Hedniska Tankars Runkurs

Hedniska Tankars Runkurs – del 1: Ur runan (inlägg från 1 Augusti 2018)

 

 

 

”Att arbeta med runorna är inte riskfritt. De är vare sig
harmlösa lyckosymboler eller charmerande åldriga skrivtecken
med magisk symbolik. De är mycket mer än så. Runorna
är Liv och Död, direkt sprungna från Världsträdet.

Sonja Axelsson, svensk författarinna

 

I esoterisk litteratur, både i Sverige och utlandet, brukar man då och då stöta på den Urgermanska, sk ”äldre” runraden med sina 24 tecken. Numera används den ofta till att ”spå” i runor, en ganska tvivelaktig 1900-talsuppfinning, som det finns få eller nästan inga belägg för. Se mina tidigare inlägg i ämnet. Runorna används också som meditations-redskap, i ritualer, för att göra amuletter (företrädesvis i form av sk ”bindrunor”) och mycket annat, som inte alltid motsäger utan snarare kompletterar deras tidigare användning som skrivtecken.

En klassiker från det fjärran 1980-talet som kommit ut i många, tsändigt reviderade upplagor. Bakom pseudonymen Atrid Grimsson döljer sig Jörgen I Eriksson, svensk radiojournalist och en känd schamanist.

Här i Sverige och i Norden utgår nästan alla runmagiker, Asatroende, Schamanister och Esoteriskt verksamma personer från Sigurd Agrells Uthark-teori, och har sedan åtminstone 1980-talet nått mycket goda resultat med den. I motsats till Amerikaner och Engelsmän, som inte kan bruka den 24-typiga runraden rätt, och som tilldelar rikedomsrunan F eller Fä (som i engelskans Fee för avgift, eller latinets pecus för boskap, därav vårt ord ”pengar” ) talvärdet 1, när det inte skulle bli någon rikedomsruna utan det maximala talvärdet 24, har vi svenskar och Nordbor insett att Agrells teori – ofta förlöjligad och hånad utomlands, ”stämmer ovanligt bra” både när det gäller numerologi, talmystik och esoteriska betydelser, som vi ska se i den artikelserie jag nu påbörjar – naturligtvis på en Odens-dag eller en Onsdag, som det ju heter..

Gammal ”bindruna” ur isländsk ”svartkonstbok” från 1600-talet – skyddar enligt uppgift emot svartsjuka och omvärldens hat. Många är uttalat hatiska och fientliga emot dem, som besitter kunskap om den Nordiska kulturen, särskilt nuförtiden…

Agrell utgick i sina teorier från den under tidigt 1900-tal lanserade tanken, att runorna hade uppstått någonstans längs Donau eller på Balkan, där Goterna under 300-talet enligt vår tideräkning kom i kontakt med Romarna, och även blev soldater i den romerska armén. Fynd som Pietroassa-ringen – en runinskrift med texten ”Gutanowi Hailag” – en text som även bildade svenskar av idag kan förstå utan någon större svårighet – trots spekulationer, vet man att den står för ”Det heliga från Goternas Vi” – och sannolikt varit en edsring eller kanske suttit som portring till dörren till ett gudahov. Spjutspetsar från 300-talet hade man också hittat på Agrells tid (1920-talet), och tillsammans med den mystiska Kylverstenen – lagd med skriftsidan nedåt som taksten i en grav, och aldrig avsedd att betraktas av människors ögon – tidiga brakteater och andra inskrifter av magisk karaktär (ord som ooosss eller ”alu alu alu” måste vara skyddsformler, där man fäst stort avseende vid runornas antal – det kom forskningen tidigt på) ansåg sig Sigurd Agrell ha tillräckligt mycket arkeologiska bevis för att lansera sin teori. Många andra teorier om runornas uppkomst har också lanserats under årens lopp, men få av dem kan härledas ur arkeologiskt material.

 

Runorna kan ses som ett ”runhjul” eller en evigt snurrande krets, 2 gånger årets 12 månader till sitt antal – och talet 24 låter sig också tydas som 3 x 8. Runorna är en oktal kod, som Rökstenens chiffer-runor klart utvisar, och oktala koder finns förresten också i dagens datorer..

Utan att förstå att runor är en oktal kod, skulle man aldrig kunnat tyda Rökstenens chiffer-klavar (se överst på stenen)

Agrell ansåg att goter, som utvecklade runskriften, måste varit medvetna om Senantikens talmystik och bokstavsmagi, och att de kanske varit anhängare till Mithraismen och flera andra mysterie-kulter, som praktiserades i Romerska legionsläger. Särskilt i Ur-runan Ur, som betyder Uroxe skulle detta tydligt framträda – Mithras-dyrkarna ansåg ju att en väldig tjur var den första av alla skapade varelser, ungefär som urkon Audumbla i Nordisk Mytologi. Men – utan att föra denna symbolik för långt, skall man minnas att runorna alltid först och främst varit ett skriftsystem. Det faktum att man kunde utnyttja olika tecken som till exempel Ur att också ha sin enskilda betydelse, alltså ”tjur, oxe, ursprung, början” på samma sätt som exempelvis Bjarka runan kunde stå för trädet björk, men också för begreppet kvinna (se kommande inlägg) var bara ytterligare en praktisk vinst i sammanhanget.

Ett av de äldsta arméchiffren i världen, det sk ”Caesars Chiffer” som påstås ha varit uppfunnet av ingen mindre än Julius Caesar själv bygger på att man tänker sig alfabetet eller runorna som just ett ”runhjul” eller en cirkel. Flyttar man denna cirkel ett ”snäpp” eller ”hack” så att man skriver ett B istället för ett A, osv får man världens enklaste chiffer – och det var just så Nordborna gjorde. De skilde mellan en FUTHARK för ”dagliga” eller ”världsliga” inskrifter, och en UTHARK – med första bokstaven förskjuten enligt Caesar-chiffret – för ”magiska” eller ”hemliga” budskap.

 

Man talar idag om ”caesar-rullningar” av vanliga chiffer, ett enkelt sätt att göra mer invecklade teckensystem mer svårlästa. Romarna skrev sina militära meddelanden på långa läder-remsor, sk ”pteryges” som vi också känner igen från runstenarnas ”runslingor” eller sk ”språkband” där tecknen står uppställda i en lång rad, ungefär som på en gammaldags morse-eller teleprinter-remsa. Titta på bilden av Rökstenen ovan !

Nu fanns det en extra finess med de romerska läderremsorna, som goterna säkert också kände till. I militära sammanhang talar man ännu om en Stab, ett ord som kommer ur det gamla ordet ”Stav” som i Runstav, när man menar en ledningsfunktion, särskilt på högre nivå. Romarna läste nämligen sina textmeddelanden på remsorna på tvären och inte på längden, genom att mottagaren skulle linda upp remsan just på sin kommandostav... Hade då inte mottagaren rätt diameter på sin stav, råkade texten i oordning, och istället för ett chiffrerat ”B” eller någon annan bokstav, fick man ett F eller ett helt felaktigt tecken. Sändaren måste alltså känna till vem han skulle skicka meddelandet till (oftast med ryttare och ordonnans) och även om en fiende skulle få tag på meddelandet, måste denna pröva sig fram med en hel serie olika stavar, innan han fick remsornas text att stämma…

Än idag finns det hela staber på central nivå, som behåller de gamla ”Runstavarna” eller ”Befälsstavarna” som hemligt tecken i sin vapensköld. Varför förstår den klurige !

1942 lyckades den svenske matematikern Arne Beurling knäcka koden från tyskarnas hemliga Enigma-maskin, en modern, elektrisk chifferapparat, som byggde på runhjulets princip. Men tyskarna använde inte bara ett hjul med tecken – utan sex stycken serie-kopplade hjul för att ”scrambla” budskapet – ubåts-varianten av Enigma-maskinen hade faktiskt sju hjul… Och vad hade Arne Beurling studerat innan i sitt liv – jo – faktiskt – han hade läst Agrells avhandlingar om antikens siffer- och bokstavsmagi !

Samtidigt med detta höll – vilket torde vara välbekant – den engelske homosexuelle matematikern Alan Turing på att bygga sina tidiga datamaskiner på Bletchley Park i Storbritannien. Men denna operation behövde tusentals anställda, och mycket dyra radiorör i hundratusental för att alls lyckas – Beurling kom, tack vare sina insikter i runornas värld, på svaret två år tidigare !

Arne Beurling – det svenska geniet som knäckte Enigma-koden med matematik – och run-kunskap…

I en av Hávamáls mest centrala strofer, enligt vissa stridsguden Odens egna ord, slår Allfadern själv fast grunderna i det som vi nu kallar lednings- och sambandstjänst, eller vad man egentligen skall ha skrivna alfabeten (som runor) och skriftspråk till:

Veistu, hvé rísta skal?
Veistu, hvé ráða skal?
Veistu, hvé fáa skal?
Veistu, hvé freista skal?
Veistu, hvé biðja skal?
Veistu, hvé blóta skal?
Veistu, hvé senda skal?
Veistu, hvé sóa skal?

– Hávamál, strof 144

”Vet du, hur man rista skall ?
Vet du, hur man råda skall ?
Vet du, hur man undfå skall ?
Vet du, hur man pröva skall ?
Vet du, hur man befalla skall ?
Vet du, hur man blota skall ?
Vet du, hur man sända skall ?
Vet du, hur man slopa skall ?

Soa har av några översatts med sjuda, och andra vill – helt utan belägg för den saken, rent språkhistoriskt – ha det till ”sejda” – men det stämmer inte. Och bidhja, som verb betyder befalla, som i en konungs bud, alltså beordra -ordet har inget alls med kristna böner att göra – och runor kan ju användas för orderskrivning också, liksom för mycket annat. Lika viktigt, sägs det, är att kunna få fram en kontraorder eller ett ”slopande” av budskapet om så behövs – och förstås att sända iväg det – annars kommer det ju ingenstans, och en skrift utan läsare är kort sagt onödig..

Men efter Agrell har det också kommit många andra teorier om runornas uppkomst. En del har gissat på Sydskandinavien, och en kristen galning och fantast vid namn John Troeng har lanserat tanken att det måste vara fråga om nabateiskt-arameiska tecken som romerska soldater av semitiskt ursprung skulle ha fört till Danmark. Några som helst bevis i arkeologisk eller språkhistorisk form för alla de kristna galenskaperna finns inte, och utomlands anser de flesta forskare nu att runorna måste ha uppstått på 300-talet före kristus, och att deras ursprung är att söka i italiska och etruskiska alfabeten.  Man vet nuförtiden också att det finns arkeologiska fynd med runor ända sedan år 150 enligt vår tideräkning, och de fynden kommer just från Alpområdet och Centraleuropa. Det visste man inte på Agrells tid.  Ett arkeologiskt bevis – bland många – utgörs av Negau-hjälmarna, som dock vissa mindre seriösa individer också försökt bortförklara som ”keltiska språkminnen” utan att hitta ett enda keltiskt ord som stämmer med dem, eller några bevis härför.

En av 26 hjälmar från 300 före vår tideräkning. Man påstår att runinskriten på den skulle gjorts år 100AD av en senare ägare, men det är osäkert om man gjort någon metallanalys (ärgad koppar kan avslöja hur gammal inskriften är, och om den är samtida med att bronshjälmen göts)

Att senare runformer ur den på 300-talet slutgiltigt ”kodifierade” 24-typiga äldre runraden har påverkats av norditaliska alfabeten långt före kristus är bevisat ur mer än ett 40-tal arkeologiska fynd…

Nu påstår den ”keltiska” teorins anhängare att det skulle varit präster, inte krigare som bar Negau-hjälmarna, att namnet ”Harigasti” på den mest kända av dem inte skulle betyda Hergest eller med andra ord Härgäst (ett namn som ÄR germanskt, och känt även längre fram i tiden – jämför Hariawist, den germanske hövding som Caesar kallar ”Ariovistus” – Oden själv är just en ”gäst hos många härar” han också ) och att teiva, det ord som står direkt efter namnet på hjälmens ägare, skulle vara avlett av teiwas i betydelsen gud (det syns även i namnet TYR) vilket då skulle betyda, att hjälmen skulle ha tillhört en keltisk präst. Men – varför skulle en kelt använda rent germanska ord, och till på köpet germanernas namn på sina gudar ? Detta kan omöjligt stämma. Jämför samtidigt med formeln ”Ek Hlewagasti horna taidwo” eller ”Jag Lägast gjorde hornet” som står på de berömda Gallehus-hornen. Taidwo, för ”göra” – är idag det tyska verbet ”tun” och har också tidigt inlånats i finskan från svenskan – för i Finland betyder ”taide” än idag ”slöjd, hantverk”

Andra inskriptioner från Negau-hjälmarna lyder Dubni banuabi, vilket man påstår ska betyda ”Dubnos svindödaren” (”bane” är ett germanskt ord, inte ett keltiskt) och ett annat har det rent germanska ortnamnet Karup (nuförtiden en flygplats på Jylland) vilket dessa keltiska teoretiker tycker ”måste” vara en förkortning av en helt okänd keltisk gud vid namn Cerubogios – men det är struntprat, bogus, dålig forskning – för så ”måste” det inte alls vara. Dessutom har vi tonvis med bildbevis för att Negau-hjälmar faktiskt användes i strid (skulpturer och målningar i Etruskiska gravar är bara ett exempel) – och att de antagligen kom till Germanerna som importgods – så antagligen stämmer teorin att runorna utvecklades i Norditalien eller Alpområdet, men slutligen ”ombearbetades” till ett esoteriskt ”lärosystem” med flera bibetydelser av goterna, antagligen vid Donau, ca 300 år senare..

Tacitus skriver i tionde kapitlet av sin ”Germania” på ett berömt ställe, att Germanerna

sönderdela en kvist, som skurits av ett fruktbärande träd,1 i små stavar, och sedan dessa särskilts genom vissa tecken,2 strö de ut dem över ett vitt skynke helt planlöst. Sedan upplyfter, om rådfrågningen sker för det allmännas räkning, statsprästen, om den sker för enskild räkning, familjefadern själv, under bön till gudarna och höjande blicken mot himlen, tre gånger en stav i sänder, och dem som han upplyft tolkar han i enlighet med det förut inristade tecknet. Om de (lotterna) lägga hinder i vägen (för en handlings företagande), så äger ingen rådfrågning om samma sak rum samma dag; om de däremot giva sin tillåtelse, fordras ytterligare bekräftelse genom ännu flera tecken

Man har tolkat detta som om ”tecknen” skulle vara runor – men observera – Tacitus säger INTE att man bara drar en runa, som idag, utan MINST tre, oftast fler än så. Han säger också, att man strör ut flera kvistar – inte bara en kvist – och att detta antingen kan göras av en runklok man, som gör det för statens och det allmännas bästa, eller av en enkel familjefar. Ordet ”runa” förekommer inte i Tacitus text, och skeptiker har därför försökt motbevisa, att den här texten skulle röra runor – men runliknande mönster kan mycket väl tänkas uppkomma, om pinnar eller kvistar till synes på måfå faller till marken.

Titta bara på hur Ur-runan ser ut, och hur den är konstruerad – vad den betyder, vilket ljudvärde den har och även om kopplingen till Uroxar, kan vi läsa i de sk ”runpoemen”, en Norsk, en fornengelsk och en isländsk handskrift, nedskrivna under tidigt 1200-tal, 700-tal och 1400-tal, i helt vitt skilda länder och miljöer. Alltså kan vi vara ganska säkra på att den esoteriska traditionen om runorna är i huvudsak riktig, och att de inte bara för dagens ”runkloka” människor utan också för hedniska hedningar i en hednisk tid hade i stort sett helt samma betydelse.

Dikter och källor bekräftar att UR som i ur-tjur, Audumbla och kanske självaste Särimner alltid kommer FÖRST..

Den romerske poeten Ausonius, från 300-talet, påstås vara den första icke-germanska person, som nämner ordet ”Runa” i skrift. I sin lärodikt ”Mosella” om floden Mosel och allt vad man kan se längs den skriver han ”Barbara fraixines pingatur Runa tabellis” eller ”Den barbariska runan målas på tavlor av ask” som man fått det till. Och han skriver faktiskt målas – inte ”scribere” eller skriva, inte verb som betyder rista – utan bara måla, varför ”soa” med betydelsen koka, sjuda i Havámál är mer rätt än vi tror – man kokade ju Albark för att få röd färg att måla runorna med… Att ask – för spjutskaft, sköldar och hållbara ting – varit ett användbart och åtminstone ibland heligt trädslag, vet vi från Ask och Embla, till exempel – och han skriver mycket riktigt ”tabellis” eller att man ställde runorna liksom i en tabell, alltså räknade deras talvärden – även romarna hade ju tabeller för sina romerska siffror – som ju bestod av bokstäver, som alla vet – så talvärdena bakom runskriften måste ha varit viktiga. Som skribent och författare visste Decimius Magnus Ausonius, som han egentligen hette, helt säkert detta.

 

 

Många undrar idag också om den Stadhagalder eller ”stående galder” som praktiseras på Island är äkta. Till skillnad från ”glimurstadha” eller sätten att positionera sig i Glima, den isländska nationalsporten, finns det inga äldre skriftliga bevis på att människor ställde sig i ställningar, som liknade runor, ifall vi nu inte ska ta hällristningarnas tecken och diverse – som man antagit ” kultstatyer” som ett bevis på att detta faktiskt förekom. Man vet emellertid, att ”stadha” använts för att lära isländska skolbarn det latinska alfabetet, så sent som på 1800-talet, och även om vi saknar de avgörande bevisen, så förekom antagligen run-tecken tecknade med händerna och kroppen långt före tyska mystiker inom det sk ”Armanen-systemet” lanserade sin egen sk ”Runen-Yoga” eller Run-yoga på 1920-talet..

I Graevensvenge i Danmark har man hittat denna sk ”Danserska” i en snörkjol av samma typ som Egtvedt-kvinnan. Båda är från bronsåldern, och ”danserskan” gör en UR-runa med hela kroppen…

Också på många hällbilder finns samma ”UR-språng” från vårt ur-sprung – en skapelse-akt, som för att hälsa solen i dess uppgång ??

 

Vad handsignaler och att ”teckna” runor med hela kroppen nu angår, är det faktiskt inte så konstigt om vår egen Nordiska eller Germanska kultur skulle ha använt dem sedan UR-minnes tid.. Även idag kan man flaggsignalera och semaforera, till exempel – vilket visat sig ett användbart sätt att föra över information över långa avstånd, ifall man inte kan använda ljud, som horn och lurar till exempel, eller rent av avancerad elektronik. Visste ni att ”ta upp oss” vad gäller internationell räddningstjänst och signaler från nödställda till en helikopter, symboliseras med en Gifu-runa, eller ett stort ”X” till exempel ?

I forntidens samhälle hade man inte alltid signalhorn eller lurar med sig, och då kunde enkla symboler – gestaltade med hela kroppen – uppfattas på långa avstånd, och föras vidare i flera led som ”budkavlekedja” ifall man inte hade riktiga runkavlar att förlita sig på…

Nästan ALLA kulturer och religioner på vår Jord har någon gång använt sig av ”heliga tecken och gester” gjorda med händerna. Varför tror vissa fördomsfulla människor då, att just den Nordiska kulturen skulle vara så mycket sämre, och inte kunde göra samma upptäckt alldeles själv ?

Erfarenheten visar, att ”Stadhagalder” fungerar både som gymnastik och mediationshjälpmedel… Andas Ut och gör ett U-ljud !

Ur runan anses ibland utvecklad ur bokstaven alfa, som upp och ned tros vara utvecklad ur hieroglyfen för Aleph eller Alfa, ett tjurhuvud med två horn. Ur ordet Aleph kommer också själva ordet Alfabete. De som inledde runraden med Ur, och inte Fä; visste precis vad de gjorde, och använde ett enkelt knep för att skilja det magiska och andliga bruket av runor från det vanliga användandet av runorna som skrivtecken. Som vi ska se av runornas talvärden och inbördes ordning samt deras betydelse var detta inte alls något slumpvis utformat system, som växt fram under lång tid, utan en mycket medveten handling.

Agrell och andra har påpekat likheten mellan Mithraismens ur-tjur och Audumbla, Urkon, vilken universum skapades ur. Ur-runan som symbol betyder förstås början, gryning, begynnelse eller igångsättande av ett nytt projekt, men en del esoteriker har i den också velat se svårigheter, hinder eller konventioner, en svår början eller något som är trögrörligt, som en oxe. Ur runan står på sätt och vis för utveckling över mycket lång tid, universum och ett tidsförlopp ända sedan urtid, som det står i Eddan, och utveckling på mycket lång sikt, i motsats till alla plötsliga händelser. Edred Thorson ansåg på 1960-talet att den var en sänderuna, och kunde användas som sådan i binderunor. Den står även för kapital och förräntning, långsam tillväxt i motsats till Fä-runan, som har samband med lös egendom och mer föränderliga ting, och som den första runan i runhjulet också återfödelse, en ny början eller antydan om årets cykliska förlopp.

Andra – som Freja Ashwynn – har sett Ur runan som symbol för positiva urkrafter, energi och energisk framåtanda, och kopplat den till den andra av Havamals runverser, den som handlar om goda läkehänder. I denna betydelse betyder ur också livskraft. I de norska och isländska rundikterna associeras ur också med urväder, skare och frost, de droppar ur urgälmerskällan som föll ned i ginnungagap och frös där, och därav har man väl fått tydningen, att ur skulle peka på förstelning… Ord som ursprung, orsak (tyskans ursache) Urväder, och många andra har också med rätt eller orätt kopplats till runan Ur, liksom urkrafter, styrka och Mod, något som det slutande 1800-talets och börjande 1900-talets runforskare ofta betonade i sina tolkningar. I överförde bemärkelse har man också använt Ur till att beteckna början på något storslaget, ett nytt arbetsår, hårt arbete över tid eller uthållighet och tålamod.

Lär er nu förstå, vad Urs ursprung är – och använd runorna rätt – ”Gagnerika för de som är Asarna trogna, men värdelösa för fornsedare, trolls och jättars avföda

 

Hedniska Tankars Runkurs del 2 – Thurs-runan (inlägg från 2 Augusti 2018)

 

ᚦ Þurs vældr kvinna kvillu;
kátr værðr fár af illu.

