Var Germanska RUNOR slavernas första skriftspråk ? (inlägg från 2021-02-16)

Det finns Universitet, och det finns Universitet. Vi har det sk ”Mittuniversitetet” i Sundsvall, som ibland ägnar sig åt väldigt tveksamma saker, och sedan har vi riktiga Unniversitet och Lärosäten utomlands, vars personal i mycket skiljer sig från den sorts ”akademiker” vi börjar se lite väl många av här hemma i ”Landet Löfvén” eller det som en gång var Sverige. (Se föregående inlägg)

Ett gott lärosäte är i alla fall Thomas Masaryk-Universitetet i Brno, som nu bekräftar något som varit känt tidigare – från alla Näverbrev i Novgorod, och i ”Svitjod hin Mikla” eller ”Det större Svitjod” som ju Ryssland kallades en gång i tiden.

Arkeologer har hittat ett unikt fynd från boplatsen Lány-Břeclav, och återigen visar det sig, att Slavernas äldsta skriftsystem k-a-n-s-k-e inte var Kyrilliska Bokstäver, om någon nu trodde det, och inte heller Glagolitisk skrift, såkallad ”Kyrkslaviska” tillkommen under de kristnas inflytande.

Den äldsta slaviska skriften var germanska runor – och bara Runor – som man lånat in från Goterna, och flera av de närmaste grannfolken.  Jag citerar, från det tjeckiska universitetets artikel:

The latest genetic and radiocarbon dating methods were used to analyse the bone. The age of the inscription was confirmed through use-wear analysis combined with SEM microscopy. “These sensitive analyses revealed the bone to be that of a cattle which lived in approximately 600 CE,” said Zuzana Hofmanová, a member of the team from the University of Fribourg who specializes in analysing ancient DNA.

Inskriften på benet – varav bara ett brottstycke har bevarats – är de sista sju runorna i den gamla, 24-typiga, urnordiska runraden. Kanske användes de i undervisnings-syfte, och för att lära ut runornas hemlighet till icke läskunniga. Tidigare har den ökände professorn Henrik Williams i Uppsala (ni vet han som påstod, att Rökstenen skulle handla om klimatförändringar), hävdat att bara germanska folk kände till runorna, men det visar sig nu åter vara falskt – som näverbreven i Ryssland också bevisar..

Dumhet och okunskap förgår, men verklig kunskap och lärdom består. I morgon är en Odens dag.

Uppsala Universitet – Runologerna i ”Goda Vänners Lag” (inlägg från 11 Oktober 2019)

Vad allt med spännande nyheter får vi inte höra från den akademiska Världen ! Förra veckan ville Skolverket slopa hela ”Antiken” eller rättare sagt all historieundervisning före 1700 – men se ! – det förslaget drogs tillbaka väldigt fort, och numera har man bestämt sig för att bara slopa och förbjuda Folkvandringstiden istället.

I samma anda – kanhända – har nu Uppsala Universitet – ett av vårt lands mest uppburna och ansedda lärosäten – ett viktigt tillkännagivande att göra, antar jag. Det är den internationellt ryktbare och firade professorn i Nordiska Språk, Henrik Williams som framträtt vid ett föredrag  ”i goda vänners lag” får vi veta, och där var hans viktigaste budskap att runorna inte är symboliska, inte har magisk innebörd, inte kan uppfattas som enskilda tecken och inte är hedniska. Allt enligt Universitetets officiella hemsida. Följ bara länken ovan och se efter själva, så får ni se..

En stor och uppburen språkprofessor håller låda inför en häpen allmänhet….

Pietroassaringen, med inskriften ”Gutanowi heilag” eller ”det heliga från Goternas Vi” finns alltså inte på riktigt – allt enligt den store, store Professor Williams, får  vi förmoda.

Runatal Havamals finns inte heller.

Inga runinskrifter är alltså äldre än 1050 ungefär, eftersom de inte kan vara från en hednisk tid. Allt måste ju vara kristet, eller hur ?

Vävbrickan från Lund, med sin runmagiska inskrift, har alltså aldrig hittats. Ordet Allati, eller andra varianter på den kända alu-formeln, har aldrig någonsin funnits.

”Det norska runpoemet” där runtecknen är just symboler och radas upp enskilt, har plötsligt försvunnit, och raderats ut ur alla handskrifter.

Den store, store Professor Williams har också sett till, så att det Angelsaxiska runpoemet och det isländska gått precis samma väg – alltså ned i soptunnan, bort från medvetandet. Fyra av de Angermanska manuskripten, där dessa uppteckningar fanns, finns alltså inte. Allt det där ni vet, det var bara påhitt.

Runtecknen i Buslöboen, ordade i numeriska grupper med vissa talvärden, fanns alltså aldrig på riktigt.

Spjutspetsen från Germundbu har aldrig aldrig existerat. Den fanns bara inte.

Omnämnandet av runristande i magiskt syfte i Egil Skallagrimssons saga och alla de andra isländska sagorna är alltså bara ”fejk” – enligt professor Williams, hög och uppburen.

Glavendrup-stenens ord om ”Thorr vigi” är alltså borta, puts väck och ”undanstädade”

Rökstenen har inga chifferklavar överst, för så har Professor Williams sagt – eller har han det ? Vad sa han egentligen vid detta famösa föredrag ?? Det kan väl inte vara så att något klåfingrigt litet www-geni vid samma universitets media-avdelning gett en helt felaktig bild av det aktuella föredraget ?

Fanns Gallehus-hornen, Professor Williams ? Hur är det med talvärdena i denna inskrift, och varför finns det tjogtals exempel på att man i runinskrifter över hela Norden använt Madr eller Man runan enskilt, alltså som ett fristående ord, betydande ”man” i de aktuella lagtexterna, och varför förekommer samma skriftsätt i de äldre Västgötalagen, där en enskild symbol eller runa står just för ordet ”man” – eller har jag fel, Professor Williams ? Om detta i-n-t-e bevisar att runorna användes som symboler, hur var det då ?

Kan ni förklara det för mig, Professor Williams ??

I och för sig har man sett mycket annat underligt från ”högt uppburna språkprofessorer” genom åren. I den kände översättaren Björn Collinders version av Eddan, ISBN 9137104179, står det PLÖTSLIGT i kommentarerna till Hávamál, strof 137 om jag inte minns fel, att ”Detta är Runmagi och skall icke översättas !” skrivet av Collinder själv.

Och sedan har han egenhändigt KLIPPT BORT resten av strofen – som alltså inte finns med, utom i stympat och omskuret skick i Collinders upplaga. Förlåt att jag frågar, men gör en hederlig, akademisk översättare på det viset ? Vad skulle hända, om den felande passagen blev översatt ? Skulle det vara FARLIGT att göra, kanske – nu när det rör sig om magi och det snart är Alvablot, eller vad är det som menas ? Varför hela tiden denna oerhörda berörings-skräck och närmast fobi för vissa saker ? Varför sker det just i den strof, som handlar om upptäckten av runorna, som kristna forskare ovillkorligen vill ha till en analogi till jesus på korset, och varför vägrar dessa kristna forskare att erkänna, att runorna INTE är kristna, inte inspirerade av ett kristet alfabete, utan en hednisk skapelse som om och om och om och om igen använts för hedniska syften ? Vadan denna ytterst märkvärdiga konfirmations-bias från de, som ändå skall vara – eller säger att de är – opartiska forskare ?

Varför förekommer tuwatuwa och andra liknande formler på Vadstena-brakteaterna, och om det inte är runmagi, vad är det då ? Varför stjäls dessa föremål så påtagligt ofta, eller ”kommer bort” ur muséernas samlingar ?

Hur är det med Lindholms-amuletten ? Hur förklarar ni dess inskrift ? Eller Björketorp-stenen, kanhända – om ni vet vad den står för… Kan ni svara på det, Professor Williams ?

Ni säger ju, att ”runmagi inte existerar” – i alla fall enligt ert eget Universitets hemsida, som säger att det är ”viktigt” att förmedla detta till den stora allmänheten – så då måste ni väl ha torrt på fötterna, som det heter – eller kunna förklara bort hundratals och åter hundratals lösfynd, runstenar, texter, ja till och med minnesverser som rundikterna, där allt detta förklaras, stick i stäv emot vad er hemsida påstår…

”Jag har en plan…. Vi ”gallrar” bara lite inne på muséet… och så säger vi att det var föredrag, ja ett föredrag vi skulle hålla, inte sant Vanheden ?” Och sen säger vi att Harry här är ”professor e-mer-i-thurs” – ja just så ! ”I Goda vänners lag liksom – tycker inte ni också det ?”

PK – kan räkna upp till hundra – PK – kan abc…

Hajar DU det nya ”PK” tugget som lärs ut på skolorna – och våra stolta, stolta Universitet !! Hurra för ett festligt Alma Mater !!

Nej, Runorna är inte ”Inkluderande” (inlägg från 15 april 2018)

Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

 

And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?

AVSLÖJANDE: Hur du översätter centrala passager i Eddan, enbart med hjälp av en burk Red Bull… (inlägg från 10 Mars 2017)

Forna tiders Norröna, och vår egen tids isländska är och förblir ett underbart språk. Det finns så många bibetydelser, litterära allusioner och kulturella grundbegrepp i det språket som folk helt och hållet missar, även när de med viss rätt utger sig för att vara etymologer och kommer ifrån den akademiska Världen, där de tilldelats eller uppbär en professur med en och annan fin titel, och kanske en ännu finare grundlön – på våra skattebetalares bekostnad, naturligtvis. Eller om inte det, så i alla fall pengar från sagda universitets alltför frikostiga donatorer.

Ta istället det enkla och utmärkta begreppet ”Orkudrykkur” som det heter på Isländska, och som står skrivet på den burk med Red Bull Energidryck som jag håller i handen just nu.

Hedningar dricker inte sådant här, utom i undantagsfall

”Energidryck” som begrepp är egentligen fullständigt missvisande, för energidrycker innehåller ungefär samma mängd socker eller kolhydrater som vanlig läskeblask, och det finns inte alls mer energi i dem, bara för det. Vad de däremot innehåller är ganska stora doser av vanligt koffein – och de är inte alls mer energirikt än en kopp kaffe, som du ändå kan få eller dricka nästan varsomhelst i Världen.

Det finns tydligen svårt Red Bull-beroende amerikaner i vår Värld, som i egenskap av turister besöker Island, och en del av dem har ängsligt frågat på internet om Red Bull eller lokala motsvarigheter alls finns att tillgå på denna ensligt belägna ö i Nordatlanten. Svaret är givetvis ja, eftersom Island inte är något sagoland, fyllt av älvor och troll eller något idiotiskt Game-of-whatever Tolkien-rike, utan helt och hållet beläget i verklighetens värld; och ifall alla någotsånär vuxna människor som läser detta också kunde befinna sig där och inte låter sig själva fördummas så; att de urartar till inbillad ”forn sed” eller något annat i den stilen skulle mycket vara vunnet, i alla fall om ni frågar mig.

”Orkudrykkur” däremot – säger som ord något helt annat, och förklarar mycket bättre vad det faktiskt handlar om. ”Orka-dricka” på svenska helt enkelt, eller en dryck som man dricker för att prestera eller orka mer. Så enkelt är det. Det behövs inget djävla halvlatinskt joller eller något engelskt new age-flum om ”energier” (ja, ni vet) för att förklara den saken.

Varje verklig svensk eller Nordbo kan ändå förstå, vad ”orka-dricka” är och innebär.

Språket styr tanken och tanken styr språket – det är just därför det är så viktigt att finna rätt ord – och så är det också inom det här, som kallas Asatro.

”Drekkist i hofi” står det också på min isländska Red Bull burk, som jag alltså håller i handen just nu. Det är burkens varningstext, som på dålig och modern svenska har översatts till ”Konsumeras i måttliga mängder” vilket förstås är en mycket fri och oprecis, slarvigt kommersiell översättning, helt utan poesi eller känsla för sakers innehåll. Den isländska varningstexten är mycket mer kärnfull, för den säger att ”Ekki aeskilegt fyrir börn edha barnshafandi konur” – och så fungerar också Asatron – den är ingenting för barn eller barnrumpor, skulle man kunna säga – och missfoster eller ”gatukorsningar”, exempelvis, kan antagligen inte förstå den alls.

”Drekkist i hofi” betyder alltså att dricka med måtta, enkelt uttryckt – och är alltså en ren varningstext -men frasen betyder också mycket mer än så.

Den texten relaterar direkt till en central passage i Eddan, och en av de inledande stroferna i Hávamál, närmare bestämt. Vad frasen exakt betyder skall jag lära dig och visa dig, ifall du inte förstår den genast, och intiutivt gissar helt rätt – vilket ganska så många svenskar och nordbor fortfarande kan göra – om de har rätt anlag, rätt kulturell förståelse, rätt attityd och rätt förmåga.

Herne the Huntsman :”And now, thou shallst learn to cut down the mightiest tree in these Woods, with the single use of a HERRING !”

King Arthur: ”But that can’t be done – we shall do no such thing…”

Herne: ”Then, w-o-r-d-s shalt be spoken, because thou knoweth not what thy speakest…”

Såhär lyder Hávamáls nittonde strof, i Finnur Jonssons klassiska transkribering:

19.

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Observera nu, att det står ”at hofi” här, och inte ”i hofi” vilket är ett modernt uttryck med en modern preposition. ”At” betyder förstås åt, för, till eller i riktning emot. Exakt samma fras ”at hofi” förekommer också i Vopnafjordssagan, där en av de kvinnliga huvudpersonerna berättar om en underlig dröm, som hon nyss haft:

Mik dreymði þat, segir hon, at veksá hér upp rísa at Hofi uxa bleikan, mikinn ok skrautligan

Kort sagt, Hon sa att hon drömde det, att det mitt ute på gårdsplanen växte upp en stor och ståtlig blek oxe – och det är på själva gården Hov eller Hof denna berättelse tilldrar sig. Det finns fortfarande många byar och gårdar som heter just ”Hov” i vårt land också – Hov i Hackås uppe i Jämtland är bara ett exempel – och Hov kan också betyda en konungs hov, till exempel, eller ett Gudahov, alltså en byggnad, där man inomhus ärar Gudarna, eftersom Asatron inte alls är och heller aldrig varit enbart en utomhus religon, eftersom man har vad arkeologerna kallar ”kulthus” bevarade i vårt land ända sedan bronsåldern, och för övrigt många ställen från äldre järnålder också – Rösa Ring vid Upplands Bro är ett annat exempel.

Däremot betyder ”Hof” på isländska aldrig aldrig någonsin ”hästhov” eller något ditåt, även om det är en ny homonym på svenska, eller ett likljudande ord – för på norröna och isländska (som alltså inte är samma sak – hoppas ni hänger med ?) heter hästhov hofr med ett tydligt r på slutet – dessa och andra saker kan man mycket lätt övertyga sig om i Zoegas klassiska lexikon över norröna, även om man nu inte dricker Zoegas kaffe..

Madr däremot betyder man, i överförd bemärkelse också flera män eller alltså manskap, eftersom det kan användas som plural. Det finns för övrigt en Madr eller Man-runa också, vilket alla runkunniga eller runska redan vet.

Mjöð betyder förstås mjöd, som alltså ska drickas ”efter hov” eller rättare sagt ” vid behov” på ren svenska, alltså när man verkligen behöver det, men aldrig någonsin annars. Också här infogar Hávamál en varningstext, som är på sin plats – för den texten – i flera föregående strofer, talar om alla slags osunda beroendeförhållanden, och inte enbart om överdrivet mjödrus, vilket de flesta översättare har missat.

”Glömskans Häger svävar över rusets boning” – Hávamál strof 13

Nog om detta – men mæli þarft eða þegi, det vill säga ”tala vad tarvas eller tig!” står det också i Hávamáls 19 strof, och nog är det goda råd för en man, liksom en kvinna. Att ” Haldi-t maðr á keri,”

Det vill säga ”hålla män (pluralis) vid karet” (mjödkaret med andra ord, tänk på kung Fjolner som drunknade i ett mjödkar måste också läsas i sitt sammanhang, och här måste man begripa för vem eller till vem Hávamáls text är avsedd, man måste förstå textens sociala kontext, om man så vill.

I Hávamál är det ändå Oden själv som talar, det vet vi allihop. Han talar inte till fattiga vägfarande eller menlösa tiggare, som den svenske poeten Nils Ferlin skriver, utan till krigare, ledare och hövdingar. Det är just dem och inga andra, som skall hålla sina män vid mjödkaret, och endast med detta i åtanke, blir den fortsatta texten begriplig.

” drekki þó at hófi mjöð” – Drick du vid hovet ditt mjöd – det är jarlen eller Kungen, som ensam ska dricka vid Gudahovet tillsammans med Oden och Asarna, inga andra. Manskapet dricker och festar för sig själva, men chefen deltar inte i deras glada fest, han håller sig avskild, nykter och betraktar det hela på avstånd, just därför att det är han som får bära det fulla ansvaret ifall det händer något, och det är just han som ska vara deras chef.

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

”Okynnig emot dig blir ingen man, om du tidigt går att sova,” ifall vi översätter det ordagrant, men ogrammatiskt. Observera att det står okynnis thess, det vill säga det är någon annan som är okynnig, om han tadlar egen chef för att denne går och lägger sig tidigt, det är alltså inte chefen som visar prov på okynne, därför att han har särskilda behov eller vanor, som han behöver för att alls kunna fungera i sin roll.

Tänk er situationen ombord på ett stort långskepp i en tillfällig naturhamn. Chefen ombord deltar inte i manskapets drickande av öl, mjöd eller mölska – som är en blandning av billigt öl och det betydligt dyrare mjödet – borta på fördäck. Han vet, att ”vädret kan ändras mycket på en vecka,än mer på en månad” vilket också står i Hávamál, och skall han kunna ha ett segelklart skepp nästa dag, så måste manskapet få ”festa av sig” medan de är i hamn, men det behöver inte chefen. Hans uppgift är att få igång dem, få upp dem på däck när det behövs, och utbilda dem så att det blir helt klara för strid – i alla lägen och i alla situationer. Därför inlåter han sig inte på onödigt småprat, utan talar vad som tarvas, men inte mer än så.

