I Naturen

Svenskarna och Älgen (artikel från 19 Oktober 2015)

Det är älgjaktstider i Sverige, något som inträffar varje höst och något som har upprepats i tusentals år. Den svenska älgstammen uppgår till ungefär 400 000 djur, sägs det, och i år har Naturvårdsverket beslutat att cirka 95 000 av dem får skjutas, vilket är något lägre än den årliga siffra på cirka 100 000 älgar som annars får fällas i vårt land. Inget annat djur omsätter så stor andel av sitt totala bestånd på just jakt, och om svenskarnas förhållande till älgen, kunde man skriva volymer. Det är vi själva som skapat den kraftiga älgstammen genom vårt moderna skogsbruk, som skapar god tillgång på öppna hyggen och ”föryngringsytor” med björksly, något som älgarna gillar att äta. Tall och Granskog är också fina habitat för älgen, och bärris och ljungväxter kan den också äta.

Trots alla ”vargkramare” i Stockholm – för den sortens åsikter som pläderar för ett okontrollerat ökande av rovdjursstammarna är varken populära bland samerna eller på landsbygden – vet alla redan att vi knappast kan öka de stora rovdjurens antal så värst mycket i vårt land. Det enda område i Europa som alls har en intakt rovdjursstam lär vara den 200 km stora ”döda zonen” runt Tjernobyl i Ukraina, men där kan inga människor bo och där finns inget fungerande människosamhälle alls, av naturliga skäl. Vi har årligen cirka 5000 älgolyckor i landet, med dödlig utgång för minst 10 människor och långt fler älgar per år, och jagade vi inte älg så mycket som vi gör; skulle älgolyckorna sannolikt öka. Och det vore inte alls bra, varken för människor eller älgar.

1010539_1200_674Jagade vi inte älgen, skulle sådana här olyckor säkert bli vanligare i framtiden

Om en älg kolliderar med en bil, slutar det oftast med att älgens ben eller kropp åker in genom vindrutan. Älgen dödas kanske inte omedelbart, även om bilens förare och passagerare oftast gör det. I gamla tider jagades älgen genom skarsnöjakt vintertid, vilket främst lapparna ägnade sig åt – även vargflockar jagar älg på precis samma sätt. Älgen, med sina långa och smala ben, sjunker lätt genom skaren, men vargarna kan springa ovanpå det tillfrusna snölagret, och en jägare kan skida fram ovanpå skaren han också. Men älgen är stark och uthållig. Den kan pulsa fram genom den djupaste snö i timmar, tills den blir fullkomligt utmattad och faller ihop med blod sprutande ur mulen, något som vanligen först tar sju-åtta timmar, det vill säga en hel dag eller mera.

En ensam varg är visserligen ingen match för en älg – älgen blir på sin höjd ”ställd” av av vargen, vilket också gav människan inspirationen till att föda upp frispringande gråhundar till att jaga älg med.

c3a4lg-2

Ett ”Humant” alternativ till människans jakt på älg ? Att det stora djuret hetsas i timtal, och sen långsamt slits i bitar av en rasande vargflock… ??

1024px-Älgoälghund-1

Älgjakt med en ”ställande” hund har inspirerats av vargflockars beteende. (Bild från jaktmuséet i Elverum, Norge)

Dagens Jägarexamen går helt och hållet ut på, att jägaren eller jägerskan i princip skall kunna döda älgen med första skottet, och till varje pris undvika skadskjutning eller ”eftersök”, då älgen i värsta fall kan springa iväg upp till 15 km. Då älgen vet att den ska dö, och börjar mattas av blodförlusten; söker den sig gärna till närmsta sankmark, myr eller mosse, och där lägger den sig ned, lugnt och stilla. Men – varje sann och äkta svensk – för man är ingen äkta svensk om man inte varit med vid minst en älgjakt – vet ändå hur mycket arbete det blir för jaktlaget, att få älgen ur moraset, och allt köttet ur skogen…

untitled

All modern jaktteknik går ut på att undvika onödigt lidande för bytesdjuret. Det är mycket humanare än naturfolkens och rovdjurens jakt !

Ingen sann och äkta svensk har någonsin skjutit en älg bakifrån, vilket vore både osportsligt och fegt. Älgar skjuter man från sidan, där djuret faktiskt ser och hör allra bäst. Älgen ärar man, för köttets skull, och för allt den ger oss. Vi benämner Älgen ”Skogens konung” och anser, att älg är det bästa och förnämsta vilt, som överhuvudtaget finns i vårt land – och det har alltid varit så. Nuförtiden lever människa och älg faktiskt i vad som nästan kan kallas en symbios, och den gamla drevjakten – en ”herremansjakt” som bara fanns i Sydsverige, är för länge sen bortlagd. Mest bedriver alla svenskar älgjakten som en kombination av smygjakt och passjakt, där hundförare med spårhund i lina först spårar upp älgen, och sedan är det pass-skyttarnas jobb att fälla honom. Gamla tiders kulturlandskap vimlade av fångstgropsystem för älg och vildren – ända upp i övre norrland (ingen same skulle någonsin gräva något sådant, för samerna följer renen, men hindrar inte dess vandring med spärrar !) medan vårt eget sentida landskap vimlar av jakt-torn och skjutlavar istället…

2821859771_d278e2f64e_b

Svensk ”älghumor” och tecknade skämtserier om Älgjakt förekommer inte utanför vårt eget land – ”Européer” och dylika vet ju inte ens vad älgjakt är..

Hälge 08 Machovarning (nytryck)-500x500

Vargen – feg av naturen – anfaller aldrig älgen ensam, utan i flock – och biter älgen i bakhasorna, och det tar oftast mycket lång tid – två timmar eller mera – för den att dö, har forskare konstaterat – om vi räknar från det första bettet tills den slutligen sjunker ihop, och drar sitt sista andetag. Hällristningar från Ryska Karelen, över 5000 år gamla, skildrar hur den av vargarna inspirerade älgjakten på skidor gick till. De sista älgjägarna på skidor verkade och levde i vårt land på 1850-talet – sedan dess har ingen jagat älg på detta sätt. I dagens Ryssland, däremot, jagar man älg på skarsnö med skoter och helikopter, vilket är en fruktansvärd osportslighet alla jägare av gamla stammen skulle vända sig emot. Samma metoder används också fortfarande av en del tjuvjagande samer i vårt land.   Man ska nämligen inte tro, att alla ”naturfolk” är så värst snälla emot djuren och naturen. Den gamla tidens skarsnöjakt var grym, men i alla fall sportslig, eftersom det kräver en hel del att skida ifatt en älg, skjuta pilar emot den och till sist dräpa den med spjut, vilket tog lång tid.

jhb_00081Hällbilder av älg  från Nämforsen – inte gjorda av samer, men av svenskar från en sydlig älgjägarkultur

image006

Dansande kvinna framför en död älg med en hund (eller björn ?) vid sin sida – 5500 år gammal, Nämforsen, Jämtland

De flesta forskare är numera helt övertygade om att den gamla ”skifferkulturen” som gick cirka 5-7000 år tillbaka i tiden inte var ett verk av samer eller finnar, utan av ett nordiskt folk. Gravfynd från Krankmårtenhögen och annorstädes i svenska Norrland bevisar det. Överallt långskalliga nordbor med en kroppslängd på över 180 cm eller mer, och en hjärnvolym på upp emot 1500 kubikcentimeter. Så ser inga samer ut, för med samer menar man oftast kortskalliga individer kring 150 cm kroppslängd med en hjärnvolym kring 1100 kubik, om vi ska uttrycka oss i de förhistoriska gravfyndens termer. Titta på den dansande kvinnan ovan ! Hon är lång, med slanka ben och höga knän – således ingen lapska, av bilden att döma.

hllristning-frn-vyg-ry-karelen-zalavruga-008_30850520En skarsnöjakt på skidor från vad som idag är ryskt område i Karelen, men förut nordiskt – för 7000 år sedan ! (Hällristningsbild)

Så långt söderut som på Gotland har man gjort fynd från den svenska och nordiska älgjägarkulturen, som går tillbaka till minst yngre stenålder. Här är en kam från När på Gotland, också den över 5000 år gammal. Den har ett älghuvud i profil i ena ändan, ett människohuvud i den andra – det är som konstnären velat säga oss att älgens och människans öde för evigt är sammanlänkade, och man kan tänka på den gamla folkliga trallen: ”Älgen den har fyra ben, människan har två” samt dess fortsättning – som jag förmodar att alla mina läsare nog känner till. Den som först skickar in det rätta svaret i kommentarsfältet här, skall få sig en fin present på posten.

Svenska Kulturbilder

Man vet numera, att det är Nordborna, INTE samerna som är Nordens äldsta invånare. Vårt genom har funnits här i minst 37 000 år, medan inga samiska fynd går mer än 7000 år tillbaka i tiden Forskare har hittat våra första, älgjagande förfäder så långt bort som 50 000 år sedan, i vad som nu är ryska Sibirien, och med tanke på att vårt genom innehåller hela 18 % av Neanderthalarnas DNA (jo, faktiskt !) så är det VI som är Europas urfolk – och inga samer ! Vi var faktiskt här först – och vi jagar fortfarande älg – den rätten ska ingen få ta ifrån oss !! För övrigt innehåller Homo Sapiens DNA upp till 7 % neanderthal-DNA nuförtiden, medan afrikaner söder om Sahara konstigt nog inte uppvisar något Neanderthal DNA alls, även om inte ens Svante Pääbo, den berömde svenske genetikern, förstås inte vågar erkänna det här öppet – för det är ju inte politiskt korrekt att tala om, att genetiska skillnader faktiskt f-i-n-n-s i arvsmassan…

Svenska Kulturbilder

Från Upplands stenålder i centrala Sverige – där inga samer någonsin har funnits – kommer Alundaälgen, ett ceremoniellt yxhuvud i grönsten – en del påstår att detta fynd kunde vara importerat från Karelen eller Östra Finland, där liknande ceremoniyxor var vanliga, men det är i hög grad osäkert. Man har också hittat knivskaft med älghuvuden på i den fria änden – förmodligen användes de vid älgjakten. Överallt, i hela det nordiska området dyrkades älgen som ett närmast gudasänt djur, vilket inte var undra på. En fullvuxen älg kan ge mer än 350 kg mört och utmärkt kött, och ge mat åt flera familjer för en hel vinter. Så har det alltid varit, och så är det ännu. De nordiska sagorna berättar om Älgfrodarna, ett slags mytiskt blandväsen mellan älg och människa, och Bärsärken Bödvar Bjarke får sin styrka genom att dricka sin broder älgens blod, vilket man långt fram i tiden också faktiskt gjorde vid avslutad jakt.

