”Det är om namn vi frågar” (inlägg från 2019-02-12)
Såhär års brukar våra dagstidningar och media fyllas av artiklar om statistik kring våra vanligaste personnamn, och 2019 har inte varit något undantag hittills. Både Statstelevisionen SVT och SCB eller Statistiska Centralbyrån redovisar nuförtiden namnstatistik, och så gör även sajter som ”Svenska Namn” – som uppger att den vänder sig direkt till svenska föräldrar, och väl i så fall förgrovar och sprider trenderna ytterligare genom att späda på dem – och det kanske man inte alltid skall göra. Också tidningar som Metro, Sydsvenskan och många många fler har hängt på den allmänna trenden.
Tycker svenska föräldrar verkligen, att individer som William Spetz eller Alice Bah Kuncke ska få förkroppsliga, hur svenskar och svenskor ska heta och framstå i framtiden ?
Självklart går det ”mode” i personnamn som allting annat, och namn är också utsatta för återkommande generationsväxlingar, bland annat på så vis att namn som varit populära för två generationer sedan eller vid sekelskiftet 1899-1900 kan komma tillbaka igen, enligt namnforskarna. Bland flicknamnen finner vi nu namn som Alice och Lily samt Wilma, vilka inte alls har med Sverige eller svensk kultur att göra. Men glädjande nog finns också Ella (4:e populäraste flicknamnet, 2018) efter Elli – ålderdomen – samt Ebba (6:e populäraste) Astrid (8:e populäraste) och Alma (9:e populäraste) ibland de 10 mest populära flicknamnen. Här följer man i alla fall nordiskt namnskick genom att ta in några nordiska namn.
888 flickor fick heta Alice, som är det vanligaste flicknamnet för andra året i rad. — —
Nya namn på pojkarnas topp 100–lista var Levi, Vide och Neo. Av dessa namn placerade sig Levi och Vide högst. På topp 100 för flicknamn kom det in sju nya namn; Maryam, Hedvig, Mira, Zoey, Idun, Melina och Noomi. Maryam var också det flicknamn som ökade mest. Det gavs till 177 flickor, en ökning med 70 procent jämfört med föregående år.– Maryam används mycket i kulturer från Mellanöstern… (Sydsvenskan 31 Januari 2019)
Vad gäller männen ser det dock verkligen mycket, mycket illa ut med Sveriges framtid. Här möter oss dessvärre utlänningar som William, Liam, Noah och liknande amerikanska monstrum, ofta med sitt ursprung i den bibliska världen, typ Levi och därmed närstående. Först på tolfte och femtonde plats kommer Axel och Alfred, som är rent nordiska namn. Bastarder som Charlie med flera – när man kan heta Karl – ett fint, historiskt och svenskt namn – och andra förvrängningar på franska och engelska dominerar också sorgligt nog i namnfloran.
Många nyblivna föräldrar vet inte längre vad som menas med Nordiskt namnskick, och hur man följer det.
Det syns inte minst på det faktum att de direkt uppkallar sina barn efter gudar och gudinnor, vilket är något av det allra värsta man kan göra, ifall man vill visa respekt för den Nordiska kulturen och Asatron. I gamla tider skulle ingen förälder, oavsett vad, ens drömma om att uppkalla sin dotter till ett namn som Idun, Freja eller Gerd. Orsaken till det var enkel. Det var hybris, eller ett exempel på grotesk självöverskattning, att jämföra sina egna barn med gudarna.
Att välja samma namn på en människa som en gudom, innebar ju att man ständigt löpte risk att blanda samman personen med guden eller gudinnan, med ändlösa missförstånd och förvirring som följd. Och vad för slags självbild får egentligen en liten flicka, som döps efter Freja – den allomfattande sexualitetens gudinna – tänk om den flickan i vuxen ålder inte alls vill springa omkring och manifestera sin sexualitet, hela tiden ? Eller någon som är döpt efter Idun, den eviga ungdomen, men till slut av naturliga skäl inte är såpass ung längre ?
Alla dessa förment ”söta” eller ”gulliga” namn blir förr eller senare till fruktansvärda kvarnstenar att bära runt halsen för de barn som fått dem, och i gamla tider tänkte man sig noga för, innan man ens namngav någon. Söner fick heta Torbjörn, Tormod, Torkettil eller Torkel, Torben, Torsten eller Thorarin, men aldrig aldrig någonsin bara ”Tor” – eftersom det vore helt fel att döpa sitt eget barn efter styrkans och åskans rungstarke Ase, som man inte gärna skämtade med. Det var först emot 1790-talet och långt in på upplysningstiden, som någon svensk alls enbart hette ”Tor”.
Och kvinnor kunde förstås heta Thora, men mera ofta Torgerd, Torborg, Thorill, samt ha namn som ”Ast-rid” – ”hon som rider av kärlek” eller Ing-rid (hon som rider på en Ing – vad en Ing är, vet ni kanske – åtminstone måste en vuxen kvinna veta det, om hon alls skall kunna få några barn – för de blir oftast inte till på articifiell väg) eller liknande – båda de valda exemplen är faktiskt valkyrienamn.
Många föräldrar har nu för tiden fått för sig att döpa sina stackars barn till saker som ”Loke”, ”Hel”, ”Angerboda” och liknande. Resultaten har heller inte låtit vänta på sig. Barnen har fått DAMP eller ADHD. Blödarsjuka, livshotande kramper, Downs syndrom och andra svåra sjukdomstillstånd…
Att ge sina barn namn, som stammade från mörkrets eller ondskans varelser, var också något som man i forna tider lät bli, eftersom man visste, att följderna ofta blev mer illavarslande än man kunde tro. Modern forskning, som till exempel i den ansedda medicinska tidskriften Psychology Today, visar också att namn påverkar oss mycket mer än vi kanske vill erkänna, också i vuxen ålder.
Om det verkligen är så, finns det stor anledning att tänka sig mycket mycket noga för, innan vi sätter namn på våra små telningar. Vill vi egentligen – som nyblivna föräldrar – påverka de här sakerna, och om vi nu väljer att göra det, borde vi då inte åtminstone göra det på ett positivt sätt, för att våra barn ska få det så bra som möjligt ?
Att undvika renodlat negativa namn som Loke, Hel och liknande borde vara en självklarhet, för vad händer; om man ger ett stackars barn ett sådant namn ? Barnet måste, så snart dess namn överhuvudtaget nämns, uttala Loke-namnet, tänka på sig själv som en ”Loke” eller någon med ”Lokes” egenskaper. Som vi förstår, är det inte bra för ett litet barn. Barnet kan bli fysiskt sjukt, eller få allvarliga psykiska problem. På samma sätt måste en gravid mor, som i moderlivet bär en ”Loke” och ingen sund livsfrukt, framkalla Lokes bild i sitt inre, så fort hon tänker på barnet, eller hör det omtalas – redan innan det föds. Mekanismen är inte helt klarlagd, men det står helt klart att sådant här kan leda till väldigt allvarliga eller tråkiga saker, och därför har jag alltid gett blivande föräldrar att undvika namn som Loke och liknande, och sky dem som pesten. Det finns en klar anledning till att folk förr i tiden aldrig gavs de namnen, och att man gör bäst i att undvika dem.
Jag skulle vilja hävda, att namn som ”Loke” eller ”Mohammed” faktiskt kan väcka anstöt, i alla fall i vissa grupper av samhället, och kanske därför bör undvikas. Å andra sidan finns det väldigt många föräldrar i Sverige som faktiskt har väldigt dåligt omdöme, för vad sägs om den här listan, som en av våra mest kända kvällstidningar satt ihop:
Namnet Lucifer, till exempel, har avvisats som skäligen ohållbart.
– 4 Män i Sverige påstås heta ”Norrman” i förnamn
– 3 kvinnor i Sverige heter ”Bärs” som förnamn – tyckte deras fäder om öl ?
– 4 kvinnor och 1 man har ”Balle” som förnamn, trots att det väl måste sägas väcka anstöt – eller ?
– 2 kvinnor har ordet Anus som förnamn – är det lämpligt ?
– sammanlagt 41 personer har ordet Matta som förnamn – kunde man hävda, att ett sådant namn leder till problem ?
– 1 man har namnet Fido som förnamn
– 1 person heter Hitler i förnamn, och ibland samma säregna namnflora möter vi förnamn som Potatis, Ragata och Pucko.
Frågan är – borde inte alla sådana namn vara förbjudna enligt namnlagen av år 2016, liksom Loke-namnet ? Frågan borde i alla fall få ställas, och tas upp till sakkunnig behandling.
– Alla människor har ett namn. Man har inte hittat ett enda samhälle i världen, där medlemmarna inte har namn. Vad vi heter och varför vi heter så är däremot kulturbundet och spelar stor roll för hur vi kategoriserar varandra socialt och kulturellt, säger Charlotte Hagström, etnolog vid Lunds universitet. — —
Namn kan också fungera som klassmarkörer. Vanligaste exemplet på det är ”y-namn” som Ronny, Conny, Jerry… De var vanliga under 50- och 60-talen och förknippas med arbetarklassen.