Har du inte upplevt de här situationerna – eller något som liknar dem –  så kan du aldrig förstå till vem och för vem Hávamál är skriven, och vad det är för slags kunnande, som lärs ut just här. Du måste ha seglat ”för om masten” eller ha älskat en vacker, men ack så komplicerad kvinna för att ens förstå det. En kvinna som likt ett stort och fint skepp ofta behöver ”riggas om” eller till och med spacklas, och som när som helst och vid minsta oförsiktiga vändning kan dra med sig en man i djupet. ”Du skall ha svärdet till att slåss med, skölden framför dig, skeppet till att segla och kvinnan till att kyssa” – det står också i Hávamál, och det är inte utan en viss poesi – av en enkel, rättfram och naturlig sort, som inkrökta akademiker aldrig någonsin i helvete kan förstå, därför att de aldrig har seglat ett sådant skepp och aldrig har kysst just en sådan kvinna.

Läs inte onödigt skräp – köp inte den här boken !

Låt oss nu se efter, hur ett antal kända översättare har närmat sig den här

Eddastrofen, och hur lite de förstått av dess verkliga innebörd. Lasse Lönnroth vill jag inte ens ta upp i sammanhanget, för som jag förklarat anser jag hans Eddatolkningar för helt undermånliga – jag har inte ens brytt mig om att se efter hur han tolkar just Hávamál 19, och jag kommer inte bry mig om just honom i framtiden heller.

Erik Brate tyckte år 1909 att det skulle stå såhär:

19. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.

Det här är fel, för det står inte ett enda ord om någon ”säng” i originalet. Det står bara ”att sova” för här är det inte tal om den sortens personer, som lever till lands och alls sover i några ”sängar” – för en bonde låter mest Hávamál-citat som ”vädret kan växla mycket på en vecka, än mer på en månad” som något oerhört prosaiskt, eller ett färglöst och mycket allmänt konstaterande, men för sjöfarande män, som ska vara ute i hårt väder, är detta en helt annan sak. De inser verkligen, vad som finns bakom det uttalandet. Hur tror du ens att en storm i September eller på hösten – som också nämns i Hávamál – ens mainfesterar sig ?

Hur gick ”Estonia” under ?

Hur sjönk den polska lastfärjan ”Jan Hewelius” ??

Ordet ”hovsamt” är onödigt blygsamt, och har numera helt annorlunda konnotationer, men redan vid 1800-talets första hälft tycke Afzelius att det skulle låta såhär:

Fatta bägarn, men drick till hof; tala hvad höfs, eller tig: För osed ingen dig viter, om tidigt du går att sofva.

Något ”vite” eller böter finns heller inte i originaltexten, men hövs som i behövs, och inte ett artigt höves, kommer sanningen betydligt närmare. Osed för okynne är heller inte exakt – osed och okynne är inte alls samma sak, därför att ordet okynne från början kommer av okunnighet, och därför att okynne då som nu betydde något skämtsamt, glatt (uttrycket ”okynnes fä” och ”okynnes hund” finns också i de gamla landskapslagarna) men osed är något som görs av ren illvilja, vilket det inte alls är fråga om här.

Dessutom står det inte alls något om ”bägare” i originalet – det är bara missledande trams, och det står inte ”fatta” utan just något som man verkligen får hålla i, som i hållas, uppehålla sig, finnas till på en bestämd plats och inget annat, och det ska vara vid ett kar dessutom, och ett stort kar, gemensamt och för alla är inte någon ”bägare” eller futtig liten kaffekopp, det här är mycket mer än så.

Engelskspråkiga översättare översätter precis lika djävla illa, och helt utan respekt för originalet även de:

Benjamin Thorpe i England tyckte under tidigt 1900-tal att det skulle heta:

19. Let a man hold the cup, yet of the mead drink moderately, speak sensibly or be silent. As of a fault no man will admonish thee, if thou goest betimes to sleep.

Det här är fortfarande helt fel. Återigen, det handlar inte alls om någon kopp, utan ett helt kar, för många personer – en het källa heter på norröna ”Kerlaug”, alltså som ett kar där man tvättar sig eller lögar sig om lördagarna eller lögardagarna, det är därför det heter så, ifall ni inte tror på de nya teorierna om några Lodursdagar.

Dessutom står det inte ”yet” eller fastän, vilket är en helt felaktig konstruktion, eftersom den inte finns med i originalet, och ”moderately” låter som en trist instruktion för hotellgäster. Tarv, eller vad som tarvas är inte alls samma sak som ”sensibly” eller förnuftigt, för i snabba lägen är det bäst att chefen a-g-e-r-a-r – förnuft i sig har inget med ledarskap att göra, tror man det så tror man fel.

Thorpes försök att använda ”admonish” är också ovanligt tungrott, helt utan rätt anda, och ”thou goest” är hämtat från den kristna bibelns värld, eller någotslags Shakespeare-text, helt utan fart, fläkt och färg – tänk bara på ”Orkudrykkur” – det ordet är inte bara avsett att framsägas, det ska skrikas eller vrålas, man måste ta i – ända ifrån fötterna – ”ORKUDRYKKUR !” som när man lyfter loss ett ankare från en havsbotten…

Förutom WH Auden – vars 1940-tals översättning visserligen var poetisk, men mycket fri och oprecis, så anser vissa (speciellt i amerikansk asatro) att Samuel Bellows översättning från 1923 är den bästa, som har gjorts. Det anser inte jag, men Bellows översatte såhär:

(19) Shun not the mead,             but drink in measure; Speak to the point or be still; For rudeness none             shall rightly blame thee If soon thy bed thou seekest.

“In measure” sager fortfarande inte vad det är fråga om, som vi snart skall se, även om det kommer rätt nära. Det är inte helt ”to the point” utan bara nästan, men längre når Bellows aldrig, för han är ingen äkta Nordbo, och förstår heller inte nordiskt kynne eller nordisk kultur. ”Rudeness” och okynne är två vitt skilda begrepp – okynne är något som görs med glimten i ögat och närmast på skoj, ungefär som ”skaemtun” eller ursprunget till vårt moderna ord ”skämmas” – ett skämt kan vara något man också närapå skäms över, ungefär som en ung kvinna, som tycker om och njuter av att bli lite ”uppsmiskad” på skoj bara, men nog knappast kan tänkas gå längre än just så.. ”Rudeness” däremot är en ren satans förolämpning eller en allvarlig kränkning, något som definitivt går över gränsen, ungefär som Loke – jag är övertygad om att åtminstone mina kvinnliga läsare inser just den här skillnaden.

Om blame, synd, skam, skuld och straff står heller inte ett enda dugg i Eddans originaltext, för begrepp som dessa är egentligen helt främmande för oss hedningar. Det är bara det att samhället pådyvlar oss dessa saker, ungefär som fårskallen Bellows också envisas med att skriva ”säng” – det står inget om sängar i originalet, det står sova – och det kan man göra utan dessa i och för sig praktiska sovrumsmöbler. ”Be still” som han också talar om, finns där inte heller.

Mitt eget förslag till översättning slutligen, som är just ett förslag och inget annat, lyder såhär:

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

Tolkningen är här fortfarande öppen för alla betydelser av Hov-Gudahov-Kungens Hov eller ”vid hov av, dvs vid behov” som jag redan varit inne på. Så kan man översätta, för då är man trogen emot originaltexten, fuskar inte med orden och är samtidigt någorlunda betydelsemässigt exakt, utan att råka på avvägar.

Det är i Gudahovet, inför Kungen eller den högste befälhavaren, som den sanne hövdingen dricker sitt mjöd, som är gudamjödet, det som ger poesins ingivelse, ifall vi nu ska tala vad som tarvas, och säga vad som behövs, och det är icke av okynne, som detta nu framförs eller sägs.

Svenska språket lär ha ett enda ord, ett underbart ord och mycket starkt, som alla andra språk helt saknar.

Det är ordet ”lagom” och i det har många män sett svenskhetens kärna och rätta väsen. Inget annat språk – förutom några andra i den nordiska språkfamiljen har en exakt motsvarighet. Tyskarna försöker med ”ziemlich” eller ”tämligen” vilket också kan tydas eller förstås som någorlunda, med sans och måtta, eller utan övermått, och engelskans har ”seemly” vilket kommer från samma germanska ursprung, men sällan används nuförtiden. Engelskans raka motsats är ”unseemly” vilket betyder illavarslande eller olycksbådande, men ”seemly” är också vad som verkar någorlunda bra, passande eller utmärkt.

Inget av dessa ord uttrycker exakt det svenska ordet lagom, som är och förblir ett vikingatida ord, och som helt och hållet kommer från Asatrons egen värld.

Att ”dricka lag om” eller dricka laget runt enligt landets egna lagar är en Nordisk sed, som innebär att man låter ett stort dryckeshorn eller kanske ett helt mjödkar vandra runt i en cirkel. Där sitter trötta, hålögda och genomfrusna män, som kanske kämpat av alla sina krafter, och som gett sitt yttersta för vad de faktiskt tror på. Där sitter kvinnor och barn, där sitter unga som gamla. Där sitter du och jag, käre läsare – där sitter våra förfäder och förmödrar, ja där sitter hela vårt folk, och i detta finns ingen nedlåtenhet, i detta finns ingen rasism, i detta finns inget ”unseemly” för alla sitter vi där som likar, och ingen kan någonsin hålla sig för mer än någon annan, om inte därför att han fått till uppgift att dricka först, och därför sitter främst, och det är det första vi minns – ”Tha er fraemst um man” som det står i Voluspa – ett helt annat Eddakväde.

Ingen dricker nu mer av mjödet än någon annan, för det som finns i hornet ska räcka åt alla, det är en knapphetens resurs som delas, något som det inte finns nog eller övernog av. ”Med lag ska land byggas” heter det. Lag är både arbetslaget, lagen som styr landet och människorna, statens lagar och folket, ja till och med i ord som fotbollslag och ättikslag ser vi samma lagar och principer, detta eviga ”lagom” som till sist omfattar också själva naturen, vädret, årstiderna, makterna och allting.

Detta kan inga utlänningar någonsin begripa om de inte får lära sig det av oss, och engelsmän och amerikaner förstår det heller aldrig, lika lite som sydeuropéerna – om de inte – återigen – får lära sig det av oss, och förstå vad ordet verkligen betyder, och eftersinnande lär sig det.

Själv skrev jag exempelvis den här texten inom loppet av två timmar, inte mer. Det var all tid jag hade på mig, men mer behövdes inte, eftersom jag kan Eddans ord nästan utantill vid det här laget, och bär med mig dem i sinnet, varje vaken timme, varje dag. Allt som behövdes var en burk Red Bull, och en liten, liten varningstext på Isländska. Resten kunde jag skapa helt själv, bara genom att tänka efter – och det är jag fullständigt övertygad om att du som läser det här också kan göra, bara du har rätt attityd, rätt anlag, rätt kulturell förståelse och rätt förmåga.

Tror du fortfarande på översittare och inte översättare som den här professor Lönnroth i Göteborg däremot, eller de som säger sig utöva något som de lögnaktigt kallar ”forn sed” eftersom de insisterar på att detta kan förändras av vem som helst, närsomhelst, hursomhelst och att det helt saknar både riktning och Nordiskt innehåll, så tror jag däremot, att tyvärr inte kommer att lära dig något av detta alls, eftersom du inte har den rätta attityden, men det är förstås en annan historia.

Vet du egentligen hur Red Bull skapades ?

Var kommer denna ”Orkudrykkur” ifrån ?

Red Bull kommer inte alls från Island, utan från Österrike. Företaget med samma namn – Red Bull GmbH i Fuschl am See  kallade ursprungligen sin produkt för ”Blau Sau” eller ”Blå Suggan” på tyska, vilket var ett mycket suggestivt namn, som dessutom är tysk slang, eller ett modernt idiomatiskt uttryck, för att nu vara språkligt exakt. ”Blau sau” betyder att göra något extremt snabbt, i ultrahög fart och implicerar också hårt arbete under avsevärd tidspress, eller till och med stress. Sånt är jag själv van vid – jag vet inte hur det är med dig, men om du inte har vant dig vid det, så borde du verkligen träna både din kropp och ditt sinne – annars är du ingen bra medborgare, och därmed ganska så ”unseemly” ifall du frågar mig.

Välkommen till Eddan och verkligheten !

”Blau Sau” var en dryck, med härligt klarblå och himmelsfärgad färg. Eftersom de höga herrarna i Fuschl am See ville sälja sin produkt också i muslimska länder, bytte de ut både namnet och färgen på den, och numera är den som bekant urinfärgad, och ser ut som uttömningarna från en medelhavsbo som druckit för lite av både mjöd eller vatten, utom i specialvarianterna – företaget håller ju sig också med ett sådant.

Sådana anpassningar eller eftergifter gör emellertid inte jag, aldrig i Hels vite och aldrig någonsin, och det får du nog också vänja dig vid. Kanhända är det inte tillräcklig lagom för vissa, inte på långa vägar nära lagom, men här görs som sagt inga översättningar av just det begreppet, eftersom det inte går att översätta till något annat språk. Det är viktigt att inte slarva med orden som sagt, inte ljuga, inte välja fel begrepp, eller tänka fel.

”Tala vad tarvas, eller tig !”

EDDANS BESUDLARE (inlägg från 6 Mars 2017)

För tre dagar sedan fördes det in en artikel i Dagens Nyheter om Neil Gaimans Edda-förenkling och Lönnroths förvanskning av Eddan på nysvenska, signerad Jonas Thente eller möjligen Tönte. Den borde aldrig publicerats, med tanke på sitt felaktiga sakinnehåll. När jag först läste artikeln, upptäckte jag vad jag trodde var ett tryckfel. Det står att Lars Lönnroth, E-mer-I-thursen från Goteborg ni vet, är ”en av Världens främsta Eddaforskare”. Vad som menas, måste nog vara sämsta…

Lönnroths Edda försämrar, trivialiserar, förflackar och rensar bort betydelsebärande delar ur Hedendomen, som till exempel en hel del centrala begrepp. Ett exempel på det är en strof ur Lokasenna eller Oegrisdrikkja (som kvädet egentligen heter) som man citerar i DN:s artikel.

Såhär lyder till exempel 57:e strofen ur Lokasenna i original:

57.”Þegi þú, rög vættr,þér skal minn þrúðhamarr,Mjöllnir, mál fyrnema;herðaklettdrep ek þér halsi af,ok verðr þá þínu fjörvi of farit.”

I Lönnröths undermånliga och värdelösa ”översättning” blir det såhär:

Håll tyst, din fega bög,
din fräcka mun ska snart
mosas med hammaren Mjölner.
Din huvudknopp
knäcker jag vid halsen,
så blir det slut med dig

Detta är fel översatt, därför att ”Ragr” eller Aergi” är ett kulturellt och religiöst begrepp, som betyder, förvändhet, att vara ond eller i besittning av onda egenskaper, och visst inte bara manlig homosexualitet, som Lönnroth förenklar och trivialiserar ned det hela till. Se här bara !

Ordet finns redan på Björketorpsstenen, Salebystenen och flera andra runstenar. Lönnroth är själv Kristen, och inte objektiv som översättare, eller ska vi saga översittare, som han faktiskt är.. Han förstår helt enkelt inte ”pointen” med begreppet rögr eller ragr (vilket är samma ord som englskans rage, oresonlig vrede) utan missar den helt. Och en ”Thrudhammari” är en styrkehammare, inte bara en Hammare, vilken som helst.

Han tar helt bort ordet vaettr, alltså ordagrannt vätte eller varelse. Ordet fräck finns inte i originaltexten överhuvudtaget, utan ”ska ditt mål förnimma” är en mycket närmare översättning. Formuleringen ”fjörvi of farit” finns på flera ställen i Eddan, och betyder inte alls ”göra slut på” mer än i mycket vid bemärkelse. Så här kan man gå igenom Lasse Litens Lönnrothande på punkt efter punkt.

Avsikten marks tydligt. Det gäller att förkorta, göra ned, trivialisera och förenkla. Man staller sig själv som översittare i ett slags von-oben attityd emot den svenska allmänheten och alla Eddans läsare, och tror att de ”inte kan begripa svåra ord” och varje forsök att verkligen lära ut vad som står i Eddan stämplas ofrånkomligen som ”archaism” , ”gammalsvenska” osv osv.

Lägg inte pengar på sånt här ! Läs själva Eddan i original, eller köp en riktig översättning istället, en sån som inte stryker ord på måfå, förenklar eller drar ned..

DN och Jonas Thente borde verkligen inte låna sig till sådant här. Det borde ingen annan vettig människa heller, om ni vill höra min åsikt. Vad Lönnroth åstadkommit, är visst ingen ”uppfräschning” av Havamal eller Völuspa. Det är ett kristet tillintetgörande, ett trivialiserande utan grund eller innehåll, och det är också det sm är hans avsikt. Christian Belittlement, eller Kristet förminskande helt enkelt – omyndigförklarandet och idiotiserandet av en hel kulturkrets, förstörelsen av vårt Nordiska arv… allt det kristendomen inte lyckats med på tusen år, men som dess apostlar nu vill slutföra…

Henrik Andersson skriver på bloggen ”Ideell Kulturkamp” såhär:

Med alla gudamakter samt namn de har bredvid sina vanliga namn uppkom en mycket komplicerad tro. Dessvärre blev den så komplicerad att det för många enkla människor var mer lättfattligt med den nya religionen som bara förkunnade tron på en gud samt att det bara räckte med att en död man var en frälsare som kunde ge evigt liv. Man behövde inte tänka eller fundera, än mindre ta sig tid och möda att förstå poesi, det räckte ju med att bara tro. Asatron var knappast en primitiv religion med okunniga men råa vikingar som offrade djur och gapade och vrålade. Asatron var en mycket komplicerad religion för och av människor med hög intelligens och levnadsvisdom. Ingenting som senare gjorts när det gäller poesi och diktning har överträffats på över tusen år. Kristendomen började först ifrågasättas när bibeln överstates till folkspråken och folk insåg att det finns väldigt mycket ologiska luckor.

Det är en sund motbild emot allt detta Rothande i Lönn. Att återge gamla sånger och kväden som de är, utan att fövanska och förfula. En Edda som behandlar sina läsare som vuxna människor, med bibehållen värdighet och stringens..

Det ligger något i det… ”Ekki Höggva!” var Snorre Sturlassons sista ord här i Världen..

”Eddans Besudlare” del 2… Om ”ordval” och annat.. (inlägg från 8 Mars 2017)

Nu har jag inte räknat efter exakt, men i Professor Emeritus (eller är det ”E-mer-i-thurs” ?) Lars Lönnroths diskutabla nya Eddaöversättning, anmäld av Jonas Thente i Dagens Nyheter 4 Mars 2017, förekommer ordet ”Bög” ungefär 40 gånger.