 

Turs vållar kvinnor kval
missämja kommer av otur

– Ur det Norska Runkvädet, i något fri översättning

 

 

I Utharken, det gamla esoteriska sättet att använda den äldre, 24-typiga runraden – som svenska och  Nordiska runkunniga nästan enbart använt under de sista fyrtio åren, kommer runan Thurs eller Thorn som nummer två. Thursarna är jättar eller resar, Asarnas och Midgårds främsta fiender, och Törnen eller taggar är också en symbol för tvedräkt, eller tvåtalet, som alltid har stått i rak motsats till talet ett, eller endräkten, som i de flesta kulturer hela Världen över fått betyda ursprung eller helhet.

Föga förvånande ser runan också ut som en skarp tagg eller ett törne på en kvist, eller kanske som en klyka eller ett vägskäl uppdelat i två olika vägar, som fästs emot en enkel tvärstav. Amerikaner och andra, som inte förstått att skilja på den världsliga Futharken med Fä runan fört, tror att Thurs-runan skulle vara en Torsruna eller ha med Asarna att göra, fast Asarnas stora tal alltid varit tre (som i Oden, Tor och Frej) och Thurs är själva motsatsen till Asgård, eller Gudarnas värld. Alla människor, som skaffat sig en smula insikt i Utharken, ser att dess numerologiska system är obönhörligt logiskt, och stämmer ovanligt bra, vilket däremot Futharken INTE gör – och därför har de flesta seriösa runkloka i Norden också undvikit det systemet, eller sättet att tälja runornas tal.

Uttryckt ”Tvehövdad Thurs” förekommer redan i Eddan, och används där om jättarna och andra missbildade monster. Thurs uttrycker dualism, motsatser, konflikt och strid, en symbol för det yttersta kaos och kylans krafter. Men dualism kan ibland vara något positivt. Också parförhållanden ser en del som kopplade till denna runa, och ur tvåtalet – de motsatser av Eld och Is, Innanför och Utanför (Midgård respektive Utgård) Mörker och Ljus, Dag och Natt har många kulturer sett som något, som rymmer fröet till en ny syntes.

Redan i antiken fanns det filosofer som räknade med begrepp som Tes, Antites och just Syntes, förresten; av det grekiska ordet för sammansättning. Detta var långt innan Hegel, och den vetenskapsteori som skulle växa fram under 1800-talet, där man föreställde sig att historien och vetenskapens utveckling skulle ständigt gå framåt via ett påstående eller ett samhällssystem som var det ursprungliga (själva tesen) men som senare väckte en motreaktion eller revolution (anti-tesen) och därmed en ny serie påståenden eller ett nytt samhällssystem som bättre motsvarade sanningen eller mänskliga behov (syntes). Också Gudarnas kamp emot Thursarna och Kaos krafter vid Ragnarök, som i sin tur leder till Jordens återfödelse är ett bra exempel på denna princip – för våra förfäder hade redan räknat ut detta helt själva. De behövde ingen Hegel, de behövde ingen Karl Marx.

Också Voluspás skapelseberättelse i Eddan lär ut att ”Aur var Alda, tha ekki var” eller ett korn av materia, som vi kan kalla ör eller grus, ja själva ”uratomen” om man så vill, som uppstod ur Ginnungagap, klövs i två delar. Den moderna fysiken talar om ”Big Bang Teorin” som är ett annat namn för samma sak. ”Ur-universum”, en blandning av kvarkar och subatomära byggstenar existerade bara under bråkdelen av en kort sekund, ”Då icke-vara fanns” säger Voluspá, men så exploderade ur-atomen, och ur den uppstod kyla och värme, innanför och utanför, upp och ned, ja själva världsalltets olika dimensioner. Även Urjätten Ymer – som representerar Syntesen, i motsats till ”Ur-kon” Audumbla, som också är ett slags allegorisk symbol för materiens byggstenar, har kopplats till Thorn-runan.

Som ”Stadhagalder” eller stående gest kan den göras på lite olika sätt – ett sådant visar bilden här ovan, ett annat är att stå med rak kropp (det lodräta strecket i runan) och sedan ”höfter fäst” med ena arrmen, så att axelled, armbågsleden och sedan handen på din höft bildar ”törnet” eller den trekantiga delen av runan. Enkelt – eller hur ?

I sina två intresanta böcker Hagtornsgåtan och Lördagsgåtan har den svenske författaren och amatörforskaren Jan Ekermann lanserat, att Thurs-runan kan vara kopplad till Loke, och alltså vara Lokes runa framför andra, då han som bekant ibland betecknas som alla Thursars far, och själv förvandlade sig till Thursakärringen Thökkr eller Tåkan, alltså dimman och mörkret, och gömde sig i en håla efter dråpet på Balder. Mycket riktigt säger det isländska runpoemet också att:

Þurs er kvenna kvöl
  ok kletta búi
  ok varðrúnar verr.

"Thurs är kvinnas kval, och klippors bo, och mannens vardruna" (skyddsruna).

Loke hamnar också i klipphålan på ön Glyngve, nedanom Hel eller dödsriket, när Asarna slutligen straffar honom för Balders död, och i detta ”klippors bo” får han som bekant ligga tills Ragnarök kommer. ”Mannen” kanske här kan uppfattas som Loke själv, även om det också finns andra anledningar till just det ordvalet. Det isländska runpoemet säger också, att Thur är ”Saturnus Thengill” eller Fursten Saturnus, alltså planeten med samma namn. Jan Ekermann nämner kopplingen Loke-Saturnus-melankoli och kval flera gånger i sina böcker. Loke är ju minst sagt en tve-eggad gestalt, på gott och ont, och Tors raka motsats, även om han i mytens värld ofta befinner sig på resa just tillsammans med Tor.

Runan ha ansetts omistlig vid svart eller skadlig magi, och har av vissa författare angetts som den helt klart farligaste i hela runraden. Andra har kopplat den till det undermedvetna, i motsats till ur-runans medvetna skapelsekraft, och därmed även libido, driftslivet, sexualdriften – som ju också vanligen är en undermedveten kraft i människorna.

Man har också ibland sett den som den tredje av Runatal Havamals strofer, den om härfjättrar, eller förmågan att döva eggjärn och spjut – kanske en annan version av Thurs-runans taggighet. Slutligen kan man koppla den till den ”sömntorn” Brynhild eller Sigdrifa blir stucken med i den äldre Sigurdsagan – också den senare barnsagan om Törnrosa har samma ursprung, och Thurs-runan har därför använts i skadlig, sömngivande magi och dövat mer än svärdseggar, ja också människornas sinnen.

I Egil Skallagrimssons Saga finns ett berömt stycke om hur Egil kommer till en gård i Värmland, där en okunnig bonddräng försöker få en piga att bli kär, med hjälp av en runkavel med tecken, som han lägger under hennes säng. Men hon blir häftigt sjuk istället, kräks och blir liggande i högg feber. Egil ser ögonblickligen felet, och skrapar med sin kniv genast av de skadliga runorna. Då blir pigan frisk och kry med ens, och kan efter några ögonblick stiga upp ur sjuksängen, som om inget hänt. Nu finns det flera teorier om vilka onda runor detta kan ha varit, men många tror; att Thurs-runor eller Thorn-runan kan ha använts i sammanhanget.

”Hindarfjell” eller den eldklippa, där Brynhild eller Brünhilde låg i evig sömn finns på riktigt. Detta är Externsteine i Tyskland, en plats jag själv besökt… Klippan ”Sternewache” vid det skarpa ljuset till höger i bild, sägs vara den plats där Sigurd väckte henne, och hon sjöng ”Sigdrifumál” för människorna.

 

Man kan tänka på myten om Brynhilde på Hindarfjället, eller Törnena som skyddar Törnrosa i barnsagan med samma namn. Thurs kan därför också användas i skydds- och älskogsmagi. Några, slutligen, har kopplat den till Hrugnershjärtat eller Pentagrammet, som nämns i Eddan på tal om Hrungner som tors motståndare, för fem törnen eller thursrunor kan sägas bilda ett pentagram.  Kopplingen till manlig sexdrift och ”kvinnors kval” har också lett till att man i destruktiv kärleksmagi använt den för att vända kvinnors håg, eller charma kvinnor mot deras vilja, men detta är något som varje klok karl och sann skald – likt den ädle Egil – bestämt bör avstå ifrån.

Och Thor själv är kvinnornas och de svagas värn, trollkärringars och Thursars fiende, men de svagas hjälpare.

Var sådan också du, och använd dualismens tvåtal på rätt sätt i dina studier !

Hedniska Tankars Runkurs del 3 – Ansuz eller As-runan (inlägg från 2 Augusti 2018)

ᚩ Os byþ ordfruma ælere spræce,
   wisdomes wraþu ond witena frofur
   and eorla gehwam eadnys ond tohiht. 

Ase är källan till ord i alla språk
Visdomens verk och de klokas skicklighet
och jarlars gamman och var mans glädje.

Ur det angelsaxiska runkvädet från 400-talet

Alla vet vi att tretalet – som anses vara mycket mer harmoniskt än thurs-runans tve-eggade tvåtal – är Asarnas tal, och inte talet fyra som amerikaner och andra olärda tror. Oden, Tor och Frej är de mest berömda Asarnas namn, och i tur och ordning Freja, Frigg och Hel är de mest berömda bland Asynjorna, och representerar kvinnans tre åldrar. Nornorna är tre till antalet, inte fyra.

Urd – som är äldst, följd av Skuld och Verdandi eller blivande, som måste vara den yngsta, givet vad hennes namn faktiskt betyder, även om Snorre skrivit annorlunda i sin prosa-edda. Tretalet, eller de sk gudatriaderna har varit ett heligt begrepp i de flesta indoeuropeiska kulturer enligt flera kända forskare, bland annat Dumezil. Vi har Hades, Poseidon och Zeus i grekisk mytologi, Indra, Shiva och Brahma i Indien, osv. Även för de kristna är tretalet heligt, och på sätt och vis tvåtalets och Thursrunans raka motsats, för där Thurs står för dualism, konflikt och mot varann ställda sidor, anses tretalet vanligen stå för harmoni och balans, som en väl avvägd liksidig triangel. Asgård och Asarnas runa är Thursakraftens absoluta motpol, det uppbyggande och andliga, som pekar emot något högre, men för den skull kanske inte alltid visdom – Atrid Grimsson och andra svenska författare har påpekat att det kan finnas ”för mycket” andlighet för en del personer, som verkar helt frikopplade från det materiella, Midgård eller den här verkligheten, och för dem kan Oss rent av verka negativt, medan dess mening för det mesta och för andra mestadels är av godo och till välsignelse.

Freja Ashwynn i England – en mycket visionär Gydja – har kallat ass för en luftens och talekonstens runa, och kopplar den till Runatal Havamals fjärde strof – av 18 bevarade – där Oden talar om befrielse ur varje trångmål och svårighet, så att bojor brister och faller av händer och fötter.

Alla goda ting är tre, brukar man säga och harmonins tretal är en vanlig symbol till och med för de kristna, och i andra utomeuropeiska kulturer, då kristendomen inte hör till Europa, utan uppstod i Mellersta Östern, ibland semitiska folk. Ansuz – på ren gotiska – eller As, Ase, Ass – runan har stavats på flera olika sätt genom årtusendena liknar inte för inte bokstaven A eller Aleph, som Ur-runan också kan ha utvecklats ur. Men – om nu runorna uppstod i Norditalien eller Alpområdet, som många tror – och som är mest sannolikt – så förklarar det varför denna runa kommer som nummer tre – och inte först – så var det även i en del forntida alfabeten, olikt de semitiska. Vi ser också att Futhark-teorin, som inte skiljer på runor för praktisk eller sekulär användning (alltså runor som skrivtecken) omöjligt kan vara sann, och att runorna inte kan komma från något semitiskt alfabete, där aleph alltid står först.

”oss” enligt armanen-systemet, tidigt 1900-tal

Runan kan tecknas med kroppen på flera olika sätt, vanligast och enklast kanske med kropp och ben som en lodrät stapel, och händer och armar i två raka ”streck” ut från kroppen – under tidigt 1900-tal när ”Run-yoga” var populärt, fanns det dem som ville avbilda runan spegelvänt och teckna den som bilden ovan visar, men det har fallit i glömska.

Ass-runan eller asarunan har av andra benämnts inspirationens runa, en runa för övertalningsförmåga, underhandling, samtal och därmed sammanhängande positiv påverkan av olika slag, eftersom det rör sig om intellektuella resonemang på ett högre och abstraktare plan, snarare än ren övertalning.Tretalet har också i en hel del kulturer räknats som en ”kvinnlig” symbol – hos oss är det tydligast hos de tre Nornorna eller ödesgudinnorna, men Parcerna i det gamla Rom, Moirerna i det antika Grekland och till och med de tre ”Akkorna” eller förmödrarna hos samerna var också alla tre till antalet, varför det inte bara är i den nordiska kulturen man tänkt sig saken så.

De tre Nornorna på en husvägg i det nutida Tyskland

Det gamla engelska runpoemet säger att oss-runan är alla språks upphov, källan till all kunskap, och till gang för alla, och vissa menar att den ska brukas för att försegla brev, överenskommelser, avtal (som inte är handelsmässiga) eller fördrag. Det isländska runpoemet säger att detta är runan för planeten Jupiter, som väl får förstås som Allfader Oden själv, eller åtminstone Odens ursprung innan han fick runorna, för nio eller tre gånger tre är ju annars Odens stora tal, naud-runan eller den runan som just betecknar honom. Det norska runpoemet säger att ass är ett spjut för alla vägar (med andra ord ett högst användbart redskap) men en skida för alla svärd, vilket får uppfattas som ett tecken på dess fredsskapande, skyddande och fredande förmåga. Rent fysiskt ser oss-runan ganska lik ut ett modernt a med snedställda stolpar, och den har sett ut på samma sätt även i den yngre runraden, där runan också har ljudvärdet a, inte att förväxla med det ljudande ur-ljudet ur som i u…

 

Hedniska Tankars Runkurs del 4 – Raidho eller Reid-runan (inlägg från 20 Augusti 20218)

 

Reid eller Raidho är den mest välkända av alla runor i dagens Sverige och Norden, och har ofta kommit att stå som symbol för runskrift överhuvudtaget. Från meteorologernas väderkartor, där R står för Tors åska – riktigt nog – till karttecknet för fornminne, som finns på snart sagt alla nordiska kartor och det gamla tecknet för runmärkt smör, runmärkta ägg och andra livsmedel (där R-runan fortfarande används som en kvalitetsbeteckning) – ja överallt dyker R-runan upp.

Från meteorologernas väderkartor, där TORS ÅSKA ofta syns…

Till Fornminneslagstiftning, som vårt land haft ända sedan 1600-talet…

Och Kvalitetskontroll, för livsmedel som smör, ost och ägg – R-runan genomsyrar hela vår kultur och hela vårt samhälle….

Kanske är det inte att undra på, att Reid runan – Tors runa framför andra – är så välkänd. Tron på Tor, den urstarke, manlige Asaguden, han som försvarar de små och svaga i samhället, har aldrig riktigt dött ut i Sverige. Tyvärr finns det dock många okunniga och okritiska människor utomlands, som har börjat teckna och skriva Tors runa på ett alldeles felaktigt och försvagat sätt, och därför får de också föga framgång i sitt hanterande av runorna, och kan inte göra riktiga bindrunor eller skyddsrunor, till exempel.

Historiskt sett har man nämligen aldrig skrivit R-runan med en kort stapel, inte heller med någon skarp vinkel i själva R:ets övre del, och staplarna i R:et har heller aldrig suttit ihop, tydligen därför att man velat göra en klar skillnad mellan exempelvis Thorn eller Thursrunan eller Kaun, samt Raidho. Runverkets experter som den kände svenske Runologen Mats Källström (som jag skrivit om flera gånger) har allesammans dokumenterat detta.

Här ovan ser vi några exempel från Rökstenen (800-tal) och några medeltida runstensfragment från Spånga utanför Stockholm, som man fann i år. Oavsett om det är den äldre, 24-typiga runraden som vi rör oss med, eller den yngre 16-typiga, så är det faktiskt så att alla historiska exempel man funnit, har en avrundad båge i R:et, lika långa staplar och en ”R-slinga” som inte sitter ihop med huvudstaven.

Varför är detta viktigt att minnas, undrar kanske någon läsare. – Jo, svarar jag. Utan respekt för historia och tradition är vi inte Asatrogna, utan bara nutida klåpare. Om vi verkligen tar seriöst på detta med runorna och deras ”magi” vet vi också, att vi inte ska blanda ihop olika runor på ett oriktigt sätt.

Antag att du verkligen tror på detta med runor, och ska göra en sk ”bindruna” med någons namn, att rista på ett spjutskaft eller något vapen, till exempel, en sk ”amulett” eller än värre – en tatuering (att tatuera sig med runtecken är inte något jag rekommenderar – vill du verkligen märka dig själv med en och samma symbol för resten av livet ? Tänk på att det kan ta överhanden också, och att livet kan förändra sig, mycket snabbare än du någonsin tror…). Vill du då stava fel, eller schabbla och fuska ?

Varianter på bindrunor – men inte vill du väl skriva en konfliktens och motsatsernas Thurs-runa när det skulle vara Reid, Tors beskydd och Tors vagn… ?

Sagorna och myterna varnar oss också från att skriva fel – tänk på vad det stod i Egilssagan om den okunnige drängen i Värmland, som trodde han kunde trolla fram kärlek i en kvinnas hjärta, men istället gjorde henne dödligt sjuk i feber – ifall inte Egil Skallagrimsson själv, den störste av skalder, gripit in den gången, vet man aldrig hur illa det hade kunnat gå. Allt som står på nätet är inte sant, och amerikanska klåpare och new age profeter ska man akta sig för – det finns ingen ”tom” eller 25:e runa, till exempel.

Visserligen finns det också sk ”kortkvistrunor”, eller modernare runalfabeten som Dalrunor och Hälsingerunor – sk stavlösa runor (från respektive svenska landskap) och där har R-runan i och för sig ibland ett annat utseende, men i nordiska inskrifter från hednisk tid ser den faktiskt ut så, som Rune Källström säger. Då är det detta vi ska hålla oss till om vi respekterar vår Nordiska historia och kultur – inget annat ! I Hávamál står också att läsa:

skósmiðr þú verir /né skeftismiðr,/nema þú sjalfum þér séir/:skór er skapaðr illa/eða skaft sé rangt/,þá er þér böls beðit.

Eller, i 126:a strofens senare del, i min egen översättning:

       ”Skosmed ska du aldrig vara / eller skaftsmed / om inte till dig själv du ser / Om skon är illa skapad / eller skaftet snett / Då önskar man ont över dig !”

Själv är bäste dräng, lyder ett svenskt ordspråk, och det är också Tors egen princip.

Den spetsiga vinkeln i R-runan tillkom först i modern typografi. Runan är heller inte förenad i en mittpunkt, utan har en lös båge i R:et

 

Reid eller Raidho är det fjärde runan i Utharken,och betyder mycket riktigt ritt, åktur, resa. Efter Ur-runans ental, Thurs-runans konfliktfyllda tvåtal (som står för trolls och thursars nedbrytande krafter) kommer vi så till Asarnas mer harmoniska tretal, och nu kommer alltså Tor själv med fyrtalet. Runan har alltid kopplats till Tor och hans vagn – en vagn har ju fyra hjul och inte fem, ”femte hjulet under vagnen” är ju ett ordspråk och talesätt, som betyder något alldeles onödigt, som man kan vara utan.

Fyra har numerologiskt sett – i västerländsk tradition – också alltid varit ”materiens tal” eller talet för det materiella, en fyrkant har ju fyra sidor (och att vara ”fyrkantig” innebär att vara bunden till det materiella eller praktiska, vilket också Tor är) man talar om fyra väderstreck, fyra årstider, fyra element, varav världen skulle vara skapad (alltså jord, vatten, eld och luft) och materien har enligt modern fysik fyra aggregationstillstånd, alltså fast form, vätskor, gaser och kärnplasma.

Om tretalet och Assrunan var ett tal för harmonin, och thursa-talet två var ett tal för dualism och konflikt, samt ett det första primtalet eller ur-talet med ur runan Ur, så följer det naturligt och följsamt enligt utharkens system att Reid-runan blir just nummer fyra och inte fem, och vi ser hur bra utharken som system stämmer, medan futharken – med ”runhjulet” skiftat ett snäpp, bara användes för världsliga inskrifter – medan utmarken endast var för magiskt bruk – allt passar bra samman.

Att Raidho kopplats till resor, förändring och förflyttning genom Världen eller tillvaron är kanske inte heller så svårt att förstå – Tor reser ju i sin vagn… En del – som Atreid Grimsson – ser i Reid runan vilja, riktad kraft eller avsikt – allt som har med Tor och hans hammare att göra – guden styrs ju just av sin vilja och avsikt, och kastar hammaren emot jättarna, mycket målmedvetet.

Man skulle kunna säga, att där Ass-runan bara uttrycker harmoni eller vilande kraft, är Reid-runan denna kraft omsatt i praktisk handling. Edred Thorson påökade på 1960-talet att Reid-runans målmedvetna handling också stod för blotande och ritualer, som ju kräva en tydlig avsikt och tydliga förberedelser, samt en viljeyttring eller riktad kraft. Freyja Ashwynn och mer visionära Runexperter har satt den i samband också med ord som Reiter och Ritter på tyska, alltså ryttare och riddare, det handlade subjektet, människans eget jag, eller jagets och självets grundkrafter, för att tala i termer av Jungiansk psykologi. Återigen är det vilja och avsikt, samt förflyttning i den materiella världen som står i centrum – en del har också menat att Reid står för resor över land, mellan Laug och andra vattenrunor betyder resa till sjöss eller över vatten – men då Thor far i luften, kunde moderna människor kanske också tänka sig, att Reid är långväga resa, färd genom livet, förflyttning med flyg.

I Runatal Hávamáls säger Oden själv mycket riktigt följande:

Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven

(149:e strofen, i Erik Brates klassiska öveersättning)

Här handlar runan om befrielse, av ett slag som kommer likt en åsk-knall, ja Tors egen frigörande kraft – ett annat sätt att tolka begreppet ”resa” eller ”färd”.