Även i diskussioner på nätet kommer klassaspekten ofta upp. Då är det vanligtvis namn som Kevin, Robin, Liam, Jasmine och Britney som stämplas som underklass eller ”white trash”.
– Många tycker att man gör sitt barn en otjänst genom att ge dem ett sådant namn. ”Kan du tänka dig en advokat som heter Liam?” frågar de retoriskt. Av någon anledning är det nästan alltid advokat, som används som kontrast mot ett ”trashigt” namn, säger Charlotte Hagström, som själv ofta får höra att hon har ett ”överklass-wanna-be-namn” – medan yngsta sonens mellannamn – Zeke – ses som just lite ”trashigt”. — —
– I Florida undersökte en amerikansk ekonomiprofessor studieresultaten för 55 000 elever. Barn med förnamn som hade låg status fick i genomsnitt 3 – 5 procent lägre betygspoäng jämfört med dem som presterade likvärdigt, men hade mer traditionella namn.
– En annan studie visade att sannolikheten för att amerikanska flickor ska studera fysik och matte på högre nivå är mindre om deras namn uppfattas som väldigt feminina, till exempel Isabelle eller Elizabeth.
– En svensk undersökning har visat att invandrare, från exempelvis Afrika eller Mellanöstern, som i mitten av 1990-talet bytte till mer svenskklingande namn, ökade sin årsinkomst med i genomsnitt mellan 10 000 och 15 000 kronor.
Vad vi heter, och vad vi döper våra barn till är alltså långtifrån oväsentligt. Det kan till och med betyda en skillnad i kronor och ören. Med tanke på allt detta – och att väl ingen vill göra sina egna barn illa – är det inte bäst att följa det fina nordiska namnskick vi alltid haft i det här landet, och välja ett nordiskt namn ? Det finns minst 1200 sådana fullt gångbara namn att välja på, enligt vad andra har räknat ut.
Och kom ihåg – uppkalla aldrig era egna barn efter en Gud eller Gudinna – i synnerhet inte Loke – man har många bevis på vad det kan leda till, oavsett vad anledningen nu är, eller kan vara. Och gör inte som i den gamla sången med Johnny Cash, ni vet – det var inte så bra det heller, visade det sig…
Nya Nordiska Världar i Universum – men sajten ”Rymdåret” tar fel på deras benämning… (inlägg från 2019-10-27)
Att det finns många Världar i Universum, och att vårt solsystem innehåller minst nio av dem, var bekant redan för våra förfäder, som var långt långt före de kristna och övriga Monoteister, som ända tills 1500-talet och Kopernikus höll fast vid sin geocentriska Världsbild. I tusen år har Monoteisterna också försökt bromsa och hejda all naturvetenskap från att utvecklas, medan vi Hedningar och Asatroende hela tiden bejakat den.
Exoplanet HD 102956 b and its host star (illustration)
24 Oktober skickade man ut ett pressmeddelande om detta, men tyvärr har astronomerna – upptagna av att kika på sina dataskärmar som de är (det var länge sedan man använde optik och kikare – sådant görs i princip inte mer alls, utom bland amatörer) kommit med fel upplysningar i den engelska utgåvan av omröstningen. Där står nämligen, att Ratatosk, ekorren som far upp och ned längs Världsträdet Yggdrasils stam, skulle förmedla kontakten mellan en orm och ett lejon, vilket är gravt felaktigt. Alla någotsånär allmänbildade människor vet, att Nidhögg är den drake som ligger vid Världsträdets rot, och att det är en Örn som sitter i dess topp. Lejon klättrar nämligen inte i träd, och har aldrig funnits i den Nordiska naturen, vilket väl till och med naturvetenskapsmän och humanistiskt obildade borde kunna komma ihåg.
Namnförslagen lyder Ratatosk och Yggdrasil, samt Alfrödul – efter solens häst – som ett namn på stjärnan – och Skoll – efter vargen, som jagar efter den – som ett namn på den mörka gasjätten.
En dag skall vår civilisation utvecklas, och vi skall förvisso inte gå under, trots islam och kristendom, trots Thunberg-sekter och vanvettiga undergångs-profeter. En ny och bättre, alltigenom hednisk tid skall segra, och det blir en seger också för människan och naturvetenskapen…
Vart fel namn kan leda en familj… (inlägg från 2020-09-17)
”Jag slog er med min stav, förbannelsen vek
Vållad av straffad moders grymma svek”
Jag har sagt det förr, och jag säger det igen, men jag säger det utan glädje och med mycken sorg. I Nordiskt namnskick har det aldrig någonsin ingått, att uppkalla ett barn direkt efter en gudamakt.
Det är vansinne, praktiskt taget, och den största otjänst ett föräldrapar kan göra, att uppkalla ett stackars barn efter en gud eller en gudinna. Visst, att uppkalla en liten flicka eftr ”Freja” kanske somliga tycker låter sött och gulligt – men den lilla flickan får i hela sitt liv en tung kvarnsten att bära om halsen.
Tänk om hon inte alls blir vacker, inte har något av Freja alls över sig, och aldrig kan göra skäl för sitt namn, och heller aldrig bett om att få bli liknad eller jämförd med Freja, eller inte vill vara hedning eller Asatroende. Då har ni ju gjort ert eget barn illa, med att ge dem ett namn som barnet kanske inte alls vill ha, och heller aldrig kan leva upp till.
Min gamla farmor, på den tiden hon levde – hon blev över 90 och var en mäkta hednisk kvinna – sade alltid – rådd av sin farmor eller ”Edda” (för det betyder själva ordet, det visste ni kanske inte !) att ”man skall aldrig ge barn Onamn, Hunna-namn eller Gudanamn – för hur skall det då sluta ?”
Ingen förälder med självrespekt skulle namnge (ja, vi hedningar knäsätter eller möjligen namnger – vi DÖPER aldrig någonsin, för det är en kristen osed!) sitt barn som ”Fido” eller ”Karo” och heller inte ”Lucifer Mohammed” eller ”Jesus Jönsson” eller några andra skruvade namnkonventioner. Dessutom finns det i vårt land en Namnlag, som förbjuder allt sådant. Ett namn får inte väcka anstöt, kan väntas leda till obehag för den som ska bära namnet, eller annars vara uppenbart olämpligt, står det i lagens fjortonde paragraf.
Vem vill uppkalla sitt barn efter varelser som Loke, Fenris eller Sinmara ? Får ett barn ett sådant namn, kan det påverka dem på värre sätt, än vi kanske tror…
Namn påverkar oss människor mycket mer än vi tror, inte minst därför att vi själva eller vår omgivning blir tvungna att upprepa namnet, genom att säga det högt eller bara tänka det, och det gäller förmodligen också under graviditeten, eller innan modern ens fött sitt barn.
Tragiska saker kan hända – också för föräldrapar som aldrig gjort det ringaste ont, och som verkligen aldrig förtjänat något sådant. Påfallande ofta, har jag märkt – är det just barn som fått namnet Loke som blir drabbade. Tydligt är emellertid, att man inte ska nämna Loke vid namn, eller ta sig namn efter honom, och frambesvärja mörka makter, för som det gamla svenska ordspråket säger: ”Tala inte om trollen, för då står de i farstun”.
Under antiken trodde man, att det var ett exempel på Hybris, eller med andra ord grotesk självöverskattning, att uppkalla sina barn efter en gud. Makterna såg inte med blida ögon på det, och föräldrar och hela familjer kunde råka mycket illa ut – som det också gick för Niobe och hennes döttrar.
Själv känner jag till inte mindre än sjutton fall – ur media eller min bekantskapskrets, där barn som fått namnet ”Loke” drabbats av mer eller mindre svåra missbildningar. Det har rört sig om ryggmärgsbrock, barn som fötts med sammanvuxna fingrar eller inälvor och hjärta utanför kroppen – sådana saker. I andra fall har det ”bara” rört sig om DAMP, ADHD-HBTQB eller andra i sammanhanget lättare, psykiska åkommor – men saker som ändå är obotliga, och som kvarstår för hela livet.
Själv tror jag knappast detta är ”vidskepelse” som en del påstår, även om jag inte kan vederlägga eller bevisa detta påstående vetenskapligt – men vetenskapen vet inte allt ännu,och för att citera en annan hedning: ”There are more things in heaven and earth, Horatio, than are dreamt of in your philosophy”. Det lär finnas inte mindre än 4688 personer som lystrar till namnet ”Loke” i vårt land, om man inte lägger till diverse konstigheter som ”Lokesdotter” och annat sådant, vilket nog inte gör bärerskan så glad det heller, i alla fall inte när hon vuxit upp, och hela tiden måste presentera sig själv på det befängda viset, med ett klumpigt namn hon aldrig själv valt. I vissa sociala sammanhang eller vissa länder utomlands kan ett sådant namn vara totalt förödande, och det borde blivande föräldrar också tänka på.