Jonas Thente tycker att detta känns som en ”uppfräschning” skriver han, men det här känns faktiskt inte vidare ”fräscht”. Oden skälls för Bög, Loke skälls för ”bög”, Tor översätts som ”pojkvasker” i den Lönnrothska versionen av Harbardslojd – samtliga översättare jag någonsin känt till översätter helt annorlunda (originalet har ”Mannar All herliga Mannast” – vad kan väl det betyda så säg ? – ordet ”bög” är knappast det rätta i sammanhanget) och vi får läsa Bög, Bög och Bögelibög gång efter annan, exempelvis i ”Lokasenna” där Lönnroths användning av ordet blir närmast tröttsam och enerverande högfrekvent.

Loke: Ha ha hi hi fniss fniss – Nu så har jag kallat Allfader Oden för ”Bög” 40 gånger i rad.. Är jag inte rolig, så säg ?

Idun: Nej, det är du inte. Idag är det internationella kvinnodagen, och dessutom säger du väl så till ALLA gudinnor… Jag har saker att göra, äpplen att plocka, så farväl…för ALLTID !

Denne ”Lasse Liten” dold bakom en mask av en sextio års karl, till råga på stadgad akademiker, tycker tydligen att det är roligt, ja orimligt lustifierande och på alla sätt högeligen komiskt, att springa omkring och kalla människor eller Gudar för just bögar.

Själv har jag väldigt svårt att förstå vad det är som är så ”komiskt” eller ”roligt” eller ”nyskapande” med sådant här – det känns närmast mossigt, ja ganska urmodigt och fånigt faktiskt – man kan nog inte ens kalla det för ”forn sed”, allra helst som detta är fel i sak och dåligt översatt.

De isländska originalen – som finns tillgängliga på Internet numera och kan kontrolleras av alla och envar – se till exempel professor Finnur Jónssons utmärkta transkribering av Codex Regius och andra handskrifter innehåller orden Ragr (Rögr) respektive Ergi, ord som är närbesläktade med nutidsengelskans ”rage” och ”arghet” (ja, det heter också ”arg” på nutida tyska om en osedvanligt destruktiv och ond person) och det är givetvis så de ska översättas, och inte på något annat sätt. Visserligen k-a-n de också ha bibetydelser, i högst överförd bemärkelse, men i alla textställen jag känner till, är det knappast denna osedvanligt låga och grova tolkning som är huvudsaken, för i så fall missar man faktiskt mycket annat av Eddans betydelse.

Frågan om gudarnas eventuella sexualitet spelar för det mesta knappast någon roll i Eddatexterna alls, och då kan man också undra varför Lönnroth hela tiden måste anspela på sådant, eller hela tiden måste begränsa originaltextens ”rögr” (som i ”Rögr Vettr” – Onda varelse eller Onda kreatur, med andra ord – som Tor säger om Loke i Lokasenna) till att gälla just stjärtsex och bögeri – det verkar lite som om Lönnroth fått detta ”på hjärnan” – och då kan man också fråga sig varför…

Björketorpsstenen från svenskt 500-tal innehåller till exempel en förbannelseformel om att ”den som bryter detta kummel skall ständigt plågas av arghet” eller med andra ord svårartad ondska, ett elakartat tillstånd om man så vill, och på Salebystenen finns också formuleringen ”argi konu” eller ”argsint kona/kvinna” varför ”arg” eller ”arghet” inte slentrianmässigt och helt oöverlagt kan översättas med passiv manlig homosexualitet.

Det kan inte hjälpas.

Hela denna förmenta ”mustighet” eller ”folklighet” som den kristne Lönnroth ska servera, blir till sist bara en mycket illasmakande och fördomsfull blandning – en enda soppa av torftigt språk och ständigt upprepade skällsord och tillmälen. Det handlar om en översittare, inte en översättare. En som vill dra ned, förfula och förflacka. En person, som endast förstår det snuskiga, det grovkorniga och det fula i Eddan – och som gärna ser till att just dessa bitar ”lyfts fram” och får ökat utrymme, liksom bara för att visa hur primitiva och äckliga våra förfäder var – allt enligt samma kristna historieförfalskning – som förstås är tillkommen med full vilja och avsikt, därför att alla andra tolkningar rutinmässigt utesluts.

Att ”ragr” och ”aergi” kan betyda något helt annat, har Lönnroth själv fått reda på – jag har faktiskt upplyst honom om det själv, medan han skrev sin Eddaversion, och bett honom att avstå från fördomsfulla och missvisande uttalanden om homosexuella, som inte finns i Eddans originaltext. Men professor Lönnroth har inte velat lyssna. istället har han sagt och skrivit, att ”mannar allherliga mannast” om Tor m-å-s-t-e översättas på just hans vis, dvs inga andra tolkningar eller tydningar är tillåtna, eller ens tänkbara.

Diskussion är förbjudet, samtal är förbjudet, ifrågasättande av Lönnroths egen auktoritet är förbjudet.

Den som ens vågar ifrågasätta, utnämns genast av Lönnroth själv till ”nynazist” eller något ännu värre. Jag har svart på vitt ifråga om detta från hans egen ”Eddablogg” där jag själv skrivit kommentarer, och även Henrik Andersson – som jag ju känner – har hört professor Lönnroth Ex Cathedra och inför en föredragspublik på över 40 personer i Gamla Uppsala, anno 2015 anklaga just mig för sådant, dock helt utan att kunna anföra minsta bevis för de grova beskyllningarna, när sagde Henrik Andersson ställde honom till svars med en direkt fråga från auditoriet.

De flesta gamla män, som uppnått ”Professor Emeritus” graden, torde ha mera snille och smak än så. Att se vad som ska gälla för seriösa akademiker hoppa och stampa på vanliga amatörer, bara för att amatörerna också möjligen kan komma med ett tankekorn eller två, talar knappast till nyss nämnde herr Professor Lönnroths fördel.

Möjligen kunde jag ha översett med det hela ifall herr professorn vore 90 år, eller kanske i långt framskridnare ålder, eller ifall han själv råkar vara ”arg” eller ”ragr” som det heter, under inflytande av starka drycker, eller annars ifrån sina sinnen.

Jag kan bara sucka över alltsammans, och en smula medlidsamt försöka återgå till själva sakfrågan – varför har professor Lönnroth i Göteborg all denna homofobi, och varför är alla som ifrågasätter just honom genast ”nazister” ? Verkar det ens vara ett sakligt sätt att debattera på, från en akademiker i 60-års åldern ??

Att tänka sig, att det faktiskt kan stå något annat om Tor, exempelvis ”den allra härligaste och bästa bland män” ( ”Mannar allherliga mannast” behöver inte alls tolkas åt det sexuella hållet, och som mest nog är menat som en berömmande formulering om Tor i allmänhet, särskilt med avseende på sammanhanget i Harbadsljod) verkar vara tabu för Lönnroth. Enligt honom m-å-s-t-e det bara röra sig om bögar, stjärtsex, homofili och snusk.

Normala akademiker uttrycker sig inte så, knappt normala språkmän eller översättare heller. De flesta översättare och liknande jag någonsin känt till uttrycker sig vanligen en smula ödmjukare, en smula ärligare och respekterar de original de faktiskt ska tolka och just översätta.

Man kunde till exempel säga att ”det här är en tolkning, bland flera möjligheter som erbjuder sig” – de flesta forskare brukar åtminstone ibland använda sådana fraser – och även diskutera användningen av ”ergi” i förbannelseformler ur mer religionshistorisk synpunkt – men icke ! I DN:s, Thentes och Lönnrothandets värld verkar allt sådant vara bannlyst. Sakfrågorna lyser med sin frånvaro, den sakliga kritiken likaså… Ingen språkhistorisk analys. Ingen jämförelse med historiska källor, enkla att verifiera och allmänt tillgängliga, som exempelvis runstenstexter och andra språkminnen.

Undrar just varför. ÄR inte just detta ”Christian Belittlement” eller ett avsiktligt förminskande och förvrängande av Eddan, som jag tidigare skrivit om ?

Och om det i-n-t-e är så, och även denna tolkning från min sida är oriktig – vad skulle det då kunna vara ?

Var kommer Professor Lönnroths homofobi ifrån ? Jag tänker så det knakar, men hittar inget svar…

Ett rent sammanträffande kanske –  men när samma sammanträffande upprepas sådär ett fyrtiotal gånger, och ordet ”bög” ständigt upprepas om och om igen, ja nästan till leda – kan det då bero på ”slump” ??

Vad är meningen med alltsammans ? Man läser Lönnroths Edda, och man blir bestört.

ÄNNU EN FELAKTIG ÖVERSÄTTNING… (inlägg från 12 Mars 2017)

Ibland, märker jag, går mina budskap fram och omsätts i praktisk handling på de mest skiftande platser, inte bara för mina kära läsare i Vitryssland och längre österut – ja – ni skulle bara veta. Men, ifrån Asatroende i Spanien kommer detta lilla klipp, apropos det här med helt felaktiga översättningar…

De tre NORNORNA – FEL Översatta rakt igenom !

Urd betyder inte alls öde, utom i mycket överförd bemärkelse, utan ”ord”, alltså historia.

Verdandi betyder Vardande, alltså framtid, blivande – alltså så som det skall varda, inte som det är. Hon är den yngsta av tre systrar och representerar framtid och inte nutid.

Skuld, slutligen, betyder inte alls framtid, och har aldrig någonsin betytt det heter, utan just ”debt” eller skuld i moraliskt eller till och med ekonomiskt hänseende. Nu skriver visserligen självaste Sturlasson I sin prosaiska Edda att det skulle vara tvärtom med de två sista Nornorna, men ibland slumrade även han, Kristen som han var.

Det finns så mycket skit, så mycket skräp man kan hitta därute, vet ni. ”Forn Sed” och andra garanterade falsarier. ”Huginns (stavat med två n – varför det ?) Heathen Hof” och andra grupper, som rakt av ägnar sig åt det som kallas ”cultural misappropriation” och alltså hävdar att ”Asatro” skulle vara att göra precis som man själv vill – det är det inte, det har det aldrig varit, och det kommer det aldrig i Hels vite att vara heller, för att nu se det ur Nornornas perspektiv… Jag ska inte ge er några länkar, den här gången, men betänk nedanstående:

From ”Svensk Etymologisk ordbok” 1922

2. fsax. wurth, fhty. wurt, ags. wyrd, isl. urðr (i betyd, ’död’, se F. Jönsson Lex. poet.) = Urðr, en av nornorna (se norna)

From A Concise Dictionary of Old Icelandic, Geir T Zoega:

skuld (pl. -ir), f. (1) debt; gjalda s., to pay a debt; kaupa í s., to buy on trust; ganga í s. fyrir e-n, to be bail for another; ganga í s. við e-n, to become one’s debtor; (2) tax, due (ek vissi, at þer áttuð at réttu s. ok skatt af at taka).

From the english Wikipedia:

Verðandi is literally the present participle of the Old Norse verb ”verða”, ”to become”, and is commonly translated as ”in the making”. it is related to the Dutch word worden and the German word werden, both meaning ”to become”

Slutligen – för herrarna i Vitryssland och USA, de där ni vet, som stavar Huginn med två n och som säger sig vara Asatroende: Har ni läst den fina kvällstidningsnyheten om matthandlaren, som ringde på hos polisens bedrägeri-expert och försökte sälja falska mattor…

Mattorna var  visst inte alls äkta, och så finns det bokhandlar som säljer Lars Lönnroths ”Edda” också – som sagt. Det gäller att inte ”köpa” vad som helst här i Världen, utan att tänka efter… 🙂

Hávamál, 51:a strofen (inlägg från 29 Maj 2017)

Ständigt aktuella är dessa ord, som ibland översätts såhär på engelska:

Såhär lyder de i original:

51.Eldi heitari brennr með illum vinum /friðr fimm daga,/en þá sloknar,/er inn sétti kemr,/ok versnar allr vinskapr.

Erik Brate, i sin klassiska översättning från 1913, fick dem att lyda som såhär:

51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.

Den översättningen är inte exakt, och felaktig, eftersom ill inte alls betyder osäker, utan dålig, illvillig, och fridhr betyder också frid, inte bara ”fred” i största allmänhet. Lasse Liten ifrån Göteborg eller Lönnroth och hans felaktiga översättning kan vi också glömma, för man ska inte rota i lönn.

Jag översätter därför strofen såhär, till begriplig och skön nusvenska:

51. Frid brinner hetare än eld /hos falska vänner i fem dagar / men den slocknar / när den sjätte kommer / och då vissnar all vänskap.

”Den 25:e Runan” – runtecknet som ALDRIG fanns… (inlägg från 22 Oktober 2017)

Ibland studsar jag nästan till inför vissa människors okunnighet. Allt sedan 1980-talet, har det funnits människor inom New Age eller ”fornsederi” som tror att de kan ”spå i runor” eller förutsäga framtiden genom att dra enstaka runtecken ur en påse, lite hipp som happ; oftast helt utan något inbördes system eller logik alls att åberopa sig på, och förmodligen är det lika ”sant” eller ”osant” som att spå i kaffesump, studera molnens gång på himlen, tro på astrologi eller något annat liknande system i och för sig.

Problemet är bara, att de människor som åberopar sig på sådant, och som påstår att just deras knasiga teorier skulle vara rätt, inte anknyter till någon levande tradition överhuvudtaget. Det finns en enda källa som nämner vad vi skulle kunna kalla ”Runomantik” eller att spå i runor, och det är ingen mindre än Cornelius Tacitus, den gamle underrättelseofficeren från Tiberius tid på kejsartronen, som i 10:e kapitlet av sin ”Germania” nämner att Germanerna ”tog kvistar av något fruktbärande träd” som var försedda med ”vissa tecken” (han skriver inte ens, att det verkligen rörde sig om runor) och att man kastade kvistarna med dessa ”vissa tecken” på måfå på en vit duk, och sedan tog tydor av hur de föll. Men av Tacitus beskrivning framgår också, att det helt säkert inte var fråga om att skriva eller rista runor en och en, och att man inte heller tydde dessa en åt gången, utan att det fanns ett annat och mycket mer invecklat system bakom det hela.

Vad Tacitus en gång beskrev, var inte alls likt den vanliga sällskapsleken ”spå i runor” som vissa håller på med…

Det har också funnits runverser eller ”runpoem” som beskriver runtecknen ett och ett, men dessa verser var nog snarare fråga om ett slags forntida ”ABC-bok” (de har också kallats ”Abecedarium normannum” i medeltida manuskript till exempel) vilket man använde för att lära barn och andra okunniga de enskilda runtecknens betydelse, och deras numerologiska förhållande till varandra, eftersom de flesta runalfabeten (bland annat de vanliga äldre och yngre nordiska runraderna) är grundat på fasta aettir eller grupper av åtta, och det faktum att runorna alltid räknas upp i sin fasta, alldeles bestämda ordning. Att man använde dem för att spå med, ungefär som man nuförtiden spår i kort, finns det inte det ringaste hållbara bevis för.

Inte heller finns det några som helst bevis för att det skulle ha funnits någon ”25:e runa” som skulle ha varit ”tom” och då symboliserat ”intigheten” eller något sådant – även om en del svårt ”nyandliga” personer gärna vill tro det…

På 1980-talet, närmare bestämt 1982, fanns det en mycket underlig judisk herre i USA vid namn Ralph Blum, till yrket bokförläggare inom New Age, som trodde att ”runstenar” såg ut om bilden ovan visar, dvs att ”rune stones” skulle varit någotslags fyrkantiga brickor i kalksten, med små målade bilder på. Han hade tidigare – utan större kommersiell framgång – ägnat sig åt att försöka sälja ”geniune american Hopi indian calendar stones” i plast, bland annat, och nu saluförde han också en plast-ask med runor, 25 stycken till antalet, fast det ALDRIG NÅGONSIN funnits någon verklig runrad med just 25 tecken..

”Allting kan man sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt !”

Blum hade aldrig någonsin studerat runor förut, var helt obekant med dem och hade annars gjort sig känd för att skriva böcker inom ”UFO-logi”, ”I ching”, ”astrologi”, sk ”självhjälp” och annat sådant… När människor till sist frågade honom om det inte var så att den ”25:e runa” han hade nyuppfunnit för att fylla ut plast-asken med bara var ett rent påhitt, svarade Blum att nej nej, så var det förstås inte alls. Han hade haft en morfar eller något i New England, förstår ni – och en gång när han i 30-års åldern oförhappandes besökte morfaderns hus när denne hunnit avlida, och juden Blum kom där för att hämta ut sitt arv, så hade han på vinden i huset funnit en mystisk trä-låda i bästa Harry Potter-stil, och ta-daa ! – förstår ni – då hade Blum – och det e alldeles säkert asså liksom vet ni va – hittat en låda med 25 stycken fack, från början av 1900-talet med små små runpjäser i, asså liksom – och det ”bevisade” förstås att det funnits ett jätte-jätte-jätte hemligt esoteriskt sällskap som morfadern varit med i, och ”en dold tradition tillbaka till bronsåldern” – allt enligt samme Herr Blum, ensam arvtagare till denna mystiska Harry Potter-skatt, som heller aldrig återfunnits i verkligheten, eller ens undersökts av forskare. Att det i och för sig fanns esoteriska sällskap i USA och annorstädes också i början av 1900-talet, är i och för sig sant, men herr Blums mystiska ”upptäckt” av en 25-e runa – som ingen annan tror på eller hittat ett vettigt användningsområde för – är bara en skröna.

Hans böcker säljer i och för sig mycket bra, och på att blanda ihop runor med I Ching, Tarot och lite av varje har Ralph Blum gjort sig en förmögenhet, liksom flera andra amerikanska författare. De säljer fortfarande sina små ”serenity prayer cards” med runor på, ungefär som Jehovas Vittnen och tjänar hur mycket pengar som helst… Att sedan ”bön” aldrig funnits inom Asatron, och att I Ching och Tarot inte hör till ämnet alls, skiter dessa amerikaner förstås i – för de struntar egentligen i allt, utom just pengar, samt nya smarta sätt att tjäna dem på, gärna då på godtrogna människors bekostnad. Jämför med vad som avslöjats om Annika Larsson, den PK-intresserade textilkonservatorn från Uppsala.

Jomenvisst ! Jag är FARBROR SID – det stora Runoraklet – trust me !

