern, extrema miljöpartister och djurrättsaktivister (läs ”fornsedare” – se mina inlägg om Richard Klinsmeister – Miljöpartisten som dömdes för flera fall av gravskändning trots att han ömsom kallade sig hedning och ömsom var med i kyrkofullmäktige) eller för den delen extremhöger – men någon sådan har jag aldrig sett till i Asatrogna sammanhang – ”Soldiers of Odin” t ex är inte alls intresserade av Asatro… Precis som många andra tycker jag också det är sorgligt, att vi alls skall behöva ha ”fornsedare” i släptåg, med allt vad de står för – sådan är min åsikt, sedan flera år.

Två sorters kvinnodräkter och många gudabilder vid Rökstenen – Folkdräkternas ”livstycke” utvecklades  ur den vikingatida hängslekjolen…

Rökstenen skall egentligen ses i mörker, och inte i strålande sol en varm Midsommarafton. När väggarna till det lilla träkapell som vintertid skyddar stenen är resta, kommer man forntiden mycket närmare, vilket man också kan göra en Midsommarnatt. Tyvärr syns nu spår av fåglars avföring på stenytan – vilket i längden kan fräta – liksom spår av tidigare skador – stenen har ju suttit inmurad i en kyrkvägg på 1800-talet, när den nya kyrka som fortfarande står alldeles invid byggdes – ett bevis för hur de kristna långt fram i tiden skändat och förstört stora bitar av Nordisk historia…

Rökstenens ena toppsida har fortfarande ej tydda och ej imålade runor – och duvors skit skadar det gamla gravmonumentet…

Enligt Kalle Dahlberg på Adelsö – mannen som grundade Sveriges Asatrosamfund – på den tiden det fortfarande fungerade – och som själv också huggit mer än ett trettiotal moderna runinskrifter, så kan hela den mer än 800 tecken långa inskriften ha tillkommit under en period av cirka 4-5 veckor, om vi förutsätter att den synnerligen runkunnige Varin som vi jobbade i 8-timmarsdagar. Midsommarblotet hade sammankallats redan klockan 1500, men arrangörerna väntar ända tills klockan 1600, visar det sig. Vatten delas ut till hundar och människor i värmen, och det behövs.

Under tiden tar jag mig en liten inspektionstur på Röks kyrkogård. 800-talets människor är inte alls fjärran, för Ingvaldstorp (som nämns på själva stenen) och Väversunda, liksom flera andra byar och gårdar i det omedelbara grannskapet går bevisligen tillbaka till äldre järnåldern, och vi vet från senare dokument från Vadstena att flera av dem varit brukade av i stort sett samma släkter sedan åtminstone medeltiden, eller 1600-talet, då vi för första gången fick en helt komplett folkbokföring. Inga främlingar har någonsin ägt eller trampat denna fäderneärvda svenska jord, brukad av självägande bönder i flera århundraden…

Ingvallstorp och Ingvalds-ättlingarna nämns på Rökstenen – och det är en brukad lantgård än idag…

Då vi ärar förfäderna vid Midsommar, minns vi också alla dem som höll fast vid sin egen frihet under kristendomens och feodalismens mörka år

På en av stenarna läser jag namnet ”Distinktions-Korpral JO Bäck” vars son blev Häradsdomare… Också jag kommer från en lång rad av självägande bönder, soldater och småningom ämbetsmän, och historien om Varin – samt hans döde son Vämod – med omkastade generationer – skulle också kunna ha utspelats för så lite som kanske en – två släktled sedan.  Varin kunde mycket väl ha varit en runkunnig lagman eller domare, och att hans son var soldat, står också klart för oss. Längre bort än så, är faktiskt inte 800-talets människor, och upplevelsen av allt det de kände, är faktiskt i allra högsta grad närvarande än idag. ”Sibbe från Vi” – han som ”avlade nittioårig” är också levande för oss, och i detta tidlösa, öppna landskap – vid Midsommarens portar – går dåtid och nutid ofta ihop.

När blotet äntligen börjar – efter antydan till en tempoförlust – sker det först med en kraftig inkallning med höjd ”Vighammare” – och sedan en vacker betraktelse över Midsommarens mysterium – därefter skålar vi för några av Makterna, och så blir det tid för var och en, som så vill, att högt uttala sina önskningar för det kommande halvåret eller ära Makterna med gåvor, framme vid Gudastallen (inte ”altaret” – Asatroende har inga ”altaren” eftersom detta är ett kristet koncept) och därefter sker en kort avslutning, innan vi bryter vår krets och tackar för oss.

