Oden

Skulle man ”be” till Oden ? Och varför alls BE, när DU istället borde vara TACKSAM…. (inlägg från 12 Juni 2018)

Diverse Odinister, som de kallas – I Forth Worth, Texas av alla platser (det måste vara mycket svårt att dyrka Oden mitt i den Texanska ödemarken, när vi alla vet att det är här i Norden han hör hemma, och här han ska dyrkas) har – i sin självpåtagna hängivenhet – utlyst en ”World Prayer Day” för Valfader själv – en idé som må ha en god avsikt, men nog knappast gör medvetenheten om Odens sanna natur så mycket tydligare. Deras hugskott tog tydligen form för två år sedan, ser jag från mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag blickar ut över Världarna, och i dagarna har de alltså firat jubileum för detta tilltag, men jag tror för min del att det finns bättre sätt att Hugfästa medvetenheten om Valfader på.

Tänk efter ett slag.

Oden är förvisso Yggr, den fruktansvärde. Han är Hangantyr och Härfjätter. Han är Hropt, den store roparen. Han är Grimner, den grymme och dolde. Han är Öpir, den vrålande, ja stormen, ödet och vinden. Tror ni ens, ni dödliga, att ni skulle kunna rikta kristna ”böner” till honom ? Just nu månde han nog skratta åt er alla, i sitt Valhall för ett av hans heiten eller många namn är för övrigt just ”Skratte” – alltså den skrattande guden, han som skrattar åt människornas dumhet och små krumsprång.  För övrigt måste ni lära er att noga skilja mellan heiten och kenningar, om ni inte lärt er detta ännu.  Ett heite är ett direkt namn, något gudomen själv får heta eller kallas, och det namnet skall ingen människa bära, så framt det ska gå den människan någorlunda väl. En kenning däremot, är en poetisk omskrivning, något Gudomen själv är vida känd och allom bekant för.

Oden kallas därför ”Spjutguden”, Gautatyr eller Göternas Herre, ja Sleipners ägare, Gungners svingare och mycket annat. ”Först av alla kastade Oden eggjärn i flocken” står det om det stora kriget mellan Asar och Vaner, och aldrig har någon behövt rikta böner till honom, som ger seger åt somliga, eller den han vill och förordar, men visst inte till alla.

På hällristningar i Litsleby vid Tanum – observera att ”Lit” betyder ”kropp” på Norröna och är namnet på den dvärg, Tor själv sparkar in i likbålet vidd Balders likfärd, där Oden viskar den yttersta av alla hemligheter – kanske sitt sanna namn – i örat på sin döde son syns Oden som spjutgud, 1000 eller 800 år före kristus, och minst lika länge har stormens och vindens sanne herre funnits bland oss i Norden. Vågar du ens be till honom om mera ägodelar, mera mat, mera lycka för din del, när han ensam – som vi ska se – redan givit dig mer än du anar, eller mer än du kan tro…

Per Lagerkvist – vår svenske nobelpristagare – beskrev i sin diktsamling ”Aftonland” eller ”Evening Land” (1953) Oden mycket exakt. Han understryker gång på gång, att Oden är en vandrande spjutgud, en allt förtärande ljungeld, en stormgud och en krigsgud, en spjutkastare, som med ”Varats Blixt” (Polemos !) för att använda Wittgensteins uttryck, genomborrar människornas sinnen och hjärtan. Lyssna !

”Jag är den som fortsätter / när du dröjer kvar / som stiger ut i natten / när du går till vila./ Som öppnar porten till mörkret / och går vidare / till mörkret och stjärnorna / och går vidare. / På en oviss stig / en stig som kanske inte alls finns / överger jag dig.”

Eller, i WH Audens välfunna översättning:

”I am the one who goes on / when you remain behind / the one who steps out into the darkness and the stars / when you retire to rest / The one who opens the gate into the darkness / and walks further / Into the darkness and stars / and walks further / On an uncertain path / a path, which perhaps does not exist / I forsake you.”

