Skulle man ”be” till Oden ? Och varför alls BE, när DU istället borde vara TACKSAM…. (inlägg från 12 Juni 2018)
Diverse Odinister, som de kallas – I Forth Worth, Texas av alla platser (det måste vara mycket svårt att dyrka Oden mitt i den Texanska ödemarken, när vi alla vet att det är här i Norden han hör hemma, och här han ska dyrkas) har – i sin självpåtagna hängivenhet – utlyst en ”World Prayer Day” för Valfader själv – en idé som må ha en god avsikt, men nog knappast gör medvetenheten om Odens sanna natur så mycket tydligare. Deras hugskott tog tydligen form för två år sedan, ser jag från mitt eget elektroniska Hlidskjalf, där jag blickar ut över Världarna, och i dagarna har de alltså firat jubileum för detta tilltag, men jag tror för min del att det finns bättre sätt att Hugfästa medvetenheten om Valfader på.
Tänk efter ett slag.
Oden är förvisso Yggr, den fruktansvärde. Han är Hangantyr och Härfjätter. Han är Hropt, den store roparen. Han är Grimner, den grymme och dolde. Han är Öpir, den vrålande, ja stormen, ödet och vinden. Tror ni ens, ni dödliga, att ni skulle kunna rikta kristna ”böner” till honom ? Just nu månde han nog skratta åt er alla, i sitt Valhall för ett av hans heiten eller många namn är för övrigt just ”Skratte” – alltså den skrattande guden, han som skrattar åt människornas dumhet och små krumsprång. För övrigt måste ni lära er att noga skilja mellan heiten och kenningar, om ni inte lärt er detta ännu. Ett heite är ett direkt namn, något gudomen själv får heta eller kallas, och det namnet skall ingen människa bära, så framt det ska gå den människan någorlunda väl. En kenning däremot, är en poetisk omskrivning, något Gudomen själv är vida känd och allom bekant för.
Oden kallas därför ”Spjutguden”, Gautatyr eller Göternas Herre, ja Sleipners ägare, Gungners svingare och mycket annat. ”Först av alla kastade Oden eggjärn i flocken” står det om det stora kriget mellan Asar och Vaner, och aldrig har någon behövt rikta böner till honom, som ger seger åt somliga, eller den han vill och förordar, men visst inte till alla.
På hällristningar i Litsleby vid Tanum – observera att ”Lit” betyder ”kropp” på Norröna och är namnet på den dvärg, Tor själv sparkar in i likbålet vidd Balders likfärd, där Oden viskar den yttersta av alla hemligheter – kanske sitt sanna namn – i örat på sin döde son syns Oden som spjutgud, 1000 eller 800 år före kristus, och minst lika länge har stormens och vindens sanne herre funnits bland oss i Norden. Vågar du ens be till honom om mera ägodelar, mera mat, mera lycka för din del, när han ensam – som vi ska se – redan givit dig mer än du anar, eller mer än du kan tro…
Per Lagerkvist – vår svenske nobelpristagare – beskrev i sin diktsamling ”Aftonland” eller ”Evening Land” (1953) Oden mycket exakt. Han understryker gång på gång, att Oden är en vandrande spjutgud, en allt förtärande ljungeld, en stormgud och en krigsgud, en spjutkastare, som med ”Varats Blixt” (Polemos !) för att använda Wittgensteins uttryck, genomborrar människornas sinnen och hjärtan. Lyssna !
”Jag är den som fortsätter / när du dröjer kvar / som stiger ut i natten / när du går till vila./ Som öppnar porten till mörkret / och går vidare / till mörkret och stjärnorna / och går vidare. / På en oviss stig / en stig som kanske inte alls finns / överger jag dig.”
Eller, i WH Audens välfunna översättning:
”I am the one who goes on / when you remain behind / the one who steps out into the darkness and the stars / when you retire to rest / The one who opens the gate into the darkness / and walks further / Into the darkness and stars / and walks further / On an uncertain path / a path, which perhaps does not exist / I forsake you.”
”Han är inte sin skugga, men hans skugga blev ljuset i våra tält. Den natten kunde vi inte sova mer” skriver Lagerkvist också. Jag har med egna ögon själv sett Odens skugga i den djupa natten, och jag vet fullständigt väl vem och vad han är. Jag är inte rädd för honom, inte på minsta sätt – men han är förvisso fruktansvärd. Han är kriget, stormen och den totala förintelsen. Tro aldrig något annat. Frukta Allfader, och lev gudfruktigt, i sann gudsfruktan... Och varför tror ni att Oden nästan alltid uppträder förklädd, som en vandrare – och visar aldrig sitt sanna anlete för människorna ?
Den sanningen är enkel att förstå. Det är för att de flesta människor skulle svimma av skräck, eller falla döda ned; om de verkligen kunde varsebli en gud i all dess totalitet, långt bortom gränsen för våra mänskliga sinnen. ”Litilla sanda, litilla saefva, litill ero gerds guma” står det i Hávamál. Och Oden är INTE en gud, till vilken du titt som tätt kan komma sättandes med böner, eller dina små futila klagomål. Han står över – högt över och bortom – allt sådant.
Oden kräver aldrig någonstans, i en endaste en norrön text, att människorna skulle ”be” till honom eller ens dyrka honom. Allt sådant är Oden själv fullkomligt fjärran, och för sin del struntar han fullständigt i om människorna tror på honom inte. För – återigen – tänk efter ! Hur är det det de facto står skrivet i Eddan ?
Han är Gångläre, Tund – den tunne, Atridr eller den som rider emot målet, Galdrafödurr, Fang eller fångaren – årtusenden före någon ”catcher in the rye” – Gångråde och Gestumblinde, gästförblindaren, Haptsnuir eller den som flyr ur häkten, Hrossharsgrani och mycket annat. Han har tusen namn, men färdas alltid dolt. Han missionerar aldrig, han spörjer bara människorna efter sådant han vill veta, för att utröna deras ”salkynne” (”salkynno” står det i Eddan) eller vilket sätt de verkligen har, och vad de döljer i sina sinnen.
En sådan Gud ber man aldrig, aldrig böner till. Aldrig någonsin, för den guden möter dig som en vän och jämlike på vägen genom livet – när DU minst anar det !
Själv undrar jag allvarligt om dessa förvirrade amerikaner, vars ögon aldrig har skådat; någonsin läst Hávamál, annat än i stark förkortning och förgrovning, och upplevt HELA texten på Norröna, som den verkligen är skriven. Eller dra er till minnes Sonatorrek, den store Egil Skallagrimssons dikt om den döde son, som tagits ifrån honom alltför tidigt. Egil blir gammal, sjuk och skröplig, kan inte längre slåss och har ingenting kvar, men han prisar ändå livet, och Odens goda gåvor, ty:
23.
Blœtka því
bróður Vílis,
goðjaðar,
at gjarn séak,
þó hefr Míms vinr
mér of fengnar
bölva bœtr,
es hit betra telk.
24.
Göfumk íþrótt
Ulfs of bági,
vígi vanr,
vammi firða,
ok þat geð,
es gerðak mér
vísa fjandr
af vélöndum.
25.
Erum torvelt.
Tveggja bága
njörva nipt
á nesi stendr.
Skalk þó glaðr
góðum vilja
ok ó-hryggr
heljar bíða.
Eller, i en mycket förenklad översättning till engelska, för de som är så begränsade i sitt språk och tänkande, att de inte begriper bättre…
23
I cannot then perform Blot,
to Vile’s brother,
defender of all Gods
I will not eagerly seek.
