Meditation över Yngve Frej vid Sommarsolståndet (inlägg från 21 Juni 2021)

Sommarsolståndet infaller idag, den 21 Juni kring klockan elva, och är den riktiga tidpunkten för att fira Midsommar och Makternas bröllop. Frej förmäles med Gerd, och Himlens och Jordens gudamakter möts, som det är och skall vara. Det handlar inte alls om Frej och Freja, ty de är syskon och Njords ättelägg, och alla de fåntrattar, ”fornsedare” och patrask som tror något dylikt, avslöjar sig obarmhärtigt som okunniga och olärda, utan förstånd och respekt för makterna, eller de krafter som styr världen.

Inte mindre än 200 brudpar kommer att gifta sig borgerligt och utan kristprästers inblandning i Stockholms Stadshus enligt vad media förmäler. Alla dessa människor har sagt NEJ till kristendomen, NEJ till islam, och vill inte ha några Abrahamitiska gudomars inblandning i deras samliv eller äktenskap, för jehova, allah och liknande falska gudomligheter har inte i svenska folkets sovrum eller hem att göra.

Frej är inte bara Frö, eller åkerbrukets och äringens gud, som i gestalt av Ing-runan också är stamfar till mäktiga ätter, och själva Yngve-Frej, Ynglingaättens sanna upphov och den förste Erik, den ensamt mäktige, vilket är en sakral eller prästerlig titel, inte enbart lämpad för Sveakungar. Men Frej är också en solgud och himmelsgud, vilket syns inte minst i Skirnirsmál, den skinandes tal i Eddan, där Frej själv efter att ha skådat ut från Hlidskjalf skymtar den sköna Gerd eller Jorden, sittande på en sten utanför sin faders hus, och sänder sin tjänare Skirnir för att fria till henne. Bevis för Frejs status som himmelsgud, vilket han fått dela med Tyr – som ju har en ”solhand” och en ”månhand” (avbiten av Fenrisulven) syns redan på bronsålderns hällristningar, där Tyr – lätt igenkännbar på sin avhuggna hand – ibland förekommer jämsides med en tvåhandad figur med utspärrade fingrar – som mycket väl kan vara Frej. Studera denna häll från Högsbyn i Dalsland !

 

Här syns Frej själv, tillsammans med flera skepp – det största av dem kanske ska vara hans eget, Skidbladner, som ju behändigt kan vikas samman och rullas ihop, men ändå är så stort att det rymmer alla Asar och Vaner fullt vapenrustade, och det kan segla av sig själv över himlen. Vi ser också en skara tågande män på ristningen, och vad som verkar vara en stång eller ett sjömärke – Frejsfiguren liknar själv ett sådant – kanske dansar de ringdans runt Frejs-pålen. En ristning från Tanum visar nästan samma scen…

Frej själv har blivit den grönskande majstången, med tydligt stånd – kring vilken alla dansar med Frejslikt upplyfta händer. Högt därovan svävar en himmelsgud, kanske Skirnir i gestalt av solen, eller Tyr – som ju är en spjutgud – och att symboliken med de upplyfta händerna, respektive Frejs bild levde kvar långt fram i tiden ser vi av detta silversmycke från en av gravarna på Birkas borgberg – bilden fick jag mig tillsänd av en läsarinna för ett tag sedan, och här ser jag den livgivande Frej, ingen gud och ingen kristus – den spetsiga hakan och skägget känns igen från den mest kända av alla Frejsbilder, Rällinge-Frej från Södermanland, och vad en ”rälling” är för något, inser kanske de manliga av mina läsare – om ni nu har någon sådan, det vill säga…

Frej gav bort Gambanteinnin, hans svärd – alltså ”Gammantenen” eller ”Fröjdepinnen” – vad som kallas en ”Joystick” – för Gerds skull, och det står honom dyrt vid Ragnarök – då han inte har något vapen att besegra eldresen Surt med. Svärdet kämpar av sig själv för de som är ”horskan” eller raska och kloka nog får vi veta i Eddan, och Frejs enda vapen blir annars ett hjorhorn, med vilket han dräper Bele, en annan jätte…

I gestalt av ”Sviagod” eller Svearnas gud blir han den minst krigiske av gudar, och det är med ett horn i handen vi ser honom på en bildsten från Gotland, G 181, där tre män, vanligen tolkade som Oden – främst med spjut i hand – Tor – med en hammare eller i det här fallet en klubba – och slutligen Frej – med horn eller skära syns i bild – ovan ser vi vad som kan vara Skirnir med ett spjut, Gerd och hennes jättelike far – Gerd själv är ju också av resars släkt – ifall nu de tre männen inte är de tre gutarna Hrodvisl, Farbjörn och Gunnbjörn, som nämns i runtexten på stenen.

