Om Hyperboréer, Skade och Vinterns Diser… (artikel från 20 Januari 2015)

För länge sedan, skriver Maria Kvilhaug på bloggen ”Lady of the Labyrinth”, som i och för sig alltid är läsvärd, men ibland alldeles för spekulativ, noterade Herodotos – han som är all västerländsk historieskrivnings fader – att två kvinnor och fem män från Hyperboréernas ytterst avlägsna land hade kommit till den grekiska ön Delos, där de framgav offergåvor i Artemis tempel, och levde där i långliga tider sedan, tills de slutligen dog. Detta skrevs år 440 innan vår tideräknings början, och Herodotos bör ha uttalat sig om händelser som kan ha inträffat omkring år 480 fK eller ännu tidigare. Hursomhelst nämner han, att Aristeas, en poet från 700-talet fK, redan hade besökt Hyperboréerna, de ”norr om nordanvinden boende”, och för att komma till deras land måste man fara över de skytiska stäpperna norr om Svarta Havet, upp längs den ytterst kalla floden Borsythenes eller Dnjepr, och där – på andra sidan de Ripeiska Bergen – skulle man finna en kall ocean vid vars kuster det fanns bärnsten, och ett folk som levde i ett land där snöflingorna var stora som ulltottar, och i strida strömmar föll från himlen.

Karta, som utvisar Hyperboréernas geografiska belägenhet – som antikens greker såg det…

Klassiska antika författare intygade senare att Hyperboréerna var ljushåriga och mycket resliga, och att de bodde nära Thule som Pytheas hade besökt, men senare tiders geografer hade betydligt dimmigare begrepp om saken, och under 1500-talet försökte lärda män under huset Tudor ivrigt bevisa, att Hyperboréerna skulle ha kommit från England, något Stormaktstidens svenskar var snabba att helt vederlägga och motbevisa. Hursomhelst, Hyperboréerna skulle allesammans härstamma från Boreas, Nordanvindens fruktansvärde gud, samt snö-nymfen Chione, som man tänkte sig som ett slags snöns gudinna.

På Herodotos tid vallfärdade unga män och kvinnor för att klippa av sitt hår, och offra det på graven till de Hyperboréeiska prästinnorna, som ansågs mycket visa, och senare, när kontakten mellan greker och hyperboréer bröts, skickade de senare offergåvor inlindade i halm till Artemis tempel på Delos, varje vinter.

Maria Kvilhaug tycker sig se Freja överallt, men vill man, så kan man träffa sin Freja till och med vid KORVKIOSKEN (se tidigare inlägg)

Nu påstår Maria Kvilhaug – inbiten gudinne-dyrkare och en forskare av det slaget som i stil med den mer tvivelaktiga och nu föråldrade Marija Gimbutas – en snacksalig Litauiska – att det bara måste vara Freja eller möjligen Frigg som var den gudinna, de två okända prästinnorna förde med sig kulten av till antikens Grekland, efter att ha utfört den icke föraktliga prestationen att ha åkt tvärs genom hela Europa, följda av bara ett litet följe om fem man. Problemet med allt det här, är bara att alla källor j-a-g någonsin läst om Herodotos spännande berättelse, inklusive de mer poulära – som hos den kände svenske polyhistorn Alf Henriksson – identifierar Skade, vinterns stora gudinna med antikens Artemis, som dyrkades just på Delos.

Delos var bara en avkrok i den antika Världen, och förresten hade jaktgudinnan Artemis ett tempel i Efesos, som skulle räknas som ett av antikens sju underverk och som var vida större. Ifall nu de två prästinnorna hade dyrkat Freja (alltså Afrodite) eller Frigg (Hera) som kvilhaug tror, eller en allomfattande modergudinna, så kunde de till exempel ha rest till Paphos på Cypern – ett ojämförligt större kultställe för just Afrodite, känt redan på 900-talet fk. eller Eleusis, där de berömda mysterierna firades, till ära för Kore, Persephone och Demeter – mycket viktiga gudinnor under den tidiga antiken allihop, och betydligt närmare Kvilhaugs radikalfeministiska all-inclusive modergudinna, ibland uppdelad i tre entiteter (Freja, Frigg, Hel)

Men – så var det nu inte. Hela tiden, Herodotos berättelse igenom, betonas detta med stränga vintrar – och Skade (eller västnordiska Skadi – modern engelska Skadhi ) var just en vintergudinna, samt en jaktgudinna – precis som Artemis. Hon jagar med pil och båge i bergen och vildmarken – det gör Artemis också. Hyperboréerna skulle härstamma från Nordanvindens gud (Skades far är vind-jätten Tjatse, som kan förvandla sig till en väldig örn – söder om Hyperboréerna bor Arimasperna, i vars land det finns väldiga gripar.) och en ”snönymf” vilket är ett annat sätt att beskriva just Skade, som alltid tänks svarthårig och inte ljushårig, då hon ju är av Jättesläkt. Skandinavien, ”Skadin-aju” eller Skades ö, och Scandia, Skåne och ”Skadanan” (det för sjöfarten skadliga Falsterbonäset, samt Skagens rev högst upp på Danmark) var allesammans uppkallade efter Skade, och kända som geografiska termer redan under antiken, både av Strabo, Ptolemaios och andra geografer.

Varför skulle man nu ha känt till allt detta redan under antiken, om det inte funnits en koppling mellan just Skade och Artemis, som man såg som paralleller redan då ? Sammanträffandena är nästan för många för att vara ren slump…

Skade som jag själv skildrade henne, vintern 2012 – på ett gammalt gravfält nära Stockholm (svarthårig och med grekiska smycken)

Dessutom finns det bevis för att Eddans version av myterna om Skade till en del var kända mycket tidigt i historien. Tjatse – vindguden vars namn är lapskt, och betyder ”smältande vatten” (som om vårvintern) betraktade en dag i örngestalt Oden, Loke och Höner, som var på resa genom den yttersta norden. De hade fällt en myskoxe, som de försökte steka över en öppen eld. Då stal Tjatse halva oxen, och Loke försökte slå till honom med en lång stång, som han tog ur elden. Stången brände fast vid Örnens rygg, men Tjatse flög sin kos med eldguden Loke, som satt fast på sin sida stången. Denna scen beskriv i Tjodolf av Hvins drapa ”Haustlang” eller Höstlång, långt före det Eddan skrevs.

