Eddan och Runorna

Nej, Runorna är inte ”Inkluderande” (inlägg från 15 april 2018)

Det finns mycket trams och dumheter som skrivs på nätet om Runor och deras användning nuförtiden. Flera av dessa bisarra påståenden kan man finna på sidor skrivna av representanter för Schamanism, New Age, påstådd sk ”Forn Sed” och andra underliga läror, som inte har så mycket och ibland ingenting alls med Asatro att göra. Bland annat har det påståtts, att runorna skulle vara citat ”ett inkluderande kunskapssystem” och att de skulle ha med Navaho-indianer eller diverse drogmystiska författare typ Carlos Castaneda att göra, eller rent av aboriginernas föreställningar om ”drömtiden”. Allt det här är flum, fria fantasier och pseudovetenskap, som det inte finns det ringaste vetenskapliga eller påtagliga bevis för.

De flesta någotsånär seriösa forskare är överens om, att Runorna är en helt och hållet Indoeuropeisk skapelse, och att de måste ha utformas under de två århundradena närmast före kristi påstådda födelse, även om vi har arkeologiska fynd och källor som berättar om dem först under första århundradet före vår tideräkning. Tacitus talar i sin ”Germania” om att Germanerna tog tydor av tecken, som målades på grenar av något fruktbärande träd, och det var inte fråga om tecken som tyddes ett och ett, utan flera åt gången, vart och ett efter sin inlärda, hävdvunna – och som vi ska se – hemliga betydelse.

Oden själv är Runornas upphovsman enligt Eddan, och han gav dem bara till de utvalda få. Inte till de många, de alltför många…

De som påstår att runor skulle vara ”inkluderande” ljuger, för de har för det första inte tagit hänsyn till ens vad själva ordet ”Runa” betyder, och var det kommer ifrån. Ordet Runa, som är närbesläktat med ”rön” eller ernådd kunskap, något man klart konstaterat, som i ”forskningsrön” betyder ursprungligen hemlighet, förborgad sanning, hemligt rådslag, eller rent av mysterium. Det kan också vara besläktat med begreppet rista, skriva eller att tala med låg och beslöjad röst, säger etymologerna. Redan här ser vi att Runa och Runor är ord som användes om ett esoteriskt (dolt, icke allmänt och hemligt) skriftsystem, något som var till för de få och de utvalda, och inte för de många eller allmänheten, som exoteriska eller öppna system. Runor är med andra ord exkluderande till sin natur, och inte alls inkluderande, och så har det varit i alla tider.

Alla seriösa forskare och runologer är också eniga om att runorna först var skrivtecken och inte användes för spådomar eller magiska ändamål. Om runorna nu uppstod ur fornitaliska alfabeten, långt före romersk tid (fynd som Negau-hjälmen tyder på detta) eller om de uppfanns av goterna vid Svarta Havet, med tydlig påverkan från romersk bokstavsmagi som forskare hävdat ända sedan Sigurd Agrells tid kan vi låta vara osagt, men runorna utvecklades i en militär miljö, av krigare för krigare, och även om de senare användes i magiska sammanhang, så var de ändå först och främst ett skriftsystem, och inget annat. Det kan vi vara säkra på, för det är som inskrifter på spjut, hjälmar, svärd och andra vapen, som runorna först träder in i historien.

Nej, det finns inga som helst historiska bevis för att man ”spått i runor” en och en – det är helt och hållet ett 1900-tals påhitt – Tacitus och andra latinska författare säger faktiskt raka motsatsen.

I Eddan finns dikten Rigsthula, där Heimdall eller Rig först besöker människosläktets upphov i urfar och urmor, och sedan vandrar framåt genom tiden och generationerna, något som tydligt beskrivs genom diktens uttryck ”och vidare vandrade han, på vägens mitt”. Först när den fria bondeklassen och sedan jarlarna och krigarna skapats genom Heimdalls försorg – något som också uttrycks i Voluspás ord om ”högre och lägre Heimdalls-söner”. Först när Jarl, den förste Jarlen, fått sonen Kon, eller Kon Unge (jämför namnet Konung) lär Heimdall ut runorna till honom, och det blir hans rätta arvedel, för:

En Konr ungr kunni rúnar,ævinrúnar ok aldrrúnar;meir kunni hann – mönnum bjarga,eggjar deyfa,ægi lægja.

I min översättning av Rigsthulas 43:e strof blir det:

”Men Kon Unge kunde runor, evighetsrunor och ålderrunor – än mer kunde han – män att rädda, eggjärn döva och vågor stilla…”

Runorna var Asarnas gåva till mänskligheten, och deras rätta innebörd var känd endast av ett fåtal…

Oden räknar upp liknande egenskaper och användningsområden för Runor i det berömda ”Runatal Havamals” och inte någonstans i Eddan läser vi att man ”spådde” i runor, men däremot att man ristade inskrifter på allehanda föremål som skydd och värn. Runor har heller ingenting med ”sejd” eller andra Schamanistiska metoder att göra, och heller inte ett enda dugg med samernas kultur att skaffa, även om man numera får läsa sådana dumheter på internet. I de enda, klassiska beskrivningar av Sejd vi alls har, som exempelvis skildringen av Torbjörg Lillvölvas spådomar i Eirik den Rödes saga, står det inte ett enda ord om att runor användes, och dessutom säger sagan att Torbjörg bara kunde förutsäga framtiden i stora drag, men var tämligen värdelös på detaljerade spådomar. Inte heller finns det någon ”tom” 25:e runa, och den äldre runraden har alltid innehållit 24 runor, var och en med sin tydligt fastställda betydelse, och man skall inte blanda samman dem (redan Egil Skallagrimssons Saga och många andra källor varnar för detta) ty:

Increasingly I see the big internet booksellers overrun with the “every rune does everything” books of even lower-quality ”neopagan” authors. These people make even Pennick and Paxson look consistent. You know the type – the sort of authors who abandon Ásatrú and Germanic Heathenry altogether and openly claim “Wiccan” or “Druid” leanings, yet still use rune-divination and try to claim it’s a ”Druid” or Celtic practice. They also often make nonsensical claims about the runes themselves – such as the claim that any rune can be used for any ritual purpose (i.e. that any rune can be used as a love-rune, or a healing-rune, etc.) even when this openly contradicts the distinct meanings of many of the runes given in the Old Norse, Icelandic, and Anglo-Saxon rune poems (or for that matter the Hávamál when applied to Armanen runes). For example anyone who recommends using the Thurisaz/Thorn rune as a ”love rune” is clearly either a liar or an idiot – are you trying to attract a potential mate, or utterly destroy them like a troll struck by Mjolnir? Same goes for using Nauthiz/Not in a love-ritual, do you really want to cast a spell of neediness and potential misery on your prospective lover? Plus treating all runes as basically interchangeable catch-all symbols pretty much defeats the purpose of using a full set of runes in the first place. Why not just use a single symbol for all your rituals, if that’s your attitude? Why runes? Why not a sun-wheel, or a swastika, or even a Celtic Triquetra (since most of these people claim to be following Celtic/Druid spirituality, wouldn’t that make more sense for their ”catch-all” ritual uses than a Germanic Futhark of multiple runes whose distinct meanings they don’t even take seriously anyway?)

By the way, if they believe that all runes are interchangeable and every rune can stand for anything, how do these authors even do runic divination? How do they decide what a particular rune-cast reveals? Well, mostly they just fall back on the modern hypothetical ”meanings” commonly attributed to the ”Elder” Futhark, which are basically a crude mix of a few of List’s Armanen meanings, some bits from the medieval rune poems, and a lot of pure speculation. But in so doing, they totally contradict their own claim that ”every rune means/does everything”.

I have seen so many of these self-proclaimed “experts” make statements that are so far off-base regarding the history and meanings of the runes, with such assertiveness, that I could have easily puked every time I saw one of them in a video “lecturing” on their totally false suppositions about runes. I can’t even count how many self-proclaimed “Druid shamans” or “wolf spirit shamans” I have seen, claiming to know the true uses of runes, inventing all sorts of New Age nonsense about “Celtic runes” or Druids having used runes (different culture, different symbols, no runes – how hard is that to understand?). Not that there’s anything wrong with following a Celtic or ”Druid” path if that’s what calls to you, but if you want any sort of historical credibility you won’t be using any system of Germanic runes for divination – and to claim (as Wiccans often do) that the ancient Celts or their Druid priests traditionally used runes at all, let alone for divination, is simply a historical falsehood.

Ja, så säger en erfaren runolog och hedning utomlands, och jag är själv böjd att hålla medDet gäller att skilja på fakta och fantasi, eller på verklig asatro kontra fornsed, för:
But of course since runes are ancient and European, many ignorant pop-spirituality authors just  assume they must somehow be Celtic, and in any case they tend to have a ”who needs rules” mentality, and see fit to mix and match almost anything they like from any culture and call it ”Celtic”, ”Nordic”, ”ancient”, etc. and pretend that it is all historically proven pagan practices. Many of these pop-pagan “experts” even try to mix in Native American and Siberian concepts and motifs into their rune-casting techniques, and then claim this is “authentic rune magick”!
 
 

Mein arsch it is. It’s about as authentic as claiming Taco Bell is real Mexican food. Or claiming that real Italians make pizza just like Domino’s. Not that there’s anything “wrong” or “bad” about Native American spirituality perse (again, if that’s what speaks to you) – what’s bad is when people copy bits and pieces of it and call it something else entirely, usually for profit. What’s bad is when people claim it’s for “everyone” and then try to market it in over 200 countries by mixing it with whatever unrelated cultures they think will sell in those countries. It’s not “cultural appropriation” when you sincerely practice a culture in its context and respect the customs and interpretations of its native people, even if it’s not your ancestors’ culture. It is cultural appropriation when you recklessly rip off parts of it for a quick buck – when you steal Native American myths and claim they are Germanic, or when you stick runes on a Navajo medicine wheel or an Aztec calendar and claim that this is a “Nordic wheel of fate” or some other such syncretistic psycho-babble. And that’s precisely what many of these “neopagan” cranks dumping worthless misleading “rune books” on the market are up to.

 
And then just when you think things can’t get any sillier, you have the complete pop-spirituality conmen like Ralph Blum – who are on a whole different level of crazy. For these people, no amount of rampant syncretism and dilution of cultures and practices is off limits. Inventing fanciful rune “spreads” plagiarized from Tarot card layouts? Acceptable! Cooking up a set of totally off-base and fake rune meanings based on random passages quote-mined from the I-Ching? Encouraged! Inventing your own extra “blank rune” and cannibalizing the meanings of Ansuz, Uruz and Perthro in the process? You can be the first! Ripping off Christian prayers and even the Alcoholics Anonymous “serenity prayer” and claiming they are somehow runic or even compatible with rune-casting and a (Heathen) runic spirituality? Hey, why not claim that Odin wrote the Ten Commandments while you’re at it! No lie or cultural travesty is off-limits, right?
Någonstans får det djävlar vara nog med New Age-profeternas förfalskningar, och på deras felaktiga användning av vad som är ett Nordiskt och Europeiskt arv. Så är det, bara..
 

 

 

AVSLÖJANDE: Hur du översätter centrala passager i Eddan, enbart med hjälp av en burk Red Bull… (inlägg från 10 Mars 2017)

 

Forna tiders Norröna, och vår egen tids isländska är och förblir ett underbart språk. Det finns så många bibetydelser, litterära allusioner och kulturella grundbegrepp i det språket som folk helt och hållet missar, även när de med viss rätt utger sig för att vara etymologer och kommer ifrån den akademiska Världen, där de tilldelats eller uppbär en professur med en och annan fin titel, och kanske en ännu finare grundlön – på våra skattebetalares bekostnad, naturligtvis. Eller om inte det, så i alla fall pengar från sagda universitets alltför frikostiga donatorer.

Ta istället det enkla och utmärkta begreppet ”Orkudrykkur” som det heter på Isländska, och som står skrivet på den burk med Red Bull Energidryck som jag håller i handen just nu.

Hedningar dricker inte sådant här, utom i undantagsfall

”Energidryck” som begrepp är egentligen fullständigt missvisande, för energidrycker innehåller ungefär samma mängd socker eller kolhydrater som vanlig läskeblask, och det finns inte alls mer energi i dem, bara för det. Vad de däremot innehåller är ganska stora doser av vanligt koffein – och de är inte alls mer energirikt än en kopp kaffe, som du ändå kan få eller dricka nästan varsomhelst i Världen.

Det finns tydligen svårt Red Bull-beroende amerikaner i vår Värld, som i egenskap av turister besöker Island, och en del av dem har ängsligt frågat på internet om Red Bull eller lokala motsvarigheter alls finns att tillgå på denna ensligt belägna ö i Nordatlanten. Svaret är givetvis ja, eftersom Island inte är något sagoland, fyllt av älvor och troll eller något idiotiskt Game-of-whatever Tolkien-rike, utan helt och hållet beläget i verklighetens värld; och ifall alla någotsånär vuxna människor som läser detta också kunde befinna sig där och inte låter sig själva fördummas så; att de urartar till inbillad ”forn sed eller något annat i den stilen skulle mycket vara vunnet, i alla fall om ni frågar mig.

Orkudrykkur” däremot – säger som ord något helt annat, och förklarar mycket bättre vad det faktiskt handlar om.Orka-dricka” på svenska helt enkelt, eller en dryck som man dricker för att prestera eller orka mer. Så enkelt är det. Det behövs inget djävla halvlatinskt joller eller något engelskt new age-flum om ”energier” (ja, ni vet) för att förklara den saken.

Varje verklig svensk eller Nordbo kan ändå förstå, vad ”orka-dricka” är och innebär.

Språket styr tanken och tanken styr språket – det är just därför det är så viktigt att finna rätt ord – och så är det också inom det här, som kallas Asatro.

”Drekkist i hofi” står det också på min isländska Red Bull burk, som jag alltså håller i handen just nu. Det är burkens varningstext, som på dålig och modern svenska har översatts till ”Konsumeras i måttliga mängder” vilket förstås är en mycket fri och oprecis, slarvigt kommersiell översättning, helt utan poesi eller känsla för sakers innehåll. Den isländska varningstexten är mycket mer kärnfull, för den säger att ”Ekki aeskilegt fyrir börn edha barnshafandi konur” – och så fungerar också Asatron – den är ingenting för barn eller barnrumpor, skulle man kunna säga – och missfoster eller ”gatukorsningar”, exempelvis, kan antagligen inte förstå den alls.

”Drekkist i hofi” betyder alltså att dricka med måtta, enkelt uttryckt – och är alltså en ren varningstext -men frasen betyder också mycket mer än så.

Den texten relaterar direkt till en central passage i Eddan, och en av de inledande stroferna i Hávamál, närmare bestämt. Vad frasen exakt betyder skall jag lära dig och visa dig, ifall du inte förstår den genast, och intiutivt gissar helt rätt – vilket ganska så många svenskar och nordbor fortfarande kan göra – om de har rätt anlag, rätt kulturell förståelse, rätt attityd och rätt förmåga.

Herne the Huntsman :”And now, thou shallst learn to cut down the mightiest tree in these Woods, with the single use of a HERRING !”

King Arthur: ”But that can’t be done – we shall do no such thing…”

Herne: ”Then, w-o-r-d-s shalt be spoken, because thou knoweth not what thy speakest…”

 

Såhär lyder Hávamáls nittonde strof, i Finnur Jonssons klassiska transkribering:

19.

Haldi-t maðr á keri,

drekki þó at hófi mjöð,

mæli þarft eða þegi,

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Observera nu, att det står ”at hofi” här, och inte ”i hofi” vilket är ett modernt uttryck med en modern preposition. ”At” betyder förstås åt, för, till eller i riktning emot. Exakt samma fras ”at hofi” förekommer också i Vopnafjordssagan, där en av de kvinnliga huvudpersonerna berättar om en underlig dröm, som hon nyss haft:

Mik dreymði þat, segir hon, at veksá hér upp rísa at Hofi uxa bleikan, mikinn ok skrautligan

Kort sagt, Hon sa att hon drömde det, att det mitt ute på gårdsplanen växte upp en stor och ståtlig blek oxe – och det är på själva gården Hov eller Hof denna berättelse tilldrar sig. Det finns fortfarande många byar och gårdar som heter just ”Hov” i vårt land också – Hov i Hackås uppe i Jämtland är bara ett exempel – och Hov kan också betyda en konungs hov, till exempel, eller ett Gudahov, alltså en byggnad, där man inomhus ärar Gudarna, eftersom Asatron inte alls är och heller aldrig varit enbart en utomhus religon, eftersom man har vad arkeologerna kallar ”kulthus” bevarade i vårt land ända sedan bronsåldern, och för övrigt många ställen från äldre järnålder också – Rösa Ring vid Upplands Bro är ett annat exempel.

