Vid Kung Sven Tveskäggs hov vistades en gång en islänning vid namn Torleif Åsgersson. Han hyste rättvist agg till Jarl Håkan av Norge, eftersom denne hade plundrat och bränt det skepp Torleif landade med i Viken, och låtit hänga alla Torleifs män. Då Torleif någon tid vistats hos Kung Sven, blev han så svårmodig att han knappast ville dricka Jul, eller slå sig ned vid bordet hos sina gilleskamrater. När kung Harald Blåtand märkte detta, lät han kalla till sig Torleif och sporde honom: ”Vad vållar ditt missnöje ? Du rättar dig ju knappast efter våra seder här ??” ”Konung,” svarade Torleif – ”Du har väl hört talesättet att den som spörjer en annan man om hans trångmål, själv måste befria honom därifrån, så framt han vill vara den mannens vän ?” ”Säg du mig orsaken ändå,” sade Kungen. ”Jag har nu i vinter diktat några strofer om Håkan Jarl, och det skulle bedröva mig mycket om jag inte fick Orlov av dig, för att resa till Norge och där framsäga dem för Jarlen” sa Torleif. ”Du ska visst få Orlov, ” sa Kungen, ”men jag vill inte mista en så god man som du. Därför skall du lova mig att komma åter, det fortaste du förmår, för all din skicklighets skull” Sven Tveskägg blev ensam kung över hela Danmark, Rügen, Norge och England… Detta lovade Torleif, och sedan skaffade han sig överfart till Norge. Så kom han till Trondheim. Då uppehöll sig Håkan jarl i närheten, på Lade Kungsgård. Torleif klädde sig nu som en åldrig stavkarl, och repade upp ett långt hamprep, som han hade till skägg. Så tog han en stor säck och dolde den under paltorna, så att det skulle se ut som om han åt den mat han stoppade i säcken, för öppningen på den fanns uppe under skägget, och gömdes helt av detta. Sedan tog han två gamla skidstavar och fäste jättestora broddar på dem, och sen började han haltande och kutryggig gå stavgång. Slutligen kom han fram till Lade, och då var där Julafton. Vid Lade Gård utanför Trondheim hittade man redan 1914 spår efter en enorm vikingahall… Jarl Håkan satt i sitt högsäte och hade omkring sig många stormän, som han bjudit till Julgille. Nu gick Torleif, utspökad till en gammal gubbe, rakt in i salen; helt utan lov. När han kommit till tröskeln, började han stappla och ragla fram, lutade sig tungt på stavarna och knuffade undan de tiggare, som samlats vid ingången i hopp om ett mål mat. Till slut satte han sig nederst vid dörren i salen. Så började han skuffa alla som där satt, som om han ville komma i strid med dem. De blev retade, men när han dängde till dem med kraft, ryggade de förfärat tillbaka. Härav uppkom stoj och rop, så att det hördes över hela salen. Då frågade Jarlen vad detta skulle betyda, och till svar fick han höra att det var en stark och ondsint gammal gubbe, som kommit dit in. Jarlen lät kalla honom till sig, men när Torleif stod inför Jarl Håkan, svarade han honom mycket knapphändigt. Jarlen sporde honom efter namn och ätt, samt odal. ”Mitt namn är mycket ovanligt” svarade Torleif. ”Jag heter Niding Gjallandeson, och kommer från Svitjods sorgedalar. Ofta kallas jag Niding den Närgångne. Vida har jag farit, och många hövdingar har jag gästat. Nu är jag mäkta gammal vorden, och orkar knappt säga mitt namn för glömskas skull, men mycket har jag fått höra talas angående ditt hövdingaskap, din vishet, ditt sätt att stifta lagar och mycket annat, som man också sagt mig att du gjort och uträttat.” Jarlen begrep inte vad som låg i dessa ord, och att Torleif bara drev med honom, utan frågade så: ”Varför är du ensam olik alla andra stavkarlar, ondsint och svår att komma till tals med ?” ”Ja, vad kan man vänta annat av den stackars försvarslöse gamling, som är utan allt utom sjukdomar och elände, och som inte har vad han behöver, utan får ligga ute om natten i snö och kyla i marker och skogar ? Nu rasar