Yet Mimr’s friend
has given me rich gifts
which I’d better take.
24.
He gave me my art
of flawless words
Did the wolf foe
Lord of all wars
and such a mind
that I could make open foes
of those who hate me in secret.
25.
It is hard for me now
The wolf’s sister
Queen of Death
stands on the ness
Yet I shall gladly
and in good heart
unrepining, relentless
await Hel’s coming !
Detta med att ”kunna göra öppna fiender, av de som blott hatar en i hemlighet” är inte minst viktigt, och vi inser lätt, att ”Vargen”, dvs ”Fenris” har Hel själv, dödsgudinnan till syster. Professor Magnus Magnusson på Island, skrev i sin goda bok ”Viking Hammer of the North” (ISBN 085613 3019) att: ”No translation of poetry can possibly convey the grandeur of the skaldship, the sonorous assonances and alliterrations, the starkly wrought kennings or the methaphores of the original. But in these taut stanzas, the poet’s disclosure with his own mind reaches a new and sublime comprehension. The god who had bereft him of his own sons had not failed him after all, he had given him the priceless gift of the runes and knowledge, which transcended all grief, and made him whole…”
Varför då ens be om mera ? Oden har redan givit människorna kunskapen och runorna, och därmed förmågan att kunna tänka själva, lösa sina problem själva och berätta sanningen om sig själva. Räcker inte detta mycket längre än gods och guld ? Och kom ihåg allt Oden gjort för DIN skull, när han hämtat hem skaldemjödet, låtit bygga Valhall och funnit runorna åt oss alla. Och, som han själv säger:
47.
Ungr var ek forðum,
fór ek einn saman,
þá varð ek villr vega;
auðigr þóttumk,
er ek annan fann,
maðr er manns gaman.
52.
Mikit eitt
skal-a manni gefa;
oft kaupir sér í litlu lof,
með halfum hleif
ok með höllu keri
fekk ek mér félaga.
68.
Eldr er beztr
með ýta sonum
ok sólar sýn,
heilyndi sitt,
ef maðr hafa náir,
án við löst at lifa.
69.
Er-at maðr alls vesall,
þótt hann sé illa heill;
sumr er af sonum sæll,
sumr af frændum,
sumr af fé ærnu,
sumr af verkum vel.
Det här är bara några slumpvis valda strofer ur Hávamáls oändliga visdom, som blott få har förstått och insett. Ingenstans i hela detta verk talas det om att man bör böna och be som en fjollig kristen, men istället lita till sin egen kraft, sin egen lycka och sina händers verk, ty:
47.
Ung var jag fordom
ensam jag for
då vart jag vill om vägen.
Men rik jag mig tyckte
när jag en annan fann.
Människan är Människans glädje.
52.
Mycket av något
ska man inte ge bort.
ofta köper sig lite lov.
Med halva limpan
och hela hornet
vann jag ofta en vän.
68.
Eld är bäst
för världens söner
och att Solen få se
Hälsan sin är gott att ha
så länge man lever
utan att ligga till last.
69.
Inte kan en man kallas olycklig
om han hälsan tycks mista.
Någon blir av söner säll
Några av fränder
någon av ernådd lön
andra av väl utfört värv.
I den 47:e strofen antyds helt klart, att det inte är böner om pengar och annat ovärdigt, som gör vårt liv stort och rikt. Det är inte att ha eller äga, utan de tillfälliga mötena, vänskaperna och vad som händer under resans gång. Hur träffade du din käresta, om du alls har någon ? – Av en ren tillfällighet, naturligtvis. Och dina vänner – samma sak där. Hur föddes dina barn ? – ja, om inte ur en ren tillfällighet, så ur en genetisk slump, det kan vi vara förvissade om. Och vad får det ena barnet att intressera sig för fotboll, det andra för musik, och det tredje för att plocka upp en bok, arbeta eller studera ? I allt svarar vi läggning och gudars gåvor, men också tillfälligheter. Hjalmar Gullberg, den svenske poeten (som dessvärre dog som kristen), insåg Odens gåvor och betydelse bättre än andra, när han skrev:
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Ingen antog den andres seder. Ingen blandade sin kultur eller sin tro med den andre – för de båda främlingarna respekterade varann. Men – som vi också ser i storf 52 – enbart en halv brödlimpa, eller ett horn med vatten (det behöver inte ens vara mjöd eller öl – ofta får man nöja sig med det lilla) var nog för att befästa en vänskap – och under marschens väg, i stridslinjen och villdmarken – där grodde vänskapen !
Så länge vi inte ligger andra till last, och sitter som tiggare framför andras portar, ständigt tjatande och tjattrande efter mer, som sk ”flyktingar” och bettlare – betonar Hávamál – och så länge vi gör rätt för oss – även om vi slutligen kan få problem, till och med med hälsan – så länge är livet en lust att leva. Ett väl utfört värv, kanske sönerna du lämnar efter dig, sakerna du uträttat – allt du gjort, tänkt och skapat som var sant och skönt under ”Din stund på Jorden” – för att låna Vilhelm Mobergs ord, så sannt svenska.
Allt detta. Allt detta, bröder och systrar – ni som är Asarna trogna – ”Treu bis zu den Tod”.
Varför skulle vi böna och be, och vända röven i vädret, när vi istället kunde prisa livet självt och naturens rikedom ?
Glöm aldrig detta, mina barn ! Glöm aldrig detta !
Fred, välstånd och frihet – Eller fler, åt Röven vända Ökenreligioner – Vad väljer du ?
Sökandet efter det sanna mjödet, och Odens rätta namn… (artikel från 2015-09-17)
Saker som synkronicitet, eller det som på engelska kallas serendipity, eller ”happenstance” alltså ”meningsfulla tillfälligheter”, slump, ödet eller makternas ingripande – kalla det vad ni vill – är jag naturligtvis van vid såsom varande Asatroende och Hedning. Oden, mer än andra av Asarna, är ofta inblandad i denna typ av händelser. Till synes av en ren tillfällighet, inträffar flera likartade förlopp ungefär samtidigt, och mitt öga styrs automatiskt till dessa händelser och händelseförlopp, utan att jag ens vet varför. Skapar då makterna sin egen händelsetråd i Nornornas väv, eller beror de mönster vi ibland tydligt tycker oss skönja, i själva verket bara på att vi är inställda på att uppfatta just en eller annan meningsfull faktor i verkligheten ? Titta efter flygplan på en radarskärm tillräckligt länge, emot en bakgrund av idel moln, och du urskiljer sannolikt till sist alltid ett hårt föremål i vår atmosfär, som därmed kastar ett skarpt eko.
Kunskap är en bra bot för det mesta av de tokigheter, som man kan urskilja i tillvaron. Det är skillnad på Asatro och ”fornsed” till exempel, eller på folk som vet vad de pysslar med, och andra, som bara yrar. På en amerikansk asatrogen sajt såg jag härförleden följande bild och text, som visar hur en del personer fuskar med runor, när de tror sig kunna skriva Odens rätta namn, trots att Odensnamnet aldrig någonsin skrivits på det viset, som dessa okunniga ”fornsedare” försöker skriva det idag…
Jag nämnde också den gamla myten om Oden och Skaldemjödet härförleden. Mjöd eller Madhu är inte bara en livgivande dryck, utan en symbol för det som kallas kunskap, inspiration och sanning. Läser man myterna som de faktiskt är skrivna, och efter vad de är menade att uttrycka framgår detta ganska tydligt, i alla fall om man har sinna för deras budskap och väsen. En del människor förstår budskapet rent intiutivt, medan andra först kan komma på det rätta svaret efter långa funderingar. Efter det ödesdigra kriget emellan Asar och Vaner – de två olika gudasläktena – i den grå forntid Voluspá beskriver – enades makterna kring Kvaser, den store förhandlaren och fredsmäklaren av Vanernas ätt; men Kvaser kunde ingenting utom att just förhandla. När beslut skulle fattas och genomföras, svarade han alltid ”råde andra” och lät någon annan genomföra både beslutsfattandet och genomförandet av det som var nödvändigt att skapa i Världen. Så är det också med inspirationens kraft. Handling, kunskap och inspiration är helt olika saker, vill myten beskriva.
