Spöklikt värre i Glava

”I mångahanda länder haver jag varit,
och mångahanda folkslag haver jag haft
uti min tjänst, men maken till
Fryksdalingarna har jag aldrig skådat…”

 

Nu byter jag ämne för ett tag. Från Värmland kommer inte bara min gamle vän Tekniske Johansson, om ni minns honom, utan också en tidigare kollega. Nu ligger byn Glava, en gång känd för sitt glasbruk, inte i Fryksdals härad utan i Gillbergs, på gränsen till det som kallas Nordmark och Järnskogen, som är nämnd i Eddan; eftersom det är den bygd där Angerboda och själve Loke huserar. Senare i tiden kallades detta Edaskog, och var gränsen mellan Norge och Sverige.

Redan på folkvandringstiden och 500-talet var Järnskogen en rik trakt, vilket syns på dessa brakteater, numera på Historiska Muséet i Stockholm

Glava ligger vid Glafsfjorden, som inte varit en riktig fjord utan en insjö sedan åtminstone bondestenåldern, och här går den stora sjöleden in i landet. Här bor min bekanting med sin hustru numera, och enligt gängse uppfattning är det så med Värmlänningar, att de är gladlynta av naturen och har en förunderlig förmåga att berätta historier, som alla vet. Nu är det väl känt i min bekantskapskrets att jag är den mesta Hedning, eller Heidningi hin meisti, likt Egil Skallagrimsson själv, som enligt sagan kom över Edaskogen eller Järnskogen han också, och därför anser alla att jag borde vara expert på allsköns vidskepelse, även spöken och dylikt.

Min Värmländske bekant hade nämligen hela Julen igenom upplevt saker, som inte står mina från Axel Ulrik Bååth i Nordmannaskämt fritt återberättade historier efter. Kanske minns ni vad jag skrev om Tjuvarna Ond, Värre och Värst och den stora Julskinkan, eller berättelsen om den fruktansvärde Djävulen på dasset, han som hette Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel och som hade till uppgift att kila fram och tillbaks och slå in kilar mellan människorna, och orsaka split och söndring dem emellan.

Om ni nu inte minns dessa berättelser, tycker jag nog ni ska läsa dem omigen, men Värmlänningen trodde rentav jag syftade på honom i dessa fritt berättade historier, för liknande saker hade just inträffat på hans gård i Glava. En natt, när han låg bredvid sin lagvigda hustru i sängen, tändes ljuset i köket av sig självt, och han trodde nästan det var tjuvar i farten, oavsett om dessa nu ville beröva honom julskinkan eller annat, och han svarade inte som den på sin tid så berömde Mullah Nasrruddin, känd över hela Orienten, som i en liknande situation, eller när frun väckte honom och skrek: ”Vakna Nasruddin Hodja, det är en tjuv i huset” svarade: ”Låt honom hållas, älskling – man vet ju inte om han hittar något värdefullt..

Nej, han gick fullt vaken ut i köket för att se vad som var på färde där, men hittade ingenting. I långliga tider slamrades det med köksluckorna nattetid, och ute i redskapsboden, som stod långt från huset och intill en stenmur, flyttades redskapen om varandra, utan att man visste hur detta kunde ske. Så bestämde sig min Värmländske sagesman för att han nog drabbats av gastar och spöken, och till den ändan tillkallade han rentav; på hustruns begäran får man förmoda – då han inte är särskilt vidskeplig av sig och stark i nyporna – ett tvättäkta medium från Karlstad. Själv kan jag inte säga att jag tror på spöken, eftersom jag aldrig träffat något spöke. Därför kan jag inte avgöra, om jag skulle tro på det eller inte, det beror väl på vad gengångaren ifråga hade att framföra, och om det alls kunde anses för trovärdigt.

Så är det också med Small, Large och Medium, eller alla ockulta typer man träffar på nuförtiden, om ni förstår hur jag menar, för det är enkannerligen så att många äro komna, men få äro kallade.