Att blota är egentligen inget konstigt – och tänker man efter, så måste också en kristen högmässa eller nästan vilket slags gudstjänst som helst innehålla samma steg. Det finns en tydlig början, ett mitt – och en predikan – samt en avslutning, där de deltagande kallas fram till gudastallen eller altaret, samt till sist en tacksägelse och avrundning. Att det är så dikteras av själva förnuftet, och innebär inte att olika religioner skulle ha lånat eller inspirerats från varandra, utan tvärtom att det alltid finns ett väl fungerande sätt att göra saker på – och viktigt när man har många deltagare är också, att hålla tempot i ceremonin uppe, och inte dra ned på det. Jag vet inte hur många tråkiga, verkningslösa, fornsediska och kristna ”blot” jag varit med om där ”drickande av lag om” med horn eller kalk dragit ut på tiden i minst tjugo minuter, vilket bara får till resultat att många deltagare tappar koncentation och uppmärksamhet.

I besökscentret vid Rök finns numera fullt autentiska bilder av Makterna att köpa för envar Hedning !

Jag tänker inte visa några foton på hur själva Blotet gick till – för som jag sagt är jag ingen vän av ”Selfi-trua”, ”Youtube-trua” , ”instagram-religion” osv – för jag menar – om du själv gick in i en kristen kyrka – skulle du då fotografera högmässan där, helt utan tillstånd – eller skulle du fotografera och filma under fredagsbönen i en moské, kanske ?

Nej – det säger ju sig självt – såpass tölpaktig skulle ingen vara – utom rena skitstövlar, förstås – eller kanske ”fornsedare”. Respekt för deltagarna och respekt för andra människors frid kräver också, att man inte fotograferar ceremonier utan tillstånd, och inte skulle väl någon fotografera helt utan lov, vid en annan människas bröllop ? – Nej – där ser ni ! Då ska man inte fotografera vid Frej och Gerds bröllop heller… Vid gillet efteråt fotograferar vi dock helt fritt, ifall folk nu vill bli avbildade – och ett gott gille får vi också…

De två svinen från Simonstorp blir nu vederbörligen grillade och ätna, och till detta finns en stor grönsallad, med massor av ärter, eftersom vi ju befinner oss i Östergötland, denna ärtförtärande bygd,varifrån all svensk ärtsoppa ursprungligen kommer. Någon sill gives inte, denna midsommar, och heller inte brännvin – det enda undantaget därvidlag är de 3 cl Östgöta Sädes – svensk bondwhiskey när den är som bäst – som jag medfört hemifrån…

Fastulv, lik Andrimner, steker Särimner över Eldrimner…

(”men få vet, av vad sorts fläsk Einherjarna verkligen leva”)

Till bordet får jag sällskap av en fd kollega, som varit i Amfibiekåren, visar det sig. Så är det här i livet. Man träffar kollegor, vartän man går. Han berättar för mig om de invigningsritualer som följde på ”baskerproven” förr i tiden, långt ute på ensliga öar i skärgården – rätt ståtliga saker som hölls med Bataljonchefen själv, utklädd till Oden samt två andra instruktörer, omkringflaxande som Hugin och Munin, samt mycket annat i den stilen. Den norska Telemarksbataljonen – ökänd också den – inte minst för att ha gett islamisterna en rejäl omgång i Afghanistan – har också bestått av en stor andel Asatrogna och Hedningar, och så är fallet även bland danskarna och Danmarks väpnade styrkor;  som heller inte skäms för sig…

Också dessa var och är Hedningar…

Vi samtalar om vad som utgör en verkligt minnesvärd ceremoni eller vad som utmärker ett bra blot, och kommer fram till att det alltid är en rad klassiska faktorer – mörker, ljussken, ett bra PA-system, trummor och suggestiva ljud som kan skapa en värdig inramning eller ett minne för livet – tänker man efter en smula, så inser man att också Mysterierna i Eleusis, Antikens Mithraister – långt innan kristendomen – ett  slags kultorden med grader – en del av dem kallades ”sollöpare”, andra ”korpar”  osv faktiskt sysslade en hel del med sådant, som en del av oss i vår ungdom faktiskt också var en del av; och att Asatron kan uppstå ”spontant” inom vissa Arméförband är egentligen inte så konstigt – det gäller dock för de som står i ledningen av det hela att noga se till, vad för slags ideal och värderingar man fyller de yngre medlemmarnas huvuden med, och var någonstans man leder dem – delvis kan man säga, att alla religioner och kulter liknar varandra, men i själva upplevelsen – allt det som en gång kallades ”enthusiasmos” eller bokstavligt talat ”ha en gud inom sig” (för det är vad det grekiska orden betyder) finns mycket som är helt naturligt. 100 % säkert och även drogfritt, och som erbjuder dagens hedningar mycket mer, än vad man skulle kunna tro.