Blums sk ”spådomsmetoder” tillför knappast något till ämnet, och det gör inte den nyuppfunna 25:e runan heller, för den delen. Ändå får jag ständigt se hur människor i diverse intresse-grupper på sociala media hela tiden tar upp Blums falsarier från 1980-talet som om det vore äkta, och sen frågar de i sin naivitet och oskuld varför detta inte fungerar, och varför de får så oklara och motsträviga resultat hela tiden, när de försöker använda Blums 25:e, non-existenta runa.

Jag kan bara sucka djupt…

Nej – det finns ett jämnt antal åttor i rökstenens chifferklavar, till exempel. Man kan INTE använda ett ”25:e tecken” som man hittat på helt själv..

Runorna bygger på numerologi, och vad vi kan kalla en oktal kod. Det finns ett fastställt antal tecken, och Blums bluff har avslöjats ett otal gånger. Data finns på nätet, liksom vettigt skrivna artiklar.

Fler än jag har sagt det om och om igen, och seriösa vetenskapsmän och runologer har avskrivit Mr Blum och hans ”hitte-på” i en liten plast-ask.

Det hela påminner mig lite om diverse studentikosa anslag, som att resa en staty benämnd ”Intighet” på stadens torg, och sen klaga över att ”intighet” har blivit stulen, när det här med den 25:e runan inte ger några resultat, och inte fungerar, ens spådomsmässigt, eller ”okult”.

Javisst, här stod en icke-staty över intigheten, men icke-tecknet och icke-skulpturen har alltså blivit stulen ? Tror ni på det, gott folk ?

Nej, ”spå i Runor” är inte alls forntida – men en 1900-talsuppfinning… (inlägg från 28 Oktober 2017)

Kommer ni ihåg mannen på bilden nedan ? Jag skrev om honom i ett tidigare inlägg. Han är Ralph Blum, den amerikanske bokförläggaren och New Age profeten som vid 1980-talets början misslyckades att sälja små ”spådoms-set” av plast med ”authentic hopi indian stones” och som sedan började sälja lika autentiska ”runstenar” i plast fast han inte alls visste hur en runsten såg ut,  och inte kunde någonting om runor överhuvudtaget ?

Blums falsarier lever vidare, mest inom ”New Age” och ”fornsed”.  På ett otal hemsidor matas vi med information om att vi ska ”spå i runor som man gjorde förr i Världen”, böcker om runor skrivna av påstådda Yoga-mästare som säger sig besitta ”uråldrig kunskap” och de mest absurda påståenden från självutnämnda ”Rådsgydjor” eller smällfeta Run-profetissor i USA, som hävdar att detta skulle vara ”urgermanskt” och att man spådde med runor redan på bronsåldern, vilket man med säkerhet inte gjorde. Till och med seriösa nätbokhandlar som Adlibris säljer numera sådant skräp.

Fula brickor i en plast-ask, med plats för en 25:e. egenpåhittad runa… Och en metod, som aldrig bevisats vara ”forntida” alls…

Visst, tror man bara på NEW AGE så… man kan också SPÅ I KAFFESUMP för den delen…

NÄ DU ”Cassandra” ! Du är VÄLDIGT KASS… för man gjorde inte alls såhär ”förr i tiden”....

Ralph Blum och de andra New Age profeterna har låtit sig inspireras av I ching, tarot-kort och allehanda nyare spådomsmetoder, som inte alls har med Nordisk kultur och Asatro att göra, och sedan blandat ihop detta med verklig runologi. Det finns inte ett enda vederhäftigt eller vetenskapligt bevis för att någon skulle ha dragit små runbrickor med runor en och en på, eller några som helst bevis för att runor ens används på det sättet, eftersom runorna är skrivtecken, delar av ett alfabete och inget annat, och heller aldrig används på det sättet. Den enda källa man någonsin hittat, är Cornelius Tacitus andrahandsrapport om att Germanerna (på romersk järnålder och inte alls bronsålder) skulle ha tagit ”kvistar från något fruktbärande träd” och ”målat” (pingatur på latin, alltså inte ristat) någotlags tecken på dem (Tacitus nämner inte alls ordet runor) medan de samtidigt, flera stycken i taget skulle ha fallit ut på en vit duk. Det är alltsammans, och det rörde sig uttryckligen om kvistar, inte om runbrickor, och man läste dem inte en och en, utan flera åt gången.

Detta är inte mycket att falla tillbaka på, och vad vi därutöver har, är runverser om varje runas betydelse. Men dessa var ett slags abc-böcker, för att lära sig och komma ihåg runor överhuvudtaget, liknande ”Runatal Hávamáls” där Oden själv räknar upp 18 runor eller trollformler han kan, och det finns fortfarande inga bevis för att man använde runorna en och en, även om tyska mystiker i början av 1900-talet, baserade ett fiktivt och helt nyuppfunnet run-alfabete med just 18 runor på dessa 18 strofer i Havamal, fastän seriösa Edda-forskare antagit, att det ursprungligen var 24 strofer istället, en för varje runa i Utharken, eller den ursprungliga, för magiskt bruk anpassade äldre runraden. Vi har en uppsättning angelsaxiska och två uppsättningar nörröna run-strofer bevarade, men det lustiga är just att ingen av dem använder den 24-typiga runraden, som New Age-bokhandlarna idag säljer, och det fina med runorna är också att de är pictogram, betydelsebärande symboler eller ett slags hieroglyfer om man så, vill, men det bevisar inte, att man skulle ”spått” med dem alls..

För att ta TYR-runan, denna symbol som vår Justitieminister ”Mollgan” Johansson intensivt hatar, bara för att den någon gång kan ha ”suttit på fel uniformer, som han säger; och som han i sitt intensiva Sverigehat vill totalförbjuda, tillsammans med alla andra runor och symboler av Nordiskt ursprung, ja den ser förstås ut såhär:

Varför symboliserar denna runa T som i TYR, eller andra gudar av manligt kön ? Tänk efter en smula… Vi har en lång sak som hänger ned, och två mindre på sidorna. På island, i en del sammanhang, hänger Tyr-runan ännu på dörren till Herrtoaletten, vilket är ett enkelt pictogram, vars innebörd alla kan förstå. Runtecknet för kvinna, Bjarka-runan, som också betyder Björk, ser då ut såhär:

Två spetsiga saker som står ut, som ni kan se, likt kvinnans bröst, eller mage och bröst, om vi tänker oss att tecknet kan stå för en havande kvinna som står upp, sedd i profil. Och jojo men – på Island har jag sett detta tecken på damernas toalett-dörr, om nu någon vill veta… I det gamla Egypten, förresten – en helt annan kultur vid en helt annan tidsepok, fanns ett pictogram eller ett tecken som såg ut såhär, och som symboliserade Jordguden Geb (som låg underst) tillsammans med Himmelsgudinnan Nut (Egyptens svar på Frigga) som satt ovanpå, och red honom… och då symboliserade man detta kosmiska samlag med följande bild..

En rak stapel för den manliga principen, som tränger in i den kvinnliga ovalen, som vi ser upptill, med andra ord. ”Kuken i fittan” om vi talar barnspråk, eller en symbol för livet själv, och förmågan att alstra liv, om vi tänker som Hedningar gör..

För de av er som nu är intresserade av ämnet, kan jag visa denna bild ur en av mina väldigt esoteriska runböcker, för även om det vi kallar Stadhagalder, och som de tyska mystikerna på 1910-talet kallade Run-yoga, så kommer här en tolkning av en liggande Fä eller F-runa, om ni vill veta, gestaltad av två kvinnliga och en manlig runmagiker i förening.

Det är en herre som kallar sig Edred Thorsson, men som heter Stephen Flowers, som i sina verk har med detta. Själv har jag aldrig träffat på någon i Sverige eller Norden som använder Stadhagalder också för sexuell magi, utom jag själv och mina små söta ”suggor” i Särimner, förstås; men så är vi också lärdare och kunnigare än de flesta. ”Ja som ett svin från himmelen, kommer jag igen och igen… Och sjunger gör jag inte för att dölja någon sorg, men för att stärka er tro. Nej, sjunger gör jag inte för att dölja någon sorg, men för att stärka er tro…”

Men bara för att olika folk och kulturer haft olika symboler, betyder detta fortfarande inte alls, att man ”spådde” i runor eller tecken. Allt sådant är sannolikt ett sentida påfund, för med skrivtecken skrev man som bekant, man spådde inte – och det gäller både Egyptens hieroglyfer eller Nordbornas Runor, som vi vet. Nu är det också i och för sig sant att alla forntida kulturer, liksom också nästan alla nutida kulturer haft någon form av ”spådomskonst” eller ”manti”.

Det finns ju till exempel:

• Abacomanti – konsten att förutsäga framtiden genom damm, sand eller virvlar
• Aeromanti – eller meterologiska väderförutsägelser
• Botanomanti – eller konsten att förutsäga framtiden genom att elda upp torrt ris och grenar
• Cartomanti – eller konsten att spå i kort, vilket den påstått ”forntida” men helt moderna run-spådomen är utvecklad ur.
• Crystallomanti  – eller de sig som tror sig förutsäga framtiden med att spå i kristallkulor
• Hepatomanti – eller konsten att spå i inälvor och levrar
• Gyromantri – eller konsten att bli yr i skallen, vackla runt i en ring och ta tydor av detta…

De moderna new age-teoretikernas Run-spådomar är varken sämre eller bättre än detta. Varje spådom bygger nämligen på principen att om man tror på den – tillräckligt mycket – så blir den också sann – för ”har man tron, blir man frälst utav alla blad” som karl-Gerhard en gång sjöng apropos den svenska kvällspressen… Det är just därför man måste ta sig i akt, och inte slå sig i slang med ”fornsedare”, ”New Age” folk och liknande, för då vet man aldrig riktigt var man hamnar…

Kommer ni ihåg Peter Siepen på Z-Tv ? Han som i programmet Estrad brukade illustrera den inka-mayanske spåmannen ”Juan med Träbenet” som spådde folk med hjälp av en Porr-kortlek, under reklamfrasen ”Ja, han har hjälpt många” ?

Varför spådomar och liknande tycks ”fungera” för en del människor har jag ett intressant exempel på, och det beror i mycket också på en metod som heter ”Cold Reading” och som ligger bakom mycket av New Age och hela spådoms-industrin – för det är just en industri detta handlar om. Det finns veckotidnings-horoskop – som numera kan skapas av AI:s eller språkrobotar – blanda bara ihop meningar som ”du kommer snart möta en intressant person, som berömmer dig för din kreativitet” (ja, vem är inte villig att tro på det – det låter ju bra eller hur ?) och så finns det tarot-linjer per telefon, samt allehanda andra outlets för sånt här..

Visst – de flesta av spåmännen och spågummorna är väl relativt oskyldiga, och man kan ju se allt detta som ett sällskaps-spel, eller dito nöje. Ockulta Bokhandlare och författare av alla de slag måste väl också leva, och få mat och leverpastej på bordet, antar jag – liksom deras familjer. Sedan är det också klart att det finns en hel del människor, som verkligen vill hjälpa sina medmänniskor genom att ge goda råd, och använda sina ”sociala talanger” under spå-gubbens eller spå-madamens täckmantel, så att säga, och som lever ganska bra på detta. Det är ju med spådomar som med väderleksrapporten – man kan strunta i dem helt, ta hänsyn till dem eller tro på dem så mycket, att man aldrig lämnar hemmet för det osäkra vädrets skull, men tyvärr kan spådomarna påverka folk väldigt negativt ändå – varför ska jag komma till..

Peter Siepen fick väldigt ”bra” resultat med sin porr-kortlek på Z-TV, en gång under det tidiga 1990-talet. Ifall någon advokat eller så ringde, brukade han med förställd och fönumstig röst säga att: ”Ja, jag ser här i korten att du får resning efter rättegång – din rättssak blir både styv och lång” eller något ditåt.  Efter ett tag började många människor – främst unga kvinnor – ringa in till hans program och hävda att de verkligen blivit hjälpta av spådomarna i den magiska porr-kortleken.

Förhållanden hade lappats ihop, äktenskap hade räddats, nya arbeten och bättre bostäder hade erhållits, ja det var kort sagt ingen hejd på ”Juan med Träbenet” ni vet, och dennes klärvoajanta eller rättare sagt klärobskyra förmågor...

Beg Bilhandlare och spåmän – har de inte ganska många likheter ?

Det mest rörande, vill jag minnas, var när en herre i 75-års åldern ringde in och frågade efter sin stora Ungdomskärlek Bettan, som tyvärr gift sig med en annan, och försvunnit i många år. Men – Bettan hade på sin tid gjort reklam för Franska Kort – och dessutom var det hon som var ”Hjärter dam”  i Siepens porr-kortlek, och därigenom kunde hon snart återfinnas, framför en sybehörsaffär i Trosa. Den gamle Herrn och hon gifte sig genast med varandra, och allt blev Freja, Frid och Fröjd samt Tomtebolycka, och därpå firades ett hejdundrande sängelag, vilket ju inte är så dåligt det heller.

Vilka mekanismer var då i rörelse ? Fanns det verkligen någon ”magi” bakom det här ? Och hur funkar ”Cold Reading” egentligen ??

Vi känner alla till att det finns litterära gestalter som Sherlock Holmes till exempel (Sir Conan Doyle var faktiskt spiritist, och skapade honom utifrån hur medier och charlataner arbetade under den viktorianska eran) eller personer som har en smula lättare att dra slutsatser om sina medmänniskor utifrån enkla observationer, som vem som helst i och för sig kunde göra.  En person med god iakttagelseförmåga, kan mycket väl tänkas dra slutsatsen att en kvinna med en vigselring på fingret är gift, eller att en man i kostym och slips ”sysslar mycket med affärer” därför att han råkar vara klädd så till vardags.

Givetvis går det lättare att dra sådana här slutsatser i verkliga livet, eller då man ser personen, under en intervjusituation, eller då man skapar en konstlad miljö, som till exempel när någon ska bli ”spådd” om framtiden, oavsett metoden som används, om det nu är runor, kort, porr-kortlekar, kristallkulor eller vad som helst..

Peter Siepen – som har erkänd social förmåga – han är numera föreläsare och management konsult – var såpass bra att han kunde göra det här på telefon, utan att se sina intervjuoffer i ansiktet, eller dra slutsatser av det, och det finns också spåmän som arbetar helt i skrift (grafologer, till exempel) och som också använder ”cold reading” eller slutledningskonst i rikt mått, liksom ”pick up artists” eller de som specialiserat sig på att ragga brudar (eller män!) till exempel..

Samma enkla teknik som används vid allehanda ”runspådom” kan också användas för att ta makten över människor… En farlig förmåga…om den missbrukas…

Oftast börjar ”spåmannen” eller ”försäljar-typen” med ett sk P T Barnum påstående, alltså en lagom provokativ (men helt obevisad) utsaga, bara för att verka intressant.

Exempel på sådana utsagor är till exempel:

”Som liten var du med om en otäck händelse som hade med vatten att göra.”  (Visst, varje unge har säkert drattat i sjön, någon gång – så den gissningen är lätt att göra. Vi föds alla omgivna av en vattenhinna)

eller

(till en överviktig person): ”Du har lite problem med knäna, och din hälsa i övrigt” (lätt att förutsäga: a-l-l-a tillräckligt överviktiga har ofta hälso- och knäproblem)

eller (till en person som just förlorat sin far): ”Nämen oooh – ooh (spåkvinnan himlar med ögonen, tittar i taket och gör sig till) Din pappa säger att han hade ont i bröstet när han dog, det hör jag av den magiska ängeln som viskar i mitt öra, så det så…bla..bla..blaaa” (inte alls svårt att förutse det heller, hjärtattacker – som är en vanlig dödsorsak i Sverige -är vanligen smärtsamma – allt man behöver göra, är bara att spela på intervjupersonens känslor, liksom andra spelar på ett piano..)

Också kända spåkvinnor och sk ”medier” gör ofta såhär, medvetet eller omedvetet. Sierskan ”Saida” uppträdde en gång i TV, där en person ringde in och bad henne ge råd beträffande en borttappad nyckelknippa. Hon började humma och sväva ut, för att slutligen säga: ”Ja – jag känner det – du har alltså tappat dina nycklar på en gata i en stad…” (en vild gissning, inget annat – men tappar man sina nycklar, är det ju svårare att hitta dem utomhus. 95 % av alla svenskar bor i städer eller större samhällen numera, och i städer finns som bekant gator, som man ofta rör sig på)  ”och nu ser…jag något – ja herre Guud alltså – nu seer jag det – du tappade dem vid… eeehh – en bankomat, vid ett systembolag!”

Visst – det var den 25:e och en löningshelg. Grovarbetare Nilsson, som ringde in om den borttappade nyckelknippan, var i 30-års åldern och med kännedom om hur han lät på rösten, eller hans förmodade karaktär – skulle vi alla kunna göra den förmodade gissningen, att han passerat bankomaten och Systembolaget på vägen hem, och då hade han mycket väl kunnat tänkas tappa sin nyckelknippa. Mycket enkla förutsägelser, alltsammans… Man behöver inga ”runor” eller ens en kristallkula för att tänka så… Runorna eller Kristallkulan eller ”spåkvinnans” traditionella utklädsel, är bara ett trick för att avleda intervju-personens uppmärksamhet…

Visste ni att Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga enligt samtiden var bra på att göra svävande och generella förutsägelser, men när man bad om en exakt förutsägelse, då kunde hon inte göra något.. Jodå – det står faktiskt så i sagan, titta efter får ni se… Och ändå är detta en av de allra mest exakta beskrivningar på hur en forntida spåkvinna eller ”Völva” faktiskt arbetade vi har kvar överhuvudtaget… också i forntiden användes tekniker och trick, som ”Cold Reading” antagligen ganska flitigt..

Nu får förstås ”spåmmanen” eller ”schamanen” eller ”häxan” eller vad ni vill akta sig för att vara alltför provokativ i de inledande ”PT Barnum” replikerna, alltså de på måfå utslungade, lösa påståenden och lagom provokativa profetior som är till för, att omvärlden ska börja tro på henne, och hon ska kunna följa upp med finurliga följdfrågor..