Från trakten av Glafsfjorden, en bild som den lokala turistföreningen icke aktar för rov att tvinga på oss..

Mediet meddelade genast att Glava-bon köpt sina köksluckor och även köksbordet han åt vid varje dag av en kärring – nej vad skriver jag – jag menar naturligtvis ”förtjusande dam i övre medelåldern” i Karlstad vid namn Anna, som nyss avlidit, och ingalunda kunde träda in i ljust på andra sidan, som det brukar heta – innan hon fått igen sina köks- och skåpsluckor, för över dem vredgades hon storligen. ”Och kan du tänka dig,” sade min Värmländske vän över en tallrik ärtsoppa – ”att det var just jämnt sant, sånär som på köksbordet, för femton eller tjugo år tidigare köpte vi verkligen köksluckorna och skåpsluckorna av en redan då ålderstigen Anna i Karlstad, men hur kunde mediet veta allt detta ?

Jag höll här med om att detta var mycket osannolikt, förutom det faktum att Karlstad är en ganska liten stad med sådär 64 000 personer i själva tätorten, men få möbelhandlerskor, och att Anna är ett ganska vanligt namn, även om det inte var stor chans att mediet kunde gissa, eller också kontrollera alla försäljningar av husgeråd och byggmaterial som alls skett där på trakten, femton-tjugo år tillbaka. Sådant g-å-r ju att ta reda på, även om chansen är liten. Men än värre skulle det bli.

Det var redan mörkt, och ute vid redskapsboden förklarade mediet, att två män; varav den ene ägt och timrat på gården samt hetat Erik i livstiden, var i luven på varandra om mark och ägogränser – det är trots allt inte så ovanligt – och att de nu gick där på tomten och spökade, som lyktgubbar eller eljest. Detta, sade min Värmländske vän, kunde mediet inte ha vetat utan en noggrann utredning i arkiven om ägogränser eller lantmäteri, och sann var även den detaljen, att gårdens förste ägare hade hetat Erik. Här kom jag att tänka på berättelsen om Torbjörg Lillvölva i Erik Rödes Saga, för övrigt den mest exakta berättelsen om en völva eller spåkvinna vi alls äger. Av den berättelsen framgår, att långtifrån alla trodde på henne, och att hon var bäst på att förutse stora ting, eller större skeenden som skörderesultat – vilket inte är svårt för en genomsnittligt begåvad person att förutse – men långt mindre bra på exakta förutsägelser, som att säga var ett borttappat föremål låg någonstans. Dagens medier är precis likadana – de svarar ofta ”häpnadsväckande rätt” på en del detaljer, men missar mycket grovt ifråga om andra. Varför det ofta är så, kan ingen säga, men jag misstänker att det ofta är fråga om ”cold reading” eller att en van person kan ställa ledande frågor, och genom omärkliga blinkningar eller andra små tecken – som kan tydas – hos den person som svarar på frågorna kan veta, om hon eller han är på rätt väg…

Hembygdsgården uti Glava..

Kanhända minns ni min berättelse om sierskan Saida, som en gång en gång hjälpte en man att hitta ett borttappat Bankomat-kort i direktsändning på Tv. ”ääähh…du har tappat det – på en gata – i en stad” började hon med att säga, och en sådan förutsägelse är ganska lätt att göra, eftersom över 85 % av befolkningen i vårt land bor i städer eller tätorter numera, och så gott som alla tätorter har faktiskt gator, just därför att de råkar ligga i städer… ”Och det var fredagskväll den 25:e” kastade hon sedan fram, något trevande. Mannen i telefon svarade studion att ja, så var det ju, fantastiskt nog, och inte heller detta kan ha varit svårt att förutspå, för på kvällen den 25:e råkar ganska många medborgare i vårt land fumla med Bankomatkort vid diverse uttagsautomater, och därefter ”såg” Saida mystiskt nog, och i andanom ett Systembolag – var vid mannen utbrast ”fan-tas-tiskt ! Säg huur kunde du veta det…?” utan tillstymmelse till ironi i rösten.