Slutligen dödades den vise Kvaser nesligen av två snikna och onda dvärgar, Fjalar och Galar – vars namn betyder ”döljaren” och ”den galne”. Så är det med girighet och habegär, samt små och snöda människor. Alla vill de ha inspirationens gåva eller så traktar det efter talekonst, men verklig kunskap och vad inspiration faktiskt är, förstår de sig inte på. Fjalar och Galar tog sig före att jäsa mjöd av Kvasers blod, får vi veta; men Suttung, den jätte vars namn helt enkelt betyder ”den besuttne” tvingade dem att lämna ifrån sig mjödet – men inte ens han, som var den rikaste av alla begrep dess sanna kraft. Suttung förvarade mjödet i tre kärl, Bodn, Sodn och Odrörir. Samma kärl förekommer i princip vid all öltillverkning, än idag. Bodn är maltbotten, där det mältade kornet gror och sen översköljs med vatten. Så kommer sjudpannan eller Sodn i bruk, och i den kan man kasta humle efter behag. Till sist förs ölet till jästanken eller Odrörir, ”den som fräser över”.
Suttung förvarade mjödet i Hnitberg, det nitade eller järnbeslagna berget, och till vakt satte han sin dotter Gunnlöd, men Oden, som nu insett att all inspiration i Världen inte kunde förvaltas av snikna och giriga jättar, gav sig till sist ut för att leta efter Skaldemjödet. Så kom han till en äng, där nio drängar slog med nio liar – nio är Naud-runans tal, och ingår i Odens eget namn – men han kastade upp sin brynsten i luften, eftersom de ville låna den allihop, och i jakten på brynstenen, tog de alla livet av varann med liarna. Jagar man efter kunskap av ren nöd, når man aldrig den; vill myten säga. Oden gick vidare, nu förvandlad till mannen Bölverk eller illdåd, som han kallade sig efter bragden emot liemännen, och mötte Suttungs bror Bauge. Han hade rått över drängarna, och Oden gjorde nu nio mans arbete hos Bauge sommaren över, emot att få veta var mjödet förvarades. Så gick han till Hnitberg med borren Rate, som är tidens tand; och Bauge övertalades till att hjälpa honom med borrandet.
Hnitbergs borrning – bild från Brynjulfssons Edda på 1600-talet
Bauge försökte nu svika honom, och sa att berget var borrat tvärs igenom, men Oden var kunnig och blåste i borrhålet, och då flög borrkaxet rakt emot honom. Så borrade Bauge en andra och en tredje gång, och till slut flög borrflisorna inåt – då förvandlade Oden sig till en orm, ringlade in i hålet, förförde Gunnlög och tömde Bodn, Sodn och Odhrörer i tre väldiga klunkar. Så förvandlade han sig till en örn – sådan kraft har inspirationens mjöd – och flög emot Valhall på vida vingar, men Suttung flög efter, likaledes i Örnhamn till Valhalls port.
Där hade Asarna gjort ett stort bål, som Oden i sista stund väjde för, men Suttung var för girig, och flög rasande in i bålet. Under Odens flygning över kosmos, gick lite av mjödet ur honom baktill, och denna drägg föll till hälleberget, där den är ”fornsedares” och dylika dårars lott. Men de sanna Asatroende, får i Valhall smaka det äkta mjödet, för evigt och evinnerligen.
Sökandet efter det sanna mjödet pågår än idag. För en vecka sedan, lite drygt, rapporterade den Amerikanska hedniska nyhetsbloggen ”The Wild Hunt” om hur Hedningar i Delaware – en delstat med klara kopplingar till Sverige – nu öppnat ett mjödbryggeri. I vårt eget vackra land finns ett helt rullande mjödbryggeri tack vare företagaren Johan Pihl, och AB Mjödhamnen, vars affärsidé är att föra ut mjödet till folket genom en buss, försedd med tre enorma 1000 liters tankar – beroende på den lokala honungens och fruktråvarans kvalitet, kan sedan specialmjöd med lokal anknytning tillverkas direkt på plats.
Bevis för att Folket och Mjödet är ett…
På Skeppsholmens Folkhögskola finns också Båtbyggaren Anders, den bäste och mest konstförfarne av mjödbryggare, som under lång tid strävsamt idkat sitt hantverk, och fortsatt sökandet efter det sanna mjödet. Ifall ni själva skulle få lust att brygga eget mjöd – som skall göras av Honung, mjödjäst och vatten – inget annat – Ni följer väl de tyska renhetslagarna ? – hittar ni säkert värdefulla recept där.
Slutar med en bild på älgört eller mjödgräs, det förnämsta av sommarens många mjödkryddor. Kampen går vidare – Låt oss förbli hedningar !
Det är Onsdag i morgon…. (inlägg från 2015-06-23)
Äntligen en politik som håller vad den lovar, eller hur ?
Och slutligen kan det också vara bra att komma ihåg följande:
Kring en målning av Viktor Vanetsov… (text från 14 Juni 2016)
Slagfältsarkeologi är alltid intressant, och i samma anda presenterar jag nu en rysk historiemålning av den för mig okände konstnären Viktor Vanetsov, som skall ha levat (1848-1926). Den heter kort och gott ”Vid Korsvägen” och påminner mig om en rysk bylina eller ett kväde om hjälten Ilja Muromets… Ilja själv och sagan om honom har samband med siffran nio – Naud-runans eller Odens tal, och han var också känd för att kunna ropa, vråla eller brumma, precis som Oden själv är Hropt, eller Hropta-Tyr, den store roparen…
Ursprungligen var Ilja en Vikingatida Odenskrigare helt enkelt, och sångerna om honom innehåller också en hel del av Hednisk och Asatrogen livshållning…
Ilja kom till en korsväg – och där stod skrivet:
Rider du till höger, blir du rik
Rider du till vänster, får du fira bröllop
Rider du rakt fram, väntar själva döden !
Talar så till dyra hästen, Ilja själv, den gamle kämpen:
”Giftemål är jag för gammal för – och rikedom, det passar inte mig !”
Alltså rider jag rakt fram – djärv och glad ska människan vara
ända till det bittra slutet
Enbart mitt spjut är värt tiotusen – koger och båge ytterligare tiotusen
men på hästen själv, finns inget pris !
I vilket H-i-s-t-o-r-i-s-k-a Muséet vägrar att bli H-y-s-t-e-r-i-s-k-a Muséet (inlägg från 26 November, 2017)
I dessa tider av PK-förvridningar av den Svenska Historien – understödda med offentliga medel och ideologiskt underblåsta av Regeringen Löfvén och dess Kulturdepartement får man kanske vara glad över de muséer och kulturella institutioner, som inte gör som Grönköpings eller Enköpings Museum, utan håller sig någorlunda historiskt korrekta.
