Jakt på Ekorre och Hermelin skall tillåtas i Sverige, men VARFÖR DET ??

2020-02-16 av Hedningen

Naturvårdsverket uppges utreda en ändring i jaktlagen, som skall göra det tillåtet att jaga ekorre och hermelin i Sverige. Det finns bara cirka 200 000 ekorrar i Sverige, men ändå skall man nu börja jaga dem, trots att ekorrkött och gråverk – det gamla namnet på ekorrens päls – knappast har något ekonomiskt värde överhuvudtaget. Pälsverk är ju sedan länge högst ”ute” och omodernt, och det lär knappast finnas någon högre efterfrågan på hermelinsbrämade mantlar i dagens samhälle. En viss debatt har förmärkts på nätet, men annars tiger landets djurvänner. Det hela öppnar för ”okynnesjakt” med luftgevär, halvdöda och skadade ekorrar inne i bostadsområden, och en småviltjakt med skjutvapen som statsmakten lätt förlorar kontrollen över. Är det värt allt detta, och varför vill Svenska Jägareförbundet – som ursprungligen lade fram förslaget – egentligen stödja den sortens jaktmetoder ? Inte ens under 1900-talets början, då fattiga skogsbönder jagade ekorre i Norrbotten, uppgick ekorrjakten till något större ekonomiskt värde. Gunnar Brusewitz berättar i boken ”Jakt och Jägare” att en skogsbonde kanske kunde få högst 10-15 ekorrar per säsong, men köttet smakade sött och underligt, och åts bara som absolut ”nödföda” – och köttet från tio ekorrar gjorde nog knappast från eller till, ens under den hårdaste vinter.

Ratatosk, den uppfinningsrike och vakne ekorren, fyller en viktig roll i Nordisk mytologi…

Man har i Norrbottenspressen påstått, att ekorrar skulle terrorisera de boende i det landskapet, förorsaka stora skador på hus och byggnader och dessutom föra sjukdomar med sig, vilket väl troligtvis är en skröna.  Med tanke på att inte ett enda intrång förmärkts sedan 2008, enligt vad man kan läsa på nätet, kan man ju undra varför ekorren inte kan fortsätta att vara fridlyst, vilket nog de flesta svenskar vill. I Brittisk folktro har man anklagat den vanliga röda Europeiska ekorren för att ligga bakom spridningen av digerdöden (som man en gång skyllde på judarna) och i nutida brittiska kvällstidningar kan man se artiklar om att den skulle sprida lepra eller spetälska. Mer absurda anklagelser emot ett oskyldigt djur är får man nog leta efter. Den kristne forskaren Richard W. Thorington Jr. tyckte år 2006 att ekorrar skulle vara skyldiga till att baktala mänskligheten, och skrev i en biologibok angående Ratatosk, att ”it takes little imagination for you to think that the squirrel is saying nasty things about you.” För egen del har jag aldrig ansett mig baktalad av ekorrar, även om somliga människor helt klart har liknande vanor eller rättare sagt ovanor. Varför detta kristna hat emot just ekorrar har uppkommit, är svårt att förstå.

Varför ens vilja ge sig på ett oskyldigt djur ?

Att ekorren under namnet Ratatosk, den evigt knatande har fått en stor roll i Nordisk mytologi vore i så fall mera lättbegripligt. Ekorren är relativt människoliknande, särskilt när den står upp, och dess tassar liknar våra egna händer och fötter. Samtidigt har den ett piggt och vaket utseende – tillika stora och uppåtriktade öron – och även i dagens värld har dess namn liknats vid ordet ”korrespondent” – inte bara Östgöta-Correspondenten utan en hel rad av tidningar runt om i Världen har ekorren som symbol för nyhetsförmedling, och sämre ideal kan man ju ha. Gråverk eller ekorrskinn exporterades på medeltiden till Lübeck i ”timmer” om 40 skinn vardera – men det är längesen nu, och någon marknad för den sortens jakt finns inte mera. Enligt Olaus Magnus på 1500-talet skulle ekorrarna i Nordens länder vara lika talrika som fiskstim i havet, och man jagade dem företrädesvis med klump-pil, avskjuten från armborst, eftersom hagel och bly – som man föreslagit idag – helt trasar sönder skinnet och gör det obrukbart. De gamla landskapslagarna, med ursprung i hedendomen förbjöd ekorrjakt under större delen av året, utom på vintern. I Februari skulle vanligen ekorrjakten vara slut, och vid ”Bjurnedan” som inföll igår, skulle den helt ha upphört. Enligt Upplandslagen var det förbjudet att jaga ekorre före 1 November, i Västmannalagen var det förbjudet att jaga den under 23 mars till 14 oktober, och enligt Södermannalagen skulle ekorren fredas redan den 2 Februari till 29 September, eftersom det annars fanns risk att den helt utrotades. I Storbrittannien tror man nu, att röda ekorrar helt kan vara försvunna därifrån inom tio år, och det vore väl synd, om Sverige gick en liknande utveckling till mötes ? Jakt på ekorre och hermelin enligt Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska folken”. Illustratören hade troligtvis aldrig sett en ekorre i levande livet, än mindre någon riktig ekorrpil.. Verklig ekorrpil eller klump-pil ur Riksantikvarieämbetets samlingar Enligt ”Jakt och Jägare” skall man ha använt specialdresserade hundar – företrädesvis lapphundar eller gråhundar – för att hämta de bedövade och nedskjutna ekorrarna, och samerna påstås också ha haft en åtskilligt tillkrånglad jaktmetod, som bestod i att man ”tanade” ekorren. ”Tanandet” utfördes med en avkvistad björkslana eller ”slya”, som ekorren skulle lockas att hoppa över i, och sedan det väl skett, skulle samejägaren sno runt slanan för att trassla in ekorrens svans, och så med ett raskt handgrepp fälla hela ungträdet till marken, så att ekorren slogs medvetslös, och den dresserade lapphunden kunde plocka upp den…. En sådan jakt kan knappast ha varit inkomstbringande, med tanke på hur fort en ekorre vanligen hoppar iväg, så fort den får syn på människor.. I övriga landet skall man ha använt fällor av kluvna tallstockar, betade med svamp – särskilt i slutet av vintern, när ekorrens förråd börjar tryta, blir den begiven på svamp, nötter och godsaker. Underligt nog har det också påståtts att Ekorren skulle vara immun emot flugsvamp, som den alltså flitigt skulle kunna äta av, men det vill jag låta vara osagt. Förr lär man ha trott att krig och örlig skulle utbryta, om ekorrar i stort antal sökte sig till städerna, och det skall enligt boken ”Sällsamheter i Örebro” ha hänt i Örebro stad omedelbart före första världskrigets utbrott, men nuförtiden har vi ekorrar i våra stadsområden hela året om – och när jag själv bodde i Aspudden, hade jag ekorrar i en tall utanför, som höll mig sällskap och tittade in genom fönstren till så gott som varje måltid – mig gjorde det då ingenting, eftersom jag såg dem som Asarnas och naturens budbärare… Olaus Magnus, däremot, påstod att stora flockar av Ekorrar skulle dra omkring i Nordens tallskogar, talrika som fiskstim och i hopar om flera tjog – men i mitt eget 2000-tal har jag aldrig sett det i verkligheten… Vem skulle alls vilja ta livet av en ekorre eller en hermelin, förresten ? Varför inte bara låta dem vara, eller jaga dem med kamera istället, om det alls skall jagas ??

Bland Ank-huvuden och Fårskallar…

2019-09-25 av Hedningen

Det går ett slags underlig epedemi genom Sverige och de Nordiska länderna, och med det syftar jag inte på den fullkomligt hysteriska miljöpanik, som en irriterande liten media-sekt har satt ihop. För en tid sedan kunde vi i kvällstidningen Aftonbladet läsa om hur en hundägare i Eslöv stoppade ett gäng ”tonårspojkar” från att spela fotboll med levande ankor, och hur samma gäng på hotade att sparka ihjäl mannens hund. Fortfarande har inga gripanden för den incidenten skett – det är bara en i raden av liknande händelser som nu börjat florera. Hur det nu kan komma sig… Och vilka var dessa ”tonårspojkar” ? Ingen svensk, tonårig eller ej, skulle väl någonsin komma på tanken att göra något sådant… I Eskilstuna iakttog en svensk tonårsflicka hur flera ”ungdomar” försökte plåga ihjäl en försvarslös igelkott med sparkar och slag – samma vecka som ”ankincidenten” i Eslöv. Svensk polis ville avliva igelkotten, men den modiga unga medborgarinnan såg till att den fick ”en andra chans” i livet, skriver tidningen. Vilken sorts människor eller ”kultur” är det, som hela tiden ger sig på och misshandlar försvarslösa djur ? Angående igelkottar, så finns det många många fler – till synes helt oförklarliga – incidenter – som alla tycks ha en gemensam nämnare, nämligen gärningsmännens aldrig offentligt publicerade etnicitet och kulturella ursprung. I Hultsfred iakttogs två personer mitt framför stationen, medan de höll på att sparka ihjäl en igelkott i fullt dagsljus – också den första veckan i September – Vilka sjuka individer kan tilltalas av något sådant ? Men inte nog med det. Än värre saker har hänt, bara den sista månaden – här i Landet Löfvén – ”Den humanitära Stormakten” för att nu citera vår Regering.. Enligt ”Lokaltidningen” 25 September påträffades hundratals avhuggna ank-huvuden och vingspetsar flyta i Öresund utanför Köpenhamn… Förövarna måste lagt mycket tid och resurser på denna massaker – men varför det ? Vad var syftet, om det inte är så att någon eller några med avsikt försöker ödelägga den Nordiska naturen ??

Det var under en söndagsseglats vid Middelgrundsfortet i Öresund som Nina Schiöttz (78) och hennes vän plötsligt fick syn på hundratals andhuvuden som låg och flöt mitt i farleden där de färdades. – Jag har seglat hela mitt liv och har aldrig sett något liknande, säger hon till tidningen. Nina och hennes vän fiskade upp ett par av huvudena i sin båt och kunde konstatera att samtliga fåglar såg ut att ha fått huvudena avlägsnade med ett enkelt snitt. De tog sedan en bild på sin upptäckt och delade den på Facebook. — — Nina själv valde att anmäla händelsen till polisen och till danska ornitologföreningen för att få svar på om detta är något man kan vänta sig att se under en seglats.

I Naturresrvatet Halen nära Olofström hittades igår 15 fårhuvuden staplade ovanpå varandra intill en vandringsled, enligt vad Statsradion rapporterar. Vem eller vilka låg bakom alla dessa fårskallar – och varför skulle man dumpa dem just intill vandringsleden, om det var så att detta var spår efter någotslags boskaps-stöld, eller tjuvar med ekonomiska motiv ? Gång på gång ser vi att de här individerna – som väl sannolikt snart kommer att gå över till att våldföra sig på människor också – agerar på ett ovanligt demonstrativt sätt, nästan som om de ville bli upptäckta, eller för att de vill förstöra vårt samhälle, just genom att angripa de ideal vi Nordbor alltid hållit högt. Djurplågeri har aldrig varit hemtamt i Norden, och är helt och hållet väsensfrämmande för de flesta etniska svenskars och nordbors tänkesätt. Nästan alla svenska familjer har minst en medlem som jagar älg, men sedan urminnes tider vet alla jägare vad syftet med jakten är – att få till ”a clean kill” och fälla viltet med första skottet. All modern jakt syftar till att befria bytesdjuren från onödigt lidande – och redan på stenåldern visste man, att ”eftersök” blir mycket jobbigt, och mycket dyrt. En skadad älg, som går ner sig i en myr lider inte bara – älgen orsakar också stora ansträngningar hos ett helt jaktlag som måste ta hand om den efteråt. Och vissa djur – som vildsvin, vargar och björnar – har också förmågan att sätta sig till motvärn, och kan rentav skada jägaren eller jägarna – ifall det hela inte går till på rätt sätt. Varje jägare vet också, att han eller – numera – hon hellre skulle sänka bössan och låta viltet löpa, hellre än att vara osportslig och grym, och fälla ett stort, friskt och livsdugligt djur, eller skjuta en björnhona med ungar, till exempel. Så gör man bara inte. Fegt beteende, som att ge sig på försvarslösa smådjur typ igelkottar eller ankor, är det heller inte någon som ägnar sig åt. Hellre möter vi svenskar djuren i naturen, där de ska vara – på lika villkor och utan bössa – för vi vet, att om vi plågar djuren eller vår omvärld, kommer detta till sist att slå tillbaka emot oss själva. I alla tider har det varit så. Men alla kulturer resonerar nu inte på samma sätt, och alla kulturer och människor är inte ”likvärdiga” – för vad har en sadistisk plågare av djur egentligen för ”människovärde” ? KOM IHÅG: De som ger sig på djur för att plåga dem, kommer förr eller senare gå över till att plåga människor… Idag skrev debattören Naima Bahnam Johansson, som själv kommer från en muslimsk ökenkultur i Mellanöstern, en insändare:

Till alla djurägare och djurvänner! Jag tvekade inför att skriva dessa rader, men samvetet gnagde. Jag har nämligen själv sett hur vissa barn/ungdomar misshandlar djur, och dessutom tävlar om vem som är grymmast och misshandlar mest. Att tortera och skada djur inte bara är vanligt i Mellanöstern, det anses dessutom som en tuff, spännande och rolig lek som många barn och ungdomar ägnar sig åt, för att uppfattas som modiga och starka. En stor del av dessa djurplågare är, hur ofattbart det än må låta, helt övertygade om att djur inte kan känna smärta och att de heller inte har känslor.Den som protesterar när djurplågeri sker anses därför löjlig och kan bli mobbad tills han faller för grupptrycket och börjar delta i djurplågeriet, allt för att få vara en i gänget. Att plåga djur förekommer mest bland män och ungdomar. De är rädda för djur och har fobier för dem på samma sätt som vissa människor är rädda för spindlar och ormar. För att komma över rädslorna går de till angrepp, i övertygelsen att rädslan botas genom att plåga och misshandla djuren. Då känner de sig starka och modiga. Jag kan bara berätta hur synen på djur är i Mellanöstern, där jag själv kommer ifrån. Naturligtvis delar inte alla människor därifrån denna syn på djur. Men att värna försvarslösa djur är absolut inte en självklarhet i många länder. Dessutom anses vissa djur, inom en del religioner, vara orena, som exempelvis grisar och hundar. Om den troende har mött, eller sett en hund eller gris, kan de tro att deras böner inte nått fram. Hatet mot djur har således i vissa fall en religiös grund. Därför är det av stor vikt med utbildning och information till nyanlända, oavsett var de kommer från. Denna kulturella syn på djur är nämligen helt oacceptabel i Sverige. Annars är jag rädd för att det djurplågeri som utövas av nya svenskar även sprider sig till ungdomarna som har bott här hela sitt liv, så att vi på sikt får en snedvriden syn på djur även här i Sverige.

Så långt insändarskribenten, enligt den kristna tidningen ”Nyheter idag”. Men som sagt – och det är mitt eget viktigaste budskap – grymhet mot djur har aldrig varit svensk allmoges sed, och har heller aldrig ingått i den nordiska Hedendomen. Till och med när man slaktade tamsvin på landet förr i tiden – ja – det gäller till och med min egen farfars generation – hörde det till, att man skulle säga ”Vi tar dig för mat – men inte av vrede eller hat !” till själva slaktdjuret.

 

Jämför med samernas natursyn, eller det finska sättet att hålla gravöl efter björnar – till exempel. Också älgen behandlades som en värdig motståndare, som man hyste uppriktig beundran för, och som var värd en respektfylld hädanfärd – annars kunde djurens andar en gång bära vittnesbörd mot jägarna inför Gudarna och markens rådare, trodde man.

 

Idag anser vi allt sådant vara vidskepelse – men återigen – är inte vår egen tro, vår egen kultur, så oerhört mycket mer högstående än dessa vidrigheter, och dessa fårskallar och ankdödare vi nu importerar ?

 

 

”En misselykked björnejagd” av den norske konstnären Th Kittelsen

”Vem vänder vindarna” ? sjöng en gång Eva Dahlgren, men ”Vem dräper örnarna” ? frågar nu jag. Den senaste tidens underliga våg av grymheter emot djur, och raserad sk ”Värdegrund” i vårt land fortsätter tydligen, för se detta tidningsklipp. Både Dagens Nyheter, Jaktjournalen och Skärgårdsnytt har nyligen tagit upp ämnet.  Polisen har hittat minst fyra förgiftade havsörnar, och det står klart att brotten har skett strax söder om Rimbo, kanske i närheten av Knutby eller något annat känt kristet tillhåll.   Vem eller Vilka är det, som vill dessa vackra och majestätiska djur illa. Mycket illa…. ? Ännu fler Havsörnar har fått i sig extremt höga halter av bly, till och med årsungar. Förgiftningsfallen har pågått ända sedan i våras. Polisen Kenneth Kronberg säger till DN att det inte räcker med några hagelskott för att komma upp i såhär höga blyhalter. Någon måste ha lagt ut förgiftad åtel, som formligen pepprats med bly. Och det kan bara ha skett med uppsåt. Polis Kronberg fortsätter dock med att säga att alltihop skulle kunna ha hänt av oaktsamhet, även om han tror att en eller flera personer med vilje och avsikt försökt skada örnarna, som dessutom är Upplands Landskapsdjur, tillika Landskapsdjur för Åland, och helt fredade i Sverige, eller att det skulle skett av ”okunnighet”. Men då är det faktiskt Kenneth Kronberg själv, eller DN:s journalister, som är just okunniga. Grovt jaktbrott är nämligen alltid grovt jaktbrott enligt svensk lag, och att man varit påstått ”oaktsam” är ingen djävla ursäkt. Det är en ren ”Åsa-Nisse förklaring” som domstolarna i vårt land hört många gånger förut, och den Havsörnsvalsen ursäktar ingenting. Om och om igen har vi fått höra ”Nej men björnungen bara kom och r-å-k-a-d-e ställa sig framför bösspipan !” , ”Nej men jag visste inte, att det var förbjudet att sparka igelkottar till döds”, ”Nej men grävlingen har inte alls fått en kniv genom ögat i sitt eget gryt – vi bara backade på den med vår fyrhjuling! och så vidare och så vidare. 43 – 45 § Jaktlagen, föreskriver klart och tydligt att även oaktsamhet föranleder straff, som i det här fallet kan bli fängelse i sex månader till fyra år. Domstolen skall särskilt beakta, om brottet skett emot ett sällsynt eller särskilt skyddsvärt vilt, och det måste man nog säga att Havsörnen faktiskt är. Särskilt plågsamma metoder, skall alltid föranleda, att man bedömer brottet som grovt – och att förgifta en örn, så att den inte kan flyga och långsamt dör av svält, måste nog rent objektivt anses som ”plågsamt” för djuret. Följaktligen är det återigen Dagens Nyheter, som har fel i sak. Problemen med personer som sätter ut förgiftad åtel, eller avsiktligen framkallar blyförgiftning hos örnar, förekommer också i Donald Trumps USA, där det ofta är ”the Bald Eagle” eller den amerikanska vithövdade havsörnen som råkar illa ut, eftersom den är en symbol för hela den Amerikanska nationen som sådan, medan våra örnar bara råkat bli symboler för enstaka landskap.

Havsörnar av Bruna Liljefors.

Också i Nynäshamns kommun ska förgiftade Havsörnar ha påträffats, enligt DN. Vem eller vilka är det, som ligger bakom allt detta ? Det kan inte vara några seriösa jägare i alla fall, eftersom fågeljakt (inte på örnar, men dess bytesdjur) bedrivs med stålhagel sedan länge, och blyhagel varit förbjudet sedan 2000-talets början. Ändå minskar inte blyhalten i örnarna. Allt detta skulle DN:s journalister känt till, ifall de bara kunde utföra sin research ordentligt, vilket de bevisligen inte kan, eller är alltför lata för att göra. Problemen med Havsörnar är kända sedan länge. Redan förra året kunde en kvällstidning som Aftonbladet berätta om organisationen Viltfågel Rehab, som kan rädda örnarna genom att ge dem lämplig kost, som kapslar in blyet – svalda blyhagel går nämligen inte att operera ut.  Lokaltidningen ”Mitt i” kunde berätta mer om rovfågelscentret, som ligger i Åkersberga – alltså nära intill den trakt, där de förgiftade fåglarna hittades. Är det då någon som hatar även Rovfågelscentret, eller den organisation som står bakom det ? En annan hypotes, är att Havsörnar ätit slaktrester från illegalt skjutna vildsvin – med blyhagel i kroppen… Danmark och Holland har redan totalförbjudit blyhagel vid all sorts jakt – Sverige borde följa efter.. Österåkersbon Victor Persson, vars ursprung ligger utanför Sverige, har frivilligt drivit fågelcentret i flera år – och utvecklat en sällsynt allergi vid 37 års ålder. Hans egen lungkapacitet har varit nere på 20 %, och läkare har förklarat för honom att han inte har lång tid kvar att leva, men ändå kämpar han vidare – ideelt och oavlönat. Kungsörnar har setts flyga in i träd, och påträffats med synproblem och nervskador. Jordbruksforskningsinstitutet vid Ulltuna har intresserat sig för saken, och så gör även jag. Och Victor Persson, en okänd man som borde vara hela Sveriges hjälte, och faktiskt få en utmärkelse av Länsstyrelsen i Uppland om inte annat, fortsätter kämpa för sina örnar, och för att se dem flyga i det vilda. Till och med i såpass avlägsna länder som Mongoliet, Kazakstan och även i Saudi-Arabien – ett muslimskt land – ser man örnen som en kamrat och kollega vid jakt – örnen är inte något man jagar, nej den utför själva jakten. Nästan alla cirkumpolära eller boreala folk, som bor i Nordliga områden, har vid ett eller annat tillfälle jagat med örn, och ansett att örnen är av stor betydelse för hela deras kultur. I Nordisk mytologi finns Tjatse, Örnjätten, som är vintergudinnan Skades far. Där finns Hräsvelgr, Likslukaren, han som sitter i Världsträdet Yggdrasils topp, och ser ut över alla världar. Kristna fuskare som den ökände och fnoskige professor Lönnroth  från Göteborg- som fortfarande rotar i lönn på Wikipedia, som den oduglige klåpare han är (det var han som tyckte, att ”Mannar allherliga Mannast !” om Thor i Harbadsljod ”måste” översättas med ordet ”pojkvasker” men det ”måste” det inte alls) kan numera inte stave till Hräsvelgr på korrekt sätt, utan har försökt byta namn på honom, och det gäller också Vidofner (som inte alls hetat ”Väderfölne” – för det har han aldrig hetat) som är den lilla falk, som sitter på Hräsvelg Likslukarens hjässa. ”Askur Yggdrasils” och Vidofner står det t-y-d-l-i-g-t att läsa i Brynjolfssons Edda från 1600-talet. Varför kan odugliga översättare typ Lönnroth inte förstå det ? Jämför den i alla indoeuropeiska länder kända sägnen om Kungsfågeln, som dolde sig i örnens fjädrar. Den fågel som flög högst, skulle enligt gudarna räknas som alla fåglars Kung, och av dem alla var förstås Kungsörnen den starkaste, mest högtflygande och förnämste. Men kungsfågeln fuskade, och flög ut från den jättelika örnen själv, när han nästan nått ända till solen, och därför får han nu heta just ”Kungsfågel”. Örnen har alltid varit fredad i detta land, och våra förfäders kärlek till örnarna var stor. ”Arla i urtid, när örnar golo” står det i Volúspá, och örnarna där uppträder också mycket riktigt i de sista stroferna om tiden efter Ragnarök, den stora Världsbranden. Då skall jättelika örnar flyga på okända vingar från en värld till nästa, och Lif och Livtraser, det sista människoparet, färdas med hjälp av örnarna till en helt ny jord, där en ny sol går upp för dem – vilket var våra förfäders sätt att beskriva resor genom rymden, och själva Världsalltet. Detta är storslagna perspektiv, som DN:s lumpna skrivarpatrask aldrig kan fatta, aldrig kan inse i sin instängda, kristna unkenhet, lika lite som de ens kan ta reda på de mest grundläggande fakta bakom de nyhetsnotiser, som flimrar förbi deras rödsvullna små grisögon. Men Hräsvelgr skall förgöra och sluka dem, och örnar och korpar månde slita i deras ruttnande lik ! Måtte samma öde och samma slut övergå den eller de, som dräpte örnarna i Rimbo, för min rent personliga åsikt är den, att den som dräper Havsörnen eller dess ungar genom förgiftning, inte har ute i den svenska och nordiska naturen att göra. Sådana personer skall omgående flyttas härifrån och förvisas ur landet, varifrån de än är, varifrån de än kommer.  

Redan på Vendeltiden och över hela Europa förekommer bilder av ätande örnar och korpar. ”De gåvo örnen föda” står det på Gripsholmsstenen...

En hund begraven åt Hälsingland till…

2019-10-22 av Hedningen

”Här ligger en hund begraven” är ett svenskt ordspråk, som antyder att något inte står rätt till, och att något är allvarligt fel i samtiden eller hela vårt samhälle. Det kan man sannerligen utbrista inför en ”låst” artikel i tidningen ”Hela Hälsingland” idag. Detta skulle ha hänt i trakten av Ljusdal, får vi reda på, men det är också allt. Artikeln behandlar en till synes trivial händelse av en sort, som blir vanligare och vanligare här i ”Landet Löfvén” nuförtiden. En kvinna som var ute och promenerade med sin hund fick käken krossad av en okänd främling, som senare fick en viss Tomas Bodström som advokat. Herr advokaten hävdar, att den okände gärningsmannen ”inte är någon ond människa”. Vilken kultur eller religion kan det vara, som ogillar hundar så mycket, och betraktar dem som ”orena” djur ? Varför försöker en kändis-advokat, som hastigt och lustigt blivit engagerad i ett till synes trivialt litet fall, av en sort som nästan utspelas varje dag, rentvå denne person från en rent ideologisk synpunkt, genom att påstå att han ”inte är ond” och således skulle ha en moralisk anledning att slå till en annan människa så hårt, att han knäcker käkbenet på henne ? Här ligger en hund begraven, som sagt. Här är det någon eller några, som försöker manipulera den svenska rättvisan, och det är nog inte herr Advokaten, som bara för deras talan, när de nu är inför rätta..

I morgon är det Stora Björnvändar-dagen enligt svensk folktro, eller den dag, då björnen traditionsenligt anses vända på sig i idet, för att sedan sova på andra sidan så länge vintern varar. Denna dag har också ibland fått utmärka själva midvintern, eller vinterns mitt, och därför det stora Midvinterblotet – enligt vissa forskare. Också andra datum har ibland angetts, beroende på vilken landsända det gäller. Ibland har man angett Knutsdagen – den 13 Januari – som tidpunkten för björnens vändande, och så har det varit både i Sverige, svenska Österbotten och andra delar av det svenska Finland, vilket tyder på att traditionen är mycket gammal och vida spridd, eftersom den är gemensam för både Finland och Sverige. Hela uppsatser har också skrivits i ämnet. Inte alla björnar bygger iden om vintern. Gamla björnhannar kan helt enkelt låta sig översnöas, eller bygga ett sk ”korgide” på marken. Om det är lite snö och en varm vinter, kan också björnarna vara vakna i långa perioder. Den kände folklivsforskaren Ebbe Schön skriver i sin bok ”Folktrons år” att det skulle vara någon obskyr katolsk fest-dag, benämnd ”Petri Omvändelse” som skulle inträffa den 25 Januari, och jag har även sett hypotesen att man i svenska Finland kallat björnen just för Gamle Pettri eller Petrus, och att den haft mycket större betydelse för landsbydgsbefolkningen än någon apostel nere i Mellanöstern. Verklighetens björnar vänder sig naturligtvis när de vill, och björnhonor med ungar är i alla fall vakna i sina iden lite periodvis… ”Den som sover, syndar icke” sägs det. Men ”den som syndar, sover icke” – eller ?? I folktron är det ibland huldran eller skogsrået, som förutsätts komma med mat, honung och andra godsaker till de sovande björnarna om vintern. Jägare och andra, som ska ha krupit ihop i ett eller annat till synes övergivet ide skall ha fått konstatera riktigheten i detta, när halvvakna björnar så småningom återvände till sin sovplats och gick och lade sig igen – eller det är i alla fall vad en rad folksagor och legender går ut på… Redan i Olaus Magnus ”Historia om den Nordiska Folken” från 1555 står det om en björn, som ska ha rövat bort en ung kvinna, och på så sätt givit upphov till en man med det malplacerade namnet ”Ulf”, vilket utgör en annan variant på ”Björn och Skogsrå” temat. Samma folksägen finns även i Ryssland, där den dock oftast inte slutar med att kvinnan i berättelsen föder en son, en Bärsärk, som den urstarke Bodvar Bjarke. Allmänheten kräver belevade björnar nuförtiden ! (Märk likheten med Olaus Magnus, 500 år tidigare – detta är ett modernt ryskt foto – med en tam björn) Björnen – och sagorna om den – inklusive människor ”i björnhamn” anknyter också till Skade, vinterns och jaktens stora gudinna här i Norden, som jag låtit få sin egen rubrik här ovan. Men, bortom alla sägner sover nog ändå verklighetens björnar gott, och struntar i människans uppfattning om saker och ting – tills en ny vår stundar, och det åter blir dags att vakna… ”Sov i frid, sov i ro – sov som björn i vinterbo !”