han mot sin ålderdom och allt, han som förut varit van att från de bästa män njuta gåvor och lycka, men som nu vägras mat till och med av usla torpare...” – ”Är du då en idrottsman, gubbe, eftersom du säger dig ha vistats bland hövdingar” frågade Jarlen. ”Kan så vara,” sa Torleif, ”att jag som ung var bäst i de flesta idrotter, som att skalda, springa och skjuta till måls, fastän det nu gått, som man ofta säger, att ålderdomen gör envar bräcklig, och det sägs ju också, att det är mödosamt för den hungrige att stå och prata. Nu har jag heller ingen lust att prata mer med dig, o Jarl, om du inte först låter mig få något att äta och dricka, för så svårt lider jag av ålderdom, hunger och törst, att jag snart inte orkar hålla mig uppe. För övrigt är det mycket ohövligt av en Jarl att inte först fråga sina gäster om det fattas dem något, för alla är vi ju så skapta, att vi först av allt tarvar mat och dryck !” Jarlen befallde då, att julmat och öl skulle sättas fram för Torleif. Så skedde. Men knappt hade maten kommit på bordet, innan Torleif öste ned den i säcken, som han hade dolt under kläderna och det falska skägget. När han satt sig till bords ryckte han åt sig alla fat som fanns i närheten, och tömde dem på alla läckerheter. Så fick Jarlens tjänare genast hämta mera mat en andra gång, för han fortsatte med sin glupskhet. Det såg ut för alla som om Torleif verkligen svalde ned all Julmaten, men han öste bara den i säcken, som vi redan sagt… Nu log de gott åt honom, och tjänarna menade, att gubben var både högrest och tjock om midjan, och därtill en riktig storätare. Han brydde sig inte om deras tal, utan fortsatte lugnt sin måltid. När matborden så blev borttagna till sist, gick gubben Niding rakt fram till Jarlen och sa:  ”Det var usla trälar och tjänare du har, som mycket illa förstår att utföra dina befallningar. Men – nu vill jag framföra ett kväde, som jag har diktat om dig, ifall jag får den nåden att fritt framsäga det..” ”Har du diktat många kväden om Jarlar och Kungar förut?” frågade Håkan Jarl. ”Det har jag visst, det !” svarade han. ”Nå, kanske det är sant som det ofta sägs i Hávamál, att ”mycket är gott, som de gamle tala” sa Jarlen. ”Säg du ditt kväde, gubbe, så ska jag lyssna” Så började Torleif det stora Håkanjarls-kvädet, och han sjöng det ända till mitten. Det tycktes Jarlen, som om han blev prisad i varje strof, och dessutom framstod det, som om hans söner också prisades storligen. Men ju längre kvädet led, ju mer fick Jarl Håkan en underlig känsla i kroppen. En så stark klåda och oro började plötsligt växa i honom, allra mest i bakdelen, att han knappt kunde sitta stilla på sin tron. Så besynnerligt stark var denna klåda, att han måste ta fram en kam och riva sig med den, där han kom åt. Men inte heller detta hjälpte. Klådan var så stark, att jarlen måste lämna hela gillet och gå ut ur hallen. Sen fick han ropa på sina kvinnor, och de tog fram en lång säckvävsduk, som de hade knutit tre knutar på, och som de fick dra fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Jarlens skinkor och skrev och längs ryggen på honom. Inte heller detta hjälpte stort, och Jarlen gick in i salen igen och skrek ”Gubbjävel ! Kan du inte kväda bättre, för detta tycks mig mer vara nid än lov, och om du inte gör bättre nu, så ska jag nog ge dig lön för detta nidet !” ”Jarlen blev i röven krängd”  – Tora och trälen Skopte Kark visar Håkan jarl vägen till svinhuset (bild ur Olav Tryggvasons saga av den norske konstnären Erik Waernskjöld) Gubben Niding nickade bara. Därpå började han framsäga de fruktansvärda strofer, som heter Dimvisorna och som står i mitten av Jarlsnidet. Detta är deras början: ”Från öster stiger en dimma från väster en stormil far hit in allt mörker sig tränger och lämnar sin fasa kvar !”