Man ansåg att det fanns ett slags ”älgens eller djurens rådare” – ett väsen som rådde över skogen, och som skickade fram älgarna ur den. Detta väsen – Rådaren eller Rådanden – blev i den senare folktraditionen helt identisk med Skogsrået, som sades använda älgen som sin boskap. I rysk och slavisk tradition finns Leshy, eller skogsmannen, men trots att manliga ”Rådare” inte är okända hos oss (se standardverk i ämnet som Bringéus, ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition”) medan finnarna, med sitt kvinnliga skogsväsen Mielikki eller ”Talle-maja” också insisterar på, att Älgens råderska naturligtvis är kvinnlig, och att en kvinnlig kraft sänder oss älgar ur skogen, så att vi kan fälla dem.

214443595_32d53754-0aee-4970-a7a1-f2cc24dac7fc

Skogsrået själv kan uppenbara sig som en helvit älg – helvita älgar finns faktiskt i verkligheten – och så sent som i Valbo utanför Gävle sågs hon en höstnatt 1940 inspektera gevär och vapen hos ett helt jaktlag. Lagets yngste medlem såg hur en vacker blond kvinna kom in i stugan där de sov – rätt genom väggen –  och sa ”bra bössa det här!” – respektive ”skitig karl, det där !” eftersom Skogsrået vanligen gillar väl rakat och badat manfolk, samt väl rengjorda vapen. I Bengt av Klintbergs volym ”Svenska Folksägner” från 1977 kan man läsa om hur en viss Jan Nilsson från Njurunda 1912 sköt en storälg invid en sten just utanför sin stuga – det var det första han såg om morgonen, när han vaknade. ”Jag fick bra betalt för sängelaget !” utropade han, för han hade varit tillsammans med ett skogsrå natten förut…

Vit --lg 7564-2.1

En annan jägare från Jämtland hade samma år otur vid sin jakt, och ropade ut åt skogen, högt så att också hans hustru hörde: ”Din djävel – det är för att jag inte knullade dig i morse, som jag nu ingen älg har fått – Men vänt du tess lördan – då ska jag göra det så grundligt, att här inte blir kvar någon storoxe mer !” Kort efteråt, sägs det, lär en vit älg ha visat sig vid tomtgränsen. Det var förstås ”Skogsfrun” som inte tordes visa sig som kvinna, så länge mannen riktiga hustru var i närheten. Från Vemdalen i Härjedalen berättades 1941, om hur en jämte fick syn på en älg, som han tänkte skjuta. Men, så kom där ett skogsrå och sa: ” Men inte låter jag dig skjuta Storoxen med dina skitiga händer – du får allt tvätta dig i någon källa först”. Då – hör och häpna – tog mannen genast fram sin lem, pissade i händerna och tvättade sig så – och skogsrået gick fram och tog tag i honom, för en så stor källåder hade hon sällan sett…

sepia 3”Men inte får du skjuta Storoxen med dina skitiga händer” (foto copyright Hedniska Tankar)

Ja, så långt söderut som i Västra Harg i Östergötland berättas om Skogsrån och älgjägare, så sent som 1913 ska det ha hänt att när en jägare var död, och hans hustru satt med tre hungriga barn och grät i det tomma köket. Men, då kom traktens Skogsrå fram och sa: ”Här sitter du, ditt fä till kvinna som bara har tre barn. Jag hade s-j-u barn med honom jag, men ser du mig gråta, kanske ! Ut på byn ögonblickligen, och skaffa dig ett nytt manfolk, för här hjälper inte att sitta och lipa !” Så drämde skogsrået ett vedträ i bordet, och gick därifrån – men när kvinnan tittade upp, såg hon att det var en guldtacka som skogsrået lämnat – och den sålde hon för god förtjänst i närmsta stad sedan. Tron på Skogsrån, och deras klara samband med älgjakten, levde som synes kvar till åtminstone strax efter andra världskriget, då observationerna av dem lär ha slutat.

Men – vem vet ? Kanske den sortens kvinnor finns kvar, än idag…

Trots älgens stora betydelse för folkhushållet – 90 000 älgar per år betyder 27 000 000 kg kött – alltså i runda tal 27 000 ton – rymmer älgen väldigt få kapitel i vår svenska litteratur- eller konsthistoria. Knappt några dikter om älgar verkar ha skrivits alls, även om ämnet väl borde lämpa sig för hur mycket poesi som helst. Erik Axel Karlfeldts versrad ”Jag är en högkrönt bröllopsälg, bland rönn i Munga vret” är det närmaste vi kommer, fast det låter inte särskilt poetiskt, ens för en svensk.

ÄlgenUnderligt nog finns få statyer av älgar i   vårt land – men här en av Karl Olof Björk i Östersund

John Bauers tavlor av Tuvstarr – som inte är en autentisk folksaga, utan en konstsaga skriven av en helt annan person än John Bauer själv (många har nu glömt bort det) innehåller en halvvuxen flickstackare och en stor, svart mycket manlig älg, som dock i sagan lystrar till namnet ”Skutt” – vilket låter helt fel. Älgar skrider, älgar springer, älgar lunkar, älgar älgar fram, och de kan möjligtvis tänkas h-o-p-p-a över ett mindre vattendrag, eller snarare k-l-i-v-a över det – men skuttar gör älgen aldrig någonsin, inte ens som kalv. Älgen symboliserar här – säger Freudianskt sinnade psykologer – Tuvstarrs egen sexualitet, som hon är en smula rädd för – och så småningom slutar sagan sorgligt, med att hon tappar bort sig själv vid en skogstjärn – hade hon umgåtts med friskt och starkt manfolk istället för älgar, hade detta aldrig hänt…

Skutt_by_Tuvstarr_by_John_Bauer_1913-1

Arketypiska föreställningar i äl(g)skogen ??

2014 gjorde konstnären Åke Blomdahl på bloggen ”Jordfly” sin egen parafras på Tuvstarr, som en del kanske tycker bör stå för honom, men som jag gärna återger här. Den heter helt enkelt ”Vakna Tuvstarr!” och visar henne omgiven av sk ”flyktingar” eller rättare sagt Eko-turister, en och annan Bashar Al-Assad, en herre som påtagligt liknar Putin och annat trolskt byke, fornsedare, IS-anhängare och kristna omvartannat…

Tuvstarr_2014

Situationen är väl inte så mycket annorlunda år 2015, och den kloke konstnären skriver:

Min nyårshälsning tillägnas mina vackra folkfränder, och särskilt dem som förtrollats av illusionen om sin anti-rasism och sina obefläckade samveten. Trollen dras till ljuset, de kommer att stjäla allt du har. Vakna Tuvstarr! Fly eller försvara dig, innan de uppslukar dig!

Kanske detta inte har så mycket med våra svenska älgar att göra, men man får väl också konstatera att:

Så sent som för fem dagar sedan berättade Värnamo Nyheter om en älg, som blivit berusad på jästa äpplen – sådant är inte alltför ovanligt – och därför kort sagt uppfört sig som en skitstövel, eller som en sån där sk ”fornsedare” ni vet. Älgen blev naturligtvis skjuten – till döds – men så behandlar vi inte tvåbenta huliganer i vårt land, skitstövlar, IS-medlemmar, sekterister, extremister, kommunister, fascister och alla de andra…

Det är bara älgarna som skjuts.

Ändå har inte en enda älg någonsin lämnat vårt hemland, ansökt om ”flyktingstatus” på Tyska ambassaden, ömkligt gnällande om hur ”utsatt” den är, och om hur den genast skall tilldelas gratis tandvård, gratis bostad, gratis arbete, gratis bilprovning, gratis psykologhjälp, gratis skola för kalvarna och allt annat gratis gratis gratis…

Undrar just vad det kan bero på. Gör inte ni också det – goda medborgare – för det är ni väl ?

I Bjurnedans tid (artikel från 13 Februari 2015)

Igår, den 12 Februari, var det Bjurnedan enligt den gamla svenska och västnordiska månkalendern, som min gamle hedniske vän, den från Värmland stammande Tekniske Johansson (om ni nu minns honom !) ännu följer. Bjur är – ifall ni inte är medvetna om det – det gamla svenska ordet för Bäver och så här års ökar aktiviteten märkbart hos bävrarna. Det ligger något i luften. Efter Disablotet som man kan se som en hyllning till de kvinnliga och skapande makterna, inför den vår som snart ska komma, så vaknar naturen i takt med att tövädrets månad, Goe eller Göje – det gamla namnet för Februari – går vidare. Och bävrarna har bråttom, eftersom de faktiskt har sin parningstid just nu.

BeaverWinter.preview018Nej, Bävern sover ingen vintersömn om vintern – den bara stannar i bäverhyddan när det är kallt

Det är med Bävern som med Hedendomen. Under den kristna tiden i Sverige ansågs den vara ett skadedjur och jagades nästan till utrotningens absoluta gräns. Samma sak hände i USA och Kanada, där man har sin egen bäverart – Castor canadensis – till skillnad från vår egen Nordiska Castor Fiber, den Nordiska Bävern, som bara finns här. Vår egen bäver beblandar sig aldrig med den amerikanska varianten (som inplanterats i Finland, där bävern också höll på att dö ut,) eftersom det är fysiskt omöjligt – amerikansk bäver har 40 kromosomer, men vår bäver 48, och även inkorsning med sibiriska eller ryska bävrar är inget, som vår Bäver föredrar.  I början på 1900-talet, var den svenska bävern undanträngd till fjälltrakterna – men nu finns den överallt – och jag menar verkligen överallt. 2012 beräknades det, att det fanns mer än 100 000 bävrar i landet, och den är numera så talrik, att det från USA kända fenomenet ”Urban Beavers” eller ”Urbaniserade Bävrar” är en verklighet, även hos oss.

Biber_in_Europa_2003Förutom Baltikum, är vårt land Europas starkaste Bäverfäste..

Bäver har siktats mitt inne i städer som Örebro och Västerås. Den har gjort sig hemmastadd också i centrala Stockholm, där till och med så svårt ytliga personer som Annika Jankell vidarebefodrat instagram-bilder av den. På Lidingö har den funnits en längre tid, och den hittas överallt i huvudstadens förorter.

Och bävern arbetar. Just detta har i alla tider varit dess mest utmärkande drag. Överallt där den kommer, bygger den en bostad, som den ändrar eller utvidgar, allt efter behag. Den reser dammar, fäller träd och lägger upp matförråd, men den tappar vatten ur dammarna också, genom att öppna små kanaler, så snart dammens vattenyta hotar att bli för hög. Dess bygge fortsätter, och lika mycket som man skulle kunna fråga en bonde – när blir åkern klar – har bävern inget svar att ge, lika lite som bonden – för åkern blir naturligtvis aldrig ”färdigodlad”.  Bonden tar ut sin skörd, men börjar med markberedning nästa vår.