På Historiska Muséet i Stockholm visas ännu hjälmblecken från Vendel och Valsgärde, till exempel. De bär bilder av Oden själv, som daterats till 570-575 enligt vår tideräkning, och det är föga förvånande, eftersom Oden också finns på bland annat Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal. Vid den här tiden fanns ingen Mohammed, och ingen islam, och därmed faller helt textilarkeologen Annika Larssons idiotiska trams om att Odensgestalten skulle varit islamskt inspirerad, och att våra förfäder inte skulle kunna ha tänkt ut Valhallsmyten för sig själva – en tanke som är djupt rasistisk, då den frånkänner just Nordborna rätten till fritt skapande, och förmåga att kunna tänka och uppfinna saker själva.
Och hur är det med denne enögde Odensgestalt från runt 500 – minst 75 år tidigare…?
Och varför visar Gallehus-hornen från Danmarks 300-tal en enögd man med spjut i hand, och ramtrumma – återigen Oden ? – samt en fibonacci talsekvens med runor – vilket innebär att talsymbolik och kalenderfunktioner redan då var mer avancerade än vad man kunde tro…
I veckan berörde Historiska Muséet bland annat Klinta-staven från Gotland – en av 40 liknande stavar som hittats i Norden – och som måste ha använts av Valor eller Völvor i Odens och de andra Asarnas tjänst. De kristna har hela tiden försökt bortförklara fynden som stekspett ”nystpinnar”, för lin och andra dumheter – men den förklaringen har för länge sedan motbevisats av Historiska Muséets experter.. samt av forskare från Stockholms Universitet.
Varför avbildar Klintastaven vad som kan vara Valhall i dess topp ?
När det redan för länge sedan är känt, att Oden finns omnämnd i det historiska källmaterialet så tidigt som på 100-talet enligt vår tideräkning, varför skall då Annika Larsson och därmed likställda figurer försöka koppla honom till en helt annan, minst 500 år senare kultur, där han inte hör hemma… Allt sådant beror på rena generaliseringar och efterkonstruktioner, medan ”hard evidence” som arkeologiska fynd talar ett helt annat språk, och dessa kan man inte gärna prata bort..
Låt oss ta ett exempel ur Historiska Muséets egna, rikhaltiga material. På den sk Marby-mattan från den kristna medeltiden – någon gång mellan 1300 och 1420 – syns mycket riktigt Påfåglar, som är en viktig symbol för bland annat Yeziderna i Kurdistan – Islam däremot använder den som en symbol för Satan, Iblis eller Djävulen… Men om vi nu resonerar som Annika Larsson och andra utflippade textilarkeologer gör och tar detta föremål helt ur sitt sammanhang – betyder då detta att det fanns Kurder i 1300-talets Sverige, eller i Nidaros-domen i Trondheim, där man tror att Marby-mattan ursprungligen hörde hemma ? – nej, naturligtvis inte..
Ännu mindre betyder det enstaka fyndet att vi ”måste” ha fler personer från Kurdistan här idag, eller andra politiska ”argument” ur dagsdebatten… för ett enstaka fornfynd är och förblir bara – just ett fornfynd, och inget politiskt argument. Rörande Valhall, däremot, och Oden som Gudom finns ett mycket rikhaltigt bevismaterial, både i form av skrift och andra källor – och det framkommer, bara vi är tillräckligt insatta och vill studera källmaterialet.
Hur kan det komma sig att Oden som en spjutförsedd gud, omgiven av hästfigurer och en trumliknande solsymbol, syns redan på hällristningar i Litsleby från ca 1000 – 1800 fk ?
ODEN och ASA-TOR funna i Norska Stavkyrkor…som är mycket äldre än väntat…
29 Oktober publicerade den norska forskningstidskriften Gemini.no en nyhet, som egentligen inte är en nyhet. De norska stavkyrkorna är äldre än man trott, vilket går att bevisa med hjälp av nya tekniker inom Dendrokronologi, eller årsringsdatering, i detta fall sk ”Foto-dendro” eller avfotografering, snarare än den gamla tekniken med insamling av borrprover. Tyvärr är inte all forskning om Stavkyrkorna vederhäftig. Kristna forskare har vägrat acceptera att delar av Urnes Stavkyrka, som felaktigt daterats till 1100-talet, kommer från en mycket äldre byggnad, som restes omkring 1000-talets mitt.
Nu har man dock bevisat att timret till de äldre delarna fälldes år 1069-1070, och därmed är saken avgjord. Delar av kyrkan kommer från en minst 60 år äldre byggnad, som antagligen var helt hednisk. Man ser det bland annat på en igensatt portal, som idag är en del av stavkyrkans yttre väggar. Här finns en bild av en hjort, som antagligen är hjorten Eiktyrnir, han som står på Valhalls tak och betar av Yggdrasils grenar, vilket man mycket riktigt ser på dessa fantastiskt snidade ornament. Ändå har kristna ljugit och påstått att detta djur skulle vara ett lejon, och att lejonet ”bara måste” stå för deras kristus, trots att inga lejon har sådana ben eller ett sådant huvud, sådana öron eller sådan kropp – och lejonet står i nästan all kristen symbolik för antingen Djävulen (”som går runt i öknen som ett rasande lejon” vilket lär stå i de kristnes stora bok) eller som symbol för aposteln Markus, som nog var helt okänd ute på den norska landsbygden under denna tid.
Äldre forskare har påstått att Norge skulle vara officiellt kristet från 1020-talet och vidare framåt, men det stämmer inte ens med de äldsta källorna – slaget vid Stiklestad vanns ju av de hedniska trönderna, och det stod på sommaren 1030. Att hedendomen hela tiden fanns kvar, och att delar av Urnes kyrka bevisligen kommer från en hednisk byggnad, eller till och med ett Hedniskt Gudahov, är därför inte så konstigt. Man vet, att flera trakter i Norge var hedniska långt in på 1100-talet, och i fallet med Troms fylke fanns det ingen kristendom alls att tala om i Nordnorge förrän långt in på 1200-talet.. Kanhända var ett också ett lokalt stormannagods eller ett furstehov, likt det på Håkon Jarls berömda Lade (som jag redan skrivit om) som släppte till väggtimret till den nya kyrkan. Den Hedniska tidens Gudahov var ju både festsalar, bostad åt den lokale Goden eller Jarlen, och byggnader för gudarnas dyrkan, och under den hedniska tiden fanns knappt några byggnader som bara användes för en enda sak, som de senare kyrkorna. Alla hedningar är praktiskt sinnade, och varje praktiskt sinnad människa förstår, att det inte är någon nytta med byggnader som står tomma, veckorna igenom, likt kristna kyrkor…
Helt klart ett hjortdjur…
Man vet att Hjorten också var Frejs symbol, och på 1200-talet utfärdade kristna biskopar på Orkney-öarna dödsstraff emot att ”Cervuleam Facio” eller ”göra (sig) till en hjort” vid juletid. Dagens halmbockar, eller ”Frejs lek” som det står om i den norska skaldepoesin (om hur Håkon Jarl firade Jul ute på det kalla havet) har uppenbarligen äldre traditioner än somliga tror, det kan man klart konstatera… Dag Strömbäck, den svenske folklivsforskaren, skrev redan på 1950-talet hela uppsatser om detta, och avslöjade att jullekarna på Orkney och i Norge var del av en geniunt hednisk tradition, som först senare utsattes för kristen påverkan… Men inte nog med det… I Borgunds stavkyrka (numera omdaterad till ca 1150) har man hittat den här figuren:
Det är en mask eller avbildning av Oden, och mycket riktigt har figuren olikstora ögon… Odensbilden sitter alldeles uppe under kyrktaket, mitt emot altaret, och alla måste se den när de går ut genom kyrkdörren, ut i Asarnas och Odens fria natur, och vänder ryggen åt allt det kristna.. Högst sannolikt är alla norska stavkyrkor inspirerade av de hedniska gudahov som föregick dem, och som var en del av samma byggnadstradition. Och det här är inte den enda Odensbild man hittat, mitt inne i vad som påstås vara en kristen kyrka, långtdärifrån…
I Hegge stavkyrka, som skall vara från 1216, står denna grinande Odensfigur, och Oden har i samma kyrka fått sällskap av flera Asagudar…samt också den grinande Loke.. De skulpterade pelarna från Hegge är bara en direkt fortsättning på den hedna tidens Högsätes-stolpar och Gudastöttor, har forskare sagt.