Stora Björnvaknardagen… (inlägg från 15 april 2018)

  Igår var det den 14 april, en dag som i den nutida svenska almanackan är tillägnad Tiburtius, ett ointressant och irrelevant katolskt helgon som ingen numera firar. Tiburtius-dagen är i hela Norden känd för en helt annan sak, och det är att folktron utpekar just denna dag som dagen då alla björnar går ut ur idet, och lämnar vintersömnen. De sedvanliga TT telegrammen som alla dagstidningar i Sverige papegojmässigt upprepar förnekar sig inte i år heller, och Björnforskare vid SLU kan för Svenska Dagbladet bekräfta, att folktron faktiskt är sann. Björnarna lämnar verkligen sina iden just denna dag, om man ser till det statistiska genomsnittet. https://www.svtplay.se/klipp/15909638/bjornungarna-lamnar-idet Inom det Skandinaviska Björnprojektet har man sedan 2003 följt över 300 björnar med GPS, och man kan konstatera att folktron är alldeles sann. Också oberoende observatörer har uttalat sig i Gästriklands Tidning i år, och överallt kan man bekräfta att den ungefärliga tidpunkten stämmer – det är verkligen så att just i dagarna går björnarna ur Idet. Sveriges björnar har bott här i 14 – 10 000 år, och de är som svenskarna urbefolkning i landet Sverige. Genetiska studier visar, att björnarna även kom söderifrån, och att de upp till Dalarna och Härjedalen är släkt med björnar på kontinenten, och att rysk björn bara finns i landets norra delar. Förklaringen till traditionen om björnen och 14 april är enkel. Det var just den här dagen som Sommarhalvåret började enligt den gamla Hedniska kalendern i Sverige, och att björnens och naturens naturliga rytm, kunde man ta sina tydor. En gammal tradition säger också, att om vädret på Tiburtius är varmt och soligt – som i år – blir sommaren kall och regnig, eller det omvända. Hedendomen och björnarna har följts åt genom tusentals år, och man kan inte tänka sig svensken utan björnen, eller björnen utan svensken. Också i fångenskap vaknar björnen ungefär denna dag, vilket många media kan bekräfta. Här är ett inslag från Lycksele Djurpark, och här nedan följer ett videoinslag från Kolmårdens djurpark förra året:

Tappning av björksav följer naturliga principer, och har visat sig vara användbart. 

Det stora Mistel-Mysteriet (inlägg från 27 Oktober 2017)

Alla någotsånär bildade svenskar känner nog till myten om Loke, Höder och Misteltenen, som avsköts emot Balder med dödande verkan. I Eddan står det tydligt utsagt att Frigg tog löfte av alla farliga eller giftiga djur och växter att inte skada Balder, men att den sluge Loke lyckades hitta misteln, formade den till en pil och lät den blinde Höder, mörkrets gud, skjuta ned den ljuse Balder, vilket möjligen kan vara aktuellt såhär års, då den mörka årstiden nu börjat. Engelsk sago-illustration från början av 1900-talet – Frigg kräver en ed av Djuren Men misteln är som vi vet en oansenlig och svag planta, som inte alls duger att göra pilar av, och än mindre kan den genomborra en människa i verkligheten. Detta har fått flera forskare att lansera flera, andra, och helt olika växter som kandidater till titeln ”Balders Dråpare”, och läser vi i Edda-dikten Baldrs Draumar, som handlar om hur Oden själv besöker Hel och väcker upp en död Völva för att höra om Balders öde, så ser vi mycket riktigt att det står ‘Höðr berr hávan hróðrbaðm þinig, i den nionde strofen, alltså att”Höder bär det höga, frodiga trädet dit”  och misteln beteknas alltså som ”havan” eller hög, vilket ingen mistel varit i verkligheten. En del menar till och med, att myten om den ljuse Balder och hans hustru Nanna (som är månskäran) och den mörke Höder skulle ha med månen och dess faser att göra – Höder är Tunglet, eller månen i sin mörka fas, Balder Fullmånen och hans hustru, som dör av sorg, den bortskymmande månen i nedan, medan Hämnaren Våle (som i ”Rind föder Våle i Västersalar”) som dräper Höder, bara en dag gammal, förstås är nymånen. Det må vara hur som helst med den saken, men på sociala media har jag träffat människor, som envetet hävdar att busken Benved skulle vara det ”höga och frodiga träd” som nämns i Eddan. Det är sant att Benved, också kallad Spelbom eller Korsbär kan bli någon meter hög, men det är fortfarande inget ”frodigt träd” och oavsett att Benved är ett giftigt trädslag som har viss betydelse som medicinalväxt (man har använt den som skydd emot loppor, löss och som medel emot skabb ) så är själva veden eller träet inte alls så giftigt, att det förmår skada en människa. Dessutom är det inte känt i någon Europeisk kultur att någon verkligen skulle ha ställt sig och försöka tillverka pilar av Benvedens stänglar, lika lite som stänglar från en mistel. Ingendera växten stämmer med Eddans beskrivning, men vad är det då för slags växt som menas ? Själv skriver jag sällan om giftiga växter eller läkeväxter nuförtiden, eftersom jag vet att sådan kunskap är farlig, och kan användas av sk ”fornsedare” och andra, mindre nogräknade individer som kan vara inne och läsa på denna sida. Det finns mycket patrask och många egendomliga människor därute, som skulle vilja använda växterna i vår nordiska fauna till berusningsmedel, om de bara kunde använda dem på det sättet, och trots att det går att hitta information om det mesta på Internet nuförtiden försöker jag i alla fall för min del ta mitt ansvar, och inte direkt lära ut vad som kan vara dödligt, eller användas för att framkalla skada. Som vi sett, så var Loke en gång mindre nogräknad vad gäller den blinde Höder, men sådan är hans och Lokeanernas väg – den far neråt och norrut emot Hel, och den vägen bör ingen av oss vandra. En annan kandidat, som nämnts i sammanhanget har varit Idegranen, ett träslag som artar sig förträffligt till att göra pilbågar och pilar av, och som bevisligen användes för sådana vapen under järnåldern. Idegran eller Taxus  baccata har i och för sig giftiga bär, barr och frön, men själva trädet och veden är helt ofarlig, vilket ju är tur för bågskyttarna. Den är verkligen högvuxen, och kan bli upp emot 15 meter hög, alldeles som det står i Eddan, och en del har också menat att ”Askr Yggdrasils” eller Världsträdet – ordet ”askr” för träd kan betyda vilket trädslag som helst på norröna, och är helt enkelt ett generiskt ord för träd, om ni nu inte visste det – skulle vara en Idegran, men idegran växer mycket långsamt, och kan inte antas vara ”frodigt växande” eller snabbvuxet som i Baldrs Draumar. Var detta träd Baldrs bane ? Föga sannolikt, det också… Endast en kandidat återstår, och det är ett träd som verkligen gör skäl för namnet ”Mistel” eller som med andra ord växer som en parasit på andra träd, även om det såklart inte rör sig om den växt, vi vanligen kallar Mistel nuförtiden. Det är flogrönnen eller flygrönnen, alltså en rönn som spritts via fåglar, och som råkat gro i en grenklyka eller uppe i stammen på ett annat träd. Man vet, att Flogrönn varit berömt som ett osvikligt, magiskt medel emot häxor över hela Västeuropa – så är fallet i England, på Irland och i alla andra länder dit Vikingarna kom, och Rönnen kan också kallas ”frodvuxen” eller snabbväxande, och kan mycket riktigt bli ett högt träd, varför den stämmer utmärkt väl med den beskrivning vi hittar i Baldrs Draumar. Flogrönn kan växa på tall, ek eller i stort sett vilket trädslag som helst, och är i början av sitt liv verkligen en oansenlig planta, som skapar en ”mista” eller en ”mistill” alltså en åverkan på värdväxten. Att rönnträdet spelar en viss roll i Nordisk mytologi och folktro vet vi även från det faktum att ”Rönn är Tors Bärgning” som det heter (se i berättelsen om hur han övergick Vimurs älv) och att det än idag betyder stor otur att ta in rönnträ i en båt, vilket är dubbelt klokt, eftersom det också brister ganska lätt, och det är ju en egenskap man önskar åt pilskaft, för det är bra om dessa går av i såret, och inte så lätt kan dras ut igen.  Också i keltisk kultur anses Flogrönnen ha dolda krafter och träslaget är tillräckligt hårt eller stadigt för att göra skaft eller spjut av, vilket också tyskarna noterat. I Tyskland kallas det också fågelbär, och anses ha använts i magin för orakel eller spådomssyften, fast man inte har förklarat hur detta skulle gått till i någon källa jag läst – och rönnens röda färg och bär kan väl med viss rätt ha ett svagt samband med den eldfängde Loke… Var då Balders Mistel i själva verket en pil av Rönnträ ? – Ja, mycket talar för det, och ”mistelteoretikernas” sena anspråk om att Mistel – i långvarigt bruk eller jättestora doser – skulle kunna ha anti-koalgulerande egenskaper (vilket dock inte lär ha bevisats i kliniska test) låter i mycket som en efterhandsrekonstruktion, men inte ett helt övertygande bevis. Pilar av rönnträ, däremot, kan träffa sitt mål, och rönn kan användas som färgväxt för att ge blodröd färg, så indicierna för att Misteln är en Flogrönn är faktiskt ganska starka.. Balders död enligt Brynjolfssons Edda från 1600-talet. En mistel kan inte åstadkomma något sådant, men det kunde ett spjut av rönnträ…

Svenskarna och Älgen (artikel från 19 Oktober 2015)

Det är älgjaktstider i Sverige, något som inträffar varje höst och något som har upprepats i tusentals år. Den svenska älgstammen uppgår till ungefär 400 000 djur, sägs det, och i år har Naturvårdsverket beslutat att cirka 95 000 av dem får skjutas, vilket är något lägre än den årliga siffra på cirka 100 000 älgar som annars får fällas i vårt land. Inget annat djur omsätter så stor andel av sitt totala bestånd årligen, och det beror som man förstår bara på älgjakten. Om svenskarnas förhållande till älgen, kunde man skriva volymer. Det är vi själva som skapat den kraftiga älgstammen genom vårt moderna skogsbruk, som skapar god tillgång på öppna hyggen och ”föryngringsytor” med björksly, något som älgarna gillar att äta. Tall och Granskog är också fina habitat för älgen, och bärris och ljungväxter kan den också äta. Trots alla ”vargkramare” i Stockholm – för den sortens personer som pläderar för ett okontrollerat ökande av rovdjursstammarna är varken populära bland samerna eller på landsbygden – vet alla redan att vi knappast kan öka de stora rovdjurens antal så värst mycket i vårt land. Det enda område i Europa som alls har en intakt rovdjursstam lär vara den 200 km stora ”döda zonen” runt Tjernobyl i Ukraina, men där kan inga människor bo och där finns inget fungerande människosamhälle alls, av naturliga skäl. Vi har årligen cirka 5000 älgolyckor i landet, med dödlig utgång för minst 10 människor och långt fler älgar per år, och jagade vi inte älg så mycket som vi gör; skulle älgolyckorna sannolikt öka. Och det vore inte alls bra, varken för människor eller älgar.  

Jagade vi inte älgen, skulle sådana här olyckor säkert bli vanligare i framtiden

Om en älg kolliderar med en bil, slutar det oftast med att älgens ben eller kropp åker in genom vindrutan. Älgen dödas kanske inte omedelbart, även om bilens förare och passagerare oftast gör det. I gamla tider jagades älgen genom skarsnöjakt vintertid, vilket främst lapparna ägnade sig åt – även vargflockar jagar älg på precis samma sätt. Älgen, med sina långa och smala ben, sjunker lätt genom skaren, men vargarna kan springa ovanpå det tillfrusna snölagret, och en jägare kan skida fram ovanpå skaren han också. Men älgen är stark och uthållig. Den kan pulsa fram genom den djupaste snö i timmar, tills den blir fullkomligt utmattad och faller ihop med blod sprutande ur mulen, något som vanligen först tar sju-åtta timmar, det vill säga en hel dag eller mera.

En ensam varg är visserligen ingen match för en älg – älgen blir på sin höjd ”ställd” av av vargen, vilket också gav människan inspirationen till att föda upp frispringande gråhundar till att jaga älg med.

Ett ”Humant” alternativ till människans jakt på älg ? Att det stora djuret hetsas i timtal, och sen långsamt slits i bitar av en rasande vargflock… ??

Älgjakt med en ”ställande” hund har inspirerats av vargflockars beteende. (Bild från jaktmuséet i Elverum, Norge)

Dagens Jägarexamen går helt och hållet ut på, att jägaren eller jägerskan i princip skall kunna döda älgen med första skottet, och till varje pris undvika skadskjutning eller ”eftersök”, då älgen i värsta fall kan springa iväg upp till 15 km. Då älgen vet att den ska dö, och börjar mattas av blodförlusten; söker den sig gärna till närmsta sankmark, myr eller mosse, och där lägger den sig ned, lugnt och stilla. Men – varje sann och äkta svensk – för man är ingen äkta svensk om man inte varit med vid minst en älgjakt – vet ändå hur mycket arbete det blir för jaktlaget, att få älgen ur moraset, och allt köttet ur skogen…

All modern jaktteknik går ut på att undvika onödigt lidande för bytesdjuret. Det är mycket humanare än naturfolkens och rovdjurens jakt !

Ingen sann och äkta svensk har någonsin skjutit en älg bakifrån, vilket vore både osportsligt och fegt. Älgar skjuter man från sidan, där djuret faktiskt ser och hör allra bäst. Älgen ärar man, för köttets skull, och för allt den ger oss. Vi benämner Älgen ”Skogens konung” och anser, att älg är det bästa och förnämsta vilt, som överhuvudtaget finns i vårt land – och det har alltid varit så. Nuförtiden lever människa och älg faktiskt i vad som nästan kan kallas en symbios, och den gamla drevjakten – en ”herremansjakt” som bara fanns i Sydsverige, är för länge sen bortlagd. Mest bedriver alla svenskar älgjakten som en kombination av smygjakt och passjakt, där hundförare med spårhund i lina först spårar upp älgen, och sedan är det pass-skyttarnas jobb att fälla honom. Gamla tiders kulturlandskap vimlade av fångstgropsystem för älg och vildren – ända upp i övre norrland (ingen same skulle någonsin gräva något sådant, för samerna följer renen, men hindrar inte dess vandring med spärrar !) medan vårt eget sentida landskap vimlar av jakt-torn och skjutlavar istället…

Svensk ”älghumor” och tecknade skämtserier om Älgjakt förekommer inte utanför vårt eget land – ”Européer” och dylika vet ju inte ens vad älgjakt är..

Vargen – feg av naturen – anfaller aldrig älgen ensam, utan i flock – och biter älgen i bakhasorna, och det tar oftast mycket lång tid – två timmar eller mera – för den att dö, har forskare konstaterat – om vi räknar från det första bettet tills den slutligen sjunker ihop, och drar sitt sista andetag. Hällristningar från Ryska Karelen, över 5000 år gamla, skildrar hur den av vargarna inspirerade älgjakten på skidor gick till. De sista älgjägarna på skidor verkade och levde i vårt land på 1850-talet – sedan dess har ingen jagat älg på detta sätt. I dagens Ryssland, däremot, jagar man älg på skarsnö med skoter och helikopter, vilket är en fruktansvärd osportslighet alla jägare av gamla stammen skulle vända sig emot. Samma metoder används också fortfarande av en del tjuvjagande samer i vårt land.   Man ska nämligen inte tro, att alla ”naturfolk” är så värst snälla emot djuren och naturen. Den gamla tidens skarsnöjakt var grym, men i alla fall sportslig, eftersom det kräver en hel del att skida ifatt en älg, skjuta pilar emot den och till sist dräpa den med spjut, vilket tog lång tid.

Hällbilder av älg  från Nämforsen – inte gjorda av samer, men av svenskar från en sydlig älgjägarkultur

Dansande kvinna framför en död älg med en hund (eller björn ?) vid sin sida – 5500 år gammal, Nämforsen, Jämtland

De flesta forskare är numera helt övertygade om att den gamla ”skifferkulturen” som gick cirka 5-7000 år tillbaka i tiden inte var ett verk av samer eller finnar, utan av ett nordiskt folk. Gravfynd från Krankmårtenhögen och annorstädes i svenska Norrland bevisar det. Överallt långskalliga nordbor med en kroppslängd på över 180 cm eller mer, och en hjärnvolym på upp emot 1500 kubikcentimeter. Så ser inga samer ut, för med same menar man oftast kortskalliga individer kring 150 cm kroppslängd med en hjärnvolym kring 1100 kubik, om vi ska uttrycka oss i de förhistoriska gravfyndens termer. Titta på den dansande kvinnan ovan ! Hon är lång, med slanka ben och höga knän – således ingen lapska, av bilden att döma.

En skarsnöjakt på skidor från vad som idag är ryskt område i Karelen, men förut nordiskt – för 7000 år sedan ! (Hällristningsbild)

Så långt söderut som på Gotland har man gjort fynd från den svenska och nordiska älgjägarkulturen, som går tillbaka till minst yngre stenålder. Här är en kam från När på Gotland, också den över 5000 år gammal. Den har ett älghuvud i profil i ena ändan, ett människohuvud i den andra – det är som konstnären velat säga oss att älgens och människans öde för evigt är sammanlänkade, och man kan tänka på den gamla folkliga trallen: ”Älgen den har fyra ben, människan har två” samt dess fortsättning – som jag förmodar att alla mina läsare nog känner till. Den som först skickar in det rätta svaret i kommentarsfältet här, skall få sig en fin present på posten.

Man vet numera, att det är Nordborna, INTE samerna som är Nordens äldsta invånare. Vårt genom har funnits här i minst 37 000 år, medan inga samiska fynd går mer än 7000 år tillbaka i tiden Forskare har hittat våra första, älgjagande förfäder så långt bort som 50 000 år sedan, i vad som nu är ryska Sibirien, och med tanke på att vårt genom innehåller hela 18 % av Neanderthalarnas DNA (jo, faktiskt !) så är det VI som är Europas urfolk – och inga samer ! Vi var faktiskt här först – och vi jagar fortfarande älg – den rätten ska ingen få ta ifrån oss !! För övrigt innehåller Homo Sapiens DNA upp till 7 % neanderthal-DNA nuförtiden, medan afrikaner söder om Sahara konstigt nog inte uppvisar något Neanderthal DNA alls, även om inte ens Svante Pääbo, den berömde svenske genetikern, förstås inte vågar erkänna det här öppet – för det är ju inte politiskt korrekt att tala om, att genetiska skillnader faktiskt f-i-n-n-s i arvsmassan… Från Upplands stenålder i centrala Sverige – där inga samer någonsin har funnits – kommer Alundaälgen, ett ceremoniellt yxhuvud i grönsten – en del påstår att detta fynd kunde vara importerat från Karelen eller Östra Finland, där liknande ceremoniyxor var vanliga, men det är i hög grad osäkert. Man har också hittat knivskaft med älghuvuden på i den fria änden – förmodligen användes de vid älgjakten. Överallt, i hela det nordiska området dyrkades älgen som ett närmast gudasänt djur, vilket inte var undra på. En fullvuxen älg kan ge mer än 350 kg mört och utmärkt kött, och ge mat åt flera familjer för en hel vinter. Så har det alltid varit, och så är det ännu. De nordiska sagorna berättar om Älgfrodarna, ett slags mytiskt blandväsen mellan älg och människa, och Bärsärken Bödvar Bjarke får sin styrka genom att dricka sin broder älgens blod, vilket man långt fram i tiden också faktiskt gjorde vid avslutad jakt. Man ansåg att det fanns ett slags ”älgens eller djurens rådare” – ett väsen som rådde över skogen, och som skickade fram älgarna ur den. Detta väsen – Rådaren eller Rådanden – blev i den senare folktraditionen helt identisk med Skogsrået, som sades använda älgen som sin boskap. I rysk och slavisk tradition finns Leshy, eller skogsmannen, men trots att manliga ”Rådare” inte är okända hos oss (se standardverk i ämnet som Bringéus, ”Skogsrået i yngre nordisk folktradition”) medan finnarna, med sitt kvinnliga skogsväsen Mielikki eller ”Talle-maja” också insisterar på, att Älgens råderska naturligtvis är kvinnlig, och att en kvinnlig kraft sänder oss älgar ur skogen, så att vi kan fälla dem. Skogsrået själv kan uppenbara sig som en helvit älg – helvita älgar finns faktiskt i verkligheten – och så sent som i Valbo utanför Gävle sågs hon en höstnatt 1940 inspektera gevär och vapen hos ett helt jaktlag. Lagets yngste medlem såg hur en vacker blond kvinna kom in i stugan där de sov – rätt genom väggen –  och sa ”bra bössa det här!” – respektive ”skitig karl, det där !” eftersom Skogsrået vanligen gillar väl rakat och badat manfolk, samt väl rengjorda vapen. I Bengt av Klintbergs volym ”Svenska Folksägner” från 1977 kan man läsa om hur en viss Jan Nilsson från Njurunda 1912 sköt en storälg invid en sten just utanför sin stuga – det var det första han såg om morgonen, när han vaknade. ”Jag fick bra betalt för sängelaget !” utropade han, för han hade varit tillsammans med ett skogsrå natten förut… En annan jägare från Jämtland hade samma år otur vid sin jakt, och ropade ut åt skogen, högt så att också hans hustru hörde: ”Din djävel – det är för att jag inte knullade dig i morse, som jag nu ingen älg har fått – Men vänt du tess lördan – då ska jag göra det så grundligt, att här inte blir kvar någon storoxe mer !” Kort efteråt, sägs det, lär en vit älg ha visat sig vid tomtgränsen. Det var förstås ”Skogsfrun” som inte tordes visa sig som kvinna, så länge mannen riktiga hustru var i närheten. Från Vemdalen i Härjedalen berättades 1941, om hur en jämte fick syn på en älg, som han tänkte skjuta. Men, så kom där ett skogsrå och sa: ” Men inte låter jag dig skjuta Storoxen med dina skitiga händer – du får allt tvätta dig i någon källa först”. Då – hör och häpna – tog mannen genast fram sin lem, pissade i händerna och tvättade sig så – och skogsrået gick fram och tog tag i honom, för en så stor källåder hade hon sällan sett…

”Men inte får du skjuta Storoxen med dina skitiga händer” (foto copyright Hedniska Tankar)

Ja, så långt söderut som i Västra Harg i Östergötland berättas om Skogsrån och älgjägare, så sent som 1913 ska det ha hänt att när en jägare var död, och hans hustru satt med tre hungriga barn och grät i det tomma köket. Men, då kom traktens Skogsrå fram och sa: ”Här sitter du, ditt fä till kvinna som bara har tre barn. Jag hade s-j-u barn med honom jag, men ser du mig gråta, kanske ! Ut på byn ögonblickligen, och skaffa dig ett nytt manfolk, för här hjälper inte att sitta och lipa !” Så drämde skogsrået ett vedträ i bordet, och gick därifrån – men när kvinnan tittade upp, såg hon att det var en guldtacka som skogsrået lämnat – och den sålde hon för god förtjänst i närmsta stad sedan. Tron på Skogsrån, och deras klara samband med älgjakten, levde som synes kvar till åtminstone strax efter andra världskriget, då observationerna av dem lär ha slutat. Men – vem vet ? Kanske skogsrået eller ”råhanda” finns kvar, än idag… Trots älgens stora betydelse för folkhushållet – 90 000 älgar per år betyder 27 000 000 kg kött – alltså i runda tal 27 000 ton – rymmer älgen väldigt få kapitel i vår svenska litteratur- eller konsthistoria. Knappt några dikter om älgar verkar ha skrivits alls, även om ämnet väl borde lämpa sig för hur mycket poesi som helst. Erik Axel Karlfeldts versrad ”Jag är en högkrönt bröllopsälg, bland rönn i Munga vret” är det närmaste vi kommer, fast det låter inte särskilt poetiskt, ens för en svensk.

Underligt nog finns få statyer av älgar i   vårt land – men här en av Karl Olof Björk i Östersund

John Bauers tavlor av Tuvstarr – som inte är en autentisk folksaga, utan en konstsaga skriven av en helt annan person än John Bauer själv (många har nu glömt bort det) innehåller en halvvuxen flickstackare och en stor, svart mycket manlig älg, som dock i sagan lystrar till namnet ”Skutt” – vilket låter helt fel. Älgar skrider, älgar springer, älgar lunkar, älgar älgar fram, och de kan möjligtvis tänkas h-o-p-p-a över ett mindre vattendrag, eller snarare k-l-i-v-a över det – men skuttar gör älgen aldrig någonsin, inte ens som kalv. Älgen symboliserar här – säger Freudianskt sinnade psykologer – Tuvstarrs egen sexualitet, som hon är en smula rädd för – och så småningom slutar sagan sorgligt, med att hon tappar bort sig själv vid en skogstjärn – hade hon umgåtts med friskt och starkt manfolk istället för älgar, hade detta aldrig hänt…

Arketypiska föreställningar i äl(g)skogen ??

2014 gjorde konstnären Åke Blomdahl på bloggen ”Jordfly” sin egen parafras på Tuvstarr, som en del kanske tycker bör stå för honom, men som jag gärna återger här. Den heter helt enkelt ”Vakna Tuvstarr!” och visar henne omgiven av sk ”flyktingar” eller rättare sagt Eko-turister, en och annan Bashar Al-Assad, en herre som påtagligt liknar Putin och annat trolskt byke, fornsedare, IS-anhängare och kristna omvartannat…

Situationen är väl inte så mycket annorlunda år 2015, och den kloke konstnären skriver:

Min nyårshälsning tillägnas mina vackra folkfränder, och särskilt dem som förtrollats av illusionen om sin anti-rasism och sina obefläckade samveten. Trollen dras till ljuset, de kommer att stjäla allt du har. Vakna Tuvstarr! Fly eller försvara dig, innan de uppslukar dig!

Kanske detta inte har så mycket med våra svenska älgar att göra, men man får väl också konstatera att:

• Ingen svensk Älg har gått med i Islamiska Staten eller IS, och utnyttjar vårt land som en ”hemmabas” för krig och terrorism
• Det är inga älgar som sitter framför våra konsum-butiker, järnvägsstationer, varuhus och samlingsplatser av alla de slag för att med lock, pock och hot försöka stjäla växelmynt av svenskarna
• Gängkrigen i Göteborg, Malmö, Stockholm och övriga städer i landet innehåller många dödsskjutningar, men inte en endaste älg – varken bland offren eller de skyldiga
• Inga älgar låg bakom bilbränderna i våra förorter, upploppen, glaskrossningen och allt det andra under ”Husby-kravallerna” och vidare framåt
• Om någon älg undantagsvis skulle uppföra sig dåligt eller illa – dvs som en människa -beror det på överdrivet alkoholintag. Nyhetsreportagen om berusade älgar är faktiskt sanning.

Så sent som för fem dagar sedan berättade Värnamo Nyheter om en älg, som blivit berusad på jästa äpplen – sådant är inte alltför ovanligt – och därför kort sagt uppfört sig som en skitstövel, eller som en sån där sk ”fornsedare” ni vet. Älgen blev naturligtvis skjuten – till döds – men så behandlar vi inte tvåbenta huliganer i vårt land, skitstövlar, IS-medlemmar, sekterister, extremister, kommunister, fascister och alla de andra… Det är bara älgarna som skjuts. Ändå har inte en enda älg någonsin lämnat vårt hemland, ansökt om ”flyktingstatus” på Tyska ambassaden, ömkligt gnällande om hur ”utsatt” den är, och om hur den genast skall tilldelas gratis tandvård, gratis bostad, gratis arbete, gratis bilprovning, gratis psykologhjälp, gratis skola för kalvarna och allt annat gratis gratis gratis… Undrar just vad det kan bero på. Gör inte ni också det – goda medborgare – för det är ni väl ?

I Bjurnedans tid (artikel från 13 Februari 2015)

Igår, den 12 Februari, var det Bjurnedan enligt den gamla svenska och västnordiska månkalendern, som min gamle hedniske vän, den från Värmland stammande Tekniske Johansson (om ni nu minns honom !) ännu följer. Bjur är – ifall ni inte är medvetna om det – det gamla svenska ordet för Bäver och så här års ökar aktiviteten märkbart hos bävrarna. Det ligger något i luften. Efter Disablotet som man kan se som en hyllning till de kvinnliga och skapande makterna, inför den vår som snart ska komma, så vaknar naturen i takt med att tövädrets månad, Goe eller Göje – det gamla namnet för Februari – går vidare. Och bävrarna har bråttom, eftersom de faktiskt har sin parningstid just nu.

Nej, Bävern sover ingen vintersömn om vintern – den bara stannar i bäverhyddan när det är kallt

Det är med Bävern som med Hedendomen. Under den kristna tiden i Sverige ansågs den vara ett skadedjur och jagades nästan till utrotningens absoluta gräns. Samma sak hände i USA och Kanada, där man har sin egen bäverart – Castor canadensis – till skillnad från vår egen Nordiska Castor Fiber, den Nordiska Bävern, som bara finns här. Vår egen bäver beblandar sig aldrig med den amerikanska varianten (som inplanterats i Finland, där bävern också höll på att dö ut,) eftersom det är fysiskt omöjligt – amerikansk bäver har 40 kromosomer, men vår bäver 48, och även inkorsning med sibiriska eller ryska bävrar är inget, som vår Bäver föredrar.  I början på 1900-talet, var den svenska bävern undanträngd till fjälltrakterna – men nu finns den överallt – och jag menar verkligen överallt. 2012 beräknades det, att det fanns mer än 100 000 bävrar i landet, och den är numera så talrik, att det från USA kända fenomenet ”Urban Beavers” eller ”Urbaniserade Bävrar” är en verklighet, även hos oss.

Förutom Baltikum, är vårt land Europas starkaste Bäverfäste..

Bäver har siktats mitt inne i städer som Örebro och Västerås. Den har gjort sig hemmastadd också i centrala Stockholm, där till och med så svårt ytliga personer som Annika Jankell vidarebefodrat instagram-bilder av den. På Lidingö har den funnits en längre tid, och den hittas överallt i huvudstadens förorter.

Och bävern arbetar. Just detta har i alla tider varit dess mest utmärkande drag. Överallt där den kommer, bygger den en bostad, som den ändrar eller utvidgar, allt efter behag. Den reser dammar, fäller träd och lägger upp matförråd, men den tappar vatten ur dammarna också, genom att öppna små kanaler, så snart dammens vattenyta hotar att bli för hög. Dess bygge fortsätter, och lika mycket som man skulle kunna fråga en bonde – när blir åkern klar – har bävern inget svar att ge, lika lite som bonden – för åkern blir naturligtvis aldrig ”färdigodlad”.  Bonden tar ut sin skörd, men börjar med markberedning nästa vår.