Bävern tar timmer ur skogen, men nya ekollon gror i Bäverns spår, och om ytterligare 20 bävergenerationer eller 200 människoår, kan nya bävrar skörda resultatet.. Ingen ”skog” blir heller någonsin ”färdig” eller ”slut” – för skogen själv är evig – liksom Asatron – och bävern…

biber12-10-1024x679

Flit ! Energi ! Uthållighet ! Goda egenskaper som Bävern besitter – som också tarvas för Hedningar…

wilsson1966_biber_baumfaellen

Forskning visar att bävern ständigt varierar vinkling och huggteknik – den kan till och med vrida huvudet 90 grader vid fällning av större träd

IF

Bävern kan utan vidare fälla halvmetertjocka träd, om det kniper, men nöjer sig nästan alltid med att röja bort sly och småbjörkar från stränderna. Forskning visar att den visst inte hindrar fisket, som man tidigare trott. Laxfiskar av alla sorter utnyttjar bäverdammarna som ”laxtrappor” och i dess lugnvatten eller sel, leker massor av insjöfisk, liksom laxarna. Mängder av fiskande djur, som fåglar och till och med björnar får utökade livsmöjligheter. Det har visat sig att föroreningar, som gödsel och kväve faller till bottnen som sediment i en bäverdam, och bäverns dammbygge fungerar som naturliga reningsverk. När den tappar vatten ur dammen syresätter den vattnet igen, och polsk forskning visar, att till och med så synbart skilda företeelser som insekter och fladdermöss har nytta av Bävrarna. Bävern håller stränderna rena, så att ängsblommor och gräs kan gro – ängarna ger nyttiga pollinerande insekter, som bin, steklar och sländor – och brist på slyskog och tät vass gör så att fladdermössen får utrymme att flyga, vilket inte händer vid igenvuxna stränder. Ja, bävern är nyttig för naturen på alla sätt – och ta bort den ur landskapet – och vad händer – jo hela den intrikata livsväven eller ekosystemet faller samman…

121-300x190Den svenske forskaren Biurberg iakttog redan år 1687 bävrar som använder redskap och använde varann som timmerkälkar – och det beteendet kan ses än idag…

”I storm skall man timmer fälla” står det i Havámál – och det är precis vad bävern gör.

”Arla i Urtid, då Ymer byggde” står det i en del äldre editioner av Voluspás tredje strof, även om de orden inte finns där i originalet. I Snorres Edda finns dock nämnt, att gudarna bygger inte mindre än 28 gånger, får jag det till, och även ”Skade Bygger i Ydalarna”, Jättarna bygger i Jotunheim och så vidare – Isländskans och norrönans ”bygga” är helt enkelt synonymt med att ”bo” – just bäverns eviga skapande och bidrag till Midgård, bidrag till samhället, och dess förmåga att arbeta – att finna glädje och kärlek i arbetet, och leva i ständigt arbete – är något Asatron lär ut och värdesätter…

16051_8082d157Ska Ha, Ska Ha, Ska Ha !” lyder måsarnas och stortrutarnas envetna rop…

tiggeri

Ständigt finns det dem, som inte vill bidra till samhället, och som tror att de kan leva på andras arbete..

Bävern bygger upp ! Andra arter lever visserligen på den, och utan bäverns omsorg om djursamhället gick de väl under allihop, men bävern kämpar träget vidare, för allas gemensamma bästa… Är inte också du som en bäver, o min hedniske vän ! Bävern tror på Folkhemmet – ett hem för vårt folk – och så gör även jag… För övrigt har ingen berusad bäver någonsin setts tigga vid Stureplan, stjäla navkapslar eller sälja crack till skolbarn

baver

2013 började osakliga källor å Facebook påstå, att man gjorde vaniljglass på Bävrar, eller rättare sagt dess könskörtlar. Inget kunde vara felaktigare. I själva verket var detta en ren felöversättning från engelska – Castor Oil betyder helt enkelt Ricinolja, och skall inte förväxlas med Oleum Castoreum eller Bävergäll, som är en av naturens mest sägenomspunna substanser.

dsc08716_1227469039

Det gäller att veta vad man gör, om man ska gälla en bäver !

Bävergäll utvinns inte ur bäverns testiklar, som många felaktigt tror, utan ur två körtlar, som finns hos båda könen – och med sekretet från dem, smörjer bävern in sin päls, så att den blir vattentät. Inom parantes kan nämnas att en bäver har 400 000 hårstrån per kvadratmeter hud – människan har bara drygt 200. På 1700-talet och än tidigare, ansågs Bävergäll vara rena mirakelmedicinen, och påstods bota nästan allt från håravfall till cancer, men numera anser man att det är en fullständigt harmlös substans, rent mediciniskt. Smaken – som fås fram genom att lägga bäverkörtlar i sprit något dygn – påminner i outspätt tillstånd om tjära, furved och rökt fisk med inslag av bildäck och gamla skosulor, har det hävdats.

Kvinnorna i Norden använder bävergäll såsom ett beprövat medel i barnsnöd. En bit därav, stor som en hassselnöt, intagen i öl, plägar nämligen underbarligen lindra födslovåndan. Vidare skyddar det i tider av pest mot allt smittogift om man håller det under näsan; det har nämligen en frän lukt, är bittert till smaken och lätt att söndersmula. Det framkallar också nysningar när man luktar därpå.

– Olaus Magnus, ”Historia om de Nordiska Folken”, 1555

bvrhjt-liten

Bävergäll bör förnämligen späs ut med brännvin före användning – det räcker med några par droppar för att sätta smak på en hel flaska – och forskning visar, att endast svensk bäver duger – dess körtelextrakt är fyra gånger så starkt som det kanadensiska, och två gånger så starkt som det ryska..

ce-m6172Nej Nej ! Trots att det är en viss dag i morgon, var det inte DETTA slag av ”svensk bäver” det nu var tal om…

post-144-0-08856600-1367781427

Vi tror för dagen mer på detta – det är trots allt fredag !

Ett i staden Örebro – i vars närhet det finns mycket Bäver – beläget bryggeri lär till och med ha gett ut ett öl med smak av Bävergäll… Deras produkter – flera av dem klart hedniska – kan förresten rekommenderas..

Narke_BaverBäver-brygd – med anor från allra första början…

Själv minns jag allra mest hur jag sett Bäver i Svartån mellan Örebro och Fjugesta efter en lång rodd och seglats på över 90 km i ett sådant här skepp (se bild nedan)

mqdefaultEn bäverhona med fyra ungar simmade framför oss – rakt vid förstäven i nästan en hel kvart, trots att vi kom roende nedströms med god fart. Till sist, då vi nästan trott att vi kört över bävrarna, dök de alla på ett givet tecken rakt under kölen, och vi upptäckte dem först, när de från åstranden alla samlades för att på ett led linje hälsa oss..

1686524_1200_900Detta bevisar, att bävern inte bara är en god och stark simmare, utan också att den kan tänka i flera led – och kommunicera med sin artfränder…

beaver-family-peggy-collins

Så – Ni hedna och Ni ludna – Bli högvuxna som Nordens Furor, Flitiga som Bävrar, och Starka som Svenskt Stål !

Ännu en Isbjörnsdag… (artikel från 1 Mars 2015)

För två dagar sedan var det Den Internationella Isbjörnsdagen, som firas den 28 Februari varje år. I Sverige går fenomenet för det mesta spårlöst förbi i media, men jag firar den troget, Hedning som jag är. Naturen är viktig för oss alla, men för oss Hedningar allra mest, och det största rovdjuret i hela Norden har – kanske mot sin vilja, i den mån isbjörnarna själva blivit varse att vi firar dem – kommit att stå som en symbol för de klimatförändringar, som en kristen och oförstående civilisation i sin oerhörda dumhet och kortsiktighet orsakat.

00473-10104_0Isbjörnen räknas nu som en hotad art i hela sitt utbredningsområde, och är rödlistad i USA. Dock finns det minst 20 000 kvar av dem i Världen

Mera om International Polar Bear Day kan du läsa här, och syftet med dagen är att få människor att sänka sina koldioxidutsläpp och samtidigt sänka termostaten vad inomhustemperaturen angår. För egen del undviker jag biltransporter, och åker kollektivt med tåg – nästan alla passagerartåg i Sverige är elektrifierade – så ofta det överhuvudtaget går. Som Hedning tror jag också på att använda muskelkraft, och går minst tre kilometer varje dag, eller cyklar; så fort jag ska någonstans – inte så mycket för björnarnas skull, som för min egen.

us-logo_webÄnnu en sajt med goda björnfakta..

Vad som är bra för isbjörnen, är bra även för oss. Dagen har firats varje år sedan 2006, men tyvärr uppmärksammar få politiker i vårt land den numera. IFAW, liksom svenska WWF, World Wildlife Fund, fortsätter däremot sitt arbete, och dem kan du stödja med bidrag och frivilliga gåvor, nu när vår Regering, full av sk ”Miljöpartister” föga eller inget gör…

ipbd1

MOTPOL och Joakim Andersen om Vildsvinets Betydelse (inlägg från 29 Juli 2015)

Tidskriften ”Motpol” som enligt sig själv står ”till höger om åsiktskorridoren” i Sverige skrev för två dagar sedan en mäktig och underhållande krönika, signerad av Joakim Andersen, en av dess redaktörer. Utgångspunkten var en akademisk uppsats från Lenka Kovarova vid Háskoli Islands, eller den Isländska högskolan, och denna senaste artikel är bara en i raden som Motpol skrivit angående just Asatro och Nordisk Mytologi.

Tidigare har man bland annat skrivit om Hästens och Hundens betydelse i den Norröna kulturen och religionen, och om hästköttet som sakral måltid, men denna gång är det alltså Vildsvinets tur.

geatlanderIn Hoc Signo Vinces – Sic Semper Porcus !

Grisen har ofta kopplats till Frej och Freja, och till fertilitet, men Kovarova ser detta som en begränsad tolkning. Hon menar att grisen sannolikt varit en självständig gestalt, kanske äldre än de båda vanerna, och att den haft flera betydelser än fertilitet. Så har svinet varit en symbol för fertilitet och rikedom, den tredje funktionen i Dumezils schema, men också kopplats till ädla krigare, till döden, vildsinthet i strid, och en både beskyddande och magisk-profetisk funktion. Här finns alltså kopplingar till alla de tre funktionerna i den indo-europeiska världsbilden. – Joakim Andersen i ”Motpol” 2015-07-15

Efter att själv ha tagit del av Kovarovas rikhaltiga uppsats instämmer också jag i denna självklara slutsats. Framför allt är det tydligt, att kopplingen till Vildsvinet, både i keltisk och nordisk religion hade samband just med krigarfunktionen, och därmed bevarandet av samhället – samt skyddet av de värnlösa. Mytiska bestar som Särimner, Hildisvin (strids-svinet, gudinnan Frejas följeslagare enligt Hyndluljöd i Eddan) och Gullinborsti (Frejs riddjur) var inte bara symboler för gröda och åker, eller någotslags ”skördeandar” som tidigare forskare med starkt kristen bias typ Fraizer antagit, utan i allra högsta grad just krigarsymboler, och omfattade en såväl manlig som kvinnlig funktion.