Bankomater och ”Butiken Gröna Skylten” brukar påfallande ofta ligga i närheten av varann i vårt lands småstäder, och det är såhär ”Cold Reading” fungerar…

Men – min Värmländske vän försäkrade mig, att inget av detta eller något liknande hänt i hans fall. Ånej, inget fusk här inte ! Mediet lär ha slagit en cirkel runt huset, så att de onda andarna i redskapsboden inte kunde gå in, och hon beskrev även landskapet och muren utanför denna bod häpnadsväckande korrekt, när hon stod inne i den, och inte kunde se ut – och hur gick då det till, kan man ju fråga…

Några dagar senare lär skurar av klart lysande gnistor ha flugit ut från skogen och in i min väns hus genom en öppen dörr, och mediet lär ha förklarat att vålnader eller de döda har lättare för att påverka elektriska installationer och allt som går med elektricitet, än att påverka fysiska föremål, varesig de nu befinner sig på ett utedass, i en redskapsbod eller annars. Tro det den som vill, men detta stämmer ganska bar med andra teorier jag hört om ”mottagningsförhållanden”, fukt, trähus och radio-apparater, samt spöken – månne de är ett slags radiovågor de med, eller en annan typ av strålning eller energi vi inte kan observera eller upptäcka än så länge, med våra instrument – och den vetenskap vi nu har.

There are more things in heaven and Earth, Horatio, / Than are dreamt of in your philosophy ” skrev en gång den gode Shakespeare, och det lär stämma. 

Fast å andra sidan tvekar jag – och är skeptisk, Hedning som jag är. En gång, när jag bodde i Aspudden, lär det i lägenheten mitt emot ha avlidit en gammal dam i åttioårsåldern, som dog sakta och utdraget på sitt eget hallgolv efter att ha fallit omkull och blivit liggande där utan hjälp i vidpass tre dagar. Hon törstade ihjäl, långsamt – ett inte alltför ovanligt öde för människor i Landet Reinfeldt, det land som senare blev Landet Löfvén, och som fortfarande är ett land långt bortom civilisation, ära och redlighet, för i ett förnuftigt land hade vi tagit han om våra gamla. Den tanten borde sannerligen haft anledning att spöka – för dåvarande landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt och ansvariga politiker allra minst – men se – det gjorde hon inte, och inte under de vidpass tio år jag själv bodde i lägenheten mitt emot kunde jag minnas det minsta av spökelser, omen eller oväntade händelser – men om gudarna vill kanske de träffar de ansvariga riktigt snart nu – och i så fall är det inte ett strunt för tidigt, det är i alla fall vad jag själv tycker.

Om vår nuvarande regering ställdes till svars för alla svenska liv den förstört eller skadat, skulle landets alla gastar, mylingar, spöken, gravsuggor och andra väsen ha fullt upp härifrån till nyåret nästa sekel, gissar jag – men det lär väl inte hända – och det är i sig ett argument för spökens non-existens.

I de flesta storstäder runtom i Världen hålls numera spökvandringar, men hur är det med Berlin ?

Där – om någonstans – borde det förflutnas spöken verkligen hemsöka de levande, allramest i form av unga soldater i sovjetisk uniform – mer än 360 000 av dem dog ju på ort och ställe, och om nu den teorin att spöken är döda vars liv avkortats så att säga i hastigt mod eller på fel sätt – borde det inte spöka där eller i andra huvudstäder ? Med tanke på förhållandena i London, Paris eller Berlin, genom tiderna – borde där inte vara en enda röra av hemska spökelser och spöklika hemskingar… Ändå rapporterar dagstidningarna inte om något sådant…

I Londons Towern, lär det för övrigt finnas en spökande isbjörn som skall ha förts dit på 1200-talet. Denna lär dock bara ha observerats en enda gång år 1816, och påstås sedan ha hållit sig lugn – och hur vet då Engelsmännen att den ännu existerar, låt vara endast andligen ? England är all småknäpp spökjakts hemvist – tänk bara på ”Spöket på Canterville” som – sedan han fått slut på rödfärg – fyllde ut en kritisk, ständigt återkommande blodfläck (”out, damned spot!”) med grön färg, som stals från några barns färglåda. I alla fall enligt Oscar Wilde, den spjuvern.