När det gäller det man kallar Stadhagalder – eller att teckna runorna med händerna eller kroppen – finns det som sagt inga historiska belägg från hednisk tid, men i sentida uppteckningar från Island skall detta ha förekommit, säger en del. Med tanke på att nästan alla andra kulturer, Världen över, verkligen haft olika symboliska eller religiösa gester som utförts med händerna eller kroppen, torde det inte finnas något som hindrar det – och på Island lär man i modern tid ha lärt ut alfabetets bokstäver med liknande metoder.

Det enklaste (och bästa !) sättet att teckna en Reid-runa är att stå med högra armen i ”höfter fäst” position, och armbågen i 45 graders vinkel, medan den vänstra armen hålls tätt intill kroppen, och höger ben sträcks ut – också i 45 graders vinkel – så att det bildar den snedställda stapeln längst ned i R:et. Ett annat sätt förordades av tyska auktoriteter inom egenpåhittad ”Run-yoga” under 1910-talet..

 

Några har sett Reid runan också symbol för andliga resor, till underjorden, Jotunheim eller Asgård, och kallat den för en av utharkens mest undervärderade runor, samt ansett att den också skulle syfta på övergångsriter, som övergång från ungdom till vuxenhet, begravning, flyttning, byte av arbete och bostad etc,men detta är fria associationer, som har intet eller föga stöd i de runverser på Anglosaxiska, och från det Norröna Island och Norge som vi har bevarade, och där vi kan lära oss varje runas traditionella betydelse, samstämmigt från tre olika källor, tre olika tider och tre olika länder – fast alla dessa källor säger samma sak. 

Alla talar de om ritt, resor ryttare och i det engelska fallet även råd, i konkret bemärkelse – allt handlar om de existensiella begrepp vi skulle kalla i-världen-varo, resor i det materiella och faktiska, samt avsikt och vilja. Man har också ofta ansett, att Utharkens första runor är grundkrafter i tillvaron, asgårds aett, de åtta följande krafter och företeelser i Midgård, de åtta sista översinnliga eller andliga krafter i andra världar – med Reid börjar vi närma oss Midgård och den materiella sfären, och numerologiskt sett kan vi också erinra oss att 4 x 2 = 8, 4 x 4 = 16, 2 x 3 x 4 = 24 osv, när vi talar om andra runor – Tors runa har som vi ser stor betydelse, och går igen överallt. För övrigt är ju också 2 x 2 = 4 och ingenting annat, Thurs-runans kraft upphöjd med sig själv blir till Thor – alla thursars och trolls svurne fiende och store besegrare !

Hell Thor – och teckna hans runa på rätt sätt !

”Kunskap är gagnrik för Asar och Människors söner, men gagnlös och utan värde för Trolls och Jättars släkten…!”

Hedniska Tankars Runkurs del 5 – Sken eller Kaun-runan (inlägg från 30 Augusti 2018)

 

Runan Kaun eller Kaunan på Proto-Germanska är etymologiskt eller språkhistoriskt sett samma ord som vårt svenska ”sken” och den kan också  tydas som ”brand” (både i betydelsen fackla eller eld, eller ”brand” = inflammation, feber) vilket inte har undgått någon tolkare redan när den isländska, angelsaxiska och norska runstroferna skrevs – dessa förklarar ju varje runas betydelse i Utharken, det esoteriska system som vi får hålla skilt från runornas ordinarie användning som skriftspråk.

Kaun er barna böl
ok bardaga
ok holdfúa hús.
flagella konungr.

säger den isländska runversen – eller med andra ord. ”Sken är ont för barn och sjukdomsdagar, men må hållas i hus – Koungars gissel”. Här visas tydligt runans betydelse av eld eller brand, på gott och på ont. ”Bränt barn skyr elden” är än idag ett ofta citerat svenskt ordspråk, och den episod ur Egil Skallagrimssons Saga, där den runkunnige skalden besöker Värmland och hindrar en okunnig klåpare från att orsaka feber istället för att tända en kärlekslåga, har jag redan berört i tidigare delar av denna Runskola. Att Elden är ”Håll-fä” i hus, eller med andra ord en lös egendom som inte bör fattas i hus och gårdar, inser man lätt. (”Fä” betyder ju just lös egendom) Utan eld ingen belysning eller upplysning, ingen matlagning och ingen värme. Elden var livsviktig för Nordborna, även om den i form av vådeld eller eldsvåda kunde få konungar att brännas inne, och förhärja ett helt land, om det ville sig illa. Det har vi också alla tydligt fått se i år, inte minst under sommarens händelser i skogar, städer och förorter.

Eld är bäst, för människornas barn” står det i Havámál, och i gamla tider skilde man noga på den goda elden, som hade Heimdall (”ljuset i alla världar”) till Gud, och den förhärjande Loke, själva sinnebilden för vådelden och den meningslösa förstörelsen. Just Lokes ansikte har vi fått se mycket av, den sista tiden – han är inte för inte lögnens fader – men Kaun har mera satts i samband med just Heimdall som den goda eldens gud, den store väktaren vid Bifrosts krön, som vaktar Valhallsporten och håller ett öga på människornas värld, trots allt.. ”I sista timmen får de svenske hjälpen – sällan ska de nå henne förr ” skrev en gång en svensk Nobelpristagare. Man har också tolkat runan – vars talvärde är fem, inte sex – som en udd av en femuddig stjärna – alltså en del av ett pentagram – som ju också har just fem spetsar

Att himlens stjärnor, som också är ett slags bloss eller bränder satts i samband med Kaun-runan är inte så konstigt, lika lite som det faktum att fem är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt eller siffran ett, vilket förr ansågs som särskilt ”magiskt” och fascinerade de matematiskt intresserade. Den runske och lärde ser lätt också, att Kaun-runan är talet två (Thursarnas och Dualismens tvåtal) plus Asarnas och Harmonins tre-tal, alltså ett slags sinnebild för de energier, som styr i kosmos. Redan under 1600-talet insåg Bureus och andra tidiga runologer att Kaun- eller Ken-runans utseende skiftat över tiden, och att den senare utvecklades till K-runan i den yngre 16-typiga Futharken, som ju alltid ”bara” använts för skrift, och sällan eller aldrig för magiska eller esoteriska syften.

Kaun-runan uttalades alltid som ett ”hårt” K-ljud, även under äldsta tid. I Litauen, vårt nära grannland, ligger staden Kaunas, som under lång tid var det landets huvudstad. Litauen blev kristet först på 1460-talet som alla vet, och var det land som längst förblev hedniskt i hela Europa. Gång på gång hotade Tyska Orden och de kristna Kaunas med brand, ödeläggelse och förslavande av alla dess invånare, men gång efter annan vann de tappra, beslutsamma och kloka hedningarna. I dagens katolska Litauen vet ingen längre, varifrån Kaunas fått sitt namn.

Etymologer i Lettland har satt samman en fiktiv historia om att stadens namn skulle komma från ett lettiskt ord som betyder ”att skämmas” ( Proto-Baltic *kaunas, from Proto-Indo-European *kau-no-s, from the stem *kaw ) men de hedningar, som ännu finns på platsen vet bättre. Bakom en av de katolska kyrkorna i dess gamla stad står ännu Åskguden Perkunas monument, han som är Perun för Ryssarna, Perkele för Finnarna, Horagalles för nordsamerna, Thore-karl för sydsamerna och Thor, Tor eller Donar, ursprungligen Thunharaz för oss germaner. Själv har jag förstås också varit på platsen, som den goda hedning jag är – och från Perkunas-statyn kan man tydligt se, att sammanflödet mellan de två floderna Neris och Nemunas (eller Njemen) faktiskt ser ut just som en gigantisk Kaun-runa.

Att Kaunas kartbild er ut som en gigantisk Kaun-runa är nog ingen tillfällighet – den gamla hednaborgen och Perkunas eld-tempel var placerat just vid flodernas möte..

Själv tror jag mycket mer på den förklaringen, att Kaunas namn kommer av Kaun-runan, eftersom staden bevisligen lär ha grundats på 300-talet, då runorna var kända också i norra Polen och vid Weichsels utlopp. Därifrån kan de mycket väl ha spritts med Svear och Gutar, långt in i Baltikum och på de ryska floderna – en trafik som fortsatte långt fram i tiden.

Vid artonhundratalets slut kopplade en del tyska runmagiker samman Kaun-runan med antingen Eken eller Furan, samt även Surt och Muspelheims makter, som Heimdalls och den goda eldens motsats. Vad det ledde till, och vad sådan destruktiv magi alltid för, fick vi se senare under 1900-talet – men så går det ju alltid som det går, för Lokes och ”Rökkatrons” alltmer fåtaliga tillbedjare.

Att törved och furustickor har sin användning som bloss och facklor, vet varje svensk, så visst finns det en ordnad tanke och ett system bakom att tänka sig varje runa kopplad till ett visst träslag. Då den betyder fackla och något som skiner, betyder den också budskap, signal, meddelande, brev och liknande. Om ur är den själva skapande urkraften, är Ken mycket mera riktad energi och kraft, som utstrålar från en punkt, och kan också användas för att betyda konst, skapande verksamhet, slöjd, målinriktat arbete och så vidare, på ett helt annat och mera specificerat sätt än Ur-runans kaoskraft, och somliga har också linkat den till ordet känna, i betydelsen kunna, förstå och inse, vilket är ett annat uttryck för Kens målinriktade, skapande kraft. En del – band annat den tyske runforskaren Rudolf Gorsleben – har också tolkat den som den första av Frejas runor, en symbol för själva könsdriften, men den har i det avseendet inte fått något bestämt mål, som i de följande runorna Gifu eller Wynjo. Han har till och med försökt härledda Kaun från kona, kvinna, vilket är omöjligt rent språkhistoriskt.

Heimdalls goda gåvor till mänskligheten – målning av Nils Asplund i Göteborgs Högskola

Själv anser jag fortfarande, att Sken eller Kaun bör kopplas till Heimdall, främst av alla, och att det är himlavalvets krafter vi bör se i Kaun, snarare än Surts förhärjande eld. Uppbyggnad, lag och ordning – inte kaos eller anarki. Vissa esoteriker, exempelvis pseudonymen Atreid Grimsson, har gått ett steg längre och försökt koppla runan till indiska föreställningar om Kundalini, den inre hetta som rör sig från könet längs ryggraden och till människans hjärna. Man skulle kunna säga, att Ken eller Kaun inte bara betyder värme och ljus, utan också skapande kraft omsatt i materien, men att tro på Grimssons new age-teoretiserande, skulle föra alldeles för långt. Andra esoteriker, exempelvis Edred Thorsson borta i USA på 1960-talet, fann tillräckligt stort innehåll och mening i runans Nordiska och Germanska ursprung, och så gör även jag. Jag är inte synkretist, blir det aldrig heller.

Sida ur ”A Handbook of Rune Magic” – mitt ex köptes på anrika Shamballa Bookstores, Berkely, California USA då jag var 16 år gammal – men jag behöver inga new age bokhandlare, numera. Innehållet i böcker som dessa, memorerade jag redan vid tidig ålder. Jag har gått genom alla världar, och jag talar mångahanda språk.

Vad vi kallar ”Stadhagalder” eller stående galder, alltså att ”semaforera” runor med hela kroppen – ett effektivt sätt att signalera eller bokstavera runorna över stora avstånd, praktiseras ännu på Island, och enligt vissa på Färeöarna dessutom. Även i Naturen förekommer det, som synes – och om också en Isbjörn kan teckna en kaun-runa, varför kan då icke du, käre läsare ?

 

Så – för att sammanfatta, och utan att blanda samman Kauns krafter alltför mycket med Gifu, som är den följande runan i Utharken – den tillhör verkligen Freja, men det gör inte Kaun helt – det är att bortse från Heimdall alltför mycket – så kan Kaun stå för SKEN: Fackla, Ljussken, Stråle, Energi, Upplysning, Budskap, Signal, Meddelande, Konst, Hantverk – och därvid får det bli.

Ordhom skipta thu skalt aldregi medh osvinna apa” står det mycket riktigt, i Hávamáls 124:e strof.  Och Alfabetets Användning, Anar Aporna Aldrig….

Kaun ingår också i en hel del bindrunor, som synes. Men tänk igenom dem noga, och gör dem aldrig på fri hand, som här. För EFTERAPNINGAR varnas !

 

Hedniska Tankars Runkurs (6) – Gifu eller Gåvorunan (5 September 2018)

Gåva kräver att gengåva gives !

  • Ur Hávamál

Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.”

Hávamál, 52 strofen

I min översättning:

Mycket av något
skall man inte giva,
ofta köper sig lite lov
med halva brödet
och halva karet
fick jag mig en frände

 

 

Gifu eller Gåvorunan är konstruerad ur två Kaun-runor vända mot varandra – den symboliserar förening och utbyte av alla slag

Gåvorunan, Gebo på gotiska eller Gifu på Norröna, är den sjätte runan i Utharken, och består numerologiskt sett mycket riktigt av motsatsernas tvåtal, multiplicerat med Asarnas och Harmonins tretal. Utan kunskap om detta förhållande, kan runans rätta mening och innebörd aldrig förstås på rätt sätt – jämför också med vad jag skrivit om de tidigare runorna och deras numerologiska sammanhang. Två gånger sex blir tolv, Pertha-runans tal, och som vi ska se erinrar denna runa också om en ”isärdragen” Gifu-runa, som också kan förstås och symboliseras som två Sken eller Kaun runor vända mot varandra, med en gemensam spets eller mötespunkt – det är förstås ingen slump utan en fullt medveten handling av runradens skapare, han som ”Runor ropade och tog” och vars dag det är idag, för detta skrivs på en Onsdag.

 

 

Tre gånger sex, i sin tur, är Hästrunan Ehs tal (alltså Asarnas tal gånger gåvans tal – hästen sågs ju som en gåva från Asarna) eller arton, och fyra – materiens tal – multiplicerat med Gifu-runan, ger oss Rikedomsrunan Fä – alltså ”materiella gåvor” med andra ord – eller just rikedomar. Ni ser hur bra allt detta stämmer, och passar samman. Man måste inse att runorna inte är något slumpvis sammansatt system, eller en massa esoteriska symboler som har blandats samman ”huller om buller” som många felaktigt tror – allt har gjorts som en ”oktal kod” (ja, den äldre runraden är också indelad i tre ”aettir” eller ätter om åtta runor vardera) eller med en mycket målmedveten tanke bakom alltsammans.

Man har påstått att Gåvorunan skulle vara den första av Frejas runor, men jag ser för min del mycket av Odens eller Sejdens kraft i denna runa, även om allt det som Oden står för mera kommer fram i andra runor, som vi skall lära oss sedan. Vad gäller Gåvor och Givande finns det dem, som har skrivit långa och insiktsfulla artiklar om Gifu-runan och dess kraft. Man har till och med associerat de ”Gammanrunor” eller Glädjerunor som nämns i Sigdrifumál och på andra ställen med Gåvorunan, och tänkt sig att Sigdrifa eller Brynhild skall ha lärt ut dem till Sigurd, Fafnes bane, när de två förenades rent fysiskt på ”Hindarfjället”. Traditioner finns om det märkliga ”stjärnobservatoriet”, den allra högsta av de mäktiga kalkstensklipporna vid Externsteine i Tyskland (ortnamnet syftade ursprungligen på vassa, spetsiga stenar, snarare än bokstaven ”X”) där män och kvinnor skall ha legat nakna tillsammans under stjärnorna, och förenats i en lång, givande glädjeakt lika god som någon Freja själv har att erbjuda de som är ovanligt lyckligt lottade…

Det må nu vara hur det vill och kan med denna sak, men på Walphurgisnacht har det hänt att man fortfarande tänder eldar – liknande det stängsel av eld som en gång omgav Brynhilde (kanske en symbolisk gestaltning av Kaun eller Sken-runans kraft – Sigurd kom ju dit via ”Reid”) och platsen i sig är alldeles förtjusande att vila på – det kan jag och en annan person intyga för er allihop, fast vad hon heter, säger jag inte..  Nåja – somliga – en tradition som hållit i sig ända sedan artonhundratalet – har som de tyska runmagikerna och esoterikerna tänkt sig att förebilderna till Völsungasagans och enare Nibelungelieds kärlekspar alltså verkligen utfört vissa riter tillsammans just här, och det ”på riktigt” efter vad jag själv alltså kan berätta.

”Veten i än, eller vad” ?

 

Runan anses också stå för offervilja, lojalitet och kärlek i allmänhet, inte alls bara kärlek enbart på det sexuella planet, och en del svenska Runmagiker som Atreid Grimsson har noterat, att även om Gifu oftast står för positiva saker som gåvor av olika slag, visad vänlighet emot främlingar eller närstående, så kan offerviljan och strävan efter harmoni som runan uttrycker ibland drivas en smula för långt, och leda till onödiga offer. Självfallet bör man vara givmild och visa kärlek, men visar vi kärlek och givmildhet åt fel personer, som inte har förstånd att ta vara på gåvorna eller alls uppskatta dem, så går det oss illa, och vi råkar kanske i så fall ut för att slösa bort det bästa vi har på ovärdiga människor, och sådana som ingenting begriper…

Det där med kärleken eller gåvornas livgivande kraft är inte alltid så enkelt, som man ibland kan frestas att tro…

Andra har associerat Gifu till mer konkreta gåvor typ frukt och äpplen, vilket ju är aktuellt just vid denna årstid, men undvikit att koppla den till skörd i betydelsen årsväxt, eftersom man då kommer in mera på Jara, den elfte runan och dess användningsområde. Träd och rötter har också associerats till runan (om man så vill, kan ju ”krysset” tolkas som en trädstam sedd rakt uppifrån, ovanför trädets krona) och en hel del illustratörer har också genom åren utvecklat detta tema.

I Runatal Hávamáls syftar Oden direkt på Gifus koppling till rötter, och medel från växtriket på gott och ont, då han säger:

Þat kann ek it sétta: /ef mik særir þegná vrótum /hrás viðar,ok þann /haler mik heifta kveðr, /þann eta mein heldr en mik.

Eller, i min egen översättning till modern svenska:

Det kan jag för det sjätte – Om en thegn vill såra mig, med ristat på trädens rötter, och då man mig skada kväder – Det ska skada honom, hellre än mig !

Thegn betyder furste, som i skaldeuttrycket ”Manna Thengil” – männens furste eller ledare, men också en runkunnig kämpe – och Gifu runan uppfattades som vi ser inte bara som något helt oskyldigt, kanske därför att den av naturliga skäl var vanlig i bindrunor – att rita ett enkelt kryss, och sen sätta onda runor runt om, kunde ju duga som en amatörmässig förbannelse. Vanligare är dock Gifu runans användning i bindrunor förr kärleksmagi, och en mycket enkel sådan, kan ni få lära er här:

Här ser ni Sken-runan, med talvärdet 5, ihopsatt med både Reid (talvärde 4) och Gifu (talvärde 6) samt – den har ni inte lärt er än – Wynjo-eller glädjerunan, den andra av Frejas runor – med talvärdet 7 – sammanlagt får vi alltså 22 – vilket inte för inte är Ing-runan eller Frejs tal redan namnet ”Ing-rid” betyder ju en kvinna som rider på en Ing – och vad det är för något, förstår nog de flesta vuxna kvinnor – för detta med runor är inget för småttingar, spenabarn eller dess vederlikar.

Gåvan som Gifu uttrycker, kan också vara begåvning eller kunskap, eller en symbol för allt det goda i livet, som vi oftast associerar med Freja – skönhet, glädje, kroppslig begåvning och mycket mer. I Runatal havamals talar Oden om en stor hemlighet i den artonde strofen (3 x 6 = 18), som han inte lär ut till någon annan än den han håller i sina armar, eller sin syster – som av några forskare antagits vara just Freja.

Havamal talar mycket ofta om gåvor, och framställer det nästan som ett krav att ge gåvor till nya och avlägsna vänner, som finns i främmande land. Det sägs också av Oden att även en liten gåva eller blygsam hjälp kan ge stora välsignelser, och också en dryck vatten och en halv kaka bröd kan leda till en livslång vänskap, om vi får tro Havamals ord. Freja Ashwynn och andra har mediterat över Gifus betydelse för att ”sända” eller ”slopa”, dvs snarare offra än ge, och ser många hemligheter förborgade här – kanske är en gåva bäst, när den är precis lagom stor, och man varken offrar för mycket eller litet, även om det också finns nödvändiga offer.

Gudarna och naturen runt omkring oss ger oss ofta mycket och i överflöd, men för oss människor – med våra begränsningar – är det svårare att offra allt..Runan anses stå för balans, men dess X-form har av vissa tolkats som ett djur eller ett slaktoffer, med utbredda ben och armar – i Tyskland har runan använts som en gränsmarkering, eller utanpå fasader i korsvirkeshus – och järnvägsövergångar, där man bör sakta farten och passerar en gräns, utmärks ännu med ett kryss, liksom leder i fjällen och liknande, även om det kan vara en (meningsfull) tillfällighet. En del språkforskare har också velat se ordet ghabolo, för klyfta, klyka, gavel i ordroten för Gifu. ”Gåva kräver att gengåva gives” är ett ofta citerat ordspråk, och den fornengelska runversen – som nämner Gifu betonar gåvors betydelse för prestige och anseende, som det var i gamla tider.

Andra esoteriker har i Gifu sett Hinduernas ”Kundalini” eller ”ormkraften” – den stigande kraft, som från könet fortplantar sig uppåt längs människans ryggrad, likt DNA:s dubbelspiral, och även våra Gener och vårt ursprung är ju en gåva, som vi får alldeles gratis från våra föräldrar, förmödrar och förfäder. Kanhända är detta att drivaa symboliken alldeles för långt för en del, men många ser här en klar koppling. Vad gäller Stadhagalder, eller sk ”Stående Galder” – närbesläktat med kroppsställningar i ”Stav” och mycket annat jag inte skall gå in på här, har man i alla tider enkelt gestaltat X eller Gifu på följande sätt:

I moderna sammanhang har denna ”gest” fått en helt ny betydelse – I de flesta arméer betyder den här ”signalen” ett nödanrop till flyg eller helikopter, med innebörden ”plocka upp oss” vilket ju på sätt och vis är ett annat sätt att anropa Freja och hennes Valkyrior – Vanernas dis är ju alla Valkyriors drottning…

Andra, enkla ”stadha” har praktiserats ibland – korslagda armar, ovanför huvudet eller framför bröstet, ibland kombinerat med en enkel välsignelse-gest med handflatorna – har varit vanligt i en del esoteriska samfund utomlands, enligt vad jag kan försäkra er – men det här närmar sig ”solis sacerdotilis” – endast för de invigda…

Särimner vet svaret, och Särimners Sanning Segrar – helt enkelt – men håll med om att Gåvorunan är en fascinerande runa..