Den som sett en vildsvinssugga försvara sina smågrisar, eller galtens kamp för sin flock inser helt säkert vad jag menar.

Boar4Vendeltida hjälmbleck från Torslunda, Öland. Observera hjälmprydnaderna

Motpol tar upp sagan om Harald Hildetand (alltså stridstand eller bete – bara galtar har en sådan prydnad), och Svearnas mytiska kungaring ”Sviagris”. För några dagar sedan fick jag den lätt absurda frågan från en av mina läsare om månne ordrötterna till -swin och -svear var identiska. Detta är dock helt felaktigt, enligt alla sansade etymologer. Den proto-Indoeuropeiska ordroten *suh är helt skild från det urnordiska *swih   som i sin genitivform blir ”sueans” eller senare svear, s-vium, alltså ”vi själva”. Ganska många folkslag i historien, bland annat inuiterna och flera indianstammar har allesammans haft namn på sig själva som ”folket”, ”människorna” osv och våra förfäder var härvidlag inget undantag. Ordet *suh däremot – som är vida äldre och kom till redan för mer än 5000 år sen kan enligt vissa forskare vara ett sk onomatopoetiskt eller ljudhärmande ord – det fornegypiska ordet för gris, förresten heter på samma ljudhärmande sätt ”riir” medan swii.. och alla liknande ord (latinets suinus) härmar svinets eget tjutande, när det går till anfall. Ordet är nästan identiskt på alla Indoeuropeiska språk, men något samband med namnet på vårt eget folkslag har det alltså inte alls.

Kovarova tar upp personnamn, inklusive Jofurr som är ett binamn på Tor på Uppländska runstenar, platsnamn och mycket annat. Hon nämner den irländska sagan om Muicc Mac Da Tho, ett annat ”Hildisvin” som vid sitt karvande i stekt tillstånd gav upphov till det eviga kriget mellan Ulster (på Nordirland) och resten av Irländarna – ett krig som fortfarande rasade på 1900-talet mellan katoliker och protestanter, även om det just nu är inne i en ”lugn” fas. Sonargalten – försoningsoffret vid Jul, över vars rygg Bragelöftet skulle ges, och mycket annat ingår också i hennes digra avhandling, inklusive ”Svinfylkingen” eller den tidiga ”pansarkilen” i strid – den som romarna kallade ”caput porcum” och vars form antydde vildsvinets nästan triangulära huvud – lär er genast detta, era porculi ! – och borgar för en spännande läsning.

Vad är det för fel med att erkänna, att stora delar av Asatron alltid varit en krigarkultur, förresten ?

Lenka Kovarova, Islänningarna och Joakim Andersen har inga problem med att erkänna den saken.

Krigarens främsta funktion har alltid varit att upprätthålla freden, och värna de vapenlösa. Så är det i naturen och djurvärlden, och så kunde det vara bland människorna med.

Kort sagt – SKÅDA SÄRIMNER – Andra gör det !

gris-657x360

Och detta var från vår UPPSÖKANDE verksamhet – Finns det några Asatroende och GODA MEDBORGARE här ?

Känd DN-kock hedrar Särimner (inlägg från 9 Augusti 2015)

I dagens DN kåserar Jens Linder, annars kock på denna dagstidning om Svindjurens betydelse för civilisationen. Han vågar förstås inte nämna Särimner, Frejsgalten eller Nordbornas roll i sammanhanget, eftersom DN är en katolsk och kristen tidning nuförtiden. Men det kan inte hjälpas. En god del av sanningen kommer fram ändå, trots PK-filtren. Mitt i rötmånaden får vi nu höra att:

Grisarna blev folkets djur. Genom drygt två årtusenden har husgrisen – en kombination av husdjur, avfallshanterare och slaktdjur – ofta varit skillnaden mellan svält och mättnad för fattiga familjer. Allting från tryne till knorr togs till vara. Man kokade grishuvud och grisfötter. Av kind och inälvor gjordes korv. Lägg, bog, sidfläsk och skinka saltades ofta in. Tarmarna blev fjäls­ter. Talgen kokades till ister eller flott. Grisskinn blev till kläder och skor, grisben till verktyg och vapen, och deras borst förvandlades till hårborstar.

Men folkligheten och omöjligheten för eliten att kontrollera svinen (som förökar sig lätt, överlever det mesta, men inte kan hägnas in), har gjort att den föraktats och till och med förbjudits. Man har bespottat den för att den äter allt och för att den skulle vara smutsig och föra över sjukdomar. Här finns också viktiga ledtrådar till gristabu i judendomen och islam.

Makten, inte minst kyrkan, demoniserade svinen, sammanförde dem med djävulen och höll till och med rättegångar mot dem ibland. Överheten har alltså föredragit att kunna kontrollera maten och bekämpat de fria grisarna. Ett flagrant exempel är de allmänningar, alltså fria marker som fanns i både USA och Europa, där vem som helst fick slå sig ned och hålla gris som åt av växtligheten (en rest av detta är förresten den svenska allemansrätten)

– Jens Linder i Dagens Nyheter, 2015-08-09

Påståendet om Allemansrätten skulle vara fint att få verifierat. Möjligen är det vissa äldre lagars berömda klausul om ”Svin i Ollonskog” som spökar för vår gamle bekanting, men jag tror för den skull inte att han har rätt på just denna punkt, även om det andra faktiskt är helt rätt. Kristna Kyrkor ställde faktiskt svin inför rätta, både en och flera gånger i medeltidens Europa. Demoniseringen var närapå fullständig.

Å andra sidan kanske det också hade en viss grund – betrakta denna notis från DN, som Jens Linder glömde att referera. Det finns ju mycket att säga om ämnet.

1280px-Trial_of_a_sow_and_pigs_at_Lavegny

The earliest extant record of an animal trial is the execution of a pig in 1266 at Fontenay-aux-Roses skriver Wikipedia. På 1400-talet stod en sugga och sex smågrisar inför rätta i Lavigny, Frankrike – modern dömdes till döden för att bli uppäten av kyrkans folk, medan smågrisarna frikändes pga sin ungdom, trots suggans dåliga inflytande. Också mängder av andra häxrättegångar emot djur har rapporteras, precis som tillvägagångssätten i de kristna Domkapitel som vi ännu har kvar i landet idag. Hur tror ni det går i Umeå-fallet, förresten ?

Jag lämnar nu denna del av ämnet för dagen.

Sajten Sic Semper Porcus” – som rakt av stulit ett av Samfundet Särimners många valspråk – den latinska satsen betyder ”så gör alltid grisen !” och syftar på Särimners magiska förmåga till evig uppståndelse, emot vilken till och med jesus kristus är som noll och intet – han kom ju tillbaka bara en gång, och påstås möjligen kunna göra om tricket en gång till, i samband med den yttersta domen – visar många fläskrätter, och nomineras härmed till Särimners Kulturpris för 2015, dock utan eklöv, briljanter eller svärd, eftersom den inte varit så aktiv på sistone.

Vi avvaktar fler inlägg i frågan

4042170857_e7ec1d8704

”Européerna” kontra Den Nordiska Älgen (inlägg från 2015-10-21)

Allting började med Julius Caesar. Innan det ens fanns ett Europa, var han den förste ”Europe” eller person från söder om Alperna – vi har sett lite för många av dem sedan dess – som alls noterade det underbara djur, som alltsedan Carl von Linné går under den latinska benämningen Alces Alces eller på svenska rätt och slätt Älg. Älgen lever i Hercynica Silva, dvs den skog som kallas den Hercyniska och långt efter Ceasar benämndes ”Schwartzwald” och en gång räknades som nästan ogenomtränglig. Där, skriver han i ”De Belli Gallico” – Världens första ordentliga ”Krigsdagbok” författad av en aktiv general och dessutom en politisk försvarsskrift till varför sagda general handlade som han gjorde, bland annat emot hundratusentals Germaner om vi får tro honom själv – lever ett djur något större än en hjort, som är helt hornlöst och dessutom varierar något i färg. Det har helt stela och långa ben, och kan inte böja sina leder i knäna…

elch-kinderbuch_caesar_und_sein_elchCaesar och Älgen enligt en nutida tysk barnbok

Dessutom, skriver Ceasar, sover älgen genom att luta sig emot ett särskilt träd, som den har för vana att uppsöka natt efter natt. När Germanerna jagar älg, följer de helt enkelt djurets spår till sovträdet, och gräver upp dess rötter eller sågar ned det till hälften. När älgen så återkommer, ramlar trädet omkull och drar med sig den stackars orörliga älgen i fallet, och därpå kan den med lätthet slås ihjäl. Och detta var Romarnas uppfattning om älgjakt, även långt fram i tiden.

elchtest4Nutida Österrikiska barn tror också helt på Caesars berättelse, som dessa barnteckningar visar…

Varje svensk eller Nordbo som läser Caesars text, inser gapskrattande att det måste vara en älgko Caesar sett. Älgkon är ju faktiskt hornlös, och visst kan älgens hår sägas variera något till färgen. Men hur resten av dessa Caesariska missuppfattningar uppkommit, vet ingen. Drev hans Germanska spaningskavalleri under Ariovistus (ja, Sueberna eller Schwaberna ansågs faktiskt av andra latinska författare ha ett nära samband med Svearna norrifrån, och en gång ha utvandrat därifrån)  med honom, och skrev felaktiga rapporter, trots att det redan på romersk tid var ett vedertaget bruk med ” spaningsformulär 7S” – eller ”Stund, Styrka, Slag, Sammansättning, Sysselsättning, Symbol och Sedan”. Caesars egna dagböcker är annars verklighetstrogna in i minsta detalj, inklusive dimensionen på hans landstigningsbåtar vid den första operationen emot Britannia, eller pålokens storlek vad gäller hans berömda ”Rhenbro” vid Remagen...

alcis-silc.hercAlcis – inte att förväxla med Alces – som Plinius och Romarna såg den

Under Ceasars fyrdubbla triumf ska älgar ha förevisats på Arenan – under publikens jubel – och ha slagits emot Cameleopardi eller Giraffer, som romarna benämnde med detta namn. Giraffen lär vara en ytterst fridsam varelse, som visserligen kan använda sitt huvud som klubba, fast ingen längre tid – så älgarna, vars uthållighet är stor, måste antagligen ha stått som segrare, ifall man nu inte plågade ihjäl dem.