Namn som ”Tor” och ”Frej” är fortfarande ganska populära de med, men helt oriktiga, om man följer Asatrons väg. Överhuvudtaget har vi inga som helst belägg för att folk någonsin kallat sig för ”Tor” som egennamn, innan 1800-talets slut, om man vill tro Svenska Akademins Ordbok över det svenska språket.
Å andra sidan kan man hävda, att 17 observationer, delat med 4688 inte är särskilt hög frekvens, inte bevisar någonting alls och hur som helst bara är ett värdelöst stickprov, för urvalsundersökningar har oftast ingen empirisk betydelse.
Loke vrider sig i plågor. Skulptur från Stockholms Stadshus
Loke Jansson, 4, från Linköping har ett ovanlig epileptiskt syndrom. Enligt flera läkarintyg behöver han tillsyn 24 timmar om dygnet.
Sjukdomen gör att pojken får allvarliga kramper. Vid varje anfall kan Lokes lungor och hjärta börja krampa och då riskerar han att dö.
För att få statlig assistansersättning från försäkringskassan krävs det att man behöver hjälp med sina grundläggande behov. Men enligt försäkringskassans tolkning av två domar från Högsta förvaltningsdomstolen är vare sig hjälp med sondmatning eller andning just något grundläggande behov.
Under denna vecka såg jag allt detta besannas igen. En god vän och kollega – som är den bäste och raskaste bland män, gladlynt och en man, vars hustru inte på något sätt förtjänar något sådant, inte han själv heller – besökte mig på mitt tjänsterum, med sin son i släptåg. Nu frågade jag honom inte om det, men jag såg att det var något fel på pojken. Hans huvud verkade mycket stort i förhållande till kroppen, och först trodde jag att det stackars barnet hade hydrocefali, vilket kan vara ett obotligt tillstånd. Senare fick jag veta, att just den sonen led av dvärgväxt. Och hans far och mor hade före födseln döpt honom till – Loke…
Nu gick vi av någon anledning in i ett rum, där jag förvarar två stora tryckpressar. Dem ska man inte röra, för det är inga leksaker för småbarn att klättra på. Jag såg hur den lille pojken stack in sin hand mellan de två uppvärmda huvudvalsarna, av ren nyfikenhet, och började häva sig upp emot de strömbrytare och kontaktdon, som startar själva maskinen. Nu slog jag till honom, så att han gick därifrån. Min kollega, som också var med i rummet, såg inte det där – men av hela mitt hedniska hjärta och min hug – för vi Hedningar har ingen ”själ” – utan just Hug och Hamn – kom ihåg det ! önskade jag, att detta var både sista och första gången, som jag slog till just den pojken.
Men – till grabben sade jag – tyst – så att hans far inte kunde höra det:
”Lille vän ! Undrar just vad det ska bli av dig, om du har tur nog att få växa upp, och leva. Du vet inte vad detta är för slags uppfinning.
Med den kan du sprida ord, ord och åter ord över världen, och aktar du dig inte, krossar själva maskinen dina armar och händer. Den har icke gjorts för dig att klättra på, men för att sprida budskap åt vuxna människor. Och en gång kommer du kanske att få lära dig hur man sköter en sådan apparat, och vad som får den att fungera och sätta sig i rörelse. Då skall du förstå mina ord och min varning – men icke förr !
Din kropp är svag, redan i unga år. Men kanske är huvudet ditt gott, och därför bör du lära dig använda det, varje dag, varje timma, varje stund du lever och för varje andetag du tar. Och kanske kommer du snarare använda huvudet än kroppen, eller kanske kroppen och huvudet, lika mycket eller var för sig, vilket du förmodligen gör klokt i. Men lär dig använda ord, ord och ord- de som jag talar och de som du ska använda – för dem ska du se upp med !
Detta slag får du av mig, men sedan slår jag dig aldrig mera.
Jag slog dig med min stav, och förbannelsen vek – vållad av straffad moders grymma svek.
Gå nu ut i livet, och välj dig ett annat namn att leva under, än det tokiga namnet Loke !”
Illustration av Bertil Bull Hedlund till en roman av Pär Laggerkvist
Och dagens namn var RAGNAR… (inlägg från 2020-10-01)
Idag, denna Nifelfullets dag, har Ragnar och även Ragnar namnsdag i den svenska almanackan, som kommer från den namnlängd, som Svenska Akademin gjorde upp 1901, och sedan reviderade år 2001. Men namnlängden är likafullt Hednisk, för endast svenska namn är med där; och den följer ännu Nordiskt Namnskick, trots krav på att Erika skall strykas till förmån för Mohammed, och andra sakramentskade dumheter, som jag skrivit om i det förgångna. Mycket av katolikernas motbjudande helgon och såkallade martyrer har också rensats bort, och man har ibland sagt, att endast och endast bara Finland och Sverige är de enda länder, som har Nordiska namn i sina respektive nationella almanackor – i alla fall i något större antal.
Att fira namnsdagar och födelsedagar är hursomhelst en Hednisk tradition det också, och ingen kristen eller katolsk sedvänja, eftersom redan de gamla romarna firade sina namnsdagar och födelsedagar, och som vi alla vet var de hur hedniska som helst. Även Ragnars namn – och epitetet Lodbrok, som inte är ett Efternamn, utan just ett epitet – har trängt ut över hela Världen under de senaste åren, främst genom den här amerikanska Hollywood-figuren:
Men vi vet alla att Amerikanerna missförstår, förvanskar och förvrider, och förutom de alltmer fåtaliga ”fornsedarna” och andra politiska extremister i Sverige, ingen nämnd och ingen glömd, är de Asatrons största fiender. På expertsajten ”Medievalists.net” fann jag idag en gammal artikel från 2016 om Hollywoods största lögner, eller hur kristna manusförfattare gång på gång ljuger rakt ut, och anklagar våra förfäder för blodiga människooffer, trots att det inte finns minsta arkeologiska bevis för detta, vad nu Vikingatiden eller den nationella hedendomens sista tid, innan kristendomen helt tog över, bara för att följas av pånyttfödelse-fasen och den nationella folkresningens tid, som vi nu är mitt inne i.
Allt vad Hollywood ständigt gör, är att upprepa Adam av Bremens kristna skräck-historier, bullshit och påhopp – och som missionsbiskop av Bremen, med ”en man som besökt Svearnas land” från den danske kung Sven Estridsens hov som enda källa, är den gamle mäster Adam inte alls vittnesgill. Detta har historiker gång på gång konstaterat, men ändå fortsätter Monoteisterna och Hollywood att ljuga och fara med osanning, i berättelse efter berättelse, film efter film.
HBO Vikings, ”The Last Kingdom”, ”Den trettonde krigaren”, ”Valhalla Rising” och allt vad dessa skräp-filmer och horrörer ibland populärkulturen nu heter, är alla likadana. Eller lika dåliga. Rasismen emot oss Nordbor tar aldrig slut, liksom det dåliga underhållningsvåldet, städer med namnet ”Uppsala” som förutsätts ligga ibland höga fjäll, skepp som seglar med vinden in från fel sida, och allt det andra.
Och de kristna rasisterna är inte de enda, som fortsätter att smutskasta oss eller sprida fördomar, tvärtom.
I somras kom den judiska smutsfilmen ”Midsommar” – något annat än just ”en judisk smutsfilm” kan man inte kalla den – ni får verkligen ursäkta mitt språkbruk, kära läsare, men den var gjord av den Sverigefientlige regissören Ari Aster från New York, vars religiösa hemvist och stamtillhörighet är ganska välkänd, liksom vart han fått sina pengar och sina köpta svenska skådespelare ifrån. Om någon svensk regissör dristade sig att ta Ukrainska folkdräkter och klä ut en massa moderna Israeler samt anklaga dessa för ritualmord,i stil med redan gjorda och på sitt sätt bättre filmer som ”The Wicker Man” vilken Aster film bara är en blek, halvtaskig kopia av – så skulle alla, ja alla kritiker Sverige och Världen över vråla ”Anti-semitism” eller ”Rasist !” inom fem röda sekunder – och det med rätta !
Även inhemska rasister finns. Vi har deckarförfattaren Mons Kallertofts dåligt skrivna böcker, och ett halvdussin kristna imitatörer från Danmark och även Norge, som skriver i samma stil. De här ytterligt fördomsfulla rasist-böckerna finns till och med på Stockholms Stadsbibliotek, som väl inte borde ägna sig åt Hets emot Folkgrupp eller spridande av Hat-litteratur, men som ändå gör det.