Om intervjupersonen eller den som ska bli ”spådd” rent ut sagt verkar klentrogen, öppet kritisk eller helt enkelt blir förbannad och går sin egen väg (det kan ju hända !) så har ju spåkvinnan misslyckats, och får börja om med en ny ”patient” eller ett nytt, villigt och omisstänksamt offer... Man ska därför inte ta i så man spricker… En bra regel inom Tarot – eller konsten att spå i kort (som New Age-profeterna direkt överfört på runorna, helt utan historiskt kunnande eller samband) är att man aldrig direkt får förutspå någons död, sjukdomar, naturkatastrofer eller liknande, trots att tarot-korten, i sin ursprungliga eller klassiska utformning, ofta ser ganska drastiska ut – betrakta detta exempel ur den klassiska Rider -Waite leken från tidigt 1900-tal, till exempel:

Personer som kan det här med tarot brukar förstås förutsäga, att trumfkort nr 13 – Döden  – bara innebär en ”hastig eller snabb förändring” eller något liknande, ”en övergång till ett annat tillstånd” precis som Run-spåmän och dito kvinnor brukar anstränga sig väldigt mycket för att sätta en ”positiv spinn” på exempelvis Is-runan eller Naud-runan till exempel, och inte lånar kortspels-draget att ”tyda runorna upp och ned” som man gör i Tarot. (Ja, Blum och många andra har bara ”plankat” det där, rakt av – från ett okult system till ett annat, helt utan sammanhang – det finns inga ”upp och nedvända runor”)

Anledningen till detta är förstås enkel, och det är att våra förfäder insåg, att det här med suggestion och inbillning är mäktiga krafter, som så att säga har en ”placebo-effekt” – också i negativa sammanhang eller tolkningar. Förutsägelser om död, sjukdomar, fördärv och liknande har en fruktansvärd tendens till att bli självuppfyllande, och ”fornsedare” och andra okunniga kan orsaka mycket stor skada på sjuka människor, eller de som verkligen behöver hjälp – personer i ett utsatt läge har en förmåga att tro på spåmän, eller vem som helst som erbjuder tillfällig lindring, och är det då någon oskicklig, så kan olyckan snabbt vara framme..

När jag själv – i åldern några och tjugo – ägnade mig åt Tarot och ockultism fann jag snabbt, att också då jag uppmanade folk som ville bli ”spådda” av mig att fråga om något lagom ”oskyldigt”, något mindre betydelsefullt eller ”inte sådär livsavgörande” som hurdant väder det skulle bli i morgon, till exempel, så frågade de – medvetet eller omedvetet – om allt större och betydelsefullare saker, eller sådant som hade verklig innebörd för dem. 

En god människokännare eller människovän har förmodligen också lite av det där som kallas Yrkesetik eller Hippokrates Ed (en Hednisk Uppfinning) även som Hedning eller Spåman, men jag har också sett många, många tragiska och fruktansvärda exempel på motsatsen – framförallt i de ”fornsediska” kretsar jag numera undviker, och skyr som pesten. Jag råder er alla att göra likadant.

Den moderna konsten att dra runor ur skinnpåsar, och tyda dem en och en är inget annat än ett bländverk, ett oskyldigt sällskapsspel – som sagt.

Men – det kan också dölja mörkare krafter och ge oavsiktligt skadliga effekter – om denna ”lek” används fel..

Ansvarsfulla och kloka personer som skrivit ”Runböcker” – sådana finns också – som Freyja Ashwynns ”Leaves of Yggdrasil” till exempel – också en mycket temperamentsfull gydjas verk (Jag har träffat henne i verkligheten, 3-4 gånger) aktar sig mycket noga för att hamna i ”fornsederi” och påstår inte alls, att deras nya runspådomar skulle vara ”forntida” eller ”från bronsåldern” som lögnarna ofta gör.

De tar inte överdrivet stora summor i betalning (ett annat varningstecken !) eller ändrar sina spådomar efter behag, försöker ”blanda bort korten” eller ställer ovanligt många närgångna frågor, som man gör bäst i att inte besvara.

Visst sörru ! Ja e den berömde run-schamanen Skabbe Räv från Åmål !

Asså jag ser … en hund.. nä en släkting eller en vän asså – jag e din vän— så e det..

Men du och jag har inte träffats förut…

Nämen… asså jag menar inte en hund, jag menar…

Jag känner allt en riktig apa !

Du menar min fru, nej jag menar… Asså vi e fullt eniga om att va oeniga.

joho du… du läser ju mig som en öppen bok…

När ”Skabbe Räv från Åmål” eller hans många gelikar i verkligheten börjar bära sig åt såhär, gör du bäst att gå därifrån, och undandra dig sällskapet. Det här är ett av flera tecken på att ”Cold Reading”, maktspråk eller härskartekniker försiggår, inom en eller flera destruktiva sekter, och dem ska du akta dig för.

Kortspel i all ära. Man kan lägga patiens med runor också. Men förutsäger detta framtiden ? Nej, knappast – möjligen får man aningen självinsikt ur det..

Seriösa runologer, eller verkligt användbara skribenter inom Asatro och fornnordisk mytologi, däremot, förnekar ”kortspelstricken” och det andra ständiga trixandet med människor, ”Cold reading” och maktspråk, samt felslagen gruppdynamik, som ”fornsederiets” vänner allesammans uppvisar.

Stephan Grundy från USA – en annan seriös författare inom ämnet jag träffat och umgåtts med – menar att den helt moderna uppfinningen att spå i runor i bästa fall kan vara ett sätt att frigöra runornas kraft som symbolspråk eller skriftspråk, och lära sig vad de innebär och betyder. Man kan förvisso meditera över runors innebörd och betydelser också, och får ut mycket av det . Men bara för den sakens skull hävdar han och andra kloka män och kvinnor inte alls att detta skulle vara ett ”autentiskt” forntida system, att det är överlägset allt annat, att man ska blanda ihop runor med andra okulta traditioner eller symbolspråk som inte alls hör till ämnet, eller annars sväva ut i det blå, som ”Cold Reading” proselyterna.

Sunt förnuft är ändå bäst, och vill någon alls ”förutsäga framtiden” så är sunda förnuftet det bästa botemedlet emot alltför vidlyftiga profetior.

Mimer Bokförlag utger Ragnar Lodbroks Saga (inlägg från 21 Februari 2018)

Den dåliga, amerikaniserade TV-serien ”Vikings” – som är så långt ifrån historisk korrekthet det överhuvudtaget går att komma – en ren Hollywood-lögn, med ett ”Uppsala” som ligger bland höga berg i ett Norskt Fjordlandskap, drakskepp som seglar med vinden in från fel håll, och ändå rör sig framåt – för att inte nämna fler rena orimligheter, inte minst vad gäller Asatron och Hedendomen – alltihop är ju skrivet av kristna manusförfattare, med det värsta förakt för vetenskapliga källor och seriösa fakta som det alls går att uppbringa – bygger mycket ytligt på Ragnar Lodbroks Saga, vilket nog inte har undgått någon tv-gluttare, här eller i USA. En hel del Hedniska Samfund ”Over there” har också försökt slå mynt av TV-succén, och kanske leda in allmänheten på seriösare och vederhäftigare banor så småningom, bland annat genom att utge original-sagan i nyupplaga.

Bland annat försökte sig Ring of Throth på en sådan översättning för ett tag sedan – en bok jag inte läst – jag läser sällan eller aldrig mitt folks litteratur på amerikansk engelska, när jag kan läsa den på norröna eller andra nordiska språk direkt från nätet, och vad ska man då med alla dessa amerikaner till ? Ändå kan man kanske säga, att de Amerikanska samfunden har ett vällovligt syfte, när de försöker haka på hela ”Ragnar-trenden” genom att lära ut verklig kunskap istället, och inte sänka sig till Tv-seriens nördaktigt låga nivå, eller någotslags falsk media-kult av idel ”fan fiction” och annat sådant.

”Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle Galten lider !”

Också här i Sverige finns det kvalitetsförlag, som Mimers Förlag, till exempel, ej att förväxla med det skandalöst dåliga alternativförlaget ”Mimers Källa” – en äcklig och gulfärgad liten vattenpuss, som ägs av sk ”fornsedare”, och som utger tvivelaktigt och  lågkvalitativt skräp av en sort som vi seriösa Hedningar och Asatroende inte skulle vilja ta i med tång, ensingång.

Mimers Förlag, däremot, utger historiska verk i Fryxells anda, och är man bara tillräckligt allmänbildad för att veta vem Anders Fryxell var, och är man trött på det förbanade fornseds-skräpet, så kan man läsa några vettiga böcker utgivna av dem istället, fullt i klass med vad som produceras av SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som ju också publicerat och fortfarande publicerar många verk med inriktning på seriös arkeologi och Vikingatidens faktiska historia, vilket ”fornseds” patrasket aldrig gjort, och heller aldrig någonsin kommer få förmåga till att göra, eftersom sådant helt enkelt överstiger deras ringa förstånd, samt helt obefintliga litterära förmåga.

Också ”Svenskarna och deras Hövdingar” har nyligen getts ut av Mimers Förlag – noterar jag. Ett verk av en svensk nobelpristagare, som varit oåtkomligt sedan länge – även det här är en kulturgärning, och det går att köpa det här utmärkta förlagets böcker på såväl Adlibris som Bokus.com, även det en välgärning. Månne Lennart Svensson, den skicklige och väl påläste bibliotekarien från Hudiksvall, uppmärksammar dem så småningom, fast jag inte läst något av just honom på länge.

Nu, som sagt, ska sagan ut i Nyöversättning på svenska, vilket är första gången sedan 1800-talet. Många inom Nordiska Asa Samfundet och andra mer seriösa forum för ren Asatro och inget annat, frågar sig redan hur man lyckas med Krakumál, den dikt som Ragnar själv författade i ormgropen hos kung Ella av Northumberland – jämför med föregående blogginlägg om massgravarna i Burton – mycket av vad som står i Ragnar Lodbroks Saga kan faktiskt ha sina direkta förebilder i 800-talets historia, även om sagaförfattarna skildrade det på ett legendmässigt och Saga-aktigt sätt, eftersom detta verk, som snart ska utges är en ”nytolkning” enligt vad man lovat oss, och själv är jag som bekant skeptisk emot nytolkningar och översättningar…

Men – Miners Förlag – ej att förväxla med något annat och billigare, samt fulare – på alla de sätt och vis – ska i alla fall ha full heder av sin satsning – och själv är jag beredd att köpa den här boken…

Citatet gör sig INTE lika bra på Engelska – dessutom inkluderar man här ett oskönt tempus-fel…

Bland Gambantenar och Runkavlar (inlägg från 26 Juni 2016)

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

Glöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till Tor ”Du kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen…

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Vid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…

”Runexpert” uttalar sig i Östra Smålands Tidning… (inlägg från 8 Okotber 2018)

Vad allt kan man inte få läsa av tokigheter i svensk landsortspress ! En viss Henrik Bruun Williams, som uppges vara professor i Nordiska Språk vid Uppsala Universitet, försökte i fredags tämligen krampaktigt övertyga den lilla landsortstidningen om att Hovrätten för Nedre Norrlands domstol om att inte klassa bärandet av Tyr runor som hets mot Folkgrupp skulle vara fel, och att just han alltså skulle veta bättre än lagrådet, och flera av vårt lands ledande jurister, trots att han inte alls är jurist själv. Hans språkkunskaper kan man inte ifrågasätta, riktigt nog – men runologi är nog en särskild vetenskap.

Såhär ser en sk Bruun Williams ut.

Det verkar vara lite rättshaverist eller politiserad förståsigpåare eller ”Professoriasis” över detta – offren för denna svårartade sjuka blir allt fler och fler i landet, i takt med att Regeringskrisen och det allmänna samtalets totala förbistring har blivit ett faktum. Människor med ”Professoriasis” tror sig vara experter på precis allting, bara för att de har en akademisk titel, och gör ofta de allra märkligaste uttalanden rakt ut i luften – helt utan att ta hänsyn till fakta eller konkurrerande teorier.

Bruun Williams hävdar att han skulle vara en ”världsledande expert” på runor enligt artikeln, och påstår att Runalfabetet helt och hållet skulle vara härlett ur ”förjudiska bokstäver”, som han uttrycker det. Några som helst akademiskt godtagbara bevis för denna minst sagt originella teori har aldrig presenterats, även om Östra Småland inte nämner varifrån påståendet kommer. Detta är en hypotes, som framlagts av en annan forskare, och som sedan åtskilligt förgrovats av tidningen.

År 2003 publicerade forskaren John Troeng en hypotes i tidskriften Fornvännen, som gick ut på att enstaka runtecken ur den äldre runraden skulle vara inspirerade av Nabatéeiska bokstäver. Det rörde sig totalt om 5 tecken av 24, men aldrig mer än så. Troeng trodde också, att ett tusental arabiska bågskyttar ur den romerska armén, som stationerats i trakten av Straubing i det nutida Österrike, skulle ha fört dessa runor till Danmark av alla platser, och ”totalt omdanat det danska samhället” efter att ha flyttat dit, men några som helst arkeologiska bevis för den saken har man aldrig någonsin hittat. Och även Troeng har tvingats erkänna, att huvuddelen av runorna i den äldre runraden har ett helt annat ursprung, varför hans hyptoes förblir obevisad, och baserar sig på utseendemässiga likheter mellan de olika symbolerna, vilket ju k-a-n vara en ren tillfällighet.

Troeng menade också, att den äldre runraden skulle ha skapats först på 200-talet – vilket helt motsägs av modernare fynd, som flyttar dess ursprung bakåt emot år noll. Utomlands skrattar människor åt Bruuns förvanskningar, vilket man ju kan förstå. Vore han någorlunda ärlig, kunde han ju ta med i beräkningen att det finns en ”gotisk” teori som förlägger runornas upphov till Svarta Havsområdet, en annan teori som säger att Sydskandinavien är deras hemvist, och flera teorier som pekar emot Alpområdet, eller Etruskerna.

Redan tidiga fynd som Negau-hjälmarna – kända för forskningen i mer än sjuttio år – tyder på detta, men Bruun Williams vill inte veta av några konkurrerande teorier, utan tycker att bara och endast bara hans egen åsikt måste vara absolut rätt, trots att den bara i bästa fall kan ge blott och bart en utseendemässig likhet för fem runor – och vad betyder det ? Många civilisationer och kulturer har använt upprättstående pilar (som Tyr-runan) som symbol, och denna runa är inte ens med bland de fem tecken, som Troeng på sin tid försökte förklara… Nästan alla andra seriösa runologer har idag helt andra förklaringar än Bruun Williams och hans påhittat ”förjudiska” civilisation.

Den futtiga lilla Östra smålandstidningen, som är just småaktig och inget annat, nämner förstås inte något av det här, utan fortsätter med tendentiösa, politiserade skriverier.

Upprättstående pilar finns också i våra GPS:er, på kartor och trafikmärken, ja också på kartonger, som en symbol för ”denna sidan upp” till exempel. Hur skulle man nu kunna förbjuda allt det här, eller kalla det för hets emot folkgrupp ? Och vem är det egentligen, som hetsar emot vem ? Diverse högerextremisters användning av Tyr-runor är inte renhårig eller ärlig den heller, visserligen; men både Lagrådet, Hovrätten för nedre Norrland och alla sansade jurister har för länge sedan konstaterat att det inte alls finns något underlag för förbud, och att detta bara skulle motverka sitt eget syfte, eftersom extremgrupperna då bara skulle gå över till en annan runa eller en annan symbol istället, och det blir löjligt, ja helt absurt att försöka förbjuda hela alfabeten…

Är inte det här, som Bruun Williams och flera med honom håller på med, snarare en hets emot den Nordiska kulturen, och vår gemensamma historia ? Förra året kunde vi se hur Annika Larsson, en förvirrad textilarkeolog från Uppsala Universitet, förfalskade mönster från Oseberg-skeppets textilier genom att lägga till varprader som inte alls fanns i fyndet. Internationella Experter redovisade mycket snabbt att det ”Allah” som Annika Larsson helt felaktigt tyckte sig utläsa, inte alls existerade i verkligheten.

Nu drabbas vi åter av en annan förfalskare och ”fake news” makare från just Uppsala Universitet – betecknande nog. Bruun Williams är i farten, och har skyr inga medel för att omedelbart förklara hela runraden som judisk, bara för att hans egen judeo-kristna etik ska få vinna ännu en seger. Vem och vilka finansierar egentligen denna form av politiserad ”låtsas forskning” som bara bygger på populärvetenskapligt dravel, och överdrivna generaliseringar ? Är det månne i hopp om fler politiskt beställda bidrag, som Bruun Williams alls uttalar sig ?

Så kan det ju vara, även om det i dagsläget inte finns några bevis för det heller…

Annika Larsson från Uppsala Universitet förfalskade bevisligen flera fornfynd. Nu försöker Bruun Williams från samma Universitet med samma slitna trick…

På 1600-talet trodde de kristna i Europa att alla bokstäver och alfabeten måste komma ifrån Hebreiskan,  eftersom de ansåg att bibelns berättelse om Babels Torn var bokstavlig sanning. Även Olaus Rudbeck, den gamle histrionen och Atlantica-författaren vid just Uppsala Universitet tog upp just den helt skruvade teorin.

Redan på 1700-talet hade de här mycket rasistiskt färgade teorierna, som påstod att endast judarna eller ”herrens folk” skulle kunna komma på bokstavstecken, men att alla andra folk helt skulle sakna den förmågan utdömda av den gryende etymologin eller språkkunskapen.  Olof von Dalin, den svenske vitsmakaren och skalden, skämtade med dem när han skrev att det svenska namnet ”Adam” ju måste vara en förvrängning av ”av damm” eftersom det ju står i Bibeln att människan skapades av jordens stoft, och att ”Eva” måste vara en förvrängning av ”Eh, va ?” vilket var det första Adam sa, när han fick se den splitt nakna Evas fina kvinnokropp alldeles intill sig…

Också August Strindberg, som annars sysslade med Guldmakeri och Konspirationsteorier i sina sk ”Blå Böcker” hävdade envist, att Hebreiskan eller det judiska alfabetet ”bara måste” vara upphovet till alla språk, och var rasist, han också.

Svärmare, Mystiker, Kabbalister och andra har i århundraden försökt blanda ihop runor med Hebreiska bokstäver, Tarot och annat, men det blir inte sanning bara för det…

Inte ens på 1800-talet togs detta på allvar, och sansade vetenskapsmän världen över, trodde inte på Strindbergs amatörmässigt ihopsnickrade teorier, som liksom Troeng och Bruun Williams bara bygger på tillfälliga, helt slumpartat förekommande utseendemässiga likheter…

Att tro, att just nordbor eller andra folkslag inte skulle vara mäktiga att inte själva, utan förebilder någon annanstans ifrån vore istånd att skapa sig ett alfabete, är nämligen just RASISM och inget annat – eftersom det frånkänner vissa folkslag förmågan att TÄNKA SJÄLV.