Alces_alcesEn alldeles vanlig älgko med olikfärgad päls – upphovet till Ceasars hornlösa ”Alces”

Plinius den Äldres ”Naturalis Historia” som gav oss själva ordet ”Naturhistoria” ökade den romerska förvirringen ytterligare genom att hävda att det fanns två djurarter av älgtyp – alltså Alces, som Caesar fört till Rom, och den ännu okändare och farligare Alcis (med i) som hade horn, och högst ansenlig storlek. ”Européerna” begrep inte ens, att det rörde sig om samma djurart, fast två olika kön ! Senare kopparstick från renässansen, och ännu längre fram i tiden rörde ihop de två olika djuren och dess utseende fullständigt. Ännu en utgåva av den skotske naturhistorikern John Johnstone från 1769 att det fanns två olika slags älgar i Europa, och att de skulle se ut såhär:

alces

Hur polacker, engelsmän och skottar trodde att älgar såg ut – så sent som 1769 !

Ändå levde John Jonstone större delen av sitt aktiva forskarliv i Polen, där det bevisligen fanns verklig älg på 16-1700 talet, och gör så än idag ! Vid åsynen av dessa groteska monstrum – någotslags korsning mellan Åsnor och Enhörningar – kan man bara konstatera en enda sak – ingen anständig älg skulle vilja gå omkring och göra sig till åtlöje med sådana horn på huvudet ! Detta måste vara skitstövlars verk, helt enkelt ! Men – det är inte allt. Plinius påstod att den manliga älgen, alltså Alcis men inte Alces, måste beta med huvudet på sned, eftersom de väldiga hornen annars skulle fastna i marken.

pictures-catoblepasMedeltidens kristna trodde att älgen var identisk med den mystiska ”Catoblepas” som ”var värre än själva Djävulen” och kunde döda människor enbart med sin blick…

Kort efter Plinius – sådär kring år 200 – skall Aelianus (nej, han var grek och hans namn har inget med älgar att göra)  ha identifierat älgen som ”Catobleapas” – ett djurnamn som på grekiska betyder ”Den nedåtblickande”. Detta djur, som egentligen skulle höra hemma i Etiopien, hade en stor mule med en skinnpåse under, tunga ögonlock och ofta nedslagna, sorgsna och röda ögon, tänkte man sig. Dess tillvaro var trist och dyster, eftersom det fick gömma sig i mörka skogar och träsk, och även om dess halsparti var långt, vändes dess huvud alltid nedåt, och den var brun till färgen med tydliga horn… Denna ytliga beskrivning kunde ju till äventyrs stämma på en och annan älg, och därför antog man plötsligt, att älgen och Catoblepan skulle vara samma sak…

attachmentModern rekonstruktion av en Catoblepa – Medeltidens kristna Mardröms-älg…

1300 år efter Aelianus, i runda slängar, skrev Leonardo da Vinci – ingen mindre än han – att orsaken till Catoblepans ständigt nedböjda huvud var att den kunde döda folk med blott en enda blick, och även älgarna tillskrevs under medeltiden och renässansen denna egenskap… Hur en bildad man, som annars var ett stort geni – kunde tro på sådant kristet tjafs är fullständigt obegripligt..

20036-algVarning för älgen ! Varje år stjäl tyska turister i Finland och Sverige dessa trafikmärken i stort antal. Perkelen Saksalaisen Turistiin !

När verkliga naturforskare typ Livingstone och Stanley på 1870-talet sökte efter Nilens källor hade de noggranna intervju-formulär från Royal Society och andra ansedda vetenskapliga geografiska sällskap med sig i bagaget. Diverse infödingar i Afrika intervjuades, och man kom fram till att den mystiska Catoblepan visst inte var någon älg, utan en helt vanlig afrikansk Gnu som missuppfattats alltsedan antiken… Till och med John Jonstone – han som inte kunde se skillnad på Älgar och deras horn – hade vetat detta hela tiden, liksom Carl von Linné…

catoblepa1

Hur någon i Europa inte kan skilja en älg från en gnu är rätt underligt…

lg_1_1_123719969

Redan 1561 utgav en italienare, som hette Apollonius Menabius; och som faktiskt varit livläkare hos Johan III i Sverige en skrift på latin i Wien, Österrike, som hette ” Tractatus De Magno Animali” eller ”Om det stora Djuret” varmed inte alls förstods det djävulsk-demoniska ”To Mega Therion” i Uppenbarelseboken, utan fastmer en vanlig svensk älg, helt enkelt.  Menabius hade varit med på älgjakter i Norrland, och vid den tiden jagade man älgen med ”små handmörsare” eller handkanoner, står det i den italienska översättningen av hans skrift, som kom året därpå – vad man nu kan mena med det. Uppsåtet var förstås gott, och Menabius trodde att han skulle kunna göra slut på ”Européernas” alla sakramentskade dumheter och lögner om älgen genom sin bok, men mot dumheten kämpar som bekant själva Gudarna förgäves…

buskruit_afb_1Handkanon – ett lämpligt vapen vid älgjakt – trodde italienarna på 1500-talet…

Kanske några av mina läsare – i synnerhet de i Norrland – där mången älg dväljes – stönar och tar sig för pannan nu, men de Europeiska dumheterna som vi Nordbor måste genomlida, är legio… Redan på 1200-talet trodde den engelske munken Bartolomeus Anglicus att älgen kunde förvara kokhet vatten i sin påse under hakan, och att den skulle spruta ut denna heta vätska, blandad med sitt maginnehåll, ungefär som en eldsprutande drake ! Den Schweiziske naturforskaren Kondrad Gessener spred 1551 – 1558 dessa dumheter vidare i sin ”Historia Animalum” och så sent som 1764 trodde engelska jägare, som läste ”The Sportsman’s Dictionary” år 1769 att både jägare, hundar och drevkarlar kunde ”rysansvärt skållas och få fruktansvärda brännskador av älgars heta andedräkt”

Skannad 3Ännu 1769 trodde Engelsmännen på fullt allvar att älgar kunde spruta kokhet saliv på folk… En dumhet som funnits kvar sen den kristna medeltiden…

Älgen kunde – trodde man – endast dödas med ett spjut genom anus – ungefär som den legendariska ”Dragon of Wantley” – en verklig plats i Yorkshire, England – där en legendarisk riddare vid namn More of More Hall skulle ha bott… 1737 skrev man i England en kvasi-vetenskaplig förklaring till hans bedrifter genom att förklara att drakar lever i sjöar, brunnar och dylikt – där de äter vattenväxter som älgen, och av detta utsöndrar de metangas, som ju är lättantändlig och brännbar – vilket alltså förklarar alltsammans. Även Älghud – av vilken man gjorde de berömda Älghudskyllren i Svenska ArménVästgöta ryttare red i mer än 250 år omkring med sådana – troddes av européerna vara ett ogenomträngligt pansar, som varken värjstål eller muskötkulor bet på. Svenska ryttare och kavallerister visste hela tiden sanningen, och eftersom Sverige också exporterade ”Buff Coats” till Oliver Cromwells ”New Model Army” är det svårt att begripa att i alla fall Engelsmännen inte insåg, att älghudskyllren inte alls var skottsäkra… Den tyske poeten Schiller kunde 1799 i ”Wallenstein’s Tod” om den tjeckiske generalen Waldstein skriva:

Was wollt ihr da für Wunder bringen – Er trägt ein Koller von Elends Haut – Das keine Klinge kann Durchdringen…”

ba7fd84c885657b6aafc1fa53ec76ad3

Att försöka döda en älg – eller drake – genom att sparka den i arslet måste räknas som en mycket osäker jaktmetod, men just älgens sparkande framhölls i L’Encyclopedie de Chasse 1769 – och en enda spark av en älg skulle kunna döda en vuxen man, trodde fransmännen. 1859 i Venjan, Dalarna ska en 85-årig spelman ha lockat älgar på sikt jaktpass, men vid nästa besök i älgskogen blev han omringad av en hel älgfamilj, som sparkade och stångade honom så svårt, att han låg 2 veckor helt orörlig i sin sjuksäng, och blev lam för resten av livet, läser man i Gunnar Brusewitz svenska ”Jakt och Jägare” 1971 – som dock inte tror på uppgiften. Blir någon åldring nedsparkad i dagens Sverige, beror det i alla fall inte på älgarna, utan på en helt annan sorts varelser, vilka de nu än är och var de kommer ifrån…

 Att Gustav II Adolf iförde sig Älghudskyller – inklusive hans sista dag i livet, 6 November 1632 – känner nog de flesta äkta svenskar till – men få vet att han gjorde det i propagandasyfte. Kungen hade – som alla bildade personer vet – blivit sårad i axeln vid Polska Dirschau 7 Augusti 1627 och därför kunde han inte bära något riktigt plåtharnesk.

swedarmyGustav II Adolfs svenska legosoldater enligt katolikernas uppfattning. Observera Lapländer eller Finnen, som följs av ”Liffländer” eller en Livländare ridande på vad som ska  föreställa en älg, samt en ”Schottländer” eller skotte..

Också i dagens Sverige finns den seglivade uppfattningen, att flera svenska kungar – bland annat Gustav II Adolf, men också Karl XI, som lär ha dresserat åtminstone en tam älg på sin Kungsgård i Kungsör – skulle ha haft ett älgkavalleri. Problemet är bara, att ett sådant kavalleri aldrig någonsin existerat. En gammal kompanjon – Hedning såklart – som deltog i BA 01 – kallad Sjöberg i boken ”Alpha Tango” – fast han heter Sjöbeck – och kommer från Göinge, är än i denna dag bergfast övertygad om att det var Snapphanarna som hade ett älgkavalleri – och inte nog med det – detta skulle ha varit ett sk ”Bakåtkavalleri” – alltså ett slags ”fast get away” eller en snabb taktisk reträtt med älgarnas hjälp – men hur skulle några älgar kunna dresseras att stå stilla under plutons eldgivning, och sedan – på ett givet tecken – förflytta hela skvadroner av ryttare, enligt Sjöbecks uppfattning ridande två och två – snabbt 20 km bakåt…

F09FvU7”Dromedar och Kamel – i ett tält utan el – Men va ska vi ta oss till, utan knäckebrö och sill” (citat ur låten ”Kairos Fjollor” av The Kristet Utseende)

Visserligen har det under historiens gång förekommit att man tämjt enstaka älgar – sådant händer också i nutida älgparker – men för att få fram dugligt avelsmaterial, behövs massor av instruktörer, och älgar ynglar inte av sig på beställning… Naturforskaren Johan Fischerström på 1700-talet, tänkte sig  ”Elgerier”, där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera [kopulera, para] sig med wåra Norländske Elgkor”, och svenska militära författare som Isac af Darell, skrev 1811 att:

I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar – skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttarn på ryggen.