Det får vara som det vill och kan med detta, men Frej är på något sätt alltid en gud för högsommaren, Midsommar, då gräs och gröda gror – en lättjefull tid, då svärd och vapen inte brukas, och allt andas frid och ledighet. Därmed överlämnar jag er, ack ni hedna och ni ludna, åt Midsommar och dess Fröjder – och åt Gerd, den grönskande jorden…

 

Frej hade namnsdag igår… (inlägg från 24 Januari 2018)

Igår hade Frej – herre över Alfheim och därmed Alferna, de små, underjordiska väsen som lever nere i Alvlagret i jorden, och väl också kan liknas vid gårdstomtar eller vättar, likt Islands Huldufolk, till exempel. Hedniska Tankar hyllar därför Frej – och hans syster Freja som vi nämnde igår – med följande bild… ”Ute ska man Frejs lek höja” som Torbjörn Hornklove sade i sitt Haraldskväde, angående den nu överståndna Julen – som inföll för mer än en månad sedan… Inte mindre än 921 män med Frej som egennamn finns i dagens Sverige, även om det aldrig någonsin ingick i Nordiskt namnskick att uppkalla en person efter en guds namn förrän på 1800-talet. Innan hette människor saker som Frejulv, Frösten, Fröbjörn, Fröger eller andra varianter av Frej eller Frö….

 

Det är Frej och Gerd, inte Frej och Freja. Och Härn är ett Heite för Frigg…Det är Frej och Gerd, inte Frej och Freja. Och Härn är ett Heite för Frigg… (artikel från 8 Juni 2017)

Ofta ser man saker skrivna om Asatro och Hedendom på Internet som har föga vederhäftighet, och ibland också påstådda fakta som är gripna ur luften, och därmed helt felaktiga.

Det värsta exemplet i Sverige utgörs kanske av den sk ”forn sed” rörelsen, som nyss lär ha hållit någotslags ”politiskt möte” i Stockholms Södra förorter, där tolv av dess drygt sjuttio medlemmar med härskartekniker och annat i den stilen skall ha drillats och lurats till att tro att Frej skulle vara gift med Freja, och att det är därför vi svenskar och Européer firar Midsommar, till exempel.

Inget kunde vara felaktigare.

Alla någotsånär seriösa hedningar vet att vi firar Midsommar till minne av bröllopet mellan Frej och Gerd, den himmelske Skördeguden och den stora Jordgudinnan.

Midsommar firar vi till minne av Frej Och Gerd – inget annat !

Den enda källa som överhuvudtaget nämner att Frej och Freja skulle stå i någon som helst form av förhållande till varandra (annat än som bror och syster, men varken gudar eller människor tillämpar incest, för sådant hör inte hemma i vår kultur, och knappast några biologiskt framgångsrika kulturer alls, för den delen) är Lokasenna eller Oegirsdrikkja, där Loke riktar grova, lögnaktiga och sexuella beskyllningar emot i stort sett alla mer kända gudinnor, och bland annat beskyller Freja för att ha legat med sin egen bror. Allt detta kommer som sagt från Lokes mun, och honom behöver ingen tro på. Historiskt sett har Loke aldrig varit särskilt dyrkad alls, även om det nu finns en urspårad och utflippad skara amerikaner och andra som kallar sig ”Lokeaner” och som ofta – men inte alltid – tycker om att pigga upp sig själva med Satanism och lite annat av samma slag.

”Javisst, men sådär säger Loke till alla Gudinnor !” (teckning av John Bauer ur Viktor Rydbergs, ”Fädernas Gudasaga”)

”Lokeanism” i alla dess former har heller ingenting med seriös Asatro att göra, inte som Asatron utövats i Norden, just nu eller under tidigare historiska skeden – och Oegirsdrikkja förblir en historiskt mycket sen källa, sammansatt på 1230-talet av islänningar i Västnorden  varför man inte kan sätta någon större tilltro till den, särskilt inte som alla andra källor samstämmigt nämner, att Frej blir gift med Gerd, jordgudinnan. Hela Eddakväden, som Skirnismál nämner det, och man undrar varför alla dessa ”fornsedare” och övrigt patrask inte bryr sig om att lära sig grunderna i Asatron, när de ändå finns tillgängliga så gott som överallt.