Hedniska Tankars Runkurs (7) – Wynjo eller Glädjerunan (inlägg från 13 September 2018)

 

Efter Gifu-runan eller Gåvo-runan (se föregående del) kommer mycket riktigt runan Wynja eller Glädjerunan som den sjunde. Man brukar beteckna den som den andra av Frejas båda runor, och som vi snart skall se finns det faktiskt logiska kopplingar eller en lång tradition från väldigt många kulturer som förklarar, hur man kan koppla ihop begrepp som en Kärlekens, men också Krigets gudinna med siffran sju på det här viset – även om allt detta inte är uppenbarat för de som inte insett runornas hemlighet, och inget vet eller kan om det som kallas ”esoterica” eller den fördolda kunskapens väg genom allt västerländskt vetande…

Runan Wynja ser ut som en Kaun-runa, alltså ”Sken” eller brandens och eldskenets runa upphissad på en lång stång eller en ”runstav” med en vimpel på, ett ganska enkelt och lättförståeligt tecken för glädje, så gott som något – eftersom många runor vid närmare eftertanke är ideogram, likaväl som bokstäver. I vanlig skrift, eller enkel användning står de liksom bokstäver bara för enkla språkljud, sant nog – men de har också betydelsen av hela ord, liksom Madr- eller Man-runan kan stå för begreppet ”Man” i motsats till kvinna, ”Laug” faktiskt betyder ”vattendrag” på norröna, ”Hagal” runan för bokstaven H ser de facto ut som ett hagelkorn, med åtta taggar och dess tal är just åtta – som vi också ska få se.

Språkhistoriker har kopplat den till wonne, det moderna tyska ordet för ”åtrå”, liksom det svenska ”vän” i betydelsen ljuv, men också ”vän” som i vänlig, och även det danska begreppet yndig, alltså ljuvlig, frodig och storbystad ( ”hun er en yndig pige” säger man i Danmark) och yndling, synonymt med älskling, hör också hit, enligt etymologerna. Alltsammans tydliga Freja-egenskaper, som synes. I den Angelsaxiska runraden ska den heta Wynn, med synonym betydelse till vårt vän och överallt har den använts för att representera ett mjukt v-ljud, alltså gränsande till W, även om den till slut – in emot medeltiden på engelsk botten – felaktigt kommit att användas för bokstaven P.

Andra har tänkt sig att runan skulle ha uppstått inte ur en vimpel, men väl en traditionell Nordisk vindflöjel, lik Söderala-Flöjeln från Hälsingland, detta hedniska fynd, som hittades i en kristen kyrka, men en gång helt säkert prydde fören på ett Vikingaskepp, eftersom sådana avbildningar av skeppsstävar faktiskt hittats, bland annat i Norska Bergen.

Men siffran sju – var kommer den in i bilden ? Gestalt-psykologer, som undersökt sakens betydelse, har förstås som vi andra lagt märke till att sjuan är ett primtal, liksom siffran fem, och därför har mycket stor betydelse i nästan alla kulturers mytologi. Ända sedan sumererna, 4000 år före kristus, har man talat om ”sjunde himlen” som den sfär där Ishtar, en kärlekens och krigets gudinna, vars blotta namn betyder ”stjärna” tänks befinna sig – och ”i sjunde himlen” är ett uttryck för glädje, som till och med finns i Islam. Vi har fortfarande en sjudagars-vecka av precis samma anledning – sumeriska astronomer uppfann alltsammans – och Ishtar-Aster-Star-Stern-Stjärne-Stjärna vandrade redan tidigt in i de Indoeuropeiska språken när vad som långt senare skulle bli Germaner och till och med Nordgermanska folk fortfarande fanns i centrala Asien.

Människokraniet har sju portar för sinnena, som fungerar som input-organ till den mänskliga hjärnan. Vi har två öron, två ögon, två näsborrar och en mun, som ni säkert kan konstatera allihop, ifall ni inte är harmynta missfoster allesammans. Vi har faktiskt sju sinnen, och inte fem – som många har fått för sig genom medeltidens kristna. Vi har hörsel, syn, smak, lukt, känsel och ett sjätte sinne (som inte är vansinnet) utan det temporal-spatiala sinnet – alltså den förmåga, som får oss att veta exakt var i grannskapet vi är, helt utan att behöva läsa en karta, kombinerat med vår tidsuppfattning – som vi har också utan solljus, och även i ett totalt mörkt rum -och förutom det ett sjunde sinne, som är balansen, eller ”gravitations-sinnet” som ju sitter i innerörat, och de tre båggångarna, och med vars hjälp vi kan skilja upp från ned, och veta var våra armar och ben befinner sig i relation till resten av kroppen, vilket vi kan veta också i totalt beckmörker under vatten – så länge vi bara har gravitation och inte befinner oss i fritt fall, för världsrymden har vi aldrig varit byggda för..

Filosofen John Locke, som levde på 1700-talet, lär ha föregripit moderna experimentella psykologer och minnesforskare. I sitt banbrytande verk ”essays on human understanding” redogjorde han tydligen för hur han stängde in försökspersoner i en sk ”Camera Obscura” eller ett totalt mörkt rum, och öppnade en liten glugg eller ett fönster – förebilden till ögats lins eller slutaren i en modern kamera – och lät försökspersonerna liksom i blixtbelysning försöka minnas, hur många föremål som låg på ett bord i rummet.

Svaret blev alltid nästan likadant, oberoende av vilket språk försökspersonerna talade. Under bråkdelen av en sekund, kan människohjärnan uppfatta högst sju olika föremål, och särskilja dem från varann, och moderna minnesforskare tror att hjärnans ”arbetsminne” är konstruerat för att arbeta i grupper om sju – för sällsynt intelligenta individer nio – Odens heliga tal – och för de allra dummaste och mest destruktiva av oss Loke-talet, eldens siffra fem…

Men inte nog med det, kära läsare. Pytagoréerna, de lärda greker som utvandrat till Syditalien på 400-talet före kristus och grundat en filosofisk skola där, mycket påverkade av babylonier, egyptier och andra av antikens folkslag – som var inne på helt samma tankegångar – lärde ut att den ”sjunde himlen” fanns på riktigt, utanför de sju planetsfärerna – man trodde ju just då på sju metaller, sju planeter benämnda Solen, Månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus, fast vi idag ersatt Sol och Måne med Uranus och Neptunus istället, samt ogiltigförklarat  Pluto, som inte längre får kallas planet, som bekant. Men – antalet är fortfarande sju. Sju var också det antal mindre gudinnor eller ”Mör” som omgav Freja på Lövjoberget enligt Svipdagsmal, eftersom Eir och ”Aurboda” – av somliga förväxlad med ”Angerboda” – ett helt annat slags varelse som inte har i någon himmel att göra – och medan Pytagoréerna trodde att målet med tillvaron var att förenas med den stora gudinnan i sjunde himlen, till tonerna av ”de sju sfärernas musik” – ett slags osynlig svängning eller vibration i rymden som inget mänskligt öra kunde uppfatta – så lärde sumererna ut att det fanns något som hette ”De sju slöjornas Dans” och som var en ovanligt raffinerad kosmisk strip-tease, som Ishtar själv dansade nere i dödsriket, efter att ha passerat sin syster Ereshkigals eller Hels sju Helvetes-portar, och tagit av sig sju klädesplagg, ett efter ett.

Freja eller Menglöd, samt Svipdag – som John Bauer såg dem 1911

Också Svipdags sökande efter Freja, (eller Shakti – för att tala med Hinduerna ) samt Frejas nedstigande i underjorden, en halvt förlorad myt, som redan Viktor Rydberg berättade i ”studier i Germanisk Mytologi” på sin tid, är en variant på samma berättelse. Läs även Fjölsvinnsmál, får ni se – och märk att ”fjöl” inte betyder vad ni tror, utan hemlig, fördold – som i ett ”hemlighus”…

Nuförtiden lär förstås Naturvetenskapen ut att allt sådant här är meningslöst trams och vidskepelse – eller gör den det ?

Atomernas möjliga ”elektronskal” enligt det periodiska systemet är sju stycken – mera kunde tänkas, men de kan inte existera i ett stabilt universum, utan faller sönder av sig själva.  I verkligheten finns förstås inga ”skal” runt en ”atom” utan bara elektronmoln, alltså sfärer som går att sannolikhetsberäkna mycket ungefärligt, eftersom det inte går att lägesbestämma elektroner alls.

Den moderna ”strängteorin” om kosmos minsta, sub-atomära partiklar, alltså de sk ”supersträngarna” lär ut, att det finns totalt tio geometriska dimensioner i Världsalltet. (Observera att tiden INTE är en geometrisk dimension, och INTE alls den fjärde dimensionen, som en del new age sludderpellar får det hela till) Dvs, utöver de tre dimensioner som vi människor kan se eller varsebli, finns det exakt sju – liksom de sju sfärernas himmelska musik hos Pytagoréerna – som vi inte ser… Bara en kosmisk slump, ett rent sammanträffande,, en osannolik liten likhet som vi alla förstår…något annat kan det ju inte vara…eller….

Redan Pytagoréerna hade sin egen ”sträng-teori”…

Visst, nu finns det fysiker som säger – likt Stephen Hawking om det namnet är bekant – att teorin om supersträngar bara är båg, ljug och nys, och att det inte finns en ”unified field theory” som kan förklara livet, universum eller alltihop. Men Musikteoretikerna, som undersökt saken, ger Pytagoréerna rätt på en annan punkt. Om musiken är en av de sju sköna konsterna, sju stora humanistiska universitetsämnen lärdes ut redan på medeltiden, (alltså grammatik, logik och retorik, som behövs för att alls kunna tänka och uttrycka sig, plus geometri, musik, astronomi och matematik – de antika filosofernas och run-mästarnas specialiteter) samt sju kardinaldygder (se Odens galdrar för krigarna i Runatal Havamals, en variant på samma sak) samt sju dödssynder som också uttrycker glädje på sitt lilla vis (om du gillar rajtan-tajtan) och allt detta handlar om olika glädje-uttryck, samt uttryck för mänskligt vetande och beteende i Wynjo-runans tecken (häri ligger den stora hemligheten) så kan det kanske intressera, att man tänkt sig att Världens äldsta musikinstrument, precis som dagens do-re-mi-fa-la-so-ti – faktiskt bygger på en sjutons-skala.

Det har på fullt allvar föreslagits, att till och med Neanderthalarna, för 55 000 år sedan, spelade musik på benflöjter, som opererar med en sjutons, diatonisk skala, som det heter.

”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik” ansåg Lill Lindfors. Det visste Neanderthalarna redan för 55 000 år sen – och gjorde flöjter av unga grottbjörnars lårben, efter en modern sjutoners skala…

 

Deras öron och hjärnor var konstruerade på precis samma sätt som våra, och det finns inga hinder för att de också skulle kunna utveckla språk, runor och symboler – vilket en del väldigt fantasifulla forskare ansett som runornas ursprung. Andra sk ”experter” har försökt bortförklara flöjten från Divje Babe, Slovenien, som ”märken efter en hyenas tänder” (trots att inget stort djur på vår planet har tänder som gör cirkelrunda hål, och inte alls kan gnaga fram sådana utan att spräcka ben, vilket hyenor nästan alltid gör) eller som ett redskap, avsett att räta ut och slipa pilskaft – som sällan eller aldrig sliter ett ben på utsidan, och som i så fall revolutionerar hela den mänskliga utvecklingshistorien ändå, eftersom bara vi själva, Homo Sapiens, och inte Neanderthalensis ska ha haft pilbågen som vapen – andra experter har sagt att den omöjigt kan vara mer än 18 000 år gammal, som uppfinning...

Och för övrigt – även i Kina – där musiken låter helt främmande för västerländska öron – finns åtminstone 6000 år gamla benflöjter, som också fungerar enligt Pytagoréernas sjutons-skala. Bara Japanernas ShakuHachi-flöjt fungerar efter fem toner, inte sju – men den låter också ovanligt entonigt, ja nästan spöklikt. 

Nästan alla kulturer, hela världen över, är enade kring det faktum att sju toner i skalan är det mest väl-ljudande, som våra öron och hjärnor uppfattar som ”vackert” eller ”skönt” – därför att våra nervsystem är konstruerade så.. Tänk er att någon skulle försöka Beethovens ”Ode To Joy” – själva det engelska ordet ”Joy” för glädje är en variant på Wynjo – i fem-takt, alltså ett-två-tre-fyr-fem istället för det normala ett-två-tre-fyra..

Som ni alla inser, skulle det inte gå.

Det skulle förstöra hela låten, och bli en enda djävla olåt istället, ungefär som ”Forn Sed” versus verklig ”Asatro”, eller amerikanarnas jönseri utanför UTHARK systemet..

NEJ – detta uttalande STÄMMER INTE – för VAD är ”The Higher Self” ? Våra kroppar och nervsystem har en viss logisk struktur. De är INTE ihopsatta efter slump…

Vad bevisar allt detta ? – Jo, något entydigt ”bevis” i naturvetenskaplig bemärkelse är det inte – men ett tydligt indicium.

Talet sju, vårt sätt att tänka och människans förmåga till att uppleva glädje och lust av olika slag HÖR faktiskt ihop – tro det eller ej. Åtminstone enligt de kognitiva psykologerna, som upptäckte allt detta redan på 1950-talet…

Att Freja – slutligen – all glädjes upphov – associerades med sju-talet, och fick sin egen speciella runa, föregången av runa sex – sex har också en naturlig roll i sammanhanget är heller inte så konstigt att förstå, ifall man blott tänker efter. De sju möerna på Lövjoberget – vars innebörd jag behandlade i avsnittet om den sjätte runan, och de två extra gudinnor man tänkt sig där, likt de nio muserna på parnassen, är bara lite ytterligare talmagi, liksom det faktum att 1+2+3+4+5+6+7 = 28 – vilket är månens ungefärliga omloppstid, eller längden på en mån-månad, samt – ungefär – (kvinnor är som Freja nyckfulla) längden på tiden för kvinnans menstruationscykel – som är ”hårdkodad” in i hela kvinnohjärnan, och som hon inte kan ändra på, eftersom hennes (gudinne)kropp är gjord sådan.

Vi talar också om sjustjärnorna, Plejaderna, de sju systrarnas vattenfall i Norge, och talet sju har ofta ansetts stå för fullkomlighet, eller en vacker helhet, ja lycksalighet och harmoni. Om Kaun var den kvinnliga sexualitetens runa eller kärlekens grundkraft, Gifu eller gåva dess omsättning i handling på det materiella planet, så kan man säga att Wynjo är produkten av gåvan eller handlingen, och detta blir alltså lust, sexuell glädje, tillfredsställelse på alla plan, och det är vad runmagiker har insett att wynjorunan skall symbolisera.

 

Det där med VISSA SORTERS ”Stadhagalder” eller att forma runor med kroppen kanske ni ska GLÖMMA – det behövs TRÄNING för att inte HASA NED eller FALLA OMKULL.

Jag SA ju till er att det VAR en Wynjo-runa som skulle bildas här…. (Maul halten und weiter dienen !)

Atrid Grimsson varnar dock för att öven Wynjo kan ha sina negativa aspekter, om njutningen går till överdrift – också Havamal betonar, att det är bäst med måtta och förnuft i allt, och de negativa aspekterna skulle vara en oförmåga att se faror, att inte kunna tänka på annat än sig själv och njutningen med de närmaste, alltså egenkärlek, och själva motsatsen till Gifu-runans offervilja och mycket mer osjälviska kärlek, där själva givandet står i centrum. Grimsson säger också att wynjo eller njutningen står för det barnsliga draget hos Freja, oskuldsfullhet, naivitet, att tro alla om gott, och att se utan att döma, vilket i och för sig kan låta bra, men vid överdrift kan leda till omdömeslöshet, och att man blir lurad.

Humor, självironi och distans har också förknippats med denna runa. Andra runmagiker har påpekat, att wynja-runan ofta ses i bindrunor, och att den inte bara står för familjebildning eller parförhållanden (som i kärleksmagin) utan i överförd bemärkelse för ätter, klaner, grupperingar i samhället (mest slutna grupperingar typ andliga samfund,) och den gemenskap i intresse eller kärlek och vänskap, som olika typer av förening kan ge – Gifu-runan var ju en förening mellan manligt och kvinnligt – men wynjo förenar än mer, och låter föreningen bli ett stabilt förhållande.

Kanske en mera normal form av ”Wynjo” som ”Stadhagalder” eller stående Galder, formad med kroppen. Ta inte i så att ni spricker !!

Freyja Ashwynn påpekar att Wynjo är närbesläktat med det germanska wonne, alltså tränad, längtan, önskan, åstundan, och associerar också runans namn till engelskans Wish eller tyskans wunsch som i önskan, men utan att undersöka om detta verkligen är en etymologiskt riktig härledning. Gorsleben och andra tidiga tyska runmagiker har också varit inne på samma tankegångar.  Med sjutalet närmar vi oss slutet på den första aetten, eller runradens första tredjedel, som står för tillvarons grundkrafter – medan de följande tredjedelarna är ägnade först Midgård och sedan Asgråd eller det översinnliga.

Mycket riktigt blir 2 x 7 = 14, vilket är Jalkr, eller Älg-runans tal – den står ju för djurisk styrka, glädjen omsatt på det materiella planet, och sedan har vi 3 x 7 = Laug, eller vattenrunan, glädjen som en slingrande vattnets kraft, kanske vintergatan eller plejaderna, åt Asgård till – eller Bifrosts bro, som leder oss dit..

Wynjo tar till skillnad från Hagall bara upp det positiva i skapelsen, och har tolkats som en mycket positiv och stark, skyddande runa, medan hagall eller Hagel behandlar tillvaron och kosmos ur helt andra och mer negativa aspekter. Jan Fries i Holland, slutligen, kopplar runans namn också till weniz, eller hopp på gammalhögtyska, ”win” eller vinna på modern engelska, och ”winsome”, alltså attraktiv, vinnande – och kanske är valkyrian Sigdrifa i Sigdrifumal, hon som också är Brynhild också en symbol för wynjorunans positiva och läkande sidor.

Det engelska runpoemet tillskriver wynjo enbart positiva egenskaper, inte bara i form av glädje och tillfredsställelse, inte bara för individen, utan också i from av trivsel för hem, hus och släkt, ja till och med trivsel för hästar och boskap. Andra – som de i stadhagalder och runyoga kunniga, har i wynjo sett en avbildning av Ing-rid eller Ings rideska, alltså en man som den stående stapeln i runan, och en böjd kvinna som sitter ovanpå och rider honom…men detta ska vi kanske inte gå in alltför mycket på, ty det är förborgat för de flesta, som inte har sett Freja själv i hela sin härlighet…

Vi avslutar dagens betraktelse, kära förslamning – med ”Ode to Joy” – en sång, tillägnad Frejas runa.. De kloka och allmänbildade av er, känner säkert till varifrån den är hämtad..

Hedniska Tankars Runkurs (del 8) – Hagal-runan

(inlägg från 16 September 2018)

Om det nu verkligen är sant, som många gestaltpsykologer och andra hävdar, att siffran sju faktiskt råkar vara ”hårdkodad” in i människohjärnan och nervsystemet, så kan man ju undra vad siffran åtta i så fall har för symbolisk betydelse. Sju-talet har – som vi sett – i massor av kulturer världen över ansetts stå för glädje och harmoni, inte bara i den Nordiska. Symbollexikon och listor över hur människor associerar olika begrepp med varann verkar vara ganska eniga också ifråga om åtta-talet, som i Utharken eller det ursprungliga sättet att använda den 24-typiga äldre runraden står för Hagal-runan, som på gotiska hette Hagalaz och kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som det svenska ordet för hagelkorn.

Hagal-runan tecknades ursprungligen på det här viset, och har alltid fått ljudvärdet H, även om den från 700-talet och framåt också kunde ha två ”bistavar” eller mittstreck. Ganska tidigt övergick man emellertid redan på 800-talet att teckna den som bilden nedan visar, och det utseendet har den sedan behållit genom århundradena – en enkel bild av en snöstjärna eller ett hagelkorn, låt vara bildad genom sex och inte åtta stavar…

 

Också vinterleder genom svenska fjällen och andra enkla ideogram, har genom åren antagit Hagal-runans form. Åtta-talet har alltid stått för det översinnliga, kosmos eller världsalltet, universum som helhet, och kanske är det inte så konstigt att nordborna såg himlens hagel eller den sakta fallande snön, som dalar ned ur evigheten som en symbol för detta. Med Hagal slutar också den första aetten eller åtta-talet i runraden, och talet åtta kan också anses vara bildat ur 2 x 4 = 8, alltså konfliktens eller dualitetens tvåtal, gånger materiens fyrtal – och om man så vill alltså något som står i kontrast till det vanliga materiella, och som pekar emot en övergång till något annat.

Om Ur-runan står för skapelsen och gnistan i Ginnungagap, står hagalrunan eller hagelkornet för själva kylan, frosten och nifelheims krafter. Snöfallet kan också ses som en symbol för en plötslig förändring, övergången från ett tillstånd till ett annat, och runan har också ansetts stå för Heimdall själv, väktaren vid Bifrost, eftersom han också markerar övergången från Midgård till Asgård.