Jag har roat mig med att byta ut ordet ”Asatroende” eller ”Asatro” emot ordet ”Jude” eller ”Judendom” i Mons Kallertorfts rasist-version av Margit Sandemo. Ni kan se det hela som ett rent form-experiment i Ari Asters efterföljd så att säga, för vad skulle någon säga om detta:
Det är den kallaste vintern i mannaminne och en man hittas hängd i ett träd ute på Östgötaslätten. Tillvägagångssättet påminner om de gamla judarnas ritualer vid Judesabbat och kriminalinspektör Malin Fors ger sig ut på jakt efter den judiske mördaren. …
Håll med om att det vore mindre smakfullt, ja ren rasism om någon skrev såhär. Snudd på straffbart, rent av – även om just jag inte alls är någon vän av censur, som alla vet. Jag ska inte fortsätta, men hela Kallertorfts deckare och många,många fler fortsätter i precis samma stil, sida upp, sida ned – i det oändliga. Fortsätt själva med mitt föreslagna ordbyte – så får ni se !
Nu ska jag inte tjata vidare på detta tema – men gå över till Verklighetens Ragnar – med en sista loska till Monoteisternas ständiga hat – som kommer från sajten ”The Rational Heathen” i USA – för även i USA finns faktiskt hederliga och fördomsfria Hedningar, som faktiskt försöker ta reda på sanningen om längesen gångna tider.
Och för övrigt – är det riktigt rättvisande att döma en NUTIDA religion eller NUTIDA religionsutövare efter händelser, som påstås (men aldrig bevisats) utspela sig för tusen år sedan ?
Islamska Statens massmord, och samma Islamisters kravaller i Malmö händer just nu och det är VERKLIGHET, liksom Livets Ords dörr-terror, Knutby-församlingens mord och misshandel – samt det växande våldet emot etniska svenskar – men räkna nu upp en jag säger en enda sådan händelse i dagens verklighet eller dagspressen som har med Asatron att göra – frånsett då en och annan idiot typ Varg Vikernes från Norge – vars första och enda mord ägde rum under det tidiga 1990-talet, dvs för snart över 30 år sedan. Han är det enda undantaget, som bekräftar regeln. Det är Monoteismen som står för våldet – inte vi !
Samt – det är klart – nu Corona-döda ”fornsedares” roll inom Göteborgskravallerna, samt ”Forn Sed Stockholms” klara kopplingar till ”Antifa” och Vålds-vänstern – som är en ”annan femma” och något jag kommer beskriva senare.
Låt oss inte bli långrandiga, även om det är första dagen i Höstmånaden, eller Hels månad.
Namnet Ragnar kommer från Ragnarna, alltså de regerande, makterna, gudarna med ett annat ord – och även ordet ”Ragnarök” eller de nuvarande makternas undergång (men långtifrån universums slut eller någon ”yttersta dom” eftersom Hedendomens livssyn är cyklisk, vilket man får lära sig om man läser Voluspá) har förstås samma etymologiska upphov.
Ragnar, mansn. = fsv., fda. = isl. Ragnarr = fhty. Ragin-, Reginhari (ty. Rainer), till germ. *ragina- = got. ragin, råd, beslut, osv. (se f. ö. Ragnarök),
o. sbst. här (jfr Gunnar).Ragnarök, mytol., om världsundergången enl. nordisk hednisk uppfattning; litterärt lån från isl.: äldst Ragna rǫk, dvs. gudamakternas (slutliga) öde, av genit. plur. till isl. regin n. plur., gudamakter (jfr Ragnar, Ragnvald, Reinhold) = got. ragin, beslut; även förstärkande: isl. regin- osv.; besl. med
sanskr. racáyati, ordnar, åstadkommer, fslav. reką, säger + isl. rǫk n. plur., öde o. d., varom närmare under räcka 1; sedermera (t. ex. i eddadikten
Lokasenna) ombildat till Ragna røkkr, dvs. gudamörker (’götterdämmerung’), till isl. røkkr (genit. -rs) n., mörker = got. riqis, av germ. *rikwiz (liksom mörker av *mirkwiz) = ie. *regᵘ̯es, *eregᵘ̯os i grek. érebos, underjordiskt mörker, sanskr. rájas, mörker, armen. erek; jfr fgerm.(-lat.) Requa-livahanus (på ett altare från Blatzheim).
Även Ragna, den kvinnliga formen av Ragnar, har givetvis samma ursprung. ”Den som är av makterna” med andra ord, eller rådgiverskan. Jag hade en gång en kvinnlig släkting, som hette så. Jag säger ”hade en gång” eftersom hon sedermera bytt namn, då hon inte gillade sin ömma moders namnval i den stilen – och numera är Ragna – vars nuvarande namn jag faktiskt inte kan komma ihåg, eftersom hon alltid, alltid kommer att vara ”Ragna” för just mig – jag minns henne även som barn, som tonåring och också nu den vuxna kvinna hon råkar vara – själv mor, och har egna barn, som för vår släkt vidare. Ingen av dem är hedningar, så vitt jag vet, men de kommer nog hitta hem till Asatron vad det lider, ty deras mormor är en stark och mäkta hednisk kvinna.
Hon drabbades i unga år av en förlamande, livsförintande motorcykelolycka, som satt sina spår, och som gett henne tinnitus, cochlearimplantat – i stadigt minskande storlekar, efter kranieingrepp efter kranieingrepp och mycket annat – men ännu rider hon, än lever hon – och tre döttrar och en son har hon gett oss. Att döpa en dotter till Ragna – efter ”Ragnarök” – det stora mörkret, Världsbranden då allting förgår, utplånas och går under – men ändå återuppstår – Det är en hednisk handling.
Det är äkta hedendom, trots allt. ”Vid slutet står Segern” – det har jag ofta sagt er, och det stämmer fortfarande.
Döden är ingenting. Samtiden är ingenting, Amerika är ingenting, Trump är ingenting, Biden är ingenting – men stammens liv och blodets röst är allt.
Vi är endast löven, som böjer sig i vinden, och som skiftar form och gestalt, generation efter generation, dotter efter dotter, son efter son, släktled efter släktled, och därför dör vi aldrig ut.
Vi är Särimner.
Vi är återfödelsen, makterna och livet – och det är inget som ni Monoteister, Islamister eller kristna ens kan förstå.
Dagen Viveka och Vibeke (inlägg från 2020-11-16)
Idag är det namnsdag för Viveka och Vibeke enligt den svenska almanackan. Etymologerna har härlett Vivekas namn ur samma ord som Viv, eller ett äldre medeltida tyskt ”wib” vilket förstås är samma ord som det nutida tyska ”Weib” som betyder kvinna. Men ett Viv på nordiskt språk kan bara vara en gift kvinna, och Viveka skulle således var en diminiutiv form ”den lilla gifta kvinnan” – uppenbarligen alltså ett smeknamn från början… Mer än 1400 svenska kvinnor – företrädesvis blonda sådana – bär ännu namnet som tilltalsnamn.
Såhär ska det se ut – om man heter Viveka !
Det finns dock en hel del närliggande namn, typ Vivan, Vivi och Vivianne vilka dumt nog har en egen namnsdag den 20:e Februari, vilket är en smula onödigt, eftersom fler Nordiska namn skulle få plats i den svenska almanackan om man slog ihop dem till en och samma dag. Varianter på namnet är också Dyveke och Dyvika. Dyveke Sigbrittsdotter är förmodligen den mest berömda bärerskan av namnet, hon var älskarinna till Kristian II Tyrann av Danmark på sin tid, men var från Bergen i Norge. Bara 42 kvinnor med namnet finns nu i Sverige.
Modern expanderbar Dyvika av Fabrikat Atwood i gummi och mässing…
Brittiska ortnamn berättar (inlägg från 2021-02-06)
Idag tycks det vara en typisk mellandag i den hedniska Världshistorien.
I brist på bättre, har någon tipsat mig om några korologiska undersökningar om brittiska platsnamn, eller Toponymer, som det heter utomlands. Sedan mycket lång tid tillbaks är det välkänt att hundratals orter över de brittiska öarna heter något på -by eller -bie, och det är förstås ingen tillfällighet, eftersom namnen kommer från den vikingatida kolonisationsfasen i främst Danelagen. Studera denna karta...
Hela Northumberland, Yorkshire men även Norfolk och Essex nära London har massor av – by namn, men de förekommer också i Cornwall, Skottland och Wales, som alltså aldrig varit rent keltiska områden, utan visar spår av nordiskt inflytande även de. Vi har Grimsby och Whitby – ursprungligen Vitaby, som i Skåne – på Nordsjökusten, Grim är ju ett danskt namn, och förutom det Derby, Formby i Skottland, och som kontrast kan vi studera en annan karta med namn på – Tun, vilket britterna anser komma från Angler och Saxare, som ju koloniserade deras land sådär 500 år tidigare, nyss inkomna från Södra Damark och det Jutländska näset, samt Slesvig och Holstein..
Här syns en klar utbredning i Northumberland, och framförallt från Lancarshire till Birmingham, på Englands västkust invid gränsen mot Wales – och detta kan vara en överlagring med Vikingatida namn – de behöver inte nödvändigtvis vara från Anglernas och Saxarnas invasion…Till och med Washington, ett namn som nu finns i USA, är av Nordiskt ursprung, det stavades ursprungligen Hwæsingatūn eller ”Vass-tun”, alltså ett låglänt tun bevuxet med vass, och det passar ju för USA:s huvudstad i Potomacs träskmarker..