Mycket mer än detta hinner vi resonera om i Midsommarnatten, och själv talar jag med minst ett trettiotal personer. Vad för erfarenheter som vunnits, och allt vad som under denna Midsommarnatt lärts och lärts ut sparar jag till en annan gång – men Nordiska Asa Samfundet kommer helt säkert hålla många fler och mycket väl besökta, väl organiserade och väl planlagda blot under året – och precis som danskar, norrmän och islänningar låter vi oss nu inte stoppas av några kristna eller några ”fornsedare”.

Vår Nordiska hedendom är här för att stanna. Det är lika bra ni vänjer er vid det, och accepterar faktum…

Här – tror jag – gör nu ”Hedniska Tankar” ett kortare uppehåll till mitten av Juli – välkommen åter !

 

Snart Midsommar 2018… (inlägg från 17 Juni 2018)

 

Det är snart Midsommar, detta år 2018, som förhoppningsvis blir Regeringen Löfvéns sista, och innebär ännu en framgång för Hedendomen och Asatron i Sverige. Midsommar firar vi som alla vet till åminnelseminne av Frej och Gerd, och det är fader Himmels och moder Jords stora midsommarbröllop vi får bevittna, ingenting annat. Många tror dessvärre ännu felaktigt, att syskonen Frej och Freja på något sätt skulle ha varit gifta med varandra, men det är en förvrängning från 1800-talet och Sophus Bugge, den gamle kristne stofilen som ville bortförklara Asatron som mindervärdig, och Nordisk kultur som onödig. Hursomhelst har syskonäktenskap aldrig någonsin praktiserats i de Nordiska länderna, som vi vet, men det kanske sker i Kameluppfödande och Abrahamitiska länder. ..

Midsommarstång från Åland och det svenska Finland. Över hela det Germanska Europa, norr om Alperna, reses Midsommarstänger eller Majstänger sedan urminnes tid. De är visst inte en vana sedan 1600-talet eller medeltiden. (Se även rubriken ”Midsommar” under stycket ”Högtider och Blot” här ovan)

Också på Gerumsberget i Bohuslän, Tanum, finns en ristning av män, som håller på att resa an Midsommarstång…

Likheten är slående med hur det går till, än idag….

 

Några hävdar nu, att Ramadan och Eid al Fitr skall vara Svenska traditioner, fastän det är en ren och uppenbar lögn. Ramadan har inte ett enda dugg med Sverige att göra. Själv har jag i år firat Eid Al Fitr med extra mycket fläskkött i Ärtsoppan, eftersom festligheten ansågs utbryta i Torsdags. Mina muslimska grannar tycker inte om detta alls, och det kan man ju förstå, eftersom de är allergiska emot Särimner, och helt förskjuter honom. Blir någonting förresten bättre av all denna ”Multikulturalism” som vi fått höra talas så mycket om ?

Att hela tiden insistera på att blanda olika kulturer, religioner eller till och med maträtter leder inte till något gott alls. Tvärtom leder det bara till osmakligheter och förfång, och att ingen deltagande grupp i något samhälle kan få sina gamla traditioner, fri- och rättigheter tillfredsställda. Vi svenskar vill fira Midsommar på traditionellt sätt och på vårt sätt, utan varje form av inblandning från Eid al fitr, lika lite som en muslim skulle tillåta fläskkött i sin ärtsoppa…. Ingen, absolut ingen blir lyckligare av Multikulturalismen, fastän den nu skall vara påbjuden i lag, enligt vad somliga påstår. Ändå kan de inte visa på i vilken Balk, vilken lag eller vilken paragraf denna bestämmelse står skriven, och till råga på all idioti finns det nu dem, som tror att Ramadan, Multikulturalism och liknande i Sverige skulle vara ”forn sed” när det aldrig någonsin varit så.

Man KÄFTAR inte med Särimner – Han representerar något, som är STÖRRE än oss själva… (teckning av Alexanders Forsberg)

 

Jag ska säga er alla, vad jag tycker om ”fornsederiet” och Multikulturalismen, samt alla andra, som ger sig på och vill förstöra våra svenska traditioner. Jag ska också – under de följande dagarna – säga mer om varför jag tycker så, och varför jag inte tycker om alla de destruktiva ökenreligioner och ännu destruktivare små sekter, som numera invaderar vårt land, och gör anspråk på att vara hemmastadda här – för under fyra års tid och mer än så, har jag dagligen samlat utförlig dokumentation om dem och vad de håller på med.