På en hällristning från Lökeberget i Bohuslän ser man exakt samma scen – en fågel flyger iväg, med en lång stång utgående från ryggen, och i stången hänger en ynklig manskropp fast, tillsammans med vad som verkar vara Oxens köttslamsor. En man med fågelnäbb (det är Oden – senare i samma historia förvandlade han sig också till en örn och tog upp jakten på Tjatse ) kastar ett annat vedträ efter den bortilande fågeln, och en tredje gestalt (antagligen den fege Höner) står med händerna i byxfickorna efter vad det ser ut – han är ristad utan armar – och ser passivt på… Denna hällristning kommer från minst 1100 år före kristus, och beskriver perfekt vad som skildras i Brynjulfssons ”Edda” från islands 1600-tal – sådär 2700 år senare – men berättelsen är i allt väsentligt oförändrad. (Säg sedan inte, att Eddans myter har kraft – Bibelns historier är inte alls lika gamla)

Nja, Tjatse dräptes av gudarna till slut, men Skade – hans dotter – hennes namn betyder ”Skada” – men så skadar vintern också – ”scate” som i ”unscated” finns i modern engelska, och ”schade” i tyskan – så hennes namn kommer från det indoeuropeiska språkstadiet och är mycket gammalt – kom vandrande till Asgård, skadad och kränkt, förmäler myten.

Den jagande Skade

Det vilar alltid något argt, vildsint över Skades personlighet, som vi ska se. Hon kallas ”Ondurrdis” eller ”Skiddisen” och det är hon – snarare än vårens Freja – som firas vid det stora Disablotet i Februari, eller Göje månad. En kall vind båser när Skade talar, och hon ler eller skrattar aldrig. Också Artemis är en mycket sträng gudinna, som vi ska se – och liknar Skade till förväxling, medan Freja eller Afrodite har en helt annan personlighet. Artemis och Freja har aldrig varit samma sak, eller samma gestalt – men gång på gång ser man faktiskt direkta överensstämmelser i myterna, där Artemis och Skade faktiskt har mycket likartade historier berättade om sig.

Den jagande Artemis

Asarna fick betala full mansbot för dråpet på Tjatse (nordiska lagar innehöll aldrig fängelsestraff, kroppsstraff eller ens dödsstraff  så ofta som medelhavskulturernas generande försök till rättvisa) och Skade krävde därutöver, att de skulle ge henne en bra man att leva ihop med, och dessutom kunna få henne att skratta; eftersom hon förlorat all glädje i livet samtidigt med sin far. Den andra uppgiften löste den listige Loke. Han tog ett rep, och band ena ändan av det om skägget på en getabock (en av Tors bockar !) och den andra ”om sina hemliga ting” som det står i Eddan. Så började en vild dragkamp, och än skrek geten och än skrek Loke, står det i sagan. Då skrattade Skade till sist, och detta var den första Skadeglädjen, för kall och hård är vinterns glädje.

Vad har väl de kristna att sätta emot ? Loke vinner alltid…

Sedan skulle Skade välja sig en man, och den uppgiften löste hon själv. Eftersom rättvisa skulle råda, och ingen ogift Gud framhäva sig på någon annans bekostnad, ställde de sig alla bakom en bonad, under vilken bara deras nakna fötter stack fram…

Då tog Skade och valde den Gud som hade de vitaste fötterna, i tron att det skulle vara Balder, men det var Njord på Noatun, skeppsbyggnadskonstens Gud, som hela dagarna vadar i vatten, och därför har ovanligt rena fötter. Lustigt nog ska renlighet också vara en av de dygder Artemis sägs uppskatta – återigen en likhet. Men – Skade valde efter utseendet, vilket man aldrig ska göra med kvinnor eller män. Njord var morgonmänniska och ville vakna tidigt, men Skade tyckte om att vakna sent, som kvällsmänniskor gör, och föredrog vintern och bergen, framför sommaren och havet. Hennes äktenskap blev aldrig lyckligt, och så skilde hon sig och flyttade upp i Ydalarna, Idegranens dalar, där en kall vind alltid blåser. Också Artemis lever ensam, men lär ha haft sällskap i jägaren Orion, precis som Skade hade sällskap av sin bror, himmelsguden Ull.

En detalj i myterna om Skade jag alltid fäst mig vid, är hur Skade slutligen hämnas på Loke – när hon upptäcker att det är han, som ligger bakom dråpet på hennes far – och hur hon också låter sin vrede gå ut över Sigyn, Lokes sjåpiga hustru. Loke har bedragit Sigyn med i stort sett alla skapade varelser, inklusive Svadlifari, Asgårdbyggmästaren Mundlifaris egen häst – och resultatet blir Sleipner. På Ägirs berömda fest vågar hon inte ens komma med – kanske vet hon hur eldguden Loke blir när han dricker – utan försöker hålla god min. Skade förvandlar Lokes två söner Nare och Vale till vargar, så att de sliter sönder varandra, i Sigyns direkta åsyn – på liknande sätt förvandlade Artemis jägaren Aktiaon, så att han blev söndersliten av sina egna hundar. Nare och Vale har också med frost att göra – av frosten blir händerna nariga, och man blir valhänt. Sigyn hamnar sedan vid Lokes sida i det värsta och understa Nifelhel, och där sitter de sedan till Ragnarök. Sigyn får ständigt tömma en giftskål, eftersom Loke ligger fjättrad, och Skade har – Skadeglad som vanligt – hängt upp två giftormar över Lokes ansikte, som ständigt spyr ut etter. Artemis hälsades som befrierskan från just ormar, och i en version dödades Orion av en orm. Tillfälligheter ?

 

Sigyn framställs idag av vissa Amerikanska Asatroende som en hjältinna, trots att hon är urtypen för ”missbrukarhustrun” – en sån kvinna, som alltid säger ”men han är ju snäll emot mig när han är nykter i alla fall”, ”det blir bättre bara vi får barn – då lugnar han sig nog, och är inte ute med Tor på äventyr som han brukar” och till slut – allt för ofta ”att han slår mig är nog mitt eget fel – jag skulle haft maten varm när han kom hem, det sa han ju…” Den självständiga Skade, däremot – är Sigyns absoluta motsats. Skade anser förmodligen, att Sigyns beteende ger alla gudinnor i Asgård dåligt rykte, och att hon gått alldeles för långt i sin undergivenhet. Hon kan till och med ha erbjudit Sigyn och hennes avkomma bostad i Ydalarna – där vore hon säker ! – men Sigyn har som vi vet tackat nej, och är trogen Loke i alla fall – vilket skickar henne rakt ned i helvetet !