Bävern tar timmer ur skogen, men nya ekollon gror i Bäverns spår, och om ytterligare 20 bävergenerationer eller 200 människoår, kan nya bävrar skörda resultatet.. Ingen ”skog” blir heller någonsin ”färdig” eller ”slut” – för skogen själv är evig – liksom Asatron – och bävern…

Flit ! Energi ! Uthållighet ! Goda egenskaper som Bävern besitter – som också tarvas för Hedningar…

Forskning visar att bävern ständigt varierar vinkling och huggteknik – den kan till och med vrida huvudet 90 grader vid fällning av större träd

Bävern kan utan vidare fälla halvmetertjocka träd, om det kniper, men nöjer sig nästan alltid med att röja bort sly och småbjörkar från stränderna. Forskning visar att den visst inte hindrar fisket, som man tidigare trott. Laxfiskar av alla sorter utnyttjar bäverdammarna som ”laxtrappor” och i dess lugnvatten eller sel, leker massor av insjöfisk, liksom laxarna. Mängder av fiskande djur, som fåglar och till och med björnar får utökade livsmöjligheter. Det har visat sig att föroreningar, som gödsel och kväve faller till bottnen som sediment i en bäverdam, och bäverns dammbygge fungerar som naturliga reningsverk. När den tappar vatten ur dammen syresätter den vattnet igen, och polsk forskning visar, att till och med så synbart skilda företeelser som insekter och fladdermöss har nytta av Bävrarna. Bävern håller stränderna rena, så att ängsblommor och gräs kan gro – ängarna ger nyttiga pollinerande insekter, som bin, steklar och sländor – och brist på slyskog och tät vass gör så att fladdermössen får utrymme att flyga, vilket inte händer vid igenvuxna stränder. Ja, bävern är nyttig för naturen på alla sätt – och ta bort den ur landskapet – och vad händer – jo hela den intrikata livsväven eller ekosystemet faller samman…

Den svenske forskaren Biurberg iakttog redan år 1687 bävrar som använder redskap och använde varann som timmerkälkar – och det beteendet kan ses än idag…

”I storm skall man timmer fälla” står det i Havámál – och det är precis vad bävern gör.

”Arla i Urtid, då Ymer byggde” står det i en del äldre editioner av Voluspás tredje strof, även om de orden inte finns där i originalet. I Snorres Edda finns dock nämnt, att gudarna bygger inte mindre än 28 gånger, får jag det till, och även ”Skade Bygger i Ydalarna”, Jättarna bygger i Jotunheim och så vidare – Isländskans och norrönans ”bygga” är helt enkelt synonymt med att ”bo” – just bäverns eviga skapande och bidrag till Midgård, bidrag till samhället, och dess förmåga att arbeta – att finna glädje och kärlek i arbetet, och leva i ständigt arbete – är något Asatron lär ut och värdesätter…

”Ska Ha, Ska Ha, Ska Ha !” lyder måsarnas och stortrutarnas envetna rop…

Ständigt finns det dem, som inte vill bidra till samhället, och som tror att de kan leva på andras arbete..

Bävern bygger upp ! Andra arter lever visserligen på den, och utan bäverns omsorg om djursamhället gick de väl under allihop, men bävern kämpar träget vidare, för allas gemensamma bästa… Är inte också du som en bäver, o min hedniske vän ! Bävern tror på Folkhemmet – ett hem för vårt folk – och så gör även jag… För övrigt har ingen berusad bäver någonsin setts tigga vid Stureplan, stjäla navkapslar eller sälja crack till skolbarn…

2013 började osakliga källor å Facebook påstå, att man gjorde vaniljglass på Bävrar, eller rättare sagt dess könskörtlar. Inget kunde vara felaktigare. I själva verket var detta en ren felöversättning från engelska – Castor Oil betyder helt enkelt Ricinolja, och skall inte förväxlas med Oleum Castoreum eller Bävergäll, som är en av naturens mest sägenomspunna substanser.

Det gäller att veta vad man gör, om man ska gälla en bäver !

Bävergäll utvinns inte ur bäverns testiklar, som många felaktigt tror, utan ur två körtlar, som finns hos båda könen – och med sekretet från dem, smörjer bävern in sin päls, så att den blir vattentät. Inom parantes kan nämnas att en bäver har 400 000 hårstrån per kvadratmeter hud – människan har bara drygt 200. På 1700-talet och än tidigare, ansågs Bävergäll vara rena mirakelmedicinen, och påstods bota nästan allt från håravfall till cancer, men numera anser man att det är en fullständigt harmlös substans, rent mediciniskt. Smaken – som fås fram genom att lägga bäverkörtlar i sprit något dygn – påminner i outspätt tillstånd om tjära, furved och rökt fisk med inslag av bildäck och gamla skosulor, har det hävdats.

Kvinnorna i Norden använder bävergäll såsom ett beprövat medel i barnsnöd. En bit därav, stor som en hassselnöt, intagen i öl, plägar nämligen underbarligen lindra födslovåndan. Vidare skyddar det i tider av pest mot allt smittogift om man håller det under näsan; det har nämligen en frän lukt, är bittert till smaken och lätt att söndersmula. Det framkallar också nysningar när man luktar därpå.

– Olaus Magnus, ”Historia om de Nordiska Folken”, 1555

Bävergäll bör förnämligen späs ut med brännvin före användning – det räcker med några par droppar för att sätta smak på en hel flaska – och forskning visar, att endast svensk bäver duger – dess körtelextrakt är fyra gånger så starkt som det kanadensiska, och två gånger så starkt som det ryska..

Nej Nej ! Trots att det är en viss dag i morgon, var det inte DETTA slag av ”svensk bäver” det nu var tal om…

Vi tror för dagen mer på detta – det är trots allt fredag !

Ett i staden Örebro – i vars närhet det finns mycket Bäver – beläget bryggeri lär till och med ha gett ut ett öl med smak av Bävergäll… Deras produkter – flera av dem klart hedniska – kan förresten rekommenderas..

Bäver-brygd – med anor från allra första början…

Själv minns jag allra mest hur jag sett Bäver i Svartån mellan Örebro och Fjugesta efter en lång rodd och seglats på över 90 km i ett sådant här skepp (se bild nedan)

En bäverhona med fyra ungar simmade framför oss – rakt vid förstäven i nästan en hel kvart, trots att vi kom roende nedströms med god fart. Till sist, då vi nästan trott att vi kört över bävrarna, dök de alla på ett givet tecken rakt under kölen, och vi upptäckte dem först, när de från åstranden alla samlades för att på ett led linje hälsa oss..

Detta bevisar, att bävern inte bara är en god och stark simmare, utan också att den kan tänka i flera led – och kommunicera med sin artfränder…

Så – Ni hedna och Ni ludna – Bli högvuxna som Nordens Furor, Flitiga som Bävrar, och Starka som Svenskt Stål !

Ännu en Isbjörnsdag… (artikel från 1 Mars 2015)

För två dagar sedan var det Den Internationella Isbjörnsdagen, som firas den 28 Februari varje år. I Sverige går fenomenet för det mesta spårlöst förbi i media, men jag firar den troget, Hedning som jag är. Naturen är viktig för oss alla, men för oss Hedningar allra mest, och det största rovdjuret i hela Norden har – kanske mot sin vilja, i den mån isbjörnarna själva blivit varse att vi firar dem – kommit att stå som en symbol för de klimatförändringar, som en kristen och oförstående civilisation i sin oerhörda dumhet och kortsiktighet orsakat.

Isbjörnen räknas nu som en hotad art i hela sitt utbredningsområde, och är rödlistad i USA. Dock finns det minst 20 000 kvar av dem i Världen

Syftet med dagen är att få människor att sänka sina koldioxidutsläpp och samtidigt sänka termostaten vad inomhustemperaturen angår. För egen del undviker jag biltransporter, och åker kollektivt med tåg – nästan alla passagerartåg i Sverige är elektrifierade – så ofta det överhuvudtaget går. Som Hedning tror jag också på att använda muskelkraft, och går minst tre kilometer varje dag, eller cyklar; så fort jag ska någonstans – inte så mycket för björnarnas skull, som för min egen.

Ännu en sajt med goda björnfakta..

Vad som är bra för isbjörnen, är bra även för oss. Dagen har firats varje år sedan 2006, men tyvärr uppmärksammar få politiker i vårt land den numera. IFAW, liksom svenska WWF, World Wildlife Fund, fortsätter däremot sitt arbete, och dem kan du stödja med bidrag och frivilliga gåvor, nu när vår Regering, full av sk ”Miljöpartister” föga eller inget gör…

MOTPOL och Joakim Andersen om Vildsvinets Betydelse (inlägg från 29 Juli 2015)

Tidskriften ”Motpol” som enligt sig själv står ”till höger om åsiktskorridoren” i Sverige skrev för två dagar sedan en mäktig och underhållande krönika, signerad av Joakim Andersen, en av dess redaktörer. Utgångspunkten var en akademisk uppsats från Lenka Kovarova vid Háskoli Islands, eller den Isländska högskolan, och denna senaste artikel är bara en i raden som Motpol skrivit angående just Asatro och Nordisk Mytologi. Tidigare har man bland annat skrivit om Hästens och Hundens betydelse i den Norröna kulturen och religionen, och om hästköttet som sakral måltid, men denna gång är det alltså Vildsvinets tur.

In Hoc Signo Vinces – Sic Semper Porcus !

Grisen har ofta kopplats till Frej och Freja, och till fertilitet, men Kovarova ser detta som en begränsad tolkning. Hon menar att grisen sannolikt varit en självständig gestalt, kanske äldre än de båda vanerna, och att den haft flera betydelser än fertilitet. Så har svinet varit en symbol för fertilitet och rikedom, den tredje funktionen i Dumezils schema, men också kopplats till ädla krigare, till döden, vildsinthet i strid, och en både beskyddande och magisk-profetisk funktion. Här finns alltså kopplingar till alla de tre funktionerna i den indo-europeiska världsbilden. – Joakim Andersen i ”Motpol” 2015-07-15

Efter att själv ha tagit del av Kovarovas rikhaltiga uppsats instämmer också jag i denna självklara slutsats. Framför allt är det tydligt, att kopplingen till Vildsvinet, både i keltisk och nordisk religion hade samband just med krigarfunktionen, och därmed bevarandet av samhället – samt skyddet av de värnlösa. Mytiska bestar som Särimner, Hildisvin (strids-svinet, gudinnan Frejas följeslagare enligt Hyndluljöd i Eddan) och Gullinborsti (Frejs riddjur) var inte bara symboler för gröda och åker, eller någotslags ”skördeandar” som tidigare forskare med starkt kristen bias typ Fraizer antagit, utan i allra högsta grad just krigarsymboler, och omfattade en såväl manlig som kvinnlig funktion.

Den som sett en vildsvinssugga försvara sina smågrisar, eller galtens kamp för sin flock inser helt säkert vad jag menar.

Vendeltida hjälmbleck från Torslunda, Öland. Observera hjälmprydnaderna

Motpol tar upp sagan om Harald Hildetand (alltså stridstand eller bete – bara galtar har en sådan prydnad), och Svearnas mytiska kungaring ”Sviagris”. För några dagar sedan fick jag den lätt absurda frågan från en av mina läsare om månne ordrötterna till -swin och -svear var identiska. Detta är dock helt felaktigt, enligt alla sansade etymologer. Den proto-Indoeuropeiska ordroten *suh är helt skild från det urnordiska *swih   som i sin genitivform blir ”sueans” eller senare svear, s-vium, alltså ”vi själva”. Ganska många folkslag i historien, bland annat inuiterna och flera indianstammar har allesammans haft namn på sig själva som ”folket”, ”människorna” osv och våra förfäder var härvidlag inget undantag. Ordet *suh däremot – som är vida äldre och kom till redan för mer än 5000 år sen kan enligt vissa forskare vara ett sk onomatopoetiskt eller ljudhärmande ord – det fornegypiska ordet för gris, förresten heter på samma ljudhärmande sätt ”riir” medan swii.. och alla liknande ord (latinets suinus) härmar svinets eget tjutande, när det går till anfall. Ordet är nästan identiskt på alla Indoeuropeiska språk, men något samband med namnet på vårt eget folkslag har det alltså inte alls.

Kovarova tar upp personnamn, inklusive Jofurr som är ett binamn på Tor på Uppländska runstenar, platsnamn och mycket annat. Hon nämner den irländska sagan om Muicc Mac Da Tho, ett annat ”Hildisvin” som vid sitt karvande i stekt tillstånd gav upphov till det eviga kriget mellan Ulster (på Nordirland) och resten av Irländarna – ett krig som fortfarande rasade på 1900-talet mellan katoliker och protestanter, även om det just nu är inne i en ”lugn” fas. Sonargalten – försoningsoffret vid Jul, över vars rygg Bragelöftet skulle ges, och mycket annat ingår också i hennes digra avhandling, inklusive ”Svinfylkingen” eller den tidiga ”pansarkilen” i strid – den som romarna kallade ”caput porcum” och vars form antydde vildsvinets nästan triangulära huvud – lär er genast detta, era porculi ! – och borgar för en spännande läsning.

Vad är det för fel med att erkänna, att stora delar av Asatron alltid varit en krigarkultur, förresten ?

Lenka Kovarova, Islänningarna och Joakim Andersen har inga problem med att erkänna den saken.

Krigarens främsta funktion har alltid varit att upprätthålla freden, och värna de vapenlösa. Så är det i naturen och djurvärlden, och så kunde det vara bland människorna med.

Kort sagt – SKÅDA SÄRIMNER – Andra gör det !

Och detta var från vår UPPSÖKANDE verksamhet – Finns det några Asatroende och GODA MEDBORGARE här ?

Känd DN-kock hedrar Särimner (inlägg från 9 Augusti 2015)

I dagens DN kåserar Jens Linder, annars kock på denna dagstidning om Svindjurens betydelse för civilisationen. Han vågar förstås inte nämna Särimner, Frejsgalten eller Nordbornas roll i sammanhanget, eftersom DN är en katolsk och kristen tidning nuförtiden. Men det kan inte hjälpas. En god del av sanningen kommer fram ändå, trots PK-filtren. Mitt i rötmånaden får vi nu höra att:

Grisarna blev folkets djur. Genom drygt två årtusenden har husgrisen – en kombination av husdjur, avfallshanterare och slaktdjur – ofta varit skillnaden mellan svält och mättnad för fattiga familjer. Allting från tryne till knorr togs till vara. Man kokade grishuvud och grisfötter. Av kind och inälvor gjordes korv. Lägg, bog, sidfläsk och skinka saltades ofta in. Tarmarna blev fjäls­ter. Talgen kokades till ister eller flott. Grisskinn blev till kläder och skor, grisben till verktyg och vapen, och deras borst förvandlades till hårborstar. Men folkligheten och omöjligheten för eliten att kontrollera svinen (som förökar sig lätt, överlever det mesta, men inte kan hägnas in), har gjort att den föraktats och till och med förbjudits. Man har bespottat den för att den äter allt och för att den skulle vara smutsig och föra över sjukdomar. Här finns också viktiga ledtrådar till gristabu i judendomen och islam. Makten, inte minst kyrkan, demoniserade svinen, sammanförde dem med djävulen och höll till och med rättegångar mot dem ibland. Överheten har alltså föredragit att kunna kontrollera maten och bekämpat de fria grisarna. Ett flagrant exempel är de allmänningar, alltså fria marker som fanns i både USA och Europa, där vem som helst fick slå sig ned och hålla gris som åt av växtligheten (en rest av detta är förresten den svenska allemansrätten)

– Jens Linder i Dagens Nyheter, 2015-08-09 Påståendet om Allemansrätten skulle vara fint att få verifierat. Möjligen är det vissa äldre lagars berömda klausul om ”Svin i Ollonskog” som spökar för vår gamle bekanting, men jag tror för den skull inte att han har rätt på just denna punkt, även om det andra faktiskt är helt rätt. Kristna Kyrkor ställde faktiskt svin inför rätta, både en och flera gånger i medeltidens Europa. Demoniseringen var närapå fullständig. Å andra sidan kanske det också hade en viss grund – betrakta denna notis från DN, som Jens Linder glömde att referera. Det finns ju mycket att säga om ämnet. The earliest extant record of an animal trial is the execution of a pig in 1266 at Fontenay-aux-Roses skriver Wikipedia. På 1400-talet stod en sugga och sex smågrisar inför rätta i Lavigny, Frankrike – modern dömdes till döden för att bli uppäten av kyrkans folk, medan smågrisarna frikändes pga sin ungdom, trots suggans dåliga inflytande. Också mängder av andra häxrättegångar emot djur har rapporteras… Jag lämnar nu denna del av ämnet för dagen. Sajten ”Sic Semper Porcus” – som rakt av stulit ett av Samfundet Särimners många valspråk – den latinska satsen betyder ”så gör alltid grisen !” och syftar på Särimners magiska förmåga till evig uppståndelse, emot vilken till och med jesus kristus är som noll och intet – han kom ju tillbaka bara en gång, och påstås möjligen kunna göra om tricket en gång till, i samband med den yttersta domen – visar många fläskrätter, och nomineras härmed till Särimners Kulturpris för 2015, dock utan eklöv, briljanter eller svärd, eftersom den inte varit så aktiv på sistone. Vi avvaktar fler inlägg i frågan

”Européerna” kontra Den Nordiska Älgen (inlägg från 2015-10-21)

Allting började med Julius Caesar. Innan det ens fanns ett Europa, var han den förste ”Europe” eller person från söder om Alperna – vi har sett lite för många av dem sedan dess – som alls noterade det underbara djur, som alltsedan Carl von Linné går under den latinska benämningen Alces Alces eller på svenska rätt och slätt Älg. Älgen lever i Hercynica Silva, dvs den skog som kallas den Hercyniska och långt efter Ceasar benämndes ”Schwartzwald” och en gång räknades som nästan ogenomtränglig. Där, skriver han i ”De Belli Gallico” – Världens första ordentliga ”Krigsdagbok” författad av en aktiv general och dessutom en politisk försvarsskrift till varför sagda general handlade som han gjorde, bland annat emot hundratusentals Germaner om vi får tro honom själv – lever ett djur något större än en hjort, som är helt hornlöst och dessutom varierar något i färg. Det har helt stela och långa ben, och kan inte böja sina leder i knäna…

Caesar och Älgen enligt en nutida tysk barnbok

Dessutom, skriver Ceasar, sover älgen genom att luta sig emot ett särskilt träd, som den har för vana att uppsöka natt efter natt. När Germanerna jagar älg, följer de helt enkelt djurets spår till sovträdet, och gräver upp dess rötter eller sågar ned det till hälften. När älgen så återkommer, ramlar trädet omkull och drar med sig den stackars orörliga älgen i fallet, och därpå kan den med lätthet slås ihjäl. Och detta var Romarnas uppfattning om älgjakt, även långt fram i tiden.

Nutida Österrikiska barn tror också helt på Caesars berättelse, som dessa barnteckningar visar…

Varje svensk eller Nordbo som läser Caesars text, inser gapskrattande att det måste vara en älgko Caesar sett. Älgkon är ju faktiskt hornlös, och visst kan älgens hår sägas variera något till färgen. Men hur resten av dessa Caesariska missuppfattningar uppkommit, vet ingen. Drev hans Germanska spaningskavalleri under Ariovistus (ja, Sueberna eller Schwaberna ansågs faktiskt av andra latinska författare ha ett nära samband med Svearna norrifrån, och en gång ha utvandrat därifrån)  med honom, och skrev felaktiga rapporter, trots att det redan på romersk tid var ett vedertaget bruk med ” spaningsformulär 7S” – eller ”Stund, Styrka, Slag, Sammansättning, Sysselsättning, Symbol och Sedan”. Caesars egna dagböcker är annars verklighetstrogna in i minsta detalj, inklusive dimensionen på hans landstigningsbåtar vid den första operationen emot Britannia, eller pålokens storlek vad gäller hans berömda ”Rhenbro” vid Remagen...

Alcis – inte att förväxla med Alces – som Plinius och Romarna såg den

Under Ceasars fyrdubbla triumf ska älgar ha förevisats på Arenan – under publikens jubel – och ha slagits emot Cameleopardi eller Giraffer, som romarna benämnde med detta namn. Giraffen lär vara en ytterst fridsam varelse, som visserligen kan använda sitt huvud som klubba, fast ingen längre tid – så älgarna, vars uthållighet är stor, måste antagligen ha stått som segrare, ifall man nu inte plågade ihjäl dem.

En alldeles vanlig älgko med olikfärgad päls – upphovet till Ceasars hornlösa ”Alces”

Plinius den Äldres ”Naturalis Historia” som gav oss själva ordet ”Naturhistoria” ökade den romerska förvirringen ytterligare genom att hävda att det fanns två djurarter av älgtyp – alltså Alces, som Caesar fört till Rom, och den ännu okändare och farligare Alcis (med i) som hade horn, och högst ansenlig storlek. ”Européerna” begrep inte ens, att det rörde sig om samma djurart, fast två olika kön ! Senare kopparstick från renässansen, och ännu längre fram i tiden rörde ihop de två olika djuren och dess utseende fullständigt. Ännu en utgåva av den skotske naturhistorikern John Johnstone från 1769 att det fanns två olika slags älgar i Europa, och att de skulle se ut såhär:

Hur polacker, engelsmän och skottar trodde att älgar såg ut – så sent som 1769 !

Ändå levde John Jonstone större delen av sitt aktiva forskarliv i Polen, där det bevisligen fanns verklig älg på 16-1700 talet, och gör så än idag ! Vid åsynen av dessa groteska monstrum – någotslags korsning mellan Åsnor och Enhörningar – kan man bara konstatera en enda sak – ingen anständig älg skulle vilja gå omkring och göra sig till åtlöje med sådana horn på huvudet ! Detta måste vara skitstövlars verk, helt enkelt ! Men – det är inte allt. Plinius påstod att den manliga älgen, alltså Alcis men inte Alces, måste beta med huvudet på sned, eftersom de väldiga hornen annars skulle fastna i marken.

Medeltidens kristna trodde att älgen var identisk med den mystiska ”Catoblepas” som ”var värre än själva Djävulen” och kunde döda människor enbart med sin blick…

Kort efter Plinius – sådär kring år 200 – skall Aelianus (nej, han var grek och hans namn har inget med älgar att göra)  ha identifierat älgen som ”Catobleapas” – ett djurnamn som på grekiska betyder ”Den nedåtblickande”. Detta djur, som egentligen skulle höra hemma i Etiopien, hade en stor mule med en skinnpåse under, tunga ögonlock och ofta nedslagna, sorgsna och röda ögon, tänkte man sig. Dess tillvaro var trist och dyster, eftersom det fick gömma sig i mörka skogar och träsk, och även om dess halsparti var långt, vändes dess huvud alltid nedåt, och den var brun till färgen med tydliga horn… Denna ytliga beskrivning kunde ju till äventyrs stämma på en och annan älg, och därför antog man plötsligt, att älgen och Catoblepan skulle vara samma sak…

Modern rekonstruktion av en Catoblepa – Medeltidens kristna Mardröms-älg…

1300 år efter Aelianus, i runda slängar, skrev Leonardo da Vinci – ingen mindre än han – att orsaken till Catoblepans ständigt nedböjda huvud var att den kunde döda folk med blott en enda blick, och även älgarna tillskrevs under medeltiden och renässansen denna egenskap… Hur en bildad man, som annars var ett stort geni – kunde tro på sådant kristet tjafs är fullständigt obegripligt..

Varning för älgen ! Varje år stjäl tyska turister i Finland och Sverige dessa trafikmärken i stort antal. Perkelen Saksalaisen Turistiin !

När verkliga naturforskare typ Livingstone och Stanley på 1870-talet sökte efter Nilens källor hade de noggranna intervju-formulär från Royal Society och andra ansedda vetenskapliga geografiska sällskap med sig i bagaget. Diverse infödingar i Afrika intervjuades, och man kom fram till att den mystiska Catoblepan visst inte var någon älg, utan en helt vanlig afrikansk Gnu som missuppfattats alltsedan antiken… Till och med John Jonstone – han som inte kunde se skillnad på Älgar och deras horn – hade vetat detta hela tiden, liksom Carl von Linné…

Hur någon i Europa inte kan skilja en älg från en gnu är rätt underligt…

Redan 1561 utgav en italienare, som hette Apollonius Menabius; och som faktiskt varit livläkare hos Johan III i Sverige en skrift på latin i Wien, Österrike, som hette ” Tractatus De Magno Animali” eller ”Om det stora Djuret” varmed inte alls förstods det djävulsk-demoniska ”To Mega Therion” i Uppenbarelseboken, utan fastmer en vanlig svensk älg, helt enkelt.  Menabius hade varit med på älgjakter i Norrland, och vid den tiden jagade man älgen med ”små handmörsare” eller handkanoner, står det i den italienska översättningen av hans skrift, som kom året därpå – vad man nu kan mena med det. Uppsåtet var förstås gott, och Menabius trodde att han skulle kunna göra slut på ”Européernas” alla sakramentskade dumheter och lögner om älgen genom sin bok, men mot dumheten kämpar som bekant själva Gudarna förgäves…

Handkanon – ett lämpligt vapen vid älgjakt – trodde italienarna på 1500-talet…

Kanske några av mina läsare – i synnerhet de i Norrland – där mången älg dväljes – stönar och tar sig för pannan nu, men de Europeiska dumheterna som vi Nordbor måste genomlida, är legio… Redan på 1200-talet trodde den engelske munken Bartolomeus Anglicus att älgen kunde förvara kokhet vatten i sin påse under hakan, och att den skulle spruta ut denna heta vätska, blandad med sitt maginnehåll, ungefär som en eldsprutande drake ! Den Schweiziske naturforskaren Kondrad Gessener spred 1551 – 1558 dessa dumheter vidare i sin ”Historia Animalum” och så sent som 1764 trodde engelska jägare, som läste ”The Sportsman’s Dictionary” år 1769 att både jägare, hundar och drevkarlar kunde ”rysansvärt skållas och få fruktansvärda brännskador av älgars heta andedräkt”

Ännu 1769 trodde Engelsmännen på fullt allvar att älgar kunde spruta kokhet saliv på folk… En dumhet som funnits kvar sen den kristna medeltiden…

Älgen kunde – trodde man – endast dödas med ett spjut genom anus – ungefär som den legendariska ”Dragon of Wantley” – en verklig plats i Yorkshire, England – där en legendarisk riddare vid namn More of More Hall skulle ha bott… 1737 skrev man i England en kvasi-vetenskaplig förklaring till hans bedrifter genom att förklara att drakar lever i sjöar, brunnar och dylikt – där de äter vattenväxter som älgen, och av detta utsöndrar de metangas, som ju är lättantändlig och brännbar – vilket alltså förklarar alltsammans. Även Älghud – av vilken man gjorde de berömda Älghudskyllren i Svenska Armén – Västgöta ryttare red i mer än 250 år omkring med sådana – troddes av européerna vara ett ogenomträngligt pansar, som varken värjstål eller muskötkulor bet på. Svenska ryttare och kavallerister visste hela tiden sanningen, och eftersom Sverige också exporterade ”Buff Coats” till Oliver Cromwells ”New Model Army” är det svårt att begripa att i alla fall Engelsmännen inte insåg, att älghudskyllren inte alls var skottsäkra… Den tyske poeten Schiller kunde 1799 i ”Wallenstein’s Tod” om den tjeckiske generalen Waldstein skriva:

”Was wollt ihr da für Wunder bringen – Er trägt ein Koller von Elends Haut – Das keine Klinge kann Durchdringen…”

Att försöka döda en älg – eller drake – genom att sparka den i arslet måste räknas som en mycket osäker jaktmetod, men just älgens sparkande framhölls i L’Encyclopedie de Chasse 1769 – och en enda spark av en älg skulle kunna döda en vuxen man, trodde fransmännen. 1859 i Venjan, Dalarna ska en 85-årig spelman ha lockat älgar på sikt jaktpass, men vid nästa besök i älgskogen blev han omringad av en hel älgfamilj, som sparkade och stångade honom så svårt, att han låg 2 veckor helt orörlig i sin sjuksäng, och blev lam för resten av livet, läser man i Gunnar Brusewitz svenska ”Jakt och Jägare” 1971 – som dock inte tror på uppgiften. Blir någon åldring nedsparkad i dagens Sverige, beror det i alla fall inte på älgarna, utan på en helt annan sorts varelser, vilka de nu än är och var de kommer ifrån…

 Att Gustav II Adolf iförde sig Älghudskyller – inklusive hans sista dag i livet, 6 November 1632 – känner nog de flesta äkta svenskar till – men få vet att han gjorde det i propagandasyfte. Kungen hade – som alla bildade personer vet – blivit sårad i axeln vid Polska Dirschau 7 Augusti 1627 och därför kunde han inte bära något riktigt plåtharnesk.

Gustav II Adolfs svenska legosoldater enligt katolikernas uppfattning. Observera Lapländer eller Finnen, som följs av ”Liffländer” eller en Livländare ridande på vad som ska  föreställa en älg, samt en ”Schottländer” eller skotte..

Också i dagens Sverige finns den seglivade uppfattningen, att flera svenska kungar – bland annat Gustav II Adolf, men också Karl XI, som lär ha dresserat åtminstone en tam älg på sin Kungsgård i Kungsör – skulle ha haft ett älgkavalleri. Problemet är bara, att ett sådant kavalleri aldrig någonsin existerat. En gammal kompanjon – Hedning såklart – som deltog i BA 01 – kallad Sjöberg i boken ”Alpha Tango” – fast han heter Sjöbeck – och kommer från Göinge, är än i denna dag bergfast övertygad om att det var Snapphanarna som hade ett älgkavalleri – och inte nog med det – detta skulle ha varit ett sk ”Bakåtkavalleri” – alltså ett slags ”fast get away” eller en snabb taktisk reträtt med älgarnas hjälp – men hur skulle några älgar kunna dresseras att stå stilla under plutons eldgivning, och sedan – på ett givet tecken – förflytta hela skvadroner av ryttare, enligt Sjöbecks uppfattning ridande två och två – snabbt 20 km bakåt…

”Dromedar och Kamel – i ett tält utan el – Men va ska vi ta oss till, utan knäckebrö och sill” (citat ur låten ”Kairos Fjollor” av The Kristet Utseende)

Visserligen har det under historiens gång förekommit att man tämjt enstaka älgar – sådant händer också i nutida älgparker – men för att få fram dugligt avelsmaterial, behövs massor av instruktörer, och älgar ynglar inte av sig på beställning… Naturforskaren Johan Fischerström på 1700-talet, tänkte sig  ”Elgerier”, där ”Italienska Åsne-Hingstar skulle få accopulera [kopulera, para] sig med wåra Norländske Elgkor”, och svenska militära författare som Isac af Darell, skrev 1811 att:

I anseende till främmande hästars rädsla för Elgen, är jag derom öfvertygad, att en enda squadron Elg-Ryttare skulle i största hast få hela Kavalleri-Regementen att fly i oordning, och ett enda batteri Kanoner af Elgar – skulle kunna afgöra segern. Det är otvifvelaktigt att de skulle blifva mycket nyttiga i fällt, då de kunna simma öfver djupa strömmar och större sjövikar med beväpnade Ryttarn på ryggen.