Att Frej och Gerd är makar, samt att Freja är gift med Od eller den unge Svipdag, som hon i tidernas fullbordan kommer återförenas med, är ändå vanlig allmänbildning, och inget man kan ändra på genom någotslags sjukt SSU-tjafs, eller annat politiskt kannstöperi.

Särskilt inte om man nu säger sig vara ”forn” eller har någon som helst respekt för ”sed” eller traditioner överhuvudtaget, och dessutom anser sig ha ensamrätt på hur de ska tolkas, som de här ”Rådsgydjorna” eller vad de nu kallar sig, som jag nämnt i föregående inlägg, och som varken har något större mandat eller någon som helst förankring i verkligheten.

Freja har ingen särskild koppling till Midsommar alls, men uppfattas av många forskare som sammanhörande med Våren och framförallt Maj, Frejas stora månad – i Midsommartid är Frigg däremot desdo viktigare, och varför ska jag snart visa.

Frigg spinner molnen på himlen, Friggerocken är ett namn på Cassiopeja eller de tre stjärnorna i Orions Bälte, så vem är då Härn, linberedningens gudinna ?

Somliga har också fått för sig att Härn, linberedningens gudinna, skulle vara ett binamn eller ett sk heite för Freja, och dylika dumheter kan man läsa på Wikipedia. Men vad vilar denna uppfattning på ? De enda källor man kan citera är katolska forskare som Rudolf Simek och Turville-Petre, och båda åberopar sig på ett enda textställe hos Snorre Sturlasson från 1230-talet, Gylfaginning 35, mer än tvåhundra år efter det att Asatron officiellt förbjöds på Island. Dessutom är det välkänt att den sena, skriftliga västnordiska tradition som Snorre företrädde, inte alltid motsvarade den tradition som fanns i Sverige och östnorden, och än mindre den kontinentalgermanska hedendom, som utrotades under Karl den Stores åttahundratal.

Ortnamnsforskare i Sverige och hela Norden har för länge sedan bevisat, att Härn är ett annat tillnamn för Nerthus, Njärd, Gerd, Gerda, Hertha (på kontinentalgermansk botten) Frau Holle (sydsveriges ”Hyllemor”) eller Perchta, som alla är namn på jordgudinnan och inget annat. Att Frigg, som blev vanlig först i sen hednisk tid, fick bli en himmelsgudinna istället, vid Odens sida – som ett slags dubblering eller motsatspar, är heller inte så konstigt, lika lite som att konsonanter byts ut i Germanska ljudskridningar, men enligt förutbestämda fonetiska lagar och språkliga regler, genom seklernas lopp. Earth, Njärd, Mjärd (som i Mjärdevi i Östergötland) och slutligen Härn – allt hänger faktiskt samman, och ”härn-” i ortnamn som Härnösand eller Härnevi i Uppland har ingenting alls med Freja att göra..

Här hade Gerd, jorden sitt Vi eller Gudahov. Samma sak på Härnön vid Härnösand…

Ortnamnsforskaren och arkeologen John Kraft skriver i sin bok Hednagudar och Hövdingadömen, ISBN 91-88076-06-7 (1999) s.13 följande mycket intressanta text:

I stora delar av Uppland saknar ortnamn som innehåller Njärd. Istället uppträder är några ortnamn med gudinnenamnet Härn (Härnevi, Ärenvi, Ärentuna). Magnus Olsen (1908) och Oskar Lundberg (1912) förmodar att det är samma gudinna som i den norröna litteraturen går under namnet Härn eller Hörn..

Vad som står på svenska Wikipedia är helt fel, Härn är också Isländska och Norröna för lin som kulturväxt, se här och betyder inte alls skydd eller värn – se här…

Magnus Olsen drar slutsatsen att hon är en gammal fruktbarhetsgudinna, till sitt väsen identisk med Nerthus hos Tacitus. Elias Wessen, som i gudaparet Ull-Nerthus såg en äldre motsvarighet till det yngre Frej-Gerd, drog slutsatsen att Härn i vissa trakter tog Njärds eller Gerds plats (1922, 1929-30). Denna uppfattning verkarr helt rimlig eftersom Njärd och Härn uppenbart tycks komplettera varandra. Där det finns ortnamn som innehåller Njärd, saknas som regel alltid Härn. Där ortnamn med Härn förekommer, brukar det vara svårt att hitta Njärd.