Här syns inte bara Oden – överst till vänster – utan också Tor – med en Torshammar-formad näsrygg och vad som en gång i tiden varit ett rött helskägg, varpå han alltid känts igen, sedan den grinande Loke, denna eldens gud, och så en leende Frej, med en Odal-runa mitt i pannan, samt brevid honom vad som antas vara Njord, havets gud – alltid viktig i Norge… Så ni ser – Asarna och Hedendomen går aldrig riktigt att besegra – de bara kommer igen och igen och igen, var man än minst anar det..
I både Upplandslagens kyrkobalk – från 1296 – står att ”ingen ska tro på hult eller hargar” alltså Asatrogna offerställen – och samma sak står att läsa i Gutalagen, men då något annorlunda formulerat, på 1300-talets mitt. Varför fanns dessa förbud, om det inte var så att Hedendomen faktiskt levde vidare, och ännu praktiserades på landsbygden ? Om den inte fanns där, varför skulle man ens ha ett förbud i den lag, som de kristna förtryckarna skrev ?
Överallt hedniska gripdjur, hedniska drakar, asatrogna symboler… stavkyrkornas bildvärld innehåller knappt något kristet alls..
En Jämförelse mellan Odens självoffer och Yeshua ben Yussufs…
Jag har mött många arroganta och dåligt pålästa kristna på senaste tiden, som varit mer högröstade än vanligt. Bland annat har dessa obildade gaphalsar påstått, att ”Oden bara skulle vara en blek kopia av jesus kristus” när varje någotsånär bildad människa vet, att det förhåller sig precis tvärtom. Odenstron, eller Oden som guddom betraktat, är hundratals år äldre än kristendomen, och fanns långt långt innan någon kristendom ens var påtänkt.
Wodanaz bland goterna, eller Uodin, stormens rasande gud, fanns som stamgudomlighet redan bland de Indoeuropeiska folkslagen i Asien, innan de vandrade in till Europa under bronsåldern, och religionsforskare som Mircea Eliade och Georges Dumezil klarlade redan på 1950-talet, att Oden som Schaman redan var känd för många andra asiatiska folkslag redan under stenåldern, så Odin har alltid funnits – vilket Yeshua ben Yussuf eller den påstått historiske ”jesus” aldrig har.
De kristna har också ett slags svårartad fixering vid sin store führer och ledargestalt, som de hela tiden tror ska ”frälsa” dem, och frita dem från allt ansvar över sina egna liv. Bland annat försöker de jämföra Odens självoffer på Världsträdet Yggdrasil med jesu död på det kristna korset, vilket är helt ohistoriskt, obefogat och skjuter helt bredvid målet, eftersom det bara är en högst tillfällig likhet, och därför en helt tillfällig liknelse. Även om en del forskare anser, att Odenskulten skulle ha kommit till Norden först på 300-talet, var Odens självoffer eller ”Schamanens resa” genom världarna i trädet redan välkänd på bronsåldern, och syns också i myten om Ratatosk, den pilsnabbe lille ekorren, som rör sig mellan alla världarna i trädet.
Tron på en Irminsul, en Världs-pelare i form av ett stort träd är mycket gammal, och tusentals år äldre än de kristnas kors, detta vidriga, blodbestänkta tortyrinstrument.
På en hällristning från Lökeberg, Bohuslän – en aktuell ort på grund av ett jordskred, som hände där just idag – en Odens dag – finns Yggdrasils Världsträd avbildat i form av en idegran eller ett barrträd, även om man i den senare, Isländska traditionen sade att det var en ask – ordet ”askr” kan på norröna betyda vilket träd som helst, och på det trädfattiga Island rörde man senare till begreppen. Denna bild – med en människogestalt eller en fågel i toppen – ett slags vindväsen – är minst 3500 år gammal, och då fanns ingen kristendom alls, det måste vi ändå vara överens om.
Kristendomens hela natur och väsen går ut på att JHVH-1, den påstått allsmäktige guden, med vilja skapar människorna syndiga och dåliga, och sedan driver ut dem ur Paradiset bara för att straffa dem och göra dem illa. Sedan vill han döda sin ende son, för att människorna ska ”frälsas” och så förutsätts vi alla bli glada på något dunkelt sätt och känna oss ”saliga” bara för att jesus långsamt torterades ihjäl under hemska plågor – och samtidigt ska vi vara medvetna om att detta ”ställföreträdande lidande” alltså då skulle hindra JHVH-1 från att hoppa på oss istället, och tortera ihjäl oss också – den Allsmäktige och Allvetande guden njöt så mycket av tortyren av sin ende son, att han så att säga ”glömmer bort” att plåga mänskligheten, sådan är grundtanken i det kristna världsdramat.
Sjukare religion får man leta efter.
Är de ens sunt att ”dyrka” sånt här – eller ”bli frälst” av det ??
Odens Schamanska resa är av en helt annan natur, och sker för helt andra syften. Han säger själv i Hávamál, att han var själv offrad åt sig själv, helt frivilligt och utan tvång. Han försökte aldrig frälsa någon, utan genomförde sin schamanska initiationsrit (som kan verka lite skrämmande för den ovane, men som inte alls innebär något annat än en högst symbolisk ”död””) för att ernå kunskap, och för att han ”skulle växa och frodas, medan runor jag tog upp, ropade och tog” som det står i Eddan.
Oden ”frälser” ingen, men vägleder människan mot kunskapen. Han visar vägen, men kräver inte alls att vi skall vandra den, om vi inte vill eller kan. Han bara pekar på att kunskapen finns – i Hávamál eller överallt annars – men han kräver ingenting i gengäld, någon dyrkan eller slavisk tillbedjan allraminst.
På en bildsten från Stora Hammars på Gotland ser vi en Odenslegend. Ett krigarfölje nalkas från höger ett timrat likbål i mitten, där en Asatrogen präst eller Gode lägger en död mans kropp tillrätta på bålet, innan det skall tändas. Den främste krigaren bär en falk eller en rovfågel i handen som offergåva. Men den ståtliga fågeln behöver aldrig dö. Vi ser hur den svingar sig upp i luften över likbålet, samtidigt som solen med sina strålar eller kanske Tors blixtar likt ormar ringlar över himlen. På vänster sida om likbålet står den närmast sörjande, och offrar något – kanske en fin guldring – i lågorna. Längst ut till vänster förekommer en annan scen, som har med Odens självoffer att göra.
Oden är inte för inte Hangantyr, de hängdas gud och dödens herre – ja, han är herre över både liv och död. Genom sitt självoffer lärde han sig sejden, en sorts kvinnlig magi, som räknades som omanlig enligt somliga, och även om Tors kämpar tyckte att sejdkonsten eller förmågan att i trance se in i framtiden var något djupt suspekt, ja sexuellt perverst rent av, var Oden inte rädd för något. I sitt sökande efter den sanna kunskapen sprängde han alla gränser, och gick över och bortom vad vanligt folk kunde acceptera, ty han var i sanning en gud, och icke mer en människa.