Även i verkligheten förekommer det, att vad två kvinnor kan göra emot varandra är tusen gånger värre; än vad två män ens skulle kunna tänka ut, ifall de höll på i flera år. Men Skades hat emot Sigyn, är ändå rätt oförståeligt, tills vi börjar tänka efter – vad kan det finnas för anledning till det ? Skade är självständig, och har allt vad hon behöver i sin jakt, men avundas Sigyn ändå. Utåt sett kan Loke och eldgudens maka synas lyckliga, och verka som ett vackert par – Skade vet kanske inte hur Sigyn känner sig inuti… Dessutom har hon barn – och det har inte Skade. Så när som på Freja, hennes enda dotter – uppfostrad hos sin far och helt annorlunda till sättet – kan hon kanske inte få några – och Skade hämnar sig mycket riktigt på just Sigyns barn – och låter henne själv se på medan de dör – det första hon gör…

Byst av Artemis. Från ett grekiskt original

I en antik grekisk myt skryter Niobe, en vanlig människokvinna, med det faktum att hon minsann har fjorton barn, sju döttrar och sju söner, inför gudinnan, och tror sig därför vara förmer än gudarna. Ett typiskt exempel på sk ”hybris” eller grotesk självöverskattning, som många människor idag också visar inför vinterns iskalla majestät. Men Artemis hör detta, och skjuter sina pilar från den höga och kalla vinterhimlen, och inom några ögonblick har alla barnen dött. Sjutalet – en dubblering som alltid förekommer i myterna – kan man bortse ifrån, men som vi ser motsvarar den här myten mycket nära Skades dödande av Nare och Vale.

Apollon, Artemis bror – är en solgud. Ull – Skades bror – är också en solgud. Båda skjuter med pil och påge. I en annan grekisk myt, räddar Artemis kvinnan Callisto, genom att förvandla henne till en björn. Björnar fanns knappast i antikens Grekland, men däremot vimlar det av dem i Norden, i synnerhet i Sveriges norra delar – och björnarna är Skades skyddslingar, får vi veta i Snorres Edda. Alla de här ”sammanträffandena” bildar tillsammans så många och så starka samband, att det blir ganska slående. Artemis och Skade är samma person, samma Indoeuropeiska gudinna från början, under två olika namn.. Och Artemis har inget med Freja att göra – som Kvilhaug ensam hävdar. Många andra akademiskt erkända forskare däremot – inga amatörer – tror däremot på den hypotes, jag redovisat här. Föga förvånande, trots allt..

 Se upp för Skades halka i vinterns mörker !

Skade är alltså själva vintern, dess idé och princip, förkroppsligad. Precis som naturen är hon sällan helt ond, men inte helt god heller, och skall man umgås med henne, är det bäst att minnas att det sker på hennes villkor, och att hon sällan eller aldrig varit van att underordna sig människornas vilja. Det är Skade – främst av vinterns diser – som vi ärar vid det kommande Disablotet, vid vårens början och de första tecknen på Vinterns slut. För våra förfäder var Februari en kritisk tid, då de första tecknen på snösmältning och en ny vår var mycket efterlängtade – under en lång vinter kunde visthusbodar och andra förråd sina. Man hade all anledning att hoppas på Skades bistånd, och vintern gav också is och snö att färdas på, för köpenskap och handel – inte för inte var ju Njord Skades förste och ende man.

Uppgiften att Skade skulle varit Odens frilla, finns inte alls i Eddan. Den hittades på av Eyvind Skaldaspillr, eller ”Skaldefördärvaren” – han som ändrade de ursprungliga myterna, och försökte förändra dem, trots att de i fallet Skade – som vi sett – varit oförändrade i 2700 år eller mer. Oden är en mångkunnig Gud, ja den klokaste av alla, och mäkta vis. Ville han ha en frilla, skulle han inte ta vinterns kyliga brud från fjällen och tassemarken, utan välja en varmare kvinna. Inte heller skulle han lägga sig hos den hämndlystna dottern till en jätte, han själv varit med och dödat, för detta strider direkt emot Havámáls råd om att aldrig, aldrig inlåta sig med sin fiendes vän. Skade har sina fördelar, det är sant; och en god kamrat i skidspåret, och värd att dyrka för jaktlycka, om inte annat; men man bör hålla huvudet kallt, när det gäller henne..

Japanerna, förresten, har inom Shinto en direkt motsvarighet till Skade, kallad Yuki-Onna, eller snökvinnan, som också kan vara farlig att möta. Precis som Skade har hon en iskall andedräkt, och legenden om gudinnan, som inte kunde skratta, syns också i Japanernas berättelse om Amaterasu, solgudinnan, som i vredesmod gömmer sig i en grotta, efter att ha blivit kränkt av Susanowo, en Loke-liknande gestalt.

Myternas språk är trots allt universellt, och allmänmänskligt, liksom Polyteismen. I naturreligioner, och Polyteism, finns all sanning av det slaget vi människor behöver – förutom vår förmåga till konstnärligt skapande – och att driva vetenskap. Den som säger något annat, stänger en dörr till sitt eget hjärta – liksom alla dessa galna Monoteister…

Faith in Winter…? (from 2 February 2015)

Out on the net, another Heathen blogger – the eminent Metalgaia – who has been featured here on ”Hedniska Tankar” in the past – muses on Asatro and other Heathen faiths in Winter, or if Winter’s cold needs to be seen as an obstacle… Are there even some ”Pagan Survival tips” ?

Now that the Disablot, Disting – or – to wiccans – Imbolc – is here – there will be Blóts, Sumbels, Gatherings and Ceremonies of every kind taking place the World over, not only in the Northern Hemisphere or the Nordic countries (note: yes, we do not preferr the latin term Scandinavia, since it’s a mere geographical label, but Nordic or Norse is what we are, culturally speaking – there is no harm in that !) Then again, Scandinavia comes from Skadi, the Winter godess, and the Skiing Dis – and we can all feel her presence very clearly, these days – and we might actually do as she does, and don skis or wander in the forest ourselves… Why not hold all our rituals outside – one can even do it ”skyclad” or in very little attire, if one is prepared, that is…?

”You are the Goddess” or – every person could be part of the deity she or he desires to emulate…

Now, I’m sure that every kindred member or every heathen out there have their own stories on winter blot’s and ceremonies to tell, myself being no exception. I can recall the Midwinter feast with Tostesta Félag south of Stockholm on the island of Tören, where an exact reconstruction of an iron-age garth still stands…

 

In heavy snow, and normal daylight around the end of December on our latitudes, it looks like this:

These pictures will give you some idea of how Winter used to be for our forefathers, don’t they ? Walking through heavy snow is no difficulty, as long as you keep to hardened road surfaces or well trodden paths, but once you move away from these and into snow and forest proper, you’ll become bogged down, if you don’t have skis, sleds or snowshoes. Carrying the packs of some other three people (there’ll always be lots of stuff to carry to a real Midwinter feast) I was so weighed down, that I sank in up past my waist. But then again, one can always do what Harbour Seals do, for instance, and half swim, half paddle on all fours. Outside, the winter night that year was more than minus 35 degrees centigrade, and inside, it was still well below – 15 C even if wwe had a big hearth fire going. It was so bitterly cold, even, that the beer and mead froze in some men´s horns, before they had any chance to empty them, and there is no telling how cold the women and children (many of whom were newcomers to the kindred) were. Yet, none suffered too much, or at least nobody complained, the whole 24-hr long event over..