Isak af Darelli (1819)

Det vore givetvis bra, om vår Kungliga Huvudstad kunde förgyllas av en Vaktparad, skvadronsvis passerande revy på älgar till tonerna av ”Preussen Gloria”, ”Marcia Carolus Rex”, ”Köninggrätzer Marsch” eller någon annan för älgar passande marsch – men som sagt – det har aldrig någonsin hänt i verkligheten…

älgen

Älgens rykte som ”Prime mover” eller Artilleri-traktor är betydligt överdrivet…

Européerna har helt enkelt missuppfattat det här med vår svenska och nordiska älg – från tidernas begynnelse, ända fram till idag. De har aldrig någonsin förstått den svenska älgen, helt enkelt, och de kan heller inte förstå, begripa eller inse hur en helt vanlig älg beter sig, eller hur älgen är. Än idag säljs Älgskit på burk till främst amerikanska och tyska turister av flera kommersiella bolag i vårt land – tala om att marknadsföra skit – förresten… Jag minns förresten skepparen på en av de otaliga vikingatida råseglarkopior jag varit runt över halva Europa med – och på Svarta Havet och Nordsjön med – som, varje gång skeppets prestanda kom på tal, och det var tal om rena fakta alltid utbrast, till alla turisters fromma: ”Elch Dort Drüben !”

Alltid var där någon tysk som ville fråga: ”Sover ni ombord ?”, ”Äter ni ombord?” (ja, vaffan trodde dumtysken – att vi åt och sov under vattnet kanske ??) eller ”hur långt är långskeppet” – men skepparn var hård och kall. Han bad dem alla fara och flyga, med sitt ”Elch Dort Drüben !” (älg därborta, dvs – 500 m och i vägens längdriktning – Anläggning ÄLG ! )

D28EBF82-orig-1

Världen vimlar av dumbomar och idioter som  KÖPER VAD FÖR SKIT SOM HELST – Exempelvis finns det AMERIKANSKA IDIOTER som tror att det heter ”Forn Sed” och inte ASATRO

(”There is a sucker born every minute” – Phineas Taylor Barnum )

Så är det här i Världen. Det finns människor, som köper vad för skit som helst, och som tror, att det skulle finnas någon religion i Sverige eller Norden som kallas ”Forn Sed” bara för att det finns en liten sekt av fåntrattar och foliehattar i Åmål, Göteborg eller någonstans som håller på och bär sig befängt, ovärdigt och dumt åt. ”Forn Sed” har aldrig någonsin existerat som en benämning på Asatron ens i Sverige före år 2005 ungefär – men i Eddan står ”Trua a Asom ok Ölfvom” – tro på Asar och Alfer alltså – eller Asar och Vaner – jag skall ta upp mer om det här i samband med Alfablotet som kommer i månadsskiftet, men det visste ni väl redan.

Till dess – tro inte på några lögner – varesig om Älgar eller Asatro – men ta reda på fakta innan ni debatterar… Det underlättar faktiskt…

images

Björnen från Torstuna – och Hedniska Björnar i Allmänhet (inlägg från 2015-10-28)

För några dagar sedan siktades en livs levande björn i det som en gång var Fjärdhundraland, eller Östra delarna av Uppland, längst ut i det som är Uppsala Ärkestift. Sådant händer ibland, och på Länsstyrelsernas sida Rovobs, kan allmänheten numera ringa in sina observationer av stora svenska rovdjur. Från samma källa kommer rapporter om att den svenska björnstammen har börjat gå nedåt. Tidigare var den uppe på kanske 3000 djur, men nu har den åter börjat sjunka ned emot 2800. Ökad jakt, ökad avskjutning och det faktum att björnar inte är generellt fridlysta längre uppges vara orsaken till alltsammans.

Simmande björnar lär ha iakttagits i Mälaren, på väg till Adelsö och Birka.

brunbjorn-oscar-1

”Jag är bara björn här, ok ! Jag äter spillsäd, som ni glömt kvar på åkern… Något konstigt med det ??”

Men frågan är om björnar i allmänhet, och just denna björn i synnerhet kan räknas som ”rovdjur” överhuvudtaget. Björnen är en allätare, som ytterst sällan fäller något vilt eller ger sig på boskap, som människorna placerat i dess väg. Enköpings-posten har berättat att björnen först kom vandrande norrifrån, från Heby-trakten, och kanske kommer den ännu längre ifrån, från Norrlands skogar eller Gästriketrakten, eftersom björnar kan röra sig mycket långt och ha stora revir, särskilt då ensamma hannar, vilket det tycks vara fråga om i det här fallet.

Björnen har blivit känd både från SVT – Statstelevisionen – och radio, SR.  Andra artiklar jag sett talar om hur trafikstockningar har uppstått för björnens skull, och hur över 300 fotografer lär ha fotograferat den, med kanske mer än 100 personer som åskådare till hur björnen äter spillsäd – kanske dess sista stora skovmål inför vintern (alla björnar behöver så här års hitta de största födokällor de kan, och björnen kan också jaga älg i Oktober, precis som människorna) på en och samma gång. Folk ska ha kommit körande ända från Bornholm för att se just denna björn.

2251189”Här lufsar jag, och alla blir som galna, hurrar för mig och tutar omvartannat !”

Igår, på vad människorna förklarat vara Den Internationella Nalle-dagen (det vet björnen ingenting om, och den bryr sig förmodligen inte heller) lär intresset ha nått en oväntad kulmen. Dagens Nyheter uppmanar folk att låta det stackars djuret få vara ifred, och samma uppmaning skall också Uppsala Nya Tidning ha skickat ut.  Natursidan.se har också uppmärksammat Torstuna-Björnen, som han nu heter, och det har även Tidskriften Jakt & Jägare – som drivs av ansvarsfulla människor – de vill inte alls skjuta bjässen – gjort. Björnen vill förmodligen helst gå i ide snart, och lämnar om tre-fyra veckor människornas Värld och den varma hösten bakom sig. Andra ropar på blod och hämnd, och att björnen omedelbart måste avrättas, eftersom den kanske blir farlig och kanske börjar bita boskap, och kanske rotar sig i området och kanske blir till en ”problembjörn” och  kanske bryter sig in i sopcontainrar och annat, vilket vilda björnar i Rumänien, USA och på andra håll i Världen lär ha gjort... Och kanske det och kanske detta – men det är bara det – att ingenting av detta faktiskt hänt än, i saklighetens namn.

Men, just denna björn har inte gjort något – i alla fall ännu. Ändå plöjer man omedelbart upp det sista oskördade fältet, och förstör den sista födoresurs som björnen har – rapporterades det idag.

Till och med på Youtube har Torstuna-björnen blivit känd, med sin alldeles egna video

Björnspekulationerna och Björnfrossan har ingen gräns, tydligen – inte ens i våra dagars Sverige. I gamla tider – och i både Nordisk, Asatrogen, Finsk och Samisk folktradition ansåg man att björnen var ett viktigt och speciellt djur, ja ibland till och med en budbärare från Gudarna, som eventuellt kunde återvända till gudavärlden och lämna fram ett slags rapport, om inte människorna skötte sig…

2251187Spaningsbjörnen inhämtar underrättelser ! Den ser och hör ALLT i närområdet, ja till och med luktar sig till det…

Att det är vid Torstuna strax nära Härnevi som björnen dykt upp, är säkert ingen tillfällighet, eller vad tror ni, gott folk ? Härn är ett binamn för gudinnan Frigg – inte för Freja, som det felaktigt står på Wikipedia (man ska inte tro på allt man läser, utan källgranska) och räknas ibland som en självständig gudinna för spinnande – på samma sätt som ”Friggerocken” är det gamla namnet på Stjärnbilden Cassiopeja – den föreställer Friggs spinnrock eller spinn-ten, på vilken hon spinner molnen på himlen, och ibland själva norrskenet. Hlin, linodlingens gudinna hör också till hennes krets, och som vi ska se finns det fler kopplingar mellan just björnen och himmelsgudinnan än vi kanske anar, men låt oss inte gå händelserna i förväg. Många orter i Sverige är uppkallade efter Frigg-Härn – Härnösand till Exempel – och ”Härn” kan ingå som led i namn också. Tuna” namnen anses av många forskare vara platsen för Ting, eller Kungsgårdar – samlingsplatser av strategisk betydelse, och inte bara enstaka gårdstun i en bondby, vilken som helst.

teddy-bear-at-work-day

The bear neccessities ! Massor av C3I – Underrättelserna bearbetas – VÅRA STABSNALLAR JOBBAR PÅ !!!

Vid Torslunda strax nära Björnhovda på Öland, hittade man ironiskt nog hjälmbleck från en vendeltida hjälm i början av 1900-talet. Hjälmbleck från sådana hjälmar är inte alls unika, eftersom de hittats både i Vendel, Valsgärde, vid Sutton Hoo (Sjutton Högar !) i England, och på många andra berömda fyndställen dessutom. I samtliga fall kopplas björnen på ett märkligt sätt ihop med krigare, och Odenskulten.

119px-Bronsplåt_fr_Torslunda_sn,_Öland_(Antiqvitets_Akademiens_Månadsblad_1872_s089_fig36)Hjälmbleck från Björnhovda, Torslunda socken på Öland

 matrix_1_l

En annan av Torslunda-plåtarna. En enögd man med korphuvuds-hjälm – Oden själv ! – leder en Bärsärk till strid

Namnet Torslunda eller Tors lund är känt också från flera ställen i Mälardalen, och det finns de ortnamnsforskare som menar, att Svearna tog med sig namnet till Öland redan på 500-talet, när det landskapet knöts till Svea Rike.. Bärsärken – krigaren i björnhamn – har väl alla någotsånär bildade svenskar hört talas om – om historier om folk som ”Gått i Björn” eller ”ifört sig björnhamn” fullkomligen vimlar det av i nordisk mytologi. Den vise krigaren och den ytterst runkunnige Bodvar Bjarke – som kunde förvandla sig till en rasande björn – i Hrolf Krakes saga är bara ett exempel. När det i Beowulf-sagan – Beowulfs namn betyder ju ”bi-varg” – ett lämpligt namn för en honungsätande björn – står talat om att ”vid spjutets doppsko brummar björnen” (exakt samma fras finns i det finska Kalevala-eposet, liksom av en ”ren händelse” som nog inte kan vara slump) är det riktiga vapen man talar om, för det finns faktiskt järnåldersspjut vars spetsar dekorerats just med björnar… Den ursprunglige Bärsärken var en andlig krigare, eller en man, som på något sätt tillägnat sig björnens styrka, och låtit sig inspireras av dess metoder…

ART-1-sy3829ef5477_tif_901613a”Verkansdel” som intagit utgångsgruppering… ”Väck ej den björn som sover !” (Och vinner han inte nu, så väntar han tills nästa vår…)

Myterna är emellertid väldigt, väldigt tydliga på en punkt. Människor och björnar skulle aldrig blandas. Också alla andra ursprungsfolk och kulturer som haft med björnar att göra, inte bara svenskar utan även Nordamerikas indianer insisterar helt på det. ”Du är björn och jag är människa – du är inte döpt i samma dopskål som jag !” skulle man utropa ”Vid Björnmöte” i Dalarna så sent som på 1910-talet, och det finns många sägner om hur man ber björnen återvända till sin skog, och aldrig komma nära människovärlden. Bland annat brukade gamla kärringar i Norrland dra upp kjolarna för björnen, och av denna syn blev han så förfärad, att han sades lägga ena ramen över ansiktet, eller bara gå därifrån.Även idag, när vi slutat tro på galdrar och trollformler, finns det många råd om hur man ska bära sig åt vid Björnmöte. Naturvårdsverket samlade folkloren och folktron om detta i en liten skrift för ett par år sen.