Andra ortnamnsforskare kom redan på 1900-talet fram till följande resultat om den Nordiska bebyggelsen, men tilläggas bör att ortnamnsforskning är svårt, och kräver mycket noggranna studier av allt källmaterial, innan man kan säga något med säkerhet – idag – 20 år senare – vet vi att den nordiska kolonisationen var mycket större än vad som förut antagits..
En av mina favoriter bland brittiska ortnamn är Scunthorpe, vilket starkt påminner om ett visst fult ord... (gissa själv vilket !) Alla Engelska namn på -thorpe eller -torp är också Nordiska, och kommer antagligen från den nordiska fasens slut, eftersom ”-torp” som platsnamn för nybygge eller by (tyskans dorf) knappast förekom förrän under sen järnålder. Men ursprungligen hette det Skumasþorp alltså Skummestorp, i likhet med skånska Skummeslöv, eller -lev på danska, alltså ett arv, eller något efterlämnat – så Scunthorpe, i östra Lincolnshire, var helt säkert en dansk by.
”U frigging Scunt !” (utsikt över Scunthorpe, från 2016)
Som om det inte skulle vara nog finns även SlaithWaithe – Waithe skulle betyda glänta eller gallrad skog – och Bassenthwaite eller Bassetvet, alltså en glänta där vildsvin eller Vildbassar håller till – detta namn finns i Cumberland, nära Skottland. Namn på Tveta är särskilt vanliga i Småland, där också Tveta härad ligger, men finns också i Södrmanland och Blekinge.
Slutligen finns det också tjogtals med namn på -toft som Lowestoft och många andra – -toft namn finns också i Danmark – Aepletoft till exempel – och i Tofta på Gotland – ordet betydde ursprungligen bytomt, men inte bara det – särskilt vanligt var det i Bohuslän och Norge… Enligt den norska Gulatingslagen skulle man skaffa uppläggningsplats för ledungsskeppet på kungsjord, men om sådan saknades, skulle man köpa passande tuft för ändamålet. En toft var alltså en köpt markbit, som man senare kunde sälja av som just tomtmark, och som fler människor kunde bosätta sig på, men ursprungligen var det ett Naust, eller skeppsviste..
Tillfälligheter ? – Nej, inte alls utan rena fakta – som Engelsk ortnamnsforskning erkänner…
Dagen STYRBJÖRN (inlägg från 2021-05-10)
Idag har Styrbjörn namnsdag enligt den svenska almanackan. Namnet har ett fornnordiskt och Asatroget ursprung, och även om SCB uppger att endast 428 män i Sverige bär detta ädla namn, kan vi alla minnas Styrbjörn Starke av Ynglingaätten, vår urgamla svenska Kungaätt, som tyvärr inte regerar längre – till förmån för några inflyttade fransmän, som kom hit i början av 1800-talet… Medelåldern för namnbärarna är 52 år, och därför är det snart dags för en förnyelse av namnet, eftersom våra gamla, hederliga svenska och Nordiska namn på nytt brukar bli populära efter ungefär två generationer.
Styrbjörn delar sin namnsdag med Esbjörn, en kristen förvrängning av det gamla namnet Asbjörn, som är betydligt vanligare i Norge och på Island, och som betyder Asarnas Björn och inget annat. 494 män bär detta namn, och deras medelålder är 53. Båda namnen anknyter till det gamla bruket med Bärsärkar eller krigare i björnhamn, något som bland annat beskrivs i styckena om Bodvar Bjarke i Rolf Krakes saga.
På den svenska versionen av Wikipedia skriver den gamle professorn och E-mer-i-Thursen (någon ”emeritus” kan man ju inte kalla honom för) Lasse Lönnroth att Styrbjörn Starke inte skulle ha varit någon historisk person, fastän inget kunde vara felaktigare. Vad denna ”Lönnrothare” som alltid rotar i Lönn och snart sagt grisat ned hela Wikipedia skriver stämmer inte, utan är orsakat av akademisk avund och interna stridigheter.
Käll-läget vad gäller Styrbjörn Starke är nämligen ovanligt gott, för hans existens är bevisad av minst tre runstenar, I skaldepoesin, i en egen Sagatåt (Styrbjarnar þáttr Svíakappa) som bevarats i Flatö-boken från tidigt 1400-tal, och som många forskare anser kan ha varit rester av en hel Styrbjörnssaga. Eyrbyggja saga, den i och för sig mytiska Hervarar saga, Knýtlinga saga och Saxo Grammaticus nämner honom i Gesta Danorum och förutom det är han flerfaldigt omnämnd i Sturlassons ”Heimskringla” eller de norska Konungasagorna. Det har till och med upptäckts helt nya historiska urkunder – i Malmö av alla platser – som i detalj beskriver Styrbjörn. I den latinska krönikan Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum, eller ”Biskoparna av Wolins bedrifter” som den polske forskaren Tomas Sielski upptäckte år 2019 finns flera intressanta detaljer om Styrbjörns liv, men hela detta verk har aldrig utgetts i sin helhet. Den Svenske forskaren Sven Rosborn vid Fotevikens museum nämnde detta verk i ett Youtube-klipp år 2020, men den akademiska forskningen i Göteborg vägrar alltså för tillfället att erkänna, vad som är etablerad sanning vid Lunds Universitet. Man blir påmind om poeten Gustaf Frödings berömda ord om att ”Det som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg”
Visst är de väl märkliga, dessa Göteborgs-Marxister !
På 1970-talet, när Kulturmarxismen stod i sitt flor, ville man heller inte erkänna att Erik Segersäll, Styrbjörn Starkes farbror hade funnits, och ”skrev om” hela Sveriges och Svearikets historia till att börja med Olof Skötkonung, därför att han påstods vara den första kristne kungen. Sådant är uppenbart fördomsfullt och 100 % oetisk forskning. Man ville också diskvalificera Slaget vid Fyrisvall 985 som ohistoriskt, även om arkeologerna – liksom de tre runstenstexterna från Skåne – numera flerfaldiga gånger och genom många fynd bevisat, att det faktiskt ägde rum.
Styrbjörn Starkes död efter slaget på Fyrisvall, försommaren 985 som 1800-tals konstnären August Malmström tänkte sig det…
Styrbjörn Starke och hans söner och döttrar – som i England gav upphov till många kunga- och adelsätter – nämns också i Chronicon ex chronicis, en Världshistoria skriven av munken John av Worcester på 1140-talet. Vad som står på svenska Wikipedia stämmer alltså inte alls. Styrbjörn starkes existens är belagd av arkeologin, runstenarna och skriftliga historiska källor, varav det finns minst fem både inom och utom de Nordiska länderna.
Med hjälp av alla källor vi har, går det att rekonstruera Styrbjörns liv i detalj. Styrbjörn var son till Olof Björnsson av Ynglingaätten, som regerade ca 970 – 975 – hans far i sin tur var den kung Björn, som nämns i Rimberts krönika om Ansgars liv, och kung Björn blev mycket långlivad på tronen. Men Olof fick dela sitt rike med Erik, den blivande Segersäll, och dog enligt Flatöboken av ett ormbett, vilket kan vara sagans sätt att säga att han blev förgiftad eller bragt om livet av sin bror, som ville ha hela makten för sig själv. Styrbjörn – som vid den här tiden bara kallades ”Björn” rätt och slätt, växte upp på sin farbrors kungsgård som en frilloson eller en ”fostri” men ville av förklarliga skäl inte nöja sig med att vara en son i mängden. Han ansåg sig ha lika full rätt som sin far till riket, och vid tolv års ålder satt han ofta på sin faders gravhög, vilket var ett tecken till att han ville taga arv efter honom – att sitta ovanpå någons grav hade juridisk betydelse i dåtidens samhälle – så gjorde man vanligen inte ostraffat…
Ur den kände Historikern Anders Fryxells ”Berättelser ur Svenska Historien” 1828 – 1893
Enligt Flatö-boken skulle Styrbjörn som ung ha lekt med en hovnamn vid namn Åke vid Kung Eriks hov, och kastat en kappa över honom. Då råkade Åke drämma till Björn över näsan med ett dryckeshorn, men härav vredgades han så mycket att han slog ihjäl Åke – och den Mansbot eller böter som fick erläggas, lämnade den blivande Styrbjörn direkt till Erik som kung, och inte Åkes släktingar, varav man tydligt kunde se att han skulle bli en självrådig man så småningom, och tillika inte god att tas med.