Tänk dig att någon bakat en fin, traditionell jordgubbstårta till Midsommar. Tänk dig sedan, att någon förvirrad narr kommer fram med en blandning av matjessill, houmous, skämd kamelsperma och maskinolja samt chokladsås, som han kört genom en matberedare och mixer. Och denne person insisterar på att hälla ned alltihop över Jordgubbstårtan, som du själv varit med och bakat, under förevändningar och förespeglingar om att det skulle bli ”bättre”, eller ”mera spännande” eller rent av ”kulturberikande” att göra så.

Att blanda saker på det viset, berikar inte några kulturer. Inte heller vår egen, som vi har här i det här landet. Tvärtom förstör det bara alltihop, och den unika identitet och gemenskapskänsla, som vårt Nordiska Midsommarfirande ger oss.

Här i landet råder ännu yttrandefrihet, och de hedniska tankarna kommer aldrig att tystna…

Idag firar Island – vårt Nordiska broderland, där ren Asatro och inget annat ännu praktiseras av drygt 4000 personer och fler än så – sin nationaldag eller ”Tjodhátid” som det heter. ”Folkhögtid” alltså, för att använda ett motsvarande svenskt ord, för det isländska Tjöd eller Tjod är samma sak som ”Tjod” i det gamla ”Svitjod” – alltså ”Svearnas Folk”.

Och detta folk – som jag själv tillhör – och kanske även du, käre läsare eller läsarinna (ja, vi har faktiskt två kön i det här landet, rent biologiskt sett, inte tre eller fyra – det är också en del av vad Midsommaren handlar om, för att nu återvända till det här med Frej och Gerd, samt deras bröllop ) har sedan urminnes tid inte bara firat årstidernas växlingar och tidens gång, grödans och markens härlighet, och den fruktbarhet, som finns och bor i människor och djur. De har också firat friheten, samt styrkan i deras egen välfärd, deras egen vilja att bygga upp, deras mat och traditioner.

Vi ger oss inte på den punkten. Och blandar inte upp vår Midsommar med en massa annat, som vi inte vill ha in i vårt land.

Midsommarblot 2018 – Vi VET vad Ale menar (inlägg från 27 Juni, 2018)

 

Midsommarblotet 2018 firade Nordiska Asa Samfundet – sedan länge Sveriges ledande samfund för Asatro – vid Ales Stenar i Skåne. Midsommarafton den 22 Juni var en klar och fin sommardag med mycket sol för oss – och mycket regn och skurar i övriga landet. Vi befann oss på Sveriges för tillfället soligaste plats – ett klart tecken till att Gudarna var med oss, medan himlen var grå för de kristna. Solståndsdagen den 20:e hade jag hållit ett eget blot vid tolvtiden, men Samfundets ledning befann sig redan i Skåne och kånkade sina tillhörigheter upp för Kåseberga backar. Blotet samlade långt över 100 deltagare, varav mer än 68 i den inre cirkel eller Odensöga vi bildade i Sveriges största skeppssättning…

Anders Österling, den skånske poeten, sade år 1933 i sin diktsamling ”Tonen från Havet” att bara Östersjön skulle veta vad Kung Ale en gång menade; men numera stämmer det inte alls. Empirisk forskning har för länge sen uppdagat att Ales Stenar är en jättelik kalender, som kan visa de två solstånden och dagjämningspunkterna lika säkert som något urverk. När stenmonumentet i själva verket byggdes, råder det dock olika meningar om. Man har daterat det till 500-talet enligt vår tideräkning, medan andra anser att det skulle ha tillkommit redan under slutet av bronsåldern, sådär 800 år tidigare. Hursomhelst finns det också bevis för, att en del av de gråstenar som ingår i det mer än 63 meter långa och 18 meter breda skeppet måste ha hämtats från stendösar, som en gång stod på de omgivande höjderna, Än idag är Ales Stenar en ödslig, vindpinad och helig plats, där ingen bor; och marken omkring används bara som betesmark.

Kalendern bygger på det förhållandet att solen vid Midsommar och Midvinter går upp och ned vid de två stävstenarna, och att man från skeppets nästan kvadratiska mittsektion kan dra syftlinjer, som träffar solens upp och nedgång vid horisonten däremellan. Stenarna i skeppet är också placerade med olika avstånd och intervall, vilket få bedömare observerade innan 1900-talets slut – men tyvärr for man hårdhänt fram med skeppssättningen under 1960-talet, då en del stenar kan ha rubbats ur sitt ursprungliga läge.