Islänningen Kjartan Olofsson, en av hjältarna från Laxdöla saga, kom en gång till Norge. Han var enligt sagan en vänsäll och snäll man, en god simmare och i all idrott den främste på Island och någon; som varje barn höll av. Han styrde sitt skepp till Trondheim, där många islänningar låg i hamn före honom, och av dem fick han höra att det hade varit Hövdingaskifte i landet och att Olav Tryggvason blivit kung, och att denne ville införa en helt ny tro med bara en Gud, något som inga islänningar och nordbor ville veta av. En vacker dag hände det att en skara män drog ur stan för att förlusta sig med simning i Nidälven. Detta såg Islänningarna. Kjartan menade att man borde gå ned till stranden och se på, så att man fick veta hur dessa stadsbor skötte sin idrott, De gjorde så, och fick se en man, som i simning överträffade alla andra. Kjartan vände sig till en av sina följeslagare, skalden Hallfred Ottarson, han som en gång i framtiden skulle kallas Hallfred Vandrädaskald. ”Vill du gå hän och ta några simtag med den där mannen ?” – ”Ingalunda,” sade Hallfred, för med honom kan nog ingen mäta sig. Då sporde Kjartan sin frände Bolle, om han ville mäta sina krafter med denne stadsbo. Men han svarade: ”Honom rår jag inte på”. Inte vet jag, var er tävlingslust tagit vägen, sade Kjartan, men då vill jag försöka själv, när ingen annan törs.. Han gick fram till platsen framför det ställe, där männen sam. Sin skarlakansröda kappa och alla andra kläder kastade han av sig, och störtade ut i ån. Han sam fram till den man som var den bäste simmaren och tryckte ned honom länge under vattnet. Därpå lät han honom komma upp till ytan igen, men han fick ingen lång vilostund förrän den andre tog tag i honom och drog ned honom i djupet. Nu var de båda under vatten längre, än Kjartan fann behagligt. Omsider kom de upp, men inte ett ord sade de åt varandra. För tredje gången dök de ned och var en lång stund under vattnet. Då undrade Kjartan hur denna lek skulle sluta, för han hade aldrig förr varit i ett sådant läge. Äntligen kom de upp igen. Båda två simmade de i land, och började att klä sig. Kjartan såg, att stadsbon var både reslig och starkt byggd. ”Vem är du ?” frågade denne. Kjartan sade sitt namn. ”Du är en god simmare, islänning” sade den andre, men är du lika skicklig i andra idrotter ? ”Någon särskild heder har just simningen inte skaffat mig, och på samma sätt torde det väl gå för mig i all idrott, även om jag fått en viss berömmelse på Island.” svarade Kjartan. ”Det rykte man får genom idrott, beror väl till viss del på vem man utmanar” sade den andre mannen; ”men varför frågar du inte, vad jag heter ?” Detta var sommarens idrott, när det begav sig…   ”Ditt namn kan väl kvitta mig lika…” sade Kjartan. ”Det må man tillstå,” sade den andre, ”att du både är en duktig karl och låter ganska styvsint. Men inte dess mindre skall du nu få veta mitt namn och med vem du i simning tagit nappatag, ty jag kallas Olaf Tryggvason och är nu konung här i landet. Kjartan svarade först ingenting, men gick iväg, i bara tröjan. Kungen, som då också var klädd, kallade honom tillbaka och bad honom att inte ha så bråttom. Han kom med långsamma steg tillbaka. Då tog kung Olaf kappan av sina egna skuldror, räckte honom den och sa: ”Inte skall du gå halvklädd tillbaka till dina kamrater, så lyckosam som du är. jag vill ge dig den här, och jag vill, att du liksom jag håller den lek vi nu haft för glädje och gamman, för jag tror nog att ingen kan kalla dig dålig i denna idrott, där jag varit din jämlike. Kjartan tackade länge konungen för den goda gåvan, och gick bort till sina landsmän och visade dem konungsmanteln. Men islänningarna, som var hedningar, tyckte inte alls om att han tagit emot den skänken. De menade att han gett sig i den kristne Konungens våld och gjort sig avhängig av hans vänskap…”