Hagal-runans symmetri användes också för bindrunor, som vi har överallt omkring oss, också i såpass påstått ”moderna” företeelser som företagssymbolen för ”Bluetooth” eller Blåtand

Vi har fyra väderstreck, plus fyra kardinala riktningar på kompassen, alltså NÖ, NV, SV och SÖ. På sjön räknar man åtta glas – sen börjar man om igen, och ett vanligt dygn om 24 timmar låter sig enkelt och behändigt delas upp i tre 8-timmarspass. Nästan alla arméer på jorden har funnit att åtta man är en bra gruppstorlek, som lätt låter sig delas upp i två patruller om 4 man vardera, eller 4 stycken 2-manna par som kan bevaka en plats i 4 riktningar. Redan Romarnas Contuberia eller Tältgrupp, den minsta enheten i deras Centuria om 10 contuberior, byggde på detta.

Symmetrin i Hagal-tecknet bildar också grund för många heraldiska symboler…

I Runatal Hávamáls säger Oden själv att ”Den åttonde jag kan, som för alla är lämplig att lära; när hat uppstår bland hövdings söner, jag botar det brått. ” vilket syftar på Hagals magiska betydelse – att peka emot en högre ordning, enhet och organisation, vars like inte finns på denna jorden.

Hagal-runan har överallt använts för att antyda kosmisk symmetri, jämvikt och en rättvis fördelning.. Här nedan planen till Aggersborg, Harald Blåtands väldiga fästning på Jylland…

Runmagiker som Edred Thorson och andra såg på 1960-talet Hagal-runan som en symbol för urjätten Ymer, och ett tecken, ur vilka alla andra runor kunde tecknas, och såg i den ett tecken för balans, pågående skapelse, pånyttfödelse, vilket kanske också syns i Tyr-runan (som är den sextonde, eller två gånger två gånger fyra) och Fä-runan, som ju är tre gånger åtta, eller om man så vill två gånger två gånger två gånger tre – dualismens tvåtal, kombinerat med tretalet på ett nytt och oväntat sätt.

Hagal liknas i det isländska runpoemet vid en skur av is och snö, och är ”snaka sotr” eller  ”ormars sjukdom” eller det ondas fördrivande, en överraskning, likt Heimdals stöt i Gjallarhornet, en uppvaknandets eller varför inte kallduschens kraft, som överfaller människan – kanske både i form av obehagliga eller oväntade överraskningar och omvälvningar.

 

Freja Ashwynn har menat, att Hagla-Runan också är den första av Hels runor, och att även Naud – den nionde runan och den tionde – Is-runan hör till hennes mörka områden. Hon kopplar också Ord, det förflutnas Norna, till Hagel, men om Hachel, högtyskans ord för Hagel verkligen skulle vara närbesläktat med hagzissa, det urgermanska ordet för häxa eller den som sitter på en ”hage” eller ett stängsel (jämför den äldre Västgötalagens ord om att ”sitta på en fållgrind då båda var jämnskiftade, natt som dag”, alltså dagjämningspunkterna, en annan av årets stora övergångstider) vill jag sjäv låta vara osagt, då det inte går att etymologiskt motivera en sådan härledning fullt ut.

Men vore det så,  kan Hagal-runan faktiskt också symbolisera både häxor, Gullveig eller den allra första häxan, och mycket annat. Hon som blev ”tre gånger bränd i den höges hall” och tre gånger sårad med spjut eller stavar – Hagel-runans form består också mycket riktigt av tre korslagda stavar och vädermagi – just häxors förmåga att framkalla stormbyar, snö och hagel – som Torgerd Hörgabrud och Irpa, Håkon Jarls båda trolldomsdiser – gjorde runan till särskilt verksam inom vädermagi, efter vad man trodde.

”Stadhagalder” för Hagal-runan har tolkats som hagelkornets virvlande dans genom luften…

 

Omvänt kan Hagel-runan tolkas som två Jalkr-runor vända uppåt och nedåt, och det har gjort att man ännu ser den som ett skyddstecken eller bomärke på korsvirkeshus i Tyskland och Hollan, eftersom jalkr eller älgrunan med talet tolv ju har stått för styrka och beskydd.

I viss runskrift har Hagel-runan också använts som en punkt, eller ett skiljetecken, vilket är logiskt med tanke på dess särskiljande betydelse – och även som skyddsruna kan den alltså vara verksam. Den fungerar också som bindruna, och ristad på föremål har den kanske använts för att bevara, eller markera en önskan om fortbestånd, vintern ut, eftersom hagel som sagt oftast associerats med köld och vinter, vilket upprepas i alla rundikter vi känner till, både dem från Norge, Island och de Brittiska öarna.

 

Hedniska Tankars Runkurs (del 9) Naud-runan (inlägg från 17 Oktober, 2018)

 

Naud-runan, också kallad Naudiz på gotiska har talvärdet nio, vilket är viktigt att komma ihåg. Runans namn syns också i det svenska ordet Nöd eller Nödd, liksom det tyska Not och det engelska Need, som ju betyder behov eller nödvändighet. Asarnas stora tal är tre, och tre gånger tre blir nio, talet för den högste av alla Asar, eller Oden själv. Mycket riktigt är Naud-runan hans speciella symbol, och har alltid symboliserat ödet eller nödvändigheten, det oundvikliga skeendet, och därmed ibland också Ragnarök självt.

Talet nio har en stor betydelse i Asatron, vilket de flesta kunniga insett. Oden hängde nio nätter på Världsträdet för att finna runorna, och hans ring Draupner eller den drypande alstrar en ny guldring av samma storlek som sig själv på nio dygn, varför Oden också är omåttligt rik. Heimdall föddes av nio mödrar, eller de nio vågorna, Rans och Ägirs döttrar. Nio är världarna som finns i Yggdrasil, och antikens folk talade om de nio muserna, indisk mytologi under vedisk tid om nio element i Världen, och bland de flesta indoeuropeiska folk spelar nio-talet samma roll som hos oss, en symbol för kosmos, och tingens nödvändighet.

Om den föregående runan, Hagal, betydde hagelsvärm, plötslig förändring eller en oväntad händelse, så betyder Naud istället det som sker med nödvändighet, över lång tid och som är förutsägbart – och därmed Ödet. Många har missuppfattat de gamla Nordbornas ödestro, för det man kallade Öde eller Wyrd var inte alls oföränderligt. En vis man kunde själv bli herre över sitt öde, eller utnyttja vad ödet gett honom på ett fördelaktigt sätt, snarare än att klaga över att ödet varit oblitt – och mycket av den mänskliga utvecklingen är också förutsägbar.

Vi vet till exempel att om det föds många barn i en generation, så uppstår det ett behov av skolor, likaväl som vi säkert vet, att det uppstår ett behov av mer sjukvård i samhället, om medellivslängden stiger. Även om vi själva lever i en kultur, där vi tänker på oss själva som individer i första hand, är vi inte så unika som vi tror, särskilt inte sett ur Asarnas synvinkel – i stora grupper blir människor ytterst förutsägbara varelser, och det mesta av vad de kommer att företa sig, är tyvärr närapå förutbestämt. I Runatal Havamals, där Oden räknar upp arton mäktiga galdrar, som han till fullo kan och har kunskap om, står den nionde strofen för faror på havet, sådant som tycks ofrånkomligt och som man inte kan göra något åt, likt ödet. Vi vet också att vissa saker nästan är ödesbestämda här i livet.

Utbryter krig, så är det förutbestämt, att en del människor kommer att dö eller lemlästas i det kriget, oavsett vad vi nu anser om det. Röker en människa tillräckligt mycket, ja då är det nästan förutbestämt, att den individen till slut kan komma att drabbas av cancer, eller i varje fall ytterst sannolikt, att så tyvärr sker. Naud-runans negativa drag skall dock inte överbetonas. En del har också i den sett en binderuna, varmed sjukdomar och annat ont kan undvikas, och en runa som står för Odens beskydd och den klokes förmåga att förutse ett händelseförlopp. I den bemärkelsen står den också för tillförsikt och självtillit, och det är ganska symboliskt att den inleder den andra ätten i utharken, som ju handlar om Midgård och de väsen som finns där, medan föregående ätt handlade om tillvarons grundkrafter eller existentialer. Åter andra har använt Naud-runan vid barns födelse, eller med tanke på Nornorna, som ju också är tre, och tre gånger tre är fortfarande nio…

Sagoillustration av John Bauer – tre nornor ger en Naud-formad nyckel till livet och döden….

Det är nu en gång förutbestämt, att alla varelser i Midgård skall dö, liksom Gudarna vid Ragnarök, men den nionde gudaboningen – står det i Gylfaginning – är Folkvang, eller Frejas boning. Naud eller Nauthiz på gotiska betyder inte bara nöd, utan snarare nödvändighet, som i att vara nödd och tvungen att göra något. Edred Thorsson kallade den på 1960-talet för en motståndets runa, mer än andra, och såg i den individens förmåga att kämpa emot ödet, och att även förändra det, vilket är vad Oden själv gör i Kosmos – tänk exempelvis på Hermods helritt, eller hur Oden avlar en son med Rind, så att Balder får sin hämnare. Guido von List, en av det tidiga 1900-talets tyska runmagiker, summerade Naud-runans roll med uttrycket ”Nütze dein Schicksahl, aber wiederstrebe ihn nicht” eller med andra ord ”Utnyttja vad ödet gett dig, men kämpa inte emot alltför hårt. Naud-runans form har också liknats vid världsträdet Yggdrasil, eller Urds väv – trädet är ju en symbol för kausalitetens träd, eller ett ”händelseträd” där vi hamnar på olika grenar och i olika delar av kosmos, efter hur händelseförlopp grenar ut sig, men Yggdrasil omfattar naturligtvis alla parallella universum som alls kan tänkas, eller är möjliga, och det är som sagt på det Världträdet, som Oden själv hängde eller var verksam – och han dog inte, som vi ju vet – men återuppstod. Nio gånger två blir arton, och är hästrunan Eh, som står för Sleipner och är ett annat typiskt Odenstal.

I Stadhagalder har man oftast tecknat Naud runan genom att stå med utsträckta armar, och med vänster hand uppåtsträckt i lutande vinkel, höger hand nedåtsträckt, lutande emot jorden, så att bål och ben bildar runans uppåtsträvande stapel eller stam, armarna grenarna på runan eller världsträdet.

Freja Ashwynn associerar Naud-runan till Skuld, nuets Norna – nuet står ju alltid i skuld till det förflutna, och är en direkt konsekvens därav, eller Nifelhel, då hon anser att Hagal, Naud och Is bildar en helhet, eller ett tretal för Nornorna inuti själva runraden. Jag har inte hittat någon källa, som aktivt motsäger detta, men å andra ingen källa som stöder hennes uppgifter. Nöd eller Naud har också stått för nödeld, en ritual där man på magiskt sätt gjort upp eld med en eldborr, gärna vid midvinter eller midsommartid, och burit in den nya elden i huset, där den sedan aldrig helt fått slockna, utan bevarats till kommande år. Eldguden Loke, som binds med bindrunor, tros av vissa också lätt kunna besegras med Odens runa Naud, då Odens klokhet alltid övergår Lokes list, och slutligen gör alla hans planer om intet, liksom allt som kommer från Nifelhel.

Stadhagalder eller ”Stående galder” för Naud-runan enligt Armanen-systemet från 1910-talet…

 

Åter andra har betonat, att Eh/Eihwaz-runan i vissa senare runalfabeten visar en åt höger stigande linje eller tvärstav på en lodrät, medan Naud tecknas som en nedåtgående linje, som visar på upplösning, splittring och nedåtgång i allmänhet, ”norrut och nedan går vägen till Hel”. Det engelska runpoemet säger att Naud eller Need väcker tränad och ängslan i människors bröst, men skydd och välsignelse likväl, vilket är ett sätt att beskriva Nauds verkan som bindruna. Det isländska runpoemet kallar den ”opera niflunga” eller Niflungars verk, vilket rymmer en stor hemlighet, och ”möns trånad” samt hårt arbete och trångmål, vilket är ett sätt att beskriva Odens prövningar. Att niflungarna eller ”naturbyggmästarna” av tursa- och dvärgasläkt, ”Sindres Söner” har med skapande och nödvändighet att göra, insåg redan Viktor Rydberg i sin ”Studier i Germanisk Mytologi” och på så sätt kan runan också länkas till Vanernas ätt, även om just vanerna framträder mera tydligt i Jara och andra runor.

 

Hedniska Tankars Runkurs (10) Is-runan

Is-runan eller Eis på gotiska och tyska, kommer av ett proto-germanskt Isaz och betyder förstås is. Den tecknas som ett rakt lodrätt streck, och är den enklaste att teckna av den äldre runradens alla runor. Runan is eller isa följer som den tionde runan i Utharken. Tio är ett numerologiskt ”svårt” tal, därför att man tidigt i historien – och i nästan alla kulturer – inte räknade med något decimalsystem, och heller inte tillskrev just talet tio någon större betydelse.

 I norden räknade man betydligt oftare i dussin, i åtta-tal, tretal och liknande, vilket vi ser även i det faktum att det går tolv tum på en fot, samt två gånger tolv timmar på ett dygn. Vi har tolv stjärntecken, och tolv månader, inte tio. Också runraden i sig är uppbyggd av tre aetter eller ätter, eller två tolv-tal som vi har sett, och detta är långtifrån någon tillfällighet. Den första aetten eller åttatalet slutade med Hagal-runan, och med Naud-runan och Is-runan passerar vi en motsvarighet till Ur (Naud) och hamnar sedan i den direkta motsvarigheten till Thursrunan, konfliktens och dualismens tvåtal – för i Is-runan har många sett dödsgudinnan Hels runa, eller en runa för Nifelheims rike av snö, is och köld samt dimma och dis – tyskans Nebel och Nifel är ju samma ord.

Nifelhelms köldrike och dess runa är särskilt aktuella, nu kring Alvablotets tid…

Den enda klassiska runtext, som nämner tio-talet (eller multiplar därav) är faktiskt Rökstenen i Östergötland, som talar om tjugo konungar, döda på slagfältet. ”Vilka tjugo konungar satt fyra vintrar på Själland, med fyra namn, födda åt fyra bröder. Fem Valke, Rådulfs söner, Fem Reidulf, Rågulvs söner, Fem Haisel, Hårds Söner, Fem Gunnmund, Björns söner.

Forskare har naturligtvis konstaterat det fullkomligt omöjliga i att hitta tjugo konungar av Danmark i grupper av fem, alla bröder och med samma namn, för några sådana personer har såklart aldrig existerat i verkligheten. Vad vi här har framför oss är en numerologisk gåta, som så många andra i Rökstenens hårt chiffrerade text, där inte bara siffran fyra utan också tal som nio, åtta och tolv ständigt återkommer i inskriften. Också Is-runor förekommer i Rökstenens 25-rad, vilket är avslöjande även det. Man har gissat, att Vämod, son av Varin, fadern som ristade Rökstenen till minne av sin döde son, ryms i denna gåta. ”Valke” är de fem valkiga fingrarna på hans högra hand, medan ”Rågulf” (eller ”Rågtjuven”) är namnet på den vänstra handen. ”Hård” är högerfoten, ”Gunnmund” eller ”Stridens makt” är vänsterfoten (man gör ju forfarande marsch-anträde med vänster fot främst) och de ”tjugo konungarna” är den döde sonens fingrar och tår…

Rökstenens Is-rune chiffer i dess 25:e rad ses här överst i bilden

Varken månader, veckodagar eller årets dagar är jämnt delbara med tio, och det framstår fortfarande som långt naturligare för oss människor att räkna med företeelser som fyra väderstreck, till exempel – trots att vi i och för sig har tio fingrar och tio tår. Hade vi inte det, kanske vi aldrig skapat något decimalsystem överhuvudtaget, utan som babylonier och andra räknat med multipler av siffran sex – och därmed också med dussin – som de gamla nordborna…

”Stadhagalder” för Is-runan i Armanen-systemet. Långt tidigare användes samma gester och poser för att kunna kommunicera med runor på långa avstånd

 

Talet tio är inte särskilt fruktbart, numerologiskt sett och kan bara ses som en produkt av två och fem, alltså tursarnas och dualismens och konfliktens tvåtal, multiplicerat med Ken-runans femtal, och om Ken nu står för meddelanden, kommunikation och budskap – så blir talet tio inga budskap, ingen kommunikation överhuvudtaget, eller kommunikationens raka motsats. Is runan multiplicerat med två, eller fyra gånger fem blir däremot tjugo, vattenrunan Laugs tal, vilket inte heller det är en slump, numerologiskt sett.

Isrunan har ofta kallats för en Hels eller Urds runa…

Is runan står inte bara för Nifelhel eller Hel själv, utan också döden, förstelning, stelhet, vinter och frånvaro av liv. Fortfarande ser vi hur vissa Riksdagspolitiker med Justitie- och Inrikesministern Morgan ”Mollgan” Johansson (S) hetsar och hatar emot all användning av runor, och i sin fullkomligt exempellösa barnslighet kräver ett totalförbud. Detta trots att Lagrådet och flera Hovrättsdomar klart tagit ställning emot det idiotiska förslag, som Justitieministern, likt en annan Heinrich Himmler, fortsätter att propsa på, helt i onödan.

Vad ska denna onödans, klåfingrighetens och PK-tänkets minister hitta på nästa gång ? Ska han förbjuda alla skolelever i Sverige att rita raka, lodräta streck på ett papper, eller vad ? Redan ett rakt streck är ju en IS-runa. Också upprättstående pilar finns i mängd, både i trafiken och överallt annars – och hur skall då vår Idiot till Inrikesminister lyckas med sitt förbud emot Tyr-runor ??

Vi HEDNINGAR och ASATROENDE kommer att FORTSÄTTA slå vakt om vårt kulturarv och ANVÄNDA TYR-RUNAN, OBEROENDE av vad någon halvtaskig expeditions-ministär tycker om det. INGEN Regering kan döma oss alla… !!

 

Frågan är väl om inte Is-runan bemäktigat sig hela det parlamentariska läget i Sverige, och kan stå som en bra symbol för det, i alla fall just nu, Oktober 2018. Samtliga politiska partiers relationer är totalt bottenfrusna. Hela det politiska samtalet är fullkomligt lamslaget, och ingen ny Regering har kunnat bildas efter det senaste valet. Om detta inte är ett exempel på Is-runans oerhörda makt över sinnena i Riksdagen, så vad är det då ? – jag bara frågar er, goda medborgare…

En tionde jag kan,
om från mitt gårdstun jag ser
häxor i rymden rida;
Då galdrar jag, så att vilse de far,
från sin hug därhemma
från sin hamn därhemma”

Så säger Oden själv i Hávamáls 155 strof, i min egen översättning – och även det norska runkvädet nämner Isrunans makt att förvilla, och föra människor vilse. Att tappa bort både hug och hamn, eller intellekt och känslor, gör häxorna till tomma kroppar, helt tömda på vett och förstånd – och

Ís kǫllum brú bræiða;
blindan þarf at læiða.

Den kalla isen blir en bred bro – men blinda tarvar man att leda” säger det Norska runkvädet från tidigt 1000-tal. Det stämmer ju också med vad vi alla kan se i den nordiska naturen om vintrarna. Isen bildar en mäktig bro över sjö och hav, men det är farligt att halka…

Många har tolkat is-runan mycket negativt, och kallat den en dödsruna, men den har också stått för struktur, ordnade förhållanden och fasta system i allmänhet, klarhet, militärisk disciplin, ordning och reda. Isen är inte för inte genomskinlig, och ett kristall-liknande väsen.

Edred Thorsson räknar isrunan som en symbol för självet, den egna individen, vilket möjligen kan vara av betydelse när man läser den ihop med andra runor. Samtidigt ingår is-runans raka stapel också som en beståndsdel i nästan alla tecken i runraden, och den blir på så sätt en naturlig bindruna, eftersom man inte kan undgå den. 

 

Isrunan verkar bindande på det som flyger och far alltför mycket, på lösa influenser och galna personer, skulle vi kunna säga, och hjälper väl förmodligen även emot löst snack och förtal, då runan kan sägas stå för intellektets och förnuftets klara kyla. Också Freja Ashwynn har betonat, att Isa på så sätt kan vara en bevarande och upprätthållande kraft, men skriver ingenting om att Is-runan – om hon följer sitt eget schema – borde vara ägnad Verdandi eller det kommande som den tredje och sista Nornan, framtidens Norna. Kanske är Verdandi också den som gör slut på nuets eller tidens diskussioner, och som pekar på det evigt bestående, ifall man vågar sig på en något djärv och ovetenskaplig tolkning.

Tyska Runmagiker och Holländare som Jan Fries har betonat att Eis har samma ordrot som Isarn, alltså ”Eisen” eller järn på tyska, och att siarn på forngermanska kan ha gett upphov till ett senare ”ising” för vapen, eggjärn, försvar, hårt föremål. Det engelska runpoemet prisar isens skönhet, medan det norska kallar isen ”en bred bro, varöver den blinde måste ledas” – en annan hänsyftning på intellektets roll. Ett isländskt runpoem, slutligen, kallar isen bäckens bark och vågens tak, samt ”glaciés jöfurr” på en blandning av Norröna och latin, alltså ”hästars is” – något som är svårt för ryttare att ta sig över – allt kanske tecken på isrunans bestående natur. Slutligen tror jag själv också, att isrunan kan ha stor betydelse för sådan skapande konst, som avses bli bestående, eller för stavar, som man sätter för evig tid och för framtiden i sig, och därmed kanske också uppbyggnad och byggnadsarbeten. En lodrät stötta behöver inte bara vara en nidstång, utan också en bjälke eller en stolpe, på vilket mycket annat eller ett helt hus vilar, och sålunda kan isrunan ha sin dolda betydelse i magiskt arbete.

Hedniska Tankars Runkurs (del 11) Jara-runan (13 November 2018)

Runan Jara, som ibland blivit stavad som Jera, Jeran, Jeraz är den elfte runan i Utharken och symboliserar god årsväxt eller äring. Mycket riktigt har dess namn samma ursprung som ordet år, äring, engelskans Year och tyskans Jahr, men inte bara det – för dess indoeuropeiska ursprung ses också i latinets ”hora” för timme, engelskans ”hour” och till och med det slaviska ordet ”jaro” som ju betyder vår.