”Folkbjörn” är också ett gammalt nordiskt mansnamn, liksom naturligtvis ”Torbjörn” (återigen en koppling mellan Tor och Björnar !) och det finns många indianska, inutiska, lapska, nordiska, finska, ryska, mongoliska osv sägner om hur en stam-moder till människo-folket, ramlar ned i ett björnide om vintern och övernattar där, samt om hur hon nio månader senare föder folkets stamfader – en urstark man med tydliga ”björnegenskaper”. Till och med den siste katolske biskopen i Sverige, Olaus Magnus, inkluderade berättelsen om en hednisk drottning Yrsa (vars blotta namn betyder björnhona) som gav upphov till Sveakungarna, men annars hörde det till den absoluta ordningen, att inga bastarder mellan människa och björn var tillåtna, och att alla människor borde undvika, att försöka leva med björnar eller ens ha dem i sin närhet. Moderna tragedier, såsom ”The grizzly man” och diverse filmer om ryska ”björnexperter” på Kamchatka, visar att man inte alls kan leva bland björnar på björnars vis. Människor bör undvika allt sådant, helt enkelt, inte minst därför att hungriga och svultna björnar om höstarna har en besvärlig tendens att äta upp närmsta människa, om det kniper. I Sverige säger vi sedan minst 1600-talet också ”björn” om en besvärlig fodringsägare, eller skatte-indrivare eller annat sådant. ”Att få trängas med björnen” var för en synonym för fredlöshet, eller helt asociala individer.

karhun1

 Drottning Yrsa och Björnen

cosplay+with+bear

”Att få trängas med björnen” är ett gammalt svenskt ordspråk om den som är dumdristig, sjuk i huvudet, eller helt asocial. Den ryska amatörmodellen Tina Rybakova gjorde för två år sedan detta photoshoot med en enligt uppgift helt vild och inte alls dresserad björn, i exakt dessa kläder – någonstans i de ryska skogarna. Bilden uppges alltså i-n-t-e vara ”fixad” i Photoshop eller annars manipulerad. Hon står verkligen där, utomhus om vintern i just de kläderna, och gullar med en vild björn…

142280-Is-it-too-late-for-a-RHM-submi-XCk5

Man kanske har Ms Rybakova ”vad som krävs” för att charma en björn

11379310_1440051582971084_480678686_n

I den svenska folktron är det Skogsrået, i andra fall jaktgudinnan Skade, som råder över björnarna, och till henne återvänder de. I Finland är det Mielikki, skogsgudinnan som har samma roll.

Skogsrået uppfattas i många delar av Sverige som rödhårigt, och också jaktens gudinna Skade i Asatron ska umgås med björnar, och dessutom nära dem under vintern i deras iden, eller vårda dem, ifall de skadas av människor. Likadana saker påstås om andra väsen i Finland, där den nordiska björnkulten än idag har ett av sina starkaste fästen. På den finska sajten ”Karhuseura” kan man lära sig allt om björnen i saga, myt och folktro.

Där finns också ett återgivande av ”Karhun Synty” eller ”Björnens födelse” ur Kalevala, den finska nationalmyten. Jumala, den högsta himmelsguden, skapar björnen högt ovan jorden, och därifrån förs han vidare till Himmelsgudens Hustru (jämför likheten med Frigg) som låter björnen åka med i Kåsan (samma stjärnbild som vi kallar Karlavagnen, dvs Tors Vagn)  och därifrån kommer björnen till människornas värld.

numtorum2”Karhun Synty” enligt finnarna. Skaparen i björngestalt sänder björnar i ”kåsan” eller Karlavagnen ned till Midgård och människorna.

Ull, på gotiska Wultus eller strålglansen, var himmelsgud eller Allfader långt före Oden, och i Kalevalas värld är det som av en ren händelse Villainen (Ull som material, alltså fårull, ylle) som likt alla finska ord som slutar på -ainen kan uppfattas som ett personnamn, en personifierad företeelse. Finnarna har till och med en myt om den stora björnfesten, eller 45-46 sången, där Väinömöinen, den vattenfödde Kulturhjälten-stamfadern (vår Heimdalll eller Rig) fäller den stora björnen, som från Pohjola eller norr kommit till människorna.

Ohto, som björnen kallas – man får inte direkt nämna den vid namn – skall äras – man får inte jaga den på osportsligt vis – och även som fälld skall björnen bäras hem ur skogen på en bår, täckt med granris, som vore den en död människa. Så kommer skildringen av björnens gravöl, som bäst beskrivs av den svenske björnforskaren Sune Björklöf, som skildrar hur Kalevalas samtliga hjältar dricker ur horn för att fira praktpälsen, den fallne Ohto. Björnens ande eller ”hamn” tröstas med att den inte dräptes av vrede eller hat, utan av välvilja efter att den snubblade, och alla björnens ben läggs i ordning efter gillet, där den under rituella former ätits upp. Precis så är det också med Tors Bockar i Asatron – bryter man inte ett ben, så att märgen kommer ut, ska bockarna på magiskt vis återuppstå, som björnbenen på sin björnhud.

Samerna har också exakt samma tradition med en Björnfest, som skildrats på målningar av den svenske konstnären Ossian Elgström, och tanken är att björnen – som samer och lappar jagade vid idet vintertid, en grym och osportslig form av jakt, som inte ger björnen minsta chans – ska återvända till gudarna, och berätta om hur väl mottagen den blev, när den var i människornas Midgård. 

1971-303-1-10_7

Ur ”björnfesten” av Ossian Elgström – jägaren med björnspjutet har hittat idet, och nåjderna (varav en med Torshammare) välsignar honom…

Om inte detta sker, blir det slut på människornas jaktlycka, och i onödan fällda björnar kommer att hämnas, eller väcka Gudarnas vrede, vilket är värt att minnas… Ainu-folket i Japan, som inte alls är Asiater utan tros ha ett Indoeuropeiskt ursprung har också en liknande björnkult, men medan de vuxna björnarna dödades, hölls björnens ungar instängda i små och trånga burar, för att sedan ätas upp – också med tanken, att björnen var förmedlaren mellan människor och gudar.

Något ”sameland” har aldrig existerat, eftersom Samerna hela tiden var influerade av den Nordiska kulturen och tvärtom, och björnkulten är minst lika nordisk som samisk. Det lapska björnspjutet hade en slags ”hand” eller en hylsa, bestående av roten från ett renhorn ytterst, och tanken var att björnen skulle snappa tag i den lösa renhorns-hylsan och dra av den, så att själva spjutspetsen kom fram. Så stack man björnen till döds i lungorna eller själva magen, men det tog timmar för den att dö. Och detta skedde vid idets ingång, emot en sömnig, yrvaken och försvarslös björn ! Vår egen tids björnjakt sker bara nu, i Okotber och på barmark, då björnen i alla fall har en sportslig chans att komma undan. Civilisationen har onekligen gått framåt – och inte alla påstådda ”ursprungsfolk” är så oskyldiga, som vissa vill tro…

1971-301-1-14

Blotmåltiden, då björnen äras som en gud – eller gudars vederlike vid offerhargen…

Till slut bar man björnen tillbaka till en särskild gravhög, byggd alldeles som människornas, högt uppe i fjällen, och där fick dess ben vila under stjärnenatten, vintern igenom… Spjutet, som aldrig någonsin fick användas av en människa igen, restes på gravhögen – så gjorde också Väringarna med sina vapen, då de begravde stupade kamrater i ”Svitjod hin Mikla” eller Ryssland – ”Det stora Svitjod”.

1971-303-1-10”Gravhögen reses” av Ossian Elgström. Märk björnspjutet, med sin karaktäristiska hylsa…

1971-304-1-9_7

Sist på tavlan ses björnen – som återvänder till Gudavärlden – vila i sin grav, medan en björnhona med unge går ur idet om våren…

a8a43831ea942876cc8dac68635fdbfd

Nog är sagda björns ständiga återkomst och uppståndelse – år efter år efter år – värd att fira… Hans kamp tar aldrig slut… !

Torslunda-björnen skjuten ! Förklarad farlig, och AVRÄTTAD på Länsstyrelsens och Polisens order… (inlägg från 2015-11-10)

Kommer ni ihåg Torslunda-björnen, som jag nämnt i två tidigare inlägg, och som i mindre än fjorton dagar fick ströva fritt omkring i Upplands Län och själva Ärkestiftet, ni vet den trakt, där de verkliga Ärkeskojarna och Ärke- någonting annat ofta brukar hållas… Björnen hade hunnit till Dalby socken, strax söder om Uppsala, och där sköt man honom till döds igår, vidpass kl 14.30 på eftermiddagen, under avrättningsliknande former.

CTOS0qQUcAA1nvSHan skadade ingen och letade bara efter mat, samt någonstans att bo inför vintern…

Björnen hade funnits i trakten i minst tre dagar, enligt kvällstidningarna. Lokala polischefer i Uppsala Kommun hade uttalat sig om dess farlighet, och upprörda telefonsamtal till Länsstyrelsens rovdjursexperter fick telefonlinjerna att gå varma. Men Torslunda-björnen gjorde ingenting, konstaterar även Länsstyrelsen på sin hemsida, eftersom man nu gått ut med en officiell press-release i ärendet. Av och till korsade björnen privata tomter, men han letade bara efter någonstans att gå i ide för vintern.

Ändå konstaterades björnen som potentiellt farlig enligt § 9 Jaktlagen, eftersom han kanske skulle kunna besvära folk, eller söka efter mat på otillåtet sätt – enligt människornas lagar.  Alla björnar skulle kanske kunna göra samma sak, eftersom de har klor och tänder. Älgar har exempelvis horn, och kanske skulle kunna stångas. Hästar – om nu sådana finns i trakten av Dalby – skulle kanske kunna sparka bakut, och om någon därstädes boende har hund, så kan kanske hundarna bitas. För att inte tala om alla katter – varför avlivas inte de, förresten ? Skulle de kanske inte kunna klösa ut ögonen på lokala spädbarn, och om dessa nu dricker ett glas hallonsaft var – skulle de kanske inte kunna kvävas av hallonsaften ?