”Der Gott, der Eisen wachsen liess, der wollte keine Knechte”

– ”Den gud som gav oss Järnet, ville inte ha några slavar !”

(gammalt tyskt ordspråk)

Det är Hårda bud i Mellerud, som bekant. Den som behandlar Hedningen och Hedningarna väl, kan räkna med att bli väl behandlad tillbaka. Den som emellertid gör raka motsatsen, såsom Turkar, kristna, muslimer, fornsedare och annat patrask – även om det kanske kan finnas ett par hyggliga undantag bland de tre första ”grupperingarna” (så heter det ju numera i våra polisrapporter) kommer istället få vederfaras något annat. Ty sannerligen sannerligen säger jag eder: Den eller de som icke behandlar oss väl, kommer lönas på det sätt, som dem eller han eller hon råkar vara värdig.  Få är värdiga att dricka ur Hedningens Fältflaska, ännu färre ur hans mjödhorn. Men – undantagen finns.. Ni andra kan fortfarande få smaka ur den svarta flaskan, som jag nyss beskrivit i föregående inlägg.

”Ja det är hårda bud – I Mellerud !”

Sydväst om den stora staden Berlin breder ett land, som kallas ”Fläming” ut sig. Ursprungligen – dvs på 900-talet, då denna del av Tyskland ännu var fullständigt hednisk, kallades trakten för Nordmark, och ännu längre fram i tiden för Mark Brandenburg – men det var först när en kristen greve vid namn Albrekt Björnen grundat staden Brandenburg år 1157, som några kristna alls fanns här. Berlin är en mycket ung stad – de flesta tyska och svenska städer är mycket äldre – men den vilar i alla fall på helt hedniska rötter. Albrekt Björnens mor var för övrigt en hednisk kvinna, och hette Eilika, vilket är ett rent hedniskt namn, eftersom hon härstammade från de hedniska Sachsare och Germaner, som Karl den ”store” utrotade i tiotusental och hundratusental redan på 800-talet. Man säger, att Mark Brandenburg egentligen skulle ha legat på Västslaviskt område, men det är fel; för Nordmark hade också en stor andel Germanska invånare, både från Norden och i form av fördrivna Sachsare, och det är inte utan betydelse för den tyska saga, jag strax skall berätta. Hevellernas slaviska stam, som bodde kring floden Havel, spelade aldrig så stor roll i Berlins grundande som tyskar och nordbor, och björnen från Norden är idag ännu Berlins vapendjur och symbol.

Namnet ”Fläming” tillkom först på 1200-talet, när kristna från Flandern eller Flamländare bosatte sig i trakten, men innan dess var den som sagt övervägande hednisk. Men i det som nu kallas ”Landkreis Fläming-Teltow” ligger fortfarande staden Jüterbog, som av alla tyskar i Berlin ofta förväxlas med ”Göteborg” där er Hedning för närvarande är bosatt. (Se föregående inlägg). Den är ganska sevärd, konstaterade jag den 3 Juli i år, för där finns bland annat en medeltida stadsport, det skrin som den katolske avlatskrämaren Tetzel samlade pengar i, när Luther bestämde sig för att göra slut på denna groteska form av kristendom; som hävdade att man kunde betala ”snabba cash” för att komma ur skärselden och in i himlen, ungefär som om tro och moral skulle fungera på det viset. Vid Jüterbog slog också Lennart Torstensson, vår svenske general, i grunden 15 000 katoliker och vållade döden för 3800 av dem, vilket inte var mer än rätt. Dessutom tog han mer än 3500 hästar till fånga, och som hedning anser jag för min del fortfarande, att Katolicismen bör utrotas från jorden, och förpassas till den historiens sophög, där religioner av det slaget hör hemma. Den utgör, precis som islam och all kristendom, ett passerat stadium i mänsklighetens utveckling.