Jag började dagen med att besöka Kåseberga Hamn, nedanom stupet som leder från stenskeppets väldiga platå ned emot kusten – och Sveriges sydligaste Huk, alltså Smyge Huk, ifall ni är bekant med den orten. Här mötte mig två ytterst förvirrade Jehovas Vittnen som gjorde reklam för sin egen förkastliga lära – de bar på en skylt, märkt ”Vem har skapat Världen?” och avslöjade bara sin okunskap, alla vet vi ju att Asarna skapade den ur Ymers kropp. Bortom den stod en hedning, som jag glatt hälsade på, och därpå uppsökte jag rökeriet för att äta tre sillar och dricka en öl – sill samt gröt är som bekant Tors frukost, vilket står att läsa i Harbadsljod – så de som vill äta sig märg i benen, bör följa Tors exempel.

Här ser ni mig själv, med packning påtagen – och på avstånd – innan blotet skulle börja, och vår Riksblotansvarige, Peter Kåhl, under trummors dån kunde leda de fler än hundra deltagare som kom nedifrån byn in emot platsen… Allt gick rätt och värdigt till, ja bra mycket värdigare, enklare och ädlare än vissa andra blot jag varit med om i det förgågna, när Asars och Vaners väg låg otrampad i vårt land, och hela vår rörelse höll på att komma på avvägar. Nu har nästan alla av oss hittat rätt igen, och jag är fullständigt övertygad om att vi kommer att växa ytterligare, och återigen fördubblas i antal innan detta är är slut.

Här syns Odens öga tydligt, bildat av hedna män och kvinnor från Svea, Göta och Wendes Riken – som det är och skall vara !

Ystads Allehanda – vars journalister var påfallande vänliga, Kvällsposten, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad har nu uppmärksammat vår rörelse, och vårt genombrott i dagspressen är nu ett givet faktum. De flesta tidningars rapportering var i huvudsak saklig och korrekt, eller bättre än man kan begära av svenska journalister. HD däremot intervjuade den ytterst kontroversielle kristne sk ”forskaren” Fredrik Gregorius – han som sagt att vi Asatroende ”inte skulle tro egentligen” vad han nu menar med det – man undrar om denne kladdsock eller rättare sagt skitstövel säger så om andra religioner i Sverige med – och hur kan han alls veta vad han bjäbbar om, för den delen ? Varför skall HD, som annars är en seriös tidning, intervjua den sortens självutnämnda ”tyckare” som för det första inte var närvarande, för det andra ingenting vet, och för det tredje bara skriver partsinlagor, utan all faktabakgrund ?

Folk for ända från Tornedalen för att vara med om detta blot, Midsommar, Gerd och Frej till ära – och man kör inte bil 17 timmar i streck mer än 1800 km utan att vara fast i tron – vill jag själv mena. Den ritual som utarbetats var enkel och kärnfull, och förutom en del ord och vändningar typ ”medans” när det heter med och inget annat, fann jag lite att invända över. Alla – till och med de minsta barnen – förutom tre personer från Lund, som satt och åt inne i stencirkeln (skulle ni göra så på en gravplats ? Nej, självfallet – så gör man bara inte !) uppförde sig värdigt och koncentrerat, och därför fick vi till ett bra och verkningsfullt blot, helt annorlunda än hur det brukar gå till i en del andra sammanhang, new age och så vidare, där folk sällan eller aldrig har vett att föra sig.

Vi drack två skålar för sommaren och vad vi ville – vilket är ”Lag om” och upphovet till ett av svenska språkets allra mest kända ord – och för egen del skålade jag för mera fruktbarhet åt Gerd eller Jorden – denna sommar har varit ytterst torr, vilket inte är bra för markens fänad och gröda och för det andra om mer folkvett till ingen annan än Herr Gregorius – detta väckte förstås mängdens skratt och jubel – men själv anser jag det ytterst kristligt att göra så – trots att jag är hedning – ”önska gott över de som förföljer er” lär det ju stå i de kristnes bibel, och om herr Gregorius då verkligen vill lära sig något om Asatro, istället för att påstå att han själv ”vet mest i hela landet” vilket han inte alls vet – redan att säga så är bara dumt och övermaga – så är han välkommen att lära av mig och mina bröder och systrar på ort och ställe.

”Nu är blot fullt utsagt, gangneligt för människor, men värdelöst för troll och småfolks söner” som det brukar heta.

Trivs med det nu, ni öknens profeter ! Njut ni den läkedomen, och ha ni lika mycket fröjd i sommar, som när en magsjuk hynda äter gräs…

Men till våra vänner, och till alla som bekänner sig till sann Asatro – inom eller utom landet – till er önskar jag ett gott år och en god fred !