John Kraft har också övertygande bevisat, att där ortnamn på Frigg- finns, saknas de äldre Njärd och Härn – och omvänt. Friggs namn är mest spritt i ett område i Västergötland, medan Njärd dominerar i Östergötland, och Härn finns i Svealand och uppåt Norrlandskusten. Det ligger mycket nära till hands att anta, att detta var olika dialektala och regionala namn för samma gudinna. Jordgudinnan Njärd kan ha blivit utbytt emot Frigg i ett senare skede av historien – efter vendeltiden – eller också var Frigg bara vanlig i Västnorden, medan man på Östnordiskt område fortsatte att tala om Njärd, Gerd eller Härn istället, allt efter vilken bygd man bodde i och kom ifrån. John Kraft har också rekonstruerat vad han kallar ”kultförbund” och forntida häradsgränser med utgångspunkt i namnen Ull-Njärd (från Bronsåldern) och Frej-Härn (Gerd) som i landskap efter landskap ligger nära varandra.

Exempel på John Krafts ”Häradskartor”

I Tåkerbygden i Östergötland hittar vi Mjärdevi och Ullevi, bara några kilometer ifrån varandra – och emellan dem en bronsålderslabyrint. Samma sak i det gamla häradet Västanstång (väster om Stångån), nära Linköping – där finns Ullevi och Mjärdevi, och så en bronsålderslabyrint. Samma sak i Östanstång, nära glan och Bråviken – Ullevi och Skärlunda (efter Njärd) samt en labyrint…Samma mönster upprepas fem gånger i Södermanland, minst tre gånger i Närke, två gånger i Västmanland och förstås också i Uppland, där man ett tiotal gånger kan hitta exempelvis Ullunda och Närtunna nära varandra, och så en labyrint däremellan… Men är alla dessa stenlabyrinter från bronsåldern, ibland övertorvade och sedan framgrävda av arkeologer – ofta i anslutning till bronsåldershögar – verkligen irrgångar ? Nej, säger John Kraft.

De magnifika stenlabyrinterna – som finns också på Svenska Högarna och i det svenska Finland – består alltid av en enda, ihoprullad gång, som oftast i tolv varv eller tolv lager sträcker sig in mot mitten, där en ”sittsten” eller en kvinnlig figur ofta finns avbildad, som här från väggen på Sibbo Kyrka i Finland. Tolkningen är omstridd hos de kristna, som vägrar att acceptera allt det här, men de tolv varven som ”solen” eller mannen i denna ”Trojeborg” eller Jungfrulek som stenformationnerna också kallas – märk den sentida Midsommar-visan om ”Jungfrun som går i dansen med röda gullband” – och samma sak finner vi i Eddan och Skirnismal – Gerd sitter verkligen på en jordfast sten och flätar guldband, när Skirnir eller Solen kommer och friar till henne för Frejs räkning. Och vad symboliserar de tolv varven – är det inte solens gång över himlen under tolv månader ?

Enligt Skirnismal hände det sig en gång att Frej tog plats i Hlidskjalf, Odens högsäte, och såg ut över Världarna. Men det skulle han kanhända inte ha gjort. I Midgård såg han en kvinna, som var fagrare än alla andra. Hon var Gerd, Gymers dotter, och för henne gav Frej bort sitt svärd, varför han kämpar med ett hjorthorn i handen vid Ragnarök – en detalj som många konstnärer missat. Frej kunde inte sova, ja varken äta eller dricka efter att han sett henne, så upptänd var han av kärlek.

”Men så fick han se en kvinna, som var fagrare än alla andra”

Gerd gav slutligen med sig så långt, att hon ville tala med Frej – men hon sa inget om giftemål eller något annat, som Skirnismal tydligt utvisar. Men efter tre dagar, skulle de träffas i lunden Barre, en hemlig plats, som bara de två kände till – ”Vill du mig något, så träffas vi där” alldeles som i Midsommarvisan.. Skirnismal nämner också Gambanteinin, ett ord som inte alls betyder trollspö, ”magic wand” eller liknande (trots att det finns moderna varianter med sådana namn nuförtiden – och det har jag från en säker källa) för gamman betyder som bekant glädje, och tein eller ten betyder pinne eller stav, så vad som här omnämns, är Fröjdesvärd och Fröjdepinnar, och i sådant var Gerd sedermera högst förtjust, som alla vuxna människor redan lärt och vet. Inför detta magiska svärd, som var det enda vapen Frej tog till för att besegra henne med, föll hon så till sist till föga.