Sägnen berättar om Starkad, eller Starkodder, en av Odens bärsärkar och krigare. Han blev av Oden given den gåvan vid födseln, att han skulle få leva i tre mansåldrar och ha nio mäns styrka, men Tor ställde sig avvog och tillfogade, att Starkad för var mansålder skulle bli tvungen att begå ett hemskt nidingsdåd. Ett av dessa dåd var hur Starkads vänskap med kung Vikar slutade illa. Vikars skepp drabbades av stiljte, och Oden rådde Starkad att förrätta ett högst symboliskt offer, som på lek. Vikar skulle bindas mellan två smala vidjor, och stickas med ett vass-strå, samtidigt som han hade ett tunnt litet snöre bundet runt halsen. Men när Starkad förberett allt detta, förvandlades de två vidjorna till två starka träd, vass-stråt blev till ett spjut, som gick rakt igenom kungens kropp, och snöret till ett kraftigt rep, i vars rännsnara Vikar fann sin död. Så kallades Starkad niding, och blev anklagad för dråpet på sin vän kungen, men det skedde bara för att Oden tyckt att Vikar levt länge nog, och ville kalla hem honom till Valhalls härlighet. Det är denna scen, vi ser på stenen från Stora Hammar, och mannen i mitten, kan vara Starkad själv.
Sägnen om Vikars död varnar oss för att vi kanske inte ska försöka imitera Oden, eller späka oss så till de grader, att vi svävar mellan himmel och jord eller mellan liv och död i nio dagar och nio nätter – tre gånger den tid jesus var död – ty Oden är honom trefalt överlägsen – eller svälter oss själva i jakten på den stora kunskapen. Men Oden gav runorna till människosläktet, och det var hans största gåva till oss. Med dem kan vi uttrycka våra tankar och känslor, så att de består för evigt, och övervinner själva tiden, ja också själva dödens makt.
Allt detta kunde Oden, och detta lär han ut till dem, som vill följa honom. Men – det säger jag er, ni mina telningar och små hedningar – att ni skulle darra inför en sådan väg, om ni rätt den förstod – ty den vägen är svår och hård att vandra.
”Veten I än, eller vad ?”
”Den vise vandrar alltid ensam. Den svage finns alltid i folkhopen och massan…”
Ragvald Odenskarl – en folklig UPPRORSMAN vi ska minnas…
Igår var det dagen för vad som kallas Asgårdsnyen borta i Värmland och Norge. Asgårdsnyen skulle vara den sista nymånen innan Julmånaden, och inledde därmed Asgårdsreiens och Den Vilda Jaktens Årstid. Oden själv kunde ses som anföraren för de dödas skaror under vinternätterna, men den som stod i ett gott förhållande till alla sina förfäder, nära och kära, hade förstås ingenting att frukta.
Om detta och många andra saker kan man läsa i en akademisk uppsats från ingen mindre än en forskare som heter Stephen Mitchell, från Harvard University, USA. Han har hittat ovedersägliga bevis för kvarvarande Odenstro i Sverige ända in på 1400-talet, stick i stäv med vad svenska historiker alltid hävdat. Frågan är väl om Odenstron någonsin lämnat oss, för det finns etnologiska uppteckningar som handlar om Odens Jakt ända in emot 1800-talets slut och det begynnande 1900-talet, som Ebbe Schön och andra folklivsforskare klart visat. I början av 1900-talet undersökte andra forskare de bohuslänska häxprocesserna, och hittade uppteckningar som visar att man satte ut skålar med mjölk till Frej och annat i skogarna kring Bullarensjöarna, i den norra ändan av landskapet, och det hände alltså så sent som på 1660-talet.
Men vem var då Ragvald Odenskarl, som levde på 1480-talet och som blev dömd att brännas på bål, allt enligt bevarade urkunder i Stockholms ”Tänkeböcker”, alltså Rådhusets egna bevarade domstolsprotokoll ?
27 Oktober 1484 ställdes han inför rätta för upprepad kyrkstöld i Skepptuna kyrka (två gånger) och i Markims kyrka, Orkesta kyrka och Vallentuna kyrka. Detta skulle han utfört med sin kumpan Johan Land, som efter tidens sed lyckades bli benådad, och utsedd till Stockholms Stads Bödel, likt den långt senare Mästerman ”Mäster Mikael” som Mästermikaelsgatan på Södermalm är uppkallad efter.
Ingen vet heller hur de två kumpanerna lyckades stjäla ur inte mindre än fyra kyrkor i Attundaland, men troligtvis hade de väl folket på sin sida – för detta var tydligen män, som stal från de rika och gav till de fattiga. Hans protestaktion i Uppland var inte heller den första i sitt slag, eftersom redan Botulf Bonde vid 1300-talets början, mer än 180 år tidigare, hade protesterat emot samma kyrka, samma katolicism och samma andliga tyranni – med samma hedendom. Det står inte i Uppsatsen från Harvard, men i alla fall…
Den amerikanske forskaren vet att berätta, att Ragnvalds namn har med det engelska ordet för ”Rage” eller vrede att göra, liksom namnet Odin, Wothan, efter det tyska ”Wütend” och härleder Odenskarl eller Odinkar ur det, trots att detta namn är känt redan på 1000-talet. Till och med två danska biskopar skall ha burit det namnet – ifall vi kan tro vissa historiska källor som är långtifrån oproblematiska
Men Ragvald var alltså Asatroende, enligt vad han själv uppgav, och han föll som en martyr för Hedendomens sak. De kristna dödade honom, för att han hade en annan tro.Att stjäla ur kyrkor var ett fult drag, visserligen – och det kanske han inte bort göra, men han gav som sagt stöldgodset till de fattiga, efter vad man tror.
Men helt bortglömd är han inte. Hans Hug må irra i den mörka natten, men hans minne lever. Och så föll inte heller han förgäves.
Idag kämpar vi vidare, på annat sätt och med andra medel. Vi försvarar det som är vår arvedel i skrift, i tankar och i handling. Människorna dömer ofta snett, och de fäller vrångvisa och orätta domar. De går på hörsägen och rykten, vad andra uppgett och kontrollerar sällan eller aldrig rena sakförhållanden.
Men gudarna vet ändå bättre än oss, och de förstår att hellre fria än fälla. Och domen tillhör slutligen dem – inte människorna.
Tacksägelse i USA… Men vi tackar ODEN !! (inlägg från 14 November 2022)
Idag är det den fest som kallas ”Thanksgiving” eller Tacksägelsen i USA, men gudarna ske lov och pris har den inte kommit över till oss här i Norden än, som Halloween och en massa andra amerikanska dumheter. Vårt svenska kulturetablissemang och de krafter som styr och ställer i vårt samhälle har en svårförklarlig tendens att hela tiden nedvärdera det Nordiska arvet, och hela tiden hylla Multikulturalism och amerikanisering, men hittills manifesterar det hela sig såhär års i något kommersiellt jippo som man kallar ”Black Friday” fastän den fredag som följer i morgon inte är ett dugg svartare eller mörkare än alla andra fredagar…
Oden leder Åsgårdsreien i de mörka Vinternätterna, och det är honom vi hedrar såhär års !