Isak af Darelli (1819)

Det vore givetvis bra, om vår Kungliga Huvudstad kunde förgyllas av en Vaktparad, skvadronsvis passerande revy på älgar till tonerna av ”Preussen Gloria”, ”Marcia Carolus Rex”, ”Köninggrätzer Marsch” eller någon annan för älgar passande marsch – men som sagt – det har aldrig någonsin hänt i verkligheten…

Älgens rykte som ”Prime mover” eller Artilleri-traktor är betydligt överdrivet…

Européerna har helt enkelt missuppfattat det här med vår svenska och nordiska älg – från tidernas begynnelse, ända fram till idag. De har aldrig någonsin förstått den svenska älgen, helt enkelt, och de kan heller inte förstå, begripa eller inse hur en helt vanlig älg beter sig, eller hur älgen är. Än idag säljs Älgskit på burk till främst amerikanska och tyska turister av flera kommersiella bolag i vårt land – tala om att marknadsföra skit – förresten… Jag minns förresten skepparen på en av de otaliga vikingatida råseglarkopior jag varit runt över halva Europa med – och på Svarta Havet och Nordsjön med – som, varje gång skeppets prestanda kom på tal, och det var tal om rena fakta alltid utbrast, till alla turisters fromma: ”Elch Dort Drüben !”

Alltid var där någon tysk som ville fråga: ”Sover ni ombord ?”, ”Äter ni ombord?” (ja, vaffan trodde dumtysken – att vi åt och sov under vattnet kanske ??) eller ”hur långt är långskeppet” – men skepparn var hård och kall. Han bad dem alla fara och flyga, med sitt ”Elch Dort Drüben !” (älg därborta, dvs – 500 m och i vägens längdriktning – Anläggning ÄLG ! )

Världen vimlar av dumbomar och idioter som  KÖPER VAD FÖR SKIT SOM HELST…

(”There is a sucker born every minute” – Phineas Taylor Barnum )

Så är det här i Världen. Det finns människor, som köper vad för skit som helst, och som tror, att det skulle finnas någon religion i Sverige eller Norden som kallas ”Forn Sed” bara för att det finns en liten sekt av fåntrattar och foliehattar i Åmål, Göteborg eller någonstans som håller på och bär sig befängt, ovärdigt och dumt åt. ”Forn Sed” har aldrig någonsin existerat som en benämning på Asatron ens i Sverige före år 2005 ungefär – men i Eddan står ”Trua a Asom ok Ölfvom” – tro på Asar och Alfer alltså – eller Asar och Vaner – jag skall ta upp mer om det här i samband med Alfablotet som kommer i månadsskiftet, men det visste ni väl redan.

Till dess – tro inte på några lögner – varesig om Älgar eller Asatro – men ta reda på fakta innan ni debatterar… Det underlättar faktiskt…

Björnen från Torstuna – och Hedniska Björnar i Allmänhet (inlägg från 2015-10-28)

För några dagar sedan siktades en livs levande björn i det som en gång var Fjärdhundraland, eller Östra delarna av Uppland, längst ut i det som är Uppsala Ärkestift. Sådant händer ibland, och på Länsstyrelsernas sida Rovobs, kan allmänheten numera ringa in sina observationer av stora svenska rovdjur. Från samma källa kommer rapporter om att den svenska björnstammen har börjat gå nedåt. Tidigare var den uppe på kanske 3000 djur, men nu har den åter börjat sjunka ned emot 2800. Ökad jakt, ökad avskjutning och det faktum att björnar inte är generellt fridlysta längre uppges vara orsaken till alltsammans. Simmande björnar lär ha iakttagits i Mälaren, på väg till Adelsö och Birka.

”Jag är bara björn här, ok ! Jag äter spillsäd, som ni glömt kvar på åkern… Något konstigt med det ??”

Men frågan är om björnar i allmänhet, och just denna björn i synnerhet kan räknas som ”rovdjur” överhuvudtaget. Björnen är en allätare, som ytterst sällan fäller något vilt eller ger sig på boskap, som människorna placerat i dess väg. Enköpings-posten har berättat att björnen först kom vandrande norrifrån, från Heby-trakten, och kanske kommer den ännu längre ifrån, från Norrlands skogar eller Gästriketrakten, eftersom björnar kan röra sig mycket långt och ha stora revir, särskilt då ensamma hannar, vilket det tycks vara fråga om i det här fallet.

Björnen har blivit känd både från SVT – Statstelevisionen – och radio, SR.  Andra artiklar jag sett talar om hur trafikstockningar har uppstått för björnens skull, och hur över 300 fotografer lär ha fotograferat den, med kanske mer än 100 personer som åskådare till hur björnen äter spillsäd – kanske dess sista stora skovmål inför vintern (alla björnar behöver så här års hitta de största födokällor de kan, och björnen kan också jaga älg i Oktober, precis som människorna) på en och samma gång. Folk ska ha kommit körande ända från Bornholm för att se just denna björn.

”Här lufsar jag, och alla blir som galna, hurrar för mig och tutar omvartannat !”

Igår, på vad människorna förklarat vara Den Internationella Nalle-dagen (det vet björnen ingenting om, och den bryr sig förmodligen inte heller) lär intresset ha nått en oväntad kulmen. Dagens Nyheter uppmanar folk att låta det stackars djuret få vara ifred, och samma uppmaning skall också Uppsala Nya Tidning ha skickat ut.  Natursidan.se har också uppmärksammat Torstuna-Björnen, som han nu heter, och det har även Tidskriften Jakt & Jägare – som drivs av ansvarsfulla människor – de vill inte alls skjuta bjässen – gjort. Björnen vill förmodligen helst gå i ide snart, och lämnar om tre-fyra veckor människornas Värld och den varma hösten bakom sig. Andra ropar på blod och hämnd, och att björnen omedelbart måste avrättas, eftersom den kanske blir farlig och kanske börjar bita boskap, och kanske rotar sig i området och kanske blir till en ”problembjörn” och  kanske bryter sig in i sopcontainrar och annat, vilket vilda björnar i Rumänien, USA och på andra håll i Världen lär ha gjort... Och kanske det och kanske detta – men det är bara det – att ingenting av detta faktiskt hänt än, i saklighetens namn.

Men, just denna björn har inte gjort något – i alla fall ännu. Ändå plöjer man omedelbart upp det sista oskördade fältet, och förstör den sista födoresurs som björnen har – rapporterades det idag.

Till och med på Youtube har Torstuna-björnen blivit känd, med sin alldeles egna video…

Björnspekulationerna och Björnfrossan har ingen gräns, tydligen – inte ens i våra dagars Sverige. I gamla tider – och i både Nordisk, Asatrogen, Finsk och Samisk folktradition ansåg man att björnen var ett viktigt och speciellt djur, ja ibland till och med en budbärare från Gudarna, som eventuellt kunde återvända till gudavärlden och lämna fram ett slags rapport, om inte människorna skötte sig…

Spaningsbjörnen inhämtar underrättelser ! Den ser och hör ALLT i närområdet, ja till och med luktar sig till det…

Vid Torslunda strax nära Björnhovda på Öland, hittade man ironiskt nog hjälmbleck från en vendeltida hjälm i början av 1900-talet. Hjälmbleck från sådana hjälmar är inte alls unika, eftersom de hittats både i Vendel, Valsgärde, vid Sutton Hoo (Sjutton Högar !) i England, och på många andra berömda fyndställen dessutom. I samtliga fall kopplas björnen på ett märkligt sätt ihop med krigare, och Odenskulten.

Hjälmbleck från Björnhovda, Torslunda socken på Öland

En annan av Torslunda-plåtarna. En enögd man med korphuvuds-hjälm – Oden själv ! – leder en Bärsärk till strid

Namnet Torslunda eller Tors lund är känt också från flera ställen i Mälardalen, och det finns de ortnamnsforskare som menar, att Svearna tog med sig namnet till Öland redan på 500-talet, när det landskapet knöts till Svea Rike.. Bärsärken – krigaren i björnhamn – har väl alla någotsånär bildade svenskar hört talas om – om historier om folk som ”Gått i Björn” eller ”ifört sig björnhamn” fullkomligen vimlar det av i nordisk mytologi. Den vise krigaren och den ytterst runkunnige Bodvar Bjarke – som kunde förvandla sig till en rasande björn – i Hrolf Krakes saga är bara ett exempel. När det i Beowulf-sagan – Beowulfs namn betyder ju ”bi-varg” – ett lämpligt namn för en honungsätande björn – står talat om att ”vid spjutets doppsko brummar björnen” (exakt samma fras finns i det finska Kalevala-eposet, liksom av en ”ren händelse” som nog inte kan vara slump) är det riktiga vapen man talar om, för det finns faktiskt järnåldersspjut vars spetsar dekorerats just med björnar… Den ursprunglige Bärsärken var en andlig krigare, eller en man, som på något sätt tillägnat sig björnens styrka, och låtit sig inspireras av dess metoder…

”Verkansdel” som intagit utgångsgruppering… ”Väck ej den björn som sover !” (Och vinner han inte nu, så väntar han tills nästa vår…)

Myterna är emellertid väldigt, väldigt tydliga på en punkt. Människor och björnar skulle aldrig blandas. Också alla andra ursprungsfolk och kulturer som haft med björnar att göra, inte bara svenskar utan även Nordamerikas indianer insisterar helt på det. ”Du är björn och jag är människa – du är inte döpt i samma dopskål som jag !” skulle man utropa ”Vid Björnmöte” i Dalarna så sent som på 1910-talet, och det finns många sägner om hur man ber björnen återvända till sin skog, och aldrig komma nära människovärlden. Bland annat brukade gamla kärringar i Norrland dra upp kjolarna för björnen, och av denna syn blev han så förfärad, att han sades lägga ena ramen över ansiktet, eller bara gå därifrån.Även idag, när vi slutat tro på galdrar och trollformler, finns det många råd om hur man ska bära sig åt vid Björnmöte. Naturvårdsverket samlade folkloren och folktron om detta i en liten skrift för ett par år sen.

”Folkbjörn” är också ett gammalt nordiskt mansnamn, liksom naturligtvis ”Torbjörn” (återigen en koppling mellan Tor och Björnar !) och det finns många indianska, inutiska, lapska, nordiska, finska, ryska, mongoliska osv sägner om hur en stam-moder till människo-folket, ramlar ned i ett björnide om vintern och övernattar där, samt om hur hon nio månader senare föder folkets stamfader – en urstark man med tydliga ”björnegenskaper”. Till och med den siste katolske biskopen i Sverige, Olaus Magnus, inkluderade berättelsen om en hednisk drottning Yrsa (vars blotta namn betyder björnhona) som gav upphov till Sveakungarna, men annars hörde det till den absoluta ordningen, att inga bastarder mellan människa och björn var tillåtna, och att alla människor borde undvika, att försöka leva med björnar eller ens ha dem i sin närhet. Moderna tragedier, såsom ”The grizzly man” och diverse filmer om ryska ”björnexperter” på Kamchatka, visar att man inte alls kan leva bland björnar på björnars vis. Människor bör undvika allt sådant, helt enkelt, inte minst därför att hungriga och svultna björnar om höstarna har en besvärlig tendens att äta upp närmsta människa, om det kniper. I Sverige säger vi sedan minst 1600-talet också ”björn” om en besvärlig fodringsägare, eller skatte-indrivare eller annat sådant. ”Att få trängas med björnen” var för en synonym för fredlöshet, eller helt asociala individer.

 Drottning Yrsa och Björnen

”Att få trängas med björnen” är ett gammalt svenskt ordspråk om den som är dumdristig eller helt asocial. Den ryska amatörmodellen Tina Rybakova gjorde för två år sedan detta photoshoot med en enligt uppgift helt vild och inte alls dresserad björn, i exakt dessa kläder – någonstans i de ryska skogarna. Bilden uppges alltså i-n-t-e vara ”fixad” i Photoshop eller annars manipulerad. Hon står verkligen där, utomhus om vintern i just de kläderna, och gullar med en vild björn…

Man kanske har Ms Rybakova ”vad som krävs” för att charma en björn

I den svenska folktron är det Skogsrået, i andra fall jaktgudinnan Skade, som råder över björnarna, och till henne återvänder de. I Finland är det Mielikki, skogsgudinnan som har samma roll.

Skogsrået uppfattas i många delar av Sverige som rödhårigt, och också jaktens gudinna Skade i Asatron ska umgås med björnar, och dessutom nära dem under vintern i deras iden, eller vårda dem, ifall de skadas av människor. Likadana saker påstås om andra väsen i Finland, där den nordiska björnkulten än idag har ett av sina starkaste fästen. På den finska sajten ”Karhuseura” kan man lära sig allt om björnen i saga, myt och folktro.

Där finns också ett återgivande av ”Karhun Synty” eller ”Björnens födelse” ur Kalevala, den finska nationalmyten. Jumala, den högsta himmelsguden, skapar björnen högt ovan jorden, och därifrån förs han vidare till Himmelsgudens Hustru (jämför likheten med Frigg) som låter björnen åka med i Kåsan (samma stjärnbild som vi kallar Karlavagnen, dvs Tors Vagn)  och därifrån kommer björnen till människornas värld.

”Karhun Synty” enligt finnarna. Skaparen i björngestalt sänder björnar i ”kåsan” eller Karlavagnen ned till Midgård och människorna.

Ull, på gotiska Wultus eller strålglansen, var himmelsgud eller Allfader långt före Oden, och i Kalevalas värld är det som av en ren händelse Villainen (Ull som material, alltså fårull, ylle) som likt alla finska ord som slutar på -ainen kan uppfattas som ett personnamn, en personifierad företeelse. Finnarna har till och med en myt om den stora björnfesten, eller 45-46 sången, där Väinömöinen, den vattenfödde Kulturhjälten-stamfadern (vår Heimdalll eller Rig) fäller den stora björnen, som från Pohjola eller norr kommit till människorna.

Ohto, som björnen kallas – man får inte direkt nämna den vid namn – skall äras – man får inte jaga den på osportsligt vis – och även som fälld skall björnen bäras hem ur skogen på en bår, täckt med granris, som vore den en död människa. Så kommer skildringen av björnens gravöl, som bäst beskrivs av den svenske björnforskaren Sune Björklöf, som skildrar hur Kalevalas samtliga hjältar dricker ur horn för att fira praktpälsen, den fallne Ohto. Björnens ande eller ”hamn” tröstas med att den inte dräptes av vrede eller hat, utan av välvilja efter att den snubblade, och alla björnens ben läggs i ordning efter gillet, där den under rituella former ätits upp. Precis så är det också med Tors Bockar i Asatron – bryter man inte ett ben, så att märgen kommer ut, ska bockarna på magiskt vis återuppstå, som björnbenen på sin björnhud.

Samerna har också exakt samma tradition med en Björnfest, som skildrats på målningar av den svenske konstnären Ossian Elgström, och tanken är att björnen – som samer och lappar jagade vid idet vintertid, en grym och osportslig form av jakt, som inte ger björnen minsta chans – ska återvända till gudarna, och berätta om hur väl mottagen den blev, när den var i människornas Midgård. 

Ur ”björnfesten” av Ossian Elgström – jägaren med björnspjutet har hittat idet, och nåjderna (varav en med Torshammare) välsignar honom…

Om inte detta sker, blir det slut på människornas jaktlycka, och i onödan fällda björnar kommer att hämnas, eller väcka Gudarnas vrede, vilket är värt att minnas… Ainu-folket i Japan, som inte alls är Asiater utan tros ha ett Indoeuropeiskt ursprung har också en liknande björnkult, men medan de vuxna björnarna dödades, hölls björnens ungar instängda i små och trånga burar, för att sedan ätas upp – också med tanken, att björnen var förmedlaren mellan människor och gudar.

Något ”sameland” har aldrig existerat, eftersom Samerna hela tiden var influerade av den Nordiska kulturen och tvärtom, och björnkulten är minst lika nordisk som samisk. Det lapska björnspjutet hade en slags ”hand” eller en hylsa, bestående av roten från ett renhorn ytterst, och tanken var att björnen skulle snappa tag i den lösa renhorns-hylsan och dra av den, så att själva spjutspetsen kom fram. Så stack man björnen till döds i lungorna eller själva magen, men det tog timmar för den att dö. Och detta skedde vid idets ingång, emot en sömnig, yrvaken och försvarslös björn ! Vår egen tids björnjakt sker bara nu, i Okotber och på barmark, då björnen i alla fall har en sportslig chans att komma undan. Civilisationen har onekligen gått framåt – och inte alla påstådda ”ursprungsfolk” är så oskyldiga, som vissa vill tro…

Blotmåltiden, då björnen äras som en gud – eller gudars vederlike vid offerhargen…

Till slut bar man björnen tillbaka till en särskild gravhög, byggd alldeles som människornas, högt uppe i fjällen, och där fick dess ben vila under stjärnenatten, vintern igenom… Spjutet, som aldrig någonsin fick användas av en människa igen, restes på gravhögen – så gjorde också Väringarna med sina vapen, då de begravde stupade kamrater i ”Svitjod hin Mikla” eller Ryssland – ”Det stora Svitjod”.

”Gravhögen reses” av Ossian Elgström. Märk björnspjutet, med sin karaktäristiska hylsa…

Sist på tavlan ses björnen – som återvänder till Gudavärlden – vila i sin grav, medan en björnhona med unge går ur idet om våren…

Nog är sagda björns ständiga återkomst och uppståndelse – år efter år efter år – värd att fira… Hans kamp tar aldrig slut… !

Torslunda-björnen skjuten ! Förklarad farlig, och AVRÄTTAD på Länsstyrelsens och Polisens order… (inlägg från 2015-11-10)

Kommer ni ihåg Torslunda-björnen, som jag nämnt, och som i mindre än fjorton dagar fick ströva fritt omkring i Upplands Län och själva Ärkestiftet, ni vet den trakt, där de verkliga Ärkeskojarna och Ärke- någonting annat ofta brukar hållas… Björnen hade hunnit till Dalby socken, strax söder om Uppsala, och där sköt man honom till döds igår, vidpass kl 14.30 på eftermiddagen, under avrättningsliknande former.

Han skadade ingen och letade bara efter mat, samt någonstans att bo inför vintern…

Björnen hade funnits i trakten i minst tre dagar, enligt kvällstidningarna. Lokala polischefer i Uppsala Kommun hade uttalat sig om dess farlighet, och upprörda telefonsamtal till Länsstyrelsens rovdjursexperter fick telefonlinjerna att gå varma. Men Torslunda-björnen gjorde ingenting, konstaterar även Länsstyrelsen på sin hemsida, eftersom man nu gått ut med en officiell press-release i ärendet. Av och till korsade björnen privata tomter, men han letade bara efter någonstans att gå i ide för vintern.

Ändå konstaterades björnen som potentiellt farlig enligt § 9 Jaktlagen, eftersom han kanske skulle kunna besvära folk, eller söka efter mat på otillåtet sätt – enligt människornas lagar.  Alla björnar skulle kanske kunna göra samma sak, eftersom de har klor och tänder. Älgar har exempelvis horn, och kanske skulle kunna stångas. Hästar – om nu sådana finns i trakten av Dalby – skulle kanske kunna sparka bakut, och om någon därstädes boende har hund, så kan kanske hundarna bitas. För att inte tala om alla katter – varför avlivas inte de, förresten ? Skulle de kanske inte kunna klösa ut ögonen på lokala spädbarn, och om barnen nu dricker ett glas hallonsaft var – skulle de kanske inte kunna kvävas av hallonsaften ?

Viltskadecenter har kontaktats, skriver Länsstyrelsen – och där gjordes genast bedömningen, att det inte skulle gå att omlokalisera björnen till exempelvis Norr om Dalälven – där den sannolikt hörde hemma – eller någonannanstans, för den hade ”vant sig vid människor” – och därmed var dess öde beseglat. Den måste dö, helt enkelt.

Polisens presstalesman i Uppsala har enligt SVT – Statstelevisionen – uppgett att man inte kan minnas när man senast sköt en björn pga liknande omständigheter. I alla fall har det inte hänt i Uppsala Län tidigare. Torslunda-björnen – som SVT uppger är säkert identifierad – är förd till Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA – där den ska obduceras, och könsbestämmas. Troligen rör det sig väl om en ung hanne, eftersom dessa kan ströva iväg ganska långt i jakt på nya revir, och det var just vad denna björn gjorde. Tills den kom i kontakt med människornas värld, dvs.

UNT, Uppsala Nya Tidning, konstaterade att björnen höll på att bli trött inför vintern, så sent som för fyra dagar sedan, och att den helt passivt låg och sov i en kohage. SR noterar att den avlivades ”snabbt och effektivt” efter att man smugit sig på den, och att den ”blivit närgången” vilket alltså var fullt tillräckligt för ett §9 beslut.

Natursidan noterar att ”flera skrämselförsök gjorts med hundar och gummikulor” samt intervjuar idag även Naturvårdsdirektör Lennart Nordvarg som tog det avgörande beslutet.

§9 Jaktlagen, 1987:259 lyder i sin helhet:

9 § Om ett vilt djur orsakar avsevärd skada eller om det kan antas vara farligt för människors säkerhet, får Polismyndigheten låta avliva djuret, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning. Regeringen får meddela föreskrifter om att Polismyndigheten får låta avliva eller fånga vilt, när detta är befogat från djurskyddssynpunkt. Lag (2014:698).

De objektiva rekvisiten, som de brukar kallas på juridiskt språk, dvs att det vilda djuret skall orsaka avsevärd skada gäller uppenbarligen inte i Torsåkers-björnens fall, för den skadade inte på 13 dagar eller mer någon eller någonting alls. Resten är subjektiva rekvisit, eller en subjektiv bedömning – och begreppet ”finns inte någon annan tillfredsställande lösning” (vem skall tillfredsställas ? Djuret, samhället eller Länsstyrelsen ??) kan måhända tolkas på lite olika sätt… ”Befogat ur djurskydds-synpunkt” är också ett slags subjektivt rekvisit, och för övrigt kan väl som sagt alla björnar ”anses vara farliga för människors säkerhet” – beroende på vem som nu anser, tolkar eller tycker…

”Ja se dessa BYRÅKRATER !”

Jag själv är som Hedning strikt neutral i frågan – sådant här kan mycket väl bli föremål för senare juridisk bedömning – men en sak vet jag i alla fall, som intresserad av folktro…

 Björnar räknades ofta som budbärare från gudavärlden, som endast tillfälligt befanns sig bland människorna. Beroende på hur björnen blev behandlad, fick sig människorna inte sällan sin egen dom, vad det led – eller efter ett antal år. Nu står Torsåkers-björnen vid Valhalls port, och mäler med Heimdal, eller kanske vistas han i Trakten av Stora Björn eller ännu sällare jaktmarker, någonstans.

Sova får han emellertid. Han har ju ingått i den eviga vilan, så att säga…

Långt därute, i vårt människosamhälle, är det diverse tvåbeningar som blivit närgångna, minst sagt… De sitter just nu i drivor och hopar utanför snart sagt varje svenskt varuhus, varje systembolag, varje livsmedelsaffär och varje bankomat – vad det nu kan bero på. Sådant har ingen björn gjort. Men nog är de närgångna, alltid…

Scen från Järvafältet, Oktober 2014 framför huvudstaden i Sverige

Närgången var även en annan tvåbening i Uppsala, som i helgen skall ha hotat att skära upp magen på sin gravida flickvän. Sådant har ingen björn gjort.

Närgången var också Prästen Oskar Kalm från Svenska Kyrkan, Uppsala Ärkestift – han dömdes för att ha våldtagit flera barn tidigare år. Sådant har ingen björn blivit dömd för.

Närgångna var också den – eller de gärningsmän som utfört ett Mordförsök inne på Friskis och Svettis i Uppsala tidigare under hösten. Inga björnar fanns bland de skyldiga.

Närgången var också den 18-åring, som i helgen arresterades för mord på en 36-årig man i Morgongåva, i Torsåkers-björnens revir. Björnen var inte ens närvarande, och har alibi.

Närgången var även hustrun till en 60-årig man, Sunnerstavägen, Uppsala. Hon knivhögg honom rätt i huvudet. Ingen björn var inblandad, inte ens på längsta håll.

Flyktingboenden tänds på och blir övertända lite varstans i Sverige.  Inga björnar är närgångna eller ens inblandade där heller – men skjuta dem för närgångenhet – ja det kan tvåbeningarna göra !!

Ett RENT SAMVETE är den bästa huvudkudden, brukar det heta…

Björnarna Vaknar ! (14 april 2016)

Idag är det Tiburtiusdagen, den dag då björnen går ur idet enligt gammal svensk folktro. I många nordiska kalendrar har dagen också fått inleda sommarhalvåret, och ett Värmländskt ordspråk säger: ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”. Moderna Björnforskare har konstaterat, att den gamla folktron faktiskt stämmer ovanligt bra. I det skandinaviska brunbjörnsprojektet, nu avslutat, följde man minst 40 björnar under vintersömnen i flera år, och i medeltal gick faktiskt björnarna ur idet exakt den 14 april…

Tiburtius lär ha varit en gammal ointressant kristen martyr från 200-talet,  men honom bryr sig numera ingen människa i Sverige om, därför att björnarna hursomhelst är betydelsefulla för oss hedningar, och väcker våra sympatier. I Hälsingland och vidare norrut uppfattade den hederliga svenska allmogen de kristna prästernas mumlande som ”Tid ur idet dagen” eller något ditåt, och associerade dagen till vad de redan visste om björnar, eftersom björnen var mycket viktigare i deras medvetande, liksom i alla trakter där djuret ens påträffats. En lapsk advokat (jodå, sådana finns !) sade en gång till mig att ”Du ska veta, att björnen, fastän hedning är mycket bättre än Jesus Kristus, för han återuppstod bara en enda gång, men björnen gör det v-a-r-j-e år…

Ingen forskare har hittills lyckats lista ut hur björnen egentligen gör för att överleva vintersömnen, och hur den i 4-5 månader kan vara utan varje droppe vatten, varje uns av föda. Den drabbas heller aldrig av benskörhet, fastän den ligger stilla så länge, och dess hjärtrytm kan sjunka till 10 slag i minuten. Kunde vi människor ställa om vår balans rörande ämnet leptin, och på övriga sätt imitera björnens dvala, skulle vi kunna ha avsevärd nytta av det i framtiden, inte minst nu när professor Stephen Hawking och andra skall bygga hypersnabba rymdskepp att flyga till Alpha Centauri med. 300 år skall detta ta, vid en tiondel av ljushastigheten, och om det plånboks-stora rymdskeppet en gång skall kunna följas av en konstruktion stor nog att rymma mänskliga varelser, får vi ta efter björnarna, och sova oss genom de tråkiga bitarna av en sådan resa.

Media vimlar som vanligt idag av björn-relaterade notiser. På Skansen i Stockholm har man traditionsenligt – prick kl 0900 idag – släppt ut årets björnungar som heter Tundra, Tassa, Trubbel och Tiburtius. I Orsa Björnpark – som jag själv också besökt – firar man Stora Björndagen, Tidigare år har man också hållit föredrag om björnens roll i mytologi och kultur. Björnar är de största rovdjuren i nästan alla trakter där de förekommer, och förutom de är de jämförelsevis intelligenta. Allt detta har gjort att vi människor i alla tider känt oss ganska närbesläktade med dem, och för Hedniska kulturer har björnen – som oftast sköter sig helt själv och som aldrig är farlig, annat än när han blir retad och som återkommer, år efter år, varit en stark symbol både för Hedendomen själv och naturens eviga kretslopp.

I andra inlägg har jag redan berättat om den veritabla björnkult, som rått både i Finland, Lappland och Sverige under hednisk tid. Både i Offerdal i Jämtland och på andra ställen i Norrland har man hittat träd på ensliga små holmar i myrar och sjöar, där man hängt upp skallar från björnar som antingen jagats eller dött en naturlig död i särskilda träd, oftast tallar. Tron har varit, att björnen skall kunna återvända till den himmel, varifrån den kom, nära Himmelspolen och Stora och Lilla Björn. Ibland heter det att björnen får åka med Tor upp i Karlavagnen, men i det finska nationaleposet Kalevala står att han skapades av Ukko, högst av gudar, och sändes hit ned sedan, som gudarnas skapelse och budbärare. Meningen var, att björnen skulle hålla koll på människan och se vad hon företar sig, och sedan berätta om människornas förehavanden, ungefär som Odins korpar hos oss…

Karta från Finland över björnkultens utbredning under 1700 – 1900 talen – cirklar betyder plats för rituell björnjakt, där man sjungit sånger för dess hyllande, kors är ”skallträd” eller rituella björnbegravningar, och streck är platser där björnen blev dyrkad som ett slags gud eller totem, också långt fram i tiden i påstått ”kristna” bygder

Nutida ”björntall” från Sibirien – foton finns också från början av 1900-talet i Finland och Sverige

I Drachenloch-grottan i Schweiz har man funnit björnskallar, som begravts på rituellt vis redan av Neanderthalare, sådär 50 000 år före kristus – och under Altaret i Frösö kyrka, Jämtland, fann man en vikingatida stenharg med björnskallar, begravna på samma vis…

Det första alla björnar gör, sedan de kommit ur idet är att tvätta sig i den snö, som ligger kvar. Också isbjörnar har den vanan, som kan studeras på detta filmklipp från BBC.