 

 

Han är inte sin skugga, men hans skugga blev ljuset i våra tält. Den natten kunde vi inte sova mer” skriver Lagerkvist också. Jag läste den dikten efter en tältbrand anno 1983, där en av mina gruppchefer skadades allvarligt. Han kastade ut en brinnande plastdunk ur ett förläggningstält 20, men fick själv 16 % brännskador av andra graden på kuppen. Och natten förut hade jag sett det som kallas ”The Wild Hunt” eller den vilda jakten. Jag har med egna ögon själv sett Odens skugga i den djupa natten, och jag vet fullständigt väl vem och vad han är. Jag är inte rädd för honom, inte på minsta sätt – men han är förvisso fruktansvärd. Han är kriget, stormen och den totala förintelsen. Tro aldrig något annat. Frukta Allfader, och lev gudfruktigt, i sann gudsfruktan... Och varför tror ni att Oden nästan alltid uppträder förklädd, som en vandrare – och visar aldrig sitt sanna anlete för människorna ?

Den sanningen är enkel att förstå. Det är för att de flesta människor skulle svimma av skräck, eller falla döda ned; om de verkligen kunde varsebli en gud i all dess totalitet, långt bortom gränsen för våra mänskliga sinnen. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero gerds guma” står det i Hávamál. Och Oden är INTE en gud, till vilken du titt som tätt kan komma sättandes med böner, eller dina små futila klagomål. Han står över – högt över och bortom – allt sådant.

Oden kräver aldrig någonstans, i en endaste en norrön text, att människorna skulle ”be” till honom eller ens dyrka honom. Allt sådant är Oden själv fullkomligt fjärran, och för sin del struntar han fullständigt i om människorna tror på honom inte. För – återigen – tänk efter ! Hur är det det de facto står skrivet i Eddan ?

Han är Gångläre, Tund – den tunne, Atridr eller den som rider emot målet, Galdrafödurr, Fang eller fångaren – årtusenden före någon ”catcher in the rye” – Gångråde och Gestumblinde, gästförblindaren, Haptsnuir eller den som flyr ur häkten, Hrossharsgrani och mycket annat. Han har tusen namn, men färdas alltid dolt. Han missionerar aldrig, han spörjer bara människorna efter sådant han vill veta, för att utröna deras ”salkynne” (”salkynno” står det i Eddan) eller vilket sätt de verkligen har, och vad de döljer i sina sinnen.

En sådan Gud ber man aldrig, aldrig böner till. Aldrig någonsin, för den guden möter dig som en vän och jämlike på vägen genom livet – när DU minst anar det !

I Hávamál står det inte, att vad som är skrivet där är Odens egna ord, men den person som hela tiden för ordet, kan förvisso vara Oden, eftersom det är Odens erfarenheter och äventyr som återberättas i den Eddatexten. Hela tiden understryks att man skall nöja sig med lite, och vara tacksam för att man alls lever. Till och med i en tarvlig koja på stranden – den berömda strofen om ”Taugreftan sal” som i en svensk översättning kompletterats med ”alltid får karl sig en ko” bär syn för sägen.

Själv undrar jag allvarligt om dessa förvirrade amerikaner, vars ögon aldrig har skådat; någonsin läst Hávamál, annat än i stark förkortning och förgrovning, och upplevt HELA texten på Norröna, som den verkligen är skriven.  Eller dra er till minnes Sonatorrek, den store Egil Skallagrimssons dikt om den döde son, som tagits ifrån honom alltför tidigt. Egil blir gammal, sjuk och skröplig, kan inte längre slåss och har ingenting kvar, men han prisar ändå livet, och Odens goda gåvor, ty:

23.
Blœtka því
bróður Vílis,
goðjaðar,
at gjarn séak,
þó hefr Míms vinr
mér of fengnar
bölva bœtr,
es hit betra telk.

24.
Göfumk íþrótt
Ulfs of bági,
vígi vanr,
vammi firða,
ok þat geð,
es gerðak mér
vísa fjandr
af vélöndum.

25.
Erum torvelt.
Tveggja bága
njörva nipt
á nesi stendr.
Skalk þó glaðr
góðum vilja
ok ó-hryggr
heljar bíða.

Eller, i en mycket förenklad översättning till engelska, för de som är så begränsade i sitt språk och tänkande, att de inte begriper bättre…

23

I cannot then perform Blot,
to Vile’s brother,
defender of all Gods
I will not eagerly seek.
Yet Mimr’s friend
has given me rich gifts
which I’d better take.

