Polens Katoliker ändrar sig: Torshammaren nu tillåten ! (artikel från 28 December 2014)
En sak jag åstadkommit med denna blogg – i sin tidigare version – har uppenbarligen varit att få ett helt grannfolk att ändra sig. Nu som förr har den Katolska Kyrkan i Polen en lista över förbjudna symboler, som Polska katoliker absolut inte får bära, bruka eller använda. Stora, ilskna varningsplakat visar att bland annat Fjärilar, regnbågar, Yin-Yang tecken och Anarkistsymboler och mycket mer fortfarande är förbjudet – enligt vad denna blogg vet att berätta. (klicka på understruken länk) – men Torshammaren är nu frisläppt, vilket verkar att ha hänt detta år. 
Man undrar hur Färgfirman Alcro-Beckers affärer går i Polen – de har ju en Regnbåge som symbol.. Och är för övrigt fjärilar tillåtet på Polska barnkalas ? – Men, alltnog, Torshammaren är nu erkänd som en legal symbol för Asatro, och Polska Wikipedia tar mycket riktigt upp det sakförhållandet, att Torshammaren är en erkänd heraldisk symbol, som förekommer på vapensköldarna för bland annat Torsby kommun i Värmland samt Torsås i Småland, liksom för en hel del svenska örlogsfartyg, som stadsisbrytaren Thor, patrullfartyget Mjölner och flera andra… Tors hammare heter förresten Mlot Thora på Polska, om någon nu råkar undra, och inte mindre än sju hängsmycken i form av just Torshammare har grävts upp ur den polska jorden – inte bara vid Östersjökusten, och Vikingatida städer med svensk och nordisk befolkning, som Truso eller Jomsborg…
Detta företag kan nog säga hej då till alla exportinkomster från den Polska marknaden – katolikerna har ju förbjudit Regnbågen…
Torshammaren förekommer ofta som Militär symbol, förutom att den finns i Kommun- och Stadsvapen över hela Norden – också som ”förbandstecken” eller som målad symbol på attackflygplan och liknande, är den synnerligen vanlig…
På Wollin, nära det historiska Jomsborg, har arkeologer hittat Torshammare i Bärnsten från 700-talet, och vid Elbing eller Truso – ursprunget till namnet betyder ”åmynning” och syns också i det Trosa, som ligger i Södermanland – lär man ha hittat inte mindre än sju Torshammare som depåfynd, vilket tyder på att industriell tillverkning av Torshammare förekom där också, lika väl som på andra sidan Östersjön, och detta på 1000-talet, när Polen officiellt skulle vara kristet… Uppenbarligen fanns det många som höll sig till Tor, genom minst 300 år och mer av polsk historia, och de var så många till antalet, att det lönade sig för hantverkare att tillverka hängsmycken åt dem..
Modern kopia av Torshammaren i bärnsten från Jomsborg
En sak tycks den katolska kyrkan numera ha insett, liksom Wikipedias polska bidragsgivare, som liksom av en ren händelse citerar vad jag redan år 2011 skrev här på min blogg. Det lönar sig inte att försöka förbjuda Torshammaren, därför att den är en omistlig del av kulturen i ett Polen närstående grannland – och Polackerna gör nog bäst i, att inte i onödan förolämpa sina grannländer.. Man har förstått, att Torshammaren är en symbol för Asatron – som inte har det minsta med rasism och liknande att göra (se fö denna uppsats, som redan 2008 slutligt bevisade saken ) och att Asatron är en minst lika bra förkunnelse som katolicismen självt…
Tänk om alla Katoliker, runt om i Världen – också här i Sverige – kunde lära sig att acceptera andra kulturers gränser – även om Polackerna fortfarande – ja det låter ju nästan som ett sk ”Polskt skämt” eller hur – verkar ha lite svårt för exempelvis fjärilar och annat. Vågar vi även där hoppas på ett tillfrisknande så småningom ?
Men, för all del – säger jag då själv artigt. Lyssnar nu till och med Polens Katoliker på mig, så skall jag besvara dem på ett sätt som jag själv också finner artigt och passande, för gåva kräver att gengåva givet, som det står i Havámál. I fortsättningen lämnar jag dem i fred, och skriver ingenting i ämnet. Hädanefter kan Polen få behålla sin katolicism, vad mig anbelangar, det lovar jag – och så länge de accepterar Sveriges gränser, har jag ingenting emot just de Polska katolikerna.. ”Vad fan angår dig Polens affärer !” sade en gång vår store svenske nationalskald, Carl Mikael Bellman – ni vet han som sa ”jag är en hedning” – och förutom att Polackerna besegrat oss svenskar på land en enda gång – det skedde vid Kirkholm, 1605 samt en gång till sjöss (Danziger Bukt, 1627) så har vi alltid vunnit över dem, så fort våra vapen och vägar väl korsats. Vi skulle kunna minnas Slaget vid Stångebro 1598 till exempel – året då vi slutgiltigt kastade ut alla polska katoliker ur vårt land – eller Klisow, Warszawas erövring, slaget vid Thorn och många fler… Att ”Slåss som Polacker” användes på Bellmans tid i alla fall som en beteckning på det yttersta av ett tappert och i det längsta uthålligt försvar…
”Topacz” – befälstecknet för Polens berömda bevingade husarer, har också något Hedniskt över sig…
Sju mästerliga kavallerianfall på tre timmar, och ändå lyckades världens bästa kavalleri inte driva bort svenskarna från Kirkholms kyrkogård…
För övrigt finns det en hel del Asatroende också i dagens Polen – tillsammans med Vikinga-re-enactors och andra entusiaster, och när dessa drabbar samman med sina motsvarigheter på den ryska sidan, har det till och med hänt att det blivit dödsoffer i de bataljer man försökt rekonstruera. Våra Polacker slåss fortfarande bra, om än en smula odisciplinerat, som alltid…
På moderna Polska Vikingar kan ingen klaga…
De slåss fortfarande på det Polska manéret…
Också Björn Skifs bär Torshammare… Och kan han, så kan väl du… (artikel från 28 December 2014)
SVT eller Statstelevisionen – detta ytliga underhållningsmedium – har de senaste två dagarna under julhelgen börjat sända en massa musikprogram med Björn Skifs. Efter att ha haft huvuddelen av sin popularitet under 1960- och 70-talen fortsätter han nu sina framträdanden i direktsändning. Som alltid med en Torshammare om halsen. För så är det nämligen. Björn Skifs är Hedning – och han bär Torshammaren offentligt, liksom gamle Pugh ”Hammarhjärta” Rogefeldt och andra i hans artistgeneration. Trodde ni att Torshammaren, som symbol, var förbehållen diverse avsigkomna hårdrockare allenast ? Ånej. Idag är den – som alltid – en symbol för den Internationella Asatron, och så skall det förbli.. 
Titta noga på vad han bär runt halsen…
En Torshammare minsann..
Björn Skifs har burit Torshammaren runt halsen i TV i mer än tre år nu, vid konserter och i alla möjliga sammanhang, och det är nog långtifrån en tillfällighet, även om han så vitt jag vet aldrig uttalat sig om sin personliga tro eller religiösa tillhörighet. Förra året kom det fram hur ”Svenska” Kyrkan på sin tid förföljde en av hans manliga släktingar, eftersom denne skall ha frambesvurit Djävulen ur en isvak, hur det nu gick till, och Björn Skifs mormor skall enligt honom själv ha varit en riktig häxa, som kunde bota sjukdomar med hjälp av besvärjelser. Nå, det må nu förhålla sig som det vill med den saken, men för egen del tror jag inte att Björn Skifs och många andra kända personers övertygelse tillkommit av en slump, och jag tror verkligen inte, att det är någon tillfällig ”modenyck” de ägnar sig åt. Allt det onda, som den ”svenska” Kyrkan gjort emot sitt eget folk och land minns man het säkert i många, många släkter runt om i landet, inte minst med tanke på hur många som avrättats, förföljts eller trakasserats på grund av sin tro. I det perspektivet är det enkelt att förstå Torshammaren som en symbol och en maning, överlägsen det kristna korset. Korset är ju ett fruktansvärt tortyrinstrument, som bara står för lidande och död, medan Torshammaren däremot står för styrka, självständighet och beskydd – liksom nytt liv !
”More than a feeling” skulle man kanske kunna säga, i anslutning till en av Björn Skifs egna gamla hits, som jag för min del inte gillar så överdrivet mycket.
I ett liberalt och öppet samhälle, där religionsfrihet gäller – även om den egentligen bara gällt i vårt land sedan år 2000, när Statskyrkan slutligen avskaffades – är Torshammarens bärande en självklar rättighet – också på TV – och i direktsändning.
Minns nu det – svenska folk.
Avslutar med en melodi eller ett youtubeklipp, som av någon anledning kommer fram i minnet…
Tors dag – och Bockarnas (artikel från 13 Augusti 2015)
Idag är det Torsdag, och därmed kanske också Tanngrisnirs och Tanngnjostrs dag, för så heter ju Tors Bockar. Bockarnas ursprung känner ingen, men det har spekulerats om att de från början skulle vara kid av Heidrun, geten som betar på Valhalls tak. I Eddan betecknas de som hafrar, på modern isländska råkar vara ordet för ”havre” men som en gång betydde ”dragare” eller ”ök” i allmänhet, alltså ett djur som lämpligen utfodras med havre eller spannmål. På modern isländska kallar man dem Geithafrar, för att särskilja att det är ”getabockar” man menar, men sambandet mellan havre och halm, samt Julbocken och Tors Bockar kan enligt vissa forskare vara äldre än vi anar.
Bockarna som nytillverkat spänne efter ett original från Tissö, 900-talets Danmark
Att det finns ett samband mellan Tors bockar och Julbocken anser forskare numera som säkert, även om de sentida Julbockstraditionerna kanske inte har så mycket med Asatron att göra. På 1950-talet fanns det forskare som ansåg, att Tors bockar ursprungligen skulle varit hästar och inget annat – Tor är ju en Gud med minst 4000 år av historia – inte för inte var han åskgud åt de vagnsåkande indoeuropéerna också – men det finns faktiskt hällristningar från Bronsålderns Bohuslän som visar just Tor i en vagn, dragen av vad som tydligt och klart är en bock, och ingen häst…
Ristning från Tanum. En hammarlyftande, maskulin och potent Tor med en blixt (?) framför sin vagn, som dras av ett behornat djur…
Tidigare ansåg man att det inte skulle finnas några arkeologiska belägg för att bockarna är just bockar, men det finns det alltså. Tor anger annars alltid i mytens värld som en gående Gud. Han rider aldrig på någon häst, som de andra Asarna – och förutom Oden – som ju ofta är en förklädd vandrare – är ingen Gud så ofta på resa, som just Tor. ”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall de vattnen vada” står det i Grimnesmál angående de vattendrag som Tor måste korsa varje dag, innan han kommer till Asarnas tingsplats. 
De andra Asarna rider, men Tor ensam vadar genom vida strömmar – IIllustration av Lorenz Frölich till ”Grimnesmál” ur Eddan
Men som ingen annan är Tor förstås ”Öko-Thor” eller ”Auka-Thor” – den Åkande Guden. Det är bakom bockarna, ovanpå sin vagn han oftast blir avbildad, i dagens populärkultur och i nästan alla klassiska framställningar, från början på den kristna eran fram till våra dagar – när Asatron kommer tillbaks. Att Tor åker i vagn, men inte rider menar man är ett tecken på hans höga ålder som gudomlighet – konsten att rida utvecklades senare än hjulet uppfanns. Att Tor annars alltid går, tyder på att han litar till sin egen styrka snarare än att vara beroende av någon annan, men vad bockarna egentligen står för skall jag behandla här nedan.
Modern Torsframställning, kanske inspirerad av Mårten Eskil Winge ?
Mårten Eskil Winges målning från 1872 lär ha blivit framröstad som en av de finaste och mest kosntnärligt värdefulla bilderna på Internet, enligt ”The Google Art Project”
På Straumur, Island, står denna Torsbild med tydliga bockar av konstnären Haukur Halldorsson, som också är med i det Isländska Asatrufelagid
I populärkulturens serietidningsvärld förutsätts bockarna vara kritvita, vilket de knappast är annars
Den danske skulptören Carl Johan Bonnesen gjorde 1926 denna magnifika staty över Tors kamp med jättarna. Numera står den på en plats i centrala Odense, men tidigare stod den på en liten ö med namnet Torö utanför Fyn.
Bonnesen gjorde också denna Torsbild på toppen av Ny Carlsberg Bryggeri, 1901
I en dålig amerikansk fantasy-film benämnd ”Stardust” ska också Michelle Pfeiffer ha blivit dragen av getter
Alla dessa bocksprång genom estetikens värld är ju bra nog, men vad betyder myten om Tor och bockarna egentligen ? Det kan vi få reda på om vi läser Gylfaginning, där Snorre Sturlasson redogör för hur Tor kommer till en ensligt belägen bondgård i Midgårds dalar med Loke och bockarna som enda sällskap. Som vanligt slaktar Tor sina bockar och äter upp dem på kvällen, får vi veta; och han låter också människorna delta i sin måltid, men Loke lockar bondens son och dotter – som heter Tjalve (tjänande tanke) och Röskva (den raska) till att bryta sönder märgbenen från den ena bocken och suga i sig den feta märgen också, istället för att bara nöja sig med köttet. Tor har uttryckligen sagt till bonden och hans husfolk att de på inga villkors vis får göra så – alla ben måste läggas i ordning på bockarnas hudfällar – och så gör han Hammartecknet över dem, så att de blir levande igen.