Den spökande björnen i Towern – värre än alla Värmländska historier – lär ha kommit dit som gåva från Kungen av Norge, men verkar nog mest av allt vara en vandringssägen, ungefär som den Isländska historien om ”Audun med Isbjörnen” som berättades redan i heden tid. Och i West Brompton i samma stad lär det även finnas en spökande röd ekorre, om man får tro Engelsmännen…

Sit venia verbo. Slutligen finns också de som tror på JHVH-1 eller den kristne guden, eller något som de påstår ska vara ”forn sed” fast det mest är en djäkla osed.

Man kan uppenbarligen tro på mycket, här i Världen, men mera tror jag på mina Värmlänningar. Finis malorum !

 

Torstungel och Stora Björnvändardagen passeras

Igår var det Torstungel, alltså den dag då månen är i nedan i Tors eller Thorre månad, som är den första månaden på året. Idag passerar vi den såkallade ”Björnvändardagen” och med den en annan märkesdag, för det är på denna dag, den 25 Januari, som Midvintern eller Midvinterdagen inföll. Enligt gammal folktro skulle björnen vända sig i idet när Vintern var halvgången, och det markerade även långt fram i tiden dagen för Midvinter, enligt vad folklivsforskare konstaterade redan i början av förra seklet.

”Midvinterblot” av Carl Larsson hänger numera på sin avsedda plats i Nationalmuseums trapphall. Under lång tid försökte en kristen museiledning förhindra detta, och man försökte till och med sälja tavlan till Japaner..

Nu är det olika med vintern olika år, som vi kan se. I år har det inte varit någon vinter till att tala om i Mälardalslandskapen, och i trakten av Vänern, Vättern och Götalands centrala bygder har det inte varit någon vinter alls, om vi skall gå efter SMHI:s meterologiska definitioner, som säger att Vinter endast kan anses råda, om det fem dygn efter varandra råder en medeltemperatur av under noll grader, och man alltså har fem frostdygn i följd. Det har inte hänt i hela landet i år, och de björnar som ändå finns i sydligare nejder behöver knappast gå i ide, men kan vara vakna året om. Det är såklart inte så, att alla landets björnar verkligen skulle vända sig om i sina iden som på ett givet tecken eller per kommando den 25 Januari, utan det är den hedniska och Asatrogna traditionen som kom först, och folktron om björnarna sedan.

Under den katolska tiden försökte man ”sälja på” det svenska folket en dag för Pauli omvändelse, just på den här dagen, och det skedde antagligen bara därför att man ville beröva dagen för midvinterblotet dess forna glans och status. De svenska bönderna, däremot, kände inte till någon ”Paul” överhuvudtaget, utan tänkte sig detta som ett kristet namn på björnen i skogen, och därför uppkom alltså tron att björnen vände på sig denna dag, för begreppet ”omvändelse” kunde ju ingen hedning förstå – vi omvänder oss aldrig – och man antog därför, att det var någon som ”vände sig om”, exempelvis för att sova på en annan sida…

Se där gick de kristne återigen bet !

Verklighetens björnar kan mycket väl vakna ur idet om temperaturen stiger ett tag, och sedan gå och lägga sig igen om den sjunker. Men vad gäller ett annat datum har folktron märkligt rätt, och är baserad på rationella observationer och iakttagelser. Folklivsforskaren Nils Eric Hammarstedt, som studerade vilket datum man tänkte sig att björnen skulle vakna ur vintersömnen på, kom redan år 1915 fram till att man över hela landet samstämmigt tänkt sig att det var den 14 April, som denna viktiga naturhändelse ägde rum. När forskare ur det skandinaviska björnprojektet, som ännu drivs i det svenska Naturvårdsverkets regi, började studera björnens uppvaknade i olika trakter på 1990-talet, kom de fram till att folktron hade alldeles rätt…

I medeltal är det faktiskt så att björnar över hela landet vaknar just den 14 april, och detta oavsett om det är Norrbotten eller södra Dalarna vi talar om. Dessutom har man nu upptäckt att det finns två genetiskt olika stammar av björn i vårt land, en inhemsk, som bebor landet upp till Västerbotten, och en björnstam som invandrat från Ryssland och Finland norr därom.