Däremot betyder ”Hof” på isländska aldrig aldrig någonsin ”hästhov” eller något ditåt, även om det är en ny homonym på svenska, eller ett likljudande ord – för på norröna och isländska (som alltså inte är samma sak – hoppas ni hänger med ?) heter hästhov hofr med ett tydligt r på slutet – dessa och andra saker kan man mycket lätt övertyga sig om i Zoegas klassiska lexikon över norröna, även om man nu inte dricker Zoegas kaffe..

 

Madr däremot betyder man, i överförd bemärkelse också flera män eller alltså manskap, eftersom det kan användas som plural. Det finns för övrigt en Madr eller Man-runa också, vilket alla runkunniga eller runska redan vet.

Mjöð betyder förstås mjöd, som alltså ska drickas ”efter hov” eller rättare sagt ” vid behov” på ren svenska, alltså när man verkligen behöver det, men aldrig någonsin annars. Också här infogar Hávamál en varningstext, som är på sin plats – för den texten – i flera föregående strofer, talar om alla slags osunda beroendeförhållanden, och inte enbart om överdrivet mjödrus, vilket de flesta översättare har missat.

 

Glömskans Häger svävar över rusets boning” – Hávamál strof 13

 

Nog om detta – men mæli þarft eða þegi, det vill säga ”tala vad tarvas eller tig!” står det också i Hávamáls 19 strof, och nog är det goda råd för en man, liksom en kvinna. Att ” Haldi-t maðr á keri,”

Det vill säga ”hålla män (pluralis) vid karet” (mjödkaret med andra ord, tänk på kung Fjolner som drunknade i ett mjödkar måste också läsas i sitt sammanhang, och här måste man begripa för vem eller till vem Hávamáls text är avsedd, man måste förstå textens sociala kontext, om man så vill.

I Hávamál är det ändå Oden själv som talar, det vet vi allihop. Han talar inte till fattiga vägfarande eller menlösa tiggare, som den svenske poeten Nils Ferlin skriver, utan till krigare, ledare och hövdingar. Det är just dem och inga andra, som skall hålla sina män vid mjödkaret, och endast med detta i åtanke, blir den fortsatta texten begriplig.

” drekki þó at hófi mjöð” – Drick du vid hovet ditt mjöd – det är jarlen eller Kungen, som ensam ska dricka vid Gudahovet tillsammans med Oden och Asarna, inga andra. Manskapet dricker och festar för sig själva, men chefen deltar inte i deras glada fest, han håller sig avskild, nykter och betraktar det hela på avstånd, just därför att det är han som får bära det fulla ansvaret ifall det händer något, och det är just han som ska vara deras chef.

ókynnis þess

vár þik engi maðr,

at þú gangir snemma at sofa.

Okynnig emot dig blir ingen man, om du tidigt går att sova,” ifall vi översätter det ordagrant, men ogrammatiskt. Observera att det står okynnis thess, det vill säga det är någon annan som är okynnig, om han tadlar egen chef för att denne går och lägger sig tidigt, det är alltså inte chefen som visar prov på okynne, därför att han har särskilda behov eller vanor, som han behöver för att alls kunna fungera i sin roll.

Tänk er situationen ombord på ett stort långskepp i en tillfällig naturhamn. Chefen ombord deltar inte i manskapets drickande av öl, mjöd eller mölska – som är en blandning av billigt öl och det betydligt dyrare mjödet – borta på fördäck. Han vet, att ”vädret kan ändras mycket på en vecka,än mer på en månad” vilket också står i Hávamál, och skall han kunna ha ett segelklart skepp nästa dag, så måste manskapet få ”festa av sig” medan de är i hamn, men det behöver inte chefen. Hans uppgift är att få igång dem, få upp dem på däck när det behövs, och utbilda dem så att det blir helt klara för strid – i alla lägen och i alla situationer. Därför inlåter han sig inte på onödigt småprat, utan talar vad som tarvas, men inte mer än så.

Har du inte upplevt de här situationerna – eller något som liknar dem –  så kan du aldrig förstå till vem och för vem Hávamál är skriven, och vad det är för slags kunnande, som lärs ut just här. Du måste ha seglat ”för om masten” eller ha älskat en vacker, men ack så komplicerad kvinna för att ens förstå det. En kvinna som likt ett stort och fint skepp ofta behöver ”riggas om” eller till och med spacklas, och som när som helst och vid minsta oförsiktiga vändning kan dra med sig en man i djupet. ”Du skall ha svärdet till att slåss med, skölden framför dig, skeppet till att segla och kvinnan till att kyssa” – det står också i Hávamál, och det är inte utan en viss poesi – av en enkel, rättfram och naturlig sort, som inkrökta akademiker aldrig någonsin i helvete kan förstå, därför att de aldrig har seglat ett sådant skepp och aldrig har kysst just en sådan kvinna.

Läs inte onödigt skräp – köp inte den här boken !

Låt oss nu se efter, hur ett antal kända översättare har närmat sig den här

Eddastrofen, och hur lite de förstått av dess verkliga innebörd. Lasse Lönnroth vill jag inte ens ta upp i sammanhanget, för som jag förklarat anser jag hans Eddatolkningar för helt undermånliga – jag har inte ens brytt mig om att se efter hur han tolkar just Hávamál 19, och jag kommer inte bry mig om just honom i framtiden heller.

Erik Brate tyckte år 1909 att det skulle stå såhär:

 

  1. Håll ej på hornet, drick dock hovsamt själv, tala, vad som höves, eller tig! För det okynnet ingen dig tadlar, att du tidigt sängen söker.

Det här är fel, för det står inte ett enda ord om någon ”säng” i originalet. Det står bara ”att sova” för här är det inte tal om den sortens personer, som lever till lands och alls sover i några ”sängar” – för en bonde låter mest Hávamál-citat som ”vädret kan växla mycket på en vecka, än mer på en månad” som något oerhört prosaiskt, eller ett färglöst och mycket allmänt konstaterande, men för sjöfarande män, som ska vara ute i hårt väder, är detta en helt annan sak. De inser verkligen, vad som finns bakom det uttalandet. Hur tror du ens att en storm i September eller på hösten – som också nämns i Hávamál – ens mainfesterar sig ?

Hur gick ”Estonia” under ?

Hur sjönk den polska lastfärjan ”Jan Hewelius” ??

Ordet ”hovsamt” är onödigt blygsamt, och har numera helt annorlunda konnotationer, men redan vid 1800-talets första hälft tycke Afzelius att det skulle låta såhär:

Fatta bägarn, men drick till hof; tala hvad höfs, eller tig: För osed ingen dig viter, om tidigt du går att sofva.

Något ”vite” eller böter finns heller inte i originaltexten, men hövs som i behövs, och inte ett artigt höves, kommer sanningen betydligt närmare. Osed för okynne är heller inte exakt – osed och okynne är inte alls samma sak, därför att ordet okynne från början kommer av okunnighet, och därför att okynne då som nu betydde något skämtsamt, glatt (uttrycket ”okynnes fä” och ”okynnes hund” finns också i de gamla landskapslagarna) men osed är något som görs av ren illvilja, vilket det inte alls är fråga om här.

Dessutom står det inte alls något om ”bägare” i originalet – det är bara missledande trams, och det står inte ”fatta” utan just något som man verkligen får hålla i, som i hållas, uppehålla sig, finnas till på en bestämd plats och inget annat, och det ska vara vid ett kar dessutom, och ett stort kar, gemensamt och för alla är inte någon ”bägare” eller futtig liten kaffekopp, det här är mycket mer än så.

Engelskspråkiga översättare översätter precis lika djävla illa, och helt utan respekt för originalet även de:

Benjamin Thorpe i England tyckte under tidigt 1900-tal att det skulle heta:

  1. Let a man hold the cup, yet of the mead drink moderately, speak sensibly or be silent. As of a fault no man will admonish thee, if thou goest betimes to sleep.

Det här är fortfarande helt fel. Återigen, det handlar inte alls om någon kopp, utan ett helt kar, för många personer – en het källa heter på norröna ”Kerlaug”, alltså som ett kar där man tvättar sig eller lögar sig om lördagarna eller lögardagarna, det är därför det heter så, ifall ni inte tror på de nya teorierna om några Lodursdagar.

Dessutom står det inte ”yet” eller fastän, vilket är en helt felaktig konstruktion, eftersom den inte finns med i originalet, och ”moderately” låter som en trist instruktion för hotellgäster. Tarv, eller vad som tarvas är inte alls samma sak som ”sensibly” eller förnuftigt, för i snabba lägen är det bäst att chefen a-g-e-r-a-r – förnuft i sig har inget med ledarskap att göra, tror man det så tror man fel.

Thorpes försök att använda ”admonish” är också ovanligt tungrott, helt utan rätt anda, och ”thou goest” är hämtat från den kristna bibelns värld, eller någotslags Shakespeare-text, helt utan fart, fläkt och färg – tänk bara på ”Orkudrykkur” – det ordet är inte bara avsett att framsägas, det ska skrikas eller vrålas, man måste ta i – ända ifrån fötterna – ”ORKUDRYKKUR !” som när man lyfter loss ett ankare från en havsbotten…

Förutom WH Auden – vars 1940-tals översättning visserligen var poetisk, men mycket fri och oprecis, så anser vissa (speciellt i amerikansk asatro) att Samuel Bellows översättning från 1923 är den bästa, som har gjorts. Det anser inte jag, men Bellows översatte såhär:

(19) Shun not the mead,             but drink in measure; Speak to the point or be still; For rudeness none             shall rightly blame thee If soon thy bed thou seekest.

“In measure” sager fortfarande inte vad det är fråga om, som vi snart skall se, även om det kommer rätt nära. Det är inte helt ”to the point” utan bara nästan, men längre når Bellows aldrig, för han är ingen äkta Nordbo, och förstår heller inte nordiskt kynne eller nordisk kultur. ”Rudeness” och okynne är två vitt skilda begrepp – okynne är något som görs med glimten i ögat och närmast på skoj, ungefär som ”skaemtun” eller ursprunget till vårt moderna ord ”skämmas” – ett skämt kan vara något man också närapå skäms över, ungefär som en ung kvinna, som tycker om och njuter av att bli lite ”uppsmiskad” på skoj bara, men nog knappast kan tänkas gå längre än just så.. ”Rudeness” däremot är en ren satans förolämpning eller en allvarlig kränkning, något som definitivt går över gränsen, ungefär som Loke – jag är övertygad om att åtminstone mina kvinnliga läsare inser just den här skillnaden.

Om blame, synd, skam, skuld och straff står heller inte ett enda dugg i Eddans originaltext, för begrepp som dessa är egentligen helt främmande för oss hedningar. Det är bara det att samhället pådyvlar oss dessa saker, ungefär som fårskallen Bellows också envisas med att skriva ”säng” – det står inget om sängar i originalet, det står sova – och det kan man göra utan dessa i och för sig praktiska sovrumsmöbler. ”Be still” som han också talar om, finns där inte heller.

 

Mitt eget förslag till översättning slutligen, som är just ett förslag och inget annat, lyder såhär:

 

”Håll dina män vid karet

Men drick du vid Hovet

själv ditt mjöd.

Tala vad tarvas, eller tig !

Okynnig blir dig ingen man

Om du går tidigt att sova”

 

Tolkningen är här fortfarande öppen för alla betydelser av Hov-Gudahov-Kungens Hov eller ”vid hov av, dvs vid behov” som jag redan varit inne på. Så kan man översätta, för då är man trogen emot originaltexten, fuskar inte med orden och är samtidigt någorlunda betydelsemässigt exakt, utan att råka på avvägar.

Det är i Gudahovet, inför Kungen eller den högste befälhavaren, som den sanne hövdingen dricker sitt mjöd, som är gudamjödet, det som ger poesins ingivelse, ifall vi nu ska tala vad som tarvas, och säga vad som behövs, och det är icke av okynne, som detta nu framförs eller sägs.

Svenska språket lär ha ett enda ord, ett underbart ord och mycket starkt, som alla andra språk helt saknar.

Det är ordet ”lagom” och i det har många män sett svenskhetens kärna och rätta väsen. Inget annat språk – förutom några andra i den nordiska språkfamiljen har en exakt motsvarighet. Tyskarna försöker med ”ziemlich” eller ”tämligen” vilket också kan tydas eller förstås som någorlunda, med sans och måtta, eller utan övermått, och engelskans har ”seemly” vilket kommer från samma germanska ursprung, men sällan används nuförtiden. Engelskans raka motsats är ”unseemly” vilket betyder illavarslande eller olycksbådande, men ”seemly” är också vad som verkar någorlunda bra, passande eller utmärkt.

Inget av dessa ord uttrycker exakt det svenska ordet lagom, som är och förblir ett vikingatida ord, och som helt och hållet kommer från Asatrons egen värld.

Att ”dricka lag om” eller dricka laget runt enligt landets egna lagar är en Nordisk sed, som innebär att man låter ett stort dryckeshorn eller kanske ett helt mjödkar vandra runt i en cirkel. Där sitter trötta, hålögda och genomfrusna män, som kanske kämpat av alla sina krafter, och som gett sitt yttersta för vad de faktiskt tror på. Där sitter kvinnor och barn, där sitter unga som gamla. Där sitter du och jag, käre läsare – där sitter våra förfäder och förmödrar, ja där sitter hela vårt folk, och i detta finns ingen nedlåtenhet, i detta finns ingen rasism, i detta finns inget ”unseemly” för alla sitter vi där som likar, och ingen kan någonsin hålla sig för mer än någon annan, om inte därför att han fått till uppgift att dricka först, och därför sitter främst, och det är det första vi minns – ”Tha er fraemst um man” som det står i Voluspa – ett helt annat Eddakväde.

Ingen dricker nu mer av mjödet än någon annan, för det som finns i hornet ska räcka åt alla, det är en knapphetens resurs som delas, något som det inte finns nog eller övernog av. ”Med lag ska land byggas” heter det. Lag är både arbetslaget, lagen som styr landet och människorna, statens lagar och folket, ja till och med i ord som fotbollslag och ättikslag ser vi samma lagar och principer, detta eviga ”lagom” som till sist omfattar också själva naturen, vädret, årstiderna, makterna och allting.

Detta kan inga utlänningar någonsin begripa om de inte får lära sig det av oss, och engelsmän och amerikaner förstår det heller aldrig, lika lite som sydeuropéerna – om de inte – återigen – får lära sig det av oss, och förstå vad ordet verkligen betyder, och eftersinnande lär sig det.

 

Själv skrev jag exempelvis den här texten inom loppet av två timmar, inte mer. Det var all tid jag hade på mig, men mer behövdes inte, eftersom jag kan Eddans ord nästan utantill vid det här laget, och bär med mig dem i sinnet, varje vaken timme, varje dag. Allt som behövdes var en burk Red Bull, och en liten, liten varningstext på Isländska. Resten kunde jag skapa helt själv, bara genom att tänka efter – och det är jag fullständigt övertygad om att du som läser det här också kan göra, bara du har rätt attityd, rätt anlag, rätt kulturell förståelse och rätt förmåga.

 

Tror du fortfarande på översittare och inte översättare som den här professor Lönnroth i Göteborg däremot, eller de som säger sig utöva något som de lögnaktigt kallar ”forn sed” eftersom de insisterar på att detta kan förändras av vem som helst, närsomhelst, hursomhelst och att det helt saknar både riktning och Nordiskt innehåll, så tror jag däremot, att tyvärr inte kommer att lära dig något av detta alls, eftersom du inte har den rätta attityden, men det är förstås en annan historia.

 

Vet du egentligen hur Red Bull skapades ?

 

Var kommer denna ”Orkudrykkur” ifrån ?

 

Red Bull kommer inte alls från Island, utan från Österrike. Företaget med samma namn – Red Bull GmbH i Fuschl am See  kallade ursprungligen sin produkt för ”Blau Sau” eller ”Blå Suggan” på tyska, vilket var ett mycket suggestivt namn, som dessutom är tysk slang, eller ett modernt idiomatiskt uttryck, för att nu vara språkligt exakt. ”Blau sau” betyder att göra något extremt snabbt, i ultrahög fart och implicerar också hårt arbete under avsevärd tidspress, eller till och med stress. Sånt är jag själv van vid – jag vet inte hur det är med dig, men om du inte har vant dig vid det, så borde du verkligen träna både din kropp och ditt sinne – annars är du ingen bra medborgare, och därmed ganska så ”unseemly” ifall du frågar mig.

Välkommen till Eddan och verkligheten !

”Blau Sau” var en dryck, med härligt klarblå och himmelsfärgad färg. Eftersom de höga herrarna i Fuschl am See ville sälja sin produkt också i muslimska länder, bytte de ut både namnet och färgen på den, och numera är den som bekant urinfärgad, och ser ut som uttömningarna från en medelhavsbo som druckit för lite av både mjöd eller vatten, utom i specialvarianterna – företaget håller ju sig också med ett sådant.