Precis som Särimner har bockarna nämligen förmågan att alltid återuppstå – men Tor märker till slut, att den ena bocken inte kan löpa längre.
Språkforskaren Jan de Vries i Holland tydde på 1920-talet detta med de återuppståndna bockarna som ett slags ”vegetationskult”. Vilhelm Grönbech, Rudolf Simek och många forskare efter det har antagit samma sak – bockarna har med skörden, sådden och naturens rikedom att göra. När Tor – regnets och åskans livgivande gud – varnar människorna för att ta ut för mycket av naturen, och slå över i ren girighet, som Loke är det också en varning till oss i nutiden – stör vi det naturliga kretsloppet, blir det ingen bra skörd eller årsväxt – det är vad myten handlar om. Också i den äldre Eddadikten Hymirskvida står samma episod med den halta bocken uppräknad, och slutet blir att bondens barn, Tjalve och Röskva, för alltid måste tjäna Tor som hans medhjälpare. Det är priset, som mänskligheten får betala för sin girighet, och för att ha lyssnat på Loke – som alltför mycket dyrkas av somliga i dessa mörka tider…
Tor märker, att den ena bocken inte kan gå, till följd av mänsklighetens dumhet och Lokes ränker..
I de hedniska medelhavskulturerna hade man en positiv syn på geten som husdjur, precis som hos oss. Geten är ett härdigt djur, som klarar sig i berg, ökentrakter eller till och med på Islands karga klippor, och som kan överleva på blad från träd, eller nästan vad som helst – den behöver inga fina, uppodlade betesängar som får eller kor. Nuförtiden anser till och med många hjälporganisationer, att getter borde ges till familjer i u-länderna, och att detta automatiskt ger ett hållbart jordbruk.
Tragedi betyder faktiskt bock-sång – säg visste ni det ? Geten var vårens, växtlighetens och Dionysos särskilda djur i Grekland
De kristna har alltid ansett att bockar och getter skulle vara ”onda”
I själva verket finns det inga som helst belägg för att getter skulle vara farligare än andra djur…
De kristnas oerhörda hat emot bockar och getter kommer kanske från det faktum, att Judendomen bland andra religioner faktiskt ställt sig mycket positiv till just geten. Getkött har ansetts som ”kosher” och gethornet, Shofar, blev ett heligt musikinstrument. Geten blev det offer, Abraham offrade istället för sin son Isak – de kristnas gud är ju betydligt mera omänsklig – och getoffer, syndabockar (numera vanliga också i dagens Sverige, där infödda svenskar gärna görs till ”syndabock” för lite allt möjligt) och judendom har liksom alltid hört ihop. Men den Mosaiska tron var inte först. Redan i det gamla Sumer, 4600 år före kristus, gjorde man följande mycket kända konstverk, som räknas som ett av mänsklighetens dyrbaraste.
”Geten från Ur” av Lapis Lazuli och rent guld…
Halvädelstenen Lapis Lazuli, som denna get är gjord av, finns nästan bara i Mauretanien och Afghanistan – båda två ligger tusentals kilometer ifrån det nutida Irak, där geten hittades. Just det faktum att getter kan stå på två ben – när de betar av träd – har kanske gjort att bockar och getter ansetts som människoliknande varelser i en del kulturer. Antikens satyrer, till exempel – har jag själv nästan stött på. När jag var 16 år var jag på en bussresa i Grekland, och gick bort från en rastplats för ett naturbehov. Uppe på en sluttning stod en ensam acacia-buske, och var väl mera naturligt att jag begav mig genom halvöknen och fram till busken – där jag plötsligt kom ansikte mot ansikte med en stor och mäktig getabock, som försvarade sin hjord – ett annat tilltalande drag, som getkreatur har och som vi just inte kan klandra dem för.
Tors Bockar har nog inget med dessa antika getter och getgudar att göra, men på 1100-talets Orkney-öar var det belagt med dödsstraff, enligt den kristne biskopen där att ”Cervuleam facio” eller ”göra getter (eller hjortar)” vad det nu kunde vara. Den kände svenske folklivsforskaren Dag Strömbäck påpekade detta i sin essäsamling ”den osynliga närvaron” och satte en del jul-lekar och julbocksupptåg på Island och Färeöarna i samband med både Torsbockarna, Julbocken och Antikens dramer..
Att styra ut sig såhär var belagt med dödsstraff under den kristna Medeltiden
Den enda referens till att getter skulle kunna vara farliga på något vis – annat än en och annan stångande bock kommer i form av ”The feral goat phenomenon” som det skrivits om på Wikipedia. Det kan möjligen också förklara något av det kristna bock-hatet, och den demonisering, som också drabbat Tor som ”bockarnas herre”. I biotoper, där getter varit helt okända tidigare, och på platser och i världsdelar där getter inte hör hemma förvildas de snabbt, och kan – som i Australien – bli ett hot emot hela ekologin.
Om getter och bockar inte får tillsyn, sprider de sig ibland snabbt och okontrollerat – och äter upp precis allt av grönska – särskilt i ökenområden. Men därifrån är det ganska långt till den nordiska geten – Gullspira i ”Barnen från Frostmofjället” till exempel eller andra exempel på goda getter – ”Bockarna Bruse” och det kristna trollet, till exempel – som det vimlar av i senare folklore och litteratur. Att Tor, som är mänsklighetens försvarare och en god gud – som slåss emot just jättar och troll – sätts i samband med bockar är därför inte så konstigt, utan kanske ganska logiskt, trots allt…
Nej, bock-öl kom ursprungligen från staden Einbeck i Tyskland, och har inget alls med Tors bockar att göra !
Men bock-ölet då ? undrar nu någon. Har det också med Tor och Bockarna att göra, på något enda vis ? – nej, det har det inte. På medeltiden, när embskt, eller eymskt öl, som det ibland stavades infördes till Sverige, så kom det från staden Einbeck i Tyskland, vars namn så småningom förvanskades till ”bock”. Maibock görs dock ännu på våren, kring kristi himmelsfärd eller ”Heliga Tors dag” som man fortfarande säger i Blekinge, och på försommaren kan det förresten åska rejält. Bockölet är färdigt lagom till Olofsdagen, som redan passerat – samma dag som också varit helgad till Tor (han är ju Sankt Olofs Efterträdare) och kan med fördel drickas till Tors och bockarnas ära – men det finns nog ingen närmare koppling än så.
Också Hälsinge Regemente, staden Gävle och alla Ingenjörssoldater (som ofta kallas just ”bockar”) kan gott sägas hylla Tor och bockarna – om än indirekt. Alla har de burit, eller bär fortfarande – Torsbockens symbol – och även i städer som Thorshamn på färeöarna och Torshälla i Sverige står förstås Tor och bockarna staty.
Så sant som det är sagt ! Med Tors bockar för seger…
I Thüringen till sist – finns det en stad benämnd Ilmenau, och det finns ett tyskt ordspråk som lyder: In Ilmenau, da ist der Himmel blau, da tanzt der Ziegenbock mit seiner Frau.“ och meterologer har klarlagt, att himlen faktiskt är blåare just där än på andra orter i grannskapet – men tvärtom vad en del tyska Asatroende på skämt sagt mig, har de dansande bockarna där förstås inget med Tanngrisnirs och Tanngnjostr – Tandlucka och Tandagnissel – att göra 
Dagens Namninsamling: Sluta Missbruka begreppet Asatro samt Tor, Marvel Comix ! (inlägg från 2015-09-25)
”Kan man förhandla med Amerikaner ?” var en fråga som jag i ett helt annat sammanhang ? En kommentar från en tjeckisk, Asatrogen sajt jag nyligen såg på nätet ger ett klart ”Nej!” som svar. Själv är jag också av samma uppfattning – man kan inte förhandla med Amerikanerna.. Och samtidigt ser jag en namninsamling i en helt annan fråga, som först nyligen avslutats efter mer än ett år av samlad aktivitet, tydligen. Det är Asatroende i USA som kräver, att serietidningsförlaget Marvel Comics genast slutar missbruka guden Thor, och sprida ut felaktiga uppfattningar och intryck om vad Asatro är och går ut på. 
Deras löjliga och vettlösa försök att göra om Tor till kvinna, till exempel ses av många som ett exempel på ”Cultural Misappropriation” eller att med våld eller ett slags ”mediakrig” som direkt vänder sig emot den Nordiska kulturen och Asatron som rörelse – ett exempel på det som kallas ”Christian Belittlement” eller Kristet Förminskande, rent av.
Storm i ett Vattenglas ? En fråga, som endast intresserar ett fåtal, eller de som nu på något sätt intresserar sig för Amerikanska serietidningar ?? – Dit hör verkligen inte jag själv, men ändå – 547 personer har redan skrivit under den aktuella namninsamlingen – däribland en hel del (för Asatron) tungt vägande namn. Kampanjen har hittills inte nått någon framgång, verkar det av Marvels ”köpta” brödskribenter och deras senaste uttalanden att döma. Man har även planer på att försöka göra om Loke eller den amerikanske Loki till kvinna, vad det nu skulle vara bra för. Islänningen Sigurður Kristmundsson sätter fingret på precis rätt plats, och förklarar vad ”Christian Belittlement” är för något, som konsekvent genomförd mediastrategi.
Sigurður KristmundssonKOPASKER, ICELAND
The Marvel version of Thor is undermining the old Norse religion (Ásatrú) and sending a wrong message about it to the youth of the world so they dont recognize it as a real religion.Och från Sverige kommer följande röst:
Ludvig Jonsson RöRBäCKSNäS, SWEDENI am not a practicing believer in the norse mythology but I dont see any right for marvel to butcher my heritage. This makes me outright angry because they are so damn clear that they need more female superheroes but they wont budge to wreck something that I’m proud of, my heritage.Why not make a lady Jesus? Lady Muhammed? Well, that would not go well because that would be seen as bashing religions but I guess these dense idiots that thought of this didn’t realize that it might be the exact same thing for some people as female Jesus would be.
This petition isn’t to ‘stop marvel’, we’d like for them to acknoledge us as a faith and show the same sensitivity & respect as they would to outraged Christians for sending the message ‘Christ isn’t worthy of his Cross’ to millions of children, as they do with Thor & his hammer. They do not acknoledge the Aesir as part of a living faith, simply claim its ok to play telephone with our myths… — As a faith, Asatruers do not think that it is asking too much to have their religious symbol back, & for the name of their God to stop being misrepresented as well. Our God is not a mascot.Själv anser jag att Marvel Comix redaktörer nog bör vara glada för en sak, och det är att vi Asatroende och Hedningar inte reagerar på ett sådant sätt som exempelvis Muslimer gör, rörande ”Charlie Hebdo-affären” och andra liknande incidenter. Vi har hövligt och korrekt bett dem att sluta med sin ”Christian Belittlement” och lägga sina senaste fånerier åt sidan.
Om jag vore Hilmar Örn Hilmersson, Ordförande och Allsherjargodi i det Isländska Asatrufelagid (men – det är jag inte !) till exempel, skulle jag nog också ta och skriva ett öppet brev till Marvels chefredaktör, och fråga vad de anser sig hålla på med. Detta med tanke på anständighet, mänsklig värdighet (se gårdagens inlägg) och fullt legitima kanaler för att protestera. Själv har jag försökt visa Marvels redaktörer, tecknare och alla andra intresserade att det fanns en tid när de själva faktiskt hade en progressivt skildrad kvinnlig seriehjältinna med Nordiskt eller Asatroget tema, som de kunde vara stolta över, och som inte skadar eller sårar någon annan, därför att hon – åtminstone i en av sina tidigare utföranden – faktiskt höll på att lära ut väsentliga Hedniska dygder… Trots allt tror jag på det goda exemplets makt och på att positiva resultat är det enda, som i slutänden räknas. Det borde till och med ett multinationellt företag, som bara är intresserat av att sälja, sälja och åter sälja, samt att öka vinsterna, också kunna känna igen sig i…
PK-Valkyrior, anyone ?
Slutligen bör Marvels kristna redaktörer och tecknare också minnas en sak. Antalet hedningar växer, över hela Världen. Fler och fler tar seriöst på ämnet, och de borde de själva också göra snarast. Annars kan vi svara med exakt samma mynt som de själva, eller använda media som ett vapen, ifall vi nu inte tar och går hela konfliktskalan ut på en enda gång, och börjar använda oss av bomber, skjutvapen och sprängämnen, som Marvels egna seriefigurer – eller Muslimer – ofta gör.
Från Danmark har den danska tecknerskan Silje Linkum Danielsen lanserat en motbild, som visar vad vi i Norden anser om Amerikanerna, och deras bild av vår Thor. Det är också ett sätt att protestera på – alla medel kan och ska användas i kampen emot Monoteismen… till och med ironi..