Den vanliga bokstaven J utvecklades också ur denna runa av goterna, eftersom något renodlat j-ljud ju inte fanns i latinet eller de latinska språken, utan är en helt germansk uppfinning. Olikt en del andra runor ur det 24-typiga runalfabetet levde J eller Jara kvar långt fram i tiden och tecknades så småningom på ett förenklat sätt, som bilden nedan visar, innan tecknet också kom in i den yngre, 16-typiga runraden. Liksom med alla runor betecknade Jara inte bara ett språkljud, utan också en stavelse och en symbol, i det här fallet symbolen för året, eller skörd och årsväxt. Runorna var både skrivtecken, bildskrift och spådoms-system på samma gång, beroende på hur de användes – som vi alla vet. Ända sedan Tacitus, den allra äldsta oberoende källa vi alls har som nämner vad som liknar runor (det görs redan ca 80 ek) så har det alltid betonats, att man aldrig ”drog” eller använde runorna en och en, utan alltid i kombinationer om minst tre, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag har skrivit om detta även tidigare, men den moderna vulgär-uppfattningen om att ”spå i runor” stämmer helt enkelt inte.

Jara-runans utseende var inte konstant, utan utvecklades över tiden

Jara-runan har liknats vid två stiliserade Kaun-runor, vända mot varandra – vilket fått en del tolkare att fråga sig hur Kaun – som ju har talet fem – upprepad två gånger kan tilldelas talvärdet elva, eller varför inte Jara skulle ha talvärdet tolv, då det ju finns tolv månader på ett år, och dygnet även kan delas in i två tolvtimmarscykler. Problemet är då bara, att man då glömmer bort, att Jara aldrig bokstavligen betytt ”år”, utan snarare ”äring” i betydelsen skörd, årsväxt, och haft andra bibetydelser som ”timma”, ”tidpunkt”, ”tidens gång” osv.

Det gäller att inte blanda ihop orsak och verkan här. Visserligen är det helt sant, att orden ”år” på svenska, ”year” på engelska och ”Jahr” på tyska utvecklades ur detta urgermanska Jara, men det ordet betydde årsväxt eller skörd, och inte året i sig. Naturligtvis visste man redan då att året hade tolv månader, riktigt nog, men för våra förfäder så var det såklart skörden, årsväxten och äringen som var det viktigaste, inte hur många månader året hade .Utan någon god årsväxt eller någon större skörd kunde man ju inte överleva den långa och hårda vintern, och därför var det dessa sidor av runans symbolik man fokuserade på.

En modern tolkning av Jaras symbolik. Det finns INGA ”upp och nedvända” runor. Runtecken tolkas alltid rättvända..

 

Därför spelade det nog mindre roll att Jara fick bli nummer elva, och inte tolv. Som vi sett stämmer talsymboliken bakom runraden ovanligt bra, och detta gäller också senare i runraden, som vi strax ska få se. Vi märker också, att vissa runor så att säga ”leder in” i varandra. Vi börjar med ur-runan, som får talet ett, och då blir thursrunan nummer två – dualismens eller motsatsens runa. Ass-runan blir nummer tre, för de tre asarna – inte fyra – och att tänka sig en thurs på Asarnas plats, och börja med Ur-runan som nummer två – nej det skulle ju som vi förstår inte gå alls, och Tors Reid-runa är mycket riktigt nummer fyra, och inte nummer fem – en vagn har ju inte fem hjul, som vi vet.. Is-runan, den närmast föregående, har ofta ansetts stå för vintern, och då är Jara våren – eller som man säger på danska ”för-året” eftersom jordbruksåret började i februari eller mars, då jorden töade och det var dags för en ny period av grönska och tillväxt.

Både fem-talet och siffran elva är dessutom primtal, alltså tal som bara kan delas med sig själva, samt siffran ett. Dessa tal ansågs i forntiden ha särskilt magisk betydelse, och det är kanske inte så svårt att förstå. Alla de andra tal vi gått igenom hittills, förutom då ett, tre, fem, sju och nu elva kan ju förklaras som produkter av andra tal, och brytas ned i sina beståndsdelar – men se det gick ju inte med primtalen, som man redan tidigt förstod som varande ”odelbara” i jämna delar. På grund av det, trodde man också att de måste vara laddade med en särskild kraft, eller representera något grundläggande, hur det nu kom sig. De två ”kaun” runorna, som bildar Jara – spegelvänt ställda mot varandra – har också tänkts som årets halvor (vinter respektive sommar) eller motsats-paret kvinnligt och manligt, himmel och jord, alltså himmelsguden Frej och jordgudinnan Gerd.

De runverser från 800-tal och 1000-tal som man funnit i Norge, på de brittika öarna och på Island betonar alla Jara-runans betydelse för skörd och årsväxt, samt tidens gång:

Ár er gumna góði
  ok gott sumar
  algróinn akr.

”År är mäns goda, och en god sommar – allgrön åker”

Så kan den isländska rundiktens ord om denna runa låta, i min egen översättning. Ordet ”gumna” är här detsamma som i ”-gum” som i brudgum,exempelvis, och ”mäns” eller människans goda, är förstås också njutning, sexualitet – men i ännu högre grad handlar det om fruktbarhet och skörd. Runan ser lite ut som regndroppar, enligt vissa, och många har kopplat den till hösten som årstid – hösten är ju också skördetid. Regn och jord, eller vatten och jord är också symboler, som bland annat Atreid Grimsson har tänkt på i förbindelse med denna runa. Dess mitt – som kanske påminner om ing-runan, associerar han till kretsloppet i naturen, vattnets kretslopp via moln, regn, floder, hav, avdunstning och så moln igen, som såklart inte var någon hemlighet för våra förfäder heller – de kunde ju själva se daggen avdunsta som dimma om höstarna.. Edred Thorson skrev att om Reid är solens (och Tors) dagliga vandring över himlen, så är Jara solens kretslopp under året, eller tidens gång, medan Sowilo eller solrunan, förstås är solen själv.

Han menar också att Hamingjan, eller ”lyckan”, människans ”känslokropp”, hennes emotioner och känsloliv, skulle ha ett mycket starkt samband med Jara, och vissa andra tolkare har tytt den på samma sätt. Jara har setts som en starkt positiv och lyckobringande runa, och i Runatal Havamals elfte strof säger Oden, att han kan galdra så, att om han går i strid tillsammans med sina gamla vänner, så kan alla säkert återvända oskadda hem, och ingen behöver komma till skada i krig. Detta är mer än ett sammanträffande, anser vissa, och till och med örnens klor eller en fågels vingar i stiliserad form har jämförts med Jara – runan skulle vara de ”nefi uglo” som också nämns i en av Sigdrifumals runstrofer – ”ugglans nävar” står där alltså ordagrant, men vad som menas är ju vingar eller klor. Jara-runan skulle då också vara en av de ”bärgnings-runor” eller lyckorunor Sigdrifa eller Brnyhild lär ut till Sigurd, men detta är en mycket fantasifull tolkning, som inte har stöd av vetenskapen.

Somliga har velat koppla Jara-runan till nornorna Urd (dåtid) Skuld (nutid) och Verdandi eller blivande (framtid) men detta har sagts också om andra runor, och är en fantasifull tolkning.

Enligt Freja Ashwynn skulle en spegelvänt tecknad jara-runa verka nedsaktande på förlopp som tenderar att accelerera bortom all kontroll, och alltså stå för lugn och harmoni, medan runan rättvänd skulle stå för framgång, framåtskridande och ökad fart i största allmänhet. Etymologer har också kopplat Jara också till jorda, jord, jardriki (alltså jordbruket), garde eller gård, gammalengelskans Gerd och nutida engelskas garden, alltsammans ord som har med jorden, åringen, jordbruk och gårdar att göra. Både De fries i Holland och det engelska runpoemet antyder, att det är solen, som ligger bakom skörden, och kanhända är den dubbla Kaun-runa vi ser i jara-tecknet mera en erinran om solstrålar och solsken (Kaun, ibland stavat Ken betyder ju sken eller stråle) – och sedan S-runans form – som också pekar mot samma solsymbol. Det gamla norska runpoemet nämner ”get ek at Orr var Frodi” eller ”gissar jag att årsäll var Frode” – Frode är ju ett annat namn för Frej, den frodige, och Frej och äringen hör väl också ihop, som vi förstår – även om Ing runan kanske är Frejs viktigaste runa.

 

Inom Stadhagalder, eller ”stående galder” – utvecklad på island som ett sätt att ”semaforera” eller ”bokstavera” runor på långa avstånd genom att forma dem med kroppen – långt senare skulle de tidiga tyska runmagikerna inom Armanen-systemet kalla detta ”runyoga” (även om det var en smula oriktigt), så kan Jara tecknas som ett huksittande ”höfter fäst!”. Andra har tänkt sig runan som ”höger hand på huvudet, armbåge i vinkel, vänster arm på ryggen, armbåge i vinkel – så att Jaras två ”vinklar” eller kan bildas, om man ser personen i profil. Stadhagaldr, eller stående galler, har långt fram i tiden uppgetts vara ett sätt som man lärde isländska barn bokstäverna i det latinska alfabetet med – barnen fick alltså forma bokstäver med sina kroppar och händer, liksom de längre tillbaka i tiden formade runor för att lära sig dem…

Hedniska Tankars Runkurs (del 13) Pertha eller Pertra

Runan Pertha eller Pertra kommer vanligen som den trettonde i runraden, även om det finns varianter av utharken där den har nummer tolv, som exempelvis på den svenska kylverstenen, där den kommer direkt efter Jara-runan.  Språkhistoriker har längesen bevisat, att P som i pertha kommer från ett protogermanskt *perðu, *perþō eller *perþaz som betyder samma sak som gotiskans pairþra, alltså päronträd, på latin ”pirum”. Andra har associerat dess namn till grekiskans petros, klippa eller sten, men även pärtor, alltså tunna trästickor, använda som bloss – gärna då av något fruktbärande träd – kan vara ett annat tänkbart ursprung till runans namn.

Vad man kallar stickspån eller pärtor har haft mångsidig användning över hela norden. Man har haft dem till takspån, lyse, material för spånaskar och mycket annat

Man har tänkt sig att runans form erinrar om en ask eller ett skrin, och kanske har också Fulla, Friggs ”Aeski-mö” eller den gudinna som har hand om Friggs smyckeskrin, med denna runa att göra. Redan Agrell och andra hade teorier om att Pertha skulle stå för mineralriket, stenar, klippor och annat sådant, och liknande den vid guden Mithras födelseklippa (Petra Genetrix på latin) i Mitraismen, för precis som urjätten Ymer föddes ur en saltsten, till följd av Urkon Audumblas ständiga slickande, framgick Mithra – urtjurens dråpare – ut naturen själv…

Mithras födelse ur klippan – skulptur från första århundradet enligt vår tideräkning, funnen i Österrike

Ymers födelse ur klippan enligt Saemunds Edda från 1600-talet

De som tror på att runorna skulle ha ett ursprung i Alpområdet eller via Svarta Havet och goternas förmedling, får onekligen argument ur vadd som är perthas förmodade språkliga ursprung. Runan stod under hela perioden från första århundradet före vår tideräkning tills åttahundratalet för bokstaven P som i Pertha, och motsvarande språkljud. I det angelsaxiska runpoemet står det att läsa:

peorð byþ symble plega and hlehter / ƿlancum, ðar ƿigan sittaþ / on beorsele bliþe ætsomne

Vilket – i min något fria översättning – blir till: ”Peord ber oss att symbel pläga, till samkväm på plankan, där tegnar sitta i ölsalen med blida fränder”. Med sumbel eller symbel, på gammelsvenska ”sumlen” menade man ett tillfälle att samlas, ett samkväm. ”hleter” är väl antagligen samma ord som den moderna norskans ”latter” och engelskans ”laughter”, alltså skratt, att glädjas – och man satt ju på utlagda plankor på bockar i gilleshallen – eftersom det inte fanns permanenta möbler, förutom de väggfasta sängarna och bänkarna. Engelska översättare har fått strofen till att lyda:

”Peorð is a source of recreation and amusement to the great, where warriors sit blithely together in the beerhall.”

vilket ju har samma innebörd, och de har också satt Pertha eller päronträdet i samband med slöjd, spelbrickor eller kanske ett skrin för spelpjäser, vilket ju kan vara lämpligt att ha som en källa till nöje och samkväm i en gilleshall det också, och som leder oss tillbaka till bibetydelser som ”ask, behållare, skrin” och dylikt.

Praktfulla askar och skrin som den bekanta ”Franks Casket” – som också är försedd med runskrift och Pertha-runor – kan ha innehållit spelpjäser för kvarn eller annat…

Andra har också tänkt sig Pertha-runan som öppningen på en säck, en offerskål eller något liknande föremål, vissa också som en dörr, en port, ett kvinnosköte. Talet tretton är ett primtal, vilket också fascinerade forntidens människor -när Ur-runan har talvärdet ett och inleder Utharkens första hälft, motsvarar det mycket exakt Pertha-runans tretton-tal, som inleder den andra hälften.

Om idegransrunan Yr-runan symboliserade Midgård och det växande, är Pertha en symbol för klippor, stenar och det fasta och oföränderliga i naturen. I överförd bemärkelse står den också för metaller, ädla stenar och allt vi utvinner ur berg och sten, liksom för dvärgar, svartalfer och smide, tillverkade saker och teknisk konst och skicklighet av olika slag. Runan står också för oföränderlighet, bestånd, motståndskraft och mod, liksom den fysiska kroppen, människans ”lit” eller hull. Själva runan liknar också den rättvänd och en felvänd Kan-runa fästade vid ett lodrätt streck eller en vägg. Edred Thorsson kallade Pertha-runan för en ödesruna, en symbol för Örlog, eller det oföränderliga ödet, men också en runa för spådomar. De som liknat Pertha vid en låda eller en ask, eller kanske den påse vi drar runorna ur, har på så sätt härlett runans form hit, och Pertha skulle då i kombination med andra runor leda tanken framåt, och syfta mot spådomskonst, eller i bindrunor vara en komponent, som omsätter runmagin i den verkliga, skapade världen.

”Stadhagalder” för Pertha – ganska självinstruerande

Freja Ashwynn har kallat Pertha för en födelsens runa. Hon härleder den också till de runor som Oden ”tog upp, ropade och tog” efter att han offrat sig på Världsträdet, den föregående runan, och andra har sagt den vara ”ett utökat tolvtal”, symbolen för runornas verkan i den materiella världen. Hursomhelst har Pertho i alla fall mycket med födelse, alstrande, skapande, materiella ting att göra, och enligt Freja Ashwynn bör den också vara helgad till Frigg, framför alla andra makter – medtaget kanske också Fulla, Gnå och alla de mindre asynjor, som omger Frigg i hennes roll av gudamoder – kanske har runan också använts i skyddsmagi vid barnafödande, och för kvinnor, även om vi inte kan bevisa det.

Jan Fries härleder runans namn till Phorta, port på forngermanska, eller phoris, som betyder hall, portal, gilleshall och dylikt, kanske av latinets ”forum” – också ”port” är ju ett latinskt ord, och syftar också på runans form. Även bherg, den protogermanska ordroten bakom ord som berg, bärgning, birth på engelska osv hör hit, liksom tyskans ”Born” eller geboren, alltså född – återigen ord som handlar om berg, grottor, födelse och dylikt. Också tyska runologer som Helmut Arntz var inne på liknande härledningar av namnet Pertha redan på nittonhundratalets första hälft, och Agrell härledde som sagt runans namn ur Petra på latin, vilket betyder klippa – samt Ymer, Audumbla och livets födelse ur den hårda stenen.

Perchta, den kontinentalgermanska gudinnan, har mycket gemensamt med Frigg, men också med Hel…

 

 

I södra Tyskland är fortfarande Perchten eller Perthen namnet på ett slags karnevalsfigurer eller masker, som man uppträder med i samband med Vintersolsotåndet, och som länkas till Frau Holle eller Perchta, ett av Friggs kontinentalgermanska namn. Dessa maskerade gestalter framträder dels som Schönperchten, eller de ljusa makterna eller diserna, och dels Schiachperthen elleravskyvärda perchtas, underjordens och bergens dvärgar och resar. Runtecknet utvecklades sannolikt långt före 300-talet, då dessa traditioner anses mycket gamla, och har spritt sig också till omgivande folk i alpregionen, långt före kristendomen. Agrell nämner också Terra Mater, Nerthus, Hertha och Frigg i samband med runan, återigen erinrande om dess koppling till födelse, jord och berg.

Hedniska Tankars Runkurs (del 14) Algiz eller Elhaz

Runan Algiz betecknade från början ett tonande S-ljud, eller närmast ett Z, och kanhända skrevs den som ”Elhaz” på gotiska. När det 24-typiga, urnordiska runalfabetet började ersättas av den yngre, 16-typiga runraden någon gång under 600-700 talen fick den heta Jalkr istället, och fick beteckna ett J-ljud. I England, där man ju använde det anglosaxiska runalfabetet, hände det att man vände runtecknet upp och ned, men hela tiden var man medveten om dess esoteriska betydelse och ursprung.

Runan har – kort och gott – alltid stått för djuret Älg -och det är vad Algiz och Elhaz betyder, eller en gång betydde. Den ser faktiskt ut som ett stiliserat älghuvud, med hornkronan sedd framifrån. Jämför med staden Östersunds sentida vapensköld.

Älgen, världens största hjortdjur; hade stor betydelse för nordborna och är och var ett karaktärsdjur just i Sverige. I överförd bemärkelse har runan kommit att stå för styrka, hälsa, kraft och skydd – egenskaper som vi fortfarande nog kan associera till älgar. Redan på Nämforsens hällristningar möter oss stiliserade älgar och människofigurer i mängd, och man har talat om ”jaktmagi”

Den här Nämforsen-ristningen till exempel, har blivit tolkad som en dansande kvinna ovanpå en älgs rygg, med en trumma i handen, och något som förefaller vara en hund eller en björn vid sin sida. Idén bakom konstverket är tydlig, och rymmer redan Jalkr-runans symbolik, långt före uppfinningen av skriften. Älgen står för livskraft, hälsa och energi, men också för skydd…

Alunda-älgen – ett ceremoniellt yxhuvud, gjord i Finländsk grönsten redan under yngre stenåldern, ska vara importerad till Uppland ifrån Karelen, har man sagt. Samma lätt förståeliga symbolik råder även där. Hövdingen bär älgen i sin hand, till tecken att han beskyddar och ger föda åt de sina. Yxan är både vapen, redskap och ett starkt skydd på samma gång.  Nu förvaras älgyxan på Historiska Muséet i Stockholm, och anses vara en av de viktigaste konstverken från svensk förhistoria överhuvudtaget. Också idag möter oss smått magiska älgar eller älg-individer i Sverige, som på sitt sätt faktiskt tyder på att Jalkr-runans kraft är helt oförminskad, och lika stark som någonsin i forntiden… I Eda Kommun i Värmland har självaste kommunalrådet Hans Nilsson dokumenterat en sällsynt Vit älg, som blivit symbol för hela kommunen – och även andra vita älgar lär i stor omfattning ha skådats där...

Filmer har visats på SVT. Forskare har besökt platsen, och konstaterat att Edas vita älgar inte är albinos, utan genetiskt sett helt normala djur, förutom ett anlag för Leucism, eller helvit färg. Men alla svenskar, som ser ett djur som det här; kan nog inte undgå att associera till sagans och mytens värld. Älgen står där, som ett fabeldjur i skymningen. Och kanske väntar vi oss nästan, att Huldran, ”Lussibruden” eller Freja, Skade eller någon av de andra gudinnorna ska dyka upp och kora denna älg som sitt riddjur. Sedermera har Ferdinand, som den ursprungliga vita älgtjuren från 2017 kallades, rapporterats försvunnen. P4 har sänt dokumentärprogram på radio i fallet – och sådant kan bara hända i Sverige, där människor och älgar nästan alltid levt sida vid sida, och i symbios.

Just idag rapporterades det i media, att Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen anser, att fler älgar måste skjutas och jagas. Människan har själv skapat idealiska förutsättningar för älgen, genom sitt moderna skogsbruk med ”föryngringsytor” och kalhyggen, där älgen förökar sig och trivs. Men för många älgar leder till fler viltolyckor, och död och skada för både människa och älg. Älgen är – vilket man också visste i gamla tider – ett villebråd som rovdjur som varg eller björn sällan rår på. En älg kan springa i timtal, eller rättare sagt älga – alla sanna svenskar vet vad som menas med detta verb, som beskriver älgens rörelsemönster – ordet saknas helt utanför de nordiska språken, och en älg springer inte, hoppar inte, skuttar inte – den just älgar, eller möjligen skrider fram, men det är också allt. Vargflockar kan jaga den i hela nätter och dagar, men älgen klarar sig oftast ändå. Älgen är en individ, ett ensamdjur – den uppträder ibland i familjegrupper, men älgtjuren är oftast ensam. Också det passar in med den nordiska och svenska karaktären – man kan inte tänka sig älgen utan svensken, eller svensken utan älgen (mer om älgar kan ni läsa under rubriken ”I Naturen” här ovan)

Myskoxar kan vända sig med hornen utåt, och bilda en ogenomtränglig försvarsmur, som inga vargar, hundrackor eller andra bestar kan rå på. ”White trash” göre sig icke besvär. Älgar har setts visa samma beteende, och ganska tidigt i historien – från 500-talet och framåt, skapade Nordborna det skyddstecken, som kallas ”Aegishjalmr” – skräckhjälmen (Aegi är ett helt annat ord med helt annan historia än Algiz) och som ursprungligen bestod av fyra stycken Algiz-runor, med hornen vända utåt…

Senare i historien – och i 1600-talets isländska svartkonstböcker, antog samma tecken mer invecklade och fantasifulla former – det fanns ju inga älgar på Island, och nu hade man glömt bort symbolens sanna ursprung – men den användes ändå som ett tecken för gudarnas och makternas beskydd.