Därefter börjar de förse sig med mat, eller – i det nordiska fallet – Björksav, eftersom björnen förstås vet att den starkt sockerhaltiga saven innehåller mycket vitaminer, mineraler och annat, som den i sitt starkt uttröttade tillstånd tycker är gott och behöver.

”Björnen blev av gudar född och skapad, buren hit av himlavalvets jungfrur, förd hit ned av luftens döttrar uti silvertrådar, frisläppt sen från gyllne kedjor” ska det stå i en finsk Runo-sång.

Rysk amatörmodell med riktig björn – inget fusk här !

Ända till den sjunde björnen… (artikel från 20 Oktober 2016)

Alvablotet närmar sig. Jag har redan skrivit mycket om denna hedniska fest inom Asatron, samt allt vad den står för. Nu kommer den mörka årstiden, och så här års skall det vara betydligt kallare i vårt land. Skörden har skördats, och nu stannar naturen liksom till innan vintern, som om allt levande gick i ide eller helt enkelt lade sig ned för att dö i väntan på den stora vintern, medan höstlöven singlar ned från himlen. Detta är dödens årstid, dödsgudinnan Hels stora fest. Hon har mycket få tillbedjare nuförtiden, men jag är väl bekant med åtminstone en av dem, och vi känner allt varann sen gammalt, må ni tro. Det är en viktigt årstid för björnarna i Sverige och Europa också. Kopplingen mellan björnar och döden kan synas långsökt, men det är just vid den här tiden de ska gå in i sina iden, och vänta den återuppståndelse som kommer om våren, och som de genomgår upp till 30 eller nära 40 gånger i sitt liv, för så gammal kan en vanlig brunbjörn bli. Och ingen forskare, vare han aldrig så klok, kan hittills förklara hemligheten med björnens vintersömn – vi människor kan inte kopiera den, och vi har aldrig lyckats reproducera den biokemiska processerna bakom den, även om vi fått upp några värdefulla spår. Vite krist återuppstod bara en gång, och hans anhängare krälar i stoftet. En vanlig björn upprepar samma sak år efter år, men får ingen tack eller dyrkan för det – men det var annorlunda i hedna tider. Romerska gravstenar, funna i Rumänien och annorstädes, visar björnmotiv… ”Döden är en faslig björn” skrev en gång Bellman, men det var det gamla svenska ordet ”björn” i betydelsen fodringsägare eller indrivare han då tänkte på. Björnar kan ha ett påträngande, pockande sätt – särskilt när de är hungriga och i sin relation till människorna, men det krävs mod att gå nära dem. Romerska gravstenar funna i Köln (Colonia Agrippiniensis) och Trier (Augusta Trevenorum) samt Rumänien visar motiv med björnar, som stod för döden men också återuppståndelsen. ”Väck ej den björn som sover” är ett gammalt svenskt ordspråk, och sanningen i det får vi se om och om och om igen – särskilt såhär års… Det fick den gode medborgaren och vane jägaren Lage Löwén i Granberget norr om Hoting nyligen erfara. Både Lokalradion P4 och Statstelevisionen har berättat om hur han under älgjakten – med drivande hund, som alltid i Norrland – plötsligt såg en stor björnhona krypa ut ur ett färskt ide, bara några meter bort.   Han är svensk och han kan skjuta väl och hantera ett vapen – vilket varje vuxen man i det här landet borde kunna. Så bara vände han på pipan, och sköt björnen i självförsvar, innan den var över honom. Händelsen utreddes först som jaktbrott, och den rapporten kablades också ut över media, främst beroende på att svenska journalister är ett föga omdömesgillt släkte, till skillnad från landets jägare. Så slöt björnhonan sitt liv, lugnt och odramatiskt – och sjönk tillbaka mot sitt ide. ”Lyssna till den granens susning, vid vars rot ditt bo är fästat” kunde man säga, ifall också björnar vore värda några sista ord. Goda jägare har alltid visat vördnad för viltet. En stor björn är en respektingivande motståndare. Jag har redan skrivit en hel del om den lapska och finska björnkulten. Ja – jag skriver just lapska och inte samiska – för i samisk kultur ingick sen urminnes tid att osportsligt nog fånga björnen inne i idet med ont uppsåt och av ren vilja, och inte som Lage Löwén av en ren olyckshändelse närmast ramla över den. I Finland var det samma ovanor som rådde, men de har man lyckligtvis slutat med nu. En del kungar och utländska besökare har roat sig med att fånga björnar i deras iden (Karl XII och Karl XI gjorde på det viset, under enväldets tid) men folket självt har aldrig gjort det i någon större omfattning. Här anser vi nu i landet att björnjakten tar slut, innan älgjakten tar vid, och vi ger björnen en sportslig chans att börja sin vintersömn, vilket är den väl unnat. Björnforskare har räknat ut att björnen – som är ett intelligent väsen – ofta har ett A-, B- och C-alternativ i ide-väg. Det kan röra sig om jordiden – med granris, lågt i tak, liten ingång och mycket isolering – som föredras av björnhonorna – eller steniden, som föredras av hanarna. Björnen kan till och med bygga korgiden, som består i att den låter sig översnöas eller till och med klättrar upp i en stor gran, och sover där, på ett slags plattform, som den bygger själv. Detta ska ha iakttagits bland annat i 1800-talets Ryssland, men ingen svensk björn har rapporterats göra om samma sak. Inte heller uppträder den så lagbundet att alternativ A), B) och C) exakt motsvarar de tre typerna ovan, och björnen kan också vakna till och vara aktiv i flera veckor under vintermånaderna – särskilt om det blir för varmt – har den svårt att sova.. Björntallar har funnits i Jämtland, över hela Finland och sju björnskallar har hittats under altaret i Frösö Kyrka – de kristna försökte utplåna denna bit av inhemsk kultur, som alltid.. Just björnens huvud har alltid behandlats med vördnad – i Kalevala beskrivs först björnens födelse – det tar nästan längre tid för det diktverket att beskriva alla björnriter och björnmyter än att behandla skapandet av Världen – Karhun Synty – och hur björnen kommer från Ukko eller den väldige Ukko Pekka själv, finnarnas Åskgud som inte har med Tor att göra, men som är en Allfader likt Oden, och björnen ”vaggas av luftens ungmör” eller med andra ord Valkyriorna, innan den kommer hit ned. Så lever den sitt liv här, tills att det kan hända att jägarna springer på den. Då måste björnens gravöl firas – man det kallar ”bröllop” – sanningen måste döljas för den möjligen uppretade björnens vålnad – för sådan är finnarnas björnkult, och sannskyldiga björnreligion – björnen är ett heligt djur för dem. Finska hedningar hedrar ännu den finska björnen, men de böjer sig ej för den ryska. Björnen bes om förlåtelse för dråpet på den, och så återvänder den till gudarna, genom att man fäster skallen vid ett träd, och vänder den emot den uppåtgående solen. Träd med upp till 40-50 björnskallar hittades i Finland in på 1900-talets första år, men lär nu ha blivit förstörda. Det troddes och tros också, att björnen skulle gå till Pohjola eller just Hel – båda rikena ligger norrut och liknar varandra till förväxling . Där ska den avlägga rapport för Louhi eller Hel- dessa gestalter liknar varann fullständigt (vilket inte bevisar någon universalism, men väl att det finska folket lånat mycket från sina nordiska grannar, och att detta är samnordiska, indoeuropeiska och möjligen också cirkumpolära föreställningar, om ni frågar mig) och ibland också Loviatar, stundom Louhis egen dotter, som är en vintergudinna – hon liknar mycket vår egen Skade – eftersom hon också har med jakt, vind och snöstormar att göra. Tjatse, Skades far – är det samiska Tjazzi – meen det visste ni väl redan ? Nåväl – där ska björnen vittna emot människan, som dödade den – och blev den hederligt dödad, går människan fri – men sköts den i bakhåll, i idet eller med list – eller dödade man dess ungar och for ut i grymheter – ja då skulle krig och en hård vinter övergå mänskligheten. Nordamerikanska indianer påstås ha samma tro, men där skall det vara allt jaktbart vilt, som vittnar mot människorna. Själv ser jag nu i andanom, hur Lage Löwéns björnhona står inför Skade. ”Hade du ungar ?” frågar gudinnan strängt. ”Nej, det hade jag inte…” svarar binnan sanningsenligt, för så kallas en honbjörn på jämtska. Hon tillägger att hon sköts framifrån, och med ett rent skott på nära håll, inom redbart avstånd, som en björn kan nå med ramarna. Skade svarar, att då är allt gott och väl. ”Björnjakt är en bragd för goten, harjakt är hans tidsfördriv. Alltför tungt det är att bida under suckan sådan gäst; nej, gör livets dag, den sista, till en korybantisk fest!” säger hon. ”Det var en människo-sång, och den förstod jag inte” säger björnhonan trött. ”Nu vill jag sova hos dig, i Ydalarnas ro, och villa sen, som björn i vinterbo”. (Alla vet, att i Ydalarna  bor Skade, i Ulls rike, efter det att hon skildes från Njord) ”Förstår du det här då ?” frågar Skade tilll sist: ”Härlig är döden, när i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem” På det svarar björnhonan intet, för hon är trots allt en hon-björn. I Rumänien – där 80 % av den Europeiska kontinentens björnar utanför Norden lär bo, lär man också gå hårt åt dem just nu… Rumänerna har kristnats, och tappat varje spår av allt det goda, som romare och goter lärde dem. Från den gamla turiststaden Sibiu i Transylvanien kommer dessa bilder. Det är som en scen ur den gamla filmen ”Det sjunde korset” med Spencer Tracy, ungefär. Stadens myndigheter står alldeles handfallna, ungefär som i Stefan Löfvéns Sverige, som ni ser. Polis, brandkår och ambulans – men ingen kan göra något. Två akademiker ska ha skjutit emot björnen med bedövningspilar, men utan att träffa – de skojarna hade inte fått någon adekvat vapenutbildning… Till sluts sköts björnen, instängd på en innergård – efter att ha försökt klättra ut via en blomlåda… Historien om denna björns tragiska öde har redan blivit politiskt förstasidesstoff och föremål för hetsiga diskussioner i Rumänska media… Till och med Presidenten har fått ingripa, och fällt synnerligen hårda ord om de lokala myndigheterna, som kritiserats för sin inkompetens – men å andra sidan – Rumänsk polis har inga verktyg, ingen utbildning för just björnfångst – de är vana att stoppa tvåbenta brottslingar, det är allt – men mer kan de inte. Stun-guns eller tasrar tränger nog knappast igenom en björnpäls, och några utskjutbara nät har de heller inte i sin utrustning. Sk ”björnspray” eller rättare sagt peppar-sprej hjälper inte heller, för det stressar bara upp björnarna ännu mer. På avstånd och i skog verkar det, men emot en redan vettskrämd björnunge är pepparsprej knappast till någon större hjälp. Andra björnar har dock kunnat räddas. I Rumänien finns de balkanska dansbjörnarna, som diverse aktivister engagerat sig för – både militanta sådana och fullt sansade grupper som Arcturos i Grekland – en organisation av frivilliga björnvaktare, som har att tampas med bland annat de romer, som nu sprider sig även över Sverige (det är just de som livnär sig på björndansen – både i Rumänien och angränsande länder) och i allt fler länder världen över finns nu ”Bear Sanctuaries” – det är inte tempel, där djuren dyrkas, men parker; där man genom frivilliga insatser försöker skydda dem. Kunskapskanalen visade nyligen ett engelskt reseprogram där Ushka, en liten björnunge som förlorat rörelseförmågan i baktassarna – efter oskickliga skott från tjuvskyttar– till slut fick vård och hjälp.  Andra, nästan ihjälsvultna ungar har kunnat räddas, och återanpasats till ett vilt liv i det fria utan nämnvärd människokontakt, med alla fyra tassar i gott skick. Naturens uthållighet är stor, och björnar är robusta varelser, men inte alla mänskliga kulturer är likvärdiga, särskilt inte i sin syn på djur och natur…

En Frejs fredag – trots allt. Och så lite Björndans.. (inlägg från 21 Oktober 2016)

Inom amerikansk Asatro har man lanserat hypotesen, att namnet Fredag skulle komma av gudinnan Freja eller möjligen Frigg, och det finns etymologiska bevis för att Fredagen på Nordiskt område tillhörde Freja, medan det blev Friggas dag i Saxares och Anglers England, där gammelengelskan uppstod. Språket styr tanken, och det är inte hos alla människor, som de rätta tankarna styr själva språket, som vi snart skall se. Igår berättade jag om hur björnar behandlas i Norden, respektive på Balkan. Här har vi ett sätt att behandla dem på, givet vår kultur sedan urminnes tider, men på det kristna Balkan gäller helt andra skick och seder. Jag glömde en detalj kring de upprörande scenerna med björnen i Sibiu, som Rumäniens President, den gode Klaus Iohannis reagerat på. Klaus Johannis har också varit Borgmästare i just Sibiu tidigare under sin karriär, uppges det, och det har enligt ej bekräftade källor meddelats, att Polischefen i staden avskedats, sedan han beordrat sina Poliser att köra över alla björnar de påträffar med bil. Opinionen i Rumänien har numera börjat svänga. Man tolererar inte vilt skjutande på innergårdar och annat i den stilen, särskilt inte när uniformerad polis är de, som står för själva skjutandet. Skall man alls skjuta några björnar, måste man fälla dem med första skottet – som den svenske jägaren från Hoting gjorde uppe vid Granberget. Och polisen kan inte skjuta rakt genom väggar, tak och golv, mitt inne i ett bostadsområde. Det är ju givet. Det är inte ”Strid i bebyggelse” som ska utkämpas, särskilt inte emot en enda, ensam och obeväpnad björn. Och vad vill jag ha sagt med det här ? Jo, sanningen är den jag redan skrivit, mina vänner. Inte alla kulturer är likvärdiga, och de blir det aldrig heller. Den romska ”kultur” som ännu finns kvar på Balkan, med stackars utmärglade ”Dansbjörnar” och annat i släptåg, väcker avsky hos den tyska befolkningen i det som en gång var Siebenbürgen, där Sibiu förvisso ligger. En gång hette den Hermanstadt, och var en tysk stad. Då var förhållandena mera ordnade, låt oss säga – men efter 1945 och med Kommunismens ankomst, blev saker värre – för björnar såväl som människor – och trots Ceaușescu fall och mycket annat, är problemen inte slut ännu. Alla må ha samma grundläggande rättigheter – djur såväl som människor, men djurs och människors rättigheter är för den skull icke desamma, och människors lika rättigheter betyder heller INTE samma sak som ”alla människors lika värde”. Det är visst inte ”LIKVÄRDIGT” vilken religion eller kultur man VÄLJER att tillhöra, till exempel… Bild från det angränsande Bulgarien, 2006. Ska vi snart få se liknande scener i Sverige ? Jag har själv sett en sk ”dansande björn” (eller rättare sagt ett svårt plågat djur – för det är vad det är fråga om) vid en plats som heter Chufut-Kale, vilket betyder ”Judarnas Slott”. Platsen är benägen nära Krimtartarernas gamla huvudstad Bakhchysarai, som ligger ungefär mitt på Krimhalvöns sydligaste del, och utgörs av en gammal klippfästning,  som ursprungligen byggdes av Östgoter, men därefter blev karaitisk, inte judisk. Inom parantes får jag säga, att det var långt innan 2004, då jag såg den stackars ”dansbjörnen”. För övrigt har trakten kring Bakhchysarai – där den tatariske storkhanens palats en gång stod, en högst brokig etnisk historia, och en högst blandad befolkning. Tatarerna är muslimer, och talar ett turkspråk, som på pricken liknar det man kan höra hemma på torget i Rinkeby, och det går hur bra som helst att tala ”Rinkebysvenska” där, Abo challa… För övrigt är de välutbildade, gästfria och språkbegåvade, samt tycker illa om dem i grannskapet som plågar björnar. Man ser ljushåriga människor på gatorna där också, och alla av dem är visst inte ryssar utan direkta arvtagare från Krimgoterna – de sista goterna på Krim dog för övrigt ut på 1830-talet, och hade då konverterat till islam. Mina ukrainsk-gotiska, krim-tatariska vänner och jag försökte få den arma björnen befriad, och vi mindes den allians som Karl XII:s officerare ingick och skrev under, mitt inne i Khanens harem. En gång red vi tillsammans, under hetman Mazepa. Vi var ärliga kosacker, svenskar, goter och tartarer i en enda armé under svenskt befäl. Mycket kunde väl vara vunnet – till djurs och människors fromma – om vi kunde få sådana dagar igen, men vi har icke de tiderna, som det heter. Nu råder en viss Putin över hela Krim, och hur det går för mina krimtatariska och gotiska vänner – hederliga män som aldrig kämpat i någon anti-rysk ”frikår” – får vi väl se. Krimtatarerna som folk dog nästan ut, trängda av både Tyskarna och Stalin, men de har alla det draget gemensamt med Ukrainare och Volgatyskar, att de hatar romer och rumäner – av historiska skäl. Det är viktigt att kunna sin historia, nämligen. Visst – staden Smorgons vapensköld ståtar med en fängslad dansbjörn och tre nordiska dryckeshorn, men björndansen där har helt upphört… (och det är på tiden !) En annan stad jag också besökt under mina många resor är Smorgonie i det som en gång var Litauen, men nu är Vitryssland, där samma stad kallas Smarhon. Denna stad var – på karolinen Olof Stiernhööks tid – ”alla björnfösares skola och universitet” – Stiernhöök var Livgardist och Kapten, samt dog vid Poltava efter många år och strider, vilket man kan läsa om i hans dagböcker, utgivna av karolinska förbundet. Också han ville stoppa grymheterna, och få ett slut på dem – men lyckades inte ”integrera” några romer då heller – konstigt nog – vad det nu kan bero på. Men – dessvärre – det finns alltid sådana människor, som istället för bildning och kultur vill satsa på fattigdom, okunnighet och smuts, säger mina vänner bland Ukrainarna, och jag är benägen att tro dem. ”Fornsederi” och därmed likställda irrläror finns alltid – men verklig tro är en annan sak. Nu ser jag på vissa diskussionsforum, hur till och med muslimska arméofficerare i Pakistan upprörs över det här med de Rumänska björnarnas liv, och jag skulle vilja säga, att allt ändå inte är försent; eller förgäves här i tillvaron. De goda krafterna och de verkligt goda människorna finns alltid kvar, inom ”Law Enforcement” precis som överallt annars. Det finns till och med goda kristna också, och när vi möter varann; bildar vi till slut en allians, hastigt påkommen visserligen; och kanhända högst tillfällig och med inte så många redskap och tekniker som vi borde ha, men för allas gemensamma bästa. Hans Majestät Konungen, ingen annan – har idag yttrat sig, angående sitt väl kända engagemang i WWF, Världsnaturfonden. Vid ett seminarium på Ulriksdals slott har han talat om klimathotet och mycket annat – men vem vet – om nu Stefan Löfvén (som inte är Statschef i Sverige, men däremot Statsminister) kan åka till Saudi-Arabien utan Utrikesministern, som inte blir insläppt där – så blir det kanhända någon gång i den inte alltför avlägsna framtiden rent av så, att President Iohannis och den svenske Statschefen möts, för att diskutera ett och annat. Någon Påvlig välsignelse behövs inte alls för den saken. I just det fallet – och snart sagt alla andra – tror jag inte att just Påven kan göra så mycket. Men en hel del andra dignitärer, här och var – kan nog göra en hel del. Jag har ju trots allt träffat en del av dem, ibland till och med ”på ort och ställe”.  

 Sverigedemokrat vill SKJUTA Korpar – Kristendom ligger bakom ??

(inlägg från 1 December 2016)   Gratistidningen Metro – en av de mest ovederhäftiga organen i svensk dagspress – publicerade nyligen en artikel om löjeväckande motioner till den svenska Riksdagen, och om hur diverse kristna, PK-människor eller ren ”Hängbröstvänster” försöker påverka Svensk politik, ända in i vårt nationella parlament – vilket bara drar skam och nesa över hela landet. KRISTEN KORPHATARE ? – Ja, vad är anledningen till allt hans BLINDA HAT ?? Främst bland dessa står i år Sverigedemokraten Magnus Persson, kommunalpolitiker i Bromölla, som av någon konstig anledning HATAR KORPAR. Han har skrivit en motion om att utöka jakttiden på korp från 1 Juli till 31 December trots att Korpen är fridlyst, och att EU.s fågeldirektiv uttryckligen förbjuder det. Enligt Metro ska Persson – som representerar Dalarna i Riksdagen – ett landskap han inte ens är bosatt i  – ha sagt att ”korpar är fruktansvärt onda” och motiverat sin egendomliga motion med följande absurda påstående:

Korpar är fruktansvärt ondskefulla, inskärper Sverigedemokraternas Magnus Persson. Korparna älskar nämligen att ge sig på små lamm och kalvar. ”Korpen börjar med att hacka ut ögonen på sitt offer för att sedan se det nyfödda djurets kamp för sitt liv.”, skriver han i sin motion. Sverige bör därför utöka tiden för jakt på korp, menar Magnus Persson.  (metro 2016-11-30)

Några bevis för att det skulle förhålla sig så, rent biologiskt, har jag för min del aldrig kunnat hitta, och man kan nog inte påstå att just korpar skulle vara ”ondare” än andra rovfåglar, eller rovdjur i allmänhet – som också äter lamm och kalv, samt smågnagare – ifall de kommer åt. Herr Persson är tydligen mycket känd i Bromölla med omnejd, enligt vad denna genomgång från Kristianstadsbladet visar. Bland annat ska han ha varit ledare för en lokal koalition, kallad VAMMP, som innehållit Vänsterpartister, Miljöpartister och Sverigedemokrater tillsammans. Varför hatar de KRISTNA Sverigedemokraterna just KORPAR ? Är det inte därför att Korpen är Odens fågel i Asatron ?? Man måste ju säga, att detta är en relativt ovanlig koalition efter svenska förhållanden, men att Miljöpartisterna avslöjar sig, då de faktiskt SAMARBETAR med Sverigedemokraterna på lokalplanet efter vad det ser ut – åtminstone i Bromölla. Att Sverigedemokraterna, med sitt ideliga tal om ”fädernas kyrka” osv är ett kristet parti, har länge varit känt. Inget är dock känt om Magnus Perssons kopplingar till Frikyrkor, ”Svenska” Kyrkan eller andra kristna rörelser, vilket jag noga vill betona. Men – som sagt – varför detta OERHÖRDA HAT emot just KORPEN som fågel betraktat – och varför Jaktkrav också på Vintern ? Korpar har länge ansetts vara vishetens budbärare, och de är faktiskt ganska intelligenta.. De flesta svenskar äter inte korp, och frånsett att man i Skåne ätit råkor, finns inget värde i Korpen som jaktbyte alls – så vad är orsaken till dessa bisarra påståenden om en mycket sällsynt fågel i den svenska faunan ?

Rapport från Sälens Rike…. (inlägg från 24 Februari 2017)

En ny hednisk film har kommit ut i Finland, visar det sig. ”Järven Tarina” som filmen heter i original, handlar om Saimen och andra finska sjöar och är en strålande hyllning till den Nordiska Naturen, med motiv från Finsk mytologi, vars likheter med Asatron ju ofta är stora och påfallande. ”Sjöns Saga” skulle filmen ordagrant heta översatt tilll svenska – glöm vad det står på Wikipedia – och medan vi i svensk folktro alltid haft Sjörån, (som är plural – varje sjö har sitt eget rå, eller ”rådare” )har man i Finland Ahitar eller ”vattendottern”, som också har drag av Aino – men dessa kvinnliga väsen eller diser är en varelse, och inte flera. Det finska sjörået skall dock inte förväxlas med Luonnatar, eller den kosmiska vattenmodern som finnarna ansåg gav upphov till Världens skapelse, och som närmast motsvarar Ran, den stora havsgudinnan hos oss..   Filmen, gjord av Matti Röhr, skall redan vara den mest sedda dokumentärfilmen i hela Finlands historia. Och Sälar kallades en gång ”själar” på Åländsk och svensk Roslagsdialekt, eftersom de troddes vara återfödda människor, exempelvis de som förlist till havs.

I vilket Knubbsälen flyr Island (inlägg från 6 April 2017)

Islandsbloggen, med nyheter från ett avlägset grannland, tillhör alltjämnt de nyhetskällor jag läser regelbundet, ehuru den är av adiaforisk natur.

Struntar du i Knubbsälen på Hvitanes, så struntar Knubbsälen på Hvitanes i D-I-G !

Svaret är naturligtvis, att jag som Hedning bryr mig om saken, och bestämmer mig för att intervenera, precis som vanligt. Knubbsälen må vara ett Ilandsproblem eller Islandsproblem, men som alla levande varelser har den att välja mellan kamp eller flykt – vilket i grunden gäller också oss Hedningar och Människor. Den är inte pelagisk eller undanglidande, som dess släkting Gråsälen eller Halichoerus Gryphus, som överhuvudtaget inte har någon fast hemort, ens i Världshaven. Nej, Knubbsälen eller Phoca Vitulina, vet man ändå var man har. Den är bofast, och försvarar sitt hem så långt labbar, tänder och klor räcker, och så långt den överhuvudtaget har krafter och förmåga. Den återvänder år efter år till den kobbe eller det skär den fötts på, och i brist på bättre, så nöjer den sig även med insjöar, ja till och med Bajkalsjön, minst 3000 km från närmaste hav – om det kniper. Där har den för övrigt utvecklats till en separat djurart, men alltjämnt trivs den och förökar sig väl. År 1980 befolkade alltjämnt 38 000 knubbsälar Islands kuster, enligt Hafrannsóknastofnun, som minsann har rannsakat saken. Den isländska Regeringen har i sin visdom bestämt att minst 12 000 Knubbsälar ska räddas åt eftervärlden och framtiden, men drivnät och miljöföroreningar minskar deras antal, och amerikanska turister på Sälsafari stör dem ideligen i deras förehavanden, med skräp, skrän, kameror och på annat vis.Man spekulerar också i att den husbehovsjakt som alltid skett på Island – varje år skjuter lokala jägare sådär 200 djur – ska ha med saken att göra, men om amerikaner och andra idiotiska turister bara slutade stressa sälarna och fara runt i RiB-båtar, skulle mycket vara vunnet – för innan ”Sälsafaris” inleddes, var husbehovsjakten – i liten och naturlig skala – inget som helst problem. Tio landsomfattande eller rättare sagt havsomfattande sälräkningar har skett sedan 1980, och varje gång har sälarnas antal minskat. Senast observerade man ungefär 3383 knubbsälar – och hör och häpna – deras antal är ganska exakt precis lika stort som de Asatroende Homo Sapiens som finns på land – men man uppskattar att sälarnas verkliga antal är minst 7652. Och hur det är med de Asatroende, samt hur många de egentligen är – vet ingen. Deras antal är också mycket större än det som observerats, och hur många de i själva verket är, finns det inga säkra uppgifter på. Det är med sälarna i sälarnas Värld som med människorna i människornas.. ”Tål intet ont här i Världen, men var glad åt allt gott !” (ur Hávamál, Erik Brates översättning) Antingen kamp eller flykt. Antingen undergång, eller också överlevnad. Antingen stannar man kvar, och försvarar vad man har – om så behövs till sista blodsdroppen – eller också vänder man ryggen till, ”flyr” bara och simmar sin kos, lika obemärkt som man kom. Vilken väg väljer du ? Gör du som gråsälen, eller försvarar du ditt hem, om så det bara är en kobbe i havet ?? Knubbsälen i Sverige kallades fordomdags ”själ” och ansågs vara ett extra själfullt djur, vars intelligens närapå kunde mäta sig med människans. Ja, Sälarna betraktades som ett folk för sig, och sades vara återfödda sjömän eller drunknade, reinkarnerade i sälars gestalt, och samma tro fanns också på Färeöarrna och lite varstans i Norden. En fågel värjer sitt bo på kvist, Så göra ock de vilda djur för visst, Nu märk, hvad du bör göra! Var hellre fri än en annans träl, Så länge du dig kan röra! Så står det i den gamla ”Frihetsvisan” skriven 1439 – och á propos något helt annat – nu säljer Nordiska Asa Samfundet tröjor och tygmärken också – de tycker jag verkligen ni ska köpa.

Världens åttonde underverk – den hänsynsfulle björnen (inlägg från 10 Augusti 2017)

Av en händelse såg jag ett kort inslag om en amerikansk naturfilmare i Alaska härförleden, nu när de fiskande kodiak- och grizzlybjörnarnas årstid ändå är över oss. Här hemma har vi nu matats med tidningsklipp och krigsrubriker om en tragisk dödsolycka på Orsa Björnpark, och hur man här i landet skjuter sk närgångna björnar till döds, med Polisens respektive Länsstyrelses goda minne, utan annat argument än att de är just närgångna. Naturligtvis är det sant att vissa djur skulle kunna utvecklas till ”problembjörnar”, men om björnar utvecklar dåliga vanor i mötet med den mänskliga civilisationen, beror det på att människan ställer ut sopor, matrester och annat ätbart inom bekvämt räckhåll för en och annan björn. Betrakta detta klipp från Finland, där man inte skjuter på björnarna, men ändå vet att handskas med dem..