Den verklige Thor var och är helt annan, än hur de kristna Amerikanerna föreställt sig honom… Det här är en sida av hans väsen…
Ny uppsats om Torshammare från Norge – Tors hammare är mycket äldre än det kristna korset… (inlägg från 2015-11-22)
För en dryg vecka sedan hittade jag en ny arkeologisk uppsats om Torshammare och deras ursprung, skriven ur Norsk synvinkel. Jag kommer att tänka på Frans G Bengtsson, ”Röde Orms” skapare, som en gång sa att en ny doktorsavhandling vore det bästa av sömnpiller, men sömnig blev jag knappast av att läsa Sæbjørg Walker Nordeides korta genomgång av källmaterialet. Torshammare har hittats på Island, på de Britiska Öarna,i Polen, i Tyskland med framförallt i Danmark och Sverige, och många gånger är de mycket äldre än införandet av någon kristendom. Detta har varit känt bland arkeologer av facket sedan 1900-talets början, sägs det i den nya uppsatsen, men ändå har få uppmärksammat det.
Tidigare ansåg några kristna, att Torshammaren bara skulle vara en reaktion på det kristna korset, ungefär som om Nordborna inte skulle vara förmögna eller kapabla att skapa någonting själva. Det är en renodlat rasistisk och djupt felaktig teori. Numera har det visat sig, att det finns två typer av olika fynd vad gäller Torshammare – dels en äldre typ av fynd som innehåller flera hammare på en gemensam ring, och dels en yngre typ, där hammaren blivit ett hängsmycke likt det kristna korset. Men den äldre typen går ända ned till 700-talet eller kanske ännu tidigare, och då fanns ingen kristendom i Norden alls… 
Bilder av Tor som en Hammarlyftande gud finns ända sedan Bronsålderns hällristningar, men ändå är det många kristna, som fortfarande hela tiden vill förminska och fölöjliga Tor, på alla sätt de överhuvudtaget kan. En av de mest flagranta exemplen jag sett, kommer från en ”E-mer-i-Thurs” eller en skenhelig Professor Emertius från Göteborgs Universitet, som nu är pensionerad och sedan tre år tillbaka säger sig hålla på och översätta Eddan, som ett slags fritidsprojekt.. Han tycker att ”Mannar Allherliga Mannast!” som det står i en av Harbadsljods många strofer (vad kan det beyda, så säg! ) och som används som en direkt beteckning på Tor måste översättas ”pojkvasker” och hävdar frenetiskt, att hela frasen inte kan, inte ska och inte får översättas på något annat sätt. Genast märker man hur det är ställt med dessa kristna. Hela tiden detta förminskande, detta förlöjligande av allt som har med Asatro att göra – och detta i namn av påstådd vetenskaplig integritet. En människa som översätter Eddan på det sättet, har inget begrepp om vad som menas med vetenskap, än mindre om heder och ära – det är i alla fall min åsikt.
Tor är en andlig kraft, och den skämtar man gärna inte med – Det gäller att behandla Asatron med respekt !
och om deras gud nu är så ”allsmäktig” – varför behöver de skydda sig med Åskledare – Emot Tor ?
Om Tor, från Tors-dagskvällen (inlägg från 14 Oktober 2017)
A working class hero is something to be A working class hero is something to be If you want to be a hero, well then just follow meTorshammaren är och förblir en av Asatrons viktigaste symboler, och den har ingen politiker eller präst någonsin rått på. Visst, enstaka människor har väl försökt missbruka den, liksom ”fornsedare” och nazister, men det har alltid slutat illa för dem. Varje Torsdag blotar jag själv fortfarande kraftfullt till Tor, styrkans åskstarke Gud, Jodens son och Midgårds bevarare, och jag blotar främst genom mitt arbete, för Tor är en arbetets och det arbetande folkets Gud en gång för alla, han som tar i så att det rungar i Bergen, och som aldrig slutar att utföra sin uppgift, förrän den är löst. Under sen järnålder, när de kristna trängde sig på alltmer, föll människor i Norden tillbaka på Tor, och Torstron blev populär, med hammarformade amuletter i hundratal och tusental som skydd emot det kristna korset – denna lidandets och plågans symbol.
- John Lennon, i sången ”A working class hero is something to be”
Mårten Eskil Winges bild från 1872, visar kanske Tor som de flesta svenskar ännu älskar att se honom…. 
4000 år tidigare gjordes denna bild – som ändå går att känna igen – det är TOR och ingen annan vi ser ! Tor finns också i rikt antal på hällristningarnas bilder från bronsåldern, och genom 4000 år av indoeuropeisk tradition har Tor hela tiden sett märkvärdigt lika ut. Naturligtvis har de kristna den sista tiden försökt förvanska och förminska honom, och så håller de på; ännu idag. På Wikipedia kan man se halvfigurer som Lars Lönnroth, den i lönn rotande kristne professorn och ryslige E-mer-i-Thursen (ja, han kallas ju ”Emeriturs”) försöka förminska Tor, genom att påstå att han helt säkert måste vara utvecklad ur den Romerske Herkules, en föråldrad teori från den norske 1800-tals biskopen Sophus Bugge, som inte kan räknas som vittnesgill. Både språkhistoriker och arkeologer har för länge sedan motbevisat detta, och 1700-1600 fk, då hällbilderna av Tor kom till, fanns det inga romare överhuvudtaget. Lönnroth översätter i sin senaste dåliga och osakliga Eddaöversättning epitetet ”Mannar all Herliga Mannast” (vad kan det väl betyda, så säg ?) om Tor i Harbadsljod med ”pojkvasker” och påstår att det ”måste” översättas på det viset, men det måste det verkligen inte alls. Herr Professorn och E-mer-i-Thursen har haft tur hittills, för än har blixten inte slagit ner i hans sommarstuga, men snart så… Tor kan vara godmodig och tålmodig först, men när han väl handlar, är han snar till handling, och det är värt att minnas. 
Tor i aktern på ett skepp, eller en båtlyftande Tor, förekommer på minst ett trettiotal hällbilder över hela Norden. Ofta håller han Hymers bryggkittel (som är himlavalvet) i ena handen, och det är i myten om Hymer och Tors fiskafänge, som den båtlyftande eller i ett skepp stående Tor finns med – för det nämns aldig annars… Tanken att Tor är en härlig man, ja den allra härligaste och vackraste bland män må synas främmande för dessa småaktiga kristna, som inte förstår den rödhårige och rödskäggige gudens storhet. Alla hatar de honom och alla vill de förminska honom, på olika vis, men det går inte. Tor bevarar sitt lugn, sin styrka och sin storhet. För något år sedan försökte den odödligt löjlige Henrik Hallgren från ”Samfundet Forn Sed” förminska och brotta ned Tor genom att påstå att han skulle ”vara beroende av kvinnor och barn” i radio, i en extremt dålig intervju som aldrig någonsin bort få sändningsutrymme. Detta fick Ivar Arpi – Svenska Dagbladets Chefredaktör, att ryta till emot dessa förbannade fornsediska galenskaper, och ingripa för att skydda vårt kulturarv, vilket vi alla i Tors egen anda måste göra, när vi ser elaka små troll, inte bara på Internet. Det gäller att FÖRSTÅ Tors andliga kraft, och det kan man bara göra genom att följa hans exempel – och genom HÅRT ARBETE för att uppnå bestämda mål… Varje hedning och Nordbo vet i sitt hjärta och ända in i märgen att det är kvinnorna och barnen som är beroende av Thor, och som alla beskyddas av honom, och INTE omvänt. Jag har ofta märkt, att det är svaga, ofärdiga och ovärdiga män, som har problem med Tor, och som inte kan förstå Tors roll i tillvaron, utan som på olika sätt likt de kristna måste försöka förminska och förlöljiga honom, kanske därför att de själva vet att de är stora och omanliga fjollor, och innerst inne känner sig väldigt små och obekväma inför Tor, helt enkelt. I dagens tillvaro, fylld med kladdbögar och idrottsbroilers, anabol-dopade bodybuilders och patologiska dörrvakter finns det inte längre någon som hyllar Tors sunda, faderliga ideal (varom mer här nedan). Det är just därför de hatar Tor, Torshammaren och alla som bär den så mycket, att de till och med vill förbjuda den, trots att den blivit en symbol för en hel religion. Andra svaga och löjliga sk ”moderna” män vill helt förbjuda exempelvis idrott eller sport också, främst därför att det skulle vara en synd emot deras egen ökengud Allah. Men låt oss börja från början. Kanhända var det Snorre Sturlasson, som inledde förminskandet och förklenandet av Thor, med sin version av Torsmyterna, och ”Tor hos Utgårdaloke” och de andra berättelserna (där Tor ägnar sig just åt idrott – vilket är värt att uppmärksamma – även ätning och drickning i kapp förekommer, liksom Tankens Idrotter – i ”Allvismál” till exempel framstår Tor som mycket klokare, än en del ger honom tilltro för) vilka idag bara framstår som barnsagor, därför att vi alla fått läsa dem i starkt förkortad och tillrättalagd form, från de tidigaste skolåren och lågstadiets läseböcker. I berättelsen om Tors fiskfänge, eller Tor hos Hymer, förekommer Tor i sällskap med Himmelsguden Tyr; och vi bjuds på en berättelse med sant kosmiska proportioner. Tyrs mor skiner som guld, får vi veta, och hon är naturligtvis solen. Tyrs farmor, som också finns i berättelsen, har ”niohundra huvuden” och symboliserar natthimlen och stjärnorna. Tyr och Tor besöker Hymer, havsjätten, för att låna Hymers stora bryggkar Sjö-karen, som är minst en mil djup, och symboliserar himlavalvet. Medan Tyr stannar på land, tänker Tor ro ut med Hymer; men vrider dessförinnan huvudet av Hymers största oxe (med månens horn) så att de har något till agn… och han gör alltihop bara för att liksom säga ”Ja, det är karla-tag det, bräck nu detta, om du kan, din slusk till jätte där”. Vi vet alla vad som händer sedan, om inte annat därför att så många av oss läst det eller sett det avbildas så många gånger: 
Tor och Hymers fiske från Gosforth-korset och Englands tidiga 900-tal Tor fiskar till slut upp själva Jörmundgandr eller Midgårdsormen, som ligger kring jorden och håller den på plats, men Hymer blir rädd, och kapar reven. Då ger Tor honom en snyting, så att han ramlar över bord och drunknar, och Tor vadar till sist ensam i land och drar upp hela båten efter sig – under bronsåldern och hällbildernas tid tolkade man detta så, att båten var solbåten, i vilken gudarna färdas, och bryggkaret, som Tor sen välver över sig och bär hem, är himmelskupan – Tors styrka är boksttavligen så stor, att den ”inte är av denna världen” utan uppfyller hela kosmos, och det är vad berättelsen egentligen vill säga, fast det skymts bort i alla starkt förkortade och vanställda versioner sena tiders barn har läst. 
Tor, Midgårdsormen och oxhuvudet igen, denna gång från Altunastenen nära Enköping, svenskt 1000-tal Tor är så stark, att han i kampen med ormen trampar rakt genom båtbotten och ned i sjön, en detalj, som syns på många avbildningar. Och i tidernas fullbordan, när Ragnarök kommer och Tor slutgiltigt besegrar ormen, då skall han ta nio steg bort från sina händers verk, och ensam stå som segrare i alla fall, även om han sjunker ned, förgiftad av dess etter. I berättelse efter berättelse ser vi inte bara Tors styrka, utan hans storsinthet. Han skildras hela tiden som matfrisk, svår på dryckjom och en godmodig gud, och han delar alltid med sig av sin matsäck och skaffning till de behövande, ja han kokar till och med sina egna bockar och dragdjur till kvällsvard, vilket dock lockar Loke till att knäcka deras ben och försöka förstöra alltihop. 
Tors fiske återigen, denna gången från 1600-talets Island. Megingjord, Tors styrkebältte, bär sitt namn skrivet i runor. Man har också frågat mig hur jag efter långa arbetsdagar, där jag lyfter lastpallar och buntvis med materiel av olika slag kan orka skriva två-tre-fyra bloggar per kväll, på en halvtimme och rakt av, alltihop som first draft, utan några omarbetningar och tillrättaläggningar, och hur jag lyckats göra detta, år efter år. Svaret är att jag har Tors krafter bakom mig, och på det sättet kan jag lätt klara av att jobba i femton eller sexton timmar i sträck, utan att ens bli trött. Tor är inte för inte Karlarnas – det vill säga de fria böndernas och arbetarnas Gud, i motsats till Oden som mest dyrkas av jarlar och skalder, och i alla tider har det varit så. 