Yule dinner at -15 Degrees…

There were no casulaties, that year – as I recall (these days, there seldom is – so do not worry ! – not ”casualities” in the litteral sense, I mean – but there always are a few visitors that you might not see again, the next time over, if your Blót isn’t arranged well enough, or structured so that it caters to everyone’s interests, young and old alike) and if there were, the only one to speak of was Cordelia, from Gotland province (where they seldom have any snow) who went to the Blot in high-heeled, ”city” boots instead of sensible footwear (always have sensible footwear when in Winter, not to mention a spare pair of dry socks…) and who thus got frostbite.

Frostbite like this can develop in less than one hour…

If doing rituals ”Skyclad” – it pays to read a ”Wind Chill Chart” !

Walking Cordelia home (6 km’s to the nearest railhead, not too far) her feet started to hurt, and the frostbite got progressively worse. At the commuter rail station, she removed her boots, and I offered her all the warmth that I had – two places on your body will always remain warm the longest – one is the genitals and crotch area, the other is the armpits – as her feet was already in the second stage (first, a frostbitten limb becomes pink or red – which is no great cause for alarm. Then, it becomes a dull white, and goes bloodless. This is when you should start to worry. If it is black or blue, seek medical attention immediately, otherwise you might get gangrene, and the whole limb might fall off !) so taking no chances, I let her stick her feet in beneath my wool sweather and into the armpits. To keep her warm, we did the same on the commuter train back to civilization and suburbia.

Dry cold and 5-15 degrees minus Centigrade is ideal – you can even walk barefoot through dry snow – but when you have wet snow and damp conditions – watch out !

With her feet in my armpits, we had to huddle very close, which caused quite a few remarks from fellow passengers, who blurted out stuff like: ”Look at the crazy neo-pagans, who are having sex in public and all” which had me hollering – after a while: ”I’m just warming the feet of this young woman, and although she is a lot younger than myself, who do you take me for ?”  and Cordelia chimed in with: ”Oh I’m not a slut, and he’s not a slut, and none of us are sluts, just because we look like sluts, does that mean that we are  ?”. Famous words… but I digress…

WYSIWYG might not apply.. What one sees during a Pagan Winter, is not the full truth…

The most common ritual, during the Asatru winter, is Utesittning, or the practise of sitting outside, out of doors and meditating through one entire night (or even longer, if you are so inclined) which is mentioned in the Sagas. Usually, one was seated atop a burial mound or a sacred place, such as a mountain perhaps, and waited for inspriation until dawn and the new day came. That is all there is to it – really – you might do and experience much more elaborate and far-reaching things, but without previous knowledge, this is the first thing to try. Just being alone, inside a dark winter forest, can be a communion of sorts, or a new way to experience nature at its finest. Sounds and background noises tend to be blotted out by the snow, as will people’s voices or the movement of animals. Thus, the winter  forest is a quieter, much more restful place than the environments we normally have to experience or live in, especially in urban areas. Sitting down might not be an option, if you don’t have adequate insulation from the ground (use fir twigs, brushed clear of any snow) and if you are likely to fall asleep, it’s better to do your utesittning standing up, or even walking very slowly, or at a sedate pace, with frequent stops. Thus, you might last the whole night through.

Always wear something on your head, even during a ceremony. The body loses up to 20% of it’s heat, just from the head, which acts like a chimney, especially if you are working, or exerting yourself. Always wear wool of fur as an outer layer, as wool is the only fibre which warms you, eventhough it might be soaking wet. Linen, cotton (worse!) or syntethics (the very worst choice!) is useless, once the fibres get wet, and so is a modern sleeping bag, so use the old-fashioned, eiderdown varitey. Never drink alcohol outside. (when in doubt, read the Havamál !) Never eat frozen or cold food – unless you want a very runny stomach. Never lie down in the snow to sleep – always find something to sleep atop or on.. Always carry warm beverage (non-alcoholic) of some kind, for even when you don’t need it, there is always someone else who does.. Always carry a small showel, or at least something to dig with (a small flat piece of wood might suffice) and tinder (which I will come to later). Always have firewood or some sort of shelter or protection at the ready – although this might not be very much… Always carry one spare set of clothes- especially inner garments, since you might not want to lug around extra outer ones. Melt clean snow to drink or to wash with, if you have no water, or if the water freezes on you..

 Because it is well prepared, the bear in its den survives the long Winter – so why shouldn’t we.. ?

Shelter might cosist of a large fir tree, with its long broom-like branches hanging down almost to the ground – and as they quickly get covered with snow, underneath, you might find much less snow or even bare ground. Now, take one log of wood, and place it upright against the tree-trunk in vertical position – add another as a cross-beam on top (like a Thor’s Hammer – easy to remember, isn’t it ?) and you have a chair to sit on. Now, lean your back against the trunk of the fir, sitting atop the small stool made from two loose logs, and fold in your legs beneath you. You might even sleep in this crouching position, all night long, and no matter how hard it rains, snows or how heavy the winds are, you still have protection from the fir tree.. ”Skog är fattigmans rock!” or ”The forest is the coat of a poor man!” as the Swedish saying goes. Failing that, you might do like this – jumble together as large a pile of snow as you can manage, provided there is no snowdrifts about..

Don‘t bother with making elaborate igloos and stuff… Bears never do…

Trying to build igloos or more elaborate forms of snow shelters will be too tiring for most people not used to it – since it’s usually just for the experts, or best reserved for long ski trecks, marches or ”fjäll” or mountaineous areas. A little more elaborate form of snow shelter looks like this. It’s basically a long tunnel with a low and narrow opening (as small as possible) facing away from the wind, and then it can be hollowed out with shelves etc for more comfort. There should always be an air vent (use a ski staff), to let carbon monoxide out – and if you have a candle or a naked flame in there, you’ll get a lot of carbon monoxide… To make the long tunnel (2 m’s) you must have a lot of snow, however, and if there isn’t – then just head for lower ground, such as the nearest valley or an indoors location – or the humble fir tree…

Well built ”snöka” or basic shelter

Sometimes, it’s much better not to ”build” anything at all…

Always carry the ”modern” version of flint and steel, if all else fails. This is a magnesium stick, and a piece of steel – scrape off shavings from the magnesium, and then strike down sparks from above, never from the side.

A very simple heating candle, like the ones you can buy at the nearest IKEA store for less than 10 cents a bag, can be used to start large fires – if you use it right…

Sometimes, you find a ”torr-raka” or a dry, dessicated tree trunk, in the middle of the forest and snow. These stay dry, even in the winter, and if you plan to light a signal fire, alerting everyone of your presence for miles around, there is nothing better.. Also, you can easily chop it down – much harder and wasteful with living trees – and thus get firewood, without trouble..