  Observera att björnen hellre går ur vägen än ger sig i närkamp om de extra kalorierna, och de långt större och mångdubbelt starkare grizzlybjörnarna i Alaska bär sig åt på exakt samma hänsynsfulla sätt, i alla fall så länge tillgången på föda är god och björnen inte behöver slåss med andra björnar, rovdjur eller människor för en matbit…  

En björn som står upp gör så för att få överblick, särskilt innan den går till anfall

Har så björnen för lite utrymme att röra sig på, och kan den inte vika undan, så måste den anfalla; och så gick det som det gick, uppe i Orsa. Återigen sköt man ett stort och ståtligt djur, som inte hade gjort annat än att följa sina naturliga instinkter, och som dessutom inte gavs någon annan chans än de gränser människan hade uppställt för dess handlande. Vem klandrar då djuret i detta läge ? – Inte jag i alla fall. Människan ser och utforskar sin Värld med hjälp av synen, men björnar anses se sämre än vi, och förlitar sig på lukten istället, varför de med största lätthet kan upptäcka människor eller hundar på flera hundra meters håll, och därför alltid undviker oss, för det mesta innan vi ens vet att de är där. ”Barnaskrik och horn de låter illa i mitt öra, och kristet folk och klockors klang de drar mig utåt myra” ska björnen kunna säga enligt Norrländsk folktro. Sedan mycket lång tid tillbaks har det i folktron funnits regler för vad man ska göra vid Björnmöte, och hur man uppför sig vid möte med en björn – och senare tiders forskning ar bekräftat detta. Uppför vi människor nu oss på ett sätt som björnen inte tycker är anständigt, och som är mer än vad de står ut med, så går den till anfall, men annars uppför den sig lungt och snyggt. Under 1900-talet lär mindre än ett tjugotal människor i Sverige ha dödats av någon björn i vilt tillstånd, och andelen mord, misshandelsfall och liknande i människornas Värld är förstås mångdubbelt högre, mest eftersom björnarna framledes inte sänker sig till vår låga nivå. Om björnar ens hade andlig förmåga eller religion (vilket de inte alls har) – vad skulle de förresten tro på ? Redan den antike filosofen Xenofanes visste år 570 fk att det är människan, som skapat Gudarna till sin avbild, inte gud människan, som de kristna fortfarande påstår. Han iakttog, att Trakerna och Nordliga folk tänkte sig gudarna ljushåriga och blonda, medan Etiopierna dyrkade svarta gudar, eftersom det var mest passande och naturligt för dem; och ifall nu hästar och andra djur hade gudar, skulle de vara hästformade eller se ut som Knubbsälar, ifall Knubbsälen nu ens hade en gud. Polyteism är naturligt för människan, och finns i alla kulturer. Monoteism, däremot, är fruktansvärt onaturligt och ungefär som att stänga in ett djur i en alldeles för trång bur, och ”den ende gudens” förespråkare burkar som IS och de kristna ständigt anfalla varje annan tänkbar guds eller gudinnas anhängare, enbart för att de tror att just deras Gud skulle ha rätt. Förmodligen skulle en ras av evolverade björnar först skapa en Himmelsgud ungefär som Ull, uppe vid Stora eller Lilla Björn på himlen, och sedan en myt om en oerhört stark och stor Björnhanne, som kunde slå ihjäl alla människor och annat otyg, på det att de små och oskyldiga björnarna skulle föröka sig och förmera sig. Redan där ser vi Tors arketyp. Kanske skulle de också uppfinna en stor och moderlig björnhona, med uppgift att beskydda smånallarna, och där skulle vi se början till det som vi kallar Frigg. Säkert skulle de också kunna uppfinna berättelser om en ovanligt vacker binna eller ung björnhona, som likt Freja skulle dra alla handjur till sig, tillika en läkekunnig björn kanhända, något i stil med Eir, därpå också en ovanligt rättvis björn, liknande Tyr eller Oden, och så vidare. Allt detta anpassat efter deras kulturella förutsättningar och naturlandskapet som omger dem, ifall björnar nu hade en materiell kultur, vilket de förstås inte har. Hedendomen i Norden däremot, dvs Asatron, finns redan, och den är skapad för och av de människor som lever här. Det är här den har sin kärna och sitt fäste, och det är här den ska utövas, för den ende gudens dyrkare och öknarnas invånare har inte mycket att hämta här, vare sig nu eller i framtiden. Vi Hedningar är – likt björnarna i skogen – i mycket oss själva.

Brum !

Folkets Älg blev inte skjuten – ”Nomenklaturan” förlorade !! (inlägg från 20 November 2017)

”Rara avis in terris nigroque simillima cycno” eller ”En svart svan är en sällsynt fågel på Jorden” skrev en gång den Hedniske satirikern Juvernalis, som inte alls visste av någon kristendom eller islam, eftersom han hade turen att vara född i ett århundrade, när sådana villoläror inte hade kommit till makten. Om svarta svanar är sällsynta, vad sägs då om en vit älg ? ”Älgen leker svan uti naturen – skrämmer hicka på de (S) märkta kreaturen…” För en vecka sedan utbröt ett fruktansvärt rabalder i Eda, Värmland, där något så sällsynt som en vit älg hade dykt upp. Det började med att en kristen Kalle Ärlig Rudolf Rudolf Ivar Niklas Gustav – ja just så ! – nej förlåt vad skriver jag – en sådan där förtjusande kvinna i näbbstövlar och den övre medelåldern ni vet  – hade varit ute och gått med sina två hundar i Gunnarskog, Värmland, och på falska grunder påstått inför Polisen att hundarna skulle ”ha ryckt axeln ur led” på henne.  Hundar har alltid gett ståndskall emot älgar – särskilt om de är dresserade till jakt – det visste man redan på stenåldern – och klarar man inte av att gå ut med hundar ens i koppel, ja då ska man förmodligen inte ha hund överhuvudtaget. Den kristna ringde till Polisen, och krävde ögonblickligen att den ståtliga älgen skulle skjutas och dödas. Men se – det gick inte riktigt som hon tänkt sig. Trots att hon tydligen tillhörde ”nomenklaturan” – Varför skulle Polisen i vårt land annars ens ta notis om ett sådant telefonsamtal ? Älgen blev inte skjuten, för i Eda Kommun – där dessa händelser utspelade sig har den gamla kristna hegemonin, som försökt styra under hela efterkrigstiden, nu äntligen fått flytta på sig. Ingen annan än själva Kommunalrådet Hans Nilsson från Hela Edas Lista (HEL) – ett lokalt folkligt oppositionsparti – ingrep nämligen till Älgens försvar – och flera andra goda medborgare fångade också älgen på bild, och Polisen lyckades naturligtvis inte hitta någon älg – men folkets egna älgbilder blev Virala på Hedniskt vis – fastän ingen förstod hur – och mer än 10 000 namunderskrifter samlades in, The Guardian och andra Världsmedia intresserade sig för saken – och där stod åter den Svenska Statstelevisionen med sina felaktigheter och sin skam, efter att Polisen i Värmland klokt nog ändrat sitt ursprungliga beslut om skyddsjakt… ”Möööh ! Jag e lika sällsynt som en svensk polis !” Vårt land har bara 19 000 Poliser ändå, varav de flesta är i inre tjänst, och sitter bakom skrivbord. Med tanke på att vi numera också har över 10 miljoner invånare – vilket inte alls är hållbart, och ett hot mot den svenska naturen – så innebär det att det blir 1,9 poliser på 1000 invånare, och som man förstår, så är det inte på långa vägar tillräckligt. I ett land där Polisen inte ens klarar av att lösa 7 % av de anmälda brotten, inklusive svåra våldsbrott som mord och dråp, har inte ens ”Nomenklaturans” begäran om dödande av vita älgar såpass hög prioritet längre, som vi alla kan se av den sista veckans händelser.. Men hur kommer det sig egentligen att denna älgen är vit, och har det möjligen konstaterats långt tidigare ? Tidningen Svensk Jakt ger besked, för älgtjuren är inte en albino, som oinsatta kanske kunde tro. Vita älgar är bekanta i Värmland sedan 1914 och förmodligen än tidigare, och de har Leucism eller ”Vithet” på latin, en mutation som gör att de förmodligen håller på att utvecklas till en ny djurart – älgar med dessa anlag har annars blå eller bruna ögon, och fungerar alldeles normalt i alla avseenden. På Landskapet Jämtlands vapensköld syns också en Vit Älg, som blivit något av en folklig motståndssymbol den med, och som till och med blivit allt vitare med tiden. Första gången det nutida vapnet skall ha förekommit, var i den danska Kungen Kristian IV:s begravningståg år 1635 har man sagt, för vid denna tid var Jämtland ännu danskt-norskt. Älgen föreställer nordborna och det danska riket, medan den tyska örnen, som angriper den, är en symbol för det katolska, tyskromerska riket – genom 1000 år en av Danmarks värsta fiender.  Hunden eller Vargen, som anfaller framifrån, är Osmanerna eller Hundturken, som på 1600-talet började härja i Europa, och som numera etablerat sig också här. Jämtlands Vapen med den vita älgen, som det såg ut under Karl XI anno 1694 När Jämtland efter Brömsebrofreden 1645 blev svenskt, överflyttades den folkliga symboliken så, att Örnen betydde Sverige – Värmlands landskapsvapen är ju som bekant en örn, och den förekommer också i Örnsköldsvik vid den svenska kusten – medan Hunden eller Vargen i lätt modifierad form skulle kunna stå för Olafslejonet eller Norge. Redan för tio år sedan tyckte David Nessle – en annan satiriker och hedning, fastän svensk den här gången, att örn och varg kunde stå för fogden och länsman, medan älgen förstås är allmogen, och det lidande stackars svenska folket.. Vapensköld för Jämtlands Fältjägarregemente – I 5 – älgen har både i landskaps- och länsvapnen alltid haft röda horn och klövar fram tills alldeles nyligen.. Älgen har fram tills nu alltid haft ”röd beväring” som det kallas på heraldiskt språk, alltså röda horn, klövar, tunga och allt annat som hör till – ”röd beväring” betyder inte alls någon av bolsjevism anstucken GMU-inryckt – men nu ska älgen och vapnet enligt Wikipedia plötsligt se ut såhär – en ren heraldisk horrör som månne Riksheraldikern bör titta närmare på – av Vargen har det blivit en fånig vinthund – och älgen är helvit, som alla kan se.. Även i andra delar av Världen finns det helvita djur, som har Leucism och som alltså inte är albinos, men som håller på att utvecklas till en helt ny djurart. Det gäller till exempel den berömda ”Andebjörnen” från British Columbia och angränsande delar av Nordamerikas Stilla Havskust – numera räknas den som en särskild ras av Svartbjörn, Ursus Americanus Kermodi eller Kermod-björn, som dock inte ska förväxlas med den vida större och farligare Kodiak-björnen, som ju är en förvuxen brunbjörn eller grizzly, samt störst och fetast av björnar på jorden, undantaget de på Kamtjatka… Trots allt en helt vanlig björn… I Indiansk folktro och mytologi var ”Andebjörnen” Nordanvindens budbärare, som varslade om frost och hårda tider, samt den äldsta av alla skapade varelser. Man kan jämföra med Skade i den Nordiska mytologin, Vintergudinnan, som också vistas i björnsällskap och är av jättesläkt. På 2000-talet har Kermod björnen blivit en livaktig politisk symbol, då man försökt föda upp tillfångatagna vita björnungar i hägn, och även hotat hela dess habitat och den regniga kuststräcka där den lever med oljetankers och pipelines, ungefär som Ryssland här hemma hos oss hotar svenskarna och Karlshamns-borna med nya gas-projekt. 2015 förbjöd dock Kanadas premiärminister slutligen tanker-trafiken efter folkliga protester ifrån både kanadensare och ursprungsbefolkning, och den vita svartbjörnen har i alla fall hittills sluppit att bli svart och oljig om tassarna.. ”Andebjörnar” är inte andligare än något annat djur, men håller sig för sig själva, eftersom de oftast blir bortdrivna och jagade av sina svarta artfränder. I en och samma kull kan det dock finnas både svarta och vita björnar, och en vit björnhona kan också få svarta ungar eller omvänt, men vita björnar föredrar faktiskt vita i parnings- och familjebildningssyfte, så om ett antal tusen år – om inte människan förstör alltsammans – kommer det faktiskt finnas en helt ny art av vit björn i Kanada. Naturen är, som vi hedningar vet, fascinerande och underbar. Underligt nog finns det också vita björnar i Nordisk folktro – fast få har observerat det. En av Norges mest berömda folksagor heter Kvitabjörn Kong Vallemon, och en teckning, som den norske konstnären Theodor Kittelsen gjorde på artonhundratalet, har blivit återskapad dussintals gånger på foto, teater, musik och film – fast det rör sig inte alls om en isbjörn, som en del felaktigt tror – utan om en helvit brunbjörn, som i senare versioner förstås visar sig vara en förvandlad kungason, men som i förståne bara syns som en drömfigur hos den yngsta av tre döttrar – slutligen möter de tre döttrarna på tre torsdagar den mäkta hedniska björnen, som lovar dem en gullkrans – liknande Frejas Brisinga-men ifall de kan ge rätt svar på frågan: ”Har du någon gång suttit mjukare, eller sett längre och vidare ?” när de i timtal rider över sjumila skogar på björnens rygg..   Utomlands – och nere i Europa – där man helt missförstod alltsammans och inte förstod sig på björnar, varesig av vit färg eller annars, blev den ursprungligen Nordiska sagan omdiktad till ”Skönheten och Odjuret” och även i Norge försökte man på 1800-talet ”kristifiera” sagan och göra en konst-saga för barn av den, trots att berättelsens ursprungliga, hedniska natur aldrig helt gått att dölja… På Irland – där sagan om en man som hette Björn och tre kungadöttrar – också spreds redan på Vikingatiden, talas det än idag om ”den brune björnen från Norge” (en hel del Nordiska Kungar har hetat just Björn, bronsålderns Björn på Håga och den Kung Björn som regerade i Sverige på Ansgars tid, till exempel) och man lade in förvandlingsmotivet, eftersom ”Björn” som person-namn inte finns på Iriska, men däremot i Engelskan (Beorn) och i Nordiska språk.. Att det inte var ett djur, utan en person den yngsta dottern skulle gifta sig med, var helt omöjligt för gaelerna att förstå, eftersom de inte insåg betydelsen av namnet.. Norsk Folkminne-Lag eller Folkminnesföreningen fick 1920 ett sigill med vit björn och allt, som är en parafras på Kittelsens bild.. I Ryssland finns nu Asatroende, som påstår sig komma från en släkt, vars vapen ska vara hämtat från en legend om en ”björnriderska” till prinsessa, som en kristen kung lät stänga in med en vit björn i tron att denna skulle äta upp henne.. Istället gick det tvärtom, och prinsessan kom utridande på björnen, som genast åt upp de kristna istället – varav den förstås blev tämligen fet, men härav ser man, att ett tränat hedniskt sinne, övervinner alla svårigheter. Rysk version av sagomotivet med den vita björnen och Freja – gullkransen har de omtolkat, men annars är allt sig likt.. Här skulle vi kunna stanna upp en stund, och tänka efter kring det här med vita sagodjur, älgar, björnar och så vidare.  Det folkliga motståndets symboler blir laddade med politisk sprängkraft, återigen, och även i dagens Sverige eller annorstädes, finns det dem, som använder sig av den här symboliken… Den här bilden – och även nästa bild – är skapad av den ryska kvinnliga fotografen Katerina Plotnikova – som använder sig av helt riktiga, 100 % autentiska björnar – det här är INTE retuschering i Photoshop eller något annat trick – man har helt enkelt tagit en riktig, men tam björn och placerat den i fotot bredvid modellen – symboliken med kvinnan och björnen, som naturligtvis står för det ursprungliga, naturliga och vilda – alltså också Asatron – och den överförfinade, kristna salongs-människan eller prinsessan, som vill bort från allt detta falska, och återfinna sin sanna natur istället, är ganska genomskinlig, och finns också i flera varianter. Kanske ser vi här ”Moder Svea” och inte bara ”Moder Ryssland” samt det folkliga motståndets björn… ”Allmänheten kräver belevade björnar nuförtiden”

Sk ”Överbud” österifrån, gestaltat av Tina Rybakova, som förmodligen förstår sig på björnar…

Friggs månad, Juni, går nu emot sitt slut; och även om blomningen av Flädern, denna Frejas och Friggs blomma varit något tidig i Mälardalen i år, inträffar den säkert som alltid. På skånska säger man Hylle om fläderbusken, och så heter den även i Danmark, medan man i Norge säger Hylde och i Tyskland Holunder. Namnet är besläktat med ordroten för hölja, skugga och dölja, medan fläderns namn på engelska förvanskats till Elder. Och fortfarande kan man göra en uppfriskande flädersaft av dess blommor, som också kan sparas och torkas för att göra ett te, som lindrar feber, tar bort förkylning och lindrar reumatism – prova det – för detta är känt, och hjälper… Men flädern har också andra sidor. Dess nära släkting Druvfläder eller Druehyll är dödligt giftig, och har sen gammalt kallats Mandråpsträd eller Daneworth – Danernas Ört – på engelska. Även rötterna av vanlig fläder uppges ibland vara giftiga, liksom barken. Den som lägger sig att sova under ett vanligt fläderträd, vaknar aldrig mer, trodde man – och flädern – också vanlig som Vårdträd på gårdar i hela Sysdsverige, var hem för Hyllemor, Fru Hulda, Holle eller helt enkelt Hel, den höljande och döljande, vars träd inte fick fällas, och dess kvistar och blommor fick man inte ta utan att först blota, eller fråga om lov. Man lär ha hittat fläderkärnor på stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien, så man vet att användningen av fläderbär- också svagt giftiga men C-vitaminrika, och bäst avnjutna i form av saft eller brännvin går minst 5000 år tillbaka i tiden. Också i Grekland och Antikens Rom ansågs flädern som helig, och av romarna spreds den till och med till Mellanöstern och Nordafrika, eftersom man på inga villkor ville avstå från den som medicinalväxt.

I ett hus skyddat av fläder blir det inga gräl, sade man i Norden, där germanska Holda blev danska hyldemor och skånska hyllefryn. Även kärleks- och fruktbarhetsgudinnan Freja bebodde trädet, i Tyskland de underjordiska eller jordguden själv, och doften drog till sig vänliga vättar men stötte bort troll och häxor. ”Där Hylde inte kan gro, där kan ingen bo”, sa man i Danmark och planterade en fläder nära stugan, men inte alltför nära, för blommande fläder gav också huvudvärk och gjorde att barn föddes vanskapta i huset. Härav kommer kanske föreställningen att fläderns skugga är skadlig. Fick man nässelutslag var kloka gubbars förklaring ofta att man sovit under en fläder, och hade haft tur, för i värsta fall vaknade man aldrig igen. Det gällde att hälsa vackert när man passerade flädern (”För flädern ska man ta av sig hatten, för enen böja knä”, sägs i en tysk text från 1184). Förolämpade man hyllefryn gav hon en hylleskåll, röda utslag i ansiktet, på händerna och armarna. Enda boten mot det var att koka fläderbark i mjölk och slå ut över en fläders rötter. Ännu på 1870-talet offrade gamlingar i Skåne till fläderbuskar på julafton, då de använde flädern som vårdträd. Att pissa på en fläder, beskära den eller elda med dess ved var att be om obotlig sjukdom, att hugga ner en fläder närmast otänkbart. Att göra vaggor av fläderved var det inte tal om; då hämnades Holda genom att strypa barnet. Fläderkulten var så utbredd i Norden att kyrkan fick utfärda förbud mot denoch gjorde vad den kunde för att demonisera trädet. Istället uppstod kristna myter. En av dem har förts vidare av många författare, bland dem Shakespeare: I ångern över vad han gjort hängde sig Judas i ett fläderträd. Svampen Judasöra (Auricularia auricula Judae) som ibland växer på fläderns stam sades vara ett avtryck av Judas öra som bildats när kroppen svängde mot den. Inget i Bibeln talar för historien och flädern växer inte i Palestina. Enligt Apostlagärningarna köpte sig Judas en åker för silverpenningarna och om hans död berättas endast att ”han störtade framstupa ned, och hans kropp brast mitt itu, så att alla hans inälvor gav sig ut”. En nordisk verson av detta blev att Judas snubblade på en fläderrot på åkern, en annan att fläderns grenar brast vid hängningen – mycket troligare; fläderns sköra grenar håller knappast för en hängning. En slavisk myt berättar varför flädern blommar så rikligt: När kung Salomos syster Sibylla närmade sig döden bad hon att få bli begravd under ett vinträd, men blev av misstag begravd under en fläder. Därför blommar den så rikligt ”medan vinrankan står blomlös”.

Klassiskt är detta skånska recept på Flädersaft… Otaliga är de som sjunger fläderns, samt Friggs och Frejas lov såhär års, som vi kan se av en tidningsartikel från Danmark – skriven av en lokal hedning redan år 2008…

Oprindelig var den frugtbarhedsgudinden Frejas plante, (senere kendt som hyldemor) hun boede i hylden. Man skulle spørge Hyldemor om lov, hvis man ville fælde en hyldebusk eller skære grene af den. Hyldetræet var Hyldemors ejendom. For at få lov at bruge det, skulle man gå baglæns hen til træet og sige tre gange: ”Hyldemor, Hyldemor, Hyldemor, giv mig noget af dit træ, så vil jeg give dig noget af mit igen”. Så kunne man skære grene af eller fælde det. Hvis man glemte det, varslede det uheld og død blandt husdyrene. I værste fald nedkaldte man sin egen død ved at fælde et hyldetræ. Man kunne blive hyldeskudt og skør, hvis man sov under en hyldebusk. Inden du høster af hylden, skal du altid huske at takke hyldemor for hendes gaver. Havde man feber, skulle man stille sig tre torsdage i træk under en hyld og synge: ”Hyldetræ, jeg klager dig, feberen den plager mig, Hyldetræ, nu har du vundet, feberen den er forsvundet,” så skulle man blive rask. Spiste man sankthans aften hyldens blomster stegt i smør, fik man ikke feber det år. Skulle man alligevel få feber, så kunne sygdommen dog kurerens ved at binde et bånd, som den syge havde haft hos sig i sengen, om en hylds gren en nat med aftagende måne. Ved at bede Freja, mor Hulda eller Hyldemor om deres hjælp, kan du sende sygdomme, dårlig karma og alskens ondskab op i træet. Hvis du vil være sikker på, at det, du sender op i en hyld, ikke vender tilbage, så husk at vælge et andet træ end det, du høster fra. Tandpine søgte man at kurere ved at skære en splint af hyldetræet, stikke hul på tandkødet med den og derefter anbringe splinten på sin gamle plads i hylden – så blev tandpinen overført på træet. Hvis du skulle bruge en gren til magiske formål eller til at ære kærlighedsgudinden Freja, skulle du skænke træet lidt vin eller mælk. Det er specielt virksomt Valborgaften (30.april). Det bragte tit uheld at gå ind under en blomstrende hyld. Men det varslede held for familien, hvis en hyld skød op ved husmuren. Anvendte man hyldetræ til fremstilling af møbler eller andet træværk i huset, varslede det ikke godt for hjemmet. Og hvis en hyld blomstrede to gange samme år, varslede det død i familien (samme varsel kendes også fra æble, pære og roser). Knud den Store forbød at tilbede planten. Tro det eller lade være, men husk, at i enhver have bør der altid vokse mindst én hyld for at bringe lykke. Ikke mange planter, om nogen, er tillagt så mange nyttevirkninger i alle dens organer, grene, blade, blomster, grønne bær og modne bær. Hyld er en gammel lægeplante, men alle dele af hyldebærtræet kan også bruges. Blomsterne bruges til saft og hvidvin. De grønne, hule grene kan bruges som pusterør med de grønne bær som skyts. Forårets unge skud kogt med honning virker slimløsende og stiller stærk hoste. Unge skud er meget tit tæt besat med bladlus. En lusbefængt skudspids er kærkommen foder til fugle i volieren. Bladene kan bruges til gulfarvning af læder. Afkog af blade eller gnidning med blade skulle holde myg borte. Hvis du bærer en frisk gren, eller står under et hyldetræ, skulle det også holde myggene væk. Te af bladene virker urindrivende og anvendes ved sukkersyge. Grønne, umodne bær blev i krigens opfindsomme dage brugt til kapers erstatning. Modne bær anvendes til saft, suppe, vin, snaps. Den kendte italienske, skrappe, brændevin Sambuca er et udenlandsk eksempel på saftens udnyttelse. Saften bruges også til farvning af hør og uld. Saften har et højt indhold af a- og c-vitaminer, der skulle hjælpe mod forkølelse influenza og gigt. Ørepine, hovedpine, døvhed, bylder, forstoppelse, smertende hjerte er også med i registret af virkninger. Varm hyldebærsaft eller et glas hyldebærvin lige før sengetid er en gammel kur mod forkølelse. Hyldebærvin drikkes også mod iskias og nervesmerter. Grenene har den særlige egenskab, at de har en meget tyk marv, der svinder væk og efterlader et hul i de gamle grene. Ved på ældre buske er hårdt og gullighvidt som elfenben og rigtig godt at snitte ting af. Kernen er brun, og marven er blød og hvid og let at fjerne. Afkog af barken i små mængder virker let afførende og urindrivende. I gamle dage brugte mennesker hyld til at snitte skeer, håndtage, nåle, fløjter, linealer, tommestokke, spinderokke mm. Grenene blev brugt til gærdestave og brændsel, skafter til skovle, stokke, ja endda møbler ”der aldrig blev ormstukne”. Man har brugt de hule hylderør til f.eks. piberør, garntrisser og blæsepiber – en hul hyldepind, som man pustede til ilden gennem. Og stadig er der nogen der snitter sig en hyldefløjte H.C. Andersen elskede hylden så meget, at han i 1850 skrev ”Eventyret Hyldemor”. Her et lille uddrag: ”Ja, kan du huske”, sagde den gamle Sømand, ”den Gang vi vare ganske smaa Unger og løb og legede, det var netop i den samme Gaard, hvor vi nu sidde, og vi stak Pinde i Jorden og gjorde en Have.””Ja,” sagde den gamle Kone, ”det husker jeg godt! og vi vandede Pindene, og een af dem var en Hyldepind, den satte Rod, skjød grønne Skud og er nu blevet til det store Træ, vi gamle Mennesker sidde under.” Der findes flere arter og sorter af hyld med særlige bladfarver og -former, der bruges som prydplanter i haverne. Flere steder i landet vokser den velsmagende svamp judasøre på hyld.

På berget Hohe Meissner i norra Hessen finns offersjön Frau Holda Teich, som varit i bruk sedan förromersk tid… Men vem är egentligen Holda eller den sentida ”Hyllefrun”. Det finns flera åsikter om den saken. De flesta sätter likhetstecken mellan henne och Hel, vilket nog varit det ursprungliga, medan Fläderns blommor på grund av sin ljuva doft och smak nog varit helgade åt Freja. I Tyskland, däremot, finns många som anser att ”Frau Holda” eller Flädermor måste vara identisk med Frigg, himmelsgudinnan. I en sen tysk saga, som nedtecknades av Bröderna Grimm under det tidiga 1800-talet, bor Frigg uppe i himlen, och när hon skakar sina bolster eller molnen, snöar det på jorden – liknande sägner har också berättats om Frigg själv. Hon har två unga hjälperskor, ibland kallade Goldmarie och Pechmarie eller Schönpechta och Faulpechta – Pechta-runan var som vi lärt oss en symbol för Hel, och underjorden. Den ena av dem beskrivs som guldhårig och flitig, den andra är svarthårig och lat, och fick till slut en tunna tjära hälld över sig – kanhända – har man tänkt – skulle detta svara emot Friggs flitiga tjänarinna Gnå, som rider över jorden, samt Fulla (vars namn missuppfattats som ”faula” – ifrån det tyska ordet för lat, alltså ”faul”) som ju är Friggs ”aeskimö” och bevarar hennes hemligehter. I Tyskland finns nu ett helt forskningsinstitut, som forskar i frågan, och här tror man på hypotesen, att Holda eller Holle skulle ha varit Frigg..

Vid Frau Holle Teichs stilla offersjö står sedan 2004 en tre meter hög staty av alm över gudinnan

Vid Frau Holle Teich har man hittat gulddukater från den romerske kejsar Domitianus tid, och även om Norra Hessen alltid bevarade sin självständighet, liksom det närbelägna Odenwald har man gjort rika fornfynd i den offersjön, som trotts vara en port, direkt in till Hel och underjorden, liksom vårdträdens rötter eller för all del Odensjön i Skåne. Också moderna tyska Asatroende har hållit blot och offer vid denna sjö, så sent som i år. Det finns tidiga tyska källor från 1008 – 1012 -biskopen Buckard av Worms, till exempel, som skrev om att sjön ännu på tusentalet varit dyrkad av de lokala hedningarna, och så sker än idag….

Holda lever än, liksom de andra Asynjorna – och jorden är alltjämnt hennes hem – kristendomen och islam kan aldrig någonsin vinna, så länge flädern blommar varje sommar !