Till och med kinesiska affischer avslöjar Tor som Arbetarklassens hjälte och Proletäriatets sanne Gud ! I Tors Hammare finns segern !! Även om Tor ibland tänks åka i vagn och delta i strid, är det sällan han egentligen strider. Alla Tors strider består av en kamp man emot man emot jättar, som ofta är honom långt överlägsna ifråga om kroppskrafter eller storlek, men för det mesta betonas det att Tor går (”Kormt och Ormt och Karlögar två, Tor skall de vattnen vada” står det i Eddan”) där övriga gudar rider eller åker i vagn, och Tor har ingen häst, som kan bära honom, vilket däremot de andra Asarna har. Tor förlitar sig hela tiden på sig själv, och sin egen styrka, utan att använda maskiner eller konstlade hjälpmedel. Han symboliserar själva friheten, men också rättvisan och förmågan att hjälpa andra, och egentligen är det konstigt att de kristna hatat honom så mycket, när han egentligen framstår som en figur, med närmast kristus-lika egenskaper i myterna; men så vill de kristna heller inte ha någon konkurrens, och de kan heller inte heller erkänna, att andra folk gjort samma upptäckter och har minst lika bra etik eller moral som de själva. Tor GÅR varje dag till Asarnas Tingsplats på Idavallen, enligt Eddan. Såhär tänkte sig Lorentz Frölich det hela… Själv har jag så ofta jag kunnat genom tjugo år av hedendom och mer följt Tors råd, och just gått och inte förlitat mig på någon mekanisk vagn eller liknande, då jag deltagit i något blot eller Ting. Den som färdas själv, kommer fram fort nog ändå, och i de senare folksagornas värld (där Tor ibland uppenbarar sig, se i den svenske Folklivsforskaren Ebbe Schöns samlingar) förkroppsligar Tor som ingen annan uttrycket ”själv är bäste dräng” och han tycker inte om att vila. I en berättelse kommer en gammal gumma i Halland och ger råd till Tor, som bär på en stor säck med mat, som han tänker dela ut till folk i en fattig socken. Tor sätter ner säcken och vilar mycket riktigt en kort stund, men finner att det blir mycket tyngre än att lyfta upp den på skuldrorna än han tänkt sig. ”Så är det att lyda kärring-råd” säger han då, i en enkel, talande och kärnfull replik. Också i Eddan har Tor sällan en tal-roll, men när han väl säger något eller talar är det väl betänkta, kortfattade och kärnfulla repliker, som åhörarna lär minnas. Gumman i sägnen är kanske Elle, eller ålderdomen, det enda väsen Tor inte kan besegra, eller Tökk, Loke i en trollkärrings gestalt, som i Baldersmyten. Loke, tjuven eller skälmen, framstår som Tors följeslagare i många myter, och tanken att vådeldens gud på något sätt kan vara följeslagare till åskan, är väl inte så underlig – men en gång kommer Lokes talförhet och snacksalighet till korta, liksom Tors orubbliga lugn och tysta styrka, och det är när de möter Frejas vrede i berättelsen om Trym, för emot Freja, den kvinnliga skönheten och sexualiteten, står sig män av alla sorter (Tor och Loke är varandras motpoler, men förenas i det att de just är män, vilket Freja i-n-t-e är) helt slätt, och utskällda och molokna återvänder de så hem, därför att Freja är dem ovillig, och inte tänker ge med sig… 
Tor och Loke återvänder efter att ha fått stryk av Freja i Trymskvida… (enligt Peter Madsens serie-version på Isländska) Observera att Tor alltid skildras som en rödskäggig och medelålders man, aldrig en ung eller blond… (förutom hos okunniga amerikaner) Ett annat drag hos Tor – förutom förmågan att nöja sig med lite – är hur han genast adopterar de utfattiga barnen Tjalve och Röskva – den raska – Tjalve blev den senare Tjelvar i myten om Gotlands befolkande – och hur han hela tiden framstår som kvinnors och barns självklare vän och försvarare, gentemot Jotnar och de som hotar att förstöra hela tillvaron. En enda gång ser vi i myterna Tor handla en smula hjärtlöst emot en mindre eller svagare varelse, och det är något han aldrig någonsin gör annars. Det är när han sparkar in den framfusige dvärgen ”Lit” i baldersbålet, vid Balders skepps-begravning. ”Lit” betyder i skaldepoesin detsamma som kropp (vi Hedningar har inte alls ”kropp och själ” som motsatser, som hos de kristna, utan Hug eller intellekt, Hamn eller känslor och så Lit eller kropp – utan kännedom om detta mycket grundläggande förhållande kan man heller inte förstå den norröna kosmologin) för Tors styrka är som sagt inte av denna världen, och kroppen är just vad som bränns upp i själva Baldersbålet, som också är den sjunkande solen, som går ned i tidens hav. 
Tor som kosmisk idol i röd bärnsten från Danmark – skägget som också blir ett hammarskaft, syns igen från flera bilder Den enda gång Tor hotar att besegras, är i mötet med Hrungner med brynstenen, som närmast är hans dubbelgångare, och också är en son av jorden, liksom Tor. Men Hrugners hjärta och huvud är av sten – och till skillnad från Tor saknar han livets kraft, och all den kärlek och medkänsla Tor har – varför Tor till sist visar sig vara den starkare, eftersom han till skillnad från Hrungner slåss för ett gott och ädelt syfte. När Tor ligger dödligt sårad till följd av ett krossande slag i huvudet, och Gydjan Groa, som är gronaden eller växtkraften, sjunger galdrar över honom, vaknar Tor genast till, och berättar som det allra första han gör; att han räddat Groas man Aurvandil, Örvendil eller Horvendil (som också Saxo berättar om) som också befunnit sig i jättarnas våld, men Tor har med sina sista krafter befriat honom; och burit hem honom på ryggen, som man gör med en sårad kamrat. 
Också i dagens värld behövs krigare med Tors egenskaper… Örvendels ena tå, Aurvandilstå, eller den stjärna i Orion (som hette just Aurvandil hos nordborna) som står lägst, stack ut och förfrös i Hvergelmirs kalla ström, när Tor till fots korsade den, på väg tillbaka till Asagård från Jotunheimen i Öster. Enligt anglerna var den stjärnan morgonstjärnan, men slutpunkten i myten om Tor och Hrungner är i alla fall ett kosmiskt drama även det, liksom Hymersmyten, och även om Groa glömmer sina sånger i glädjen över att ha fått tillbaka sin man till de levandes värld (och man därefter aldrig skall kasta en brynsten över golvet, för då rör sig flisan inne i Tors huvud) är den ändå en saga om rättfärdighetens seger över oförnuftet, medkänslans över det råa våldet, och hur de vapen, som brukas under lagarna, och för Midgårds bevarande alltid är överlägsna de krafter, som bara leder till anarki, kaos och förfall. Tor har varit dyrkad i 4000 år minst, och inte ens de kristna kan undvara hans lugna styrka och berättigade vrede. Sök, och du skall finna honom ! Finn honom, och du ska själv bli lik Tor, och förkasta vad som inte håller måttet ! 
Erik Grates staty ”Monument över Yxman” inspirerad av Nordisk Bronsålder, mitt inne i det moderna Stockholm… Thomas Thorild – ”Snillet” som trodde på Tors eld… (inlägg från 18 Oktober 2017)
Ingen hedning i Sverige har väl kunnat undgå att observera det, men i morgon är det faktiskt Tors namnsdag enligt den svenska almanackan – och mycket riktigt infaller namnsdagen på en Torsdag, Tors Dag. Som jag skrivit har det aldrig varit Nordiskt Namnskick att uppkalla personer direkt efter Asatrons gudar, och innan kristendomen började mattas av under 1770-talet, förekom det överhuvudtaget inte alls, eftersom också landets kristna präster skulle tagit väldigt illa upp, ifall någon velat skriva in sig i kyrkböckerna under sådana namn. Idag lär det finnas 5214 personer i landet som heter Tor – på över 10 miljoner invånare – och man kan inte påstå, att det är särskilt många…
I morgon är det Tor själv, som har namnsdag – Men det har nog INTE du !!
Ett verkligt snille – eller en upplysningsman från just 1700-talet – som verkligen trodde på Tor (åtminstone skrev han, att han gjorde det – även om det var i lag förbjudet och garanterat farligt att ens försöka utöva Hedendom praktiskt på den tiden – det var stränga straff på sådant) var faktiskt Thomas Thorild, som egentligen hette Jönsson, och som var född i Svarteborg strax nära Munkedal, från Ranrike eller Bohuslän på den svenska västkusten. Först antog han namnet Thorén, och blev den förste svensk i modern tid som tagit sitt efternamn efter just Guden Thor, och det har vi anledning att minnas, nu när det ska vara Tors namnsdag. Under romantiken och framåt blev Tor populär… Han inledde faktiskt upplysningstiden – som åskans gud – tack vare Thorild och andra Nu lät det inte fornnordiskt eller radikalt nog, så Thomas Thorén bytte namn till Thomas Thorild, när Tors eld verkligen slagit rot inom honom, och han kom att bli inte bara svärmisk poet, utan en verklig Tors-anhängare. Nuförtiden är Thomas Thorild, Bengt Lidner och liknande figurer från 1700-talet bara ihågkomna som exempel på hur man skriver dålig frivers, eller överdrivna dikter, som ingen längre vill läsa – skolans litteraturkunskap har förstört allt för oss.. Visserligen är Thorildsplan och Thorildsplans Gymnasium i Stockholm uppkallade efter honom, men vanligt folk känner inte längre till honom. Men redan som 16-åring började Thorild – som blyg student i Lund – avvika skarpt från ”Svenska” Kyrkans lära. Under inflytande av Rousseau började han dyrka ”naturen” istället för ”gud” – många hedningar än idag kallar sig ”naturtroende” och romantikens män var på sitt sätt farsor till dem alla. Thorild var – för sin tid – radikal som få. Han skrev frivers, rakt av – och använde aldrig rim, utan ”fasliga” exempel på ordmusik, som idag kan se sig komiska, men utrop som ”Ve!” eller ”Satans djävlar!” mitt inne i vad som skulle vara en högstämd och fin dikt, betitlad ”passionerna” eller något annat, det var liksom någonting man inte gjorde. Man kunde inte bli accepterad av Kjellgren, den litterära parnassen eller dåtidens media, men kort före den franska revolutionen var sånt här närmast ”hårdrock” för sin tid, mer radikalt än Amon Arath eller dödsmetall – och Thorild – som bosatte sig i Stockholm och skrev allt från Straffsången, Inbillningens nöjen och sin egen tidskrift, kallad ”den nya granskaren” som propagerade för total tryckfrihet – ja sånt var närmast rena hedendomen, på den här tiden. Om bloggar funnits på Thorilds tid, skulle han säkert också ha haft en egen blogg, likt Markus Birro – det är jag säker på… 
Anropade Tor rätt ut, offentligt. Räknad som farlig jakobin och revolutionär. Sedermera landsförvisad från både Danmark och Sverige Thorild skrev faktiskt ett förslag på ny tryckfrihetslag till Kungen, Gustav III – som inte alls hörde på det örat. Samma år – 1788 – ett år före franska revolutionen, skrev Thorild dikten ”Harmen” där han rent personligen sade sig haft en drömsyn eller vision, och mött Tor – som gett honom budskap om hur det stod till i Midgård. Såhär lät det:
Dyster och vild satt THOR på Atlefjäll och i svarta skyars virvel dovt stormen kring hans huvud röt. ”Dödlige, kom !” sade hans rösts åska till mig.. Jag kände kraft, i den stora känslans rysning, fröjd jag kände och gick….”Thorild hade blivit hedning, helt enkelt, och han förblev det till sitt livs slut. Och dramatiken i hans poesi stegrades ytterligare, för vad sägs om följande dagsaktuella rader:
Jag såg – längre bort millioner stoftet kyssa, trampat av en TYRANN som av högfärd vild sig vräkte lik en gud på himmelens tron – men – i hans ögon, gnistrade helvetet… Vid hans blick reste sig en åsna upp tredubbelt krönt, med gyllene mantel till att hålla ödets bok och dess eviga lag gällt skräna ut. TYRANNENS hövdingar, vargar, vilt svultna lömska, tröstande blod, tjöt i raseri trälar tusende, tusende… till att mördande mördas… Ve – Ve ! Djävlars skratt med döende ack rymderna göra till ett enda gny och himlarna dånar dovt, ”Ve – ve !”Det var ord och inga visor, som ni hör. Det sparades inte på krutet eller ljudeffekterna. Thorilds generation hade vanan att bokstavera stora ord, typ ”Tyrann” och anspelningarna på Påven i Rom, som en trefaldigt krönt åsna, förstod alla på den här tiden. Thorild ville knycka Tors hammare, skrev han, och bulta ihjäl tyrannerna för mänsklightens bästa, en gång för alla – men Tor själv lyfte sin arm och hindrade honom, eftersom Tor visade sig vara en fredlig gud, som inte ville ha världskrig… och heller inte veta av onödigt prat om sk ”heder” eller ”ära” vilket är vanvettigt åsne-bröl för det mesta… Dikten fortsätter med hur Thorild och Tor tillsammans ser den kristna kyrkan, full av skrikande åsnor som kallas präster, samt ”en ädel vis” – Rosseau själv, får man förmoda – som åsnorna vill bränna på bål, och…det hela slutar med att Tors gudagnista flyger in i poetens själ, och gör honom fri… Kort efter sin dikts publicering stack Thorild själv till England, det enda land där man haft republik och dödat kungar, passande nog. Åren gick, och han fortsatte att skriva ”om det allmänna förståndets frihet”, ”kritik över kritiker” och annat sådant. Gustav III mördades, och den ärkekonservative Hertig Karl kom till makten. Sverige förblev en despoti, och den allt radikalare Thorild blev landsförvisad på fyra år av Högsta Domstolen 22 Februari 1792, eftersom man antog, att Thorild själv skulle göra revolution, bli en framtida folkledare och helt enkelt vara farlig för makthavarna… Thorild åkte till Köpenhamn, blev förälskad och skrev en skrift med titeln ”Om Quinnokönets naturliga höghet” där han argumenterade för att kvinnor på något sätt skulle vara bättre än män, mer än 200 år före Gudrun Schyman… Just den tesen tror jag nu själv inte så mycket på, eftersom alla kön, kulturer och religioner nog tenderar att vara lika bra eller lika dåliga – det enda man i så fall kan säga, är att vissa kulturer är något smartare och något bättre anpassade för överlevnad, än till exempel IS eller Islamska Staten, men det är ungefär allt… Thorild lämnade Danmark, men slog sig ned i Nordtyskland, och han slutade sina dagar som bibliotekarie och professor vid Universitetet i Greifswald -det fanns ju ännu ett svenskt Nordtyskland eller rättare sagt Pommern på den här tiden – och dog så till sist, 49 år gammal år 1806 efter att ha skrivit ihop en hel filosofi, utkast till reform av hela universitetsväsendet och annat…
Devisen ”Att tänka fritt är stort – men att tänka rätt är större” som ännu sitter i Uppsala Universitets aula, kommer från Thomas Thorild, mannen som eldade på med hjälp av Thor själv – och därmed lär Thorild, lurig som han var, ha menat att makthavarna, och de som bestämmer friheten samt dess gränser, inte är att lita på. Thorild trodde inte på något PK-tänk, helt enkelt, och hans eget liv i åskgudens tjänst, bevisar det utom allt rimligt tvivel…
PK-tugg var inget för Thomas Thorild…
Hans motståndare Kellgren och Leopold studsade inför hans teorier, förstodo dem ej, utan avfärdade dem som bisarrerier. Hans lärjungar åter bländades av hans geni och imiterade honom, men icke heller de förstodo honom. Det är ingen tillfällighet, att Thorild som en vredgad Asa-Thor slungar blixtarna mot sina egna lärjungar och beskyller dem för att imitera utan att begripa, för att hacka ur idéer ur hans skrifter. Man betänke vad en sådan anklagelse vill säga i Thorilds mun, då för honom det stora idésammanhanget betyder allt.