Sådana anpassningar eller eftergifter gör emellertid inte jag, aldrig i Hels vite och aldrig någonsin, och det får du nog också vänja dig vid. Kanhända är det inte tillräcklig lagom för vissa, inte på långa vägar nära lagom, men här görs som sagt inga översättningar av just det begreppet, eftersom det inte går att översätta till något annat språk. Det är viktigt att inte slarva med orden som sagt, inte ljuga, inte välja fel begrepp, eller tänka fel.

 

”Tala vad tarvas, eller tig !”

 

 

EDDANS BESUDLARE (inlägg från 6 Mars 2017)

 

För tre dagar sedan fördes det in en artikel i Dagens Nyheter om Neil Gaimans Edda-förenkling och Lönnroths förvanskning av Eddan på nysvenska, signerad Jonas Thente eller möjligen Tönte. Den borde aldrig publicerats, med tanke på sitt felaktiga sakinnehåll. När jag först läste artikeln, upptäckte jag vad jag trodde var ett tryckfel. Det står att Lars Lönnroth, E-mer-I-thursen från Goteborg ni vet, är ”en av Världens främsta Eddaforskare”. Vad som menas, måste nog vara sämsta…

Lönnroths Edda försämrar, trivialiserar, förflackar och rensar bort betydelsebärande delar ur Hedendomen, som till exempel en hel del centrala begrepp. Ett exempel på det är en strof ur Lokasenna eller Oegrisdrikkja (som kvädet egentligen heter) som man citerar i DN:s artikel.

Såhär lyder till exempel 57:e strofen ur Lokasenna i original:

57.”Þegi þú, rög vættr,þér skal minn þrúðhamarr,Mjöllnir, mál fyrnema;herðaklettdrep ek þér halsi af,ok verðr þá þínu fjörvi of farit.”

I Lönnröths undermånliga och värdelösa ”översättning” blir det såhär:

Håll tyst, din fega bög,
din fräcka mun ska snart
mosas med hammaren Mjölner.
Din huvudknopp
knäcker jag vid halsen,
så blir det slut med dig

Detta är fel översatt, därför att ”Ragr” eller Aergi” är ett kulturellt och religiöst begrepp, som betyder, förvändhet, att vara ond eller i besittning av onda egenskaper, och visst inte bara manlig homosexualitet, som Lönnroth förenklar och trivialiserar ned det hela till. Se här bara !

Ordet finns redan på Björketorpsstenen, Salebystenen och flera andra runstenar. Lönnroth är själv Kristen, och inte objektiv som översättare, eller ska vi saga översittare, som han faktiskt är.. Han förstår helt enkelt inte ”pointen” med begreppet rögr eller ragr (vilket är samma ord som englskans rage, oresonlig vrede) utan missar den helt. Och en ”Thrudhammari” är en styrkehammare, inte bara en Hammare, vilken som helst.

Han tar helt bort ordet vaettr, alltså ordagrannt vätte eller varelse. Ordet fräck finns inte i originaltexten överhuvudtaget, utan ”ska ditt mål förnimma” är en mycket närmare översättning. Formuleringen ”fjörvi of farit” finns på flera ställen i Eddan, och betyder inte alls ”göra slut på” mer än i mycket vid bemärkelse. Så här kan man gå igenom Lasse Litens Lönnrothande på punkt efter punkt.

Avsikten marks tydligt. Det gäller att förkorta, göra ned, trivialisera och förenkla. Man staller sig själv som översittare i ett slags von-oben attityd emot den svenska allmänheten och alla Eddans läsare, och tror att de ”inte kan begripa svåra ord” och varje forsök att verkligen lära ut vad som står i Eddan stämplas ofrånkomligen som ”archaism” , ”gammalsvenska” osv osv.

Lägg inte pengar på sånt här ! Läs själva Eddan i original, eller köp en riktig översättning istället, en sån som inte stryker ord på måfå, förenklar eller drar ned..

DN och Jonas Thente borde verkligen inte låna sig till sådant här. Det borde ingen annan vettig människa heller, om ni vill höra min åsikt. Vad Lönnroth åstadkommit, är visst ingen ”uppfräschning” av Havamal eller Völuspa. Det är ett kristet tillintetgörande, ett trivialiserande utan grund eller innehåll, och det är också det sm är hans avsikt. Christian Belittlement, eller Kristet förminskande helt enkelt – omyndigförklarandet och idiotiserandet av en hel kulturkrets, förstörelsen av vårt Nordiska arv… allt det kristendomen inte lyckats med på tusen år, men som dess apostlar nu vill slutföra…

Henrik Andersson skriver på bloggen ”Ideell Kulturkamp” såhär:

Med alla gudamakter samt namn de har bredvid sina vanliga namn uppkom en mycket komplicerad tro. Dessvärre blev den så komplicerad att det för många enkla människor var mer lättfattligt med den nya religionen som bara förkunnade tron på en gud samt att det bara räckte med att en död man var en frälsare som kunde ge evigt liv. Man behövde inte tänka eller fundera, än mindre ta sig tid och möda att förstå poesi, det räckte ju med att bara tro. Asatron var knappast en primitiv religion med okunniga men råa vikingar som offrade djur och gapade och vrålade. Asatron var en mycket komplicerad religion för och av människor med hög intelligens och levnadsvisdom. Ingenting som senare gjorts när det gäller poesi och diktning har överträffats på över tusen år. Kristendomen började först ifrågasättas när bibeln överstates till folkspråken och folk insåg att det finns väldigt mycket ologiska luckor.

Det är en sund motbild emot allt detta Rothande i Lönn. Att återge gamla sånger och kväden som de är, utan att fövanska och förfula. En Edda som behandlar sina läsare som vuxna människor, med bibehållen värdighet och stringens..

Det ligger något i det… ”Ekki Höggva!” var Snorre Sturlassons sista ord här i Världen..

 

”Eddans Besudlare” del 2… Om ”ordval” och annat.. (inlägg från 8 Mars 2017)

Nu har jag inte räknat efter exakt, men i Professor Emeritus (eller är det ”E-mer-i-thurs” ?) Lars Lönnroths diskutabla nya Eddaöversättning, anmäld av Jonas Thente i Dagens Nyheter 4 Mars 2017, förekommer ordet ”Bög” ungefär 40 gånger.

Jonas Thente tycker att detta känns som en ”uppfräschning” skriver han, men det här känns faktiskt inte vidare ”fräscht”. Oden skälls för Bög, Loke skälls för ”bög”, Tor översätts som ”pojkvasker” i den Lönnrothska versionen av Harbardslojd – samtliga översättare jag någonsin känt till översätter helt annorlunda (originalet har ”Mannar All herliga Mannast” – vad kan väl det betyda så säg ? – ordet ”bög” är knappast det rätta i sammanhanget) och vi får läsa Bög, Bög och Bögelibög gång efter annan, exempelvis i ”Lokasenna” där Lönnroths användning av ordet blir närmast tröttsam och enerverande högfrekvent.

Loke: Ha ha hi hi fniss fniss – Nu så har jag kallat Allfader Oden för ”Bög” 40 gånger i rad.. Är jag inte rolig, så säg ?

Idun: Nej, det är du inte. Idag är det internationella kvinnodagen, och dessutom säger du väl så till ALLA gudinnor… Jag har saker att göra, äpplen att plocka, så farväl…för ALLTID !

Denne ”Lasse Liten” dold bakom en mask av en sextio års karl, till råga på stadgad akademiker, tycker tydligen att det är roligt, ja orimligt lustifierande och på alla sätt högeligen komiskt, att springa omkring och kalla människor eller Gudar för just bögar.

Själv har jag väldigt svårt att förstå vad det är som är så ”komiskt” eller ”roligt” eller ”nyskapande” med sådant här – det känns närmast mossigt, ja ganska urmodigt och fånigt faktiskt – man kan nog inte ens kalla det för ”forn sed”, allra helst som detta är fel i sak och dåligt översatt.

De isländska originalen – som finns tillgängliga på Internet numera och kan kontrolleras av alla och envar – se till exempel professor Finnur Jónssons utmärkta transkribering av Codex Regius och andra handskrifter innehåller orden Ragr (Rögr) respektive Ergi, ord som är närbesläktade med nutidsengelskans ”rage” och ”arghet” (ja, det heter också ”arg” på nutida tyska om en osedvanligt destruktiv och ond person) och det är givetvis så de ska översättas, och inte på något annat sätt. Visserligen k-a-n de också ha bibetydelser, i högst överförd bemärkelse, men i alla textställen jag känner till, är det knappast denna osedvanligt låga och grova tolkning som är huvudsaken, för i så fall missar man faktiskt mycket annat av Eddans betydelse.

Frågan om gudarnas eventuella sexualitet spelar för det mesta knappast någon roll i Eddatexterna alls, och då kan man också undra varför Lönnroth hela tiden måste anspela på sådant, eller hela tiden måste begränsa originaltextens ”rögr” (som i ”Rögr Vettr” – Onda varelse eller Onda kreatur, med andra ord – som Tor säger om Loke i Lokasenna) till att gälla just stjärtsex och bögeri – det verkar lite som om Lönnroth fått detta ”på hjärnan” – och då kan man också fråga sig varför…

Björketorpsstenen från svenskt 500-tal innehåller till exempel en förbannelseformel om att ”den som bryter detta kummel skall ständigt plågas av arghet” eller med andra ord svårartad ondska, ett elakartat tillstånd om man så vill, och på Salebystenen finns också formuleringen ”argi konu” eller ”argsint kona/kvinna” varför ”arg” eller ”arghet” inte slentrianmässigt och helt oöverlagt kan översättas med passiv manlig homosexualitet.

Det kan inte hjälpas.

Hela denna förmenta ”mustighet” eller ”folklighet” som den kristne Lönnroth ska servera, blir till sist bara en mycket illasmakande och fördomsfull blandning – en enda soppa av torftigt språk och ständigt upprepade skällsord och tillmälen. Det handlar om en översittare, inte en översättare. En som vill dra ned, förfula och förflacka. En person, som endast förstår det snuskiga, det grovkorniga och det fula i Eddan – och som gärna ser till att just dessa bitar ”lyfts fram” och får ökat utrymme, liksom bara för att visa hur primitiva och äckliga våra förfäder var – allt enligt samma kristna historieförfalskning – som förstås är tillkommen med full vilja och avsikt, därför att alla andra tolkningar rutinmässigt utesluts.

Att ”ragr” och ”aergi” kan betyda något helt annat, har Lönnroth själv fått reda på – jag har faktiskt upplyst honom om det själv, medan han skrev sin Eddaversion, och bett honom att avstå från fördomsfulla och missvisande uttalanden om homosexuella, som inte finns i Eddans originaltext. Men professor Lönnroth har inte velat lyssna. istället har han sagt och skrivit, att ”mannar allherliga mannast” om Tor m-å-s-t-e översättas på just hans vis, dvs inga andra tolkningar eller tydningar är tillåtna, eller ens tänkbara.

Diskussion är förbjudet, samtal är förbjudet, ifrågasättande av Lönnroths egen auktoritet är förbjudet.

Den som ens vågar ifrågasätta, utnämns genast av Lönnroth själv till ”nynazist” eller något ännu värre. Jag har svart på vitt ifråga om detta från hans egen ”Eddablogg” där jag själv skrivit kommentarer, och även Henrik Andersson – som jag ju känner – har hört professor Lönnroth Ex Cathedra och inför en föredragspublik på över 40 personer i Gamla Uppsala, anno 2015 anklaga just mig för sådant, dock helt utan att kunna anföra minsta bevis för de grova beskyllningarna, när sagde Henrik Andersson ställde honom till svars med en direkt fråga från auditoriet.

De flesta gamla män, som uppnått ”Professor Emeritus” graden, torde ha mera snille och smak än så. Att se vad som ska gälla för seriösa akademiker hoppa och stampa på vanliga amatörer, bara för att amatörerna också möjligen kan komma med ett tankekorn eller två, talar knappast till nyss nämnde herr Professor Lönnroths fördel.

Möjligen kunde jag ha översett med det hela ifall herr professorn vore 90 år, eller kanske i långt framskridnare ålder, eller ifall han själv råkar vara ”arg” eller ”ragr” som det heter, under inflytande av starka drycker, eller annars ifrån sina sinnen.

Jag kan bara sucka över alltsammans, och en smula medlidsamt försöka återgå till själva sakfrågan – varför har professor Lönnroth i Göteborg all denna homofobi, och varför är alla som ifrågasätter just honom genast ”nazister” ? Verkar det ens vara ett sakligt sätt att debattera på, från en akademiker i 60-års åldern ??

Att tänka sig, att det faktiskt kan stå något annat om Tor, exempelvis ”den allra härligaste och bästa bland män” ( ”Mannar allherliga mannast” behöver inte alls tolkas åt det sexuella hållet, och som mest nog är menat som en berömmande formulering om Tor i allmänhet, särskilt med avseende på sammanhanget i Harbadsljod) verkar vara tabu för Lönnroth. Enligt honom m-å-s-t-e det bara röra sig om bögar, stjärtsex, homofili och snusk.

Normala akademiker uttrycker sig inte så, knappt normala språkmän eller översättare heller. De flesta översättare och liknande jag någonsin känt till uttrycker sig vanligen en smula ödmjukare, en smula ärligare och respekterar de original de faktiskt ska tolka och just översätta.

Man kunde till exempel säga att ”det här är en tolkning, bland flera möjligheter som erbjuder sig” – de flesta forskare brukar åtminstone ibland använda sådana fraser – och även diskutera användningen av ”ergi” i förbannelseformler ur mer religionshistorisk synpunkt – men icke ! I DN:s, Thentes och Lönnrothandets värld verkar allt sådant vara bannlyst. Sakfrågorna lyser med sin frånvaro, den sakliga kritiken likaså… Ingen språkhistorisk analys. Ingen jämförelse med historiska källor, enkla att verifiera och allmänt tillgängliga, som exempelvis runstenstexter och andra språkminnen.

Undrar just varför. ÄR inte just detta ”Christian Belittlement” eller ett avsiktligt förminskande och förvrängande av Eddan, som jag tidigare skrivit om ?

Och om det i-n-t-e är så, och även denna tolkning från min sida är oriktig – vad skulle det då kunna vara ?

Var kommer Professor Lönnroths homofobi ifrån ? Jag tänker så det knakar, men hittar inget svar…

Ett rent sammanträffande kanske –  men när samma sammanträffande upprepas sådär ett fyrtiotal gånger, och ordet ”bög” ständigt upprepas om och om igen, ja nästan till leda – kan det då bero på ”slump” ??

Vad är meningen med alltsammans ? Man läser Lönnroths Edda, och man blir bestört.

 

ÄNNU EN FELAKTIG ÖVERSÄTTNING… (inlägg från 12 Mars 2017)

 

Ibland, märker jag, går mina budskap fram och omsätts i praktisk handling på de mest skiftande platser, inte bara för mina kära läsare i Vitryssland och längre österut – ja – ni skulle bara veta. Men, ifrån Asatroende i Spanien kommer detta lilla klipp, apropos det här med helt felaktiga översättningar…

 

De tre NORNORNA – FEL Översatta rakt igenom !

Urd betyder inte alls öde, utom i mycket överförd bemärkelse, utan ”ord”, alltså historia.

Verdandi betyder Vardande, alltså framtid, blivande – alltså så som det skall varda, inte som det är. Hon är den yngsta av tre systrar och representerar framtid och inte nutid.

Skuld, slutligen, betyder inte alls framtid, och har aldrig någonsin betytt det heter, utan just ”debt” eller skuld i moraliskt eller till och med ekonomiskt hänseende. Nu skriver visserligen självaste Sturlasson I sin prosaiska Edda att det skulle vara tvärtom med de två sista Nornorna, men ibland slumrade även han, Kristen som han var.

Det finns så mycket skit, så mycket skräp man kan hitta därute, vet ni. ”Forn Sed” och andra garanterade falsarier. ”Huginns (stavat med två n – varför det ?) Heathen Hof” och andra grupper, som rakt av ägnar sig åt det som kallas ”cultural misappropriation” och alltså hävdar att ”Asatro” skulle vara att göra precis som man själv vill – det är det inte, det har det aldrig varit, och det kommer det aldrig i Hels vite att vara heller, för att nu se det ur Nornornas perspektiv… Jag ska inte ge er några länkar, den här gången, men betänk nedanstående:

 

From ”Svensk Etymologisk ordbok” 1922

  1. fsax. wurth, fhty. wurt, ags. wyrd, isl. urðr (i betyd, ’död’, se F. Jönsson Lex. poet.) = Urðr, en av nornorna (se norna)

From A Concise Dictionary of Old Icelandic, Geir T Zoega:

skuld (pl. -ir), f. (1) debt; gjalda s., to pay a debt; kaupa í s., to buy on trust; ganga í s. fyrir e-n, to be bail for another; ganga í s. við e-n, to become one’s debtor; (2) tax, due (ek vissi, at þer áttuð at réttu s. ok skatt af at taka).