24.
He gave me my art
of flawless words
Did the wolf foe
Lord of all wars
and such a mind
that I could make open foes
of those who hate me in secret.

25.
It is hard for me now
The wolf’s sister
Queen of Death
stands on the ness
Yet I shall gladly
and in good heart
unrepining, relentless
await Hel’s coming !

Detta med att ”kunna göra öppna fiender, av de som blott hatar en i hemlighet” är inte minst viktigt, och vi inser lätt, att ”Vargen”, dvs ”Fenris” har Hel själv, dödsgudinnan till syster. Professor Magnus Magnusson på Island, skrev i sin goda bok ”Viking Hammer of the North” (ISBN 085613 3019) att: ”No translation of poetry can possibly convey the grandeur of the skaldship, the sonorous assonances and alliterrations, the starkly wrought kennings or the methaphores of the original. But in these taut stanzas, the poet’s disclosure with his own mind reaches a new and sublime comprehension. The god who had bereft him of his own sons had not failed him after all, he had given him the priceless gift of the runes and knowledge, which transcended all grief, and made him whole…”

Varför då ens be om mera ? Oden har redan givit människorna kunskapen och runorna, och därmed förmågan att kunna tänka själva, lösa sina problem själva och berätta sanningen om sig själva. Räcker inte detta mycket längre än gods och guld ? Och kom ihåg allt Oden gjort för DIN skull, när han hämtat hem skaldemjödet, låtit bygga Valhall och funnit runorna åt oss alla. Och, som han själv säger:

47.
Ungr var ek forðum,
fór ek einn saman,
þá varð ek villr vega;
auðigr þóttumk,
er ek annan fann,
maðr er manns gaman.

52.
Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.

68.
Eldr er beztr
með ýta sonum
ok sólar sýn,
heilyndi sitt,
ef maðr hafa náir,
án við löst at lifa.

69.
Er-at maðr alls vesall,
þótt hann sé illa heill;
sumr er af sonum sæll,
sumr af frændum,
sumr af fé ærnu,
sumr af verkum vel.

Det här är bara några slumpvis valda strofer ur Hávamáls oändliga visdom, som blott få har förstått och insett. Ingenstans i hela detta verk talas det om att man bör böna och be som en fjollig kristen, men istället lita till sin egen kraft, sin egen lycka och sina händers verk, ty:

47.
Ung var jag fordom
ensam jag for
då vart jag vill om vägen.
Men rik jag mig tyckte
när jag en annan fann.
Människan är Människans glädje.

52.
Mycket av något
ska man inte ge bort.
ofta köper sig lite lov.
Med halva limpan
och hela hornet
vann jag ofta en vän.

68.
Eld är bäst
för världens söner
och att Solen få se
Hälsan sin är gott att ha
så länge man lever
utan att ligga till last.

69.
Inte kan en man kallas olycklig
om han hälsan tycks mista.
Någon blir av söner säll
Några av fränder
någon av ernådd lön
andra av väl utfört värv.

I den 47:e strofen antyds helt kalrt, att det inte är böner om pengar och annat ovärdigt, som gör vårt liv stort och rikt. Det är inte att ha eller äga, utan de tillfälliga mötena, vänskaperna och vad som händer under resans gång. Hur träffade du din käresta, om du alls har någon ? – Av en ren tillfällighet, naturligtvis. Och dina vänner – samma sak där. Hur föddes dina barn ? – ja, om inte ur en ren tillfällighet, så ur en genetisk slump, det kan vi vara förvissade om. Och vad får det ena barnet att intressera sig för fotboll, det andra för musik, och det tredje för att plocka upp en bok, arbeta eller studera ? I allt svarar vi läggning och gudars gåvor, men också tillfälligheter. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten (som dessvärre dog som kristen), insåg Odens gåvor och betydelse bättre än andra, när han skrev:

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Ingen antog den andres seder. Ingen blandade sin kultur eller sin tro med den andre – för de båda främlingarna respekterade varann. Men – som vi också ser i storf 52 – enbart en halv brödlimpa, eller ett horn med vatten (det behöver inte ens vara mjöd eller öl – ofta får man nöja sig med det lilla) var nog för att befästa en vänskap – och under marschens väg, i stridslinjen och villdmarken – där grodde vänskapen !