Albert Nilsson
… Detta citat innebär nog en varning om att varje ord i devisen kan ha en helt annan och mer komplicerad innebörd än vi lekmän spontant tror.
Harald Bohlin om Albert Nilsson
Dags för Torsfullet – första fullmånen i Torsmånad (inlägg från 2 janauri 2018)
Torsmånad är det gamla svenska månadsnamnet för Januari, och första fullmånen i den månaden kallas mycket riktigt Torsfull och inget annat. Institutet för Språk och Folkminnen har säkrat många bevis från Skåne, Blekinge, Småland, Närke, Värmland och Uppland och vi vet också att Torsmånaden på fornsvenska hetat thorsmanadher, på forndanska tormonet o.d., eller kort och gott thorth.
Köldens månad är också Tors månad ! I långt yngre folktro från delar av Skåne och Blekinge -alltså Kristianstadstrakten har man långt senare förväxlat Torsmånaden med Mars månad, men det var efter den gregorianska kalenderns införande på 1750-talet, när den gamla månkalendern slutligen avskaffades. I Norge och på Island talar man ännu om månaden Thorri, och man firar någon gång mellan Trettondagen och februari månads början fortfarande ett traditionellt Thorrablot på Island, i år som i alla år. Nästan alla moderna Hedningar väljer att Hedra Tor med det första månadsblotet, medan Midvinterblotet infaller först senare, eller vid den andra fullmånen för året, och det stora Disablotet sedan. 
Det isländska Thorrablotet har alltid innehållit lokala specialiteter, som syltor, hästkött, surhaj, lammskalle med mera ”restmat” från Julen Man har tolkat månadsnamnet Thorri som etymologiskt sammanhängande med ”Torr kyla” vilket ju ofta infaller under normalt januariväder, men ändå har man redan tidigt kopplat månaden till just Tor som gud, och blotat av Julens kvarvarande mat till honom. När kristendomen kom, ersatte man den ursprungliga Torsfesten med Knutsdagen eller Tjugondag Knut, till minne av Knut Den Store av England, Norge och Danmark, och ibland har trettondagen fått markera Jultidens slut, men Torsblotet fyller samma funktion för alla hedningar i alla fall, både på Island eller här. I helgen är det dags att fira det för min del, även om jag inleder det idag – andra kanske firar senare, men numera är det ju inte längre så vanligt att vara ledig ända till tjugondedagen Jul… Institutet för Språk och Folkminnen skriver: Folketymologiskt har det skett en omtolkning av ordet tor-, så att det kommit att associeras med guden Tor. Torsmånad har således tolkats som guden Tors månad. Detta kan illustreras med ett sydsvenskt (och danskt) talesätt: Tor mä sitt sjägg lakkar barn utom vägg, ’Tor med sitt skägg lockar barn utanför vägg’, dvs. lockar barnen att leka eller vistas utomhus (Halland). Thor me sitt fagra sjäddj låkkar glöttana udom väddj, ’Tor med sitt fagra skägg lockar barnen utanför vägg’ (Skåne). Ibland råder det viss språkförbistring mellan Hedningar på grund av ”fornsedarnas” och de kristnas ständiga intriger, och oförmågan att skilja mellan (Mid)Vintersolståndet och den senare Midvintern, alltså Vinterns mitt, som ju infaller i slutet på Januari, eftersom det vanligen är så att kylan är som störst och snödjupet som rikligast först vid Januari månads slut. Det hela framgår dock mycket klart på den gamla tidens Runstavar, där Jul (och Vintersolståndet) följer före Nyår, Thorrablot, Knutsdagen och Midvintern i tur och ordning. Se här på de två bilderna nedan – det är samma ordningsföljd mellan festerna på runstavarna, som kommer från olika århundraden och olika platser… 
Runstav från 1600-talet och Gamla Lödöse i Västergötland. Först kommer Julen med två korslagda horn ”Heliga tre konungar” eller trettondagen med tre kronor, ett upp och nedvänt Dryckeshorn för Torsblotet och Julens slut, och sedan Knutsdagen med Kung Knuts huvud… 
December månad enligt en runstav från Malmö Museum, 1700-tal. Först Julen och Midvintern med horn och Kniv, sedan Nyår med horn och stjärna (månens ny) därefter urdrucket dryckeshorn (Thorrablot) och sen Kung Knuts huvud (tjugondag Jul) Antagligen har beteckningen Midvinter om Vintersolståndet tillkommit senare, som en direkt efterbildning av Midsommar för Sommarsolståndet. Som vi vet infaller ju inte Midsommar vid sommarens egentliga mitt, och på samma sätt är det med Vintersolståndet och Midvintern. En del utövare av ”forn sed” och annan New Age tror felaktigt, att första fullmånen om året skulle heta Vargmåne, vilket är fullständigt trams. ”Vargmåne” är en LP av Ulf Lundell från 1970-talet, och månadsnamnet ”Wolf Moon” kommer från Nordamerikas indianer – en tradition som inte har något alls med Asatro, Norden eller ens Europa att göra.. Vargar och liknande skadedjur är heller ingenting som någonsin hyllats av Asatron – Fenris, Garm och andra varelser är Midgårds, människornas och Asarnas fiender, och är inget man dyrkar. Bättre information får ni i så fall från sajten Kulturminnet, som visserligen skrivs av en man som verkar vara kristen, men som i alla fall är en hederlig och ärlig svensk, och bättre än all denna Lokes avföda. Sajten kulturminnet skriver mycket om vårt svenska kulturarv, som är värt att uppmärksamma. Till skillnad från alla de, som hela tiden försöker bryta ned och skada det, skriver skribenten bakom Kulturminnet.se mycket vettigt om den nuvarande regeringens kulturpolitik, inklusive Annika Larssons falsarier, med mera – ämnen som jag själv också berört under förra året. 
Vi bör minnas att Tor har mer än 3500 år av dokumenterad historia i det här landet Skaraborgs Läns Tidning tog för några dagar sedan upp de kristna fördomarna emot hästkött och hästslakt, vilket är ett aktuellt ämne så här års, apropos Tor och Torsblotet i början av Januari. Hästkorv och hästkött är något som väldigt många svenskar ännu äter kring Jul, och eftersom de sista Julmaten gärna blotades bort, finns här en klar koppling, Vissa forskare har också ansett, att Tors bockar eller ”Hrafrar” som de heter i Eddan – ordet betyder ”dragare” eller Tandgnojstr och Tandgrisnir snarare skulle vara just hästar och inte bockar från början – bockar kan ju svårligen anses vara krubb-bitare eller gnissla tänder, men Tors dragdjur gör det just, i och med sina namn. Det må vara hur det vill och kan med den saken – men den mer än 3500 år gamla hällristningen här ovan tycks inte avbilda en häst, utan just en bock – och Skaraborgs Läns Tidning skriver:
Många platser i Sverige hyser fortfarande mängder av bevarade ben och skallar av hästar. Ibland påträffas de i samband med arkeologiska utgrävningar. Man kan förstå att upptäckaren blir konfunderad om denne inte känner till hästslaktarens tillvägagångssätt: vad är detta? Slaktplatserna var avskydda och begränsades till tydligt markerade områden. Med fördel slaktades hästen när flåtten befann sig på andra sidan om en rejäl stengärdesgård för att skydda sig mot sparkar. Men ibland satt faktiskt flåtten på hästen när han utdelade de första sticken. Han kunde också klubba hästkraken. I Skåne kallades platsen för slakten ofta rackarring, en rund inhägnad i form av en stengärdsgård. Omkring 1860 släppte fördomarna sitt grepp i stort sett samtidigt i Västergötland och resten av Sverige. Slakten kunde då ske av den enskilde bonden och köttet togs nu ofta tillvara. Men processen var långsam och fördomarna starka, inte minst mot flåtten. — — Då man trodde att älvor med förkärlek höll till bland dess grönskande, yviga, tuvor, kallades dessa för älvadanser. När de mörka höstnätterna kom fick man ibland här se lyktgubbarna irra omkring med sina fladdrande bloss. Det är ett naturfenomen, som Björe i sin ungdom (han var född 1885) tillsammans med sin far många gånger var i tillfälle att bevittna här uppe under regniga höstar.På Gotland säger man ännu ”äta heidnu” eller äta hedniskt om hästkött och hästspad – som man gärna tillvaratog i form av ”dopp i grytan”. Koka därmed hästköttet till Tor, ni ludna och ni hedna – och lycka till med ert Torsblot…
Hästkött passar såhär års ! Det är en hednisk vana att äta det…På Tors namnsdag: Tre dikter om TOR och Hammarslag ur den svenska litteraturhistorien… (inlägg från 19 Oktober 2017)
STRIDSGUDEN (av Verner Von Heidenstam, svensk Nobelpristagare, 1915) Från trollets dotter vände Tjalve hem med springande steg till sin glömda hjord, men segnade tåpig och blek på knä. Tor själv, hans väldige herre, bred över bröstet, satt på klippan och täljde en vallarestav. Han log i sitt röda skägg. ”Träl,” sade han, ”frukta ej !” På bänken ligger hammaren glömd, ty markerna våras och blomma. För att allt på den gröna jorden skall gå sin gång och allt få sitt och unga hjärtan bulta samman gärna någon stund ibland vi bistra kämpar vakta getter… 
Samerna fortsatte att dyrka Tore-Karl eller Horagalles in på 1600-talet HAMMARSLAG (av Bertel Gripenberg, Finland, 1928) Det knackar, det knackar som skarpa hammarslag. Det knackar oavbrutet, det knackar natt och dag Det knackar på stranden Det knackar i skog – det ljudet över landen Det känner du nog. Det knackar av maskingevär, en arbetets sång. Ett arbete som löser oss, ur träldom och ur tvång. Vi hamrar oavbrutet och taktfast och fort och segt och oförtrutet blir arbetet gjort ! Det knackar oavbrutet, som skarpa hammarslag Det är vårt Rikes grundval, som läggs nu här i dag. Vårt land som skall tryggas med ordning och med lag i strid och storm ska byggas med hårda hammarslag ! LUGNT (av Nils Ferlin, 1957)
På TORS Namnsdag – Hur man scannar en runsten (inlägg från 19 Oktober 2017)
Idag har Asa-Tor själv namnsdag, om vi får tro den svenska, nutida almanackan, och det har Tore med, ser jag i min kalender. Visste ni att språkforskarna har kommit fram till, att Tore betyder ”Tors Gode” eller präst, om vi tror på den teori som säger, att det förkortade efterledet kommer ifrån ordet ”Wihar” eller upprätthållaren av ett hedniskt Vi, likt den ”Sibbe Vi-vari” som nämns på Rökstenen ? Mer än 15 000 Tore finns i landet, och tillsammans med alla Torsten, Torkel, Torbjörn, Tormod, Torborg, Tora och alla andra varianter av människor, som uppkallats efter Tor, så finns det hundratusentals människor i Sverige som följer Nordiskt Namnskick än idag. Knappt 5000 av tio miljoner har vågat ta Asagudens namn åt sig själva, vilket aldrig någonsin varit god sed, och något som aldrig förekom före 1780-talet, som sagt. De som följer Nordiskt Namnskick vinner ännu, med mer än 20 mot 1 ! 
På det såkallade ”Mariatorget” i Stockholm står TOR SJÄLV staty. Där finns inga kristna Marior ! Borde det inte snarare heta ”TORS TORG” ? ”Vi äro tusenden” kan vi Hedningar och asatroende med rätta säga, nuförtiden – och Tor är inte för inte det arbetande folkets Gud. Själv har jag tillbringat hela dagen med hårt arbete – precis som vanligt – det är mitt sätt att hedra Tor. ”Der arbeiter tanzt nicht – er schwitzt !” säger ett ordspråk från ett nära grannland. ”Arbetaren dansar inte – Han svettas !”