Till sist påstår Bruun Williams – rakt ut i luften och emot alla källor – att runor inte skulle ha någon symbolisk betydelse. Detta är GROVT FELAKTIGT, vilket vi vet av Havamal, vars avslutande del, Runatal, är ett bra bevis på raka motsatsen av vad han står och hasplar ur sig. Också de isländska, norska och angelsaxiska runverserna, Björketorpsstenen och flera andra stenar från Smålands närhet ger bevis – och TISTILL, KISTILL, MISTILL… skriver jag er – ifall ni nu vet varifrån dessa hemskheter kommer.

NAS, Nordiska Asa Samfundet uppgavs för en dag sedan enligt för Hedniska Tankar obekräftade uppgifter förbereda en debatt-artikel, och ett officiellt ställningstagande vad Bruun Williams angår – men till dess – undgå alla dessa Bruuna Päron, och håll er till sunda läsefrukter istället..

Unikt runfynd i Norge (inlägg från 9 Oktober 2018)

Man skall aldrig vara för tvärsäker när det gäller runor, konstaterade jag igår. Flummiga teorier om Nabateeiska bokstäver, ”christian belittlement” eller kristet förminskande, samt arabiska bågskyttar ur Romerska Arméförband som på 200-talet skall ha dragit till Danmark för att bosätta sig där, drar lätt ett löjets skimmer över sig, men då är det lite mer av handfast verklighet och faktiska, arkeologiska fynd över den nyhet som möter oss från Norge idag.

NRK eller Rikskringkastningen kan berätta för oss om ett unikt fynd från gården Övreby i Rakkestad, som är beläget i Östfold. Tydningen av de 35 tecken som hittats på stenen är tydligen inte klar ännu, men runolog Karoline Kjesrud från Institutt for lingvistiske og nordiske studier ved Universitetet i Oslo står på en betydligt fastare grund än Bruun Williams och andra ”svärmare”  som jag berättade om igår.

Övreby stenen är från 400-talet, och är en av Norges absolut äldsta runinskrifter, helt i klass med Tunestenen och andra ytterligt viktiga lingvistiska bevis, rapporteras det.

De hittills lästa delarna av inskriften har tolkats som Lu irilaR raskaR runoR» vilket NRK översätter till (Hogg runer, dyktige runemester!). Bakom ordet IrilaR döljer sig Erilaz, ett ord som gång på gång förekommer i tidiga runiskrifter från 200 till 400 talet över hela Norden. Tidigare har man ansett, att det sägenomspunna folkslaget Heruler skulle ha döljts bakom den benämningen, men mycket riktigt har forskningen senare visat att Erilaz är ett namn eller en titel, inte en etnisk bestämning på något folk som först skulle ha utvandrat från Norden tillsammans med goterna, och senare återflyttat hit igen. Ordet Erilaz har i själva verket samma ursprung som titeln Jarl, och kan ha haft en militär innebörd, snarare än att bara utmärka en Eril, alltså en person som är skicklig på runskrift, en runomästare eller runmagiker.

Till och med på de nu försvunna Gallehushornen förekommer Erilaz – enligt en del tolkare  och med detta sällar sig Övrebystenen till en grupp mycket sällsynta och intressanta inskrifter, som kan tyda både på kultbruk, religion eller administrativa, politiska och militära indelningar i ett fjärran Norden. Stenhällen runorna står på över över 2 meter lång och mer än en meter bred. Den hade använts som yttertrapp till ett 1800-tals hus som stod i mer än hundra år, och som revs år 1990 – men av en ren tillfällighet behöll två makar i trakten stenen som sittplats, och för att dricka kaffe på. Randi Schie, nu 78 år, uppges vilja behålla stenen på sin tomt, men lovar i vördnad för sina förfäder att aldrig mer ha den som kaffebricka, och det är ju vackert nog så.

Idag skall stenen ha vänts, enligt Östfold Fylkeskommune, och dessutom har man undersökt den med laserscanner. Fler upptäckter om vad mäktiga Erilar dolde här, väntar säkert i framtiden, och att runstenar innehåller så mycket mer än bara ren skrift, utan också otroligt invecklad symbolik är en accepterad sanning.

Kalle Dahlberg från Adelsö, själv runristare av idag, tipsade mig om denna märkliga nyhet. Från forntid stammar runorna, men in i framtiden ska de ljuda…

Där runomästare och Erilar talar från jordfast sten, tystnar också Konungar och Drottningar

”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den” (inlägg från 24 Augusti 2015)

Om nu bisarra nytolkningar av Eddan för det mesta är något att undvika, Teosofi och liknande till trots, så har Maria Schottenius i Dagens Nyheter – fortfarande landets största dagstidning – idag ett lästips, som för en gångs skull är mycket positivt. Hon vill erinra om förlaget Saga, som i början på detta år utgav alla Islänningasagorna i fem stora band, som för närvarande kan köpas för rabatterat pris.  Strax över två tusen kronor för 40 stora släktsagor och lika många ”Thattur” eller fristående sagatåtar är mycket, och Schottenius konstaterar att detta verk är bra mycket bättre än att lägga ned samma pengar på filmer från Netflix eller liknande, när man istället kan hänge sig åt högvärdig Nordisk kultur.

“Ingen stil kan förefalla enklare, trovärdigare, kyskare – en stil klar som källvatten, en stil utan förrädiskt känslogrums, en stil som tycks visa fram verkligheten i dess mest essentiella form.”

När det gäller stil och stilvalörer på Sagaöversättare och Eddaöversättare finns det en hel del att anmärka på, märker jag. Redan på 1950-talet innehöll sådana klassiker som Björn Collinders Eddaöversättning stora sakfel – för när man kommer till Hávamáls berömda orakelverser om Runornas upphov – ”Runor tog jag upp, ropade och tog” – ja då utbrister översättaren plötsligt ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas – det utelämnar jag” ungefär som om det var valfritt för honom att bestämma, vilka kapitel i en bok han skall översätta eller inte.

En klassisk utgåva från 1955 – men ändå med inbyggda sakfel och lakuner…

Saga förlags översättningar innehåller i varje fall inte dylika fadäser – för man kan ju faktiskt kräva, att en akademisk forskare som Collinder faktiskt skulle vara såpass trogen originalet, att han inte plötsligt och oförhappandes utelämnar en strof ur en Eddadikt, bara därför att han inte gillar dess sakinnehåll. Lika illa är det faktiskt med en hel del kommande Eddaöversättningar, efter vad det verkar. I Göteborg finns en person som skall inneha titeln Emeritus, nuförtiden, men det är nog E-mer-i-Thurs man menar. En hemsk person av Thursasläkt, alltså, en sådan som är befryndad med ”Troll och Jättars söner” för vilken Hávamáls visdom är till föga nytta och inget gagn, som det mycket riktigt står i originaltexten.

När det tydligt och klart står i Harbadsljods andra strof – till exempel (den om hur Färjkarlen Harbard hälsar Tor från sin båt) att:

Ferjukarlinn kvað:

”Hverr er sá karl karla,

er kallar of váginn?”

så torde det vara mycket lätt för envar svensk som har någorlunda språksinne och språköra att se, hur det isländska originalet skall översättas. En korrekt översättning bör lyda ungefär som följer:

Färjkarlen kvad:

”Vem är så karlen bland karlar, som kallar över vågen”

I och för sig kunde man kanske ha tänkt sig en metafor, som ”ropar över böljorna”, ”kallar över sundet” eller något ditåt – men den ryslige E-mer-i-thurs jag träffat på översätter ”Karl karla” eller ”Karlars Karl” med ”pojkvasker” och har dessutom det dåliga omdömet att tala om för mig, att det hela ”måste” översättas så. Det måste det inte alls, för en sådan översättning är falsk, och dessutom oriktig i sak.  Fel i sin innebörd, helt enkelt.

”Mökkurkalfvi” eller ”Gödsel-kalven” var en förfärlig thurs, skapad av ond magi – som Tor och hans följeslagare stötte på bland bergen i Utgård.

När jag möter den här sortens ”översättare” – eller snarare Översittare, som rakt fram och helt utan hämningar förvanskar, förvrider och misshandlar Eddans grundtexter till någonting de aldrig varit, blir jag rent ut sagt förbannad. De påminner mig inte så lite om Mökkurkalfvi, den ofantlige thurs, som skapades av träck, gödsel och smuts av Hrugner, bara för att driva gäck med Thor. Dårar, som lider av Tourettes Syndrom – eller vad det nu är för sinnessjukdom, som drabbat dem – och som hela tiden vill förminska och förklena Tor eller Thor – ”Thorettes” kanske vi skulle kalla denna sjukdom med ett nytt namn – och som för varannan eller var tredje strof i Lokasenna eller Oegirsdrikkja måste sätta in ordet ”Bög” i sin översättning, fastän det inte alls återfinns i originaltexten – begrepp som ”Aergi” eller ”Arghet” samt ordet ”Rag” betyder rasande, förvriden; det finns massor av teorier om dessa ords ursprung – ger jag heller inte mycket för.

Allt det som kallas ”Christian belittlement” eller ”Kristet förminskande” finns nämligen inte i Saga förlags utmärkta översättningar, och tur är väl det – för med falsarier, utgivna av firmor typ Lönnroth och Marvel, har de inte mycket att skaffa. Läs gärna Eddan i Original, på den här aldleles utmärkta sajten. Den är enkel att läsa och tyda, i alla fall om ni har de svenskkunskaper som krävs, och kan komplettera med en isländsk ordlista eller två.

NEJ – det är skillnad på Tor eller Thor respektive Hor ! Hora inte med översättningarna eller språket..

”Rotlöshet” och andra utforskar Kärlekens natur

2016-06-07 av Hedningen

Den hedniska, Asatrogna och relativt nystartade bloggen ”Rotlöshet” spekulerar lite om kärlekens rätta natur, och konstaterar – jämsides med en ny runformel – att det viktigaste med ett förhållande är att ha ett klart mål om varthän någonstans det ska leda. Det är gott nog, säger jag – men motparten i varje relation har också sina mål, förstås; och i bästa fall möts man på halva vägen. Själv har jag alltid tagit med både Gifu- eller Gåvorunan (den sjunde runan i Utharken) och Wynjo-runan, vällustens runa, som är den sjätte i utharken när jag ägnar mig åt älskogsmagi.

Man bör dock tillse, att det inte går som för den Värmländske bonddrängen i Egil Saga Skallagrimssonar, han som var en så oskicklig ristare att han inte uppväckte kärleksglöd utan häftig feber hos sin åtrådda, och istället gjorde så att hon blev häftigt sjuk. Mera om dessa ting lär jag inte ut, ty då bleve ni klentrogna – men en sak säger jag er – inlåt er inte med huldror...

”Rotlöshet” funderar också om ett äktenskap med en kulturkristen partner alls kan fungera, och säger:

Men när det väl kommer på tal om din tro, så kanske din partner argumenterar som en kristen predikant. Där du anses kalla på demoner eller självaste Satan. Fördömer din usla livsåskådning och som barbarism.

Kan man leva tillsammans då? Fungerar det alls? Går det i så fall respektera varandra? Om den ena partnern byter skepnad till en väl vässad kristen predikare? Går det argumentera sig fram till en bättre förståelse för dig och din tro? Eller är det ett överkomligt hinder, bara en sten på vägen som får tillvaron att hoppa till.

Nä, den vässade predikanten är inget jag har upplevt själv. Min hälft himlade med ögonen och skakade på huvudet. I det läget hade jag väl önskat att min hälft sagt något klokt eller uttryckt någon form av förståelse.

Det verkar mest handla om kunskap, historisk kunskap, att se vad som finns relaterat till vår nutid. Att se de nära sambanden till sig själv och sin omgivning. Att kunna knyta sig till sin historia, att se värdet i att bland annat visa uppskattning till sina fäder och förfäder. Inte bara historisk kunskap utan också att man kanske har läst Eddan eller läst sagorna och känner till en del av historierna. Okunskap är vad jag ser som kanske det större hindret. Kunskap behövs för att vinna förståelse och viss acceptans. Det jag märkt är alla dessa inbillningar om Kristendomen som antas vara grundare för allt vi känner till om våra traditioner och kultur. Även om traditionerna och folktron mot arbetades med diverse psykologiska och fysiska medel. Så är det inget många känns vid idag då minnet verkar kort och många väljer att bara känna till det som är uttalat i nära tid.

Och han konstaterar, på tal om förståelsen från partnern, och omvändelsen till det hedna:

Är det inte då din skyldighet, kanske din plikt att med mjuka medel, med tiden, avbryta den vilsna färden för att visa andra möjligheter? För det tar tid, du kan aldrig begära eller kräva att andra direkt ska se eller uppleva världen som du gör.

Det hela kanske bottnar trots allt i hur relationen är. Kanske hur du eller din partner upplever eller ser på kärlek och ert förbund? Eller hur du eller din partner upplever vilka åsikter eller krav som finns på hur en relation och er kärlek ska vara. Livet, partnerskapet och familjen är en vardaglig kamp på många plan.

Var tålmodig!

Varje kvinna blir nog hednisk, förr eller senare…

Liknande tankar återfinns hos skribenten bakom den amerikanska asatrogna bloggen ”Of Axe and Plough” som nyligen bevistade en god väns kristna bröllop, och fick sig påtvingad nattvarden, vilket faktiskt är mycket anstötligt för oss Asatroende. Till skillnad från de kristna är vi inte kannibaler, och vi äter inte frälsarens människokött, eller håller på med sjuk blods-drickningsritualer och vampyrism, som dessa hemska kristna.

Sådant är ju verkligen inte kärleksfullt, och har inte på en stämningsfull familjehögtid som ett bröllop att göra.

Being forced to suffer through a Christian ceremony for the sake of familial peace. Or, being forced to suffer through distinct Christian ritual for the sake of familial peace. — —

Likewise, if one did not wish to take communion, they could approach and receive the blessing of the priest instead. Or, do as I did, and sit awkwardly out of the situation.

Simple, yes? Don’t take communion, and you’re not interacting in a religious ritual.

The problem with this incident is that my friend had been told “in no uncertain terms” that he was to take this communion, or else risk alienating himself from his in-laws for the foreseeable future. It is an all too common example of having to bend subservient knee to the in-laws in order to maintain decent understanding, especially if they had provided significant financial support for the wedding.

Ett problem ? – Ja – men de kristna orsakade det… En samvetsfråga – onekligen… Själv skulle jag göra som den amerikanske skribenten – nej – jag tar aldrig nattvarden, och jag böjer inte knä för någon kristen Gud – och jag skulle hellre aldrig göra det, ens om jag vore kristen…

Och han avslutar:

How can one be expected, be demanded, to take part in such an act? How can the burden of debasing ourselves to a foreign system be expected upon us? As a visitor to such a wedding, it is no concern. I opted out of taking part in any aspect of the rites in question. But my friend was not so lucky. His entire future had been predicated on this one act which, while he obviously did not mind paying for. And that is well for him.

But if it were someone who places a great deal of emphasis on these rituals? Like me? Being forced between a religion, which is of utmost importance in my life, and the family of the woman I would be wedded to? How can anyone be expected to reconcile that? And Americans view it as the ultimate expression of love to do so, to be willing to set aside something which others seem to place less emphasis on, in order to do “what is right” in their eyes.

Med Angerboda och stav från klarhet till klarhet… (inlägg från 28 September 2015)

Borta på den Hedniska bloggen Angerboda, som helt ägnas åt den gamla nordiska kampkonst som kallas Stav har dess ägare – tillika den ende instruktören inom ämnet som finns här i Sverige – nu publicerat vad han kallar sin mest ambitiösa artikel hittills. Jag har redan tagit upp Angerbodas blogg och de mycket intressanta rön man kan finna där, eftersom Stav som kampkonstsystem är väsentligen okänt för mig; men ändå ett annat – esoteriskt – system inom Hedendomen som jag hyser stor respekt för.

Ett gott alternativ till allt falskt ”fornsederi”!

Stav, som den lärs ut och praktiseras idag, bygger väsentligen på norrmannen Ivar Hafskjolds variant av gamla familjetraditioner, som lär ha bevarats inom hans ätt i många hundra år. Ivar Hafskjold har också besökt Japan, och Stav som det lärs ut och praktiseras idag, har åtminstone ytliga likheter med de japanska kampkonstsystemen, konstaterar Angerboda klarsynt. En gång i Världen praktiserade jag Kendo, och utan att anse mig för någon expert på ämnet – jag har ingen gradering alls – skulle jag vilja hävda, att Stav precis som Angerboda säger också har sina andliga dimensioner, liksom nästan alla kampkonstsystem för övrigt.

Frågan om Stav i sin moderna form verkligen kan härledas i en obruten tradition ned till Hednisk tid är kanske oväsentlig – Det viktiga är att läran fungerar !

Stav bygger såpass mycket på runor, att det inte kan vara något sammanträffande, säger skribenten bakom Angerboda. Eller, för att citera honom själv:

Ett tips är att runor där huvudstaven är placerad i mitten formas åt sidorna, runor där huvudstaven är placerad till vänster formas framåt. Den som har erfarenhet av beväpnad kampkonst skulle även känna igen de positioner som uppstår. Om detta är en efterkonstruktion så är det ett fantastiskt sammanträffande, det är så vitt jag vet det enda skriftspråk i världen där alla tecken kan användas för att visualisera kroppspositioner. Då dessa positioner dessutom är relevanta i stridskonst så upplever jag personligen att det är svårt att avfärda som en slump. Men även om det är en efterkonstruktion så fungerar det alldeles för bra för att förbise.

Stav har ”alltid” funnits i den västerländska traditionen – men till skillnad från i Öst, dog det mesta av systemet och undervisningen ut hos oss…

I dess nuvarande form är Stav inte en motionsidrott, säger Angerboda, och heller inte någotslags gemenskapssysselsättning för de som önskar socialisera sig. Vad stav-konstens utövare letar efter, är personer som kan hantera ett kommande ledarskap, och överföra traditionen. Klarsynt säger Angerboda, att Stav är en Hemidallkult, och härtill skulle man också kunna foga, att särskilt Rigsthula bland Eddakvädena är central för förståelsen av Stav, även om de fem klasserna – Trälar, Karlar, Hersar, Jarlar och Kungar är egentligen inte graderingar, utan mera kampkonststilar, säger han. Att det vi kallar ”stadagalder” eller run-yoga fungerar, anser han som oomtvistligt, och det gör jag också.