Så länge vi inte ligger andra till last, och sitter som tiggare framför andras portar, ständigt tjatande och tjattrande efter mer, som sk ”flyktingar” och bettlare – betonar Hávamál – och så länge vi gör rätt för oss – även om vi slutligen kan få problem, till och med med hälsan – så länge är livet en lust att leva. Ett väl utfört värv, kanske sönerna du lämnar efter dig, sakerna du uträttat – allt du gjort, tänkt och skapat som var sant och skönt under ”Din stund på Jorden” – för att låna Vilhelm Mobergs ord, så sannt svenska.

Allt detta. Allt detta, bröder och systrar – ni som är Asarna trogna – ”Treu bis zu den Tod”.

Varför skulle vi böna och be, och vända röven i vädret, när vi istället kunde prisa livet självt och naturens rikedom ?

Glöm aldrig detta, mina barn ! Glöm aldrig detta !

Fred, välstånd och frihet – Eller fler, åt Röven vända Ökenreligioner – Vad väljer du ?

Sökandet efter det sanna mjödet, och Odens rätta namn… (artikel från 2015-09-17)

Saker som synkronicitet, eller det som på engelska kallas serendipity, eller ”happenstance” alltså ”meningsfulla tillfälligheter”, slump, ödet eller makternas ingripande – kalla det vad ni vill – är jag naturligtvis van vid såsom varande Asatroende och Hedning. Oden, mer än andra av Asarna, är ofta inblandad i denna typ av händelser. Till synes av en ren tillfällighet, inträffar flera likartade förlopp ungefär samtidigt, och mitt öga styrs automatiskt till dessa händelser och händelseförlopp, utan att jag ens vet varför. Skapar då makterna sin egen händelsetråd i Nornornas väv, eller beror de mönster vi ibland tydligt tycker oss skönja, i själva verket bara på att vi är inställda på att uppfatta just en eller annan meningsfull faktor i verkligheten ? Titta efter flygplan på en radarskärm tillräckligt länge, emot en bakgrund av idel moln, och du urskiljer sannolikt till sist alltid ett hårt föremål i vår atmosfär, som därmed kastar ett skarpt eko.

Kunskap är en bra bot för det mesta av de tokigheter, som man kan urskilja i tillvaron. Det är skillnad på Asatro och ”fornsed” till exempel, eller på folk som vet vad de pysslar med, och andra, som bara yrar. På en amerikansk asatrogen sajt såg jag härförleden följande bild och text, som visar hur en del personer fuskar med runor, när de tror sig kunna skriva Odens rätta namn, trots att Odensnamnet aldrig någonsin skrivits på det viset, som dessa okunniga ”fornsedare” försöker skriva det idag…

11350891_854716591273537_1618077830_n

Jag nämnde också den gamla myten om Oden och Skaldemjödet härförleden. Mjöd eller Madhu är inte bara en livgivande dryck, utan en symbol för det som kallas kunskap, inspiration och sanning. Läser man myterna som de faktiskt är skrivna, och efter vad de är menade att uttrycka framgår detta ganska tydligt, i alla fall om man har sinna för deras budskap och väsen. En del människor förstår budskapet rent intiutivt, medan andra först kan komma på det rätta svaret efter långa funderingar. Efter det ödesdigra kriget emellan Asar och Vaner – de två olika gudasläktena – i den grå forntid Voluspá beskriver – enades makterna kring Kvaser, den store förhandlaren och fredsmäklaren av Vanernas ätt; men Kvaser kunde ingenting utom att just förhandla. När beslut skulle fattas och genomföras, svarade han alltid ”råde andra” och lät någon annan genomföra både beslutsfattandet och genomförandet av det som var nödvändigt att skapa i Världen. Så är det också med inspirationens kraft. Handling, kunskap och inspiration är helt olika saker, vill myten beskriva.