Såhär års, och vid höstdagjämningen, har det officiellt enligt SMHI – Statens Meteorologiska och Hydrologiska Institut – för det mesta blivit höst i huvuddelen av vårt land. I år är inget undantag, all skrämsel, undergångs-propaganda och de alltmer desperata och högljudda ropen från den underliga Thunberg-sekten (som nu tyvärr också ser ut att ha fått internationell spridning) till trots. Hösten i år kanske är fyra-fem dagar försenad i de mellersta delarna av landet, men detta är en normal avvikelse, och +2 graders ökad medeltemperatur är inget att brista i panik över det heller – sådant har hänt många, många år förut med… Redan på 1930-talet fanns alarmister, som dillade och lallade om stigande havsnivåer, smältande polarisar och som förutsåg New Yorks och hela Världens undergång år 2015, om det kan intressera min läsekrets. Verkligt användbara fakta – istället för de vanliga Greta-lögnerna om att ”vi har ingen framtid” och ”allt går åt helvete !” hittar ni här – ifall ni nu alls har något meteorologiskt eller naturvetenskapligt intresse. Visste ni att det redan 1932 fanns dårar och alarmister, som förutsåg att alla polarisar skulle ha smält till år 2015… det var visst för fyra år sedan, och den nyheten var präktigt öVERDRIVEN… Nej, tacka vet jag alla de björnar och björnliknande varelser, som ännu finns runt om i Världen. De flesta av dem – i alla fall de på norra halvklotet – går helt enkelt och lägger sig såhär års, precis som de brukar, och som de gjort i mer än 40 000 år, eller sen den senaste istiden. Björnarna förbereder sin vintersömn på den här tiden av året, och då vill de inte bli störda. Jag läste nyligen en artikel från Landet Trump, där man numera får jaga björn året om, till och med när den ligger i sitt ide, skjuta honor framför deras ungar, använda förgiftad åtel, björnsaxar och andra grymma fällor – alltsammans saker, som vi i vår Nordiska kultur anser är fullkomligt barbariskt, ja avskyvärt, men som President Trump har återinfört, tillsammans med flera andra klara osportsligheter och klara övertramp, när det gäller jakt i amerikanska naturreservat och i vissa fall till och med nationalparker. MINSTA BJÖRN vet att man kan anpassa sig efter klimatet… Från Yellowstone rapporterades av den engelska tidningen The Independent för någon dag sedan att inte mindre än tre jägare, som skulle skjuta björnar där – just i björnens känsligaste tid, när den är sömnig och vill inta idet – blivit skadade av minst en björn – kanhända två – som slog tillbaks. Man jagade dem med björnspray, sprayade åtminstone en björn direkt i nosen, och gav sig efter ett annars fredat djur med gevär. Björnstammen i Yellowstone uppges ha vuxit från ungefär 130 djur vid 1970-talets slut till över 700 idag, och om detta bevisar någonting, är det att naturvård faktiskt lönar sig, och att jordens natur visst inte är räddningslöst förlorad. Sportsligare var i så fall den Kanadensare, som i Augusti i år slogs mot en Grizzlybjörn endast beväpnad med en pennkniv. Björnen bet honom i nacken, och han stack den i dess nacke- i en fight mano y mano under rättvisa villkor. Björnen gav sig därifrån frivilligt, vilket björnar oftast gör – de attackerar ytterst sällan människor, som alla vet – men ändå förföljde man den efteråt och dödade den – extremt osportsligt och dessutom fegt – den ende mänsklige sårade förlät björnen, och hade hellre sett den löpa. Väck ej den björn som sover ! Ni har er själva att skylla… Här i Sverige är årets björnjakt så gott som avslutad, och det är lika bra. Jakten är mycket hårt reglerad, och omfattar bara 300  djur, men ändå tror man inom det Skandinaviska Björnprojektet, att det högst lever omkring 3000 björnar i Sverige. En 10% avskjutning, bara på ett enda år, är ändå en mycket hög siffra, och förmodligen inte en hållbar nivå. Mediauppgifter från Norrbotten lär ha visat, att det finns ingen där som vill äta björnkött, och björnen har på minst 100 år inte heller räknats som något jaktbart vilt i den svenska faunan. Frågan är då, vad man alls skall hålla på att jaga den för, utom vid ren skyddsjakt – som dessutom är föga nödvändig, just därför att björnar sällan angriper människor eller gör någon större skada. I år fälldes också den största brunbjörn, som någonsin blivit mätt och skådad av SVA:s experter i Sverige. Norrbottningen Simon Blind fällde den, och den björnen visade sig vara 352 kg tung, mäta 225 cm stående på baktassarna, och ha ett omfång på sitt kloka huvud av mer än 90 cm. Detta är fullt i klass med vad amerikanska grizzlys kan uppnå, även om Kamchatkabjörnar och de på ön Kodiak lär kunna bli ännu större. Data från årets jakt visar emellertid, att man i Härjedalen ska ha skjutit såpass små björnar som de på 13 kg, och som alla förstår måste det ha rört sig om en unge. Man frågar sig då, hur omständigheterna var i det aktuella fallet, och hoppas att SVA:s experter verkligen kontrollerat, att det inte var så att någon björnhona i närheten hunnit fly, eller sätta sig i säkerhet med resten av sin kull – eller om just den ungen inte kunde överleva på egen hand. Så kan det mycket väl ha varit – andelen björnungar som uppnår vuxen ålder är sådär fifty-fifty – men helt säkra kan vi inte vara på att osportslig jakt och garanterat olagliga metoder har förekommit, i år liksom andra år. I Juni i år påträffade man i Västerbotten en björn med en fälla runt ena tassen och ett infekterat sår, som den måste ha lidit av i flera dagar – man undrar vem det är, som ägnar sig åt något sådant – någon riktig svensk kan det ju knappast vara.. Sånt blir nu vanligare och vanligare – men är ännu så läge ganska sällsynt – det gäller att hålla utländska intressen och allehanda ”fritidsjägare” borta från de norra delarna av landet. I Nordisk folktro och i Asatron har björnen alltid varit fredad under vinterhalvåret. Till och med i de gamla landskapslagarna står, att man inte har lov att väcka björnen ur sitt ide, och skulle det bli björnskall, anordnades det bara emot slagbjörnar sommartid. Endast lappar, samer och därmed likställda, var osportsliga nog att jaga björnen vid idet, och väcka den, men sägas skall också, att när samerna jagade björn, var det endast av nödtvång eller en mycket sällsynt händelse, som tillgick under närmast rituella former – jag har redan skrivit en hel del om den Lapska och finsk-ugriska Björnfesten, under avsnittet ”I naturen” här ovan… Sägas kan det också, att samernas jakt – bedriven med björnspjut, före eldvapnens tid, i alla fall var renhårig och sportslig nog, eftersom björnen hade goda chanser att sätta sig till motvärn, eller undkomma. Mot moderna vapen har den ingen chans alls, men björnsläktet utvecklas fortfarande. Isbjörn har inte funnits på den här planeten än i mer än 10 000 år, vilket gör den till en mycket ung utlöpare på ett 40 miljoner år gammalt stamträd – men den vanliga svenska brunbjörnen är inte äldre än 800 000 år, vilket är mycket litet när det gäller en enskild djurart. Grottbjörnar, amerikas nu utdöda kortnosade björn och nutida grizzlys är mycket större än den, och uppstod ganska sent – björnarna har i stort sett utvecklats jämsides med primaterna, och ännu har de kanske inte visat vad de går för – om Thunberg-sekten får rätt, kanske de till och med efterträder oss som planetens mest intelligenta art – man vet aldrig.. Vid björnmöte gäller det att backa undan, ge björnen svängrum och att inte irritera den med hundar eller annat, som människan ofta kommer dragandes med. I den finska Kalevala, förresten; sägs att man ska tilltala björnen på respektfullt sätt, och i detta epos kan vi läsa följande: (Väinämöinens, den finske Odens ord till björnen)

Vackre Otso, skogens äpple, O min honungstass, du trinde! När du hör att jag mig närmar, Att jag stolte man dig nalkas. Göm då klorna in i ramen, Tänderna uti ditt tandkött. Att de aldrig mig beröra, Ej av hast ens vid mig snudda. ~Du min ende, vackre Otso, O min honungstass, du sköne! Slå dig ner i ro på tuvan. Lägg dig på den sköna klippan, Där omkring dig furor buga. Granar kring ditt huvud susa; Så du där må röra på dig, Så, du honungstass, dig vända, Som i boet Järpen rör sig, Gåsen liggande sig vänder!’

Vig därför era björnar till vila med denna galder, o ni hedna och ludna – samt låt dem sova i ro !

Varje år brukar författaren till denna blogg skänka bort en mindre summa i Julklapp till någon som förtjänar det. De kristna tror att de på något sätt skulle ha monopol på välgörenhet, trots att deras religion på intet sätt är ”godare” än någon annan, utan snarare tvärtom. Vi Asatroende kan också vara lika så ”goda” som någon annan, om inte bättre, därför att vi Hedningar följer den nordiska naturen och dess regler. Kanske har någon läsare därute uppmärksammat Vår kära statstelevisions programserie ”Björnungar på Rehab” som sänts i två delar i kunskapskanalen, både denna vecka och föregående. TV-programmen är fortfarande tillgängliga för visning genom att följa denna länk. Programserien skildrar Gordon Buchanan från BBC, och hur han besöker den ryska familjen Pazetnovs rehabiliteringscenter för föräldralösa björnungar i den ryska byn Bubonitsy, som ligger ungefär halvvägs mellan Pskov och Moskva, inte långt från Velikje Luki och sådär 150 km från den lettiska gränsen. Inom parantes kände jag en gång en gammal tysk ingenjör, som under kriget slogs just vid Velikje Luki i skogarna där, men han är numera borta sedan länge, och det är en annan historia. BBC:s programserie, om hur de små föräldralösa björnarna växer upp i varandras sällskap och med så lite mänsklig kontakt som möjligt, eftersom man inte vill att de ska påverkas av människor, utan opåverkade kunna återvända till naturen och överleva där, kan ni se på denna länk. År 2018, när BBC:s program spelades in, hade Pazetnovs familjedrivna center – som inte får några statsbidrag – räddat 228 övergivna björnungar, vars mödrar skjutits av jägare, eller som blivit föräldralösa på annat sätt – exempelvis för att romer och många likställda i Ryssland ännu far runt och tvingar björnar att dansa, eller håller dem i burar för pengar – och alla dessa björnar återvände så vitt man vet till naturtillståndet. Pazetnovs började sina björnstudier på 1990-talet och björnarna i Bryansk skogar – som var närapå utrotade med endast 6 stycken kvar i livet – har idag en sund och vild population på över 100 stycken. Metoden för återanpassning – som är fullständigt unik – går ut på att endast små ungar, på 1-2 månader kan träna sig själva för att återanpassas till naturen. Först föds de upp per flaska med näringsrik mjölk, och får ligga i mörka ”kuvöser” som efterliknar riktiga björniden med samma temperatur, vilket sker kring den ryska Julen i Januari eller Februari. När de växer till sig får de leka i en konstgjord ide-miljö tillsammans och bekanta sig med varann, tills det blir tillräckligt varmt för dem att överföras till en naturlig utemiljö.  

  Detta år, 2019, omhändertogs hela 9 stycken björnar, enligt nyhetssidan från björncentret. I Mars-April överförs björnarna till en öde och öppen stuga i skogen, med halm på golvet och omgiven av ett flera kvadratkilometer stort hägn, där björnungarna kan utforska naturen och lära sig äta av den, klättra i träd och annat som en ung björn behöver, utan att behöva vara rädda för jägare eller andra björnar. Man hoppas att det inte blivit som med Martin ”E-types” Erikssons berömda björn i Sollefteå björnpark, som omedelbart när han plockade upp den, bet honom i näsan så att blodet sprutade.. De ryska björnarna på centret visas inte för allmänheten, utan får vara ifred för människor så mycket som möjligt, och bortsett från att man utfodrar dem med äpplen framåt hösten, samt med gröt den första tiden, får de rå sig helt själv. Efter den stora äppelfesten, som i infaller i Augusti-September, blir björnarna tjocka och feta. Under tiden har de också fått komma och gå som de vill i flera månader, och efter en sista invägning, då de måste komma över 45 kg för att ha fettreserver nog för att klara en rysk vinter, släpps de ut långt från människor i ”tomma” björnrevir. Årets nio björnar uppges redan ha lämnat centret, och några av dem blev försedda med radiohalsband, som töjs ut i samma takt björnen växer, samt faller till marken inom ett år. De flesta av dem sover nog lugnt i sina iden, som björn i Vinterbo.   Enligt Naturvårdsverket finns nu 2980 björnar i Sverige, och man har på senare år börjat tillåta björnjakt, vilket är alldeles onödigt. Till skillnad från Ryssarna är vi svenskar i alla fall – med undantag av samerna – tillräckligt sportsliga för att inte störa björnen i idet, och redan i de svenska landskapslagarna, nedskrivna på medeltiden men härstammande från hednisk tid, var det förbjudet att jaga björnen där – i idet och om Julen skulle även björnen ha sin frid. Likaså var det förbjudet, att fälla en hona med ungar, eller göra björnungar föräldralösa utan att ta hand om dem. På större gårdar hände det, att man höll sig med sk ”husbjörn” som vaktdjur vid den egna hallen, men den vanan har vi lagt bort nu. Det ryska björnforskningscentret får i alla fall tysjatja rublu eller Tusen rubler av mig, vilket är ungefär 180 kronor i svenskt mynt. Om alla ni läsare skänker en liknande summa, kan centret nog säkert fortsätta sin verksamhet – och så uppmanar jag er att tänka på den ryska björnen under Julen ! För övrigt har väl de flesta björnar – med möjligt undantag av den E-type adopterade – betett sig ganska anständigt i år; för vi kan faktiskt notera följande:

• Det är inte björnar, som orsakar bilbränder i Sverige. Ingen björn har setts göra sådant
• De ökade andelarna mord, försvinnanden och våldtäkter på svenska kvinnor har inga björnar bland de inblandade
• Inga ”ensamkommande” björnar har setts dyka upp vid den svenska gränsen för att ljuga om sin identitet och ålder
• De kräver inte heller, att vi ska förse dem med gratis honung, gratis tandvård, gratis bostad, gratis allt annat.. Utan sköter sig själva..
• Det är inte björnar som sitter och tigger och brummande kräver folk på pengar vid varje Domus, ICA-butik och livsmedelsaffär i Sverige
• Under kravallerna i Kronogården i Trollhättan i helgen var inga björnar närvarande, och finns heller inte med bland de misstänkta
• Inga björnar har slagit Joakim Lamotte på käften, men det har många andra…

Nej, björnar bär sig i alla fall åt som folk, nu är människorna i vårt land inte gör det längre..

Men – ”Now over to something quite different”. Igår var det den dag Sveriges alla Björnar gick ur idet, och idag inleds sommarhalvåret enligt den gamla Nordiska och Hedniska kalendern. Forskare inom det sk ”Skandinaviska Björnprojektet” kunde redan 2018 bekräfta att Asatron och Folktron faktiskt har rätt – oberoende av vädret ÄR det faktiskt så att björnarna i medeltal lämnar idet just på Tiburtiusdagen, eller den 14 april, som inföll igår. De kristna, som ständigt tjatar och tjafsar om sin påhittade ”frälsare” såhär års, tycker det är mirakulöst att denne fiktive person (vars historiska existens är totalt obevisad) ska ha återuppstått från de döda endast en gång – eller möjligen två, eftersom de dumt nog påstår att deras låtsas-kompis skall komma tillbaka, ”döma levande och döda” som en diktator och ha sig. Men jordens alla björnar hinner i medeltal med att återuppstå inte mindre än tjugofem-trettio gånger under en ordinär livstid, och fortfarande kan den mänskliga vetenskapen inte lösa gåtan med hur björnens vintersömn går till, rent kemiskt. Alla forskare är dock överens om att om människan skulle försöka sova lika länge som en björn, med samma låga kroppstemperatur och metabolism, skulle vi gå emot en säker död och inte kunna vakna igen. Björnarna kan det dock med största lätthet.   Björnar är Hedningar, liksom alla djur – för de har ingen religion alls, och bryr sig inte om politik. Härav kan vi lätt se, att Hedendomen och Naturen är det enda naturliga, och det enda som är givet. Redan Epiktetos, den hedniske filosofen; spekulerade om att ifall djur alls hade några religiösa känslor, så skulle de otvivelaktigt vara Polyteister, och inget annat. Björnarna kanske föreställer sig en enormt stor och stark björn, som försvarar honor och ungar. Redan där ser vi Tors princip. De skulle kanske kunna föreställa sig en ovanligt vis och gammal björn också, som trots svag syn levde i vinden, och var klokare än alla andra. Det blev en Oden bland björnar. Och kanske kunde de också föreställa sig en björn för våren, alstringskraften och grödan, som skulle motsvara Frej, Svearnas Gud framför andra. Ifall de upphöjde björnhonans goda moderskap till sinnebild och princip, skulle de genast ha skapat sig en motsvarighet till Frigga, och kanske skulle de också kunna drömma om en ovanligt vacker och tilldragande björnhona, och så skapa Freja – fast i björngestalt. Polyteism är det enda naturliga, och kunde björnarna, så kan vi. Ryska björnforskare har – som vi skall se – kunnat konstatera att även björnar har sina egna personligheter och särdrag från födseln, eller så snart de för första gången lämnar idet, vilket som sagt sker just nu – i vårt land och på våra breddgrader – där den Nordiska Hedendomen också hör hemma. Även samerna anser, att björnen lämnar idet just den 14 April, och har dragit paralleller mellan björnens uppvaknande och ett liv efter döden – vilket tycks vara ett även i vår tid återkommande tema. I själva verket vill dock björnarna inte ha någon uppståndelse alls, då de ska ut ur sina iden. Vanligen spanar de mycket noga efter kristna människor och annat otyg, som de undviker och inte tycker om. Först eter några timmar har de vaknat till liv, och går ut i vårsolen – och detta beteende har man filmat och dokumenterat på video – det gäller både Svartbjörnar i Amerika, Europeiska brunbjörnar och alla björnar i gemen. Även om jordiden, steniden eller tillfälliga sovplatser under träd är det vanliga, kan björnen också övervintra ovan mark, som här… Också i Sverige i år har man filmat uppvaknande björnar i naturen – vilket för en dryg vecka sedan visades på TV 4. https://www.tv4play.se/program/grammisgalan/12580206?first=12520021 Vissa björnar vaknar i och för sig tidigare, och på andra datum, andra senare, och somliga sover på grund av vädret ingen vintersömn alls. Men det är en REVOLUTION i naturen vi bevittnar, i år som alla år – och björnarnas uppvaknande, ger oss alla hopp om ett nytt liv – vilket vi hedningar är noga med att minnas. Jag slutar med en video från Ryska Björnforskare, och sajten orphan-bear.org, som representerar ett forskarlag som i årtionden har tagit hand om hundratals, eller nära tusen föräldralösa björnungar, och fött upp dem, från det att de varit så små så att deras ögon inte öppnats.  I Ryssland, liksom i Sverige, händer det att man avverkar i skogen under milda vintrar, och skogsmaskiner skrämmer ofta bort björnhonorna från deras iden, varvid ungarna kan bli övergivna. För övrigt är den ryska björnstammen också under hårt tryck på grund av jakt, och inte ens i Sverige är björnen fredad längre, vilket gör dess framtid alltmer osäker. Problemet är att jägare i Sverige liksom i Ryssland inriktar sig på de största hannarna och bedriver troféjakt, vilket leder till färre honor med ungar, och sämre gener för de kommande generationerna av små björnar.  

  Detta år omhändertogs inte mindre än tio ungar vid det ryska björnhem jag berättat om, och metoden där går ut på att man föder upp björnarna från blint tillstånd som mycket små i särskilda ”konstgjorda iden” bestående av trälådor, varefter deras hälsa kontrolleras av oberoende veterinärer. Björnar som vant sig vid människoröster kan inte återanpassas till naturen lika lätt, men om de lämnas åt sig själva i en 18 hektar stor inhängnad under sommaren, och sedan leds ut i naturen till sjöar och olika ”matställen” under sommaren, kan de nästa höst komma upp i en kroppsvikt på över 40 kilo, och så överleva en rysk vinter alldeles själva – hela förloppet vid det ryska institutet har för övrigt dokumenterats av BBC.

Jämför klättrandet på riktiga grenar vid ett ide med det ryska konstgjorda ”nalledagiset” Fram tills nu har de tio ryska björnungarna – alla med sin karaktäristiska personlighet – vistats i en särskild lekhage (när de inte sover eller äter), som simulerar de förhållanden som råder vid riktiga iden, där omkullvälta trädstammar ofta spärrar ingången – men snart släpps de ut ur sin karantän, och går emot en förnyad vår.

Stora Björnvaknandets Dag inföll igår (inlägg från 2021-04-15)

Igår var det som bekant den 14 April eller Tiburtius enligt den kristna almanackan, men den dag Sommarhalvåret började och Vinterhalvåret slutade enligt den gamla Nordiska och Svenska kalendern, som vi Asatroende och Hedningar följer. Vårt mål är ju, att kunna leva ett fritt och naturligt liv utan all Monoteism, utan all islam och utan allt kristet. Men än råder 6 minusgraders kyla varje morgon, då den Hedning som skriver dessa rader börjar sitt arbete, och ett snötäcke vilar ännu över mer än halva vårt land, från Hälsingland och vidare norrut. Enligt folktron är den 14 April den dag björnarna vaknar och går ur sina iden, och enligt ”Det skandinaviska björnprojektet” som forskare bedrev 2018 i Naturvårdsverkets regi, är det faktiskt helt sant – i medeltal går de svenska björnarna ur sina iden den 14 April, även om många av dem förstås kan vakna till under varma vintrar, och sova än längre under kalla. Men allt står inte rätt till med den svenska björnstammen, som numera är betydligt mindre trygg än under rekordåren på 2000-talets början, då vi hade nära 3500 björnar i landet. Nu har man infört nöjesjakt på björn, och antalet björnar som blir dödade i denna licensjakt eller via tjuvskytte ökar år från år, som vi ska se. Tjuvskytte är all licensjakts baksida, för tillåter man det ena, sprider sig tyvärr också ofta det andra.. Populationen är fortfarande ”Nära Hotad” enligt Världsnaturfondens klassificering, och antalet björnar har sjunkit med ca 20 % ned emot 2900 – för så många var det sist man gjorde någon vetenskapligt säker inventering. Till skillnad från Hjort, Vildsvin och Älg, som finns i mycket stort antal och som representerar ett kommersiellt värde, har björnjakten nästan inget ekonomiskt värde alls, men ändå skjuts det björn i landet som aldrig förr, eller som inte sedan 1800-talet, då de sista stora ”Björnskallen” gick i Älvdalen med omnejd. ”En Misslyckad björnjakt” av Theodor Kittelsen… Ett typexempel på hur det kan gå till numera kommer från Gävleborgs Län, där man ständigt höjt avskjutningskvoterna de senaste åren. Tidningen ”Svensk Jakt” rapporterar om hur Naturvårdsverket hade bestämt sig för att HÅLLA regeringens mål om hur de ”fyra stora” rovdjursstammarna för björn, varg, lo och djärv, vilket skulle innebära 40 dödade björnar i Gävleborg detta år – av totalt en stam på 400 – alltså 10 % avskjutning. Sen höjde Länsstyrelsen plötsligt avskjutningen så att bara 360 björnar skulle få lov att finnas kvar i länet, och så kom Jägarförbudet med sitt särintresse, och trimmade ned de överlevandes antal till 300 – medan 250 är den absoluta minimi-nivån för att björnstammen alls ska klara sig.. Då har man inte alls tagit hänsyn till tjuvjakten, eller illegala åtlar. Sådant har blivit ganska vanligt numera, och det har noterats att många jägare uppträder oseriöst, och försöker lura björnar med Marshmallows och annat, som inte är naturlig björnföda och inte nyttigt för björnar i gemen. I Norrland är situationen för björnarna ännu värre. Också där tillåter man vissa särintressen att regera helt och hållet, och tänker inte mer på de nationella målen om ”Rovdjurspolitik”.  Redan 2020 kunde ”Jaktjournalen” visa hur 111 björnar dödats i såkallade ”Skyddsjakter” när de utmattade och hungriga kom ur sina iden på våren – i en natur där snön låg kvar. Våren 2019 sköt man 36 björnar ”på grund av önskemål från ren-näringen” enbart i Norrbotten direkt efter framkomsten ur idet, och i djup snö. ”Ingenting att äta…Ingenting att dricka…Ingenting att älska och att hålla kärt ?” Jägarförbundet har krävt att man ska sluta jaga björn på våren och i snö, och istället fälla de björnar som alls ska fällas på hösten istället, vilket alltid varit god jaktsed och tradition sedan äldsta tid – då är björnen som fetast, men den har också i alla fall fått uppleva en sommar i frihet, som björnar bör få. Aldrig någonsin har det funnit så mycket tamren som nu – och det måste bli slut på det eviga romantiserandet av Samerna i Sverige som ”ett naturfolk” vilket de inte längre är, och inte varit på flera sekel. Inga samer i Sverige lever nomadliv i lappkåtor längre. Stora renhjordar föds upp industriellt, och föses samman med helikopter och snöskoter. Samerna skiljer sig inte alls från den svenska genomsnittsbefolkningen, varken till klädsel eller levnadssätt, och de bor i bekväma hus och villor, precis som alla andra. De utgör heller ingen ”ursprungsbefolkning” eftersom de kom hit för högst 4-5000 år sedan, och långt efter de första svenska kolonisatörerna i Norrland, och de var ursprungligen ren-jägare och inte ren-ägare, för de levde på vildren och fiske, och födde inte upp stora hjordar med boskap. Fler skribenter än jag har gång på gång uppmärksammat det ovedersägliga faktum, att den svenska skogen blivit en produktions-skog och ingen naturskog, och att det inte finns några stora, orörda skogsarealer ens i yttersta Norrland eller Norrbotten längre. Allt har blivit en öken av tall och gran, och där finns varken myrstackar att gräva ut om våren, eller något annat för björnarna att äta, när de hungriga och svultna går ur sina iden. Är det då så konstigt att björnen tar sig några renar för att alls överleva, eller att enstaka björnar börjat fälla övertalig älg ? Det finns inget annat att leva av för dem, och när renen inte går upp på kalfjället trots klimatförändringar, utan stannar i skogsmarken, dit den alltid och i tiotusentals år har vandrat ner av gammal vana ser björnen naturligtvis sin chans – kan vi ens klandra den för det ? Ibland kan man undra – är det Björnarna eller Människorna, som behöver vakna upp ? I det björnvänliga Finland och Österbotten – alldeles intill det Svenska Norrbotten – tar man bättre hand om sina björnar. Det kunde den svenskspråkiga versionen av YLE, den Finländska statstelevisionen, berätta om för tre dagar sedan. I Pedersöre, Purmo och det svenska Österbottens kustbygder, där man ännu talar svenska, lever bland annat den stora björnhannen Brutus, som björnforskaren Mattias Kanckos observerat inte mindre än 50 gånger, och är väl bekant med. Han är inget problem för de närboende, utan blir bortskrämd av hundar om han kommer för nära ortens bikupor, och får som finska björnar i gemen, lära sig veta hut. (Se detta videoklipp från det inre av Finland  – Ingen äkta finne är det minsta rädd för en björn – här i Sverige gapas det om skyddsjakt och rings till kommunens ”viltvårdare” eller lejda björnmördare så fort en björn kommer inom en kilometer från någons hus..) I Finland har Österbottningarna inga problem med björnen, för de har lärt sig leva med den. Minst 10-15 björnar finns i den svensktalande kustbygden, och 100 björnar i resten av Österbotten, medan Finland som helhet har minst 2500 vilda björnar i full frihet. Där skjuter man färre av dem, endast 255 på licens, vilket är ett mindre procenttal än på den svenska sidan av gränsen. Även för björnarna är Finland ett mycket bättre land, precis som för människorna nuförtiden. I Finland skjuter man inte av stora Björnhannar – och därför mår hela björnstammen bra.. I Sverige begår vi ett allvarligt misstag, när vi låter nöjes-jägare skjuta ned de största och mest erfarna björnhannarna. Resultatet blir att det blir split och kiv i björnarnas Värld, och unga hannar börjar konkurrera, slå ihjäl varandras ungar och ge sig på alla honor i området, medan gamla och erfarna hannar känner alla honor i sitt revir väl, och honorna får ungar i lagom takt, ungefär en kull vartannat eller vart tredje år, så att inga små björnar kommer till skada. Dessutom bär de största och mest framgångsrika hannarna på de bästa generna, och garanterar att björnstammen blir frisk och sund.. I Ryssland finns numera ett statligt Björnforskningsinstitut, där moderlösa björnungar visat sig kunna födas upp, och återvända till vildmarken – på 20 år har man lyckats återbörda minst 200 björnar som annars skulle svultit ihjäl till ett liv i frihet, utan att de senare blir beroende av människor.. (se detta reportage från BBC) Nyare forskning visar, att björnar är minst lika intelligenta som apor och hundar. Gåtan om deras Vintersömn är fortfarande olöst – man har framkastat de mest besynnerliga hypoteser om anti-oxidanter i blåbär som förklaring till varför björnarna inte får njursvikt, svag benstomme eller drabbas av urinförgiftning under vintern – vilket skulle hända oss människor om vi försökte ligga i dvala lika länge – eller sänkte kroppstemperaturen som björnarna Något språk har de inte, men det har visat sig att björnar kan ge ifrån sig minst 30-35 olika brumningar och läten, vart och ett med sin speciella betydelse, att de kan tänka i flera led, konstruerade invecklade planer för att öppna lådor, ta sig in och ut i byggnader eller annars skaffa föda, och deras känsloliv är minst lika väl utvecklat som människans eller hundarnas – de kan uppleva sorg och glädje, saknad, vemod, entusiasm, vrede, igenkännande och mycket mer – och deras hjärna är nästa lika stor i förhållande till kroppsvikten som något intelligentare däggdjur. Björnen, säger folktron, har en mans vett, men sju mans styrka. Enligt Kalevala skapades den första björnen av ”luftens jungfrur” eller Valkyriorna – och den sägs vittna inför Skade eller Rota – jaktens och Vinterns gudomligheter – om hur den blivit behandlad i människornas Värld. Om människorna dödade den på osportsligt vis, i eller nära idet, med skjutvapen, åtel eller fällor och gift, har den full rätt att hämnas; men om människan gick i närkamp med den, och den dräptes ärligt och framifrån, har den inget att klaga på när den kommer till att vittna vid gudarnas domstol vid Urdarbrunnen – för så sas det en gång. De björnar du till äventyrs varit taskig mot idag, kommer alltså att vittna emot dig i morgon – vilket är väl tänkt, och i enlighet med Hedendomens principer.. Som vi sett, är det mytens och sagans sätt att berätta, att vi får exakt de björnar vi förtjänar – precis som nu, då vi missbrukar björnstammen, och felutnyttjar naturen, eller tycker att björnen skulle göra intrång på renuppfödning och areella näringar, inklusive all älg, som finns i landet. Och ordet ”Björn” betyder dessutom fortfarande ”fodringsägare” på svenska – har då björnarna inget att fodra av oss ? I Olaus Magnus ”Historia om de Nordiska Folken” från 1555 ägnas inte mindre än tio kapitel åt den nordiska björnen – och där berättas om alltifrån Isbjörnar, som kommer drivande på flak till Island – det nämns också i den isländska sagan om ”Audun med Isbjörnen” till björnar, som sägs göra tjänst med att trampa runt i väldiga hjul, som driver vattenpumpar i Svenska koppargruvor, sk ”husbjörnar” eller tama björnar och om Litauer, Vitryssar och därmed likställda, som tar sig in i landet som björnförevisare, men som i själva verket – säger Olaus – ofta är spioner åt ryska furstar och Tsaren, eller lurendrejare och bedragare, som behandlar björnarna illa, och utnyttjar dem för att tigga pengar av folk, särskilt kvinnor och förnäma hustrur – se bild här ovan ! Han berättar också, att det anses osportsligt och föraktligt om en jägare skjuter björnen i bakhåll med armborst eller skjutvapen, och att man i Litauen skulle dödat den genom att hänga upp en järnklubba som giller i de ihåliga träd, där vildbin håller till – björnen skulle då få klubban i skallen – samt att hästar i de Nordiska länderna är särskilt utsatta för björnar och mycket rädda för dem, därför skulle krigare i forna tider ha iklätt sig björnhud (jämför med Bärsärkar) som ett sätt att driva bort fiendens kavalleri, och få det att råka i fullständig förvirring. Ni kan se efter vad den gamle biskopen berättar själva. Låt oss avsluta dagens krönika med vad som sägs i Kalevala om björnens hädanfärd, och om hur de goda och ädla björnarna slutligen kommer till Ukko, eller motsvarigheten till Oden och Valhall, efter det att deras skallar hängts upp i ett träd, och björnens ande far iväg upp emot himlen… ”Gack åstad, min vän, och vandra, dyrpäls, giv dig av på resa, färdas förbi svinens stigar, gå där grisama ha trampat, luffa uppför lövträdsbacken, bort emot det höga berget, upp i tallens täta krona, i den riskvistrika furan! Där är det dig gott att vara, där är det dig ljuvt att dröja –du får lyss till skällkons skälla, höra huru bjällran klingar” ”jesus” återuppstod bara en gång – möjligen två. BJÖRNEN gör det varje år, och nya björnar återföds, djupt inne i den skog som finns kvar..  