Många kvinnor gör så ibland, än idag, som bekant – och det är väl bara Loke i sin oerhörda, nedriga elakhet, som kan se något fel eller omoraliskt i detta.

Midsommarstångens urgamla symbolik – med en stav som går in i en krans, eller en ring – aldrig några kristna kors, för så var det inte från början – är också mycket enkel att förstå, och en universell hednisk symbol för världsaxeln, föreninngen mellan kvinnligt (kransen) och manligt (stången) samt solståndet, årets höjdpunkt. Tacitus beskrivning – en av de äldsta skildringar av Nordisk Midsommar vi alls har – nämner i och för sig inte någon exakt tidpunkt för gudinnan Nerthus stora fest – men det faktum att hon alltid skildras som åkande i vagn – motsvarigheter saknas inte i arkeologin – kultvagnarna från Dejbjerg Mose i Danmark – daterade till 100 fk och fullt överensstämande med ”Germania” från år 98 – sådär 200 år senare – liksom Gunnar Helmings saga och partierna om ”Frejskonan” sådär 1000 år senare visar på kontinuitet – och just kontinuitet är alla traditioners moder.

Motsvarigheter till Midsommarstänger har inte bara hittats bland Tanums hällristningar, utan också på hällristningar från Östergötlands bronsålder (Himmelstalund) Var kommer egentligen namnet ”Himmelstad” ifrån ? Rena tillfälligheter.. eller ??

Respekterar vi våra förfäder och förmödrar samt alla de släktled som fanns före oss,  ja då ska vi också ta tillvara deras seder och bruk, och inte ändra sakers betydelse, särskilt om vi alls ska vara ”forna” eller säger oss utöva Asatro – på modernt vis, eller med en saklig, förnuftig, verklighetsanknyten grund.

Ge ALDRIG ”fornsedare” eller några liknande Halvfigurer utrymme i Midsommar – men FORTSÄTT och HYLLA FREJ och GERD – eller ULL och NJÄRD — som det ÄR, Alltid HAR VARIT och SKALL vara..

Dagen Erik – om att fira Markens Gröda och Andlig Odling… (artikel från 18 Maj 2017)

Idag har Erik Namnsdag i den svenska almanackan, och under den katolska tiden ansåg man att det här skulle vara Erik den Heliges Helgondag, även om Kung Erik Jedvardsson (1156-1160) bara regerade i högst fyra år och var en i allra högsta grad ohelig person, som nog knappt ens kunde kallas kristen, och dessutom aldrig någonsin erkänts som helgon av den katolska kyrkan. Erik är inte ens beatus, eller saligförklarad, och följaktligen kan man inte ens vara säker på att han är i den kristna himlen; för som alla Erikar sitter han väl hos Frej i Alfheim…

Frej är härskaren på Gullinbursti, Alvheims herre, skördens och odlingens beskyddare, Gerds make och den som gav bort svärdet Gambantein för hennes skull.

Redan själva namnet Erik är nämligen ett heite eller tillnamn för Frej högst personligen, Svearnas urgamla skördegud, som funnits sedan minst bronsåldern, och Hågakungens tid i Uppsala. I traditionell svensk historieskrivning räknar man alltsedan 1500-talet med 14 olika Erikar på tronen – och av dem var Erik Jedvardsson bara nummer IX eller nio. Erik eller Airikir, den ensamt och evigt mäktige, var namnet på bronsålderns heliga Sveakungar, och även långt fram i tiden trodde man att grödan direkt berodde på Kungens person – under en god kung skulle skördarna bli bra och hela landet blomstra, men under dåliga konungar som Domalde, inträffade motsatsen.

Sankt Eriks skrin eller Kista förvaras än idag i Uppsala Domkyrka. För inte så länge sedan bars skrinet över åkrarna på denna dag.

Alltsedan medeltiden har det förekommit en lokal tradition kring Gamla Uppsala med bärandet av Sankt Eriks heliga skrin, vilket alla forskare antar är en direkt fortsättning på bärandet av Frejs heliga bild, eller hur Frejs kultstaty fick åka i vagn över åkern, precis när de första groddarna kom upp. I ”Ögmundarthattten” – en Isländsk sagatåt – även känd som ”Gunnar Helmings Saga” nämns hur islänningen Gunnar besöker Svea Rike ellerr Svitjod under 1000-talets första hälft, och där träffar på Frejskonan eller Gerd, Guden Frejs hustru, hon som också heter Njärd eller Jord, och är själva det rika åkerfältet. Frejskonan är i berättelsen en verklig kvinna, en ”Majdrottning” enligt hednisk sed, som får åka i vagnen med den heliga Frejsbilden, men Islänningen tar Frejs plats och gör henne med barn, vilket är helgerån.