Kvasir

Slutligen dödades den vise Kvaser nesligen av två snikna och onda dvärgar, Fjalar och Galar – vars namn betyder ”döljaren” och ”den galne”. Så är det med girighet och habegär, samt små och snöda människor. Alla vill de ha inspirationens gåva eller så traktar det efter talekonst, men verklig kunskap och vad inspiration faktiskt är, förstår de sig inte på. Fjalar och Galar tog sig före att jäsa mjöd av Kvasers blod, får vi veta; men Suttung, den jätte vars namn helt enkelt betyder ”den besuttne” tvingade dem att lämna ifrån sig mjödet – men inte ens han, som var den rikaste av alla begrep dess sanna kraft. Suttung förvarade mjödet i tre kärl, Bodn, Sodn och Odrörir. Samma kärl förekommer i princip vid all öltillverkning, än idag. Bodn är maltbotten, där det mältade kornet gror och sen översköljs med vatten. Så kommer sjudpannan eller Sodn i bruk, och i den kan man kasta humle efter behag. Till sist förs ölet till jästanken eller Odrörir, ”den som fräser över”.

Suttung förvarade mjödet i Hnitberg, det nitade eller järnbeslagna berget, och till vakt satte han sin dotter Gunnlöd, men Oden, som nu insett att all inspiration i Världen inte kunde förvaltas av snikna och giriga jättar, gav sig till sist ut för att leta efter Skaldemjödet. Så kom han till en äng, där nio drängar slog med nio liar – nio är Naud-runans tal, och ingår i Odens eget namn – men han kastade upp sin brynsten i luften, eftersom de ville låna den allihop, och i jakten på brynstenen, tog de alla livet av varann med liarna. Jagar man efter kunskap av ren nöd, når man aldrig den; vill myten säga. Oden gick vidare, nu förvandlad till mannen Bölverk eller illdåd, som han kallade sig efter bragden emot liemännen, och mötte Suttungs bror Bauge. Han hade rått över drängarna, och Oden gjorde nu nio mans arbete hos Bauge sommaren över, emot att få veta var mjödet förvarades. Så gick han till Hnitberg med borren Rate, som är tidens tand; och Bauge övertalades till att hjälpa honom med borrandet.

61fc0a765f657cdaf9a0ec375a4683b8Hnitbergs borrning – bild från Brynjulfssons Edda på 1600-talet

Bauge försökte nu svika honom, och sa att berget var borrat tvärs igenom, men Oden var kunnig och blåste i borrhålet, och då flög borrkaxet rakt emot honom. Så borrade Bauge en andra och en tredje gång, och till slut flög borrflisorna inåt – då förvandlade Oden sig till en orm, ringlade in i hålet, förförde Gunnlög och tömde Bodn, Sodn och Odhrörer i tre väldiga klunkar. Så förvandlade han sig till en örn – sådan kraft har inspirationens mjöd – och flög emot Valhall på vida vingar, men Suttung flög efter, likaledes i Örnhamn till Valhalls port.

image3

Där hade Asarna gjort ett stort bål, som Oden i sista stund väjde för, men Suttung var för girig, och flög rasande in i bålet. Under Odens flygning över kosmos, gick lite av mjödet ur honom baktill, och denna drägg föll till hälleberget, där den är ”fornsedares” och dylika dårars lott. Men de sanna Asatroende, får i Valhall smaka det äkta mjödet, för evigt och evinnerligen.

Sökandet efter det sanna mjödet pågår än idag. För en vecka sedan, lite drygt, rapporterade den Amerikanska hedniska nyhetsbloggen ”The Wild Hunt” om hur Hedningar i Delaware – en delstat med klara kopplingar till Sverige – nu öppnat ett mjödbryggeri. I vårt eget vackra land finns ett helt rullande mjödbryggeri tack vare företagaren Johan Pihl, och AB Mjödhamnen, vars affärsidé är att föra ut mjödet till folket genom en buss, försedd med tre enorma 1000 liters tankar – beroende på den lokala honungens och fruktråvarans kvalitet, kan sedan specialmjöd med lokal anknytning tillverkas direkt på plats.

z3rz7z9t8eydw5exzs9r

 Bevis för att Folket och Mjödet är ett…

På Skeppsholmens Folkhögskola finns också Båtbyggaren Anders, den bäste och mest konstförfarne av mjödbryggare, som under lång tid strävsamt idkat sitt hantverk, och fortsatt sökandet efter det sanna mjödet. Ifall ni själva skulle få lust att brygga eget mjöd – som skall göras av Honung, mjödjäst och vatten – inget annat – Ni följer väl de tyska renhetslagarna ? – hittar ni säkert värdefulla recept där.