Men nu över till ämnet för detta inlägg. Från staden Jüterborg och trakten däromkring kommer en gammal saga, som jag nu skall återge för er i dess ursprungliga, hedniska form, utan all kristifikation som pådyvlats den av Bröderna Grimm och andra berättare från den kristna tiden. Huvudpersonen i den är en trollkunnig smed, som starkt påminner om Asatrons Völund eller Wieland. Han möter inte bara Oden och Hel, dödsgudinnan själv, utan har som smed också en hel del att göra med Tor, den rödskäggige guden med sin hammare, som har mycket att betyda för alla smeder och hantverkare. De kristna ville förvandla Tor till Kejsar Fredrik Barbarossa – ett annat känt rödskägg – och försökte göra om Oden till ”St Peter”. Velns, den slaviske smidesguden – eller Loke – kom också in i sagan från ett annat håll (inte så konstigt, då slaviska stammar ju bott i trakten sen före kristnandet) men från början – innan Jüterborg ens kristnades år 1157 – för i 150 år  före det var staden och dess murar i heden hand !

”En gång fanns där i staden Jüterbog en vapensmed, som smidit vapen åt Kejsar Fredrik Barbarossa, de som drog på fälttåg i öster emot slaver och ryssar; och bland dem fanns en oräknelig skara namnkunniga män. Och den smeden var så skicklig, att han med trolldom kunde göra de rustningar och vapen han framställde nästan outslitliga och ogenomträngliga för vanliga skott och pilar. Men så blev smeden gammal, och satt mest vid det gamla fläderträd som stod utanför hans smedja.

Så en dag hördes det ett stort vinande och vindbrus genom luften. Där kom en åttafotad häst med en gammal ryttare, han var enögd och bar ett stort skägg, samt en slokhatt som dolde hans ansikte. Smeden visste mycket väl vem det var, för det var Oden själv.

”Kommer du för att hämta mig ?” frågade den gamle vapensmeden.

– ”Ånej, inte ännu” svarade honom Grimner eller Oden, den av Asarna som har flest namn. ”Jag ville bara att du skulle sko min häst”

– ”Den konsten kan jag” sade smeden, och reste sig sakta från bänken där han satt, ”Men jag måste be dig om ursäkt, ifall det går lite trögt”

Men arbetet gick förunderligt snabbt, och snart var åtta nya hästskor satta på Sleipners fötter. ”Du har tjänat mig väl i alla år,” sade Oden, ”Och som tack för det skall du få tre önskningar beviljade. Du kan få önska dig vad du vill på din ålderdom, men betänk dig nu, så att du inte glömmer bort det som är till det allra bästa.”

– ”Inget besvär för min skull, mörke herre !” svarade den gamle smeden blygsamt. ”För det första önskar jag bara att ingen här kan klättra upp i fläderträdet och sen ner igen utan min tillåtelse, och för det andra skulle jag önska, att ingen olovandes kan gå ut och in ur min smedja, men nyckeln måste gå in och ur i nyckelhålet”

– ”Det räknar jag som två önskningar,” sade Oden. ”Men – dödlige – betänk dig väl – glömde du nu inte bort att önska dig det allra bästa ?”