Frid åt stugorna ! Krig mot palatsen !! Tronen, Altaret och Penningpåsen – låt TOR dräpa dem alla !!
Själv kände jag en man som hette Tore en gång, och det var ett verkligt rödskägg. Det sägs, att den som väljer en viss Gud till Fulltrui eller Fulltrogen, vilket innebär att man helt och fullt kommer att lita till den Gudens kraft – för er som inte är Asatrogna – kom ihåg att jag blott gör en kortfattad förklaring av begreppet – den personen kommer också att småningom likna den gud man tillber. Odens trogna är ofta vandrare, intellektuella och rent av klädda i ”sidhatt” likt den förklädde själv. Tors människor har rött hår, blå ögon och är ofta burdusa till sätter, ja bönder och fria män. Tor är för karlarna och de fria, men Oden för Jarlarna – fast det visste ni väl redan ? Tyrs trogna saknar kanske något finger eller en hand, för de får ofta skador i strid, eller arbetar rent av inom rättsväsendet. Frejas fulltrogna känner vi allihop, och hur de ser ut och klär sig eller agerar brukar alla lägga märke till… Frejs män är fredliga till sättet, och vanligare på landet än i stan, medan de som följer Skade i fjällen, kan likna ”armbryterskan från ensamheten”. Till sist ska här sägas, att jag själv inte är Fulltrui åt Tor, men att jag gärna följer honom. Polyteist och Hedning som jag förstås är, har jag Flera Gudar och flera influenser, även om vissa av er läsare är fullständigt oförmögna att förstå detta… Något annorlunda är de nyheter, som möter oss från Bornholm, där Runverket och vem om inte Laila Kitzler – som minsann är Hedning hon också – hon har varit det i alla fall – har beskådat en scannad runsten i St Kuds Kyrka i Rönne, Bornholms huvudstad. De kristna hundarna har murat in den i en kyrka, och lokala präster har i lång tid hävdat att runstenen är falsk, men nu har man avslöjat deras lögner. 
Runstenen sitter inmurad i en valvbåge, och kan inte undersökas. Precis som flera kyrkor i Sverige har St Knud i Rönne byggts genom kristen vandalism och uppsåtlig förstörelse av alla hedniska stenar man kunnat hitta, och för att dölja vad som skett målade man i en felaktig text, som gjorts av någon som inte alls visste vad han eller hon pysslade med. På så sätt kunde de kristna på ön lura Runologerna i flera årtionden, och falskeligen uppge att krykan inte alls vore byggd av hedniska stenar. Men – med modern scanner-teknik – som bland annat används inom flygfoto och vid byggandet av 3D modeller för arkitektur och annat – kan man nu bevisa sanningen. Stenen är verkligen äkta, och inte bara det – man har hittat en till sten på Svaneke kyrkogård i närheten, som antagligen är av samma ristare. Stenarna på Bornholm uppvisar tydliga drag som mycket påminner om dem i Uppland – och tros vara från samma tidsepok, dvs sent 900 tal och tusental. Sådana runstenar har också påträffats på Gotland och Öland, och visar bortom all tvekan, att dessa öar tillhörde Sveariket, eller åtminstone var besökta och koloniserade av Svear.
Ännu ett Marvel spektakel får premiär – och vi Hedningar IGNORERAR saken… (inlägg från 13 November 2017)
Man har – av anledningar som jag inte riktigt förstår – frågat mig vad jag tycker om den senaste halvdebila Popcorn-filmen från USA. ”Thor – Ragnarök” kallas spektaklet, och tydligen hade den premiär i förra veckan. För egen del tycker jag faktiskt ingenting, ingenting alls om denna film – utom att den är präktigt irrelevant för mig som Asatroende. Alltihop tilldrar ju sig hursomhelst i Marvels Universum, alltså en fiktiv serietidnings-Värld, och har inget som helst med verklig Hedendom eller Asatro eller ens Nordisk kultur att göra. 
NEJ ! Thor eller Tor ser INTE ut såhär. Han är för det första Rödhårig, INTE blond, och MEDELÅLDERS och INTE i 30-års åldern… Dessutom har ju Hollywood och Marvel gjort många sådana filmer förut, och om man alls skall tycka något, kan man tycka som Allsherjargodhi Hilmar Örn Hilmarsson uppe på Island, som redan 2011 fick frågan om vad han tyckte om sådana filmer. Svaret var förstås ungefär som mitt – dylika filmer är irrelevanta, och gör varken från eller till vad verklig Asatro beträffar, eftersom det är något helt annat än vad som skildras i dessa filmer. Debatten här hemma i Sverige har varit lite mer livaktig denna gång, och frånsett de som tror att denna taffliga amerikanska äventyrs-soppa med mycket explosioner och allt annat vi kan vänta oss på något sätt skulle populärisera Asatron och därmed locka fler anhängare till den, så kan jag endast svara att den sortens anhängare är vi nog inte så mycket hjälpta med, tyvärr – och vad filmen gör är bara att sprida amerikanska missuppfattningar, som att Tor och Loke skulle vara släkt (det är de inte alls!) eller att Hela, vanligen kallad Hel, alltså dödsgudinnan, på något sätt skulle vara Tors syster, vilket också är att förvrida den Nordiska gudasagan helt och hållet.. Marvel och USA gör med andra ord bara mer skada än nytta, men det visste vi redan förut…
Detta är HOR och inte TOR….
De svenska recensenterna i dagspressen har varit överraskande positiva, men det är heller inte så konstigt. De får ju betalda förhandsvisningar, och ännu mera pengar ”under bordet” för att skriva ”rätt åsikter” – för så verkar det nuförtiden allt oftare gå till i den svenska journalistvärlden. Aftonbladet kallar filmen för ”ett komiskt rymdäventyr” och det kan man ju tycka, ifall mn får bra betalt för att se smörjan. Borås Tidning inflikar att det hela mer bygger på amerikansk humor än action, och Svenska Dagbladet slutligen, säger något seriöst för en gångs skull och konstaterar att ”strösslade vulgariteter kan inte rädda komedin” och i detta är jag för egen del beredd att instämma.
Detta är heller INTE Tor eller Thor, men en ful klump, vars namn är Trump, med rump i sump….
Men, för all del, som jag alltid brukat säga – Hollywood är nu en gång alltid Hollywood, ungefär som Popcorn är Popcorn och Amerikanska Dumheter är Amerikanska Dumheter… Långt bortom Marvel-soppan finns de verkliga Gudarna, och vi som känner dem vet att Thor eller på svenska Tor är alltid Rödhårig, Rödskäggig och en ätande och drickande Gud – han är med andra ord inte alls någon smärt och smidig idrottsbroiler eller kroppsbyggare, utan tämligen fet, likt Gustav Adolf, medelålders (i kraft av att han också har fru och barn sedan länge) och för övrigt en tämligen enkel och folkkär person, som inte alls är slimmad i ansiktet, utan som har grova och ojämna drag, ett väderbitet utseende och alltså minst av allt ska skildras som en bildskön typ. Tor framställs till exempel i Harbadsljod som barbent, och ytterst enkelt klädd, och i Trymskvida har han en sådan vass och otäck blick, att till och med den mest brutale av jättar eller Trym själv nästan svimmar, när han ser Tors ansikte. Tor ser alltså INTE vacker ut, och detta är ett mytologiskt faktum, även om Gudarna såklart kan anta olika utseenden efter behag, i synnerhet när de uppträder häromkring, eller i Midgårds Dalar.
Såhär bör vi tänka oss Thor eller Tor – fast ännu större !
Tor från en 1100-tals dopfunt i Skara stift… Alla äldre avbildningar visar honom som skäggig, och väderbiten… 
Varje sann och äkta Nordbo känner Tors verkliga väsen… Filmmakarna gör också flera groteska misstag, när de på sitt fåniga och överdrivna sätt försöker skildra de nordiska Gudarna. Loke är till exempel inte bildskön eller vacker. Hans mun har ju flera ärr, eftersom dvärgarna Brokk och Sindre en gång sydde ihop den med remmen Vartare, och ända sedan dess har Loke trasiga läppar, och sneda, kantiga drag. Så skildras han också på bläster-stenen från Snaptun i Danmark, på Gosforth-korset och flera avbildningar dessutom: 
Nej, Loke är INTE bildskön eller vacker – om nu någon trodde det… Ännu mer groteskt blir det när amerikanerna skall skildra Hel, som i filmen spelas av en svarthårig Kate Blanchett, tidigare mest berömd för att ha kreerat alvdrottningar i fantasy-filmer och annat i den stilen. Eddan säger tydligt och klart, att Hel är ”Hälften blek och Hälften Blå” och här får vi komma ihåg att blå också betyder svart på norröna, som i ordet ”Blåmän” till exempel. Dessutom står det också uttryckligen, att Hel är anskrämlig och skrämmande, som man ju kan förvänta sig av Lokes dotter, och inte heller bär hon några hjorthorn på huvudet, som i filmens Värld… 
Hur än Hel ser ut, så ser hon INTE ut såhär… På ett sätt kanske Marvel har tagit ett steg framåt från andra stereotypa och felaktiga skildringar av Hel – för oftast brukar amerikanerna i sin dumhet och oskuld tänka sig, att Hel skulle vara hälften skelettartad, med en halv dödskalle och den andra ansiktshalvan föreställande en vacker kvinna, vilket helt och hållet saknar varje form av stöd i Nordisk tradition, eller avbildningar före 1900-talet. Folktron säger, att Hel är den äldsta av alla skapade varelser, och eftersom hon är mycket gammal, bör hon tvivelsutan också se sådan ut, om man nu alls ska framställa henne. Hon ser med andra ord inte ut som såhär: 
Och heller inte som någon nödtorftigt uppsminkad, kristen Madonna i Halloween-utstyrsel… 
Vi Nordbor har förstått våra Gudar, och vi ska kanske inte dela dem med några andra. ”Cultural Appropriation” eller snarare ”Cultural Misappropriation” som i Marvels Värld är inget vi ska uppmuntra eller tolerera, utan tvärtom bekämpa. Dessutom – vill man ha populärkultur, serier och liknande saker, så kan vi Nordbor skapa sådant SJÄLV utan amerikansk inblandning, på samma sätt som vi kunde skapa en självständig kultur även förr i tiden – se på Peter Madsens utmärkta skämtserier, till exempel – som också återger den verklige Tor lite av hans kraft, pondus och råstyrka, i den ätande, rödlätte mjödstinne sällens form, långt borta från Hollywood och dess lögner. TOR HJÄLPE OCH BÄTTRE !! 
I Olsmässokroken…. (inlägg från 29 Juli 2018)
Idag är det det traditionella datumet för Olsmässan eller Olofsmässan, som firas till minnet av Olof Haraldsson, en gång kung över Norge, som blev katolskt helgon. Men vad mång asvenskar inte vet, och inte fått lära sig, är att Kung Olav, med sin yxa, bara var en lätt maskerad Thor med sin hammare, precis som den halvt mytiske ”Sankt Erik” efterföljde Frej vid Frösgången över åkrarna i maj månad. Hela uppsatser har skrivits om folktron kring detta fenomen, och hur man i Sankt Olofs kyrka i Skåne fortsatte att dyrka Tors bild och beläte, nu i kristen förklädnad. 
Precis som Tor ofta avbildades trampande en jätte under fötterna, med sitt styrkebälte eller Megingjord om livet och hammaren i högsta hugg, avbildades Sankt Olof med Yxan, trampandes på en mörkhyad individ eller ett monster av något slag, och med ett bälte om livet, symboliserande hans styrka. I hundratals år igenom har man ristat runor och Torshammare på pelarna i samma kyrka, som tack till den dunderstarke guden och hans hjälp – och mycket riktigt åskar det, såhär års. Enbart idag rapporterar SMHI om hur Sverige träffats av mer än 1000 blixtar, enligt kvällsnyheterna. Uppsala Järnvägsstation har översvämmats av kraftiga skyfall, för dundrarens vrede är inte att leka med. 
På pelarna i många kyrkor möter oss Tors Hammare – beviset för en Hedendom som aldrig övervunnits, från Torshälla till Torsby… och alla övriga tjogtals socknar, uppkallade efter Tor. 
”Dansaren” från hällen i Gladsax, bara några kilometer från St Olof eller Tors Kyrka i Skåne… I St Olofs omgivningar finns många hällbilder av Tor själv, med horn på huvudet och hammaren i hand. En kontinuitet, och en kult, som sträcker sig genom minst tre årtusenden -f ör så gammal är Asatron i Sverige. Och han är det – Vilen – Magnes Fader och Jordens Son – som nu räddar vårt land genom att släcka skogsbränder, eller rättare sagt sända oss regnet, som gör det lättare för oss att släcka dem, ty det hjälper icke att böna och be – något får vi människor göra själva. ”I Elfte timmen får de svenske hjälpen” lyder ett gammalt ordspråk – ”sällan når de henne förr”. Så var det i gångna tider också. ”Olsmässokroken” eller tiden alldeles före skörden skulle bärgas, var en kritisk tid – förra årets förråd av mjöd och bröd kunde för länge sedan vara slut – och mitt i sommaren, kunde det därför i värsta fall komma en period av svår svält och intensiv torka. Inte konstigt då att man anropade Regnets Herre, Åskans Gud och höll hans blot vid just den här tiden på året, för ”ger Erik Ax, så ger Olof kaka” – eller med andra ord – står Frej för äringen och det groende kornet, så är det Tor som står för regnet, och ger oss en fullmogen skörd. Något PfP eller NATO har aldrig hjälpt Sverige emot några skogsbränder. Det är viktigt att förstå. Det är Tors män och alla frivilliga som ställt upp – individuella insatser från individuella länder, inte eller EU:s centralbyråkrater. Befolkningen, som har gått man ur huse i de norra delarna över vårt land, följer verkligen Asatrons bud och värnar sitt eget land. Tillsammans med dem kämpar ännu brandmän och frivilliga räddningsarbetare från Polen, Norge och Finland – och det är dem och inte minst vi etniska svenskar själva – i vårt land – ingen annans ! – som fortsätter de många hjälpinsatserna.