Slutar med en bild på älgört eller mjödgräs, det förnämsta av sommarens många mjödkryddor. Kampen går vidare – Låt oss förbli hedningar !

filipendula_ulmaria_-_angervaks

Det är Onsdag i morgon…. (inlägg från 2015-06-23)

Äntligen en politik som håller vad den lovar, eller hur ?

ezuga6er

Och slutligen kan det också vara bra att komma ihåg följande:

10891540_761208070626825_5947041192994284062_n1Sigfridsson – den rättframme Odinisten… (inlägg från 13 Juni 2016)

I anslutning till vad jag skrivit i det förra inlägget om krigarens väg, och behovet av rättvisa – lika stort nu som i alla tider, och för alla Heimdalssöner – kan det vara på tiden att ta upp några inlägg från den ytterst visionäre och ibland poetiske skribenten 1Sigfridsson, som säkert är en angenäm bekantskap för vissa läsare – mest då de som kanske tycker att exempelvis Jim Lyngvild är ”over the top”.

1Sigfridsson är något så ovanligt som en äkta odinist, utan några rasistiska kopplingar, och skriver bland annat såhär:

We are all in the War of all Wars, as stated several times here and there in my articles, and this is very basic knowledge that has been around for thousands of years and it really is extremely ABC for any human to at least know that they descend from the Gods. What should we all do about it?, as some are quickly to ask as a reflex. First we should really understand what this actually encompasses: We have a world here owned by the Gods. We have the people in all countries that all of them still have some memories and full proof of their heritage. — —

The Tru to The Gods has come a long way in their understanding, meanwhile large parts of humanity is still left dying in their nothingness. This is a major problem for humanity, or do you really have an opinion that could be any different? We are all pitiful beings, right from the highest to the lowest, if we are alone by ourselves and without might to be ourselves.

Life here is not a mistake or a gift. Life is for gaining our freedom in the War of all Wars.

vikingfest

Otrampad ligger den sanne krigarens väg – men de verkligt Asatroende kommer att kunna vandra den…

1 Sigfridsson har också mycket att säga om kitsch, eller vad han kallar ”junk” och den moderna materialistiska skräpkulturen. Fast – egentligen tror jag inte alls den är någon modern företeelse. Vad vi kallar kultur för massan fanns redan förut också, och det är skillnad på Torstron – och Odenstron samt dess anhängare. Så har det nog alltid varit.

Tor är för de breda massorna, Oden för krigarna och Jarlarna, och Heimdall för alla.

82cf294a38d591f4111297c63a796e87

Kring en målning av Viktor Vanetsov… (text från 14 Juni 2016)

Slagfältsarkeologi är alltid intressant, och i samma anda presenterar jag nu en rysk historiemålning av den för mig okände konstnären Viktor Vanetsov, som skall ha levat (1848-1926). Den heter kort och gott ”Vid Korsvägen” och påminner mig om en rysk bylina eller ett kväde om hjälten Ilja Muromets… Ilja själv och sagan om honom har samband med siffran nio – Naud-runans eller Odens tal, och han var också känd för att kunna ropa, vråla eller brumma, precis som Oden själv är Hropt, eller Hropta-Tyr, den store roparen…

Ursprungligen var han en Vikingatida Odenskrigare helt enkelt, och sångerna om honom innehåller också en hel del av Hednisk och Asatrogen livshållning…

229633923_19e6a90b-5401-4ca4-bc61-b41beff9d9ad

Ilja kom till en korsväg – och där stod skrivet:

Rider du till höger, blir du rik

Rider du till vänster, får du fira bröllop

Rider du rakt fram, väntar själva döden !

Talar så till dyra hästen, Ilja själv, den gamle kämpen:

Giftemål är jag för gammal för – och rikedom, det passar inte mig !

Alltså rider jag rakt fram – djärv och glad ska människan vara

ända till det bittra slutet

Enbart mitt spjut är värt tiotusen – koger och båge ytterligare tiotusen

men på hästen själv, finns inget pris !