From the english Wikipedia:

Verðandi is literally the present participle of the Old Norse verb ”verða”, ”to become”, and is commonly translated as ”in the making”. it is related to the Dutch word worden and the German word werden, both meaning ”to become”

Slutligen – för herrarna i Vitryssland och USA, de där ni vet, som stavar Huginn med två n och som säger sig vara Asatroende: Har ni läst den fina kvällstidningsnyheten om matthandlaren, som ringde på hos polisens bedrägeri-expert och försökte sälja falska mattor

Mattorna var  visst inte alls äkta, och så finns det bokhandlar som säljer Lars Lönnroths ”Edda” också – som sagt. Det gäller att inte ”köpa” vad som helst här i Världen, utan att tänka efter… 🙂

 

Hávamál, 51:a strofen (inlägg från 29 Maj 2017)

 

Ständigt aktuella är dessa ord, som ibland översätts såhär på engelska:

Såhär lyder de i original:

51.Eldi heitari brennr með illum vinum /friðr fimm daga,/en þá sloknar,/er inn sétti kemr,/ok versnar allr vinskapr.

Erik Brate, i sin klassiska översättning från 1913, fick dem att lyda som såhär:

51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.

Den översättningen är inte exakt, och felaktig, eftersom ill inte alls betyder osäker, utan dålig, illvillig, och fridhr betyder också frid, inte bara ”fred” i största allmänhet. Lasse Liten ifrån Göteborg eller Lönnroth och hans felaktiga översättning kan vi också glömma, för man ska inte rota i lönn.

Jag översätter därför strofen såhär, till begriplig och skön nusvenska:

51. Frid brinner hetare än eld /hos falska vänner i fem dagar / men den slocknar / när den sjätte kommer / och då vissnar all vänskap.

 

 

 

”Den 25:e Runan” – runtecknet som ALDRIG fanns… (inlägg från 22 Oktober 2017)

Ibland studsar jag nästan till inför vissa människors okunnighet. Allt sedan 1980-talet, har det funnits människor inom New Age eller ”fornsederi” som tror att de kan ”spå i runor” eller förutsäga framtiden genom att dra enstaka runtecken ur en påse, lite hipp som happ; oftast helt utan något inbördes system eller logik alls att åberopa sig på, och förmodligen är det lika ”sant” eller ”osant” som att spå i kaffesump, studera molnens gång på himlen, tro på astrologi eller något annat liknande system i och för sig.

Problemet är bara, att de människor som åberopar sig på sådant, och som påstår att just deras knasiga teorier skulle vara rätt, inte anknyter till någon levande tradition överhuvudtaget. Det finns en enda källa som nämner vad vi skulle kunna kalla ”Runomantik” eller att spå i runor, och det är ingen mindre än Cornelius Tacitus, den gamle underrättelseofficeren från Tiberius tid på kejsartronen, som i 10:e kapitlet av sin ”Germania” nämner att Germanerna ”tog kvistar av något fruktbärande träd” som var försedda med ”vissa tecken” (han skriver inte ens, att det verkligen rörde sig om runor) och att man kastade kvistarna med dessa ”vissa tecken” på måfå på en vit duk, och sedan tog tydor av hur de föll. Men av Tacitus beskrivning framgår också, att det helt säkert inte var fråga om att skriva eller rista runor en och en, och att man inte heller tydde dessa en åt gången, utan att det fanns ett annat och mycket mer invecklat system bakom det hela.

Vad Tacitus en gång beskrev, var inte alls likt den vanliga sällskapsleken ”spå i runor” som vissa håller på med…

Det har också funnits runverser eller ”runpoem” som beskriver runtecknen ett och ett, men dessa verser var nog snarare fråga om ett slags forntida ”ABC-bok” (de har också kallats ”Abecedarium normannum” i medeltida manuskript till exempel) vilket man använde för att lära barn och andra okunniga de enskilda runtecknens betydelse, och deras numerologiska förhållande till varandra, eftersom de flesta runalfabeten (bland annat de vanliga äldre och yngre nordiska runraderna) är grundat på fasta aettir eller grupper av åtta, och det faktum att runorna alltid räknas upp i sin fasta, alldeles bestämda ordning. Att man använde dem för att spå med, ungefär som man nuförtiden spår i kort, finns det inte det ringaste hållbara bevis för.

Inte heller finns det några som helst bevis för att det skulle ha funnits någon ”25:e runa” som skulle ha varit ”tom” och då symboliserat ”intigheten” eller något sådant – även om en del svårt ”nyandliga” personer gärna vill tro det…

På 1980-talet, närmare bestämt 1982, fanns det en mycket underlig judisk herre i USA vid namn Ralph Blum, till yrket bokförläggare inom New Age, som trodde att ”runstenar” såg ut om bilden ovan visar, dvs att ”rune stones” skulle varit någotslags fyrkantiga brickor i kalksten, med små målade bilder på. Han hade tidigare – utan större kommersiell framgång – ägnat sig åt att försöka sälja ”geniune american Hopi indian calendar stones” i plast, bland annat, och nu saluförde han också en plast-ask med runor, 25 stycken till antalet, fast det ALDRIG NÅGONSIN funnits någon verklig runrad med just 25 tecken..

”Allting kan man sälja med mördande reklam, kom och köp, kom och köp konserverad gröt !”

Blum hade aldrig någonsin studerat runor förut, var helt obekant med dem och hade annars gjort sig känd för att skriva böcker inom ”UFO-logi”, ”I ching”, ”astrologi”, sk ”självhjälp” och annat sådant… När människor till sist frågade honom om det inte var så att den ”25:e runa” han hade nyuppfunnit för att fylla ut plast-asken med bara var ett rent påhitt, svarade Blum att nej nej, så var det förstås inte alls. Han hade haft en morfar eller något i New England, förstår ni – och en gång när han i 30-års åldern oförhappandes besökte morfaderns hus när denne hunnit avlida, och juden Blum kom där för att hämta ut sitt arv, så hade han på vinden i huset funnit en mystisk trä-låda i bästa Harry Potter-stil, och ta-daa ! – förstår ni – då hade Blum – och det e alldeles säkert asså liksom vet ni va – hittat en låda med 25 stycken fack, från början av 1900-talet med små små runpjäser i, asså liksom – och det ”bevisade” förstås att det funnits ett jätte-jätte-jätte hemligt esoteriskt sällskap som morfadern varit med i, och ”en dold tradition tillbaka till bronsåldern” – allt enligt samme Herr Blum, ensam arvtagare till denna mystiska Harry Potter-skatt, som heller aldrig återfunnits i verkligheten, eller ens undersökts av forskare. Att det i och för sig fanns esoteriska sällskap i USA och annorstädes också i början av 1900-talet, är i och för sig sant, men herr Blums mystiska ”upptäckt” av en 25-e runa – som ingen annan tror på eller hittat ett vettigt användningsområde för – är bara en skröna.

Hans böcker säljer i och för sig mycket bra, och på att blanda ihop runor med I Ching, Tarot och lite av varje har Ralph Blum gjort sig en förmögenhet, liksom flera andra amerikanska författare. De säljer fortfarande sina små ”serenity prayer cards” med runor på, ungefär som Jehovas Vittnen och tjänar hur mycket pengar som helst… Att sedan ”bön” aldrig funnits inom Asatron, och att I Ching och Tarot inte hör till ämnet alls, skiter dessa amerikaner förstås i – för de struntar egentligen i allt, utom just pengar, samt nya smarta sätt att tjäna dem på, gärna då på godtrogna människors bekostnad. Jämför med vad som avslöjats om Annika Larsson, den PK-intresserade textilkonservatorn från Uppsala.

Jomenvisst ! Jag är FARBROR SID – det stora Runoraklet – trust me !

Blums sk ”spådomsmetoder” tillför knappast något till ämnet, och det gör inte den nyuppfunna 25:e runan heller, för den delen. Ändå får jag ständigt se hur människor i diverse intresse-grupper på sociala media hela tiden tar upp Blums falsarier från 1980-talet som om det vore äkta, och sen frågar de i sin naivitet och oskuld varför detta inte fungerar, och varför de får så oklara och motsträviga resultat hela tiden, när de försöker använda Blums 25:e, non-existenta runa.

Jag kan bara sucka djupt…

Nej – det finns ett jämnt antal åttor i rökstenens chifferklavar, till exempel. Man kan INTE använda ett ”25:e tecken” som man hittat på helt själv..

Runorna bygger på numerologi, och vad vi kan kalla en oktal kod. Det finns ett fastställt antal tecken, och Blums bluff har avslöjats ett otal gånger. Data finns på nätet, liksom vettigt skrivna artiklar.

Fler än jag har sagt det om och om igen, och seriösa vetenskapsmän och runologer har avskrivit Mr Blum och hans ”hitte-på” i en liten plast-ask.

Det hela påminner mig lite om diverse studentikosa anslag, som att resa en staty benämnd ”Intighet” på stadens torg, och sen klaga över att ”intighet” har blivit stulen, när det här med den 25:e runan inte ger några resultat, och inte fungerar, ens spådomsmässigt, eller ”okult”.

Javisst, här stod en icke-staty över intigheten, men icke-tecknet och icke-skulpturen har alltså blivit stulen ? Tror ni på det, gott folk ?

 

Nej, ”spå i Runor” är inte alls forntida – men en 1900-talsuppfinning… (inlägg från 28 Oktober 2017)

Kommer ni ihåg mannen på bilden nedan ? Jag skrev om honom i ett tidigare inlägg. Han är Ralph Blum, den amerikanske bokförläggaren och New Age profeten som vid 1980-talets början misslyckades att sälja små ”spådoms-set” av plast med ”authentic hopi indian stones” och som sedan började sälja lika autentiska ”runstenar” i plast fast han inte alls visste hur en runsten såg ut,  och inte kunde någonting om runor överhuvudtaget ?

Blums falsarier lever vidare, mest inom ”New Age” och ”fornsed”.  På ett otal hemsidor matas vi med information om att vi ska ”spå i runor som man gjorde förr i Världen”, böcker om runor skrivna av påstådda Yoga-mästare som säger sig besitta ”uråldrig kunskap” och de mest absurda påståenden från självutnämnda ”Rådsgydjor” eller smällfeta Run-profetissor i USA, som hävdar att detta skulle vara ”urgermanskt” och att man spådde med runor redan på bronsåldern, vilket man med säkerhet inte gjorde. Till och med seriösa nätbokhandlar som Adlibris säljer numera sådant skräp.

Fula brickor i en plast-ask, med plats för en 25:e. egenpåhittad runa… Och en metod, som aldrig bevisats vara ”forntida” alls…

Visst, tror man bara på NEW AGE så… man kan också SPÅ I KAFFESUMP för den delen…

NÄ DU ”Cassandra” ! Du är VÄLDIGT KASS… för man gjorde inte alls såhär ”förr i tiden”....

Ralph Blum och de andra New Age profeterna har låtit sig inspireras av I ching, tarot-kort och allehanda nyare spådomsmetoder, som inte alls har med Nordisk kultur och Asatro att göra, och sedan blandat ihop detta med verklig runologi. Det finns inte ett enda vederhäftigt eller vetenskapligt bevis för att någon skulle ha dragit små runbrickor med runor en och en på, eller några som helst bevis för att runor ens används på det sättet, eftersom runorna är skrivtecken, delar av ett alfabete och inget annat, och heller aldrig används på det sättet. Den enda källa man någonsin hittat, är Cornelius Tacitus andrahandsrapport om att Germanerna (på romersk järnålder och inte alls bronsålder) skulle ha tagit ”kvistar från något fruktbärande träd” och ”målat” (pingatur på latin, alltså inte ristat) någotlags tecken på dem (Tacitus nämner inte alls ordet runor) medan de samtidigt, flera stycken i taget skulle ha fallit ut på en vit duk. Det är alltsammans, och det rörde sig uttryckligen om kvistar, inte om runbrickor, och man läste dem inte en och en, utan flera åt gången.

Detta är inte mycket att falla tillbaka på, och vad vi därutöver har, är runverser om varje runas betydelse. Men dessa var ett slags abc-böcker, för att lära sig och komma ihåg runor överhuvudtaget, liknande ”Runatal Hávamáls” där Oden själv räknar upp 18 runor eller trollformler han kan, och det finns fortfarande inga bevis för att man använde runorna en och en, även om tyska mystiker i början av 1900-talet, baserade ett fiktivt och helt nyuppfunnet run-alfabete med just 18 runor på dessa 18 strofer i Havamal, fastän seriösa Edda-forskare antagit, att det ursprungligen var 24 strofer istället, en för varje runa i Utharken, eller den ursprungliga, för magiskt bruk anpassade äldre runraden. Vi har en uppsättning angelsaxiska och två uppsättningar nörröna run-strofer bevarade, men det lustiga är just att ingen av dem använder den 24-typiga runraden, som New Age-bokhandlarna idag säljer, och det fina med runorna är också att de är pictogram, betydelsebärande symboler eller ett slags hieroglyfer om man så, vill, men det bevisar inte, att man skulle ”spått” med dem alls..

För att ta TYR-runan, denna symbol som vår Justitieminister ”Mollgan” Johansson intensivt hatar, bara för att den någon gång kan ha ”suttit på fel uniformer, som han säger; och som han i sitt intensiva Sverigehat vill totalförbjuda, tillsammans med alla andra runor och symboler av Nordiskt ursprung, ja den ser förstås ut såhär:

Varför symboliserar denna runa T som i TYR, eller andra gudar av manligt kön ? Tänk efter en smula… Vi har en lång sak som hänger ned, och två mindre på sidorna. På island, i en del sammanhang, hänger Tyr-runan ännu på dörren till Herrtoaletten, vilket är ett enkelt pictogram, vars innebörd alla kan förstå. Runtecknet för kvinna, Bjarka-runan, som också betyder Björk, ser då ut såhär:

Två spetsiga saker som står ut, som ni kan se, likt kvinnans bröst, eller mage och bröst, om vi tänker oss att tecknet kan stå för en havande kvinna som står upp, sedd i profil. Och jojo men – på Island har jag sett detta tecken på damernas toalett-dörr, om nu någon vill veta… I det gamla Egypten, förresten – en helt annan kultur vid en helt annan tidsepok, fanns ett pictogram eller ett tecken som såg ut såhär, och som symboliserade Jordguden Geb (som låg underst) tillsammans med Himmelsgudinnan Nut (Egyptens svar på Frigga) som satt ovanpå, och red honom… och då symboliserade man detta kosmiska samlag med följande bild..

En rak stapel för den manliga principen, som tränger in i den kvinnliga ovalen, som vi ser upptill, med andra ord. ”Kuken i fittan” om vi talar barnspråk, eller en symbol för livet själv, och förmågan att alstra liv, om vi tänker som Hedningar gör..

För de av er som nu är intresserade av ämnet, kan jag visa denna bild ur en av mina väldigt esoteriska runböcker, för även om det vi kallar Stadhagalder, och som de tyska mystikerna på 1910-talet kallade Run-yoga, så kommer här en tolkning av en liggande Fä eller F-runa, om ni vill veta, gestaltad av två kvinnliga och en manlig runmagiker i förening.

Det är en herre som kallar sig Edred Thorsson, men som heter Stephen Flowers, som i sina verk har med detta. Själv har jag aldrig träffat på någon i Sverige eller Norden som använder Stadhagalder också för sexuell magi, utom jag själv och mina små söta ”suggor” i Särimner, förstås; men så är vi också lärdare och kunnigare än de flesta. ”Ja som ett svin från himmelen, kommer jag igen och igen… Och sjunger gör jag inte för att dölja någon sorg, men för att stärka er tro. Nej, sjunger gör jag inte för att dölja någon sorg, men för att stärka er tro…

Men bara för att olika folk och kulturer haft olika symboler, betyder detta fortfarande inte alls, att man ”spådde” i runor eller tecken. Allt sådant är sannolikt ett sentida påfund, för med skrivtecken skrev man som bekant, man spådde inte – och det gäller både Egyptens hieroglyfer eller Nordbornas Runor, som vi vet. Nu är det också i och för sig sant att alla forntida kulturer, liksom också nästan alla nutida kulturer haft någon form av ”spådomskonst” eller ”manti”.