Det falska helgonet Erik Jedvardsson erkändes först bara i Sveland, där han var kung redan 1150. Först 1156 erkände götarna honom, och så blev han ihjälslagen av en tronpretendent ur Sverkerska ätten, eftersom han själv var släkt med Stenkil den äldre. Detta skedde år 1160, och även om man senare ljög och påstod att detta skulle ha hänt utanför Uppsala Domkyrka, där en källa redan fanns – Slottskällan, eller källan på St Eriks torg – så vet man av samtida urkunder, att det skedde under bråk och fylla, visst inte i anslutning till någon gudstjänst, för Påven Alexander III skrev att Erik blev ihjälslagen, ”in potacione et ebrietate” alltså under drickande och berusning. Att komma som våldgäst till någons gård och slå ihjäl en person under pågående gille, räknades som ett nidingsdåd enligt alla hedniska lagar, men mördarna var ju som vanligt kristna, och hur dålig laglydnaden blev när kristendomen kom, vet vi ju alla. Antagligen var det också Nidningsdådet mot Erik Jedvardsson som fick Upplands bönder att se honom som helig, och bära hans kropp över åkrarna, precis som de alltid gjort med sina forna kungar i mer än tusen års tid av obruten tradition vid det laget.

Eriks skalle – från en kraftfull man i 40-års åldern, bevisligen en krigare, som tillfogats skador på halskotorna och alltså blivit av med huvudet, samt hans krona – av enkel Vikingatida typ som den langobardiska järnkronan – visades för allmänheten senast år 2014, då hans kista öppnades.

Bevisligen hade han levat 2-3 år i Uppland, och i minst 20 år dessförinnan bebott Västergötland, enligt vad isotopanalyser utvisat. Helt säkert var han ingen medeltida idealkung, eller någon skönlockig yngling av den typ som finns i Stockholms Stads vapensköld numera, för enligt de första sigillbilderna såg han helt annorlunda ut…

Att Yngve-Frej, Ynglingaättens mytiske grundare, och Guden Frej är helt identiska, känner nog de flesta riktiga svenskar till, och vet man inte det, så är man nog ingen riktig svensk. Men vad betyder egentligen berättelserna om Frej, åkerbruksguden, han som gav bort sitt eget svärd för Gerds eller Jordens och en älskad kvinnas skull, och som när Ragnarök väl kommer, istället får kämpa med ett hjorthorn ?

Frej är en äringsgud, men hans berättelse handlar visst inte bara om något så enkelt som enbart fruktbarhet eller gröda, eller jorden som förnyar sig varje år. Odling och Odal handlar liksom växande om mycket mer än så – för det finns också något som heter andlig utveckling, omdöme och mognad, vilket självskadande, fakta-förnekande ”fornsedare” och annat byke, som nu dessvärre tillåts hållla till i Uppsala-trakten, inte kan förstå, och heller aldrig någonsin kommer att förstå, eftersom de helt enkelt saknar alla intellektuella eller mentala förutsättningar för att alls begripa något.  Hedendomen av idag är visst inte ”forn” som många tror, och kan inte degraderas till blott och bart en fruktbarhetskult.

Yngve-Frej som den gode Konungen syns också i många andra mytologier, där den gode Kungens person anses ha inflytande inte bara på naturen och sådd och skörd, utan på hela folket, hela landet. Britternas Kung Arthur, ”the once and future King”, Fredrik Barbarossa i Tyskland, Holger Danske i Danmark, Olaf Tryggvason i Danmark, och ytterst sett den Indoeuropeiska och Indiska föreställningen om Kung Rama, eller Ram – redan hans namn är heligt, och en skyddsformel – som är en inkarnation av vindguden Vishnu – Odens närmaste motsvarighet, pekar åt samma håll.