I vilket H-i-s-t-o-r-i-s-k-a Muséet vägrar att bli H-y-s-t-e-r-i-s-k-a Muséet (inlägg från 26 November, 2017)

I dessa tider av PK-förvridningar av den Svenska Historien – understödda med offentliga medel och ideologiskt underblåsta av Regeringen Löfvén och dess Kulturdepartement får man kanske vara glad över de muséer och kulturella institutioner, som inte gör som Grönköpings eller Enköpings Museum, utan håller sig någorlunda historiskt korrekta.

Historiska Muséet i Stockholm visas ännu hjälmblecken från Vendel och Valsgärde, till exempel. De bär bilder av Oden själv, som daterats till 570-575 enligt vår tideräkning, och det är föga förvånande, eftersom Oden också finns på bland annat Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal. Vid den här tiden fanns ingen Mohammed, och ingen islam, och därmed faller helt textilarkeologen Annika Larssons idiotiska trams om att Odensgestalten skulle varit islamskt inspirerad, och att våra förfäder inte skulle kunna ha tänkt ut Valhallsmyten för sig själva – en tanke som är djupt rasistisk, då den frånkänner just Nordborna rätten till fritt skapande, och förmåga att kunna tänka och uppfinna saker själva.

Anno 570, när detta hjälmbleck gjordes – visande Oden med Korparna – var ”profeten” Mohammed knappt född…

Och hur är det med denne enögde Odensgestalt från runt 500 – minst 75 år tidigare…?

Och varför visar Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal en enögd man med spjut i hand, och ramtrumma – återigen Oden ? – samt en fibonacci talsekvens med runor – vilket innebär att talsymbolik och kalenderfunktioner redan då var mer avancerade än vad man kunde tro…

I veckan berörde Historiska Muséet bland annat Klinta-staven från Gotland – en av 40 liknande stavar som hittats i Norden – och som måste ha använts av Valor eller Völvor i Odens och de andra Asarnas tjänst. De kristna har hela tiden försökt bortförklara fynden som stekspett ”nystpinnar”,  för lin och andra dumheter – men den förklaringen har för länge sedan motbevisats av Historiska Muséets experter.. samt av forskare från Stockholms Universitet.

Varför avbildar Klintastaven vad som kan vara Valhall i dess topp ?

När det redan för länge sedan är känt, att Oden finns omnämnd i det historiska källmaterialet så tidigt som på 100-talet enligt vår tideräkning, varför skall då Annika Larsson och därmed likställda figurer försöka koppla honom till en helt annan, minst 500 år senare kultur, där han inte hör hemma… Allt sådant beror på rena generaliseringar och efterkonstruktioner, medan ”hard evidence” som arkeologiska fynd talar ett helt annat språk, och dessa kan man inte gärna prata bort..

Låt oss ta ett exempel ur Historiska Muséets egna, rikhaltiga material. På den sk Marby-mattan från den kristna medeltiden – någon gång mellan 1300 och 1420 – syns mycket riktigt Påfåglar, som är en viktig symbol för bland annat Yeziderna i Kurdistan – Islam däremot använder den som en symbol för Satan, Iblis eller Djävulen… Men om vi nu resonerar som Annika Larsson och andra utflippade textilarkeologer gör och tar detta föremål helt ur sitt sammanhang – betyder då detta att det fanns Kurder i 1300-talets Sverige, eller i Nidaros-domen i Trondheim, där man tror att Marby-mattan ursprungligen hörde hemma ? – nej, naturligtvis inte..

Ännu mindre betyder det enstaka fyndet att vi ”måste” ha fler personer från Kurdistan här idag, eller andra politiska ”argument” ur dagsdebatten… för ett enstaka fornfynd är och förblir bara – just ett fornfynd, och inget politiskt argument. Rörande Valhall, däremot, och Oden som Gudom finns ett mycket rikhaltigt bevismaterial, både i form av skrift och andra källor – och det framkommer, bara vi är tillräckligt insatta och vill studera källmaterialet.

Hur kan det komma sig att Oden som en spjutförsedd gud, omgiven av hästfigurer och en trumliknande solsymbol, syns redan på hällristningar i Litsleby från ca 1000 – 1800 fk ?

 

 

Annonser