Styrbjörn uppträdde nästa år på det stora Distinget vid Uppsala, blott tretton år gammal, i följe med Ulf Jarl, som antagligen var Eriks styresman över Västergötland och de viktiga Göta-landskapen, där Styrbjörn senare skulle ha sitt starkaste stöd. Han blev utmanövrerad vid tinget, och Upplandsbönderna förklarade honom som ovärdig att ta del i rikets styrelse fram till 16 års ålder. Då ingicks en politisk förlikning med Kung Erik, som skall ha begärt ut ledungen, och tagit till sina resurser ur Uppsala Öd – de kungsgårdar som var till för Försvaret av Riket, och som tillhörde kungen i Uppsala personligen. Styrbjörn – som han nu kallades – skall ha fått en flotta på inte mindre än 60 härskepp eller drakar med full besättning, och eftersom ett drakskepp hade minst 32 roddarbänkar, eller med andra ord minst 64 mans besättning, var nu Styrbjörn ensam chef för en militär styrka om 3840 man – vilket inte var fy skam, eftersom hela Ledungsflottan den gången lär ha uppgått till omkring 6000 väl rustade krigare.
Hela Historiska Romaner har skrivits om Styrbjörns liv utomlands, men här hemma i det land som var och är hans, har man förminskat och osynliggjort honom, och försökt radera ut honom ur den svenska historien, bara därför att han var hedning. Styrbjörn styrde först till Finland och Finska Viken, och säkrade den för sina och Sveakungens behov. Så kom han till Holmgård i Gårdarike eller Svitjod hin Mikla, alltså ”det stora Sverige” som Ryssland kallades i de isländska sagorna vid den här tiden. Vid 18 års ålder lär han ha hyllats som kung i Holmgård också, och blivit erkänd av furstehuset i Kiev, de mäktigaste av alla Ruser.
Allt detta skall ha hänt när Styrbjörn var 18 eller 19, och kanske sa han också som en gång Magnus Barfot av Norge och Skottland: ”Jag har kommit till er som en Härkonung och icke som en Stolkonung. Konungar är icke satta till världen för att leva länge här på Jorden, utan för att föra krig och skaffa sig evig ryktbarhet – så önskar också jag leva !”
Nu – säger Flatöboken, Hervarar Saga och Eyrbyggjar Saga samstämmigt med Saxo – detta är belagt ur av varandra fyra oberoende källor, således – kom han som 20-åring till Jomsborg, som vid denna tid styrdes av Palnatoke, Jarl av Skåneland och Harald Blåtands närmaste man. Skaldepoesin säger att han tog Jomsborg i öppen strid, men hur det nu än kan ha varit med den saken blev han och Toke snabbt allierade och de bästa vänner. Med på resan – och det hade hon varit hela tiden – var också Styrbjörns syster Gyrid. Om hon var yngre eller äldre än honom är inte känt, men Jarl Toke föreslog att hon skulle gifta sig med Harald Blåtand av Danmark, som nu var en gammal man, men ännu svår på kvinnor.
Och detta hände år 984, enligt vår tideräkning, medan Styrbjörn gifte sig med Tyra Haraldsdotter, hon som tidigare varit gift med Olaf Tryggvason, och nu bör ha varit omkring 24.
Krigarkolonin Jomsborg på Wollin i Polen, enligt en (av många) moderna rekonstruktioner
Styrbjörns lycka var nu gjord. Han styrde över Finland, Skåneland, Gårdarike eller Ryssland, de Baltiska Länderna och Polen, medan han tillika var allierad med Danmark, den tidens ledande Östersjömakt. Om han bara hade lyckats behålla detta välde, hade hela Nordens och Nordeuropas historia sett åtskilligt annorlunda ut, men nu ville Styrbjörn göra upp räkningen med Farbror Erik i Sveariket, den enda makt som fortfarande stod honom emot. Enligt Saxo hade Styrbjörn nu 200 drakskepp i följe, vilket bör ha betytt en flotta på minst 12 800 man.
Detta ska ha varit den största ansamling krigare som samtiden hade skådat, men enligt Saxo skulle också Harald Blåtand och Danskarna haft för avsikt att anfalla över Halmstad och upp längs Nissastigen, precis som på Saxos eget 1200-tal – för så gjorde danskarna före slagen vid Kungslena och Gestrilen på 1200-talets början, vilket alla historieintresserade förhoppningsvis kommer ihåg. Enligt de nyupptäckta Polska källorna – som i sina äldsta delar skall ha skrivits ned av en viss Avicio på 990-talet – alltså ungefär tio-femton år efter Styrbjörns död och därmed i stort sett samtida – de kan mycket väl vara grundade på förstahandsuppgifter av ögonvittnen, eller män som själva var med – skulle Styrbjörn själv ha haft 24 långskepp eller cirka 1536 man. Därtill kom 17 skepp under Sibbe den Gode från Själland – eller ytterligare 1088 man – som Toke Jarl av Jomsborg och Skåneland förmedlade, och så kom Skåningarna med 13 skepp, och Jomsvikingarna med lika många. Det gör ytterligare 832 plus 832 av det bästa och mest välövade manskap, som överhuvudtaget stod att få. Om detta är sant, skulle alltså Styrbjörns sista styrka ha omfattat minst 4288 man – vilket är en mycket rimligare siffra, än Saxos uppgifter.
Svenska historiker säger nu, att Styrbjörn skulle ha haft 5000 man under sitt befäl, när slaget vid Fyrisvall stod, på försommaren 985. Kung Erik, däremot, skulle ha haft ”tusentals” av sina hirdmän och Ledungen på plats, och om en ny ledung hunnit utbildas efter Styrbjörns avfärd cirka fem år tidigare – vilket vore det sannolika – vore de minst lika många till antalet som Styrbjörns män.
Erik Segersäll skulle ha Blotat och Vakat vid Odens Bild hela natten före slaget i Uppsala ”tempel” eller det stora Gudahovet, och han lovade Valfader, att alla män som föll i slaget skulle bli hans, medan Styrbjörn Starke, Skåningar och Jomsvikingar å sin sida anropade Tor. Erik Segersäll skulle ha kastat sitt härspjut över Styrbjörns skaror, och vrålat ”Oden äge er alla !” medan Styrbjörn hade genomfört den åtgärden, att bränna sina skepp nere vid föret, och alltså klart och tydligt visade sina män; att ingen väg ledde tillbaka, utan det gällde seger eller död.
Uttrycket ”bränna sina skepp” har som vi alla vet sedan dess blivit ordspråksmässigt.
Kungsängsliljorna, röda som mänskligt blod, blommar ännu på Fyris vallar – och enligt legenden växte de fram efter slaget… Nuförtiden är de Upplands Landskapsblomma.
Om danskarna någonsin tvivlat, vore ju detta en på sätt och vis rimlig åtgärd, och enligt den polska krönikan, skulle det ha avtalats så att Toke Jarl skulle varit den ledande i det rike som skulle bildas, medan Styrbjörn bara skulle varit dansk Jarl över Svea Rike. Så blev det nu inte, och vad Sibbe den Gode, Jarl Toke (som tycks ha överlevt, tillsammans med några Jomsvikingar) och Styrbjörn Starke, så kan de under sitt sista rådslag märkvärdigt nog ha sjungit någorlunda samma visa som punkgruppen ”Stockholms Negrer” och Mikael Alonzo – på den tiden han var trovärdig och innan han blev Socialdemokratisk partibroder – sjöng på 1980-talet, drygt tusen år senare i Svea Rike:
”När alla hade gått
och det var bara vi tre kvar
Och vi stod sida vid sida
Och vi lovade varann
Att stå upp för vad vi trott på
Och slåss till sista man…”
I denna anda gick de ut till strid, i denna anda beredde de sig på att dö eller segra för sin sak. Det sägs ofta att vinnarna skriver historien, och att de som förlorar blir bortglömda, men människor har än idag inte glömt bort Styrbjörn, och det enorma rike han kunnat skapa – om han haft framgång i sitt.
På Sjörup-stenen vid Ystad, mitt emot Jomsborg på den Polska kusten, står där ristat i sten, för evärdeliga tider:
Saxi satti sten þæssi æftiʀ Æsbiorn, sin felaga, To[f]a/To[k]a sun. Saʀ flo ægi at Upsalum, æn wa mæþ han wapn hafþi
Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin felagi (felagi eller fellow på engelska är en man som äger rörlig egendom som skepp tillsammans med en annan) Tokes son. Han flydde ej vid Uppsala, utan kämpade, så länge han hade vapen.
Man kommer att tänka på G K Chestertons ord, skrev Frans G Bengtsson om denna Runsten – som alla kanske vet förekommer Thora eller Tyra, en ”Toke” och Styrbjörn Starke själv också som litterära gestalter i hans Röde Orm: ”Now all is done, that men can do – and all is done in vain !” Man kan inte begära mer av en man eller en soldat, än att fortsätta kampen, så länge han har vapen. När inte ens de finns längre, kan få eller inga män reda sig mer.