Stav har också sin egen etik, precis som alla kampkonsttraditioner, och kanske hade det varit intressant att låta Angerboda utveckla den delen av Stavs filosofi – fast det kanske han gör genom sin egen blogg så småningom… Rörande hednisk moral i allmänhet har jag själv haft en del att säga på den här bloggen, och än är kanske inte allt som behöver sägas sagt. Lustigt förresten att Angerboda nämner Heimdall – apropos min egen senaste kria om Loke och Lokeanerna fick jag en kommentar från en kollega om att folk nog borde lägga av med all ”Lokeanism”, ”fornsed” och andra avarter, och istället borde det väl finnas åtminstone någon verkligt Asatrogen grupp inom den hedniska Världen som lyfter fram just Heimdall som den viktigaste av gudar och kommer ihåg hans roll – och i Stav finns kanske just vad som saknas..

Angående systemet som sådant, avslutar Angerboda sitt inlägg med att bland annat konstatera:

Det finurliga är även att instruktören inte själv behöver ha bemästrat kampkonsten inom stav. Har man bara kunskap om metodiken så kan man alltså överföra det till nästa generation som arbetar igenom principerna och tolkar dem. Utan en levande tradition i varje led så kommer givetvis applikationerna att förändras en hel del, men principerna kommer att förbli de samma.

Det, tycker jag – motsvarar vad jag själv sagt nyligen om det goda resultatet som det viktiga, eller de handlingar som fullbordas, snarare än medlen och verktygen att nå dit. Modern Asatro är ingen kreativ lekstuga, eller något för ”lajvare”, historienördar eller de som ägnar sig åt rekonstruktionism i någon form. Det är detta man måste förstå först av allt, innan man börjar diskutera detta med vad en levande tro eller tradition är, och vad den egentligen är till för. Kampkonsttekniker som ”stav” och annat är inte bara ett sunt och kroppsligt alternativ till New Age, ”fornsederi” och annat som florerar, eller ens en teknik för självförsvar. Det är en hel livsstil, eller en uppsättning metoder för att rena sinnet hos individen – och bygga upp ett starkare, bättre samhälle – i alla fall som jag ser det. Och Asatrons mål är egentligen detsamma.

Alla kampkonstformer lär ut respekt för medmänniskan eller motståndaren, och så gör även Stav. Själv hyllar jag Angerbodas blogg som en av de mest insiktsfulla privata hedniska bloggar jag alls sett på den svenska delen av nätet, och en väsentlig lärdomskälla, som visar på ett värdefullt alternativ till mycket annat som kallar sig ”Hedendom” men egentligen inte är det, eller sånt som är kristendom i ny förklädnad, eller rena snömoset. Nu har jag inte alltför mycket tid för att lära mig Stav från grundenn, eftersom jag också är verksam inom ett helt annat slags ganska så reell och handfast stridskonst (och jag måste säga att det räcker för mig – dygnet har bara 24 timmar) men jag hoppas verkligen, att skribenten bakom Angerboda någon gång får just de kunniga, väl pålästa och duktiga ambassadörer för Stav han efterlyser.

Bra människor helt enkelt. Med sunda ideal, sund moral och ett sunt ledarskap. Kanske skulle han söka dem på GIH, eller FHS ? Eller vad tror ni, goda medborgare ? För det är ni väl ??

”Runriket” i Täby och Vallentuna kommuner lanserar ny sajt (inlägg från 2020-11-25)

”Runriket” är en satsning av Täby och Vallentuna kommuner strax norr om Stockholm, som tillkommit enbart för turismens skull. Man profilerar sig som det runstenstätaste området i Sverige, och därmed i Världen, och en viss Erik Andersson, Kommunstyrelsens ordförande i Täby och därför en mäktig man – minst lika mäktig som självaste Jarlabanke på sin tid – har nu officiellt talat väl om alltsammans.

Jarlabanke står staty i Roslags-Näsby – ”Och han ensam ägde hela Täby” står det på Jarlabankes bro – ett av landets mest kända runstensmonument.

Vad mer kan man då önska ?

Runstensvandringar, guidade spår att följa, audiovisuella presentationer på nätet och allt annat som hör till, inklusive en ”Runrikets Dag” i Maj nästa år har redan utlysts, och efter att ha besökt den nya sajten ser jag själv inga direkta horrörer eller förvridningar av fakta, likt de Statstelevisionen brukar kunna få till (se gårdagens inlägg om Vetenskapens Värld, och TV-programmet om Sandbyborg).

Dock – en grov miss har jag noterat – och det är på samlingssidan om Estrid, Jarlabankes farmor, som nu anses säkert identifierad i sin grav av arkelogerna, och hör det tidiga 1000-talet till. Man påstår på falska grunder, att Ansgar skulle ha kristnat hela Sverige på 800-talet, och det är både ynkligt och löjligt att höra två kommuner upprepa dessa söndagsskole-lögner, som de kristna alltid kommer dragandes med. Ansgar kristnade inte alls Sverige. Vad han gjorde var att bygga ett taffligt litet kapell på sin vän Hergeirs mark, men det stod bara i högst 13 år, och man kristnar inte alls alla människor eller ens n-å-g-r-a i ett land, bara för att ett privat gårdskapell existerade ett litet tag, så dessa kristna lögner kan vi glömma.

Vad som hände var att Nithard, Ansgars efterträdare, försökte utplåna dyrkan av alla andra gudar och gudinnor i Birka, på de kristnas sedvanliga intoleranta sätt, och den intoleransen varar som vi sett ännu idag. Då lät Birkaborna klokt nog riva ned alltsammans, och sedan var inte en enda människa av betydelse i Sverige kristen, förrän långt in på 1000-talet, då Olof Skötkonung med hot och tvång påbjöd alltsammans – på samma sätt som Regeringen Löfvén idag försöker införa Islam i landet, enbart för att säkra sin egen makt.

Stenen U 310 vid Hargs bro – helt utan kristna kors, och suveränt utformad av Fot (?) – en ledande ristare i Uppland – Estrid lät göra bron efter Ingvar, sin man, och efter Ragnvald, hans son lyder texten..

Estrid var med säkerhet född hedning, men dog vid 75 års ålder som en mycket ljum kristen, eftersom hon fick en hednisk begravning – gravgods är nämligen förbjudet i kristna gravar. Om detta skriver de två kommunerna intet – som vanligt skyler de över, döljer den hedniska historien och pratar fördomsfullt nog bara om det kristna, medan vårt hedniska arv ignoreras.

Ett bevis för att Jarlabankes ätt inte alls var kristen helt igenom, ens på 1080-talet, finner man i att många av de sk Jarlabanke-stenarna inte bär några kors alls, och att de stenar som bär kors (exempelvis de vid Jarlabankes bro) har fått sin ursprungliga ornamentik och komposition förstörd – korsen är valhänt huggna, bär spår av att ha tillkommit i efterhand och verkar inte alls höra till den ursprungliga kompositionen, som en van och hednisk ristare gjort. Jag har även frågat Magnus Källström, Riksantikvarieämbetets främste expert, vad han tror om detta – senast vid ett föredrag i Järfälla för två år sedan, och också han erkänner att vissa stenar helt saknar kristna kors – sedan 1980-talet har forskare hävdat, att Jarlabankes ätt inte kristnades förrän sent, av rent nödtvång och därför att de ville behålla sin maktposition – och det borde kommunerna ha talat om på sin sida och ”Runrikets” sajt

U 137, vid Broby Bro, nu i dåligt skick – som synes – Det kristna korset är ojämnt och valhänt ristat, och verkar ha satts dit i efterhand – slarvet förstör hela kompositionen, och förfular inskriften avsevärt – detta är en klåpares verk.

”Östen och Estrid reste stenarna efter Gag, sin son.” lyder texten

Jag kan inte undgå att tänka på min egen farmor, som dog i sömnen, 92 år gammal, och som i hela 30 års tid och mer var gift med en kyrkoherde – men – som hon sa – ”Han var då alls inte kristen så att det störde”. Själv trodde hon inte på någon gud alls, utan ville bara återvända till det land och den jord som födde henne – och i hennes efterlämnade anteckningar fann man en strof av Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren:

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen.
Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna,
det multnade lövet.
Så som myllan minns
och så som bergen minns vindarna.
Måtte din frid skall vara oändlig såsom havet.

Måntro Estrid, Vikingakvinnan, som begrovs med silvermynt och skrin, också trodde på samma sak ? Detta är ting som inga förnumstiga kulturchefer i varesig Täby eller Vallentuna kan förstå, instängda i sin småaktiga, byråkratiska litenhet, men John Lennon skrev en gång följande:

No hell below us
Above us only sky
Nothing to kill or die for
And no religion too.
And the World is beautiful…

Kom ihåg vad jag skrivit, goda medborgare i nästan vilken kommun och förort som helst.

Endast Hedendomen består.

Endast Hedendomen varar för evigt, och i dess namn, skall vi en gång övervinna också själva döden. Frid !!

Krig åt palatsen, men fred åt stugorna !

”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den Äran ?” (inlägg från 2020-12-15)

”Och vem skall föra våra Runor så väl, med den äran ?” är ett omkväde eller en refräng till en gammal kämpavisa, den om ”herr Grimborg, vid Konungens gård” som förstås blivit modern folkmusik av den Österbottniska gruppen Gjallarhorn, men jag måste erkänna att jag ganska sällan lyssnar på den typen av musik, även om den Nordiska Hedendomen inspirerat massor av musiker på senaste tiden, och Grimborgs visa finns för övrigt nedtecknad i minst ett trettiotal olika varianter.

Nej, varför de orden rinner mig i sinnet just denna dag, beror på en helt annan sak. Efter en hel höst av förberedelser lanserade RAÄ, Riksantikvarieämbetet äntligen sin senaste söktjänst Runor på webben, och det är ett verktyg som nog kommer bli väldigt användbart för Runologerna, samt alla Runologiskt intresserade. Själv visste jag om saken så tidigt som i september detta år, men det hela har fått vänta, för det har inte varit angeläget att skriva om saken på denna blogg förrän nu.

Med hjälp av den nya söktjänsten kan man exempelvis:

• Söka efter historiskt väl kända och redan färdigtolkade runinskrifter från Miklagård eller dagens Istambul till San Marino, se Pietroassaringen – den som bär inskriften ”Gutanowi heilag” – eller det heliga från Goternas Vi eller Gudahov, och som har sin direkta motsvarighet i en järnring från en kyrkdörr i Hälsingland, som innehåller en av vårt lands äldsta lagtexter – för med lag skall land byggas ! Mängder av inskrifter från alla de Nordiska länderna, inklusive de Brittiska öarna, Grönland och Island finns också med, även om man inte redovisar alla lösfynd eller inskrifter ännu – och frågan är väl om det kan göras, då det finns massor av material att digitalisera, eller till och med överföra till 3D, när det gäller enskilda runstenar.
• Länkar till svenskt runordsregister eller svenskt run-namnslexikon finns också med, liksom en hel sida om Nordiska språk från ”tiden” – och inte bara runsvenska.
• Det går också att söka på enskilda ord eller stavningar, till exempel alla inskrifter som stavar det normala biarn eller björn som biaurn – visste ni att det finns en inskrift över en Odens Eril, Erilaz – alltså en gotisk runlärd – mitt i dagens Strängnäs, uppe på Kungsberget?
• Massor av foton på runstenar, eller avbildningar på papper från 1600-talet och framåt kan också studeras – och mycket av de stenar som blivit vandaliserade och förstörda av kristna på senare tid kan nu återskapas – och man kan säkra inskrifterna från dagens vandaler, genom att skapa kopior – än finns det ju sådana män i riket, som kan hugga runstenar, med det rätta handlaget och viljan.

Otto von Friesen, mannen som gjorde den definitiva tolkningen av Rökstenen; under en vardag som runolog i början av 1900-talet (bilden har handkolorerats med modern datorteknik, och finns nu på Söktjänsten ”Runor”

På ett sätt är det naturligtvis jättepositivt att man lanserat den nya söktjänsten, inte minst för amatörforskare. Det enda som kanske känns negativt i sammanhanget är att det finns väldigt få verkligt duktiga runologer i Sverige, och det finns få människor som kan gripa sig an hela detta arv, och föra det vidare till kommande generationer, utan övertolkningar, utan förvanskningar – utan som det var och är…

En av de få, de ytterst få är RAÄ:s egen chefsrunolog Magnus Källström, vars mycket välskrivna inlägg på K-bloggen, RAÄ:s egen blogg, jag inte läst på ett tag. Redan i Oktober detta år gav han sig in på några spörsmål kring Rökstenen, som fått utstå de mest horribla ”nytolkningar” eller rättare sagt förvridningar av  både Kvällstidningarna och den ökände Henrik Williams i Uppsala, som påstått att Rökstenen skulle innehålla hågkomster av en klimatkatastrof 536-37 – en teori av arkeologen Bo Gräslund, men att säga att något sådant är ristat på stenen vid Rök, är att gå alldeles för långt och så har man förgrovat det ytterligare genom helt obevisade påståenden som ”Vikingarna var rädda för en klimatkatastrof” eller att ”Rökstenen vittnar inte om en krigarkultur” vilket förstås är BOGUS, rena lögner och förvanskningar.

Magnus Källström återför oss alla med fast och vänlig hand till sans och vett, samt den rådande verkligheten – utan mera ”Thunbergeri” när han diskuterar en ny uppsats om läsordningen på just den märkliga stenen från Rök, och andra inskrifter. Vad är fram och baksida på det enorma block, som är världens längsta nu hittade runinskrift ?

Vi vet alla att det finns vissa dubbeltydigheter i inskriften – redan runföljden ”sakumukminni” kan som jag förklarat för er många gånger läsas både ”saku mogminni” eller ”jag säger det folkminnet” (mog är samma ord som i allmoge, alltså allt folk) eller ”sakum ukminni” – säg till ungdomen, stenen spänner både över forntid och framtid – men ”sak” kan också vara en rätts-sak, att ”föra sakerna” mot någon, och det är just det ristaren Varin gör, när han söker en hämnare för sin unge son.

”Rök – gåtornas sten” av Olle Häger och Hans Villius från 1976 är FORTFARANDE den bästa guiden till Rökstenens runor

Källström har förstås uppmärksammat vad redan Otto von Friesen visste i början av 1900-talet. Texten börjar med att omnämna de två ”Valrov” eller stridsbyten, som tolv gånger togs från ömse män – på stenens framsida. Vi ser genast, att det ÄR och förblir en krigarkultur vi hamnat i, och att alla nutida försök att förklena, ljuga bort eller inte omnämna den saken är fåfängliga. Det står också fullt klart, ju längre man läser Rökstenens text – för vi läser vidare på ”framsidan” och ena kortsidan av stenen, där det mycket riktigt står ”that sagum annart” eller ”det säger jag som det andra” – och så omtalas han som ”för nio släktled sedan miste livet i Reid-goternas land”.

Återigen dessa ridande goter – alltså – och deras betydelse för Odens-kulten, och det är förstås inget sammanträffande. Det var ju dem och icke hunnerna som var den viktigaste källan till att Wothan, Wothanaz på gotiska – blev Allfadern här uppe hos oss – det har jag redan nyligen berört, när jag recenserade SVT:s fiasko i ”Vetenskapens Värld” om Sandbyborg på Öland.

Alla är också överens om att den fina strof på Fornyrdislag, som följer sedan, i modern översättning och von Friesens fortfarande helt oöverträffade tolkning bör lyda:

Redh Thiodhrikr
hinn thurmodhi
StillR flutna
Strandhr HraidhmaraR
SitiR nu gauruR
a guta sinum
skialdi um fatldhr
skati Maeringa

eller, på modern svenska:

Rådde Tjodrik, den stormodige
över Reid-havets stilla flytande strand.
Nu sitter han rustad med spjut
på sin gotiska häst
med skölden i rem
– Märingars skatt

Theoderik, en av Goternas sista stora konungar, som ligger begraven i Ravenna, och vars grav jag besökt omtalas här – det är alla seriösa forskare sedan länge säkra på. Att ”reidhavet” eller ”Reid-Maren” är ”stillR Flutna” får man också hålla med om, för Ravenna var liksom Venedig vid Adriatiska havet omflutet av stora träsk, som man kunde rida över. Man har diskuterat om bilden av Goternas store härskare, ridande på sin ”gote” eller gotiska häst och ”gaurur” alltså med en ”Geir” eller ett spjut i hand, är inspirerad av antika ryttarstatyer, eller om vi ska tänka oss det så, att kungen, som levde ”för nio släktled sedan” enligt stenen från 800-talet (som pekar emot 530-tal) sitter till häst inuti sin gravhög, som Götarikets och Uppsalas Sveakungar. Theoderik var inte för inte ”folk-härskaren” eller Folk-kungen – som den senare Folkungaätten – och ”theod” eller ”tjod” ser vi också i själva namnet ”Svitjod”. ”Maeringa” förresten – är detsamma som ett hästfolk, alltså ryttare och ”Maeringars skatt” antyder att Theoderik var älskad av sina hustrur, samtidigt som han stred till häst – vad som ligger i allt detta, förstår den klurige..

Men – sedan blir det svårare, för på stenens ”baksida” står ju ”that sagum tvalfta” efter dikten om Theoderik, och så finns även ett trettonde ”folkminne” eller ”det, som skall sägas till ungdomen” med i texten, innan ristaren Varin nämner Ingvaldsättlingarna, och deras historia, och säger oss, att han förtäljer minnena fullständigt.

Andra har antagit att det som Varin presenterar bara är ett urval av hans vetande eller att de saknade ”minnena” har funnits framställda någonstans utanför stenen.

Ja – det är Magnus Källströms nya teori. Antagligen är det som redan danskan Lis Jacobsen föreslog 1961, att Rökstenen var en del av ett större runmonument med flera stenar, som Hunnestadsmonumentet i Skåne, eller Jarlabankes stenar vid hans berömda bro i Täby.