Det finns ju till exempel:

  • Abacomanti – konsten att förutsäga framtiden genom damm, sand eller virvlar
  • Aeromanti – eller meterologiska väderförutsägelser
  • Botanomanti – eller konsten att förutsäga framtiden genom att elda upp torrt ris och grenar
  • Cartomanti – eller konsten att spå i kort, vilket den påstått ”forntida” men helt moderna run-spådomen är utvecklad ur.
  • Crystallomanti  – eller de sig som tror sig förutsäga framtiden med att spå i kristallkulor
  • Hepatomanti – eller konsten att spå i inälvor och levrar
  • Gyromantri – eller konsten att bli yr i skallen, vackla runt i en ring och ta tydor av detta…

De moderna new age-teoretikernas Run-spådomar är varken sämre eller bättre än detta. Varje spådom bygger nämligen på principen att om man tror på den – tillräckligt mycket – så blir den också sann – för ”har man tron, blir man frälst utav alla blad” som karl-Gerhard en gång sjöng apropos den svenska kvällspressen… Det är just därför man måste ta sig i akt, och inte slå sig i slang med ”fornsedare”, ”New Age” folk och liknande, för då vet man aldrig riktigt var man hamnar…

Kommer ni ihåg Peter Siepen på Z-Tv ? Han som i programmet Estrad brukade illustrera den inka-mayanske spåmannen ”Juan med Träbenet” som spådde folk med hjälp av en Porr-kortlek, under reklamfrasen ”Ja, han har hjälpt många” ?

Varför spådomar och liknande tycks ”fungera” för en del människor har jag ett intressant exempel på, och det beror i mycket också på en metod som heter ”Cold Reading” och som ligger bakom mycket av New Age och hela spådoms-industrin – för det är just en industri detta handlar om. Det finns veckotidnings-horoskop – som numera kan skapas av AI:s eller språkrobotar – blanda bara ihop meningar som ”du kommer snart möta en intressant person, som berömmer dig för din kreativitet” (ja, vem är inte villig att tro på det – det låter ju bra eller hur ?) och så finns det tarot-linjer per telefon, samt allehanda andra outlets för sånt här..

Visst – de flesta av spåmännen och spågummorna är väl relativt oskyldiga, och man kan ju se allt detta som ett sällskaps-spel, eller dito nöje. Ockulta Bokhandlare och författare av alla de slag måste väl också leva, och få mat och leverpastej på bordet, antar jag – liksom deras familjer. Sedan är det också klart att det finns en hel del människor, som verkligen vill hjälpa sina medmänniskor genom att ge goda råd, och använda sina ”sociala talanger” under spå-gubbens eller spå-madamens täckmantel, så att säga, och som lever ganska bra på detta. Det är ju med spådomar som med väderleksrapporten – man kan strunta i dem helt, ta hänsyn till dem eller tro på dem så mycket, att man aldrig lämnar hemmet för det osäkra vädrets skull, men tyvärr kan spådomarna påverka folk väldigt negativt ändå – varför ska jag komma till..

Peter Siepen fick väldigt ”bra” resultat med sin porr-kortlek på Z-TV, en gång under det tidiga 1990-talet. Ifall någon advokat eller så ringde, brukade han med förställd och fönumstig röst säga att: ”Ja, jag ser här i korten att du får resning efter rättegång – din rättssak blir både styv och lång” eller något ditåt.  Efter ett tag började många människor – främst unga kvinnor – ringa in till hans program och hävda att de verkligen blivit hjälpta av spådomarna i den magiska porr-kortleken.

Förhållanden hade lappats ihop, äktenskap hade räddats, nya arbeten och bättre bostäder hade erhållits, ja det var kort sagt ingen hejd på ”Juan med Träbenet” ni vet, och dennes klärvoajanta eller rättare sagt klärobskyra förmågor...

Beg Bilhandlare och spåmän – har de inte ganska många likheter ?

Det mest rörande, vill jag minnas, var när en herre i 75-års åldern ringde in och frågade efter sin stora Ungdomskärlek Bettan, som tyvärr gift sig med en annan, och försvunnit i många år. Men – Bettan hade på sin tid gjort reklam för Franska Kort – och dessutom var det hon som var ”Hjärter dam”  i Siepens porr-kortlek, och därigenom kunde hon snart återfinnas, framför en sybehörsaffär i Trosa. Den gamle Herrn och hon gifte sig genast med varandra, och allt blev Freja, Frid och Fröjd samt Tomtebolycka, och därpå firades ett hejdundrande sängelag, vilket ju inte är så dåligt det heller.

Vilka mekanismer var då i rörelse ? Fanns det verkligen någon ”magi” bakom det här ? Och hur funkar ”Cold Reading” egentligen ??

Vi känner alla till att det finns litterära gestalter som Sherlock Holmes till exempel (Sir Conan Doyle var faktiskt spiritist, och skapade honom utifrån hur medier och charlataner arbetade under den viktorianska eran) eller personer som har en smula lättare att dra slutsatser om sina medmänniskor utifrån enkla observationer, som vem som helst i och för sig kunde göra.  En person med god iakttagelseförmåga, kan mycket väl tänkas dra slutsatsen att en kvinna med en vigselring på fingret är gift, eller att en man i kostym och slips ”sysslar mycket med affärer” därför att han råkar vara klädd så till vardags.

Givetvis går det lättare att dra sådana här slutsatser i verkliga livet, eller då man ser personen, under en intervjusituation, eller då man skapar en konstlad miljö, som till exempel när någon ska bli ”spådd” om framtiden, oavsett metoden som används, om det nu är runor, kort, porr-kortlekar, kristallkulor eller vad som helst..

Peter Siepen – som har erkänd social förmåga – han är numera föreläsare och management konsult – var såpass bra att han kunde göra det här på telefon, utan att se sina intervjuoffer i ansiktet, eller dra slutsatser av det, och det finns också spåmän som arbetar helt i skrift (grafologer, till exempel) och som också använder ”cold reading” eller slutledningskonst i rikt mått, liksom ”pick up artists” eller de som specialiserat sig på att ragga brudar (eller män!) till exempel..

Samma enkla teknik som används vid allehanda ”runspådom” kan också användas för att ta makten över människor… En farlig förmåga…om den missbrukas…

Oftast börjar ”spåmannen” eller ”försäljar-typen” med ett sk P T Barnum påstående, alltså en lagom provokativ (men helt obevisad) utsaga, bara för att verka intressant.

Exempel på sådana utsagor är till exempel:

”Som liten var du med om en otäck händelse som hade med vatten att göra.”  (Visst, varje unge har säkert drattat i sjön, någon gång – så den gissningen är lätt att göra. Vi föds alla omgivna av en vattenhinna)

eller

(till en överviktig person): ”Du har lite problem med knäna, och din hälsa i övrigt” (lätt att förutsäga: a-l-l-a tillräckligt överviktiga har ofta hälso- och knäproblem)

eller (till en person som just förlorat sin far): ”Nämen oooh – ooh (spåkvinnan himlar med ögonen, tittar i taket och gör sig till) Din pappa säger att han hade ont i bröstet när han dog, det hör jag av den magiska ängeln som viskar i mitt öra, så det så…bla..bla..blaaa” (inte alls svårt att förutse det heller, hjärtattacker – som är en vanlig dödsorsak i Sverige -är vanligen smärtsamma – allt man behöver göra, är bara att spela på intervjupersonens känslor, liksom andra spelar på ett piano..)

Också kända spåkvinnor och sk ”medier” gör ofta såhär, medvetet eller omedvetet. Sierskan ”Saida” uppträdde en gång i TV, där en person ringde in och bad henne ge råd beträffande en borttappad nyckelknippa. Hon började humma och sväva ut, för att slutligen säga: ”Ja – jag känner det – du har alltså tappat dina nycklar på en gata i en stad…” (en vild gissning, inget annat – men tappar man sina nycklar, är det ju svårare att hitta dem utomhus. 95 % av alla svenskar bor i städer eller större samhällen numera, och i städer finns som bekant gator, som man ofta rör sig på)  ”och nu ser…jag något – ja herre Guud alltså – nu seer jag det – du tappade dem vid… eeehh – en bankomat, vid ett systembolag!

Visst – det var den 25:e och en löningshelg. Grovarbetare Nilsson, som ringde in om den borttappade nyckelknippan, var i 30-års åldern och med kännedom om hur han lät på rösten, eller hans förmodade karaktär – skulle vi alla kunna göra den förmodade gissningen, att han passerat bankomaten och Systembolaget på vägen hem, och då hade han mycket väl kunnat tänkas tappa sin nyckelknippa. Mycket enkla förutsägelser, alltsammans… Man behöver inga ”runor” eller ens en kristallkula för att tänka så… Runorna eller Kristallkulan eller ”spåkvinnans” traditionella utklädsel, är bara ett trick för att avleda intervju-personens uppmärksamhet…

Visste ni att Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga enligt samtiden var bra på att göra svävande och generella förutsägelser, men när man bad om en exakt förutsägelse, då kunde hon inte göra något.. Jodå – det står faktiskt så i sagan, titta efter får ni se… Och ändå är detta en av de allra mest exakta beskrivningar på hur en forntida spåkvinna eller ”Völva” faktiskt arbetade vi har kvar överhuvudtaget… också i forntiden användes tekniker och trick, som ”Cold Reading” antagligen ganska flitigt..

Nu får förstås ”spåmmanen” eller ”schamanen” eller ”häxan” eller vad ni vill akta sig för att vara alltför provokativ i de inledande ”PT Barnum” replikerna, alltså de på måfå utslungade, lösa påståenden och lagom provokativa profetior som är till för, att omvärlden ska börja tro på henne, och hon ska kunna följa upp med finurliga följdfrågor..

Om intervjupersonen eller den som ska bli ”spådd” rent ut sagt verkar klentrogen, öppet kritisk eller helt enkelt blir förbannad och går sin egen väg (det kan ju hända !) så har ju spåkvinnan misslyckats, och får börja om med en ny ”patient” eller ett nytt, villigt och omisstänksamt offer... Man ska därför inte ta i så man spricker… En bra regel inom Tarot – eller konsten att spå i kort (som New Age-profeterna direkt överfört på runorna, helt utan historiskt kunnande eller samband) är att man aldrig direkt får förutspå någons död, sjukdomar, naturkatastrofer eller liknande, trots att tarot-korten, i sin ursprungliga eller klassiska utformning, ofta ser ganska drastiska ut – betrakta detta exempel ur den klassiska Rider -Waite leken från tidigt 1900-tal, till exempel:

Personer som kan det här med tarot brukar förstås förutsäga, att trumfkort nr 13 – Döden  – bara innebär en ”hastig eller snabb förändring” eller något liknande, ”en övergång till ett annat tillstånd” precis som Run-spåmän och dito kvinnor brukar anstränga sig väldigt mycket för att sätta en ”positiv spinn” på exempelvis Is-runan eller Naud-runan till exempel, och inte lånar kortspels-draget att ”tyda runorna upp och ned” som man gör i Tarot. (Ja, Blum och många andra har bara ”plankat” det där, rakt av – från ett okult system till ett annat, helt utan sammanhang – det finns inga ”upp och nedvända runor”)

Anledningen till detta är förstås enkel, och det är att våra förfäder insåg, att det här med suggestion och inbillning är mäktiga krafter, som så att säga har en ”placebo-effekt” – också i negativa sammanhang eller tolkningar. Förutsägelser om död, sjukdomar, fördärv och liknande har en fruktansvärd tendens till att bli självuppfyllande, och ”fornsedare” och andra okunniga kan orsaka mycket stor skada på sjuka människor, eller de som verkligen behöver hjälp – personer i ett utsatt läge har en förmåga att tro på spåmän, eller vem som helst som erbjuder tillfällig lindring, och är det då någon oskicklig, så kan olyckan snabbt vara framme..

När jag själv – i åldern några och tjugo – ägnade mig åt Tarot och ockultism fann jag snabbt, att också då jag uppmanade folk som ville bli ”spådda” av mig att fråga om något lagom ”oskyldigt”, något mindre betydelsefullt eller ”inte sådär livsavgörande” som hurdant väder det skulle bli i morgon, till exempel, så frågade de – medvetet eller omedvetet – om allt större och betydelsefullare saker, eller sådant som hade verklig innebörd för dem. 

En god människokännare eller människovän har förmodligen också lite av det där som kallas Yrkesetik eller Hippokrates Ed (en Hednisk Uppfinning) även som Hedning eller Spåman, men jag har också sett många, många tragiska och fruktansvärda exempel på motsatsen – framförallt i de ”fornsediska” kretsar jag numera undviker, och skyr som pesten. Jag råder er alla att göra likadant.

Den moderna konsten att dra runor ur skinnpåsar, och tyda dem en och en är inget annat än ett bländverk, ett oskyldigt sällskapsspel – som sagt.

Men – det kan också dölja mörkare krafter och ge oavsiktligt skadliga effekter – om denna ”lek” används fel..

Ansvarsfulla och kloka personer som skrivit ”Runböcker” – sådana finns också – som Freyja Ashwynns ”Leaves of Yggdrasil” till exempel – också en mycket temperamentsfull gydjas verk (Jag har träffat henne i verkligheten, 3-4 gånger) aktar sig mycket noga för att hamna i ”fornsederi” och påstår inte alls, att deras nya runspådomar skulle vara ”forntida” eller ”från bronsåldern” som lögnarna ofta gör.

De tar inte överdrivet stora summor i betalning (ett annat varningstecken !) eller ändrar sina spådomar efter behag, försöker ”blanda bort korten” eller ställer ovanligt många närgångna frågor, som man gör bäst i att inte besvara.

Visst sörru ! Ja e den berömde run-schamanen Skabbe Räv från Åmål !

Asså jag ser … en hund.. nä en släkting eller en vän asså – jag e din vän— så e det..

Men du och jag har inte träffats förut…

Nämen… asså jag menar inte en hund, jag menar…

Jag känner allt en riktig apa !

Du menar min fru, nej jag menar… Asså vi e fullt eniga om att va oeniga.

joho du… du läser ju mig som en öppen bok…

När ”Skabbe Räv från Åmål” eller hans många gelikar i verkligheten börjar bära sig åt såhär, gör du bäst att gå därifrån, och undandra dig sällskapet. Det här är ett av flera tecken på att ”Cold Reading”, maktspråk eller härskartekniker försiggår, inom en eller flera destruktiva sekter, och dem ska du akta dig för.

Kortspel i all ära. Man kan lägga patiens med runor också. Men förutsäger detta framtiden ? Nej, knappast – möjligen får man aningen självinsikt ur det..

Seriösa runologer, eller verkligt användbara skribenter inom Asatro och fornnordisk mytologi, däremot, förnekar ”kortspelstricken” och det andra ständiga trixandet med människor, ”Cold reading” och maktspråk, samt felslagen gruppdynamik, som ”fornsederiets” vänner allesammans uppvisar.

Stephan Grundy från USA – en annan seriös författare inom ämnet jag träffat och umgåtts med – menar att den helt moderna uppfinningen att spå i runor i bästa fall kan vara ett sätt att frigöra runornas kraft som symbolspråk eller skriftspråk, och lära sig vad de innebär och betyder. Man kan förvisso meditera över runors innebörd och betydelser också, och får ut mycket av det . Men bara för den sakens skull hävdar han och andra kloka män och kvinnor inte alls att detta skulle vara ett ”autentiskt” forntida system, att det är överlägset allt annat, att man ska blanda ihop runor med andra okulta traditioner eller symbolspråk som inte alls hör till ämnet, eller annars sväva ut i det blå, som ”Cold Reading” proselyterna.

Sunt förnuft är ändå bäst, och vill någon alls ”förutsäga framtiden” så är sunda förnuftet det bästa botemedlet emot alltför vidlyftiga profetior.

 

Mimer Bokförlag utger Ragnar Lodbroks Saga (inlägg från 21 Februari 2018)

Den dåliga, amerikaniserade TV-serien ”Vikings” – som är så långt ifrån historisk korrekthet det överhuvudtaget går att komma – en ren Hollywood-lögn, med ett ”Uppsala” som ligger bland höga berg i ett Norskt Fjordlandskap, drakskepp som seglar med vinden in från fel håll, och ändå rör sig framåt – för att inte nämna fler rena orimligheter, inte minst vad gäller Asatron och Hedendomen – alltihop är ju skrivet av kristna manusförfattare, med det värsta förakt för vetenskapliga källor och seriösa fakta som det alls går att uppbringa – bygger mycket ytligt på Ragnar Lodbroks Saga, vilket nog inte har undgått någon tv-gluttare, här eller i USA. En hel del Hedniska Samfund ”Over there” har också försökt slå mynt av TV-succén, och kanske leda in allmänheten på seriösare och vederhäftigare banor så småningom, bland annat genom att utge original-sagan i nyupplaga.

Bland annat försökte sig Ring of Throth på en sådan översättning för ett tag sedan – en bok jag inte läst – jag läser sällan eller aldrig mitt folks litteratur på amerikansk engelska, när jag kan läsa den på norröna eller andra nordiska språk direkt från nätet, och vad ska man då med alla dessa amerikaner till ? Ändå kan man kanske säga, att de Amerikanska samfunden har ett vällovligt syfte, när de försöker haka på hela ”Ragnar-trenden” genom att lära ut verklig kunskap istället, och inte sänka sig till Tv-seriens nördaktigt låga nivå, eller någotslags falsk media-kult av idel ”fan fiction” och annat sådant.