HELL TOR – Och leve våra frivilliga !
Maths Bertell – Torstroende forskare från Mittuniversitetet, Sundsvall (inlägg från 21 Okt 2018)
Som en Tors karl bland andra Karlar i nutid och dåtid. I jakt på något hetare och mer högoktanigt att skriva om inom den hedniska Världen, fortsätter jag med min genomgång av DT:s gamla artikelserie från 2016. I början av det året intervjuade de Maths Berthell, Torstroende forskare från Mittuniversitetet i Sundsvall, ett av vårt lands mindre högt rankade lärosäten, som tillkommit först på senare tid. Maths Bertell påpekar, precis som jag själv, att Ukko hos finnarna, Horagalles eller Tore-karl hos samerna och Tor själv är samma gud, och att det är den Nordiska Tors-tron som inspirerat den samiska religionen och inte tvärtom.
Själv intresserar han sig för både fornnordisk, samisk och gammal finsk religion, traditioner som möttes när Skandinavien befolkades från olika håll och har skillnader men också många likheter. Trots att ingen då var särskit ivrig i att sprida sin tro till grannarna. – De såg inte andras tro som felaktig; det gör bara de missionerande religionerna. Tron var inget man behövde övertyga om; det var så världen såg ut bara, säger Maths Bertell. Hans doktorsavhandling handlade om Tor, åsk- och fruktbarhetsguden som man kunde åkalla genom att slå eld med stål och flinta. – Att härma guden var ett sätt att kalla på hans uppmärksamhet, säger han. Hos finnar och samer var Tuuri eller Horagalles (som i Finland också hette Ukko, gubbe, och hos skandinaverna ”den gamle”) den viktigaste guden, och troligen för vanligt folk i resten av Norden också.
Också i den isländska Eddan är Tor det enkla och arbetande folkets Gud, men Maths Bertells argument för Tor som den högste guden, vilket tidiningen försöker dra växlar på, kommer endast från Adam av Bremens kristna skildring av Uppsala-templet, och det faktum att Tors bild där ansågs sitta placerad i mitten. Utöver det redovisas inga som helst argument för att just Tor verkligen skulle varit den ledande guden överallt i Norden, vilket tidningen hävdar. Vi Asatroende har med tiden kommit att skratta gott åt sådana hypoteser. Vi vet, att vad som påstås om vår tro och om forna tider i pressen mycket ofta är överdrivet, och inte alls stämmer; utan bara baserar sig på en och annan intervju med en forskare, som tidningarna sedan blåer upp till en braskande, men helt felaktig slutsats. Som goda polyteister noterar vi att Tor mycket väl kunnat vara den ledande i vissa bygder och under vissa tidsperioder, samt att Oden hade mycket mindre inflytande över åkerbruk och skörd, där både Frej och Vanerna och Tor, regnets och därmed även fruktbarhetens herre, var långt viktigare. Otaliga är också de Torsåker, Torstuna och andra Tors Hargar, Vin och kultplatser som finns i vårt land, men att påstå att Tor skulle varit den främste överallt är att gå till överdrift, då Frej fyllde en minst lika stor roll i Sveariket, och Oden bland götarna, till exempel. Men – nu kan man fråga sig om inte Mat Bertell har rätt i alla fall… Var Tor den ledande gudomlighten i Norrland, eller i landskap som Ångermanland, Medelpad och Hälsingland, och vidare norrut in på samiskt eller finskt kulturområde, exempelvis över Kvarken in emot Finska Österbotten ? Ortnamnsstudier, och arkeologiska undersökningar av kultplatser kanske kan ge oss gott besked… För en polyteist är detta betraktelsesätt inte heller något konstigt, och i Asatron har det alltid varit så att olika Gudar och makter är olika betydelsefulla vid olika årstider, och olika tillfällen i en människas liv, men ibland de Torstroende, och ibland de som håller sig till Tor, intar Maths Bertell en särställning, troende hedning eller ej. Själv tror jag säkert Tor kommer att storligen belöna honom för hans trohet, och att ölet och fläsket inte må tryta för honom, lika lite som arbete och bröd ! Hell Tor – och prisa hans trogna !!
Om det oerhörda HATET emot Thor, och varför vissa inte kan ”ta in” honom som URKRAFT i sina liv.
De här människorna måste på olika sätt hela tiden förvanska Tors gestalt, och göra om honom till något han inte är och aldrig någonsin varit, bara för att det passar deras egna politiska syften. I och för sig har Tor fallit offer för den här tendensen även tidigare – den amerikanska serietidningsfirman ”Marvels” missbruk av honom i ett flertal filmer och exempel på modern skräpkultur är bara ett exempel. Tor är inte en bildskön och tvålfager yngling med långt blont hår – det vet vi allihop. Den verklige Tor är medelålders, rödskäggig och rödhårig – för exakt så och bara så beskrivs han i Eddan. Framförallt är han en skrattande, ätande och drickande Gud, rättfram i allt sitt varande och väsen. Han beskrivs som bondsk, enkel och naturlig. Han är inte en skrivande människa, ingen intellektuell. Tor är fabriksarbetaren, bonden, skogskarlen och naturmänniskan. Han är åskan och regnet, och finns i stormen, men när han skänker oss stormarna och åskvädren, måste vi tänka på att han bara prövar oss, men aldrig någonsin förskjuter. Tor är jättedräparen, den som slår ihjäl alla trollkärringar och oknytt, som vi har nog och övernog av i Midgårds dalar och här i denna Världen. Redan i Eddan står det utsagt, att den urstarke Tor är trälarnas och det enkla folkets gud, och att han har misskund med dem och är rättvis. Men för de som missbrukar rättvisan, vränger lagen och lever på andras bekostnad, har Tor ingen större sympati. Han är och förblir en proletär gud, och det är hos de arbetande, hederliga och fattiga, han egentligen hör hemma. Tor tycker också om barn, och han beskyddar de små och svaga. När Loke i myten lurar de fattiga barnugarna Tjalve och Röskva att bryta sönder benen på en av Tors självföryngrande bockar Tandgnjostr och Tandgrisnir för att de skulle komma åt den näringsrika märgen i deras ben, slår inte Tor ihjäl barnen som Loke avsett, utan tar fortsatt med dem på sina resor för att lära dem goda seder och ge dem ett hem hos honom. Och alla vet, att utan Tors färder i Österled skulle kaoskrafterna vinna, och Midgård som vi känner det gå under. Så långt myternas och sagornas beskrivning av Tors kraft, men nu finns det dem som likt Lögnaren Loke måste förgripa sig på Tor, och inte kan acceptera honom precis så som han är, bara därför att de själva har en avvikande och pervers läggning, precis som Loke… 
TORS VREDE och STORMARNAS KRAFT behövs – liksom den manliga vreden och råstyrkan… Rättvisan i Tors gestalt, kombinerad med den manliga styrkan, kan många människor idag inte längre förstå. Det beror också på deras egen utbredda och manifesta konflikträdsla, en sjukdom många svenskar idag tyvärr ännu lider av. Sverige har länge varit ett land präglat av kristendom, och Luthersk konsensus. Vi tror och tycker att det är fint med yttrandefrihet och åsikter, men när någon yppar sin åsikt i det offentliga och i det verkliga livet, slår vissa genast bakut, känner sig såkallat ”kränkta” eller krängda i röven, och klagar och tjuter hejdlöst, likt glupande ulvar eller trollkärringar, som vi också har nog av… Ännu värre är det i arbetslivet nuförtiden. Jag har själv märkt att det är väldigt många på våra arbetsplatser, särskilt ”chefer på mellannivå” eller de som försöker göra karriär och själva klättra uppåt på andras bekostnad (dessa typer finns också i föreningslivet, och allra mest i politikens värld – politiker i Sverige är som regel extremt konflikträdda numera och sticker alltid huvudet i sanden likt strutsar, så fort de får en ”obekväm” fråga eller ser något som inte stämmer överens med deras ideologi..) som är oerhört rädda och skrämda för varje form av konflikt, eller konfrontation mellan deras egna underställda eller arbetskamrater. Istället försöker de hela tiden krypa undan, smita ut genom dörren, babbla osammanhängande om ”allas lika värde” (den största lögn som någonsin funnits – människor är inte alls och kan heller inte bli ”likvärdiga” – vad alla har är grundläggande rättigheter, men inte mer än så..) eller likt Annie Lööf skenheligt bräka om ”Väädegjund” trots att de själva inga som helst värden, värderingar eller värde har. Därför att de hela tiden viker ned sig, fegt flyr undan och undviker att ta ansvar för sitt eget land och sig själva, slutar det ofta som det gör… Låt mig visa ett exempel ibland många på hur dessa människor är, eller vad de har blivit… 
Vi har fått allldeles för många svaga och ofärdiga män i det här samhället, och konsekvenserna av det visar sig överallt. Ungdomsbrottsligheten ökar, särskilt bland andra generationens invandrare, som bekant. Muslimer och män ut invandrarkulturer skrattar åt de svenska männen, och ser i många fall ned på dem, vilket de faktiskt också gör alldeles rätt i. Sällan har man sett ett så vekt, eftergivligt och dåligt samhälle, som det svenska – och det är i stort beroende på att manliga förebilder saknas för det uppväxande släktet, och på grund av snedvridna ideal, samt politiker som är alldeles för svaga.. 
Han ”såg det aldrig komma” att brottsligheten skulle öka pga ”de ensamkommande” eller att vapen skulle stjälas från hans eget Regeringskansli… Runt hälften av alla svenska äktenskap slutar i skilsmässa. Så är det också i resten av Västvärlden, och i en överväldigande majoritet av dessa vinner mamman vårdnaden över barnen. De flesta singelmammor gör givetvis ett så bra jobb de kan med att uppfostra sina söner. Men oavsett hur mycket en förälder försöker, kan ingen kvinna ersätta en fadersroll, lika lite som en man kan fylla moderns roll. Pojkar som växer upp med en singelmamma blir ofta formad av hennes värderingar, han saknar manliga förebilder, och inte sällan påverkas han även av mammans bitterhet och ilska mot pojkens far. Detta är ett säkert recept för skapandet av nya ”beta-hannar” och underlägsna, feminina män. Vi vet också att våldtäkter emot etniskt svenska kvinnor är ett snabbt ökande problem. Data visar att 85 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare – och det är i många fall ideologiskt motiverade våldtäkter. Vissa kulturer har inte alls samma kvinnosyn som vår, inte alla religioner heller – och att påstå att dessa kulturer eller religioner skulle vara ”likvärdiga” med vår, är att ljuga rakt ut i luften. Det är de inte, och det kan de heller inte vara – inte så länge de beteer sig som de faktiskt gör. Det har också visat sig, att 72 procent av de mordmisstänkta i vårt land kommer utifrån, och sedan 2005 stått för 58 % av alla våldsbrott – och man kan nog misstänka, att brist på sunda, manliga förebilder även har ett finger med i spelet även där.., Sådan är den bistra sanningen, även om det finns dem som inte vill erkänna det. Väldigt många pojkar och flickor blir idag också bortcurlade av sina föräldrar. Barn växer upp utan tydliga regler, krav och övergångsriter som markerar deras övergång från barn till vuxna. För pojkar innebär detta att när de når vuxen ålder är de helt oförberedda för att möta arbetsmarknadens krav, att interagera med kvinnor och i sin tur axla rollen som en fadersgestalt vilket leder till ännu en generation av svaga män. I Sverige före Reinfeldt och de svaga, ofärdiga männen fanns ett värnpliktssystem som sammanhållande socialt kitt, och detta var en mycket bra idé, inte bara rent försvarsmässigt. Unga män från olika miljöer svetsades samman, och lärde sig forma plutoner och arbetslag. Fabriksarbetarens söner fick umgås med direktörens. Armén blandade bondpojkar med invandrare. Styrka, framåtanda och intelligens fällde avgörandet. Det var inte ett dåligt sätt att lösa problemet på – det har tvärtom visat sig, att det är ett av de mycket få sätt som fungerar. 