This brings me to another subject – firewood. In Norway, there have even been written popular best-seller books on the subject, as of lately. Oak, beech and larkwood hold the most energy content, the least water, and therefore make the warmest fire, as everyone surely knows. But these trees are rare, and their wood is much better used for ships or boats, for example. Thus, always use birch wood whenever possible, or failing that – pine or fir. Firwood makes embers, and shoots sparks -thanks to high resin content – so save your fir for tinderwood. Leaf-bearing trees, like elder, elm, ash and all the rest, is pretty useless for firewood in the winter, if you’d ask me, and only to be used if there is nothing better around to set fire to, just to keep warm..

 

In Norway, they say that if you encounter a house or garth with wood stacked like this – that is to say – a neat and orderly fashion – you can be sure that there are good and hospitable people inside. Having lots of firewood is like a standing invitation to friends or strangers, and in batchelors, it might even indicate some guy ”on the make” like Stellan Skarsgård here below, so be warned and ”go home, afore ye lie down” all you ladies…

The well-adjusted man never fears the cold, and is always ready to educate himself…

People who can’t even stack their firewood, or who have none, or who are forgetful in acquiring their supplies, before winter falls; aren’t very popular around here. If you see a homestead or a kindred, the home base of which looks like this, for instance – you are well within your rights to leave – or drive the squatters off your land, if necessary…

Notice all the useless junk lying around ? Clearly, these people weren’t very thoughtful in preparing for winter, and so, they dirty and befoul their own environment. How sad ! In winter snow, it is prudent not to make too many tracks.. Also, never ever walk in other men’s ski tracks, as this is quite rude, and ruins the track and the fun for everyone else… Instead, enjoy the simple pastimes of winter, like bears do when awake..

Being on the lookout leads a long way !

 ”The true warrior is always ready, be it deepest sleet or snow”  (Shingen Takeda)

”Och näär man e ensam på fjället, är det bäst att vara TVÅ! ” – ”and when alone in them thar mountains, you’d better be TWO !”  (Allan Mann)

One great Saga about Winter, and how to survive it, is the tales about Starkad or Starkotter, as re-told by Saxo Gramatticus and many others. Now, Starkad was blessed by Thor to have great strength, and to live nearly three times as long as ordinary men. However, Odin added the gift that he’d also had to committ three foul deeds, and also to ever be at war against the World. Starkad, however, became a great Berserk and ”Spirit Warrior” and so became a leader of men…

Close to the polar sea and the Magnetic Pole (on the small island, right) stands Starkad, with runic tablets, showing everyone how to survive winter… (From Olaus Magnus, ”Charta Marina”, 1540)

In one story, Starkad did ”Sitting outside” or ”utesittning” in deepest snow, all naked; and through his Berserker rage, he became so hot that he melted the snow around him, and thus sat in a pit, sink into the snow, when his adversaries came to meet him. Similar stories, oddly enough, have been told about Shinmen Miamoto Musashi and others like him in Japan, and the ability to melt snow, or withstand strong cold, ”stilling blood” or stopping blood-flow with just sheer willpower, to some, at least, might actually be genuine.. Starkad is usually depicted as an old man, with staff or runic wands ”kavel” in his hand, and many locations the Nordic countries over, particularly in Northland, have folk-memories after him, or even hold his supposed grave..

Starkad, the legendary ”weary walker”, staff in hand

To some, Starkad – whose qualities might mirror those of Odin himself – was also the supposed inventor of ”Nordic walking” or walking with two ski poles in your hands, even during summer conditions. Why – because it strengthens the arms, the back and the whole body. Secondly, because one staff might not be enough, if you fight with both hands. Third, because in dense woods, a staff comes handy. One does not carry it upright, but horizontal, and then you walk in the direction of your staff, thus walking in a straight line…

I can remember one particularly hard ”Orienteering” contest, in non-pagan settings. Now – such foot-races are most commonly done with a map, and a compass, but suppose there was no compass, and no map altogether, and you were in pitch black darkness, of a Midwinter night.. Then what ? Well, the ”control points” or the waypoints you had to find – this is what the sport of ”orienteering” is all about, for those of you who didn’t know it – were marked with modern, chemical glow-sticks. Unfortunately, these can give out completely as soon as the temperature drops under zero centigrade, and there is no telling how long the might last anyway, as they work less and less well as the temperature is falling…

Flashlights, glowsticks and all modern gear is useless, when the temperature drops or the batteries run out… Use fire instead…

One control point was on a small ”bog island” surrounded by a lake, and with only one narrow entrance in the form of a small boggy causeway, covered in waist-deep mud. And even so, with no map, no compass and only my innate ”feel” for the terrain, in pitch black (try this in a familliar wood at first, then go longer and longer distances) I remembered Starkad. So – down with a small birch – plenty of those around, even though it’s wrong to kill a small, slender sapling – and using this for a staff, I swam the lake – at zero degrees – only to feel a strong, scorching sensation some 30 mintues later (yes, in extreme cold, you finally feel the cold almost ”burning” your body, as all synapses switch on – in a very hot sauna, right before you pass out, you might actually feel very cold) and completing the 12 km distance, I have never before felt so cold, being on the brink of exposure…

Come to think of  it, saunas or ”sweath lodges” is a great way to stay clean in winter – and if you don’t delay or let things drag on too long (one never should in a ceremnoy!) you migt do them ”skyclad” to all your heart’s delight..

Whatever you do – use some common sense ! (and NOT ”forn” sed)

Now, some might say that Starkad is only a legend, and that such people no longer are with us. I think otherwise, since I have met some ”Modern Starkads” myself. I mentioned Allan Mann – for more than 40 years a winter, survival and physical combat instructor in the Swedish Army. At 18 years of age, Mann fought against Stalin and the Russian army as a swedish volunteer in the Finnish Winter War. At 19, he found himself at the battle of Narvik, together with Polish voluteers from Britain, and the French Legion D’etranger. Seeing 25 % of his own company being gunned down, Mann was finally alone with his French lieutenant, who was then in charge of whatever remained of the unit. Mann was wounded in the stomach from shrapnels, the Frenchman in the foot. Carrying his CO back to safety, into a railway tunnel, where he met two german troopers (Mann never explained to us what he did to these) he stole a german pulkka, and headed for the border mountains. 19 hours later, after entering Sweden, Mann was found unconscious from loss of blood, although mysteriously, both he and the French lieutenant survived. Bandaged, and after three hours of rest, he then skied back down into Narvik, to save yet three more men from his own unit – Polish this time. It took more than 24 hrs, skiing back.

Allan Mann, at 83 years of age, still teaching Krav Maga and all the rest… (picture from shortly before his death in 2005)

Throughout the war, Mann crossed the mountains in Winter, 53 times, into occupied Norway, and saved hundreds of people by leading them across again, into neutral Sweden. Norwegians, Danish, Finns, Jews, Polish, English, Americans and French. He helped them all. He was also at Dieppe, in 1942, with the British Army, and he fought in Cyprus, Congo and many other places, all the Wold over – always fighting for democracy, always against totalitarian regimes, just like he fought Hitler and Stalin.