I de norska källorna – alltså Flatöboken från 1400-talet – står det skrivet att alla Jomsvikingar blev kvar på platsen, men att Skåningarna skulle ha flytt. Det stämmer inte med de fyra skånska stenarna, som alla upprepar samma budskap, likt den grekiska dikten om Thermopyle: ”Säg till de hemmavarande, att här ligger vi fallna, lydiga lagarnas bud”. Tre runstenar sitter inmurade i Torna Hällestads kyrka. De kristna försökte utplåna dem, och minnet av slaget – men ännu lyder texten på en av dem:
Æskel satti sten þænsi æftiʀ Toka Gorms sun, seʀ hullan drottin. Saʀ flo ægi at Upsalum. sattu drængiaʀ æftiʀ sin broþur sten a biargi støþan runum. Þeʀ Gorms Toka gingu næstiʀ
”Eskil satte denna sten efter Toke, Gorms son, sin hulde Drott. Han flydde icke vid Uppsala. Satte drängar efter sin broder sten på berget, stödd med runor. De gick närmast honom, Gorms son Toke !”
Här omnämns åter Toke, som son till Gorm Gamle av Danmark, Harald Blåtands far, har man sagt. Och även stenar från Öland och Östergötland har satts i samband med Slaget på Fyrisvall och Styrbjörn Starkes dröm om ett stort Sverige, ett Sverige som skulle vara ledande på Östersjöns alla kuster, och inte bara omfatta en ynklig, sönderinvandrad och isolerad del av dem, som nu. Den drömmen är ännu värd att kämpa för – och kanhända är det den enda värdiga dröm, som vi etniska svenskar till sist har kvar – liksom drömmen om ett fritt Sverige, utan främlingsvälde eller Eurokratur…
Man har sagt att det var under Stormaktstiden, som Sverige var som störst. Men det stämmer inte, därför att Styrbjörn Starkes välde omfattade även Litauen, Lettland, Polen och det danska Riket – tänk om den statsbildningen kunnat stå sig till våra dagar…
Dagen Erik (inlägg från 2022-05-18)
Idag är det åter Dagen Erik i den svenska kalendern. Att fira namnsdagar är en hednisk vana, och även om denna dag inte sammanfaller med fullmånen i Blomstermånad, eller månaden Maj, som för alltid tillhör Freja Freya Freyja så har naturligtvis Samfundet Särimner genomfört ett större blot på ängarna invid Blot-Svens hög, nära Sagaån mellan Uppland och Västmanland som sig bör, och dagen till ära. Fullmånen inträffade annars i måndags, som alla bildade svenskar vet.
Erik var ursprungligen ett binamn på Yngve-Frej, Ynglingaättens upphovsman och anfader, han som är ”Sviagod” eller Svearnas Gud. Erik, den ensamme härskaren på Gullinbursti, gav också upphov till en lång rad hedniska kungar med samma namn. Man påstår att Blot-Sven skulle ha varit den siste hedniske kungen över Svea Rike, men det är inte riktigt sant. Kristna forskare har försökt förneka hans existens, och den åtskilligt förvirrade litteraturhistorikern Henrik Schück försökte på sin tid (början av 1900-talet) försöka få honom att vara identisk med den långt tidigare Håkan Röde, eventuellt omskriven som ”Haqun Rus” i Ibn Fadhlans persiska 800-tals berättelse ”Risala” där även Sveakungarnas hall i Uppsala beskrivs på slutet i den berättelsen.
Runstenen U 861 har av de kristna försetts med ett hastigt ditklottrat kors, som aldrig hörde till den ursprungliga kompositionen. För att smäda Konung Svens minne slog de senare sönder hela stenen – men ”det minnet dör aldrig, efter den man som levat väl” står det i Hávamál
Men Blot-Sven är ordentligt belagd ur minst tre oberoende skriftliga källor, samt dessutom omskriven på runstenar ”från tiden” varför han otvivelaktigt är historisk. Hans hustru, som bara hette ”Mö” eller Mön (enligt vissa tolkningar hette hon rentav ”Maj” vilket kan passa såhär års) är historiskt belagd och bevisad till sin existens av runstenen från Wik, (U 861) som de kristna slagit sönder, och försökt utplåna. Det var också de kristna som mördade kung Sven och brände honom inne, fastän Upplands allmoge och alla Svear valde honom och inte kung Inge den äldre av Västergötland – en ond kristen ursupator, som stal kronan från dess rättmätige ägare – och även om vi inte kan vara säkra på att han faktiskt begravdes vid det gamla vadet över Sagaån, just där Eriksgatan drar förbi, så har hans gravhög mig veterligt aldrig utgrävts, och möjligheten finns alltså – åtminstone teoretiskt – att han faktiskt lagts till vila just där. De kristna hundrackorna försökte utplåna hans minne ur historien, men de lyckades aldrig – för hans minne lever än !
Kung Sven fick en son, som hette Erik Årsäll – och han blev konung i faderns ställe, efter de kristnas mord och förstörandet av Uppsala ”Tempel” eller Gudahov omkring 1080. Många partiska, kristna forskare har också försökt bortförklara Erik Årsälls existens, och stryka honom ur den svenska Kungalängden, men själv har jag redan skrivit inlägg om alla svenska konungar, som hetat Erik. Erik IX eller den nionde, enligt den av en kristen biskop fortfarande officiella kungalängd som utarbetades på 1500-talet, skulle varit ”helig” enligt de kristna, men blev nesligen och rättvist dräpt på ett såkallat ”korståg” till Finland, då han inte kunde lämna vårt hedniska broderfolk i fred.
För övrigt kan man inskjuta, att det närmast är symboliskt att Ynglingaätten slutade med Erik Årsäll, som bör ha levat och verkat åtminstone till år 1092, då många anser att Uppsala Gudahov brändes och vandaliserades av de kristna, som inte ens i våra dagar lämnar den platsen i ro, fastän den borde vara helig för alla oss hedningar. I Danmark fanns på 1100-talet en konung vid namn Erik Ejegod eller den ”Äringsgode” – alltså han som skulle trygga äringen, och en god årsväxt. Detta är också ett direkt epitet för Herren Frej, som ju även han betecknas som just ”Årsäll”.
Även den senare påstått ”Helige” Sankt Erik är i själva verket en avbild av Frej, och det är inte mer än rätt att en bild av hans fagra anlete pryder Stockholms vapensköld, nu när Stockholm till sist blivit huvudstad i det Svenska riket. Ännu ligger Blotsvens hög orörd där den ligger, och ingen vet om den ”Kung Östen” som sägs vila i en annan gravhög, bara halvannan kilometer nedströms längs Sagaån – i själva verket är just Erik Årsäll – för alla forskare har hittills utdömt denne Östen som skäligen mytisk – också hans gravhög är orörd, än idag. Dock anser man att just den högen skall vara från 500-600 talet, vilket stämmer med Ynglingaättens kronologi.
Såhär står det i Hervarar Saga om kung Sven, och de kristnas skändliga MORD på honom och hans följeslagare, som de in i döden förolämpade med öknamn. Den enda ”verklige” tjuv som finns i den här berättelsen är just Kung Inge den äldre, som STAL kungariket från en folkvald och överallt erkänd Konung !
Sven, kungens svåger, stannade kvar på tinget. Han erbjöd svearna att ställa till blot för deras räkning om de ville ge honom kungadömet. Alla sade ja till Svens erbjudande, och han valdes då till kung över hela Svitjod. En häst leddes fram på tinget, höggs i stycken och delades ut för att ätas, medan offerträdet rödfärgades med blodet. Så övergav alla svearna kristendomen, införde offren på nytt och drev bort kung Inge; han for iväg till Västergötland. Blotsven var nu kung över svearna i tre år.
Kung Inge for med sin hird och några andra män – tillsammans en obetydlig styrka; han red österut över Småland och Östergötland och vidare in i Svitjod. Han red oavbrutet natt och dag och överraskade Sven tidigt om morgonen. De bemäktigade sig husen tände eld på dem och brände till döds allt folk som fanns där inne. Tjuv hette en länderman som där brann inne; han hade varit en av Blotsvens efterföljare. Sven kom själv ut ur husen och blev dräpt. Inge tog sedan på nytt kungamakten över svearna, återupprättade kristendomen och härskade i riket tills han dog i sjuksäng.
”Östens Hög” som den ser ut idag
Till och med de som betvivlar att Erik Årsäll verkligen fanns, och var den siste Hedniske Konungen av Sverige – medan Blot-Sven alltså ”bara” var näst sist – måste erkänna, att det finns massor av Frejsrelaterad symbolik i dessa sägner. Efter all den irreparabla skada, som de kristna och nu senast islamisterna gjort på vårt kulturarv och hela vårt land, är det inte lätt att få fram sanningen, och bevara vad som är vårt, även om vi försöker. Också de kristna tvingas nuförtiden erkäna, att de senare processionerna med ”Sankt Eriks skrin” över åkrarna vid Gamla Uppsala var direkt inspirerade av den ”Frösgång” som fanns under den hedna tiden – med exakt samma syfte – fred, fröjd och äring- och att man bara nödtorftigt lyckades ”smeta över” kristen kosmetika på rent hedniska sedvanor.