I ”Runatal Hávamáls” räknar Oden upp en hel serie galdrar, som alla ingår i hans magiska färdigheter, och som beskriver vilka egenskaper en god kung eller en bra ledare skall ha. I en strof nämns nio stora galdrar, men i Hávamál 146 och framåt intill kvädets näst sista strof räknas det upp inte mindre än 18 stora galdrar, där det första botar orättvisor, och häver vrångvisa domslut, det andra botar sjukdomar och ger läkande kraft – en egenskap som också medeltidens kungar ansågs ha, medan det tredje undanröjer skada och hot, det fjärde befriar ur fångenskap och så vidare.

Skåda Särimners Sändebud !

Allt detta var känt långt långt före kristendomen, och ingick i kungarnas och Odenskultens vetande. För de som känner innehållet i Rigsthula, till exempel, är allt detta inget nytt. Långt senare skulle den kristne mystikern Bernhard av Clairvaux tala om sju ridderliga dygder, som utvecklats just ur detta Germanska krigarideal, men som finns och funnits även inom andra kulturer, också så långt bort som i Japan, och dess Bushido. Odens nio eller arton dygder, och de arton stora galdrarna, som Yngve-Frej fick i arv, och kanske gav åt Ynglingaättens konungar, passar mycket väl in i det här sammanhanget, och man kan också erinra sig det, som kallas De sju Barmhärtighetsverken. Själv uttyder jag dem såhär:

1. Att mätta de hungrande – vilket är Frejs, äringens och skördens funktion.
   
2. Att ge dryck åt de törstande – främst alla dem, som törstar efter verklig kunskap, därför att de ingenting vet.
3. Att klä de nakna – eller med andra ord, att stoppa alla dem, som är kvar i ”fornsederi” och beteer sig fullständigt omdömeslöst åt.
4. Att hysa de husvilla – vilket betyder att bygga upp det egna landet, med Hov och Hargar.
5. Att bota de sjuka – också de andligen sjuka, för normlöshet och brist på fasta regler eller inriktning i livet, är också en sjukdom !
6. Att befria de orätt fängslade – och häva orättvisor som i Odens första galder. Lögn, Faktaförnekande osv är också ett slags fängelse, liksom Kristendom och andra totalitära system
7. Att begrava de döda – somliga måste ibland tyvärr ”åka ut ur prästbetyget” – ”Att nedslå det onda” kan det också heta

Sådan är Herren Frej – han som håller Livets Svärd

 

Pingst – Högtiden som ingen längre firar – ersätts lämpligen med Frejsgång och Majbrudar.. (inlägg från 21 Maj 2018)

 

I fredags var det Dagen Erik enligt den svenska almanackan, den dag som Sankt Eriks skrin bars över åkrarna, en tradition som inte alls är kristen utan härleds ur den Frösgång som brukade firas såhär års, och en fest som var alltigenom hednisk. Jag har skrivit om den förr, se artikeln från 11 Maj 2015 under rubriken ”Vårblot” här ovan. De kristna påstår att vi ska fira något som heter Pingst istället för våren, naturens uppvaknande och den goda årsväxt vi alla vill ha. Knappast någon enda svensk firar pingsten numera, och ovetskapen om allt detta kristna mumbo-jumbo har gått så långt, att till och med kvällstidningen Aftonbladet numera måste förklara för oss svenskar varför vi ska sysselsätta oss med all denna kristna smörja.

Frej – här på Gyllenborsti – var en gång ”Sviagod” eller Svearnas Gud. LÅT OSS HEDNA DEM MED BACON, säger jag…..

Annandag Pingst är också avskaffad som helgdag i Sverige sedan år 2004, dvs för mer än 14 år sedan, och ersatt med den svenska nationaldagen den 6 Juni istället, som det är och bör vara, därför att Nationen hursomhelst är långt viktigare än själva kristendomen, som alla sanna svenskar vet. Men de monoteistiska fanatikerna rabblar sina böneramsor, och lallar och dillar om någotslags ”helig ande” som de tror ska utbreda sig över mänskligheten, och till och med tränga in i kroppen på mycket små och späda barn. Om detta inträngande eller denna osmakliga penetration skall tänkas ske framifrån eller kanske bakifrån kan jag dock inte svara på, men för all del – är ni intresserade eller lagda åt det hållet kan ni ju fråga närmsta kristpräst – vi hedningar håller i alla fall inte på med en massa konstiga religiösa riter med spädbarn, och andra tokerier i den stilen.