Sune Lindquist, en av vårt lands främsta arkeologer, föreslog att Rökstenen skulle varit stävsten i en stor skepssättning, på Tingsplatsen vid Rök – som ju har använts även av nutida Hedningar. Magnus Källström har också hittat spår i arkiven från 1870-talet om lerurnor, sådana man kan hitta i en skeppssättning, och att skeppssättningarna vid Aspa Löt i Södermanland och Anunds Hög i Västmanland verkligen varit tingsplatser för hela landskap, vet vi också. Lerurnorna hade blivit inmurade i väggarna på Röks kyrka, och det var också där Rökstenen hittades. Kanhända finns fler av de felande stenarna från skeppssättningen där, för hur de kristna hundarna alltid farit fram, plundrande och härjande, utan att ens respektera gravplatsers frid eller en tingsplats okränkbarhet, ja det vet vi alla också. Det stärker tanken på att Rökstenen stått på tingsplatsen för hela Tåkern-bygden, eller Lysings Härad, som den senare hette.

Att runstenar ingått i skeppssättningar, eller stått tillsammans med sådana är också ett känt fenomen, och inte alls så ovanligt som det låter för de oinvigda. Magnus Källström redogör för det mest kända exemplet – Glavendrupsstenen från Fyn i Danmark, som också innehåller en förbannelse-formel. En sådan finns också på Björketorpsstenen i Blekinge, som bekant – och ändå står en viss Professor Henrik Williams rakt fram på Uppsala Universitets hemsidor och får där enligt texten förklara att ”runmagiska” inskrifter inte har existerat.

Vävbrickan från Lund, om inte annat – och flera andra fynd – motbevisar detta, hundratals gånger om. Och att Rökstenen själv, med sina tal om krigsbyten, som tolv gånger stals från två mäktiga kungar, ryttare och kämpar, goternas historia och mycket annat, de facto, obestridligen och bevisligen talar för en krigarkultur kan man inte motbevisa. Försök själva, får ni se !

”Till en rädde” eller med andra ord en räddhare blir den, som bryter dessa stenar – står det på Glavendrupsstenen. Våra förfäder var visst inte ”rädda” för några vulkanutbrott, eller klimatförändringar. Att påstå något sådant, ens i kvällstidnings-rubriker är rent nonsens.

Varför for man annars över Nordsjön eller till Island för ? På Nordsjön har jag ju seglat själv, med det fartyg ni ser här…

”jädd” för klimatförändringar ?  SJÖMANNEN BER INTE TILL NÅGON GUD OM MEDVIND, MEN TOR SJÄLV LÄR HONOM SEGLA ISTÄLLET !

I vilket Statstelevisionen publicerar gamla nyheter om Runor.. (inlägg från 2021-02-26)

Ack vår kära kära Statstelevision, detta under av saklighet och aktualitet, som aldrig vinklar och alltid står för de allra yppersta av sanningar !

Rundata, Riksantikvarieämbetets nya sajt för Runforskning, har funnits i mer än två månader nu, men det är först idag som denna vetenskapliga nyhet uppmärksammas, och Magnus Källström, vårt lands kanske bästa runolog, får uttala sig i media. Han bekräftar att den kristna missionen i Uppland gick ovanligt sakta, och att det fanns hedningar där under hela tusentalet, något man ju också känt till sedan länge, inte minst därför att det stora Gudahovet (men inte ”templet”) i Uppsala stod kvar emot 1090 och lite längre. Man påstår ockå att det finns minst 1300 runinskrifter i Uppland, vilket är en skillnad emot vad som brukar anges på Wikipedia och internet, där runinskrifternas antal bara satts till omkring 1200 stycken.

Många av Upplands runinskrifter är hotade av vanvård, men det nämndes inte i programmet.

Rundatabasen visar dessutom inte bara Sveriges, utan hela  Världens runinskrifter, via en enkel GIS-funktion. Tillförlitligheten är dock inte absolut, de tre stenar som står i Universitetsparken i Uppsala är till exempel inte med på sina faktiska platser. SVT har också publicerat ett annat inslag om de Uppländska runstenarna i dag, där Magnus Källström ses analysera Ulunda-stenen, väster om Enköping och språkforskaren Marco Bianchi tar upp en av centrala Uppsalas runstenar.

Studerar vi runiskriften U 489, så ser vi att det kors som finns överst i kompositionen ”inte flyter in” i den, och att det är påfallande enkelt gjort – det stämmer inte alls med mästerristaren Öpirs hand, och hans vanliga sätt att rista ytterligt eleganta och avancerade slingor. Det är nu ett faktum, att U 489 bär en kristen inskrift, men det finns massor av exempel på valhänt och oskickligt utförda kors på påstått ”sena” runstenar, som snarast ser ut att ha tillkommit i efterhand, eftersom de mycket dåligt ”passar in” i de eleganta mönsterkompositionerna. Hittills har jag själv inte hört någon förklaring till detta fenomen från seriösa runologer.

Vad gör det ”pliktskyldigt” insatta korset på denna sten ? Det ser inte alls ut att höra hemma i den eleganta kompositionen av själva rundjuret och runslingan…

Många av de föregivet kristna kors som finns på stenar, där inget kristet och inga kristna namn nämns, kan enligt mig lika gärna vara hedniska solkors, eller kors som ristats in bara därför att stenarna skulle få stå i fred, eftersom vi vet att kristen vandalism var flitigt förekommande – det var ju de kristna, som till sist ödelade också det centrala Gudahovet.. Dessutom kan det också vara så att de flesta rent hedniska inskrifter, med Tors Hammare och allt redan vandaliserats under de kristna århundradena, och exempelvis murats in i kyrkor, vilket bevisligen är långtifrån ovanligt. Hur många runstenar det en gång fanns i Uppland, och hur många av dem som i själva verket var hedniska, får vi nog aldrig veta.

Nya böcker om Runologi och vår svenska kulturarv ser man inte ofta – i alla fall inte om det skall vara verk med någon större kvalitet, eller ”Verkshöjd” som det heter på juridiskt språk. Vad som försäljs på Bokrean, detta år – eller alla andra – räknar jag inte överhuvudtaget.  Bokreor i Februari är ju en svensk tradition sedan mer än 80 år tillbaka – men årets utbud är sannerligen magert. Jag förbigår det med pinsamhetens tystnad.

Men – icke förty – Magnus Källström – vårt lands ledande Runolog – har tillsammans med Torun Zachrisson vid Upplandsmuséet stått som redaktör för den nya boken ”Tyde den som kan” – och det i sammanhanget ökända ”Uppsala Runforum” är inte inblandat, eftersom det talande nog inte nämns i pressreleasen, vilket är en händelse, som ser ut som en Hednisk Tanke.

Magnus Källströms medverkan borgar åtminstone enligt mig för att vi inte får se någon onödig och osaklig ”kristifikation” eller andra generande exempel på Kulturell Appropriering, à la en viss Henrik Williams – vars ”forskar”gärning jag nämnt ofta nog. Hans besynnerliga påståenden, inte bara om solkorsen – som förekommer både på Hedniska och Kristna stenar från Upplands sena 1000-tal – utan även om den figur ni ser nedan – som enligt honom ”bara måste” symbolisera den kristna tre-enigheten – varför i H-streck-E ”Måste” den det ? – vad vi ser är till synes två skinnbitar inflätade i varandra – INTE tre – och varför kunde inte denna ”omöjliga figur” eller kanhända Möbius-band inte stå för de tre Nornorna, de tre stora Asarna Oden, Tor och Frej, eller möjligen Freja-Frigg-Hel eller något annat hedniskt tretal ??

Det vi ser på bilden är visst inte några ”Borromeiska ringar” från någon katolsk kyrka, som den kristne fanatikern Williams hävdar. Det ser mycket mer ut som en ”drudenfuss” eller en ”fylfoth” som i ön Manx vapen – och dessa absurda övertolkningar om att ”blblbl iiiuuoäääh jollifanto bambla jaaah bara allt bara måste komma från kjistendummen, ser ni – nordiska människor eller hedniska kulturer kjunde alri göja några upptäckter själva oh jollifanto bögelipökers !” och allt detta halleluja-frälsta tungomålstal från Livets Ord och de andra frikyrkorna i Uppsala med omnejd, som också trängt sig in på det därstädes belägna universitetet, och så kommer det sig att vad Professor Williams skriver, faktiskt är behäftat med fördomar – vilket andra, mera seriösa runologer däremot inte har.

 

 

 

Men – ”ursäkta förlåt – vad vi bär oss klumpigt åt” för att nu citera den store svenske tänkaren Magnus Uggla.

Arrangemanget vid Upplandsmuséet, gick av stapeln prick kl 1300 den 14 Februari, var bara och endast bara öppet för akademiker, samt journalister, vilka de nu skall anses vara för några. Alla andra fick inte komma in, fick bara inte delta – allmänheten kunde ICKE tillåtas närvara i lokalerna, för om detta skulle ske, kan det ju hända att någon kommer med egna teorier, eller kanske en uppsluppen, häcklande replik eller två.

Det bara ”måste” man förhindra, eller hur ? -Visst ”måste” man ??

Och så är det ingen hejd på alla dessa olika ”måsten” inklusive mer eller mindre okunniga, fast välvilliga anmälningar i UNT.

Det är inte allt som skrevs med runor för tusen år sedan – och än mer – alltså närmare nittonhundra år – för så lång är den nordiska runradens historia i dess olika former – som är värt att läsa, och som uppnådde ”verkshöjd” ens dåförtiden. Här är till exempel en mycket valhänt inskrift av de första sex runorna i den yngre, 16-typiga runraden från ett träföremål i Enköping – man har att jämföra med de medeltida runbreven från Bergen, med sådana favoriter som ”ast min, kusi mik !”  (ja, kyss till då !) och ”Gyða segir at þú gakk heim” (Gyda säger att du ska gå hem !) riktat till en 1100-tals fyllskalle på krogen.. Folk var inte mycket klokare dåförtiden heller, och om vi skall tänka oss en bild av runornas Värld, som den faktiskt var – måste vi tänka oss inskrifter överallt, på varjehanda föremål – likt reklampelare, ägomarkeringar och allt annat – som vi själva kan tänka ut. Intet är nytt under solen, ej heller under kjolen – apropå gårdagens datum.

fotRifuþ – det säger jag er – och detta uttyds misstänkt likt en Turkisk svordom – gissa vilken ! – samt är ett vältaligt bevis för att något grovt också lärdes, när våra förfäder drog till Miklagård.

Säg bara ”Amine koydigumun ayagi daha iylesmedi !” så fort ni ser en Kurd, eller någon av Erodgans tappra gossar – och så får ni se vad de svarar er… Denna fina fras betyder exakt samma som den mäktiga runformel, jag nyss angav ovan.

Men – låt oss glömma detta. Låt oss nu istället övergå till andra kulturella och kultiverade bloggar, som bevisar att mina och Magnus Källströms myckna tal om Runorna, givit många goda etniska svenskar Hedniska Tankar – som det är och som det borde vara.

Lennart Waara – en man som dagligen skriver en blogg ”kring politik, samhälle och kultur” – det gör jag som bekant också – kan öka vår vara-förståelse genom att nämna de många runstenarna i sin hembygd, exempelvis Glanshammars kyrka i Närke, där kristna vandaler skövlat hedniska monument och på sedvanligt sätt använt runstenar att bygga murar av.

Inte mindre än fyra stenar, en kristen och tre tydligt hedniska – helt utan några kristna kors – har murats in eller lagts i golv under tidernas lopp, alla återfunna just i Glanshammar. Förhållandena är nog typiska även för Uppland och hela Svealand, inklusive Norrland – vi kan minnas Magnus Källströms nyligen publicerade undersökningar från Brunflo. Ingen vill erkänna det, ingen vill nämna det – men orsaken till varför vi har så få hedniska inskrifter kvar, beror på kristen vandalism.

Detta har man vetat om länge. Redan Johan Peringsköld – som under sent 1600-tal gjorde avritningen av stenen NÄ 23, som ni ser här ovan. Dagens namn i den svenska almanackan, just idag – är Sigfrid – och Sigbjörn – nästa likalydande – reste stenen efter Frösten. Båda var hedna män i en hednisk tid, som bar hedniska namn och som inte lät sina minnesmärken vanprydas eller skändas till tystnad av det kristna korset.

Och inte bara det. Johannes Buraeus, pionjären bland runologer i en tidigare 1600-tals generation kände till Glanshammars kyrka han också – men han dokumenterade aldrig någonting där själv. Ånej. Som Lennart Waara så förtjänstfullt visar, så gjordes all dokumentation ursprungligen av knekten och soldaten Lars Mårtenson »i Sone» som 13 Mars 1640 publicerade sina rön i Nyköping. Han var redan då Sergeant vid Livkompaniet, Närke-Värmlands Regemente, och 1646 var han Fältväbel. Han dog i Prag 1649, av skadorna han fick vid stormningen över Karlsbron och slaget emot Prags studenter 1648 – och avled så med Fänriks grad. Vid samma universitet känner er Hedning en vacker kvinna – men det är förstås en annan historia.

Glöm aldrig den pansrade näven ! Folkens historia heter kamp och seger !!

Ännu sitter de hedniska stenarna inmurade i Glanshammars kyrka – och numera kan de lögnaktiga kristna inte längre förneka deras existens. Den svarta graniten har bestått genom århundraden, och den har överlevt alla överkalkningsförsök. Inget kan utplåna minnet av Gunnhvat, Hrodlög, Torgeirr och Holma – eller den frändskap och släktskap de hade. Som jag själv påpekat för Magnus Källström – som växte upp i Järfälla – så var religionen kanske aldrig viktig för det sena 1000-talets människor, när den sista runstensepoken inleddes – de hedniska stenar som fanns tidigare, kan mycket väl ha varit vanligare än vi tror, men är nu totalförstörda.

 

 

 

Ett är däremot säkert, och det är det ovedersägliga faktum, att de flesta bevarade stenar följer den strikta formeln: ”Rest till minne av X, genom försorg av Y, medan Z” ristade – där X,Y,Z är namnet på de agerande personerna – det kan också finnas flera X eller Y – men bara en runomästare Z

Ätten, släktskapen, genetiken var viktigast. Ingen kristendom i världen kunde ändra på detta – i vårt land – som är Svearnas land.

Vad krävs, för att rista sitt namn i svart granit och porfyr ?  – Det kan man inte, utan verktyg i det hårdaste stål !!

De oupplysta fortsätter fråga, men de män som vet – det må vara Waara, Källström eller Sergeant Mårtensson eller er Hedning, kommer att svara.

Och stenarna skall ropa, ja evinnerligen !

Oupplyst är ännu journalisten Jörgen Auer, numera frilans efter 39 år på Östgöta-Correspondenten. Visst är han en hårt belastad man, men även han kan få lära sig sina sanna fäders tro:

Han funderar, i en blogg daterad 14 februari, 2023:

Om det nu var så att det fanns några personer som kunde futharken, alltså vikingatidens alfabet, varför ristade de bara på särskilt tillyxade stenar. Och varför så få ord? Jag menar, varför hugga loss på en större sten och stöpa om den så att den gick att bära bort, eller dras med block och talja eller av oxar/hästar eller ett par, tre man och sen låta resa den med de där korta raderna om vem som reste stenen och vad fadern eller sonen hette och var denne dog (i österled)? Ja, varför ristade de inte in runorna på en redan färdig platt och större sten? Då hade de ju kunnat rista in så mycket mer?  När jag vandrar omkring på Uljeberg ser jag massor med lämpliga större stenar, men inte en enda runa? Varför? Bodde det inte människor här under vikingatiden och tidig medeltid?

Fast jag förstår ändå inte varför ingen kom på tanken att skriva en längre text på en redan befintlig och större upprättstående sten med flat sida. Där fanns ju pats för en hel berättelse? Tänk så intressant det hade varit för oss efterkommande. Eller var det kanske så att de stora, fasta stenarna betraktades som gudar eller heliga och inte fick röras? Men i så fall skulle man väl inte haft sönder dem för att göra mindre runstenar, heller?

 

 

Problemet är bara, att Jörgen Auer har fel i sak. Man ristade visst inte bara på ”tillyxade stenar” och för övrigt kan man inte klyva sten med en yxa, vilket också minsta barn i Sverige torde förstå. Man ristade på runhällar, flata berget, trä, ben, vävbrickor, keramik, ja allting – eller skrev – med pensel. Det är redan för länge sedan bevisat, och nya upptäckter – också av ristningar som varit ”försvunna” i flera hundra år görs alltjämt.

 

Minns någon Holmfast-ristningen, som Södertälje Kommuns inhyrda ”stentvättare” från MENA-land nästan förstörde.. ?

 

 

Jörgen Auer ser inte längre än näsan räcker. Han är oupplyst. Det finns VISST långa ristningar på ”färdiga” block, stenytor eller vad han nu vill – men saken är den att Sverige är stort, mycket är täckt av mossa, övertorvat och forskningen har inte upptäckt allt ännu. Man kan jämföra med Brandskogsskeppet och de ”många” Hällristningarna runt Enköping eller Himmelstalund i Herr Auers Östergötland, alldeles utanför Norrköping..

Varför finns det så ”många” Hällristningar – men inte runstenar ! – just där, kantro ?

Jo, det skall jag berätta. Hembygdsforskaren Einar Kjellén – som var helt självlärd och bonde från början, precis som sin far – hade känsla för landskapet, och visste precis var han skulle leta. Han skaffade sig en god vän och kollega i Arthur Nordén – från början just journalist i Östergötland – som tillämpade samma metoder, samma teknik för att leta upp fornlämningarna ifråga – och som blev expert han också – svårare än så var det faktiskt inte.

Ingen av dessa personer var ”runolog” eller utbildad arkeolog från början. Ingen av dem hade någon akademisk titel.

De var bara vanliga män av sitt folk – och människor med sunt förnuft och hedendom – inte kristendom ! Igår skulle de inte varit välkomna på ”Upplandsmuséet” klockan 1300 – de tillhörde ju ”allmänheten” som det så vackert heter – och då fick de ju inte komma in… FotRiFuth !!

Hedningar och män av sitt folk var också Vilhelm Moberg, Jan Fridegård och många andra. Läs därför Lennart Waara, men låt de oupplysta vara.

Skåda runorna, och du skall skåda Oden ! Detta skriver jag er, ack ni hedna och ni ludna. Detta är en Odens Dag, och till slut skall sanningen kanske uppenbara sig för er – utan någon Mohammed, utan någon jeschua ben yussuf eller någon annan fantasi-figur från Mellanöstern..

Eller – för att citera en känd svensk Nobelpristagare, i dikten ”Åkallan och Löfte” från 1899:

Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.

— —tyde

Mitt folk, det finns annat att bära i hand
än en bräddfull egyptisk gryta.
Det är bättre, den grytan rämnar itu,
än att levande hjärtat förrostar;
och intet folk får bli mer än du,
det är målet, vad helst det kostar.