Erik Årsäll skall enligt andra ha härskat ända tills 1130, ungefär, och har blandats samman med den Karl, Kol eller ”Cornube” (en Korngud ?) som nämns i Langfeðgatal, en föga känd – och opålitlig – källa från Island och 1200-talet. Men även Sturlasson själv var helt övertygad om Erik Årsälls faktiska existens, och att han tog makten i ett Hedniskt Sverige efter den onde Inge den äldre, som var en ”dålig årkonung” och som orsakade missväxt i hela sin tid, intill att han dog av sjukdom.
I samband med skildringen av ett krigståg som ägde rum 1123 skrev nämligen Snorre följande text:
Vid den tiden var många människor hedningar i sveaväldet och många var dåligt kristnade, eftersom det då var några kungar som kastade av sig kristendomen och höll fast vid blotet, som Blot-Sven och sedan Erik Årsäll.
Sverige var alltså inte alls så kristet som man påstått, utan en hednisk kungamakt levde vidare åtminstone i Svealand, långt in på vad som räknas som medeltiden – i alla fall om vi ska tro Snorre Sturlasson, och det bör vi nog..
Som vi vet, händer det också än idag att främmande inkräktare förgriper sig på våra lagligen valda myndigheter, och försöker bränna ”länderman”eller Länsman till DÖDS – precis som Inge och de kristna hundarna försökte göra- men också namnet ”Inge” eller Ing är – ironiskt nog – ett annat namn på Frej.
När jag själv och Samfundet Särimner – som alltid kommer igen, återföds och aldrig någonsin låter sig nedslås eller slaktas, precis som Asatron – besökte Blot Svens Hög för första gången, skedde det för att där uppresa ett mycket litet, bygglovsfritt gudahov till Asatrons ära. Fördrivna från Gamla Uppsala, ständigt diskriminerade, förtalade (inte minst i media) och förföljda av de kristna, som vi Asatroende alltid varit, trodde vi dumt nog att vi skulle få någon verklig rättvisa.
Det fick vi aldrig. Länsantikvarien i Upplands Län, som vi tillfrågade av ren vänlighet – vi hade redan markägarens tillstånd för vårt gudahovs-projekt, var svårartat kristen dåförtiden, och vägrade ge oss tillstånd för ens det mest minimala gudahov man kunde tänka sig, anno 2013 när detta hände.
Jag och mina två asatrogna vänner samt en kamrat från Västerås som är Hindu, och därmed god Polyteist käftade inte emot den gången, utan godtog den dåvarande länsantikvariens svammel om att ”Blot Sven MC” eller en sk ”outlwaw biker” klubb från Strängnäs – som inte hade ett enda förbannat dugg med oss att göra – möjligen kunde dras till platsen. Kanhända inte utan orsak, eftersom även ”NAS” eller ”Nordiska Asa Samfundet” (grundat 2016) faktiskt har ett antal ex-kriminella sk ”bikers” i sina led, och aldrig rensat ut dessa element ibland sina styrelsemedlemmar.
Men sådant är av mindre betydelse. Den sanna Asatron kommer aldrig någonsin att kunna stoppas – och Särimner – med över 700 medlemmar i ett esoteriskt samfund (dvs det är icke öppet för alla och envar – det ska man inte tro !) lever vidare, och återföds ständigt, likt Frejs stora Galt. Vår ritning till Gudahov har blivit flitigt använd och kopierad ändå – jag vet till och med flera husägare, som uppfört denna konstruktion i sina egna villaträdgårdar.
Vi firar Frösgång. Vi firar Segerblot, och den sommar som ska komma.
Vi kan inte besegras, för även om vi kan förlora ett och annat slag, kommer vi att vinna själva kriget, och med det även freden – här eller i Ukraina.
Nu tillhör dessa planer mänskligheten, och jag säger till er som så, O ni ludna och hedna !
”Build it, and they shall come ! Build it, and they shall come !”
Eller, för att citera en amerikansk poet, någonstans – medan vi kan förenas i den insikten att även Lord Shiva – med sin Lingam – egentligen ÄR Herren Frej, men under ett annat namn:
When they poured across the border
I was cautioned to surrender
This I could not do;
I took my gun and vanished
I have changed my name so often
I’ve lost both wife and children
But I have many friends
And some of them are with me
— —
Oh, the wind, the wind is blowing
Through the graves the wind is blowing
Freedom soon will come;
Then we’ll come from the shadow…
– Ur sången ”The Partisan”
All Monoteism är detsamma som INTOLERANS. Endast POLYTEISM låter sig förenas med ett modernt, sekulärt samhälle – annars finns ingen sk ”Mångfald”
– Jo, HEDNINGARNA…
SCB slutar att föra statistik över Nordiska Namn (inlägg från 2023-01-31)
Tyvärr har den såkallade ”Multikulturalismen” nått en framgång för dagen. SCB, Statistiska Centralbyrån, slutar att föra statistik över nyfödda svenskars egennamn, och därmed kan man inte längre se och upptäcka hur stor andel av befolkningen som följer Nordiskt Namnskick – för det har alltid varit skick och fason, att de som föds i Sverige skall ha ett svenskt namn – INTE ett utländskt. (Mer om Nordiskt Namnskick kan ni läsa under rubriken ”Knäsättning men ALDRIG Dop” under Högtider och Blot)
2022 års statistik blir den sista som alls samlas in, och bakom det ligger ett beslut från den nya Regeringen, som sviker de etniska svenskarna. Men glädjande nog ligger ett Nordiskt namn i topp bland de 10 mest populära namnen för flickor – Astrid.
”Ast” betyder kärlek och är etymologiskt sett detsamma som ”Ost” faktiskt – och ”Ast-rid” är alltså ”hon som rider under kärlek” vilket dels syftar på samvaron mellan man och kvinna, men det kan också vara ett tillnamn på Valkyrian Gnå, en av Friggs tjänarinnor. Näst populärast är Maja, efter månaden Maj – helgad åt Freja. Namnet Freja är det femte mest populära för 2022, men det har aldrig ingått i Nordiskt namnskick att ge ett stackars barn namn efter en gudom. Det är detsamma som att drabbas av hybris, vilket kan straffa sig mycket mycket illa, och dessutom är det inte alls säkert att flickebarnet ifråga verkligen vill ha Frejas egenskaper som vuxen – att tvinga på någon denna roll, är något av det allra, allra värsta man kan göra emot sitt barn som förälder.
Rollen som allomfattande Kärleksgudinna kan vara svår att leva upp till. Vad händer om er dotter inte klarar av det, och dessutom inte vill ?
504 par var ändå dumma nog att göra så förra året, emot 603 stycken klokare, som använde namnet Astrid. I Nordisk tradition använder vi Frejadisa, Fröjdis, Fröjdeborg, Frejdis osv men aldrig aldrig enbart namnet Freja, eftersom det är definitivt fel att förguda ett människobarn. Man ärar inte alls gudarna på det sättet, man tvärtom förargar dem svårt, och sårar alla sanna Asatroende. (Du skulle förmodligen aldrig uppkalla din hund till ”Mohammed” eller ”Jesus” heller – eller hur ? – Nej, där ser du ! Då skall du också sluta att missbruka våra gudomars namn…)
Ella, av Aelle eller Ålderdomen, som Tor besegrade i Utgårda-lokes hall, är också med på listan, liksom det keltiska namnet Selma, som inte har med Norden eller Sverige att göra – men såhär i Disernas och Disablotets tid kan vi i alla fall konstatera att 4 namn av 10 på den kvinnliga listan för 2022 var av Nordiskt ursprung.
För pojkar och blivande män är situationen tyvärr mycket värre.
Bara Hugo – av Hug eller Tanke, som i Hedniska Tankar, samt Walter – av Walt-Hari på tyska, alltså ”Våldsam härjare” (kanske ett mindre lämpligt namn på en son – hur skall det egentligen se ut därhemma med en sådan vildbasare i huset ?) eller Valfader, alltså Oden – finns med på listan. Bland de kvinnliga namn som finns med sedan statistiken började föras år 1998 finns också Alva – efter ett heite eller binamn på Gudinnan Hel – Alvablotet är ju uppkallat efter henne; Emma – ”den väldiga” efter Irminsul, Sachsarnas ”Världsträd”, Matilda ”Mecht-Hild” eller ”Mäktig strid” på forngermanska, Moa (av ”Moder”) Saga (åter en gudinna) samt Wilma, egentligen Wilhelmina, i sin tur en kvinnlig form av Vilhelm, eller Willehelm, alltså ”den, som bär sin vilja som en hjälm”.
1998 – 2023 förekom också Wilhelm bland de 10 mest populära namnen, men annars är det skralt med vackra, manliga namn som Karl, Folke, Arvid eller Valter.
Kom ihåg att barn ofta tar mycket större intryck av de namn de får – för namnen är ju något som de ständigt hör upprepas, varje dag under hela deras liv – och det påverkar alla människor psykologiskt i större grad än vi kan tro.
Ger man ett barn ett dåligt eller utländskt namn, kommer barnet kanske aldrig att känna sig hemma i Sverige, och får ingen riktig grundtrygghet eller identitet.
SLARVA ALDRIG MED NAMNEN….
Hedniska Tankar 