”Grymta månde grisarna, om de visste hur den gamle Galten lider !”

Också här i Sverige finns det kvalitetsförlag, som Mimers Förlag, till exempel, ej att förväxla med det skandalöst dåliga alternativförlaget ”Mimers Källa” – en äcklig och gulfärgad liten vattenpuss, som ägs av sk ”fornsedare”, och som utger tvivelaktigt och  lågkvalitativt skräp av en sort som vi seriösa Hedningar och Asatroende inte skulle vilja ta i med tång, ensingång.

Mimers Förlag, däremot, utger historiska verk i Fryxells anda, och är man bara tillräckligt allmänbildad för att veta vem Anders Fryxell var, och är man trött på det förbanade fornseds-skräpet, så kan man läsa några vettiga böcker utgivna av dem istället, fullt i klass med vad som produceras av SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, som ju också publicerat och fortfarande publicerar många verk med inriktning på seriös arkeologi och Vikingatidens faktiska historia, vilket ”fornseds” patrasket aldrig gjort, och heller aldrig någonsin kommer få förmåga till att göra, eftersom sådant helt enkelt överstiger deras ringa förstånd, samt helt obefintliga litterära förmåga.

Också ”Svenskarna och deras Hövdingar” har nyligen getts ut av Mimers Förlag – noterar jag. Ett verk av en svensk nobelpristagare, som varit oåtkomligt sedan länge – även det här är en kulturgärning, och det går att köpa det här utmärkta förlagets böcker på såväl Adlibris som Bokus.com, även det en välgärning. Månne Lennart Svensson, den skicklige och väl påläste bibliotekarien från Hudiksvall, uppmärksammar dem så småningom, fast jag inte läst något av just honom på länge.

Nu, som sagt, ska sagan ut i Nyöversättning på svenska, vilket är första gången sedan 1800-talet. Många inom Nordiska Asa Samfundet och andra mer seriösa forum för ren Asatro och inget annat, frågar sig redan hur man lyckas med Krakumál, den dikt som Ragnar själv författade i ormgropen hos kung Ella av Northumberland – jämför med föregående blogginlägg om massgravarna i Burton – mycket av vad som står i Ragnar Lodbroks Saga kan faktiskt ha sina direkta förebilder i 800-talets historia, även om sagaförfattarna skildrade det på ett legendmässigt och Saga-aktigt sätt, eftersom detta verk, som snart ska utges är en ”nytolkning” enligt vad man lovat oss, och själv är jag som bekant skeptisk emot nytolkningar och översättningar…

Men – Miners Förlag – ej att förväxla med något annat och billigare, samt fulare – på alla de sätt och vis – ska i alla fall ha full heder av sin satsning – och själv är jag beredd att köpa den här boken…

Citatet gör sig INTE lika bra på Engelska – dessutom inkluderar man här ett oskönt tempus-fel…

 

Bland Gambantenar och Runkavlar (inlägg från 26 Juni 2016)

 

Såhär års 2015 skrev den Asatrogne Stav-mästaren Angerboda på sin blogg om Tenar, alltså en sorts runkavlar. Hans inlägg var utmärkt, och förtjänar att uppmärksammas återigen. Hans utgångspunkt är tenens användning som vapen, medan jag mest begagnar runkavlarna för rituella ändamål, eller helt enkelt som budkavlar med i runor skriven text på. Exempelvis kan man använda dem vid Midsommarblotet, eller andra årstidsbundna blot, och skriva en enkel önskan på dem, och sedan kasta kaveln i Midsommarbålet, så att röken därifrån söker sig upp till makternas boning…

Här är en enkel kavel, tillverkad i Lindträ, men andra lämpliga träslag är också asp, idegran, en eller till och med ek – ekstickor skall ni dock akta er för att få i fingrarna, eftersom ekträ ruttnar inne i kroppen, vilket dock asp eller speciellt en inte gör – och asp är det träslag som tändstickor är gjorda av, men det visste ni väl redan ?

thumb_DSCF0004_1024

Angerboda behandlar först av allt tenen som vapen, och menar att den kan fälla även en kraftig man, om den träffar på exakt rätt punkt, exempelvis i solar plexus. Det betvivlar jag inte alls, för man har – i Korea, Japan och andra kulturer – sett hur sådant går till. Angerboda drar också paralleller till den lilla – skenbart oskyldiga Misteltenen som Balder dräptes med, och om Balders stora ödesdrama ägde rum nu vid Midsommar, vilket många ännu tror, så finns ju även här en parallell till den årstid vi just nu befinner oss i.

Också i Skirnismal står det om tenar, främst om Gambanteinin eller med andra ord Gamman-tenen, en ten som man kan ha gamman av alltså, eller själva Fröjdepinnen eller en Joy-stick, om vi nu skall klämma i med en mycket modern översättning av Skirnismáls 32:e strof… Alltså just samma pinne, som Skirnir eller den skinande solen hotar att visa för Gerd, om hon inte ger med sig och kommer Frej till mötes i lunden Barre…

=frejGlöm inte Frej och Fröjdens stav i Midsommartid !

Til holts ek gekk
ok til hrás viðar,
gambantein at geta,
gambantein ek gat.

Nils Fredrik Sanders översättning kommer närmast:

Till skogs jag for,
till fuktigt videsnår,
gammantenen att taga,
gammantenen jag tog.

Hras är samma ord som hrä, dvs något fuktigt, i överförd bemärkelse också en kropp på marken, och -vid eller ved är mycket riktigt en vidjeskog. Gammantenes förmåga att göra folk från vettet – kanske inte bara kvinnor – kommer också fram i Hárbardsljod, där Hárbad, färjkarlen som utger sig för att vara Oden, men kanske i själva verket är Loke, själv säger:

harðan jötun
ek hugða Hlébarð vera,
gaf hann mér gambantein,
en ek vélta hann ór viti.”

I min översättning: ”Hårdaste Jötun höll jag Hlebard för att vara. Han gav mig en gamman-ten, men jag villade honom från vettet”. Den rättframme och ärlige Tor svarar: ”Med ond hug lönade du då god gåva” i en del översättningar, men som sagt – Hárbad kan kanske vara Loke… Viktigare är då kanske Angerbodas konstaterande om att Sejd sällan eller aldrig utövades av män, däremot använde män Galder – och det är faktiskt skillnad ! Tors och Harbads dialog äger för övrigt rum på en alldeles speciell plats i Midgård – dikten nämner Järavallen i Skåne, och Tor vill över sundet till Danmark – Odense och många andra platser är mycket riktigt i odens händer, och Odens-dyrkan har varit vanligare än Torsdyrkan i just Götaland och det danska riket – så Harbads råd till TorDu kan ju gå runt sundet !” blir bara riktigt roligt om man betänker, att Tor heter Horagalles i Lappland, Perkele bland finnarna, Perun hos Ryssarna, Perkunas hos Litauerna, Perkuno hos Polackerna och slutligen Thunar eller Donar hos tyskarna, innan han mycket riktigt ”gått runt sundet” genom alla dessa länder och blir Thor igen.. Utan kunskap om dessa geografiska förhållanden, skulle Hárbads skämtan inte fungera. (om ”skämtan” som begrepp, se förra inlägget)

thor-harbard-odin-stassen-harbardsljod-poetic-edda-1920Harbad och Tor vid Öresund, enligt Franz Stassen, 1920

Ordet handtein eller spinn-ten är också bekant från sagorna, och att runkavlar verkligen användes, vet vi från den berömda episoden i Egils Saga, där Egil Skallagrimsson själv hjälper en okunnig värmländsk bonddräng (kanske ett tidigt exempel på en sådan där ”fornsedare” ni vet) att karva bort en felaktigt ristad runformel från en kavel, som drängen gömde i en ungmös säng… Och flera runkavlar med just kärleksmagi, har hittats i stort antal i Bergen – ända långt in på 1300-talet, när Norge officiellt skulle vara kristet för länge sen

folktro_2

Olaus Magnus, på 1500-talet, relaterar sagan om Kettil Runske, som levde i trakten runt Omberg, byn Rök och Visingsö, även om han kom från Västergötland, och på andra runkavlar – kanske använda som skridskor – for över Vättern.. Också Kettil använde sig ofta av just Runkavlar, som till exempel när han fängslade sin vanartige och okunnige adept Gilbert eller Gilbertil, som troligen var en kristen, och därmed en konkurrerande runomästare. På Visingsö lär det än idag finnas spår efter grottan, där Gilbert skall ha fängslats – och för varje slag av magi eller trollkonst, finns som bekant ett verksamt motmedel. Kettil Runske kastade till Gilbert en kavel, som han skrivit ”bindrunor” på – en medeltida missuppfattning av ordets innebörd, men vad bindrunor i själva verket är, kan nog alla runkunniga – och kaveln fastnade vid Gilberts hand. Så försökte Gilbert dra loss kaveln med andra handen, men då fastnade också den, och därefter försökte han göra sig fri med högra foten, och så den vänstra, men alla fyra lemmarna fastnade då, och i den ställningen fjättrade Kettil honom, och satte honom på lindkol och en björnfäll med orden – ”sitt ett år för varje hår, och tills all kolen ruttnar !” men lindkol ruttnar som bekant aldrig någonsin.

440px-Olaus_Magnus_-_On_the_Fettered_Wizard_on_the_Island_of_Visingsö

Därför använder man än idag lind till detta slag av kavlar, precis som jag ännu gör själv, då jag galdrar frihet från sjukdom och gott välstånd åt dem som förtjänat det.

Vem det är, behöver ni inte veta – men Angerboda har efterlyst, om det än idag finns dem, som använder runkavlar – och ja, säger jag – jag har så gjort i tio år, och funnit bruket varit gott, och synnerligen verksamt... Så mycket säger jag er…

Omberg 26 augVid Omberg – Drottning Ommas borg – och Omma är femininum av Omi, Ume, den rytande – ett av Odens namn – finns flera grottor i strandkanten…

 

 

”Runexpert” uttalar sig i Östra Smålands Tidning… (inlägg från 8 Okotber 2018)

 

Vad allt kan man inte få läsa av tokigheter i svensk landsortspress ! En viss Henrik Bruun Williams, som uppges vara professor i Nordiska Språk vid Uppsala Universitet, försökte i fredags tämligen krampaktigt övertyga den lilla landsortstidningen om att Hovrätten för Nedre Norrlands domstol om att inte klassa bärandet av Tyr runor som hets mot Folkgrupp skulle vara fel, och att just han alltså skulle veta bättre än lagrådet, och flera av vårt lands ledande jurister, trots att han inte alls är jurist själv. Hans språkkunskaper kan man inte ifrågasätta, riktigt nog – men runologi är nog en särskild vetenskap.

Såhär ser en sk Bruun Williams ut.

Det verkar vara lite rättshaverist eller politiserad förståsigpåare ellerProfessoriasis” över detta – offren för denna svårartade sjuka blir allt fler och fler i landet, i takt med att Regeringskrisen och det allmänna samtalets totala förbistring har blivit ett faktum. Människor med ”Professoriasis” tror sig vara experter på precis allting, bara för att de har en akademisk titel, och gör ofta de allra märkligaste uttalanden rakt ut i luften – helt utan att ta hänsyn till fakta eller konkurrerande teorier.

Bruun Williams hävdar att han skulle vara en ”världsledande expert” på runor enligt artikeln, och påstår att Runalfabetet helt och hållet skulle vara härlett ur ”förjudiska bokstäver”, som han uttrycker det. Några som helst akademiskt godtagbara bevis för denna minst sagt originella teori har aldrig presenterats, även om Östra Småland inte nämner varifrån påståendet kommer. Detta är en hypotes, som framlagts av en annan forskare, och som sedan åtskilligt förgrovats av tidningen.

År 2003 publicerade forskaren John Troeng en hypotes i tidskriften Fornvännen, som gick ut på att enstaka runtecken ur den äldre runraden skulle vara inspirerade av Nabatéeiska bokstäver. Det rörde sig totalt om 5 tecken av 24, men aldrig mer än så. Troeng trodde också, att ett tusental arabiska bågskyttar ur den romerska armén, som stationerats i trakten av Straubing i det nutida Österrike, skulle ha fört dessa runor till Danmark av alla platser, och ”totalt omdanat det danska samhället” efter att ha flyttat dit, men några som helst arkeologiska bevis för den saken har man aldrig någonsin hittat. Och även Troeng har tvingats erkänna, att huvuddelen av runorna i den äldre runraden har ett helt annat ursprung, varför hans hyptoes förblir obevisad, och baserar sig på utseendemässiga likheter mellan de olika symbolerna, vilket ju k-a-n vara en ren tillfällighet.

Troeng menade också, att den äldre runraden skulle ha skapats först på 200-talet – vilket helt motsägs av modernare fynd, som flyttar dess ursprung bakåt emot år noll. Utomlands skrattar människor åt Bruuns förvanskningar, vilket man ju kan förstå. Vore han någorlunda ärlig, kunde han ju ta med i beräkningen att det finns en ”gotisk” teori som förlägger runornas upphov till Svarta Havsområdet, en annan teori som säger att Sydskandinavien är deras hemvist, och flera teorier som pekar emot Alpområdet, eller Etruskerna.

Redan tidiga fynd som Negau-hjälmarna – kända för forskningen i mer än sjuttio år – tyder på detta, men Bruun Williams vill inte veta av några konkurrerande teorier, utan tycker att bara och endast bara hans egen åsikt måste vara absolut rätt, trots att den bara i bästa fall kan ge blott och bart en utseendemässig likhet för fem runor – och vad betyder det ? Många civilisationer och kulturer har använt upprättstående pilar (som Tyr-runan) som symbol, och denna runa är inte ens med bland de fem tecken, som Troeng på sin tid försökte förklara… Nästan alla andra seriösa runologer har idag helt andra förklaringar än Bruun Williams och hans påhittat ”förjudiska” civilisation.

Den futtiga lilla Östra smålandstidningen, som är just småaktig och inget annat, nämner förstås inte något av det här, utan fortsätter med tendentiösa, politiserade skriverier.

Upprättstående pilar finns också i våra GPS:er, på kartor och trafikmärken, ja också på kartonger, som en symbol för ”denna sidan upp” till exempel. Hur skulle man nu kunna förbjuda allt det här, eller kalla det för hets emot folkgrupp ? Och vem är det egentligen, som hetsar emot vem ? Diverse högerextremisters användning av Tyr-runor är inte renhårig eller ärlig den heller, visserligen; men både Lagrådet, Hovrätten för nedre Norrland och alla sansade jurister har för länge sedan konstaterat att det inte alls finns något underlag för förbud, och att detta bara skulle motverka sitt eget syfte, eftersom extremgrupperna då bara skulle gå över till en annan runa eller en annan symbol istället, och det blir löjligt, ja helt absurt att försöka förbjuda hela alfabeten…

Är inte det här, som Bruun Williams och flera med honom håller på med, snarare en hets emot den Nordiska kulturen, och vår gemensamma historia ? Förra året kunde vi se hur Annika Larsson, en förvirrad textilarkeolog från Uppsala Universitet, förfalskade mönster från Oseberg-skeppets textilier genom att lägga till varprader som inte alls fanns i fyndet. Internationella Experter redovisade mycket snabbt att det ”Allah” som Annika Larsson helt felaktigt tyckte sig utläsa, inte alls existerade i verkligheten.

Nu drabbas vi åter av en annan förfalskare och ”fake news” makare från just Uppsala Universitet – betecknande nog. Bruun Williams är i farten, och har skyr inga medel för att omedelbart förklara hela runraden som judisk, bara för att hans egen judeo-kristna etik ska få vinna ännu en seger. Vem och vilka finansierar egentligen denna form av politiserad ”låtsas forskning” som bara bygger på populärvetenskapligt dravel, och överdrivna generaliseringar ? Är det månne i hopp om fler politiskt beställda bidrag, som Bruun Williams alls uttalar sig ?

Så kan det ju vara, även om det i dagsläget inte finns några bevis för det heller…

Annika Larsson från Uppsala Universitet förfalskade bevisligen flera fornfynd. Nu försöker Bruun Williams från samma Universitet med samma slitna trick…

På 1600-talet trodde de kristna i Europa att alla bokstäver och alfabeten måste komma ifrån Hebreiskan,  eftersom de ansåg att bibelns berättelse om Babels Torn var bokstavlig sanning. Även Olaus Rudbeck, den gamle histrionen och Atlantica-författaren vid just Uppsala Universitet tog upp just den helt skruvade teorin.