”The Elemental Thor” – eller ”Den elementäre Tor” – målning av Sam Flegal, amerikansk fantay-konstnär Vrede och manlig styrka är inget att vara rädd för. Vissa konfrontationer eller konflikter måste alltid tas, för man vinner mycket mer både i samhället och i sitt personliga liv genom att visa sina verkliga känslor och sitt rätta jag, och sluta smyga omkring och leva i ett ständigt förnekande av vem man egentligen är. Många män i tidig medelålder eller mogen ålder har börjat känna det ovanligt starkt, och kanske är det också därför som de bryter upp ifrån sina tråkiga äktenskap med kvinnor som inte behagar dem – och som inte behagar några andra män heller. Thor står för allt det här, samtidigt som han också är något av den gode faderns eller den omtänksamma pappans arketyp. På 1990-talet fanns det en bok kallad ”Järn Hans” skriven av den amerikanska psykologen Robert Bly. Den blev ganska berömd och mycket läst här i Sverige med. Den handlar om en tysk folksaga om en vild man i skogen – med rostrött hår och skägg precis som Tor – som blir vän med en ung konungason. Det är först när Konungasonen upptäcker ”järnmannens” eller Thors verkliga krafter, och vågar visa känslor precis som honom, som han kan bli vuxen och därmed en riktig man.
Jag har skrivit en del om Solkvinnan Siv tidigare, och Tors äktenskap med henne är inte bara ett exempel på att ”efter åska och regn kommer solsken” eller en illustration av ett meteorologiskt fenomen, eller det faktum att åkerns och de växande fältens kvinnliga kraft, behöver Tor och det livgivande regnet. Siv är ovanligt vacker, skiner som solen och är en dam av Värld, medan Tor är en enkel man av folket. De andra gudinnorna beundrar Siv för hennes skönhet, rikedom och elegans, medan Tor däremot inte är elegant eller välklädd alls.”Barbent står du, har inte ens byxor på benen” säger Färjkarlen Harbard till Tor i Harbadsljod, och det stämmer. En del har påstått, att Tor därför skulle varit klädd i ett slags skotsk kilt, bara därför att de inte känner till den forngermanska tunikan eller kjorteln, som vanligt folk bar långt in på 1600-talet, och som bönder alltid hade när de skulle arbeta. Den räkte som en lång skjorta ett gott stycke nedom det veka livet, och det är just så – barbent och burdus, med otyglat hår och skägg, vild och grov, nästan som en kardanknut eller kräfta i ansiktet, som Tor skildrats. 
Vad kunde en kvinna som Siv se i honom ? Varför gifte de sig alls ?? Svaret på det är ganska enkelt, bara man förstår vackra kvinnors psykologi. Visst kan det vara roligt att vara omgiven av svaga eller ständigt svassande män, som håller upp dörrar för dig och verkar vara snälla; men en vacker kvinna tröttnar till slut på allt inställsamt smicker. Tor är stor och ful, det är sant, men han berättar alltid vad han verkligen känner, och krusar och ljuger inte. Han är bara sig själv, och det får Siv att slappna av, och kunna njuta av hans närhet. Dessutom är han praktisk, driftig och snäll emot barn, och Siv känner sig antagligen mycket trygg med Tor, vilket är den stora anledningen till att hon valt just honom. Dessutom är hon också solig, varm och gladlynt som person (hon symboliserar ju själva solen – likt ”Sola i Karlstad” ) och kanske finns där också tillfällen – i sovrummet, då mest; när hon faktiskt inte vill bli behandlad som en rik och alldeles för fin drottning längre, utan uppskattar lite handgriplig mannakraft och styrka. Det är trots allt inte alltför ovanligt, än idag. Tor är visserligen ofta borta, i Österled och i Jotunheimen, men Siv har alltid kunnat lita på honom, då hon vet att han kommer hem till henne och barnen igen. 
Den danske serietecknaren Peter Madsen skildrade Tor som en burdus klumpeduns och Siv som en klossa till bondkvinna. Detta må ha varit sant när det gäller Tor, men är knappast en rättvisande avbildning av Siv enligt myterna I Oegirsdrikkja eller Lokasenna försöker Siv spela den goda värdinnans och husfruns roll, när Frigg och Freja inte kan, och slutligen försona Tor med Loke – för vid det laget är deras vänskap som färdkamrater över, och Loke håller på att förvandlas till Tors raka motsats, vilket vi kan se som en metafor för vad som hänt med männen i dagens samhälle. Loke är all perversitets och lögns fader, även om han inte är den kristne djävulen, och såsom varande Eldens gud hatar han mycket riktigt Siv eller Solkvinnan. Han insinuerar i Lokasenna att Siv skulle varit otrogen med honom, vilket ingen bör tro; och smetar till sist in hennes långa blonda hår med tjära, så att det måste klippas av, bara för att förnedra och smutsa ned henne. Som vi vet slutar det så att Siv får ett ännu bättre hår av renaste guld, och blir än mer ärad och älskad av sin omgivning än förut, och så går ärkesmädarens planer om intet. Vi kan också undra litet över Jarnsaxa, hon med Järnsvärdet, en jättekvinna i Jotunheim, som Tor en gång avlade barn med. 
Jarnsaxa och hennes son Mode i den yttersta utmarken, ser Karlavagnen eller Tors vagn på himlen… Jarnsaxa är en av Heimdalls nio mödrar, vilket få har observerat – och eftersom Heimdal är en solgud, eller solen på väg att sjunka i Världshavet, och han är född ur böljor, har man mycket riktigt gissat att Gjalp, Greip och de andra jättekvinnor som fostrade Heimdal, är fjällbäckar eller floder, som rinner ut i oceanen. Peter Madsen i Danmark skildrade Siv som ett huskors, eller en schablonmässig ragata, när episoden med Jarnsaxa slutligen stod klar för Siv, men den bilden tycker jag också är missledande och falsk. 
Antagligen skulle solen för evigt ha gått i moln, och Sifs ädla hjärta skulle ha brustit och krossats, om inte Tor i kraft av sin stora ärlighet inte sagt som det var med en gång – för Tor har just ärlighet, och döljer aldrig något, det är också en av hans stora fördelar – och man vet att Solen, av sin godhet och för sin värmes skull förlät honom, därför att detta med Jarnsaxa bara hände en gång och sedan aldrig mera. Magne uppfotstrade Siv sedan som sin egen son, när han kom för att söka sin egen far, och han var inte något halvtroll, som i de moderna berättelserna. Med Tor fick Siv sonen Mode – som nattgammal räddade sin egen far – Modet att handla, modet att våga är alltid sådant – och dottern Trud eller styrka, som på ryska betyder ”svårighet” – Trudnoj är ju det ryska ordet för svår, bekymmersam, som i romantiteln ”Trudnoj byt Bogom” eller ”det är svårt att vara en gud” Freja och Siv – populärast bland gudinnorna – rikast, förnämast och även de vackraste – är visserligen väninnor, men i serietidningarnas lättfattliga och förbarnsligade universum är visserligen blonda båda två, men Freja förstår sig på saker, som Siv har mera svårt för – som karlar, till exempel, och hur man lättast besegrar dem. Den konsten behärskar ju Freja till fulländning, och själv har jag fått lära känna många kvinnor, som även liknar henne, men det är en annan historia… 
För egen del känner jag minst ett par, som liknar Tor och Siv, mycket till sätt och utseende. Siv är här intellektuell, och grubblande, men maken ”praktisk” och Thorisk, och en man till att ta i, bygga och snickra samt arbeta och sträva – trots att han egentligen är läkare, och högutbildad. Men så behöver vi män fortast möjligt erkänna Tors krafter i oss själva, och inte förvekligas, sluta slåss eller försöka anta kvinnors skepnad – för män är vi, av Thor är vi, och män skall vi alltid förbli i alla fall.Dundraren (inlägg från 2021-08-13)
Igår föll 34 mm regn under tre timmar på den ort, där jag vanligen vistas. Det var åska i luften, och jag kände på mig att åskan strax skulle slå ned, redan när den första blixten träffade, en kilometer bort. Och det var nog tur, att jag som Hedning fick denna förvarning och tillfälligt sökte skydd för regnet inuti en byggnad. Ett trettiotal personer gjorde inte det, och fick uppleva hur blixten slog ned ungefär 5-6 meter från dem – men dessbättre blev ingen skadad, denna gång.
De flesta personer som träffas av blixtnedslag, överlever dock i nio fall av tio, enligt vad statistik lär visa. I Sverige lär det vara ungefär 5-6 personer varje år som får hög Voltampere genom kroppen, och ändå överlever. Mötet med blixten är ett möte med Tor själv, en epifani, en gudsuppenbarelse, för det finns gudar i naturen, som varje hedning vet. De flesta som träffas av en blixt får också bestående effekter, och i hela Världen lär det vara närmare 24 000 personer som varje år träffas av en blixt – och deras liv blir sig aldrig riktigt likt igen, när de fått en uppenbarelse av naturkrafterna.
Jag har en kollega, som berättade om när en signalist träffades av en blixt, och hans metallförstärkta kängor bokstavligt talat exploderade. Ofta händer det att blixten ”går ut” vid ett metallföremål, eller fötterna. ”Sidoblixtar” och spänningsskillnader i marken kan också leda till ”snuddträff” för de som inte aktar sig i tid.
Nycklar, mynt och andra metallföremål som finns i närheten av en mänsklig kropp kan också hettas upp, och ge svåra brännskador – om inte blodkropparna i kroppens kapillärer förångas och ger upphov till en del intressanta mönster på huden, sk ”Licthenbergska figurer” som denna bild visar – vanligen bildar de också trädliknande eller blixtliknande mönster.
Sådana mönster uppstår redan när man står i närheten av en blixt – en direkt träff kan slita kläderna av en person, förånga vatten eller svett på kroppsytan och ge upphov till ännu värre skador, och ändå finns det dem, som överlevt en direkt träff av blixten ända upp till sju gånger. Bevis finns för att tusentals människor över hela Världen verkligen fått sina liv förändrade av Tors åska, och ändå är de flesta dumma amerikaner och engelsmän, som inte ens inser, att det var Tor som utvalt dem, så att de kunde förändra sina liv.
Vad Tor gör, är stora ting – men som Hedning hade jag alltså tydliga föraningar, och överlevde helt oskadd. Inte ens mina många fiender verkar kunna förgöra mig, när jag har Asa-Tor själv på min sida – så tolkar jag himlens budskap.
SVT rapporterar idag om hur den Frikyrkliga sk ”Ansgarii-Kyrkan” i Jönköping helt utplånades igår och brann ned till grunden till följd av ett blixtnedslag. Ett tydligt tecken bland många, som visar Tors missnöje med Ansgar och Kristendomen – och vem vet – kanske kommer den snart försvinna…
Såhär gick det med Ansgarii-Kyrkan i Jönköping. Den försvann med ett enda hammarslag…
Tor oskyldig till Kyrkbrand (inlägg från 2021-08-21)
Asa-Tor själv är inte skyldig till den totala ödeläggelsen av Ansgarii-kyrkan i Jönköping, enligt vad Polisen i Landet Löfvén nu meddelar. Vad samma Polismakt sade i förra veckan (se bland tidigare inlägg) har nu visat sig vara totalt fel. Något blixtnedslag i området ägde aldrig rum, enligt vad SMHI nu har bekräftat, och det var aldrig någon åska i närområdet.
En boende i trakten har redan meddelat Polisen att ”fyrverkeriliknande smatter” skulle ha hörts från kyrkans tak kort före branden, enligt vad Sveriges radio erfar, men underligt nog är förundersökningen redan nedlagd. På andra sidan motorvägen E4 från Ansgarii-kyrkan räknat ligger ett känt ”multikulturellt” problemområde, ibland även känt som en ”no-go-zon”. Kan det tänkas, att detta rätt unika geografiska läge har med branden att göra, på något sätt ?
Det uppges också, från samma Statsradio, att Polisen själv råkat feltolka sina övervakningsfilmer från området. Därför skulle man ha gått ut med en felaktig kommuniké till media, och beskyllt åskans gud för något, som denne inte gjort – och hur sannolikt kan detta vara, måntro ?
I Juli vandaliserades åter en kyrka i närbelägna Målilla, men märkligt nog lades förundersökningen ned tämligen omedelbart där också – ifall det nu alls är märkligt – Polisen i Landet Löfvén klarar ju i allmänhet inte av mer än att lösa ca 10 % av alla anmälda brott, enligt vad BRÅ, som också är en statlig myndighet själva meddelat.
Vad kan det bero på, så säg ?
Nå, som en ringa hyllning till de frireligiösa krafterna i vårt land, återger vi här den fina texten till Cornelius Wreeswiks fina sång ”Dekadans” ifall någon av våra läsare nu kommer ihåg just den…
Dekadans råder här i vår sockenförsamling
Prästens tös har fått barn med en jazzmusikant.
Vilken chock i vår flock!
Detta gruvliga bud
brakade ned som ett järtecken från Herren Gud.
Prästens tös i Folkets Park! Dekadans, dekadans!
Musikanten han spelade och hon dansade varje dans
och han lockade och han pockade
och han blåste i sin lur
och han fångade prostens dotter, fast man inte vet hur.
Det är självaste Satan som har snärjt dem i sitt garn.
Han har farit i musikanten, detta djävulens barn.
Men att de dansade uti parken
uti fullmånens glans,
det är skam på torra land. Dekadans, dekadans!
Ni har väl hört, kära ni, det är väl allom bekant:
Ingen sann och äkta kristen kan va’ jazzmusikant.
Och att kyrkoherdens dotter
släppt en sådan innanför sin särk,
det är dekadans i tiden, det är djävulens verk.
Dekadant och försoffad är vår ungdom av idag,
och de bryr sig varken om religion eller lag.
Du kan ingenting göra åt ‘et,
nej du har ingen chans,
för det är röta i vårt sekel. Dekadans, dekadans!
Hedniska Tankar 