”Jo, såklart !” sade vapensmeden. ”Nu önskar jag mig att mjödet och ölet i mitt gamla dryckeshorn aldrig tröt, och att jag kunde få vad dryck jag ville ur det”

Oden skrattade, och svarade att det var en rimlig önskan för en gammal smed, som aldrig haft mer än vattnet från vattenhon i smedjan att läska sig med. Så satte sig gud och människa ned på bänken under det stora fläderträdet, och delade ölet i smedens horn tillsammans, och det blev dem en värdig dryck. Sommardagen var stilla, träd och örter grönskade och allt var lugnt i landet, ty inga kristna, fiender och utbölingar kunde ses på flera mils avstånd.

”Kanhända, att dina önskningar ändå var dig till det bästa, men betänk dig väl o dödlige, för snart skall du dö !” sade Oden, och försvann upp på sin häst och red iväg genom den klara sommarhimlen, så att skyar och damm stod efter honom. Så förrann hela sommaren och hösten gick, smeden som var gammal blev allt äldre och äldre, och med tiden kom Frau Holle eller Hel, som bor under alla fläderträd för att hämta honom. Men då sade smeden: ”Kära Fru Holda, kliv upp i trädet och hämta mig några klasar svarta fläderbär, för jag kan själv inte nå dem”

Hel eller Holda – som också har många namn – klev upp i fläderträdet, men vapensmeden tillät henne inte att komma ned igen, för så hade ju varit hans första önskan, och där fick så Hel sitta hela natten.

”På detta sätt,” vrålade hon när morgonen kom, får jag ju ingenting gjort… Här finns andra som måste dö, och följer du mig inte, gamle smed, så måste jag gå någon annanstans – här är trolldom och Oden själv med i spelet !”

Så lämnade nu Holda eller Hel den gamle smeden i fred, men efter någon vecka kom Loke – eller själve Djävulen enligt de kristna – till smedjan. Vapensmeden satt nu inomhus av en tillfällighet, men Loke kunde inte nå honom, och dessutom stank där av svavel och rök på hela gårdsplanen. Nu satte smeden en stor säck framför nyckelhålet på dörrens insida, och det dröjde inte länge förrän Loke hade listat ut, att enda sättet att komma in eller ut där i huset var genom själva nyckelhålet, precis som det vart sagt i smedens andra önskan.

Lokes ansikte på stenen från Snaptun i Danmark, som varit till för en blåsbälg i en smedja

Men smeden fångade Loke eller Djävulen i säcken, och så lade han honom på städet och bultade på honom med alla sina hammare och knep honom med alla sina rödglödgade tänger, och när han var klar med detta, ville denne inte vara där alls, utan flög ut genom nyckelhålet lika fort som han kommit, och ingenting lämnade han efter sig. Så tog sig smeden en god dryck av öl och mjöd ur sitt dryckeshorn, som han sagt i och med sin tredje önskan; och ni skall veta, att ölet aldrig mera tröt för honom.

Slutligen dog han i alla fall, men till den kristna himlen kunde han aldrig någonsin komma, eftersom han var Hedning. Inte heller kom han till det kristna helvetet, för själve fan ville inte ta honom, gud ville inte ha honom och varken Loke eller Hel kunde få någon minsta bukt med denne trollkunnige smed, som lärt så mycket av Oden själv.

Så svävade Vapensmedens Hug och Hamn över land och hav – hedningar har ingen själ – medan hans kropp ellet Lit fick vila i en gravhög. Till slut kom han till berget Kyffhäuser, och där inne ligger rödskägget Fredrik Barbarossa med alla sina kämpar, hästar, vapen och män och väntar på den dag då deras land eller hela Världen åter behöver dem, liksom Ållebergs ryttare sover i berget med samma namn i Västergötland, för de skall rida till Ragnarök och seger en dag, ävenså de.

Där skodde han alla hästar som i berget fanns, och höll alla vapen i det bästa skick.

Stundom vilade han sig, stundom låg han och sov som de andra – men ölet i hans horn tröt aldrig !

Och är inte den gamle Vapensmeden död, så lever han än; och väntar på den stund, då hans land och Världen åter behöver honom !