Redan på 1700-talet hade de här mycket rasistiskt färgade teorierna, som påstod att endast judarna eller ”herrens folk” skulle kunna komma på bokstavstecken, men att alla andra folk helt skulle sakna den förmågan utdömda av den gryende etymologin eller språkkunskapen.  Olof von Dalin, den svenske vitsmakaren och skalden, skämtade med dem när han skrev att det svenska namnet ”Adam ju måste vara en förvrängning av ”av damm eftersom det ju står i Bibeln att människan skapades av jordens stoft, och att ”Eva” måste vara en förvrängning av ”Eh, va ?” vilket var det första Adam sa, när han fick se den splitt nakna Evas fina kvinnokropp alldeles intill sig…

Också August Strindberg, som annars sysslade med Guldmakeri och Konspirationsteorier i sina sk ”Blå Böcker” hävdade envist, att Hebreiskan eller det judiska alfabetet ”bara måste” vara upphovet till alla språk, och var rasist, han också.

Svärmare, Mystiker, Kabbalister och andra har i århundraden försökt blanda ihop runor med Hebreiska bokstäver, Tarot och annat, men det blir inte sanning bara för det…

Inte ens på 1800-talet togs detta på allvar, och sansade vetenskapsmän världen över, trodde inte på Strindbergs amatörmässigt ihopsnickrade teorier, som liksom Troeng och Bruun Williams bara bygger på tillfälliga, helt slumpartat förekommande utseendemässiga likheter…

Att tro, att just nordbor eller andra folkslag inte skulle vara mäktiga att inte själva, utan förebilder någon annanstans ifrån vore istånd att skapa sig ett alfabete, är nämligen just RASISM och inget annat – eftersom det frånkänner vissa folkslag förmågan att TÄNKA SJÄLV.

Till sist påstår Bruun Williams – rakt ut i luften och emot alla källor – att runor inte skulle ha någon symbolisk betydelse. Detta är GROVT FELAKTIGT, vilket vi vet av Havamal, vars avslutande del, Runatal, är ett bra bevis på raka motsatsen av vad han står och hasplar ur sig. Också de isländska, norska och angelsaxiska runverserna, Björketorpsstenen och flera andra stenar från Smålands närhet ger bevis – och TISTILL, KISTILL, MISTILL… skriver jag er – ifall ni nu vet varifrån dessa hemskheter kommer.

NAS, Nordiska Asa Samfundet uppgavs för en dag sedan enligt för Hedniska Tankar obekräftade uppgifter förbereda en debatt-artikel, och ett officiellt ställningstagande vad Bruun Williams angår – men till dess – undgå alla dessa Bruuna Päron, och håll er till sunda läsefrukter istället..

 

Unikt runfynd i Norge (inlägg från 9 Oktober 2018)

 

Man skall aldrig vara för tvärsäker när det gäller runor, konstaterade jag igår. Flummiga teorier om Nabateeiska bokstäver, ”christian belittlement” eller kristet förminskande, samt arabiska bågskyttar ur Romerska Arméförband som på 200-talet skall ha dragit till Danmark för att bosätta sig där, drar lätt ett löjets skimmer över sig, men då är det lite mer av handfast verklighet och faktiska, arkeologiska fynd över den nyhet som möter oss från Norge idag.

NRK eller Rikskringkastningen kan berätta för oss om ett unikt fynd från gården Övreby i Rakkestad, som är beläget i Östfold. Tydningen av de 35 tecken som hittats på stenen är tydligen inte klar ännu, men runolog Karoline Kjesrud från Institutt for lingvistiske og nordiske studier ved Universitetet i Oslo står på en betydligt fastare grund än Bruun Williams och andra ”svärmare”  som jag berättade om igår.

Övreby stenen är från 400-talet, och är en av Norges absolut äldsta runinskrifter, helt i klass med Tunestenen och andra ytterligt viktiga lingvistiska bevis, rapporteras det.

De hittills lästa delarna av inskriften har tolkats som Lu irilaR raskaR runoR» vilket NRK översätter till (Hogg runer, dyktige runemester!). Bakom ordet IrilaR döljer sig Erilaz, ett ord som gång på gång förekommer i tidiga runiskrifter från 200 till 400 talet över hela Norden. Tidigare har man ansett, att det sägenomspunna folkslaget Heruler skulle ha döljts bakom den benämningen, men mycket riktigt har forskningen senare visat att Erilaz är ett namn eller en titel, inte en etnisk bestämning på något folk som först skulle ha utvandrat från Norden tillsammans med goterna, och senare återflyttat hit igen. Ordet Erilaz har i själva verket samma ursprung som titeln Jarl, och kan ha haft en militär innebörd, snarare än att bara utmärka en Eril, alltså en person som är skicklig på runskrift, en runomästare eller runmagiker.

Till och med på de nu försvunna Gallehushornen förekommer Erilaz – enligt en del tolkare  och med detta sällar sig Övrebystenen till en grupp mycket sällsynta och intressanta inskrifter, som kan tyda både på kultbruk, religion eller administrativa, politiska och militära indelningar i ett fjärran Norden. Stenhällen runorna står på över över 2 meter lång och mer än en meter bred. Den hade använts som yttertrapp till ett 1800-tals hus som stod i mer än hundra år, och som revs år 1990 – men av en ren tillfällighet behöll två makar i trakten stenen som sittplats, och för att dricka kaffe på. Randi Schie, nu 78 år, uppges vilja behålla stenen på sin tomt, men lovar i vördnad för sina förfäder att aldrig mer ha den som kaffebricka, och det är ju vackert nog så.

Idag skall stenen ha vänts, enligt Östfold Fylkeskommune, och dessutom har man undersökt den med laserscanner. Fler upptäckter om vad mäktiga Erilar dolde här, väntar säkert i framtiden, och att runstenar innehåller så mycket mer än bara ren skrift, utan också otroligt invecklad symbolik är en accepterad sanning.

Kalle Dahlberg från Adelsö, själv runristare av idag, tipsade mig om denna märkliga nyhet. Från forntid stammar runorna, men in i framtiden ska de ljuda…

Där runomästare och Erilar talar från jordfast sten, tystnar också Konungar och Drottningar

 

”Allt har sin skönhet, men det är inte alla som ser den” (inlägg från 24 Augusti 2015)

Om nu bisarra nytolkningar av Eddan för det mesta är något att undvika, Teosofi och liknande till trots, så har Maria Schottenius i Dagens Nyheter – fortfarande landets största dagstidning – idag ett lästips, som för en gångs skull är mycket positivt. Hon vill erinra om förlaget Saga, som i början på detta år utgav alla Islänningasagorna i fem stora band, som för närvarande kan köpas för rabatterat pris.  Strax över två tusen kronor för 40 stora släktsagor och lika många ”Thattur” eller fristående sagatåtar är mycket, och Schottenius konstaterar att detta verk är bra mycket bättre än att lägga ned samma pengar på filmer från Netflix eller liknande, när man istället kan hänge sig åt högvärdig Nordisk kultur.

saenska1

“Ingen stil kan förefalla enklare, trovärdigare, kyskare – en stil klar som källvatten, en stil utan förrädiskt känslogrums, en stil som tycks visa fram verkligheten i dess mest essentiella form.”

När det gäller stil och stilvalörer på Sagaöversättare och Eddaöversättare finns det en hel del att anmärka på, märker jag. Redan på 1950-talet innehöll sådana klassiker som Björn Collinders Eddaöversättning stora sakfel – för när man kommer till Hávamáls berömda orakelverser om Runornas upphov – ”Runor tog jag upp, ropade och tog” – ja då utbrister översättaren plötsligt ”Detta är Runmagi, och det ska inte översättas – det utelämnar jag” ungefär som om det var valfritt för honom att bestämma, vilka kapitel i en bok han skall översätta eller inte.

14894En klassisk utgåva från 1955 – men ändå med inbyggda sakfel och lakuner…

Saga förlags översättningar innehåller i varje fall inte dylika fadäser – för man kan ju faktiskt kräva, att en akademisk forskare som Collinder faktiskt skulle vara såpass trogen originalet, att han inte plötsligt och oförhappandes utelämnar en strof ur en Eddadikt, bara därför att han inte gillar dess sakinnehåll. Lika illa är det faktiskt med en hel del kommande Eddaöversättningar, efter vad det verkar. I Göteborg finns en person som skall inneha titeln Emeritus, nuförtiden, men det är nog E-mer-i-Thurs man menar. En hemsk person av Thursasläkt, alltså, en sådan som är befryndad med ”Troll och Jättars söner” för vilken Hávamáls visdom är till föga nytta och inget gagn, som det mycket riktigt står i originaltexten.

När det tydligt och klart står i Harbadsljods andra strof – till exempel (den om hur Färjkarlen Harbard hälsar Tor från sin båt) att:

Ferjukarlinn kvað:

”Hverr er sá karl karla,
er kallar of váginn?”

så torde det vara mycket lätt för envar svensk som har någorlunda språksinne och språköra att se, hur det isländska originalet skall översättas. En korrekt översättning bör lyda ungefär som följer:

Färjkarlen kvad:

”Vem är så karlen bland karlar, som kallar över vågen”

I och för sig kunde man kanske ha tänkt sig en metafor, som ”ropar över böljorna”, ”kallar över sundet” eller något ditåt – men den ryslige E-mer-i-thurs jag träffat på översätter ”Karl karla” eller ”Karlars Karl” med ”pojkvasker” och har dessutom det dåliga omdömet att tala om för mig, att det hela ”måste” översättas så. Det måste det inte alls, för en sådan översättning är falsk, och dessutom oriktig i sak.  Fel i sin innebörd, helt enkelt.

4714739_orig

Mökkurkalfvi” eller ”Gödsel-kalven” var en förfärlig thurs, skapad av ond magi – som Tor och hans följeslagare stötte på bland bergen i Utgård.

När jag möter den här sortens ”översättare” – eller snarare Översittare, som rakt fram och helt utan hämningar förvanskar, förvrider och misshandlar Eddans grundtexter till någonting de aldrig varit, blir jag rent ut sagt förbannad. De påminner mig inte så lite om Mökkurkalfvi, den ofantlige thurs, som skapades av träck, gödsel och smuts av Hrugner, bara för att driva gäck med Thor. Dårar, som lider av Tourettes Syndrom – eller vad det nu är för sinnessjukdom, som drabbat dem – och som hela tiden vill förminska och förklena Tor eller Thor – ”Thorettes” kanske vi skulle kalla denna sjukdom med ett nytt namn – och som för varannan eller var tredje strof i Lokasenna eller Oegirsdrikkja måste sätta in ordet ”Bög” i sin översättning, fastän det inte alls återfinns i originaltexten – begrepp som ”Aergi” eller ”Arghet” samt ordet ”Rag” betyder rasande, förvriden; det finns massor av teorier om dessa ords ursprung – ger jag heller inte mycket för.

Allt det som kallas ”Christian belittlement” eller ”Kristet förminskande” finns nämligen inte i Saga förlags utmärkta översättningar, och tur är väl det – för med falsarier, utgivna av firmor typ Lönnroth och Marvel, har de inte mycket att skaffa. Läs gärna Eddan i Original, på den här aldleles utmärkta sajten. Den är enkel att läsa och tyda, i alla fall om ni har de svenskkunskaper som krävs, och kan komplettera med en isländsk ordlista eller två.

Арда-gif-Арда-фэндомы-Торин-1576000

NEJ – det är skillnad på Tor eller Thor respektive Hor ! Hora inte med översättningarna eller språket..

Snille_och_smak

 

”Rotlöshet” och andra utforskar Kärlekens natur

av Hedningen

Den hedniska, Asatrogna och relativt nystartade bloggen ”Rotlöshet” spekulerar lite om kärlekens rätta natur, och konstaterar – jämsides med en ny runformel – att det viktigaste med ett förhållande är att ha ett klart mål om varthän någonstans det ska leda. Det är gott nog, säger jag – men motparten i varje relation har också sina mål, förstås; och i bästa fall möts man på halva vägen. Själv har jag alltid tagit med både Gifu- eller Gåvorunan (den sjunde runan i Utharken) och Wynjo-runan, vällustens runa, som är den sjätte i utharken när jag ägnar mig åt älskogsmagi.

gebo_rune
rune_08_wunjo

Man bör dock tillse, att det inte går som för den Värmländske bonddrängen i Egil Saga Skallagrimssonar, han som var en så oskicklig ristare att han inte uppväckte kärleksglöd utan häftig feber hos sin åtrådda, och istället gjorde så att hon blev häftigt sjuk. Mera om dessa ting lär jag inte ut, ty då bleve ni klentrogna – men en sak säger jag er – inlåt er inte med huldror...

tumblr_nviu4vaWwS1t271yno1_500

”Rotlöshet” funderar också om ett äktenskap med en kulturkristen partner alls kan fungera, och säger:

Men när det väl kommer på tal om din tro, så kanske din partner argumenterar som en kristen predikant. Där du anses kalla på demoner eller självaste Satan. Fördömer din usla livsåskådning och som barbarism.

Kan man leva tillsammans då? Fungerar det alls? Går det i så fall respektera varandra? Om den ena partnern byter skepnad till en väl vässad kristen predikare? Går det argumentera sig fram till en bättre förståelse för dig och din tro? Eller är det ett överkomligt hinder, bara en sten på vägen som får tillvaron att hoppa till.

Nä, den vässade predikanten är inget jag har upplevt själv. Min hälft himlade med ögonen och skakade på huvudet. I det läget hade jag väl önskat att min hälft sagt något klokt eller uttryckt någon form av förståelse.

Det verkar mest handla om kunskap, historisk kunskap, att se vad som finns relaterat till vår nutid. Att se de nära sambanden till sig själv och sin omgivning. Att kunna knyta sig till sin historia, att se värdet i att bland annat visa uppskattning till sina fäder och förfäder. Inte bara historisk kunskap utan också att man kanske har läst Eddan eller läst sagorna och känner till en del av historierna. Okunskap är vad jag ser som kanske det större hindret. Kunskap behövs för att vinna förståelse och viss acceptans. Det jag märkt är alla dessa inbillningar om Kristendomen som antas vara grundare för allt vi känner till om våra traditioner och kultur. Även om traditionerna och folktron mot arbetades med diverse psykologiska och fysiska medel. Så är det inget många känns vid idag då minnet verkar kort och många väljer att bara känna till det som är uttalat i nära tid.

Och han konstaterar, på tal om förståelsen från partnern, och omvändelsen till det hedna:

Är det inte då din skyldighet, kanske din plikt att med mjuka medel, med tiden, avbryta den vilsna färden för att visa andra möjligheter? För det tar tid, du kan aldrig begära eller kräva att andra direkt ska se eller uppleva världen som du gör.

Det hela kanske bottnar trots allt i hur relationen är. Kanske hur du eller din partner upplever eller ser på kärlek och ert förbund? Eller hur du eller din partner upplever vilka åsikter eller krav som finns på hur en relation och er kärlek ska vara. Livet, partnerskapet och familjen är en vardaglig kamp på många plan.

Var tålmodig!

leap_elk

Varje kvinna blir nog hednisk, förr eller senare…

Liknande tankar återfinns hos skribenten bakom den amerikanska asatrogna bloggen ”Of Axe and Plough” som nyligen bevistade en god väns kristna bröllop, och fick sig påtvingad nattvarden, vilket faktiskt är mycket anstötligt för oss Asatroende. Till skillnad från de kristna är vi inte kannibaler, och vi äter inte frälsarens människokött, eller håller på med sjuk blods-drickningsritualer och vampyrism, som dessa hemska kristna.

Sådant är ju verkligen inte kärleksfullt, och har inte på en stämningsfull familjehögtid som ett bröllop att göra.

Being forced to suffer through a Christian ceremony for the sake of familial peace. Or, being forced to suffer through distinct Christian ritual for the sake of familial peace. — —

Likewise, if one did not wish to take communion, they could approach and receive the blessing of the priest instead. Or, do as I did, and sit awkwardly out of the situation.

Simple, yes? Don’t take communion, and you’re not interacting in a religious ritual.

The problem with this incident is that my friend had been told “in no uncertain terms” that he was to take this communion, or else risk alienating himself from his in-laws for the foreseeable future. It is an all too common example of having to bend subservient knee to the in-laws in order to maintain decent understanding, especially if they had provided significant financial support for the wedding.

Ett problem ? – Ja – men de kristna orsakade det… En samvetsfråga – onekligen… Själv skulle jag göra som den amerikanske skribenten – nej – jag tar aldrig nattvarden, och jag böjer inte knä för någon kristen Gud – och jag skulle hellre aldrig göra det, ens om jag vore kristen…

Och han avslutar:

How can one be expected, be demanded, to take part in such an act? How can the burden of debasing ourselves to a foreign system be expected upon us? As a visitor to such a wedding, it is no concern. I opted out of taking part in any aspect of the rites in question. But my friend was not so lucky. His entire future had been predicated on this one act which, while he obviously did not mind paying for. And that is well for him.