Amerikanska historiker har spårat den första Thanksgiving till ett skepp fyllt med kristna puritaner, som på order och befallning hemifrån firade sin lyckliga ankomst till Amerika den 4 December 1619. Det var nog ingenting att fira, eftersom vi Nordbor såklart via män som Leif Eriksson och Bjarne Herjulfsson upptäckt kontinenten långt, långt tidigare. Men den gängse amerikanska nationalmyten säger att det var indianer från Wampoanag-stammen – senare utrotad av de kristna med hjälp av smittkoppor – som anno 1621 i Plymouth, Massachusetts firade en lyckad skörd med hjälp av den ädle Tisquantum, en krigare från Pawtucket-stammen (som de vita också utrotat till näst sista man) som visade de kristna hur de skulle överleva i amerikas ogästvänliga miljö, och som förutom att visa dem hur man odlar majs, också hjälpte dem igenom den första vintern. Vi vet alla vad som hände sedan, och hur de kristna bar sig åt emot den amerikanska urbefolkningen. Våra förfäder däremot, behövde för det första ingen hjälp utan var tillräckligt intelligenta för att överleva själva av egen kraft, och för det andra utrotade de inga indianer. Det rådde i och för sig tidvis krig, men som Grönlands- och Vinlandssagorna visar, berodde detta i allt väsentligt på missförstånd, och så småningom fann vi för gott att åka hem, och lämna urbefolkningen ifred.
Tänk om även andra civilisationer och kulturer här och var, ingen nämnd och ingen glömd, kunde lära sig av vårt exempel och lämna även oss ifred, även om det lär vara försent för amerikas ursprungliga inbyggare, som numera lever i reservat. Det är vi, och inte samerna som är den verkliga urbefolkningen i Nordens länder – vilket är värt att komma ihåg.
Fast nåja – Thanksgiving är på sitt sätt den sista skördefesten eller det sista Höstblotet, även om dagens amerikaner firar det under helt andra former än ett riktigt blot. Det närmaste man kommer är väl Gåsablotet i Skåne, som jag för min del gärna firar, medan jag låter amrisarna behålla sin torra och fadda kalkon. Var och en har sin egen kultur och smak – eller brist däruppå – men det är att märka, att även i det kontinentala och katolska Tyskland har man firat en ”Erntedankfest” eller en tacksägelse för årets skörd, och så har varit fallet i alla keltiska och kontinentalgermanska länder – det enda som skiljer är att man förlagt tidpunkten för alla dessa årstidsbundna blot och fester till olika datum, beroende på klimat och väder.
På Irland kommer vintern sent, och därför har kelterna där haft sin ”Samhain” när vi firar Alvablot eller senare Allhelgona. Två olika fester har hos dem blivit en, men de som inte förstår bättre, utan som vanställer och profanerar hela Asatron till ett slags New Age, och kallar den ”forn sed” (”nutida osed” vore ett bättre namn, för deras påstådda hitte på-traditioner är inte alls forna, och har inte ett enda förbaskat dugg med verklig Asatro att göra) har inte ens förstått, vad ordet ”Höst” eller ”Inhösta” betyder.
Höstblot och Skördeblot är samma sak, och inte två olika fester. De kan och bör firas på samma dag, som kan infalla lite olika, beroende på var i vårt land man nu befinner sig. Hösten infaller inte på samma tidpunkt i Norra Norrland som i Sydligaste Skåne, och det är hela saken. Svårare än så behöver det inte vara, och tidpunkten för när skörden kan anses vara bärgad varierar av förklarliga skäl den också. Vid höstblotet bör vi ära Tor och Frej, samt de övriga makter som ger oss äring och god årsväxt.
Men nu ärar och firar vi Oden – för denna tid på året, fram till Jul – är sannerligen hans. Idag har jag sett en mycket rörande och sann hyllning och tack till just Oden eller Odin från en i vissa och visa kretsar högt uppburen amerikansk gode, som skriver följande. Jag håller till fullo med honom i detta, och ger i egenskap av Särimners Sändebud mitt höga gillande:
Det är riktigt, vad som här sägs – och mycket sant. Vi Asatroende behöver inte be om ursäkt för oss själva. Vi behöver inte tåla oförrätter från de kristna eller ”fornsedarna” och annat patrask. Vår tro är en levande tro – inte någon ”sed”. Vår tro är HÄR och NU och den är ingen ”rekonstruktionism” utan vilar på vilka vi är, och var vi kommer ifrån. Vi är inte ”forna” utan fortsätter att förkovra oss i kunskap, vi växer, förkovrar och utvecklas.
Sed är en mekanisk upprepning, en slentrianmässig företeelse som bara görs av gammal vana, men som ingen kan förklara skälen med eller anledningen till.
Den är själva motsatsen, ja antitesen till allt vad sann tro innebär, och Asatrons absoluta motsats.
De kristna utgår från att människan är ond av naturen, ”syndig” och låg, och att hon hela tiden måste krypa i stoftet och vara underlägsen sin gud. Oden lär oss att stå upp för oss själva. Han förespråkar ingen underkastelse, ingen bakåtsträvande ”islam” men talar till fria män och kvinnor som vågar vara vuxna, och som vet vad de vill.
För honom är människan god av naturen, och behöver inte ”frälsas” som hos de kristna – vars gud uppenbarligen är en blodtörstig psykopat på idiot-nivå. Först skapar de kristnes gud mänskligheten, får vi veta – men sen dömer han ut den, eftersom han själv gav den fri vilja, och dömer den till helvete och evig pina, enbart för att den enligt honom ska ha brutit emot de regler han själv ställt upp – men om han får tortera ihjäl sin ende son, ska vi bli ”frälsta” av detta – allt enligt de kristnas förvända och sjuka logik, som vänder sig bort från livet, hyllar döden och förklarar den mänskliga kroppen och dess behov som skadliga.
Oden ser inget skadligt i oss, och straffar oss heller inte. Han utbildar oss bara, ger oss goda råd – som de bättre bland oss kan välja att följa, och låter oss växa och gå framåt mot mera kunskap, större insikt, mera klokhet. Han för oss ut på vida hav, ut i rymder vi inte skådat och låter oss se och famna hela Universum. Så gör en sann gud.
I centrum för Asatron finns livet och naturen. Inte döden eller något påhittat ”liv efter detta” utom äran, och Valhall – för de som verkligen förtjänat att komma dit.
Läs Hávamál, och öppna era ögon och öron !
Jag avslutar dagens betraktelse med några strofer av Per Lagerkvist, den svenske nobelpristagaren – ur hans samling ”Aftonland” översatt som ”Evening Land” av WH Auden, den amerikanske poeten. Lagerkvist talar mycket om ”Tankens spjut” eller Odens genomborrande intellekt, hans sätt att ständigt fråga och ifrågasätta.
Och han manar oss !
”Jag är den som fortsätter
när du dröjer kvar,
som stiger ut i natten
när du går till vila.
Som öppnar porten till mörkret
och går vidare
till mörket och stjärnorna
och går vidare.
På en oviss stig,
en stig som kanske inte alls finns
överger jag dig.”
”I am the one who goes on
when you remain behind
the one who steps out into the night
when you retire to rest.
The one who opens the gate into the darkness
and walks further
into the darkness and the stars
and walks even further.
On an uncertain path
a path which perhaps does not exist
I forsake you.”