But most of all he was an instructor, and a teacher of men. A Sensei, for want of a better word – and when it comes to winter survival, Allan Mann taught me all I know, and nearly all I have reproduced here, for there was never an instructor quite like him. He had wit, and lots of dry humor at times.

At times, he could be a trifle sardonic, to say the least. He would go ”får jag låna dig ett tag..” or ”may I get your attention for a minute..” and then he would throw you headfirst into a wall or the floor, only to show you that even when at a very high age, he was still capable of doing such things… Another thing he specialized in was crouching down low, in the middle of the gym hall, and then balancing on one leg, ”the crane in winter” position with eyes closed. And then let the ”students” rush him from all sides. None defeated him, not even 30 men at once – of course…

Skade sänder årets sista hälsning (inlägg från 17 april 2017)

Snö – som ännu finns i Norden är ren till sin natur, och symboliserar renhet. Skade, vinterns – och jaktens bågskjutande gudinna finns i snön. Visserligen är Vintern en prövning, som människor, djur och växter har att utstå, men i kölden och snön finns en särskild skönhet, som kommer av det rena, klara och friska vatten snön består av.

 

Nu, när Skade skickat oss och Sverige en sista hälsning under påsk, publicerar jag några fotografiska utkast av Skade – vinterns gudinna – som jag gjort till ett kommande kalenderprojekt – tillsammans med en av Nordiska Asa Samfundets medlemar – jag rekommenderar er verkligen att gå med…

 

Vinter i hela landet – Skades tid är här… (inlägg från 18 December 2017)

Först nu är det Vinter i hela vårt land, om man får tro SMHI:s mätningar. Vintern inträffar som vanligt när dygnets medeltemperatur, dag som natt understiger noll grader, och först idag har det uppnåtts vintertemperaturer i hela landet, om man får tro SMHI:s kartor.  Hittills har vintern varit onormalt sen, men det kan man inte fästa sig vid alltför mycket. Det är först efter många års utveckling eller i det verkligt långa tidsperspektivet som man kan se, om det förekommer några storskaliga förändringar eller inte.

Håller kylan i sig, uppnår vi full Vinter i hela landet, utom en del kuststräckor. Snön har också kommit till vårt land, och på de flesta platser i den norra delen av landet ligger redan mer än halvmeterdjup snö. Den vita, hedniska Julen tycks säkrad – och vi har förstås Skade, vinterns, jaktens och Skandinaviens Gudinna att tacka för detta faktum, eftersom just hennes namn både gett upphov till landskapsnamnet Skåne och namer Skandinavien… liksom stadsnamnet Skanör, Skades rev eller det Skadliga revet, som man fick passera för att ta sig in i Östersjön och vidare norrut…

 

Vintergudinnan Skade – vintern kan ju också vara Skadlig, men det har engelskspråkiga etymologer inte insett har avbildats på ungefär samma sätt genom tiderna. År 1901 tyckte en engelsk illustratör att hon skulle se ut såhär, tydligt inspirerad av Olaus Magnus bilder av Skade, Ull och skridfinnarna från hans ”Historia om de Nordiska Folken” från år 1555 – sedan dess har Skade faktiskt avbildats på ett mycket konstant sätt…

Det är inte svårt att se varifrån förlagan till denna bild kommer ifrån… Se här nedan…

Skade brukar – som den ”Nordens Artemis” hon är, avbildas med pilbåge och på skidor, men inte alltid. Oftast har moderna tecknare avbildat henne med vitt eller isblont hår, men det står det ingenting om i källorna, och förmodligen gäller det väl, att våra Gudinnor och gudar förmår förändra sitt utseende efter behag. Så är det ju alldeles tydligt med Oden, till exempel..

Inte heller står det att Skade skulle ha vargar i sällskap, som många konstnärer tänkt sig. Efter sin skilsmässa från skeppsbyggnadskonstens och handelns gud Njord, drog  Skade upp till Ydalarna eller Idegransdalarna, den trakt där hennes bror Ull, skidornas gud är bosatt. Därför är hon också gudinnan för singelkvinnor, eller den starka, självständiga och friska kvinnan, som är säker i sin egen identitet, och inte tvekar. Vargar och andra plågoris är något som Skade och Ull jagar och försvarar oss mot – det är ingenting man ”gullar” med eller omhuldar, som myten om Fenrisulven klart visar. Innan 2000-talet fanns heller inte några ”vargkramare” i vårt land – särskilt inte i Lappmarkerna, där Ydalarna ligger. Skade-dyrkare och de som blotar till Skade finns det fortfarande många – och hon inspirerar författare och konstnärer också, särskilt västerut, tycks det…

 

Myten om hur Skade försökte välja sin man enbart efter att se till fötterna, eller hans yttre drag, tror jag alla någotsånär bildade människor känner till.  Helt säkert visar den, att man inte ska gå efter ytligheter, eller verkligen tränga på djupet när det gäller dem, man anser för sina vänner eller till och med livspartner. Skade lät sig luras, när hon sökte efter Balder, och trodde att hans blekhet och hans vita fötter skulle göra honom till en bättre man, liksom hans vida omtalade blidhet eller veka drag, men där misstog hon sig helt. Njord hade visserligen vitast fötter av alla, och de mest rentvättade, eftersom han dagarna igenom vadar i kallt vatten nere vid sina skeppsvarv på Noatun, men det gjorde honom inte till en bättre man bara för det.

En del människor är konstiga i huvudet, och de gör samma misstag som Skade gjorde.

Istället för att låta kvinnor vara just kvinnor och låta män vara män blandar de ihop alltsammans, på det mest komiska och groteska vis, och tror att alla människor kan förvandlas till kacklande ”hens” eller hönor, och påstår sedan till och med i sin dumhet, att detta skulle vara ”fornt” eller det allena saliggörande. Utan man och kvinna som motsatspar skulle vi i längden inte få fram någon avkomma eller något sunt föräldraskap, och det är inte svårt att förstå. Avvikelser har såklart alltid förekommit i en del sällsynta fall, men är ingenting man behöver prioritera, för så gjorde inte Skade heller, Lokes ständiga krumsprång och ”Skaemtun” till trots. Och vad folk annars har för sig, eller vad de har på sig, ingår nog inte så mycket i någon religion överhuvudtaget, skulle jag tro – och det ingår inte heller i Asatron att framställa några sådana krav.

Tycker ni att den här bilden är ”för avklädd” för vinterväder, eller är det något annat fel på den ? Stör det någon, att jag avbildar Skade som svarthårig ??