Om nu runan Yr (en idegranskvist) stod för växtriket, och runan Pertha (en sten, eller en behållare) stod för mineralriket, så förstår vi också, att Jalkr står för djurriket, och att denna tolfte, trettonde och fjortonde runa bildade en logisk sekvens av symboler – de var visst inte ordnade av en slump, utan med en systematisk tanke bakom. Men inte nog med det. De gamla nordborna trodde också på Älgfrodar, ett slags blandväsen mellan människa och älg, säger en del – eller män med älgens vighet och styrka. Då som nu händer det att jägare dricker älgens hjärteblod, för att få hans styrka och livskraft – särskilt samerna anser att det är hälosamt ! och hela symboliken med älgen, och älgrunan som en hälso- och kraftsymbol, ligger i öppen dag – det är fortfarande mycket lätt för envar älgjägare eller människor som umgåtts med älg, att ta till sig den eviga, oförstörbara, för alla tider oföränderliga symbolen – och få del av Jalkrs magi..

Liv respektive död. Även en helt vanlig posttjänsteman kan som synes ha tydliga ”livsrunor” och ”dödsrunor” på sin gravsten. Kränker det någon ?

I Tyskland är det i alla fall helt legalt.. denna gravsten är från 1960-talet

 

I Tyskland har man på 17-1800 talet använt Jalkr eller Algiz på korsvirkeshus, både som en lyckobringande symbol och för att tala om när huset varit byggt. Denna vana – alltså Jalkr-runor försedda med datum – trängde under det tidiga 1900-talet ut även på gravstenar och kyrkogårdar – och som ni kan se,är det ännu så i dagens Tyskland, här och där. En uppåtvänd Jalkr runa betyder födelsedatum, en nedåtvänd döds-datum. En del fanatiska och run-hatande kristna har sagt, att detta skulle vara något som nazisterna hittat på, och påstått en massa om att ”Jalkr runan skulle vara politiskt belastad” och så vidare. Till och med det faktum att den förekommit på apoteksskyltar, även på 1960-talet (då Tyskland nog knappast var något nazistiskt land, om vi inte räknar gamla DDR förstås) har av dessa anonyma ”hatare” använts som ”bevis”.

Men vad bevisar det ?

Att en Jalkr-runa finns på en läkemedels-etikett idag, eller på en apoteks-skylt, har faktiskt inte ett enda dugg med några nazister att göra. Snarare kan man i så fall säga, att det tyder på Jalkr-runans gamla koppling till liv och hälsa…

Fredsrörelsens ”peace-märke” – också från 1960-talet – har av vissa runologer tolkats som dödens symbol, inskriven i en cirkel – vilket den ju också är. Eller – en upp och nedvänd Jalkr, plus en Is-runa – ibland kanske ansedd som den mest olycksbådande runan av alla..

Inom parantes skall här sägas, att det egentligen inte finns några ”upp och nedvända runor” som många tror – utom då det gäller Jalkr och några runor till.

Jag har tidigare gått igenom hur smarta amerikanska affärsmän förfalskade hela den äldre runraden, och försökte göra ett slag ”Tarot” eller spå-kortlek av den, vilket den aldrig var och aldrig har varit. Särskilt den judiske bokförläggaren Ralph Blum i New York, som trodde att ”runestones” eller ”runstenar” skulle se ut såhär är ansvarig för hela bluffen med att man skulle dragit runor en och en, och tagit tydor av dem – något som inte alls förekom i forntiden. För det har vi rikhaltiga indicier och bevis, både från Cornelius Tacitus och andra källor, där runor för första gången nämns.

NEJ – tvärtemot vad diverse snurriga ”fornsedare” och run-profeter i USA sprider ut på nätet, så ser inga ”Runstenar” ut såhär….

 

Utan såhär….

Runor har alltid varit skrivtecken i första hand, symboler eller magiska tecken i andra hand. Deras esoteriska användning har antagligen aldrig varit till för gemene man, utan endast för de invigda. Och som ni ser blir en Is-runa, en Bjarka-runa och en Ing-runa (till exempel !) inte alls annorlunda, om man vänder upp och ned på dem. Ifall ni inte tror mig, kan ni ju vända hela dataskärmen upp och ned nu, eller ställa er på huvudet kanske, så ser ni bättre… Inte heller Gifu-runan (formad som ett X) blir annorlunda om man vänder upp och ned på den, förty den ser fortfarande ut som ett X… Förstår ni vad jag menar ? Och – som vi också ser – Eiwaz eller Yr blir upp och ned till ett S eller en Sol-runa…

Därför finns det alltså inga ”upp och nedvända” runor med negativa betydelser, ungefär som Tarockens-kort i spå-kortlekarna. Undantaget Jalkr – rättvänd för födelse, nedåtvänd för död – fanns det ingen sådan symbolik, utan det är bogus, ”hitte-på”, new age och knäppskalle-fantasier, alltsammans

Som vi ser kan dock en runslinga stå upp och ned eller lodrätt på en sten, däremot, men då finns det alltid en rättvänd läsriktning, så det var en annan sak..

Numerologiskt sett utgör Jalkr Frejas wynjoruna eller gammanrunan (med talvärdet sju)  gånger två, det demoniska tursatalet, och slutsatsen blir då en runa som är stark i sig själv, glad inåt men står för försvar och kraftansträngning utåt, vilket motsvarar den ståtliga älgtjurens sätt att vara.

Man har också försökt koppla den till ett förmodat urgermanska ord algis, som skulle betyda svan, och valkyriorna, skyddsgudomligheter också de, ibland i svangestalt.

 

Stadhagaldern eller runställninngen för Algis är att stå med armarna snett uppsträckta i luften, och benen tätt tillsammans, erinrande om Bifrosts bro i skyn eller en anropsställning av det högre, och man har kallat den en hugruna.(Bif-röst eller rist, alltså den bävande vägen, har inget med bin eller frost att göra. Ni MÅSTE lära er ordens korrekta ursprung – det finns inga genvägar !) Alghs, -als erinrar också om det gamla ortnamnsledet – al för helig plats, helig lund eller liknande, som i Fröjal, Sala med flera ortnamn, och det finns forskare som vill se en koppling här, liksom till det rödbarkiga alträdet – albark ger ju röd färg att färga runor med, och den röda färgen står för blod och liv, som hos älgen, det stora djuret som alltid varit svenskarnas största jaktbyte och en omistlig del i vår huvudsakliga föda.

En upprättstående och en nedåtgående jalkr-runa bildar en hagal-runa, och där hagel står för det kosmiska, står jalkr kanske för livet i kosmos, animaliskt liv, har man tänkt sig. Freyja Ashwynn har kallat den för en Heimdalsruna, vilket kan stämma vad gäller kopplingen till Bifrost, och den kan också användas i läkedomsmagi, vilket jag inte lär ut. Helmut Arnz och andra tyska runmagiker har sett hällristningarnas bilder av män med uppresta händer som en början till Jalkr-tecknet, och spekulerat om Ashwinns, de gudomliga tvillingar som nämns redan i Rigveda, kanske också ursprunget till Asarna, som bärare av runans dualism och skyddskraft. Sigdrifas hymn om läkehänder i Sigdrifumal har också nämnts i detta sammanhang, liksom Odens fjortonde galder i runatal havamals, där han talar om att han med hjälp av den galdern kan tälja Asar och Alfer alla, vilket Agrell ansåg syfta på zodiakens krets, eller de tolv stora Asarna. Hursomhelst är Algiz en av de kraftigaste skydds- och läkedomsrunorna, tillika en livsruna, och bör hållas i minnet för all skyddsmagi.

Hedniska Tankars Runkurs (del 15) Sowilo eller Seger

Solrunan, på proto-germanska Sowilo, annars även känd som Seger eller Siegel, är en av den äldre, 24-typiga runradens lättast igenkännbara och mest omtalade runor. Många kristna hyser tyvärr en fullkomligt irrationell skräck för den, vilket förstås har samband med deras ständigt återkommande griller om djävulen och helvetet. och ofta har man hotat med förbud emot denna runa eller andra runor överhuvudtaget, bara för att en viss politisk rörelse i Centraleuropa för ungefär åttio år sedan använde den på ett felaktigt sätt. Från min barndom på 1970-talet minns jag hur svenska Socialdemokrater hela tiden hetsade emot just denna runa – orsaken var att det hemska, hemska hårdrocksbandet Kiss skulle ha använt den sin logotyp, och den ökände kristne Tv-mannen Sievert Öholm varnade oss offentligt i svensk statstelevision för att dessa amerikanska populärmusiker skulle vara Satanister, besatta av djävulen på fullt allvar och så vidare.

 

Att Gene Simmons (sångare) Paul Stanley (gitarr) faktiskt var judiska familjegrabbar gick helt Svensk Socialdemokrati förbi. Var detta band så himla ”farligt” egentligen ?

Men för våra förfäder var solrunan något helt annat, än dessa ständiga kristna skräck-visioner, som vi fortfarande tvångsmatas med. Kunniga i siffersymbolik som den äldre runradens skapare otvivelaktigt var, så visste de att Asarna heliga tretal (för Oden, Tor och Frej) gånger Kaun-runans femtal (runan heter också sken, och betyder ljus eller fackla) blir femton, och vad är då mer naturligt, än att helga den femtonde runan till just Solen, eller det största himmelsljuset av alla. Så tänkte man, och som ni ser passar det bra samman. Under århundradenas lopp skrevs runan på olika sätt i runinskrifter, både på lösa föremål och fasta stenar.

Man har sagt, att äldre etruiska alfabeten kan ha påverkat runans tidiga utseende, eftersom många forskare tror att runraden kom till i Alpområdet långt före kristi påstådda födelse. Runan har alltid fått symbolisera solen, och en del anser att den därmed har koppling till Balder, men Balders ursprung som solgud är mycket omtvistat – att Ull däremot var en solgudomlighet redan under bronsåldern, är oomtvistligt. I det gammelnorska runpoemet står det skrivet:

Sól er landa ljóme;
lúti ek helgum dóme.

Sol är landets ljus, och det låter jag vara en helgedom”, med andra ord – och det är väl ett väl funnet uttryck för hur vi hedningar sätter värde på naturens helgedom. Också i de isländska och angelsaxiska runverserna från åttahundratalet, respektive handskriftsblad i den Angermanska samlingen (som går tillbaka på förkristna källor) kopplar runan till solen, och dess livgivande strålar. I Runatal Hávamáls, de avslutande stroferna i Havamal, där de sista sex runstroferna tyvärr saknas, står det skrivet följande:

Þat kann ek it fimmtánda
er gól Þjóðrerir
dvergr fyr Dellings durum:
afl gól hann ásum,
en alfum frama,
hyggju Hroftatý.

Det kan jag som den femtonde – Den gol Tjodrörer, Dvärgen framför Dellings Dörrar, Avel gol han åt Asar, och åt Alfer Framgång, men hugnad åt Hroptatyr….

Så lyder denna strof i min egen översättning, och till skillnad från Lasse Lönnroth och andra nidingar och lögnare, sätter jag inte in onödiga ord som inte finns i originaltexten.

Tjodrörer, eller ”folkröraren” är ett bra Heite eller namn för solen själv – när Solen stiger upp, vaknar ju människor ofta av sig själva…”Tjod” eller på gotiska theod, betyder folk, och det syns också i ”Svitjod” eller ”Sveafolket” – det äldsta namnet på vårt land, som varit självständigt i mer än tusen år innan Eurokrater och falska politiker gjorde slut på vårt folks frihet. Uttrycket ”Dellings Dörrar” finns också på andra ställen i Eddan – vi skulle kunna säga dagens portar eller soluppgången. ”Dvergr” betyder ju stöd, upprätthållare, och inte nödvändigtvis ett dvärglikt väsen, Austri, Sudri, Vestri och Nordri eller himlens fyra väderstreck, kallas ju också ”Dvärgar”. Att solen ger kraft eller Avel, alltså Alstring åt Asarna, är heller inte så konstigt, och att Vanerna eller Alferna. som råder över grönskan och det växande, ska få ”frama” eller framgång syftar förstås också på solens makt.

Genomgående för hela Eddan är att ”Asar och Vaner” för de två gudasläktena hela tiden används omväxlande med ”Asar och Alfer” och att det inte finns någon skillnad på dessa språkliga uttryck, som betyder ett och detsamma.

 

Också i en annan känd Eddadikt, Sigdrifumál finns seger-runan eller solrunan nämnd. Valkyrian Bryndhild, som nyss har väcks av Sigurd Fafnesbane på Hindarfjällets topp – en plats som många tyckt sig igenkänna vid Externsteine i Tyskland, prisar den uppgående solen med dessa ord:

Heilir æsir!
Heilar ásynjur!
Heil sjá in fjölnýta fold!
Mál ok mannvit
gefið okkr mærum tveim
ok læknishendr, meðan lifum.

Alltså – i min översättning, och ingen ”lönn-rothares”: ”Hell Asar – Hell Asynjor – Hell över vår alstringsrika Jord ! Mål och Mannavett, ge ock oss människor två, och läkehänder, medan vi lever”

Sagans ”Hindarfjäll” eller soltempel är kanske inte bara en saga. Många vet, att Externsteines klippformationer finns på riktigt och varit använda i förkristen tid…

”Maerum” är ett ord som i en annan grammattisk form förekommer även på Rökstenen, där det står ”Skati maeringa” alltså ”människors skatt”, mänsklighetens välgörare. De två människor Brynhild tänker på är väl i första hand henne själv och Sigurd, som ju sitter vid hennes sida på klippan; och läkehänder eller händer som kan uträtta något, är förstås gott att ha, de är lika solens skinande strålar, som lyser upp i tillvaron. Man och kvinna ska göra detta tillsammans, antyder Brynhild, och så ska de leva med varandra. Detta är visst ingen bön, som de kristna tänkt sig, för vi Asatroende ber aldrig, men en välsignelse, och en hälsning till Solen, vilket är något helt annat. Förstår man inte detta, förstår man inte heller Hedendomens innersta väsen. Och hon fortsätter:

Sigrúnar skaltu kunna,
ef þú vilt sigr hafa,
ok rísta á hjalti hjörs,
sumar á véttrimum,
sumar á valböstum,
ok nefna tysvar Tý.

Segerrunor skall du kunna, om du seger vill hava, Och rista dem på svärdets hjalt. Somliga på blodrännan, somliga på eggkroppen, och nämna Två gånger Tyr…

”Valböstet” som det talas om har tytts som svärdets ”kropp” eller sidor, medan ”vettrimum” då ska vara ”rännan för vätan” i mitten, eller med andra ord blodrännan. Detta kan vara smidestermer, vilket nog intresserar dem som tillverkar kopior av järnålderns eggjärn, och att Tyr-runan – som vi snart skall komma till – också nämns i sammanhanget, är förstås också betydelsefullt.

Brynhild, valkyrian som överbringar kunskap och inte bara är ett stridsväsen är själv en solkvinna, liksom Siv eller Sunna, solgudinnan själv – som förstås också har starka kopplingar till den femtonde runan. Också familjen, kärlek mellan människorna i betydelsen kärlek till nästan, eller vänskap, inte sexualitet, har kopplats till solrunan, som sägs representera lycka, framgång och härliga tider,och detta hör onekligen hit. Iöverförd bemärkelse står den förstås också för sommaren och våren, eller den ljusa årstiden överhuvudtaget.

Nej – just det – det finns inga ”omvända” runor…

Pseudonymen Atreid Grimsson ville på 1980-talet se självgodhet eller överdriven självtillräcklighet i denna runa, men för det har jag hittat få eller inga bevis. Seger, och framgång i strid eller affärer, arbete och liv och goda skördar har förstås långt tidigare kopplats till runan, och detta har ofta kommit fram i de bevarade runstrofer man hittat. Edred Thorson såg under samma tidsperiod Solrunan som tillhörande det isländska begreppet ”knesol” eller ”knäande sol”, solen om aftonen, som han associerade med stadhagalder eller den tyska ”run-yogan” där man kan beskriva den S-formade solrunan genom en hukande ställning, där kroppen bildar runans översta snedställda stapel, och lår och underben ”knäet” och de två andra strecken i runan.

 

 

 

Freyja Ashwynn och andra på 1990-talet kopplade istället Solrunan till Tor, och Tors blixt, samt lät det gotiska ”Sowilo” stå inte bara för solen, utan för självet, det vakna medvetandets mest centrala del hos människan, precis som Brynhilde – Sigurds vägledarinna och härskarinna – utvecklar hjältens ”själv” och rustar honom inför den fortsatta kamp, han måste utkämpa själv.

Tre solrunor med gemensamt centrum bildar en såkallad ”Fylfot” eller en triskele, en symbol som syns också i Isle of Mans vapen, och på flera vapensköldar, och två korslagda solrunor bildar en svastika. Symboliken bakom detta ska inte feltolkas eller överdrivas, bara för att en viss politisk rörelse under nittonhundratalets tidigare hälft använde solrunan på fel sätt nere i Tyskland – den är ändå en uråldrig symbol som använts i flera tusen år helt utan samband med detta, och är ingenting att vara rädd för, även om det händer att vissa kristna, som inte förstår bättre, fortfarande är mycket rädda för denna runa.

Fries i Holland kallande den för Sig, vilket han härleder ur Sigel, som ett namn på solen, samt ord som sigle på formgermanska, som betyder juvel, ädelsten, insegel, tecken. Selig, Salig och andra liknande ord hör också hit, rent etymologiskt, och både i det norska och isländska runpoemet, används den femtonde runan rakt fram som namn på solen, vilket återigen bevisar, att uthark-teorin är numerologiskt riktig. Det gammalengelska runpoemet säger att Sigel är sjöfarares bärgning och lycka, och att solen leder dem i land – en annan syftning på runans betydelse för lycka och tur i affärer, och som segerruna. Helmut Arntz, en tysk runforskare, nämnde också allt detta, och tillade att Solrunan eller Segerrunan var den mest centrala i hela runraden, som han såg det, inte minst med tanke på bronsålderns solkult, och hur gamla symboler som triskelen är. Redan på stenåldern kände man till dem, och S-formiga solstrålar utgående från en stor och rund solskiva, finns ibland också på bronsålderns hällristningar. ”Gott liv och läkehänder” som nämns i Sigdrifumals kända strof om Solrunan, tyder också på vad man kan använda den till inom runmagi.

Juletid är också tiden för Solens återfödelse…

 

Hedniska Tankars Runskola (del 16b) Tyr runan…

Så vad är Tyr runan då ? Har den alls något med någon politisk extremism att göra ?? – Nej, det har den såklart inte. Den är överhuvudtaget inte politisk, inte mer politisk än de två sol-runorna på slutet av hårdrocksgruppen ”Kiss” namn, i alla fall – och den skapades helt garanterat inte för några politiska ändamål alls, eftersom den var (och är) ett enkelt skrivtecken, som bara och endast bara står för bokstaven T i det latinska alfabetet, och motsvarande språkljud. På proto-germanska hette den Tîwaz eller Teiwaz med tonande S på slutet, och runan har bevisligen redan funnits på hällristningarnas tid, ifall vi ser till dess användning som självständig symbol, laddad med esoteriska eller dolda betydelser, som inte var helt uppenbara för gemene man den gången, och heller inte är det idag.

Runan är pilformad, som alla kan se; och pekar uppåt. Vad är det då för konstigt med att den kopplats till himmelsguden Tyr eller Tiwas, han vars namn erinrar om det latinska Deus, eller Zeus på grekiska – även långt borta i Iran eller Persien hette himmelsguden Dyaus Pitar eller fader himmel, och att Tyr var en spjutgud och en stridsgud, var också helt uppenbart för de flesta.

Týr er æinendr ása;
opt værðr smiðr blása.

Så står det i det gamla norska runpoemet – dvs Tyr är den enhänte Asen, ofta får smeden blåsa... Att Tyrs vänstra hand, månhanden – i motsats till höger hand, som ju stod för Solen – känner nog de flesta till, och det isländska runpoemet säger samma sak:

Týr er einhendr áss
ok ulfs leifar
ok hofa hilmir
Mars thengil

Tyr är den enhänte Asen, och Ulvens levebröd, och Hovens krigare, Mars Furste.” Med hofa eller hov förstås här gudahov (nej, det finns inte och har aldrig funnits några Asatrogna ”tempel” – det ordet är helt ogiltigt i sammanhanget) medan ”Hilmir” förstås är samma namn som Hjalmar, vilket betyder en hjälmförsedd kämpe – thengil, så, betyder furste – och planeten mars, associerad till järnet som metall och krigets gud, faller sig ganska naturlig i sammanhanget. Den anglosaxiska runversen säger att Tyr också är en vägledande stjärna, kanske polstjärnan, har man tänkt sig – inte så konstigt när runan liknar en upprättstående pil, eller en ( historiskt senare) kompassnål…

Men det är inte slut med symboliken i och med detta. Många har i Tyr-runan sett en symbol för Världsträdet Yggdrasil eller Världspelaren Irminsul hos de gamla sachsarna, den upprätthållande kraften i Världen, och inte bara himmelsguden. Den har liknats vid en kotpelare eller en ryggrad, människokroppens upprätthållande del. Runatal Havamals säger i sin 16:e strof att:

Þat kann ek it sextánda:
ef ek vil ins svinna mans
hafa geð allt ok gaman,
hugi ek hverfi
hvítarmri konu,
ok sný ek hennar öllum sefa.

Dvs: ”Det kan jag som det sextonde: Om jag vill ha en skicklig mös glädje och gamman, vänder jag hugen på vitarmad kona, och vänder hennes hela sinne...” Som vi ser användes Tyr runan inte bara för att välsigna vapen och dylikt – den har ofta varit inristad på svärdseggar – se i avsnitt 15 här ovan – men den kunde uppenbarligen också användas för älskogsmagi, och de mer mystiskt betingade tyska runologerna i början av 1900-talet såg i kopplingen till ryggraden också hinduismens ”kundalini” eller ”ormkraften” som också kan visa sig som sexualitet…

Runan följer som nummer 16 i Utharken, och det är förstås ingen tillfällighet. Fyra gånger fyra ger oss talet sexton, och därför att Reid, Tors runa symboliserar både en fyrhjulig vagn och rörelse, blir rörelsen gånger sig självt själva sinnebilden för något som rör sig pilsnabbt. Med talet sexton når vi också slutet på den andra aetten eller ätten i utharken, och från Midgårds Värld pekar Tyr runan uppåt, emot Asgård och det översinnliga, som den följande ätten eller 8-talet är helgat åt.