En och annan svensk vet kanske, att Esaias Tégner – en biskop av Växjö som hade stor sympati för det hedniska – han skrev ju ”Fritjofs Saga” – kallade pingsten för ”Hänryckningens Tid” men då var det säkerligen ingenting kristet han tänkte på, utan allt det goda och hedniska vi kan möta i naturen så här års. Särimner är liksom Gyllenborsti och de andra galtarna en symbol för naturens livgivande krafter, som kommer tillbaka år efter år, och den gröna jorden, som rätt utnyttjad och odlad ger människosläktet allt det behöver, utan att kräva något mer än arbete och kunskap i gengäld. Själv firade jag Pingsten genom att bli utnämnd till Blotförrättare inom NAS, Nordiska Asa Samfundet, som jag verkligen hoppas att ni stöder..

Några ”heliga andar” från mellanöstern behövs inte för oss svenskar och nordbor. Vi ser det heliga i naturen själv, och vi behöver ingen Allah, ”gud” eller Jehova i vårt land, därför att vi redan har Yngve Frej, han som är Erik eller den ensamt härskande, och en gång ska Asatron härska ensam över detta land, precis som den en gång gjort och åter bör göra. Med den insikten kommer frid, ja Frodefred, ty Frej är förvisso en fredlig och frodig gud, älskad av kvinnor allt över Världen, och hans uppenbarelse kan vi se även idag, ja till och med i Aftonbladet..

”och Frej var bland Ö-danerna först sedd”

 

En annan tradition som är vanlig såhär års, och som är dokumenterad över hela det indoeuropeiska Europa av såväl Engelska, Tyska som slaviska forskare, är bruket att utse ”Majbrudar” eller ”Pingstbrudar” – ett bruk som man i nästan varje land i Europa helt säkert vet är mycket äldre än kristendomen, och kanske ytterst sett går tillbaka på den romerska ”Floralia” festen, Kelternas Beltane eller Vanadisblotet, den tyska Walphurgisnacht eller Valborg. Ibland har detta bruk kopplats till den första Maj, ibland till Pingst, men traditionen är över hela Europa ständigt densamma. En ung kvinna eller flicka utses halvt på skämt till kärleksgudinnans representant på jorden, och hon antas fira sitt ”bröllop” just i Maj, när naturen är som vackrast och härligast, och detta blir en stor livets och kärlekens fest. Cornelius Tacitus, den romerske senatorn och författaren, beskriver Nerthus eller Jordgudinnan Njärd, Gerd eller Jords fest hos ”Nerthus-folken” på de danska öarna kring 70-talet enligt vår tideräkning, och även om en del forskare velat koppla den festen till Midsommar, finns det inte ett enda ord i Tacitus originaltext som talar om när den festen äger rum, mer än att vattnet är badbart när festen sker, och att Nerthus bor i en grönskande lund, vilket innebär att festen måste ha ägt rum under försommaren, eller i alla fall sommarhalvåret, eftersom alla andra tolkningar av tidpunkten är omöjliga.

Nerthus tänktes ofta i vitt, och med dolt ansikte…

Då Nerthus kommer, ”majas” och smyckas med lövade stänger, som symboliserar Frejs mandom och makt, och till och med i en såpass sen källa som 1300-talets norska Flatöyarbok, ingår Gunnar Helmings Saga – där ”Frejs Hustru” – alltså Gerd nämns, och hur hon symboliskt får ersättas med en levande kvinna, som tänks fira sitt bröllop med Guden. Många är de författare – Vilhelm Moberg till exempel – som skrivit pjäser eller romaner om detta, till ära för Gerd, Frej och Vanerna, vars fest detta är…

Nerthus, och hennes badande eller nedsänkande i en sjö, dit hon återvänder efter att ha låtit sig hyllas av människorna, syns också i den slaviska festen ”Kupala” som ännu firas i Ryssland, Ukraina och angränsande länder. Överallt möter oss gudinnan i naturen, överallt plockas blommor och firas fester till hennes ära, och enbart hon, Freja, Vanerna och Frej hyllas, i det som är livets stora mysterium, större än all kristendom och några ”heliga andrar” eller någon pingst, som vi hedningar inte firar och inte behöver...

Några ”heliga andar” från mellanösterns öknar eller någon trist ramadan med svält och lidande behövs inte. Man kan fira hänryckningens tid på ett bättre och naturligare vis…

 

I TUSENTALS år har vi dyrkat ”Farbror Frej” och BEVIS för detta bara hopar sig…

2019-09-18 av Hedningen

Hallands Nyheter med flera hyllar Priapus !

2020-08-20 av Hedningen