Själv skildrade jag Skade såhär år 2011, när jag först började avbilda henne. Nu har två personer, som kallar sig ”fornsedare” hört av sig till mina vänner, och skrikande meddelat att jag ”gjort fel” eftersom jag både 2013, 2015 och 2017 utgett en Hednisk och Asatrogen Gudinnekalender. Felet jag då gjort enligt dem, är att jag använt mig av kvinnliga modeller för att avbilda själva gudinnorna – tydligen tycker de alltså, att samtliga gudinnor ska avbildas såsom varande män eller något, bara för att passa deras egna snedvridna politiska föreställningar om tillvaron och livet.

Sådant vill jag inte ställa upp på, och det vill inte mina vänner heller. För övrigt är vi fria i vårt skapande – ja vi är till och med Hedningar – och därmed kan vi avbilda makterna hur tusan vi vill, i kraft av att vi har Yttrandefrihet i det här landet (och i den ingår den konstnärliga friheten) så länge vi följer allmän lag – och det gör vi – till skillnad från dessa ”fornsedare” – för det är fel att trakassera och förfölja folk, särskilt i sociala media

Varför skulle inte Skade kunna tänkas svarthårig för ”fornsedarna” ? Står det någonting alls om vilken hårfärg hon råkar ha i källorna, förresten ?

(Och ifall personen på bilden vore Mosaisk trosbekännare – vore det också ”fel” enligt vissa ??)

Rena hot och hotelser har förekommit. Sådant viker inte jag och mina vänner för, men fortsätter trakasserierna, kommer det att bli polisanmälan. Att ”hoppa på” alla mina kvinnliga vänner och till på köpet hota dem, och säga eller skriva att ”det kommer gå dem illa” ifall de inte genast avsäger sig all kontakt med mig, hota med uteslutning ur diverse samfund verkar inte så klokt det heller, ifall ni frågar mig. Dessutom anser jag det för min del vara fegt och omanligt att uppvisa den sortens beteende emot just kvinnor, men så är jag ju Asatroende och inte ”fornsedare” – och med tanke på vad jag redan vet om dem, och vad jag upplevt i deras kretsar – för minst åtta år sen, när jag alls umgicks där – så är jag inte förvånad över att fornsedarna börjat trakassera kvinnliga läsare till den här bloggen, och försökt utsätta dem för taffligheter, och halvtaskiga ”påverkansoperationer” på olika vis – till och med #metoo rörelsen har ju vänt sig emot sådant där.. Min Kalender är nästan slutsåld, och till nästa år skall jag förstås producera inte bara en utan två upplagor med olika motiv – ifall ni undrar – för jag viker inte ned mig för någon våldsvänster, högerextremister eller ”fornseds” patrasket.

Att skildra Skade (inlägg från 11 Februari 2019)

Vi lever nu i medio av Göje månad, som är det gamla namnet på Februari i den svenska kalendern. Det finns dem som påstår att månadsnamnet skall vara härlett ur latinska och grekiska termer för snö, men den etymologin verkar halta betydligt. Ordet är i alla fall belagt i svenskan sedan äldsta tid, och ända sedan 1700-talet har poeter skrivit om en ”Fru Göja” eller en gudinna, som personifikation av vintern, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok. I sen Asatrogen tid ville de ännu hedna lärde på Island bortförklara månadsnamnet som en personifikation av vädret, och en fiktiv gestalt Goe eller Goa, dotter till en kung Thorre – vars namn ju överensstämmer med den föregående Torsmånaden, Thorre månad. Detta skedde på 1200-talet, när de sista hedna på Island som Snorre och många andra måste dölja sin hedendom under en täckmantel av lärda språkstudier, samtidigt som de gjorde sitt bästa för att rädda sin religion och sin kultur åt framtiden – något vi ännu har nytta av idag.

 

Men ”Goa” eller den Goda, var en gång Skade, eller vintern, Öndurdis eller Skiddisen, den skidåkande gudinnan från Nordanlanden, Tjatses dotter. Henne har jag skrivit om tidigare vintrar, och man behöver inte ta till noa-namnet eller den eufemism man satte in istället för Skades ursprungliga namn, det som fått ge namn åt hela Skandinavien. Såhär emot vinterns slut, då hela Mälardalen drabbats av tö och blidväder, och det på andra platser i vårt land råder svåra översvämningar, saknar nog många av oss den korta vinter som varit. Den ursprungliga Skade skildras ofta som skidåkande, och vid 1900-talets början hade konstnärerna följande bild av henne, som föga skiljer sig från Olaus Magnus, 400 år tidigare.

Skade sedd av en engelsk konstnär, 1901

 

Hennes äktenskap med Njord, havets gud, blev för många blott en parantes, och det är som jaktens och skidåkningens gudinna i Ydalarna, eller Idegransdalarna, de flesta skildrat henne. I mer lyckade framställningar gjorda av dagens asatrogna ser hon ut såhär, fortfarande på skdior och bastant påpälsad i vad som ska ge ekon av järnålderns kvinnliga vinterdräkt.

 

De flesta konstnärer tycks ha hållit fast vid denna bild, ibland med mer lyckat resultat, ibland mindre. Här nedan ser vi en av de mer lyckade. enligt min mening. Den bågskjutande Skade, ett slags Nordens Artemis, har med tiden också blivit mycket populär.

Från denna, mer ursprungliga bild har andra bilder grenat ut sig, den första kanske med en romantisk 1800-tals föreställning om Skade som Sköldmö som grund. Här en illustration ur Nils Fredrik Sanders Edda från 1893, vars illustrationsinnehåll var sämre än den ovanligt exakta översättningen. Vattenkrukan, som Skade stöder sig på, skall väl illustrera hennes giftemål med Njord, skeppsbyggnadskonstens gud, och hur Tjatse, av ett lapsk ”Thiazzi” skulle betyda fjällbäckar, och brusande vattenfall, som kommer ned från bergen och inlandet och rinner mot kusterna, i denna smältvattnets tid. Det är förresten konstigt, att få framställningar av gudinnan spunnit vidare på detta tema:

I amerikansk Asatro – som numera blivit en avart av den Nordiska – har Skade alltid skildrats som konventionellt blod, eller med isblått hår, ungefär som huvudpersonen ”Elsa” i Disneys barnfilm ”Frost”, eller omkringspringande i lätta, isblå klänningar. Det finns ingen grund för dessa påståenden alls i sagorna, och det sista man skall tänka sig utifrån Eddans beskrivning, är att göra om Skade till någotslags skir prinsessgestalt, vilket hon inte är och aldrig någonsin varit. Tvärtom har hon alltid stått som en symbol för den starka, frånskilda och självständiga kvinnan, och det är hon som plågar den våpiga och osjälvständiga Sigyn med att binda Loke med tarmarna från hans och Sigyns söner, och till sist hänger en giftorm över hans ansikte, vilket är föga ljuvt och inte precis prinsesslikt…

Den här moderna bilden på Skade, omgiven av Norrsken som en gloria, och även konventionellt blond, är den enda jag tar med ur den genren, eftersom jag som Nordbo är mer än hjärtligt trött på de amerikanska framställningarna, som även kan se ut som något i den här stilen:

Verklig Kitsch i sin prydno, eller hur ?