DÅLIG JOURNALISTIK och FAKE NEWS i Svenska Dagbladet. Dick Harrison MISSTAR SIG angående Odensjakten (inlägg från 14 December 2022)
Det finns många dåliga artiklar i Svenska Dagbladet, vars journalister ibland utmärker sig för helt undermålig research. Nu trodde jag visserligen inte att Dick Harrison, historieprofessorn från Lund, skulle sänka sig så lågt – men hans senaste kria om Asgårdsreien eller Odensjakten är ett verkligt botten-napp, och ett exempel på utelämnade basfakta om ämnet.
Vad Dick Harrison skriver är rena löjan. Fake rent igenom, och det är minst sagt förvånande att en seriös populärhistoriker som han inte tar hänsyn till rena fakta. Han påstår, att Odensjakten skulle vara ett 1800-talsfenomen, att den skulle vara en sen folktradition som bara är spridd från det kontinentalgermanska området, att tysken Jacob Grimm skulle ha uppfunnit alltsammans år 1835 och annan idioti i samma stil.
Traditionen om ”The Wild Hunt” är inte bara känd från kontinenten, utan också från England, Norge, Danmark, Sverige, Island och Färeöarna. En av de tidigaste Engelska källorna nämner i skrift guden Wodens jakt genom himlen på Vinterkvällarna i skrift redan år 1091, och därmed är det ställt bortom all rimlig tvekan, att företeelsen är minst Vikingatida. ”King Herla” – en förvanskning av ”Härfader” – ett av Odens många namn – nämns som den vilda jaktens ledare hela medeltiden igenom, och i Frankrike blev ”Herle King” eller Kung Herla – jämför också Odens-heitet ”Härjan” till ”Herlechim” och så småningom familia Herlechini;
Redan Tacitus, den romerske historieskrivaren, nämner i ”Germania” (skriven kring år 79) germanstammen ”Harii” som hade en förkärlek för nattliga räder, och maskerade sig med svart och vit ansiktsfärg, så att de såg ut som vålnader och spöken – ledda av Odin.
De dödas andar troddes fordomdags rida under vinternätterna – också Norrskenet tyddes som dem…
Också på Keltiskt område fanns samma föreställning om ett jagande, manligt väsen redan på 800-talet eller tidigare, och på slaviskt område trodde man att guden Jarilo – slavernas motsvarighet till Frej – ledde den vilda jakten genom molnen. Föreställningarna är alltså inte bara just germanska, utan finns hos ALLA Indoeuropeiska folk, vilket tyder på deras höga ålder. Om herr professor Harrison bara bekvämat sig till att läsa på, skulle han på Engelskpråkiga Wikipedia – en synnerligen allmän källa – ha hittat följande:
In West Slavic Central Europe it is known as divoký hon or štvaní (Czech: ‘wild hunt’, ‘baiting’), dzëwô/dzëkô jachta (Kashubian: ‘wild hunt’), Dziki Gon or Dziki Łów (Polish), Дзiкае Паляванне (Belarusian: ‘wild hunt’) and Divja Jaga (Slovene: ‘the wild hunting party’ or ‘wild hunt’). Other variations of the same folk myth are Caccia Morta (‘Dead hunt’), Caccia infernale (‘infernal hunt‘), or Caccia selvaggia (‘wild hunt’) in Italy; Estantiga (from Hoste Antiga, Galician: ‘the old army’), Hostia, Compaña and Santa Compaña (‘troop, company’) in Galicia; Güestia in Asturias; Hueste de Ánimas (‘troop of ghosts’) in León; and Hueste de Guerra (‘war company’) or Cortejo de Gente de Muerte (‘deadly retinue’) in Extremadura.
In the Netherlands and Flanders (in northern Belgium), the Wild Hunt is known as the Buckriders (Dutch: Bokkenrijders) and was used by gangs of highwaymen for their advantage in the 1700s.
Kort sagt, företeelsen är känd från hela Europa, och visst inte bara germanskt område, som Harrison helt felaktigt skriver. Han har FEL I SAK, och frågan är väl varför en såpass undermålig och svag artikel skall publiceras i Svd.
Jarilo, slavernas Frej, är intressant i sammanhanget. Hans namn kommer ur samma indoeuropeiska ordrot som Jara-runan, ordet Jahr eller Year, det vill säga År och äring, som vi ju ofta talar om i samband med just Frej. Årshjulet välver sig också under vinternätterna och årets längsta natt, och därifrån kommer själva ordet Jul.
I många delar av Sverige har man låtit Julmaten stå framme under Lussenatten eller Midvinternatten. Då skulle Oden och de döda förfäderna kunna slå sig ned i stugan, och låta sig väl smaka. Till och med barnvisans ”se då tittar tomtar fram ur vrårna” har ett helt klart hedniskt ursprung, och har med traditionerna om den vilda jakten att göra. Själva tomtarna är ju avledda av ”tomten” – den gårdstomt som den förste ägaren eller brukaren av en gård röjde, och alla efterföljande släktled tänktes bo kvar på samma plats, anförda av Jolner eller Jultomten – som ju är Oden…
Betecknande nog är – som jag visat er tidigare år – en hel del sägner om förfäderna i tomte-gestalt överflyttade från Västsverige och Norge till England. I en Värmländsk folksaga försöker en ovis och oklok man flytta ifrån sina förfäder, men se det går inte ! Tomtarna sticker upp huvudena ur varje bytta och kärl på flyttlasset, och ropar ”vi flötter idag, vi flötter idag..” . I en engelsk saga från Northumberland säger de istället ”Aye, we’re flitting too, George – we’re flitting too..” och observera att de säger just ”flitting” med ett nordiskt ord, och inte ”moving” på modern engelska..
Man kan aldrig flytta ifrån sina förfäder. Man kan aldrig förneka sitt ursprung. Dick Harrison gör sig bara dummare än han faktiskt är, när han sysslar med sin eviga ”Christian Belittlement” eller ett uppsåtligt förnekande av Asatron…
Staffanstorp inviger lutande Odensstaty (inlägg från 2020-10-26)
I Staffanstorp, ”staden som alltid sover” befinner sig delar av det enorma Uppåkra-fältet, Lunds föregångare som stad och en arkeologisk fyndplats av rang, trots att mindre än 2 % av hela dess areal uppges ha grävts ut ännu. Nu har även Sputnik News i Ryssland och andra internationella mediakällor uppmärksammat vad Svenska media och kommunen själv skrivit om redan förut.
19 Oktober invigde Dick Harrison, kommunens representant samt konstnärinnan Helene Aurell, som utsetts till vinnare efter en lokal konsttävling en skulptur av Oden själv, som tagit mer än ett helt år att göra. Genast kom fientliga kommentarer från kristna Hat-sajter runt om i Sverige, bland annat en benämnd http://alertsweden.bloggo.nu som jag av förklarliga skäl inte tänker länka till, då jag inte vill sprida kristet hat och andra rabiata Monoteisters inskränkningar i yttrandefriheten.
Odenstatyn är gjord efter den förmodade Odens-bild, som man grävde fram redan för ett tiotal år sedan. Statyn ligger omkullvräkt och störtad, vilket omöjliggör dess användning som plats för Asatrogen dyrkan. Kanske ingår detta även i kommunens intentioner, då vi Asatroende ju är en förföljd och diskriminerad grupp i det nutida svenska samhället.
För övrigt kan bilden också föreställa Frej, eller en himmelsgud som Tyr – dess horn erinrar tydligt om solen, eller kanske en hjort, vilket ju är en av Frejs hävdvunna symboler. Man får hoppas, att våra fränder söderut ändå lägger blommor och gåvor som ett spontant ”Blot” vid monumentet, nu när det snart är dags för Alvablot. De få kultplatser vi Hedningar har, skall vi också hävda och värna !
Hedniska Tankar 