Viltskadecenter har kontaktats, skriver Länsstyrelsen – och där gjordes genast bedömningen, att det inte skulle gå att omlokalisera björnen till exempelvis Norr om Dalälven – där den sannolikt hörde hemma – eller någonannanstans, för den hade ”vant sig vid människor” – och därmed var dess öde beseglat. Den måste dö, helt enkelt.

Polisens presstalesman i Uppsala har enligt SVT – Statstelevisionen – uppgett att man inte kan minnas när man senast sköt en björn pga liknande omständigheter. I alla fall har det inte hänt i Uppsala Län tidigare. Torslunda-björnen – som SVT uppger är säkert identifierad – är förd till Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA – där den ska obduceras, och könsbestämmas. Troligen rör det sig väl om en ung hanne, eftersom dessa kan ströva iväg ganska långt i jakt på nya revir, och det var just vad denna björn gjorde. Tills den kom i kontakt med människornas värld, dvs.

The wild bear resting on top of the hill in an enclosed pasture for cows on a farm in Uppland, Sweden

UNT, Uppsala Nya Tidning, konstaterade att björnen höll på att bli trött inför vintern, så sent som för fyra dagar sedan, och att den helt passivt låg och sov i en kohage. SR noterar att den avlivades ”snabbt och effektivt” efter att man smugit sig på den, och att den ”blivit närgången” vilket alltså var fullt tillräckligt för ett §9 beslut.

Natursidan noterar att ”flera skrämselförsök gjorts med hundar och gummikulor” samt intervjuar idag även Naturvårdsdirektör Lennart Nordvarg som tog det avgörande beslutet.

§9 Jaktlagen, 1987:259 lyder i sin helhet:

9 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får Polismyndigheten låta avliva djuret, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning. Regeringen får meddela föreskrifter om att Polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt, när detta är befogat från djurskyddssynpunkt. Lag (2014:698).

De objektiva rekvisiten, som de brukar kallas på juridiskt språk, dvs att det vilda djuret skall orsaka avsevärd skada gäller uppenbarligen inte i Torsåkers-björnens fall, för den skadade inte på 13 dagar eller mer någon eller någonting alls. Resten är subjektiva rekvisit, eller en subjektiv bedömning – och begreppet ”finns inte någon annan tillfredsställande lösning” (vem skall tillfredsställas ? Djuret, samhället eller Länsstyrelsen ??) kan måhända tolkas på lite olika sätt… ”Befogat ur djurskydds-synpunkt” är också ett slags subjektivt rekvisit, och för övrigt kan väl som sagt alla björnar ”anses vara farliga för människors säkerhet” – beroende på vem som nu anser, tolkar eller tycker…

A-female-Brown-bear-puts-her-paw-over-her-in-Katma_art”Ja se dessa BYRÅKRATER !”

Jag själv är som Hedning strikt neutral i frågan – sådant här kan mycket väl bli föremål för senare juridisk bedömning – men en sak vet jag i alla fall, som intresserad av folktro…

 Björnar räknades ofta som budbärare från gudavärlden, som endast tillfälligt befanns sig bland människorna. Beroende på hur björnen blev behandlad, fick sig människorna inte sällan sin egen dom, vad det led – eller efter ett antal år. Nu står Torsåkers-björnen vid Valhalls port, och mäler med Heimdal, eller kanske vistas han i Trakten av Stora Björn eller ännu sällare jaktmarker, någonstans.

Sova får han emellertid. Han har ju ingått i den eviga vilan, så att säga…

Bjšrn

Långt därute, i vårt människosamhälle, är det diverse tvåbeningar som blivit närgångna, minst sagt…

De sitter just nu i drivor och hopar utanför snart sagt varje svenskt varuhus, varje systembolag, varje livsmedelsaffär och varje bankomat – vad det nu kan bero på. Sådant har ingen björn gjort.

Men nog är de närgångna, alltid…

tältlägerScen från Järvafältet, Oktober 2014 framför huvudstaden i Sverige

Närgången var även en annan tvåbening i Uppsala, som i helgen skall ha hotat att skära upp magen på sin gravida flickvän. Sådant har ingen björn gjort.

Närgången var också Prästen Oskar Kalm från Svenska Kyrkan, Uppsala Ärkestift – han dömdes för att ha våldtagit flera barn tidigare år. Sådant har ingen björn blivit dömd för.

Närgångna var också den – eller de gärningsmän som utfört ett Mordförsök inne på Friskis och Svettis i Uppsala tidigare under hösten. Inga björnar fanns bland de skyldiga.

Närgången var också den 18-åring, som i helgen arresterades för mord på en 36-årig man i Morgongåva, i Torsåkers-björnens revir. Björnen var inte ens närvarande, och har alibi.

Närgången var även hustrun till en 60-årig man, Sunnerstavägen, Uppsala. Hon knivhögg honom rätt i huvudet. Ingen björn var inblandad, inte ens på längsta håll.

Flyktingboenden tänds på och blir övertända lite varstans i Sverige.  Inga björnar är närgångna eller ens inblandade där heller – men skjuta dem för närgångenhet – ja det kan tvåbeningarna göra !!

bear-in-den-illustrationEtt RENT SAMVETE är den bästa huvudkudden, brukar det heta…

Björnarna Vaknar ! (14 april 2016)

Idag är det Tiburtiusdagen, den dag då björnen går ur idet enligt gammal svensk folktro. I många nordiska kalendrar har dagen också fått inleda sommarhalvåret, och ett Värmländskt ordspråk säger: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”. Moderna Björnforskare har konstaterat, att den gamla folktron faktiskt stämmer ovanligt bra. I det skandinaviska brunbjörnsprojektet, nu avslutat, följde man minst 40 björnar under vintersömnen i flera år, och i medeltal gick faktiskt björnarna ur idet exakt den 14 april…

bearFinska bilder på en nyvaken björn…

Tiburtius lär ha varit en gammal ointressant kristen martyr från 200-talet, som rättvist nog blev halshuggen, men honom bryr sig numera ingen människa i Sverige om, därför att björnarna hursomhelst är betydelsefulla för oss hedningar, och väcker våra tydliga sympatier. I Hälsingland och vidare norrut uppfattade den hederliga svenska allmogen de kristna prästernas mumlande som ”Tid ur idet dagen” eller något ditåt, och associerade dagen till vad de redan visste om björnar, eftersom björnen var mycket viktigare i deras medvetande, liksom i alla trakter där djuret ens påträffats. En lapsk advokat (jodå, sådana finns !) sade en gång till mig att ”Du ska veta, att björnen, fastän hedning är mycket bättre än Jesus Kristus, för han återuppstod bara en enda gång, men björnen gör det v-a-r-j-e år…

Ingen forskare har hittills lyckats lista ut hur björnen egentligen gör för att överleva vintersömnen, och hur den i 4-5 månader kan vara utan varje droppe vatten, varje uns av föda. DEn drabbas heller aldrig av benskörhet, fastän den ligger stilla så länge, och dess hjärtrytm kan sjunka till 10 slag i minuten. Kunde vi människor ställa om vår balans rörande ämnet leptin, och på övriga sätt imitera björnens dvala, skulle vi kunna ha avsevärd nytta av det i framtiden, inte minst nu när professor Stephen Hawking och andra skall bygga hypersnabba rymdskepp att flyga till Alpha Centauri med. 300 år skall detta ta, vid en tiondel av ljushastigheten, och om det plånboks-stora rymdskeppet en gång skall kunna följas av en konstruktion stor nog att rymma mänskliga varelser, får vi ta efter björnarna, och sova oss genom de tråkiga bitarna av en sådan resa.

björn-rovdjursparken-grönklitt

Media vimlar som vanligt idag av björn-relaterade notiser. På Skansen i Stockholm har man traditionsenligt – prick kl 0900 idag – släppt ut årets björnungar som heter Tundra, Tassa, Trubbel och Tiburtius. I Orsa Björnpark – som jag själv också besökt – firar man Stora Björndagen, Tidigare år har man också hållit föredrag om björnens roll i mytologi och kultur. Björnar är de största rovdjuren i nästan alla trakter där de förekommer, och ibland kan de också gå på två ben och förutom de är de jämförelsevis intelligenta. Allt detta har gjort att vi människor i alla tider känt oss ganska närbesläktade med dem, och för Hedniska kulturer har björnen – som oftast sköter sig helt själv och som aldrig är farlig, annat än när han blir retad och som återkommer, år efter år, varit en stark symbol både för Hedendomen själv och naturens eviga kretslopp.

bear_by_knotyourworld

I andra inlägg har jag redan berättat om den veritabla björnkult, som rått både i Finland, Lappland och Sverige under hednisk tid. Både i Offerdal i Jämtland och på andra ställen i Norrland har man hittat träd på ensliga små holmar i myrar och sjöar, där man hängt upp skallar från björnar som antingen jagats eller dött en naturlig död i särskilda träd, oftast tallar. Tron har varit, att björnen skall kunna återvända till den himmel, varifrån den kom, nära Himmelspolen och Stora och Lilla Björn. Ibland heter det att björnen får åka med Tor upp i Karlavagnen, men i det finska nationaleposet Kalevala står att han skapades av Ukko, högst av gudar, och sändes hit ned sedan, som gudarnas skapelse och budbärare. Meningen var, att björnen skulle hålla koll på människan och se vad hon företar sig, och sedan berätta om människornas förehavanden, ungefär som Odins korpar hos oss…

mapKarta från Finland över björnkultens utbredning under 1700 – 1900 talen – cirklar betyder plats för rituell björnjakt, där man sjungit sånger för dess hyllande, kors är ”skallträd” eller rituella björnbegravningar, och streck är platser där björnen blev dyrkad som ett slags gud eller totem, också långt fram i tiden i påstått ”kristna” bygder

1245595968

Nutida ”björntall” från Sibirien – foton finns också från början av 1900-talet i Finland och Sverige

bear-ritual

I Drachenloch-grottan i Schweiz har man funnit björnskallar, som begravts på rituellt vis redan av Neanderthalare, sådär 50 000 år före kristus – och under Altaret i Frösö kyrka, Jämtland, fann man en vikingatida stenharg med björnskallar, begravna på samma vis…

Det första alla björnar gör, sedan de kommit ur idet är att tvätta sig i den snö, som ligger kvar. Också isbjörnar har den vanan, som kan studeras på detta filmklipp från BBC.

Därefter börjar de förse sig med mat, eller – i det nordiska fallet – Björksav, eftersom björnen förstås vet att den starkt sockerhaltiga saven innehåller mycket vitaminer, mineraler och annat, som den i sitt starkt uttröttade tillstånd tycker är gott och behöver.

20130413_brunbjorn

”Björnen blev av gudar född och skapad, buren hit av himlavalvets jungfrur, förd hit ned av luftens döttrar uti silvertrådar, frisläppt sen från gyllne kedjor” ska det stå i en finsk Runo-sång.

cosplay+with+bearRysk amatörmodell med riktig björn – inget fusk här !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s