Tyr-runan har någon gång också associerats till furan eller tallen, som runan också liknar, och Tyr, stridsguden över alla andra, lär också ut disciplin, offervilja, taktiskt uppträdande och koncentration, alltsammans kvaliteter, som kommer fram i myten om Tyr och Fenris. Atreid Grimsson kallar Tyr runan för himlens och initiationens runa, och det stämmer också med runans uppåtpekande form och Tyrs uppoffring för de andra Asarna, samt hela Världsalltet.  På 1960-talet tänkte sig Edred Thorsson att Tyr-runan skulle vara den verkliga seger-runa som omtalas i Sigdrifumal, men utan att kunna anvisa belägg för den saken – strofen om Solen och dags söner, antyder att det måste vara Sol- eller Siegrunan som åsyftas där, inte Tyrs runa.

Inom ”Stadhagalder” eller ”stående galder” vilket långt senare kallades ”Run-yoga” kan runan tecknas såhär…

Tyr runan har nuförtiden använts av en del politiska grupper på ett felaktigt sätt, och lika felaktigt har landets Justitieminister föreslagit ett förbud, fastän det inte borde vara den harmlösa runan han borde ge sig på, utan den farliga politiska ideologin han borde förbjuda. Inte för inte har Tyr runan associerats med kamp och krig, allt det som Nordborna kallade ”Vapnadomr” eller ett våldsamt avgörande med vapenmakt, och så är det kanske ännu.

Många har också lagt vikt vid att Tyr är en rättvisans, samhällsordningens och rättskipningens Gud framför andra, och tagit med rättsfall eller domstolsförhandlingar (och uppgörelser av olika slag, ej nödvändigtvis våldsamma sådana) vid spådomar med just Tyr-runor – man har ju aldrig dragit runorna en och en, historiskt sett, så andra runor har oftast använts för att konstatera, om en rätts-sak eller en dom fick en lycklig utgång eller inte. T

Tyr var också den manligaste av Gudarna, Bjarka-runan, som följer direkt efteråt användes som vi ska se ofta som en symbol för kvinnan, där Tyr alltid stod för mannen – man har än idag sett till och med toaskyltar på island, där Tyr-runan använts för ”män” och Bjarka för ”kvinnor”…Symboliken bakom det borde vara enkel att förstå – runan har en nedhängande stapel, och två små tvärstreck på sidorna – vilket kan symbolisera det manliga könsorganet. Bjarka däremot, står för de kvinnliga brösten, eller en gravid kvinna med bröst och mage sedda i profil.

Tyr-runan och Reid-runan i kombination har ansetts en mycket kraftfull bindruna, som dock snarare haft förmågan att sända och skicka iväg än att binda, och Tyr runan förekommer också i den kända Alu-formeln, en skyddsruna framför andra. Man har påpekat att gammaltyskans tiuri som betyder dyrbar, kostbar, tiuren som betyder prisa eller ära (jämför djurnamnet tjur, som kommer av samma germanska rot – tjuren var dyrbarare än kon !) och forngermanskans tiuhan, att leda, styra.

Gudanamnet Tyr förekommer också om andra gudar, Oden är ju till exempel Hangantyr eller de hängdas herre, medan Teinlautatyr är en skål för offer, med en tein eller en ten stående inuti. Också den gud Tuisto eller Mann, som Tacitus sa att Sveberna och andra germanfolk dyrkade, är otvivelaktigt densamme som Tyr, och Tyr runan stod redan då – på sjuttiotalet enligt vår tideräkning – för just honom. Agrell påpekar också att två gånger åtta också ger oss sexton, och att åtta (för hagel-runan) var trohetens tal, medan tvåtalet antyder strid eller konflikt, men också parbildning – med detta i minnet blir också Runatal Havamals runstrof om Tyr-runan i kärleksmagins och inte bara domslutens tjänst så mycket klarare….

 

Hedniska Tankars Runskola (del 17) Bjarka-Runan

Om den 16:e runan i Utharken eller Tyr-runan, en manlighetens och stridens runa – den är ju både formad som en pil, en manlig torso eller ett manligt kön – nu väckt en stor och obefogad debatt samt fullkomligt galna och helt irrationella vredesutbrott från vår vansinnige Minister Morgan ”Mollgan” Johansson, så har den sjuttonde runan, Bjarka – på norröna – eller – som den också kallas Berkana eller Berkano, på gotiska Bairkan, på fornengelska Beork och på modern svenska Björk helt enkelt väckt mindre kontroverser…

Bjarka-runan finns med på nästan alla Terrängkartor i Sverige, där den står för ”botaniska minnesmärken”, precis som Raido-runan, Tors egen Vagnsruna eller Fornminnes-R:et som står för alla Fornminnen, och även flitigt används som karttecken. Även detta bevisar hur fullständigt verklighetsfrämmande ”Mollgan” Johanssons och Socialdemokratins blinda hatspyor emot runorna, och deras groteska tal om runförbud är. Man kan inte ändra hela rikets kartverk sådär utan vidare, och all denna sjuka förbudsmentalitet är verkligen efter sin tid. Också i dagarna har jag fått ännu fler vittnesbörd från den hedniska rörelsen i Sverige om att den aldrig tänker acceptera något ”runförbud” och kommer att använda civil olydnad som vapen, ifall den nuvarande expeditionsministären fortsätter med sina tramsigheter. Vi får väl hoppas att ”Mollgan” Johansson slutligen avgår, och ersätts med en kompetent Justitieminister istället. En som ägnar sig åt de växande problemen med sk ”skjutningar” eller rättare sagt Mord på öppen gata, de många våldtäkterna emot etniskt svenska kvinnor, bilbrännare och ökande våldsbrott istället för kulturell förföljelse av sin egen befolkning… ”Runförbud” är inte svaret på vårt lands problem – och hur skall Regeringen Löfvén alls kunna upprätthålla en sådan idiotisk lagstiftning ? 

Redan många copyright-belagda symboler som den för Bluetooth och andra data-teknikens landvinningar innehåller ju en Bjarka runa... Se här bara:

Hagal-runan (talvärde 8) samt Bjarka-runan (talvärde 17) = 25 ingår tillsammans med en Gifu-runa (talvärde 6) i Bluetooths firma-emblem, och kan numerologiskt utläsas som ”31” eller 3+1 = 4, eller 31 – 24 = 7, alltså Reid-runans tal för ”kommunikation” och Wynjo-runans tal för ”lycka” – vilket ju är ganska fyndigt för en kommunikationsbefrämjande teknologi – Och hur ska (S) Regeringen förbjuda runor, när de ändå finns ÖVERALLT i vårt Nordiska samhälle ?

Talet 17 är ett primtal, alltså ett tal som bara är jämnt delbart med sig självt, och siffran ett, vilket nästan alla indoeuropeiska folk uppmärksammat. Bjarka runan kommer som den andra i den sista Aetten eller åtta-talet i Utharken, då den gammalnordiska runraden ju innehåller tre gånger åtta runor, och man har sagt att där den första aetten står för Jotunheim eller urkrafterna i tillvaron, står den andra för Midgård och den tredje för Asgård, eller de krafter som bestämmer själva livet. I Tyr-runan såg vi den manliga kraften, eller Asarnas princip, så att säga – och i Bjarka följer så det kvinnliga, eller Vanernas princip.

Man har ansett, att Bjarka runan dels står för trädet björk, men också för det kvinnliga elementet i tillvaron, eller kvinnor i allmänhet. Liknelsen mellan unga kvinnor och slanka björkar finns inte bara i den nordiska skaldepoesin, utan också i Finlands Kalevala, bland Ryssarna och längre österut, och även den isländska sångerskan Björk använder precis samma symbolik i nutid.

Att björkar och kvinnor kopplas samman beror kanske på att björkens gröna blad slår ut i Maj, Frejas månad framför andra, och att Björken är ett högst användbart trädslag, som värmer våra hem, utgör grundstommen i våra hus och möbler och även savar om våren – alltsammans saker, som man förband med det ”kvinnliga” eller vanernas sfär. En del har till och med ansett, att Bjarka är Friggs speciella runa, en runa för äktenskapet, hemmet och moderskapet, vilket stämmer med dess ”fredliga” användningar. Bjarka runan kan tolkas som två stiliserade bröst, sedda ovanifrån, eller som ett par kvinnliga bröst ovanför en stor, gravid mage – bokstaven B blir då en bild av den havande kvinnan eller modern, sedd i profil…

Exempel på hur Bjarka-runan gestaltats i ”stadhagaldr” eller ”stående galder” – ett sätt att teckna runorna via handsignaler eller med hela kroppen…

Också moderna gestalt-psykologer som begränsat sig till det latinska alfabetet säger att där bokstaven A tänks som ”manlig” och står för entalet, kommer B att betraktas som kvinnlig, och beteckna talet två. Även om runraden är organiserad på ett annat sätt, känner man igen denna psykologiskt betingade ”teckenföljd” – kvinnan är ”det andra könet” – men utan henne kan mannen heller inte bli komplett.. Till och med hieroglyfen Ankh i det gamla Egypten, som innehöll en rund oval överst, och ett stående streck eller en påle underst, som går upp i ovalen, likt Midsommarstången på väg in i en krans (ursprungligen bestod ju midsommarstången av en lodrät påle och en eller flera kransar uppträdda på den – att ha kransarna hängande under en korsformad anordning är ett 1900-tals påhitt) och göra detta till ett tecken för ”nytt liv” är ju en enkel och lättförståelig symbolik, ett slags rebus eller bildskrift. Ursprungligen var B-ets båda bågar lika stora, men nuförtiden skriver vi fortfarande den latinska bokstaven B med en liten båge överst, och en större båge i B:et underst.

Engelsk översättning av Bjarka-strofen i det isländska ”runpoemet” som lär ut runornas rätta betydelse…

 

Inte konstigt då, att Bjarka runan sägs ha haft med kvinnor och fruktsamhet att göra ! Bjarka runan har dels kopplats till Frigg av Atreid Grimsson, dels Eir, läkegudinnan, och även fått symbolisera växtkraft i allmänhet enligt honom, något som dock går in på Eiw-eller idegransrunans traditionella betydelse. Runraden blir i så fall inte helt konsekvent, och själv tycker jag att det är bättre att betona, att Bjarka står för skapande av nytt liv, och moderskap i allmänhet. Inte heller varje runa kan kopplas till något trädslag, för Utmarken är inte något druidiskt beth-luis-nion alfabete, även om det finns en idegransruna, hagal jämförts med hagtorn, tyr runan med furan och bjarka som sagt med björken…

 

Grimsson påpekar att Bjarka-runan i sina negativa aspekter skulle betyda alltför mycket av självuppoffring och villkorslös kärlek som är en del mödrars största fel, och man kan se en parallell här till Tyrs offer. Så länge man offrar sig för en god och rättvis sak, eller använder moderskap och omvårdnad till de som verkligen behöver det, är detta goda och vackra egenskaper, men offrar vi oss för ovärdiga människor eller gör vi för mycket för de som egentligen inte behöver vår hjälp, sliter vi ut oss i onödan, och det är alla föräldrars och inte bara mödrars största gissel. I negativa tolkningar skulle den också tyda på ofruktsamhet, grälsjukhet, falskt martyrskap, sk ”passiv” aggressivitet och felriktade kvinnliga egenskaper i allmänhet, men däremot ha en koppling till Alferna, skog, natur och växande i positiv riktning.

Moderskap, födande, barn och föräldrar är alltså något av vad Bjarka runan pekar på och ”betyder”, särskilt i samband med spådomar. Exakt vad för svar spådomen ger, eller vad i detta förhållande runan tyder på, fick man dra fler runor för att svara på, för historiskt sett drog man aldrig någonsin runorna en och en, utan använde flera åt gången för att få fram någon mening i sina frågor, och det bör man komma ihåg. Redan på Tacitus tid, eller i de allra äldsta skriftliga källor vi alls har, gjorde man så.

Edred Thorson kopplade på 1960-talet Bjarka runan till livets fyra stora ceremonier eller initiationer, alltså födelse, vuxenblivande, bröllop och till sist begravning. Bjarka var för honom initiationens stora runa, övergången från ett tillstånd till ett annat, eller övergången från en ålder i livet, till en annan. Att bli först kvinna och sedan gift, därefter mor och kanske på slutet igen ensam, eller en gammal gumma, är den väg otaliga kvinnor fått vandra, och björkriset, som smyckar både bröllopsgården, bastun där man föder (i gamla tider gjorde man så, bastun var det renaste utrymme man hade) eller till sist ligger lik, är alla smyckade med björkris, och björken återkom ju år efter år i alla livets vårar, eller då man började något nytt.

Thorson helgar också Bjarka till Nerthus, Njrd eller Gerd, alltså moder jord, som är den stora modern framför andra, och ger dess stadhagalder som en människa som står med armen och ena benet krökt i vinkel, för att likna de två vinklarna på runan. Bjarka runan kan också sägas bestå av en I-stav för IS, plus två kaun-eller skenrunor, som ju hör till Freja, och som gör isens upprättstående kyla till något helt annat. Freyja Aswynn tillade, att Bjarka-runan såg ut som en sluten Perchta-runa (klipp eller stenrunan) och att Bjarka därför symboliserade ett moderskap, som varar längre än födelsen, och noterade också dess kopplingar till Midsommarens björkris, lövande och stänger, plus försommaren. Jan Fries i holland noterade att Beorc på fornengelska kommer från den urindoeuropeiska ordroten *bher för bära, fornnordiska burtis= birth, födelse, också bar och ord som bherg, som på urindoeuropeiska betydde berg eller kulle, alla ord som har med bärande-födelse, börda, bar = naken och till och med vågnamnet ”Bara” = den bärande att göra. Han citerar de tre runpoemen, och ger alternativa stadhagaldrar för liggande kvinnor, som vi inte behöver gå in på här. Men förvisso går det att meditera över Bjarka, med benen krökta uppåt vid knäna, och armarna vid huvudet, också krökta till en båge.

I kontinentalgermanska inskrifter har det nämnts en gudinna Verkana – Berkana som skulle vara ett annat namn för Nerthus, och även Agrell, Helmut Arntz i Tyskland och alla det tidiga 1900-talets forskare påvisade sambandet mellan Frigg, Bjarka runan och björken, som också redan fanns i istidens Europa, och var ett mycket spritt träd. Någon har velat se Eddans och Sigdrifumals ”bjargrunor” eller ”bärgningsrunor” i bjarka runan, och många historier finns (bland annat hos Freyja Ashwynn) om kvinnor och flickor som undgått olyckor, fall, hugg och slag, då de burit en bjarka runa på sig eller runt halsen, och alltså fått del av runans skyddande verkan.

Runatal Havamals säger att den sjuttonde runan är för ”mansongur” eller manande kärleksmagi, och för att man ”sent skall komma att skiljas” från sin älskade, och antyder väl också Bjarka.runans funktion i bindrunor, där den kan användas för att mana på eller frambringa något, samtidigt som den står för beskydd.

Hedniska Tankars Runskola (del 18) Eh-runan

Runan Eh eller Ehwaz på gotiska följer som den artonde runan, och erinrar om ordet Equs på latin, vilket betyder häst. Även det fornisländska ordet jor för häst, hör hit, liksom forniriskans ech och sanskrits asva, som alla betyder häst de också. I sanskrits Asviner, för ett gudomligt brödrapar, har många etymologer sett början till vårt ord för Asarna, gudamakterna självt.

 

Hästrunan Eh ser ut som en högbent häst, eller bokstaven M med en mindre vinkel mellan de två upprätt stående skänklarna, och hade från början ljudvärdet eh som i , även om det senare övergick till en diftong ”jo” påminnande om ett j-ljud, medan idegransrunan eohfick representera i-ljudet. I den yngre, 16-typiga runraden föll runan bort, och man hade inte längre några särskilda runor för bokstäveerna eller språkljuden j eller e. Den kan numerologiskt förklaras som två gånger nio, Odens tal som syns i Naud runan, kopplad med dualismens tvåtal, eller tre gånger sex, alltså Asarnas heliga tretal gånger Gifu eller gåvorunan, eller till och med två gånger tre gånger tre, alltså thursatalet två gånger Asarnas tretal gånger sig självt. Föga förvånande har Eh-runan också många gånger tolkats som en Odens runa, den kanske viktigaste Odensrunan överhuvudtaget, efter Naud.

Hästar var viktiga för våra förfäder, och användes vid alla kortare resor. På hästryggen avgjorde man krig, och till häst red man till tings, eller till närmsta marknad. Sverige lär vara ett av de länder i Europa som fortfarande har flest hästar per capita, trots att vi inte någonstans i vårt nutida svenska samhälle använder hästen som nyttodjur, utan bara för sport och förströelse. Och vi talar fortfarande om ”hästkrafter” när vi vill beskriva motorstyrkan hos de bilar, som överallt fått ersätta hästarna; trots att vi lika gärna kunde använda SI-enheten watt. Kopplingen till våra riddjur är fortfarande stark och livslång, vilket nog alla hästintresserade läsare av denna sida lär hålla med om. Också gudarna har sina hästar, och namnen på alla dem samlades av min kollega Henrik Andersson för inte så länge sedan. Den ende gud som går till fots, över ”Kormt och Ormt och Karlögar två” – för alla de vattendragen korsar Tor på sin väg till Idavallen, är Tor själv, som är så stark så att han inte behöver någon häst, längre sträckor åker han som bekant i vagn.

Tor vadar över de vida vattnen – illustration av Lorentz Frölich till en av artonhundratalets danska Eddaöversättningar

Oden rider på Sleipner, och medan Bjarka-runan, som inledde den tredje aetten i runraden motsvarar Ur och Naud, motsvarar Eh-runan både Thursrunan och Isrunan, som båda är starka dödsrunor. Man har sagt att Oden på Sleipner kan rida in i den andra Världen eller dödsriket, vilket också motsvarar berättelsen om Hermods ritt ned till Hel efter Balder. ”Asarnas gåva” alltså tre gånger sex, syftar också på den underbara hästen Sleipner, och många runtolkare har ansett att Hästrunan Eh är en runa för resor i det Inre, meditation och esoterisk kunskap, som icke är för envar.

Det angelsaxiska runpoemet säger att:

Eh byþ for eorlum æþelinga ƿyn,
hors hofum ƿlanc, ðær him hæleþ ymb[e]
ƿelege on ƿicgum ƿrixlaþ spræce
and biþ unstyllum æfre frofur.
”The horse is a joy to princes in the presence of warriors.
A steed in the pride of its hoofs,
when rich men on horseback bandy words about it;
and it is ever a source of comfort to the restless.”

Just egenskapen att vara rastlös, ständigt sökande, ständigt trängtande efter mer vetande tillkommer Oden, valkyriornas herre. Om Reid-runan – som betecknar Tors Vagn – är en runa för resor i det yttre, eller i den här Världen, så pekar Eh-runan upp emot det översinnliga, och en tillvaro i evigheten, bortom Midgård.

Hingsthetsning – bildsten från 500-talet och Häggeby kyrka i Uppland, Håbo Kommun

Atreid Grimsson ville på 1980-talet koppla den till den Vilda Jakten, och Odens följe, som rider runt i Julnätterna, de dödas andar och det översinnliga. I Runatal Havamáls står den artonde runstrofen för den hemlighet, som oden aldrig berättar mer än för sin älskade (Frigg ?) eller den kvinna han ser som sin syster, och det passar ovanligt väl med Eh-runans fördolda natur. Edred Thorsson gav på 1960-talet en mer positiv tolkning av Hästrunan, och kopplade den även till Frej, äringen och hästoffer, som i berättelsen om Ragnvald Frejsgode på Island, han som hade en helig gudahäst, på vars rygg ingen fick rida. Han citerar även det isländska stävet ”marr er mans fylgia” och tar upp det faktum att Fylgiorna kan visa sig i hästgestalt, liksom Valkyriorna, andra väsen än Oden, som också far på hästryggen från en värld till en annan.

 

Freyja Ashwynn betonar liksom andra att hästrunan är ett medel för kommunikation, verktyget för övergång till ett tillstånd till ett annat, snarare än blott och bart fysiska resor, som ju syns i Reid-runan. Hon menar att hästrunan också syftar på nära förhållanden, i vänskap och kärlek, där ”två reser över världen” och att en omvänd hästruna också tyder på falsk vänskap, svek, ett förhållande som upphör. Runan kan också tolkas som två lagr-runor, eller två vattenrunor ställda mot varandra, vilket skulle ha viss betydelse för kärleksmagi, säger hon, men vattnet är ett lättrörligt och föränderligt väsen, och runan har inte samma starka betydelse här som den nästföljande Mann-runan, till exempel, utan tyder kanske mer på lättrörliga, föränderliga förhållanden.

Etymologer har spårat runans namn till gammalhögtyska Ehin = en, ehwa = evighet, fornisländska ae = alltid, aevi = livstid, och ytterst den förindoeuropeiska ordroten aiw- som betyder livskraft, livsålder. Också andra Europeiska folk, som Slaverna med Svantevit, eller Kelterna med Epona har haft hästgudomligheter som stått för det översinnliga, och resan till dödsriket eller andra själstillstånd. En senare form av Eh ser ut som en lodrät stav med en snedställd, åt vänster lutande bistav, och den formen av Eh har också använts inom stadhagalder. Det tidiga 1900-talets tyska runforskare såg i räckeföljen Bjarka (för födelse) Eh (för övergång) och Människans M runa (som följer härnäst) en berättelse om människans skapelse, eller Gudarnas kraft, som verkar även i Midgård, och till slut leder fram till människan, men Eh runan som verktyget för människoblivandet, människans vinnande av insikt genom studiet av sin egen natur.

Det är kanske den bästa sammanfattning av runans betydelse som någonsin gjorts. Agrell ansåg redan på 1920-talet, att Hästrunan också återfanns i Buslubön, ett sent kväde, där vi ser odenstalet 18 multiplicerat med 2 återigen, och vi får 36 strofer, varav den sista är ”hin mesta galdr” eller den mesta eller största galdern, ett av Odens mysterier eller förvandlingskonster, som kan förvända synen på vem som helst. Hästrunans betydelse för destruktiv magi ska inte överdrivas, men den har ändå alltid stått för övergång från ett tillstånd till ett annat, inre förändring, inre resa, meditation och introspektion, vinnande av insikt och vetskapen om det översinnliga. Kanske är den också en av den äldre runradens mest förbisedda och bortglömda runor.