Om en Lösspringande björn och turism i Japan (inlägg från 2021-06-22)

För fyra dagar sedan kunde SvD rapportera om att en björn skådats i centrala Sapporo. Den skulle enligt tidningen ha ”gått bärsärkagång” och skadat fyra personer, däribland en soldat, samtidigt som SvD påstår att den skulle ha ”bultat på ingången till en militärbarack”. Detta väckte mitt intresse, men alltsammans visar sig vara ett resultat av dålig journalism från svenska journalister, dålig research och dåliga översättningar – och jag förstår inte varför Svenska Dagbladet alls släpper igenom sånt här.

Det är visserligen sant att björnrädda japanska myndigheter stängde flera skolor och bad allmänheten stanna inomhus, samtidigt som man ställde in avgångar vid en lokal flygplats. Men björnen bet inte alls någon soldat, utan en officer. Vidare bultade den inte alls på ”ingången till en barrack” utan sprang förbi ingången till ett garnisonsområde, vilket är något helt annat, och jagades och hetsades samtidigt emot sin död.

Detta enligt Japan Times, och The Guardian, dvs väl underrättade källor. Som vanligt är svenska journalisters produkter helt undermåliga. Delstatsregeringens representant Katsunobo Kato skall ha bett de fyra sårade om ursäkt, men han erbjöd inga ursäkter till björnen, som tutades på av bilar, angreps av människor och sköts med gevär – kan man anklaga ett hungrigt djur för att det försvarar sig självt ?

Saken kommer olägligt för de Japanska myndigheterna, eftersom Sapporo snart står värd för flera grenar i OS, och man kan fråga sig hur det är med inställningen till björnen som rovdjur i Japan överhuvudtaget – dess farlighet brukar ofta överdrivas av myndigheterna. Enligt Buddhismen, Japans ledande religion, borde man visa respekt för allt levande, och inte dräpa större däggdjur överhuvudtaget.

Enligt Shinto, japans gamla traditionella religion – som mycket påminner om Asatron i Norden, fast den innehåller många fler Schamanistiska inslag, kan varje djur eller naturföreteelse som utmärker sig och är något utöver det vanliga vara en gud, eller ett högre väsen. Exempelvis gäller det också stenar och klippor – likt ”seitar” bland samerna – eller till och med tallar och andra träd – så vem kan säga, om denna björn inte hade ett budskap att förmedla... men ändå sköt man den – när den lika gärna kunde ha sövts, och återbördats till något vildmarksområde.

Det lär finnas 2000 björnar enbart på Hokkaido i norr, och de kommer under hårdare och hårdare tryck på grund av minskade habitat och ökad exploatering – de har även setts söka sig till gravplatser och tempelområden, där Japanerna ställer fram sötsaker som gravoffer – som björnarna sedan äter upp. Ainu-kulturen på Hokkaido och i Tohoku – alltså norra Japan – vördade björnen som ett heligt djur, och höll björnar instängda i burar i så gott som varje Ainu-by – björnen antogs verkligen vara gudarnas budbärare, men efter en viss tid tog man livet av den och åt upp den.. Vi kan verkligen undra hur det står till med förståelsen för björnar och naturen bland dagens moderna japaner…

I Noboribetsu på södra Hokkaido finns en hel björnpark, men den verkar minst sagt överbebjörnad, med ganska lite plats för djuren – ändå gör man kanske en insats för att informera den japanska allmänheten om björnars liv, deras väl och ve. Mer än 60 björnar skall finnas i anläggningen – min enda kommentar är att det hade varit bättre, om man som i Ryssland fostrat dem till ett liv i frihet, och därefter återfört dem till naturen, men nu är det som det är..

Under covid-året 2020 och 2021 har Japan varit hermetiskt tillslutet för utländska besökare, och befunnit sig i karantän. Det får mig också att undra en smula över hur situationen på Hokkaido – där man ser fram emot både inhemsk och utländsk turism nu är…eller kan vara…

Världens ÅTTONDE Underverk – Den VIGSELFÖRRÄTTANDE Björnen (och andra björnar…)   Inlägg från 8 December 2021

Öster om Finland – som hade Nationaldag igår (se föregående inlägg) ligger som bekant Ryssland, ett land som förvisso betraktas som ”främmande makt”, både med svenska och finländska ögon sett. Vi har – sedan kristendomen infördes och sedan Mongolerna gjorde slut på Kiev Rus – vant oss att se detta enorma grannland som vår främsta fiende, och så är det också för ögonblicket.

Men nu var det alltså om björnar – och mest av allt en rysk björn, som synts till i pressen – som detta skulle handla – och se här – för detta är MÄKTA HEDNISKT:

”Jag är den björn, som skall eder sammanviga !” (och sina eder, skall man hålla…)

Ryssland – med fler än 144 miljoner invånare – är ett spretigt och disparat land, och den enda person i den svenska pressen, som ger något verkligt och vardagligt besked om vad som faktiskt kan hända där – björnar kan förrätta vigsel ! – är väl Anna-Lena Laurén i Dagens Nyheter – en av mycket få hederliga och sanningsenliga medarbetare i den tidningen, förutom Clas Svahn och några andra – och hennes kåserier skildrar ofta den ryska vardagen på ett ärligt sätt.

Den bild ni ser ovan kablades ut över Världen redan sommaren 2016, och redan samma dag började djurskyddsvänner i USA skrika, starta ”flame wars” på internet och ha sig. Etologer – alltså forskare på djurs beteende och viltvårdare tvangs att uttala sig i media om hur hänsynslöst detta bröllopsfoto var, och intygade att detta var ett smaklöst geschäft med värnlösa kreatur – alltså björnar – och att den stackars björn vi ser på bilden skulle ha sönderdompterats och utnyttjats av de samvetslösa och nyrika ryssarna..

Man krävde att björnen ifråga genast skulle återbördas till naturen, där den sannolikt skulle svälta ihjäl – och tänkte inte på vilken björn det kunde vara fråga om, för detta är nämligen medianallen Stephan, en av hela Rysslands mest berömda björnar. Och egentligen var det också så, som många anat – att bröllopsparet på bilden förstås gick till närmsta borgmästare eller myndigheterna sedan, bara för att få ”björnbröllopet” formellt godkänt. Men i Ryssland – liksom i Sovjet – har man i nära hundra år klarat sig utan präst, pop eller annan grek-ortodox ohyra när man ska gifta sig. Varför inte lika gärna låta en björn göra grovjobbet – det är HEDNISKT eftersom det utmanar både konvenansen, kyrkan och Patriarken Kirill, den före detta KGB-agenten…?

Här i Sverige befinner vi svenska hedningar i exakt samma situation som björnen på bilden. Just våra bröllopsceremonier godkänns inte, alltid skall kyrkan lägga sig i, och trots att över 66 % av alla vigslar är Borgerliga, eller tillhör andra samfund, nekar man kategoriskt oss Asatroende all vigselrätt.

Själv har jag under min tid som gode (nej, vi har INGA präster, men just godkända godar och gydjor) vigt inte mindre än sju par, och utan att skryta kan jag säga att mitt ”track record” är mycket bättre än den ”svenska” kyrkans, för 4 av 7 av dessa äktenskap har hållit till dags dato, medan bara tre har upplösts. I genomsnitt kraschar ungefär 4 av 7 äktenskap i Sverige, och ett genomsnittligt giftemål varar aldrig längre än 31 år eller så än SCB. Svenska Kyrkans präster är ännu värre hycklare. De skiljer sig betydligt oftare än genomsnittsmedborgarna, och går alltså rakt emot sin egen bibels bud, som man ändå inte kan tro på, därför att inget vara för evigt.

Detta är FAKTA enligt SCB, och om rena fakta kan man inte diskutera.

Bild från Olaus Magnus ”historia de gentibus septentrionalibus” eller Historia om de Nordiska Folken (1555) angående Bodvar Bjarkes och andra hjältars härstamning

Björnen Stephan är en ren hittebjörn från början, och kom mindre än tre månader gammal till den ryska familj han ännu bor hos, enligt säker källa. Han har nu gått där som björn i huset i mer än 28 år, och det är sällsynt – därför att inga björnar, varken i djurparker eller naturen lever längre än sådär 30-35 år i alla fall. Skulle man släppa ut honom i det fria skulle det sluta med ren katastrof, eftersom han inte är van vid annat än att agera präst, fotomodell och ett stilla familjeliv – antagligen skulle han bli en ”problembjörn” av rumänsk eller amerikansk typ, som står och rotar i allsköns soptunnor och lever i utkanten till mänsklig bebyggelse, där han förr eller senare skulle råka i klammeri med vanliga ryssar eller landets polis, som nog utan förbarmande hade skjutit ned honom. I Ryssland har man annorlunda attityd till naturen än hos oss, för där kan oligarker ses jaga björn med AK-47:or från helikopter, vilket inte är sportsligt alls.

Med mänskliga mått mätt är Stephan i övre medelåldern, eller omkring 60 och snart pensionsmässig – men ändå äter han mer än 25 kg frukt och grönt, ägg och fisk varje dag, som diverse Youtube-klipp om hans levnadsvanor kan utvisa. Han har enligt uppgift aldrig setts bita någon eller uppträda aggressivt, och har aldrig ens smakat kött, så han associerar troligen inte ens svettlukt hos människor eller lukten av blod med föda, utan är en ”gräsbjörn” som de flesta björnar i Sverige eller Ryssland – som bekant är de alla all-ätare, men lagda åt säsongvis uppträdande kött-frosseri, liksom människan.

Ryska björnar informerar sig om Dumans agerande, samt åhör Statschefens tal. Varför gör DU inte likadant här i Sverige, käre läsare… ?

Från de nordiska sagorna vet vi att det alltid funnits ”Husbjörnar” – men inte bara det. Denna kategori av djur var nog snarast vakt-djur eller någotslags gårdvar, som placerades framför snart sagt varje Konungahall, likt den vid Lejre i Danmark (där Hrolf Krake och hans kämpar residerade – jämför sagan om Bodvar Bjarke och hela Bjarkamál). Vi kan också jämföra med den iriske Cú Chulainn (eller Kung Connlas Hund, som han borde heta i översättning) samt Starkad, och hela idén med Odens kämpar – Bärsärkarna – och all Odenskult.

De som tror att det skulle finnas någon koppling mellan påstådda ”Ulvhednar” (som har mycket svagt eller inget belägg alls i källskrifterna) och Odens krigare, samt deras fördolda kunskap, misstar sig grovt. Ulvarna tillhör Tyr, men inte Oden, eftersom Fenris ju är Odens baneman. Starkad återuppstod tre gånger, likt en björn ur sitt ide. Hans kraft var så stor, att han sittande på en av Uppsala Högar, upp till halsen i snö, kunde tina snön omkring sig – och han kämpade aldrig i flock – som en feg hundracka… Nej, en Bärsärk var och är fortfarande en ”Einzelkämpfer” för att tala med Eike Middendorfs ”Taktik på Östfronten” – en krigare som slåss och uppträder ensam, likt en jägarsoldat i den mörka vinternatten.

Bärsärkens framgång berodde på förmåga, träning och erfarenhet… Inte på ”vargkrameri”, schamanism eller flugsvamp…

Björnen är också ett ensamdjur, och i naturen är björn och vargflockar alltid fiender, alltid konkurrenter om samma byte och därför varandras direkta motsats. Varken Skade eller Ull syns någonsin i vargars sällskap annat än hos halvdebila amerikanska fantasy-illustratörer, som knappt är torra bakom öronen, och långt mindre vet vad de skall illustrera. Visserligen kan Skade som en av Vinterns gudomligheter tycka om att lyssna till Ulvars tjut enligt Eddan, men hon går inte alls ut och försöker umgås med dem bara för det. Bärsärkagång kunde uppstå också under vanligt arbete, som trädfällning lika väl som strid, och var en andlig kraft, som det krävdes stor förmåga och insikt för att alls hantera.

Umgänge med en nära 3 meter hög, över 250 kg tung björnhanne i sina bästa år – som hemma hos den ryska familjen – kräver också en del insikt.

FLITIGT läsa gör dig mycket klok – Därför: Läs VARENDA Bok !!

Från saga-tåten Auðunar þáttur vestfirska som på svenska brukar benämnas ”Audun och isbjörnen” minns vi hur Islänningen Audun tar hand om en vild isbjörn, och för denna på ett litet skepp till Harald Hårdrådes land – alltså Norge. Audun påstår att han vill sälja björnen till Kung Sven Estridsen av Danmark (de två kungarna var knappast samtida, utom under en period av tio år) och Harald ger med sig med motiveringen att om Audun färdats så långt i en öppen båt, bara för att ge björnen till hans värste konkurrent och fiende, så är det ett företag som förtjänar att lyckas, ty sådana björnar vill han icke nära vid sin barm. Därpå stupade Hårdråde, som alla vet – i slaget vid Stamford Bridge, September 1066.

I senare folktradition från Norra Sverige förekommer ”man-björnar” och folk som ”går i björn”. Mest var det de lapska nåjderna, som med sina silverbälten kunde framkalla detta. Ångermanlänningar och Norrbottningar såg själva med egna ögon, hur nåjderna kröp genom bältet på marken eller trädde det över sitt eget huvud, och så kom där fram ett stort björnhuvud och inte ett människohuvud. ”Varulvstraditionen” på Balkan har ingenting med detta att göra alls, säger Sune Björklöf i sin bok ”Björnen i Markerna och Kulturen” från 2010 – idag är det ju mest kriminella, från Brödraskapet Wolfpack, förvirrade ”Vargkramerskor” på Kolmården och Mehmet Kaplan samt ”De grå vargarna” inom samma Miljöparti som hela tiden använder sig av hundrackornas symbolik, och de blir aldrig mer än hundrackor själva.

Kan köpas på AdLibris. 414 sidor fakta. Tål en genomläsning…

Om jag inte minns fel skriver Björklöf om hur geografen och upplysningsmannen Abraham Hülphers den Yngre lyssnade till berättelserna om den fruktansvärda Enångersbjörnen, en av de sällsammaste björnar som skådats i Svea Rike. Denna björn troddes av allmogen så sent som på 1780-talet vara en förvandlad prästson vid namn Olaus, som i björngestalt eller rättare sagt björnhamn – som i de nordiska sagorna – sågs gå omkring på två ben, haka av grindar och fähusdörrar samt komma ut ur fähusen med en gris eller en fårtacka under armen, varefter samma björn – fortfarande på två ben – sågs springa bort emot närmsta skog. Inte ens silverkulor hjälpte, böner och klagosånger hjälpte inte det minsta heller.

Snabb förmågetillväxt – vartåt utvecklas de ?

I USA har etologer uttalat sig om Svartbjörnar, som setts gå omkring på två ben i villaförorterna. Svartbjörnen är småväxt och ser mest löjlig ut – forskarnas förklaring är att den troligtvis fått glas-skärvor i tassarna, eller månne skadat dem i en och annan skogsbrand – björnars trampdynor är som hundarnas känsliga, och illa utsatta… Men – tänk er en tre meters brunbjörn – jodå – även svenska brunbjörnar kan uppnå en sådan längd – och lägg till att björnar är minst lika intelligenta som någonsin de flesta apor eller primater…

I förra veckan rapporterades om en björn som ”legat i bakhåll” nära en ensligt belägen 7-11 butik i USA. Björnen kom helt lugnt gående in i butiken, efter att ha öppnat dörren själv, och spritade nosen i handsprits-automaten – den hade ju upprepade gånger iakttagit människorna göra så… Expediten gallskrek och bråkade, på kvinnors befängda vis. Detta är enligt nordisk folktradition det absolut sista man ska göra ”vid björnmöte” eller om man möter en björn i verkligheten – till och med i barnvisor har vi Nordbor fått lära oss att ”den är inte farlig, om bara man är varlig” och det stämmer.  Vem som helst i Sverige vet också att man inte ska väcka den björn som sover, ty då hämnas björnen – och det snabbt… Ändå var den amerikanska svartbjörn – märkt i ena örat med vad som liknar EU-märkning efter flera möten med människor som visas på youtube-klippet högst värdig, och agerade samlat – vilket man inte kan säga om de Homo Sapiens (?) eller Appiens den mötte. Inte ens gummikulor störde björnen särskilt – från glassboxen luktade det förföriskt, och se det visste den genast, med ett luktsinne minst 16 gånger känsligare än människans – men när den inte kunde öppna sagda glassbox, lämnade den butiken, utan ett enstaka brum. Den bar sig inte åt som diverse såkallade ”Musiker” i Stockholms norra förorter, släkt med apor eller primater som ju dessa skojfriska krabater har visat sig vara..

Eocens ”Megafauna” dog inte ut pga människan, eller CO-2 utsläpp. Allätare eller omnivorer typ björnar, klarar det mesta…

Etologer och Paleontologer är rörande ense om en sak. Däggdjurens tidsålder är kanske redan förbi. Detta beror INTE på någon mänsklig påverkan eller påstådda ”Klimatförändringar”. De ”Galna Gretorna” har som vanligt helt fel. Räknat i antal arter – det bästa sättet att mäta ett djursläktes livskraft – så försvann de flesta elefantdjuren långt långt innan Homo Erectus debuterade på Afrikas savanner. Stora Kattdjur har också sett sin bästa tid, så när som på lejonet, som jagar i flock. Geparder, leoparder och allt större än lodjur – alla är de överspecialiserade, och var på väg att dö ut redan under Eocen. Alla stora Primater utom människan är på väg att dö ut, inklusive de tre arterna av Orang-Utanger, samt alla Schimpanser och Gorillor. I just det fallet är människan ”guilty as charged” – för människan tål icke konkurrens.

Hund- och kattkräk klarar sig i människans närhet, liksom lössen, grisarna och råttan, därför att de alla har domesticerats. Björnarna har aldrig sänkt sig till människornas pinsamt låga nivå, förutom vissa försök i just Norden eller Ryssland – de enda mänskliga kulturer som med någon framgång försökt tämja enstaka björnar. Världsnaturfondens symbol – Pandan – har visat sig öka i antal, och varit fler hela tiden än förmodat – människorna i Kina kan ha begått allvarliga räknefel.

Visst är pandor rödlistade, men de har sina nära nog motsättbara tummar – något unikt i björnvärlden, och med lite tur skulle detta efter några årmiljoner kunna bli en hand, minst lika användbar som våra.. I USA och Kanada har man skådat såkallade ”Prizzlies” – en helt ny hybrid av Isbjörn och Grizzly, som aldrig förut varit känd av vetenskapen.

Hybrider mellan Isbjörn och Grizzly, sk ”Prizzlies” är inte sterila, utan en helt ny ras…

Isbjörnen är inte en djurart, nämligen. Isbjörnar – det har vi vetenskapliga bevis för – har högst funnits i 150-180 000 år eller så. Med evolutionära mått mätt är det högst obetydligt. Den är att anse som en RAS eftersom den INTE har steril avkomma, till skillnad från de flesta kvinnliga mulåsnor eller manliga mulor. Om en häst och en åsna hybridiserar, så är avkomman steril – och kan inte föra generna vidare – i de flesta fall, därför att just mulor – som alltså alltid är av han-kön (hänger ni med!) fortfarande i enstaka fall kan para sig med fler ston av åsne- eller häst-typ. Isbjörnen, däremot – kan para sig med brunbjörnar av olika r-a-s-e-r och fortsätta in i en helt ny ekologisk nisch. Jämför de olika människoraserna (just det ! Det existerar sådana – alltså vit-kaukasoid, svart-afrikan och gul-asiat ) som också kan framavla hur många hybrider som helst – just därför att vi är samma art, men olika raser i biologiskt hänseende – och det här är ren grundskole-kunskap…

Björnarna k-a-n ha framtiden för sig. Just nu ligger de alla dolda i sina iden, som i årmiljoner förut – men de har anledning att le i mjugg…

Just le, förresten. När hundar och katter visar tänderna, är det tecken på aggression. När en apa visar tänderna, är det tecken på rädsla, eller ett hysteriskt tillstånd.

Björnar har en väl utvecklad läpp- och ansiktsmuskulatur, som inte är statisk, som hos delfinen. Primater av högre och lägre slag kan ha roligt, visserligen, men enbart björnen kan visa stillsamt lugn, vad som liknar ironi – om vi ska våga oss på att förse den med mänskliga egenskaper, eller ett försynt, socialt intresse, som bara och endast bara kommer till sin rätt under vissa årstider, och speciella omständigheter…

Grizzlyn från Alaska vet mycket väl när det är fisketid, men i dess värld råder konkurrens om de bästa fiskeplatserna. När en människa oförmodat dyker upp på dess fiskeplats, blir den inte alls aggressiv, utan reagerar rationellt. ”Jaha – människan fiskar alltså… Som jag förmodade...” Så gör bara ett låt oss säga – tillräckligt intelligent större däggdjur…

Åter till Ryssland, där vanliga brunbjörnar på Sovjets och Moskva-Cirkusens tid kunde åka runt runt i manegen på motorcykel… Naturligtvis tyckte många i väst att det var djurplågeri, vilket det kanske var i en del fall – men andra ryska björnar har fått bli ”hedersmedlemmar” i vissa Motorcykel-gäng, exakt som självaste Vladimir Vladimirovitj Putin – och här finns massor av politik, ironi, människo-fasoner… Björnen har lärt sig vissa gester och uttryck… titta här får ni se..

Följer sin ”Road Captain”…. men ÄR den medveten om vissa gesters innebörd i trafiken ??

Angående björnars användning inom Ordonnansväsendet och Transport-tjänsten har jag redan skrivit om en individ av rasen Ursus arctos syriacus – alltså den Syriska Brunbjörnen – som på sin tid köptes av en frivillig Polack i Iran…

Kunde BACKA MED SLÄP – på motorgård och begränsat utrymme…

Denna högst berömda ”Media-björn” blev en PK-nalle – och det i en tid när ”PK” på tyska betydde ”Propaganda-Kompanie” – även Wehrmacht skall enligt vad som verkar vara foto-montage ha gjort försök med björnar, likt den i Sverige så berömda ”operation Palmen” som innehöll gråsälar och knubbsälar – också läraktiga, intelligenta djur…

Samma frivilliga Polacker hjälpte Sverige under Kårböle-branden. De försvarar just nu EU:s yttre gräns mot Vitryssland, helt utan någon väsentlig hjälp från sagda EU. Likt Jan Sobieski – som räddade Europa vid Wiens portar – kämpar de vidare – och den polska björnen, kunde i motsats till de tyska och nutida ryska tjänstgöra som ”vagnbjörn” för artilleri-ammunition, ladda pjäser vid Monte Cassino, under vakt-tjänst gripa minst en tysk spion – men så föll den offer för dåligt sällskap och dåliga kamrater.

Detta blev dess slutliga öde och död – efter 21 ”björnår” eller cirka 55 människo-år, låt oss säga.

Björnen hade lärt sig öppna ölflaskor med bara tänderna – och icke blott det, käre läsare. Under sin ”pensionärstillvaro” på Edinburgh Zoo kastade en av hans före detta mänskliga vänner till honom ett cigarett-paket. (Det hände bara en gång – Wikipedias information är felaktig !) Björnen hade ju setts röka under hela sin tjänstgöring, från Iran, över Nordafrika, till den Italienska fronten – men när den åt upp cigaretterna, blev den nikotinförgiftad och avled. Jämför vad som skulle hända om du kokte soppa på en dosa snus, och svalde den – käre läsare… Giftet i ett enda paket cigaretter uppges faktiskt – rätt applicerat – kunna döda en hel elefant – jag ska inte lära ut hur det ens är möjligt…

Låt oss spela en glad visa ”från tiden” – och sagda björnkreatur står fortfarande staty på över tio platser, minst – i England såväl som i Polen. Filmer finns, tecknade eller spelfilm – så även romaner, litterära skildringar etc etc – bevismaterialet i form av vittnen är kort sagt överväldigande…

Ja – men ”Dunder och Snus och… tja… ”Ymnigt Hårbevuxna Hetärer” (citat David Nessle)

Nu vänder vi åter till Björnen Stephan, som alltså förrättar vigslar i Moskvas utkanter, låt vara mot kontant betalning, och i mänskligt sällskap. Är han en plågad varelse ? – Nej, antagligen inte särskilt – för har man en gång blivit ”Mediabjörn” så har man blivit mediabjörn… Titta bara…

KOM IHÅG: Ryska Allmänheten KRÄVER Bildade Björnar Numera – Såhär SKALL det se ut !!! (Jämför Olaus Magnus version från 1555 AYPS ovan)

Det är den ryska kvinnliga fotografen eller fotografösen Olga Barantseva från Moskva som tagit bilden ovan – och hundratals andra. Hon har i och för sig arbetat med andra djur och arter också, men björnen Stephan har blivit hennes tacksammaste foto-objekt. Fantasy-brudar i lättklädd läderutstyrsel, fagra prinsessor, kvinnor i baddräkt, barn från den ryska sagans värld, bärplockerskor i ”Slavsia Rus” kläder från Kiev-rikets, Ruriks och republiken Novgorods tid – en och samma björn har felfritt – oklanderligt – genomfört alltsammans, utan ett enda bett eller minsta risk för modellerna !

På jakt efter bär och svamp i den ryska sagoskogen…

Moderna versioner av den i Ryssland mycket populära barn-tv serien ”Masha och Björnen” (som i och för sig finns tillgänglig på Youtube, för de som önskar se eländet – jag har bara läst sagan i original ) har också skådats. Originalet handlar om en liten flicka som till sina föräldrars och hela sin hembys förskräckelse kommer hem med en högst civiliserad björn, ungefär som Tjeckovs högst sympatiske ”Björnen”. Denna björn lär omgivningen veta hut. Ännu värre är folksagan ”Björnen som miste ett ben” som fotograf Olga och björnen Stephan ännu inte gestaltat. En gammal kärring lurar in en björn i sin stuga, där den fastnar i en björnsax, men många år efteråt får förstås den förmänskligade björnen sin hämnd, och hur det hela slutade den gången, får ni väl läsa själva.. Jag har redan berättat om hur den svenska sjukvården – med vissa kategorier som jobbar där – nästan utsatte mig för en amputerad fot, men hur en ren tillfällighet eller en säger en läkare räddade den..

”Jobba aldrig med barn eller djur” säger man i foto-branschen…

Bedömare i väst har förfasat sig. Såkallade ”Feminister” har börjat gapa och skrika – det är ju vi och endast vi svenskar i hela världen som har såpass upp-blåsta, flabbande, farbroderligen falska svin till ledare, som utropat att de har grundat ”Världens Första Feministiska Regering” inför hela FN.  Följaktligen har man naturligtvis – på Internet och I media – kallat Olga Barentsevas bilder för ren pornografi, fel genus- och anus-politik, skamlöst utnyttjande av såväl kvinnokroppar som den oskyldiga björnen (kan vi avgöra, att den inte får ut mer än mat av det hela – på något plan – vet vi alls något om dess tänkande, om det nu ens äger rum – den har en rätt stor hjärna i förhållande till kroppsvikten) men ÄR det egentligen så ?

Konst, media och andra alster som människor eller därmed jämförbara varelser släpper ifrån sig, tycks ge ett annat intryck. Händelseförloppet är icke entydigt.

Vad krävs, rent tekniskt eller praktiskt sett, för att få till en bild som denna. Modellfoto, liksom björn-dressyr, tycks vara en konstform i sig. Vi förutsätter, att fotot är taget vintertid, någonstans i staden Moskvas omgivningar, även om det bevisligen inte behöver vara så. Den skulle lika gärna kunna vara tagen vid Finjasjön i Skåne, inom synhåll från Hovdala Slott.  Här behövs minst två olika fordon, ett för modellen och ett för själva björnen – man kan omöjligen tänkas transportera de båda i samma utrymme, samtidigt. Björnen kan åka i en särskilt modifierad Stadsjeep – det finns Björnforskningsinstitut i Ryssland som har Toyota Landcruisers eller liknande – om än inte Mazda 343:or – som jag själv använt i Ukraina. Stadsjeepen kan förses med en bur – kvinnan på bilden torde helst få tillgång till en hel Van – med skjutbar sidodörr – vilket är mest praktiskt om hon skall kunna hoppa ut i snön och kylan, agera mot eller snarare o-v-a-n-p-å björnen och sedan – efter bara någon minut – värmas upp, eftersom hon annars förfryser, klagar osv. Björnen behöver bara gapa, men klagar antagligen inte alls. Kanske kastar man till den en godbit, utanför bild.