But if it were someone who places a great deal of emphasis on these rituals? Like me? Being forced between a religion, which is of utmost importance in my life, and the family of the woman I would be wedded to? How can anyone be expected to reconcile that? And Americans view it as the ultimate expression of love to do so, to be willing to set aside something which others seem to place less emphasis on, in order to do “what is right” in their eyes.


 

DN, SVT och Svenska Media publicerar FAKE NEWS om Rökstenen

Så har det nu hänt igen. Den ökände Henrik Williams från Uppsala Universitet är åter i farten. Svenskspråkiga media i både Sverige och Finland har tyvärr papegojmässigt upprepat påståendena om att Rökstenen skulle varna oss för en framtida klimatkris, och de falska nyhetstelegrammen har i rask takt spridit sig över världen, främst naturligtvis till USA och andra anglosaxiska länder.

Jag har själv undvikit att skriva om detta tragiska och tröttsamma ämne så länge jag kan, mest därför att jag inte gillar den nämnde Herr Williams sedvanliga agerande. Men, som ni kanske observerat har även mina läsare reagerat efter de senaste dumheter, som han nu spritt i media och i artikelkommentarer krävt att jag går in med en rättelse. Nåväl, det ska jag gärna göra. Jag är nämligen inte ensam om att reagera gentemot vad många uppfattat som förvridandet och förfalskandet av vår fornhistoria. Flera seriösa debattörer har redan reagerat mot dessa uppenbara falsifikat, och jag är långtifrån den förste att protestera.

Många seriösa föreningar, amatörarkeologiska sällskap och liknande har också protesterat under de senaste dagarna, och sagt att de fortsättningsvis vägrar att ha med Professor Williams eller ”Uppsala Runforum” att göra.  (Här nedan följer ett exempel i mängden)

Det finns till och med filmer på Youtube, som handlar om hur Professor Henrik Williams, Expressen och flera andra svenska media sysslat med fake news.

Alla seriösa runologer jag någonsin känt till, inklusive den duktige Magnus Källström vid RAÄ, eller Riksantikvarieämbetet, torde värja sig emot de lögner om Rökstenen som publicerats de senaste fem dagarna. Henrik Williams har gjort sig känd med påståenden om att a) Runor inte skulle kunna tolkas som enskilda symboler och inte har med ”talmagi” at göra b) att de inte kommer från hednisk tid eller har samband med hedendomen c) att de inte har ”magisk” innebörd (vilket lätt motbevisas det också, inte minst med tanke på Rökstenen, Björketorpstenen och flera andra stenar sagde akademiker själv tagit upp, se mitt inlägg om de tidigare uttalandena.

Ok – nu kan även professorer bli felciterade eller missuppfattade, gång efter annan; men det är i längden rätt svårt att det skulle ske från Universitetets egna hemsidor, ty dem borde väl en högt uppsatt akademiker ha inflytande över, kunde man tänka.

Dessutom har samme Henrik Williams hävdat, att han är för Morgan Johanssons idiotiska runförbud emot Tyr-runan och Odal-runan, ett nu totalhavererat förslag som skulle ha kunnat förstöra både hela vårt kulturarv och tusentals runinskrifter i original, eftersom våra muséer och länsstyrelserna i så fall fick censurera sina samlingar. Han har också påstått sig själv vara ”en världsledande expert” – ett påstående som är gripet ur tomma luften. ”Eget beröm luktar illa” lyder ett gammalt svensk ordspråk, och detta skämda päron vid namn Williams, bär verkligen syn för sägen.

Henrik Willams påstår sig på Uppsala Universitets hemsida vara ”tvärvetenskaplig” och leda en ”internationell forskargrupp” om fyra forskare, när det de facto är Per Holmberg vid Göteborgs universitet som lett den aktuella gruppen. Läser man den uppsats som forskarna skrivit, så finner man ingenting som handlar om någon särskilt utbredd ”klimatångest”, påståenden om att Rökstenen skulle vara en varning till nutiden eller andra dumheter, som våra media okritiskt fört vidare.

Vad som verkligen hänt, är att Per Holmberg för flera år sedan publicerade ett förslag till en ny läsordning gällande Rökstenen, alltså hur de olika textpartierna skall ordnas. Utöver det finns få nytolkningar av själva textmassan, eller runtecknen på stenen.

Den svenske forskaren Bo Gräslund har också långt tidigare publicerat en kontroversiell teori om ”Fimbulvintern” som han anser skulle ha en konkret bakgrund i ett vulkanutbrott på Island år 536 – 537. Den uppfattningen delas inte av alla forskare, och även om det är en intressant teori, relaterar den ytterst svagt till Rökstenen, som bevisligen är rest mer än 350 år senare, alltså under åttahundratalets senare del.

Nu påstår Williams plötsligt, att ”Vikingarna skulle varit rädda” för klimatkatastrofer, och anspelar genast på dagens miljödebatt, på ett sätt som en seriös forskare överhuvudtaget inte borde göra. Att påstå något om ”rädsla” är för det första totalt nys, något som man inte kan bevisa, och för det andra något som inte alls ryms inom Rökstenens text, som de facto handlar om strider, Theodrik den  store hos Goterna, och Torsdyrkan. (”Vilen” alltså den andre i gudatriaden Oden-Vile-Vee eller Oden-Tor-Frej som skapade det första människoparet, ryms i Rökstenens magiska chiffer ”uilin is þat” – ”Vilen är det” och sakumukminithur – alltså saku mogminni ”jag säger det folkminnet” och samtidigt – ej motsägande ”sakum ukminni” alltså ”säg till ungdomen, alternativt ”den unge mannens sak: THOR !) Läs stenens text i sin helhet här !

Man gör den häpnadsväckande nytolkningen, att ”sakumukmini” skall tydas ”Saku Ygg Minni” vilket då skulle syfta på Yggr eller Oden istället, och att ”Thur” som det de facto står i ett av stenens runchiffer (jodå – de är utarbetade just med numerologiska metoder, och talvärden, alltså saker som Professor Williams tidigare vänt sig emot ) måste tydas som ”tordas, våga” vilket också är väldigt väldigt svårsmält, inte minst språkligt sett. Varför någon plötsligt, inne i den vanliga textmassan; skulle välja att tolka en U eller Ur runa som ett Y, och K som g, och lite slumpvis byta plats på konsonanter och vokaler utan någon logik alls förklaras inte i uppsatsen, utan framstår som en åtskilligt svag tolkning.

Nästan alla forskare har hittills tolkat Rökstenens text som en uppmaning till hämd för den döde son, som runristaren Varin nämner på stenen. Att påstå, att några personer i Östergötland på åttahundratalet ”velat varna oss för en framtida klimatkatastrof” är nonsens, nys, lögn, fake news, snack i backen, vilket alla seriösa personer redan vet. Visserligen levde den Theodrik den store som Rökstenen omtalar på trehundratalet, men texten:

Tjodrik den djärve / sjökrigares hövding / rådde en gång / över Reidhavets kust. / Nu sitter han rustad / på sin gotiska häst / Märingars främste.

handlar som varje någorlunda vettig människa kan se inte alls om något klimat eller klimatförändringar, utan om Thedodriks grav i Ravenna, som jag själv också besökt.

Köp inga ruttna Williams päron – lämna dem där de hör hemma – liggande på marken…

Dessutom säger Henrik Williams totalt emot sig själv när han säger att runor i symbolisk form eller som chiffer inte kan existera. Rökstenen ÄR nämligen fylld av just runchiffer, vilket varje person som sett den i verkligheten är i stånd att konstatera. För det andra säger han emot sig själv rörande de ”klimatförändringar” han osammanhängande och tendentiöst babblar om.

Fimbulvintern, eller askregnet som förmörkade himlen efter det isländska vulkanutbrottet på 530-talet (minst 350 år före rökstenen – Williams teori vore som att vi idag skulle varit ”rädda” för vad som skedde före Bellmans tid, eller för varma somrar anno 1760 – detta är fullständigt absurt !) gjorde klimatet kallare, inte varmare.

Någon varning om klimat finns inte alls i Rökstenens text,men däremot en uppmaning om släkthämnd, och en åkallan av Tors styrka – nödvändig för krigare i strid – så har de flesta tolkat Rökstenen fram tills nu, och det är också den rimligaste tolkningen. I den mediaflod av fake news som i vanlig ordning utbrutit, finns inte ett enda argument redovisat till varför man skulle tro på detta Thunbergeri, eller varför tre annars seriösa forskare skulle göra gemensam sak med Henrik Williams vanliga amsagor.

Om vad som framförs alls bevisar något, är det att klimatförändringar hit och dit ALLTID existerat i det långa tidsperspektivet, men våra förfäder var inte alls ”rädda” för detta. Tvärtom anpassade de sig genast till situationen. De koloniserade Grönland, och upptäckte Nordamerika, vilket skedde under en värmeperiod. Varför skulle vi då inte kunna utnyttja kommande värmeperioder på likartade eller andra sätt, givet att vi idag har långt mera teknik och vetande till förfogande ?

Vidare – och jag hänvisar er här till den utmärkta bloggen ”Brons + Blods” utläggning, så orsakade femhundratalets vulkanutbrott bara en sänkning av jordens medeltemperatur med en halv grad, sett i det långa tidsperspektivet, och under medeltiden och 15-16 talen rådde ännu lägre medeltemperaturer.

Man skriver i uppsatsen att just Tåkern-bygden eller den del av Östergötland där Rök ligger skulle ha drabbats av en ekologisk katastrof utan motstycke, eftersom just Tåkern-bygdens jordbruk skulle varit specialiserat mot bara ett enda slag av grödor (vad har man för bevis för det, rent kutlurgeografiskt ? Inga fakta framläggs…) och att 500-talets vulkanutbrott ”säkert” skulle ha dräpt minst 50 % av Nordeuropas befolkning till följd av ögonblicklig svält.

Som ”Brons & Blod” påpekat är det en tolkning som väldigt få forskare håller med om – senantikens jordbrukskris och den justinianska pesten – ett tidigt utbrott av vad som senare skulle kallas Digerdöden, är minst lika rimliga förklaringsfaktorer, och krystade härledningar som att ”säg vem av Ingvaldsättlingarna som för nio släktled sedan blev gäldad tack vare en kvinnas offer”  (för att ta den traditionella tolkningen av stenens text) bara ”måste” syfta på ett förmörkande av solen (som skulle vara ”kvinnan” i detta exempel, alltså solen tänkt som en kvinnlig varelse) och helt enkelt inte skulle kunna tydas på något annat sätt är en väldigt, väldigt svag tolkning.

Uppsatsens författare försöker härleda Rökstenens text ur andra källor, dvs Engelska Krönikor och 1200-talets Edda-handskrifter, skaldepoesi och en mängd annat, men slås till och med själva av att detta framstår som ”en mycket djärv tanke” som de själva skriver.  Slutligen hittar de också på, att vad de antar är textens avslutande ord, de tre runorna N-I-T som alla andra forskare ansett vara ytterligare ett chiffer för Tors namn, måste vara en felskrivning för ”Hnitr”, vilket de anser skall betyda kamp eller strid, inte nit som i iver, nitiskhet…

När Varin, stenens ristare, ändå bemödat sig om att göra vad som är världens längsta runinskrift i sten med över 270 tecken, undrar man ju då varför han för det första skulle tappa bort ett H eller hagal ur inskriften (vilket visserligen görs på en del stenar från 1000-talets Uppland, 200 år senare då språket förändrat sig) och för det andra mista en Reid-runa. Samtidigt skriver de också, att texten rymmer nio stora gåtor (nio är ett Odens tal) men utelämnar helt det faktum, att stenen ordagrant nämner ”det säger jag som det trettonde” och ”det säger jag som det fjortonde” vilket svårligen har med siffran nio att göra

Om och om igen konstateras det i texten, att det skulle vara ur Odensdyrkarnas och krigarkultens exklusiva krets, som stenens budskap stammar. Ändå förvrider man detta till nutida miljöpolitik.  Per Holmberg vid Göteborgs Universitet nämner inget sådant i sin text, som framstår som en fullt seriös avhandling, låt vara med väldigt egendomliga härledningar, som haltar – inte minst språkligt – och med all respekt för den häpnadsväckande nytolkningen om Yggr eller Oden istället för Tor, lämnas man som läsare med slutsatsen att det omöjligt går att ”köpa” dessa tolkningar.

Till sist lämnar man en ovanligt smaklös och stilistiskt omöjlig översättning till svenska, där man sprängt in ord som inte alls hör hemma i den aktuella texten.

Exempelvis översätter man Rökstenens ”Iatun”, allltså Jotun eller jätte med ”Monster” – ett ord som för det första är latinskt, och betyder just exempel eller ”något framvisat” (monstrum, alltså) trots att det ordet aldrig funnits där, utan bara är påhitt, fria associationer utan all ände. Ord som ”jätte” eller ”rese” är ändå fullt begripliga för de flesta moderna svenskar, och då behöver man inte alls byta ut dem emot latinska, ifall man inte lider fullständig brist på språkkänsla.

”Quod Erat Demonstrandum” kunde vi säga, ifall vi skulle tala latin, och alla dessa underliga härledningar av att allt allt allt i stort sett av Rökstenens ”gåtor” atingen måste syfta på en förmörkad sol, nio generationer tidigare, Ragnarök eller för den delen Fenrisulven (pars pro toto ? – Inte alls)

Bo Gräslunds teorier om Ragnaröksmytens upphov må vara aldrig så spännande, men man anför inte någonstans hållbara och påtagliga bevis.

Det finns inom humanistisk forskning en länge erkänd princip, som kallas Occams Rakkniv eller Occam’s razor på engelska, och som helt enkelt säger, att den enklaste och mest naturliga förklaringen till komplicerade förlopp eller invecklade hypoteser är att föredra.

Sålunda är det vettigare att tro, att ”sakumukmini” inte alls står för ”saku Yggr minni” utan som det faktiskt står, och att en ”kven” eller kvinna som skall ha levat nio generationer tidigare, enligt texten, faktiskt var en halvt glömd anmoder och inte alls en förmörkad sol, för hade man velat skriva om just solen, hade man lika gärna kunnat använda detta ord.

Tramseri som att ”nämen detta var endast för de invigda och texten gjordes medvetet dunkel, så att ingen skulle förstå något” kan vi lika gärna glömma. Man gör inte ett centralt gravmonument åt en hel bygd – som forskarna själva säger (jag lånar deras uttryck i uppsatsen) för att inte kunna bli läst och begripen, utan just tvärtom.

Det borde vara en självklarhet för alla inblandade.

Varför sedan Hufvudstadsbladet i Finland, SVT och naturligtvis Dagens Nyheter – vårt lands allra sämsta och mest osakligt politiserande morgontidning upprepar lögnerna, och ägnar sig åt att sprida FAKE NEWS -borde vara oss en fullständig gåta – ifall vi inte redan visste vad Sveriges journalistkår eller journalister i gemen är för slags människor.

De har ingen allmänbildning.

De kontrollerar så gott som aldrig fakta.

De har ingen sakkunskap, utan upprepar bara papegojmässigt och okritiskt vad TT och andra telegrambyråer skriver i ytterst förkortade referat.

”Well, I’ve said it before… And I’ll say it again…” (Mot dumhet och lögner, kämpar själva gudarna förgäves)

Bitte Assarmo på bloggen ”Det goda samhället” påminner oss alla om skandalen med arkeologen Annika Larsson från år 2017, som underligt nog aldrig fått något straff, utan tillåts fortsätta sin tjänstgöring vid Uppsala Universitet, trots att hon blev påkommen med att förfalska forskningsdata. Hon förfalskade flera brickbandsmönster från Birka, och publicerade påståenden om att Vikingarna skulle dyrkat Allah osv trots att hon mycket väl visste, att den ”kufiska skrift” hon på felaktiga och osakliga grunder trodde sig kunna rekonstruera fram ur brickbandsmönstren, inte existerade förrän minst 500 år senare.

Och jag citerar, från slutklämmen i hennes artikel, för den tål att upprepas, inte minst en dag som denna:

Det dröjde bara ett par dagar innan forskare över hela världen kunde konstatera att alltsammans var rena bluffen, och av flera skäl. Kufisk stil började nämligen användas först flera hundra år efter fyndens datering. Dessutom hade ”upptäckten” gjorts i efterkonstruerade mönster och inte i existerande mönster som finns i verkligheten. Det borde räcka för att orsaka en skammens rodnad på varje seriös forskare, men Annika Larsson skämdes minsann inte. Hon ville inte ens bemöta kritiken, för den var ”oseriös”. Det säger en hel del om hennes trovärdighet som forskare, och kanske även ett och annat om Uppsala universitet.

När nu samma universitet har ”löst gåtan” om Rökstenen finns det därför anledning att vara skeptisk. Den svenska universitetsvärlden är nämligen värdegrundsstyrd in i minsta lilla forskningsrön.