Här har vi en mer än ovanligt kitschig porslinspjäs, ett slags blandning mellan Marvel Comics fiktiva Valkyria Brynhilde och den riktiga, jagande Skade – och de flesta amerikaner har inte kommit längre än såhär, när det gäller att skildra hur den verkliga Skade faktiskt kan se ut. De Navkapsel-liknande sakerna hon har över brösten gör inte saken bättre, och inte heller Vargarna, som visst inte är Skades vänner i mytologin, utan snarare hennes fiender. Vargen var allmänt hatad – med rätta – i det gamla Norden och något man avskydde och jagade så fort man kom åt, inte något man omhuldade och gullade med. Gudinnans klädsel stämmer inte alls med verkliga vinterförhållanden, för man kan inte tänka sig henne först med pälsstövlar och sedan barbent, och helt utan köldskydd för hals, barm och överarmar, om hon nu ska röra sig i vinterklimat.. Visserligen kan gudar och gudinnor anta vilka former och utseenden de vill, och visserligen har de övermänsklig uthållighet emot exempelvis kyla eller hetta, men de är inte dumma, utan uppträder naturligt och praktiskt, det kan vi utgå ifrån om vi verkligen läst Eddans berättelser, och är dem trogna, vilket är den viktigaste utgångspunkten för all tro… Vad jag vill komma bort ifrån, är all Amerikansk ”cosplay” och andra bilder av Skade, som kan se ut på det här viset:

Schnyggt, ja -kanhända för vissa – men det är inte Skade, som hon verkligen ser ut…

Varken ”Elsa” ur barnfilmmen Frost, eller någon alvprinsessa eller något ditåt, överensstämmer med Asatrons bild av Skade, som är helt annorlunda. En vinterns gudinna, skall helt enkelt inte se ut på det viset, särskilt inte därför att hon skildras som allvarlig, frostig, och i vissa aspekter rå och grym. Dessutom är Skade av Jotnars släkt, och hon kan alltså inte vara blond, lika lite som en äkta lapska eller en kvinna av samisk börd kan vara det. De personer med blont hår som yrar runt i tillvaron och påstår att de är samer, har i själva verket inte alls något samiskt ursprung rent genetiskt, utan är faktiskt nordgermaner som oss andra, även om de kan ha uppfostrats inom en samisk kultur, eller bekänner sig till den. Sådant gäller inte Skade som gudinna och väsen däremot, eftersom hon helt och hållet tillhör Asatron, och inte har någon motsvarighet i samisk mytologi. Det närmaste man kommer är i så fall Loviatar i den finska mytologin, och Lönnrots Kalevala, alltså Pohjola-gummans eller Hels dotter, inte att förväxla med Louhi, som ju är ett annat namn för Hel, eller dödens gudinna.

Loviatar skildras som delvis förförisk, vacker och skön, men också grym och kallsinnig till sin natur, vilket också är en ganska bra beskrivning på den nordiska vintern, och kan därför gälla som ännu en värdefull insikt i Skades sanna väsen och natur. Hon fäste sig vid Njord, läser vi, men gick lika lätt ifrån honom när hon ångrade sig; och härdade ut i ensamheten och kylan sedan, vilket förmodligen gör henne till ett ganska sorgset väsen. Jag själv har gjort inte mindre än tre fotokalendrar över Asatrons gudinnor vid det här laget, men jag tycker mest om de första bilderna av Skade jag gjorde, från vintern 2012 och 2013 års kalenderutgåva.

Till min hjälp kom en ung skådespelerska, egentligen blond, men med håret färgat svart – för så är det i våra dagars Sverige. Är man kvinna och blond, och vill ha en karriär inom media, så placeras man genast i ett visst fack, och i teatersammanhang innebär det lättare roller, oftast i romantiska komedier och annat sånt, som egentligen är en nätt självmotsägelse, men vill man ha en allvarlig roll, eller framstå som seriös, ja då måste man vara brunett – annars blir man inte uttagen ensingång – och detta skall vi alltså behöva uppleva, i vårt eget land och vår egen kultur – allt enligt min dåvarande väninna skådespelerskan, men för all del – vi var båda ett stycke yngre då. Det finns mycket dold rasism, som riktar sig emot blonda kvinnor och etniska svenskar, särskilt i Stefan Löfvéns Sverige.

De här bilderna togs ute på Djurgården, som också innehåller lämningar efter ett gammalt gårdsgravfält, samt en järnåldersby – och därmed ett gudahov. Det var rejält kallt dagen de togs, och vi måste först av allt gå en omväg vidpass tre kilometer, eftersom den bro över Djurgårdskanalen jag rekat via kartrek, reparerades för tillfället och därför var ur funktion. Hon å sin sida insisterade på enbart järnåldersaktiga kläder, samt även medeltida skinnskor – så smala att det inte fanns plats för skohö, eller ens strumpor. Jag frågade henne om hon frös, för hon skakade hela tiden som en fågelunge, men fick svaret att om man vill göra bra konst, måste man lära sig att lida för den – och stå ut inte bara med den svåraste köld, utan även med smärta och den tyngsta sorg. Ett svar, värdigt verklighetens Skade. Och jag tänkte på den ryska sagan om styvdottern och Ded Moroz.

Det tog oss 40 minuters tagning och en timmes gångmarsch extra för att ta alla bilder vi ville ha, och hela denna tid var hon mycket tapper – i femton graders kyla, med snö upp över anklarna, och in på bara skinnet. Till sist fruktade jag faktiskt för hennes hälsa, eftersom hon också sjunger, och behövde sina stämband intakta för föreställningar nästa dag och en hel vecka framåt, och tänkte inom mig som så, att man inte kan plåga eller tortera en vacker kvinna på det här viset, även om hon själv skulle vara så stark, att hon förblir alldeles oberörd av det. Men så är väl också den riktiga Skade, kan jag tro.  Böner om att motta varm choklad på något utvärdshus avslogs stoiskt, liksom vädjan att i alla fall emotta kaffe ur medhavd termos, eller få extra sockor på de blåfrusna fötterna – och sällan har jag sett någon, som för konstens skull varit villig att utstå mer – även om det finns de individer, som kanske rentav njuter av fysisk smärta eller umbäranden i sig – men allt sådant gällde inte här – i det som är Skades land av idel vinter – där jag handgripligen och i verkligheten fått möta någon, som hade förmåga att bli Skade själv, och vara just en personifikation av själva Vintern, helt och fullt, inom sig och utom sig – en människa, som helt och fullt var äkta och sann – aldrig ”spelad” och vem kan då önska något mera ?

Konst är konst, och Hedendom är Hedendom, lika mycket som verklig Asatro. Och har man bara tron, kan man också åstadkomma mycket genom den.