Själv firar jag snart mitt Midvinterblot med lutfisk och annat som hör till på det rätta datumet, vilket är att föredra – och mera om det ryska björncentret Orphan Bear Centre – appropå detta med björnar och deras liv – finner du här – stöd dem med en penninggåva, lagom till denna helg !

http://urplay.se/program/214189-bjornungar-pa-rehab-nio-manaders-traning?source=kunskapskanalen.se

Ni har väl sett detta program från BBC och Kunskapskanalen (använd länken ovan)

Frej och Freja hade namnsdag…

I Torsdags hade Frej och Freja namnsdag enligt den nutida svenska almanackan. Det är mindre lämpligt ur ett Asatroget perspektiv, eftersom Vanernas viktigaste tid infaller på våren, och kanske skulle vi hedra dem lägre in på ”föråret” som man säger i Danmark, det vill säga i Mars, alldeles innan odlingssäsongen börjar. Frej och Freja är ett syskonpar, som alla vet, och Njord på Noatun, skeppsbyggnadens och sjöfartens gud, är deras far. Frej är gift med Gerd, som alla vet, men ändå förväxlar de som är hemfallna åt ”fornsederi” och annan idioti ofta Frejs maka med hans syster, vilket bara bevisar deras stora okunnighet.

Njord och en av hans tama knubbsälar, som de framstår på en modern illustration

Det är bara Loke, den hädaren, som beskyller Freja och Vanerna för incest i Oegirsdrikkja eller Lokasenna, men denna illasinnade smädare behöver ingen tro. Vi vet att Skade, Vintergudinnan, var gift med Njord även om de var olika till sinnet, och därför har vi en förklaring till vem som födde Frej och Freja – någon framspekulerad syster till Njord med namnet Njärd torde aldrig ha funnits, även om namnet Njord en gång hade sitt ursprung hos Nerthus, som de invigda förmodligen känner till vid det här laget. Freja trånar ständigt efter Od, som också är Svipdag, och har med honom döttrarna Hnoss och Gersimi, smycke och dyrbarhet. Att Freja saknade sin mor som liten – hon finns ju nu i Ydalarna – bestämde nog mycket om hennes karaktär, som jag reda beskrivit, och närhelst man sysslar med Asar och vaner, gäller det att ha deras släktskapsförhållanden klara för sig…

Många äro komna, men få äro kallade” säger de kristna. Och det stämmer…

Knutsdagen 2020

Först idag är det dagen Knut, då Julen är slut, och den dagen firar jag naturligtvis såsom varande hedning. Man säger, att Knutsdagen skulle ha ett samband med den skäligen obetydlige Knut Lavrad från 1100-talets början, eller Knut den IV från 1000-talet; men dessa blev aldrig mer än lokala helgon i Sydsverige och Danmark under medeltiden, och det är sannolikt att anta att de i själva verket går tillbaka på firandet av Thorrablotet och Thor själv under Thorre månad. Det är nog Tor och ingen annan, som var den allra första ”Knutsgubben” och vars bild sattes upp på åkern eller nära det egna hemmet när Juletiden var över, men vintern varade.

Traditionen med Knutsgubbar är förstås sentida, och var mest utbredd i Skåne och Sydsverige, där Knut mest firades, i alla fall om man ska tro Ebbe Schön och andra etnologer. Det gällde att smuggla in Knuts bild i form av en halmdocka till närmaste gård, och om den förstördes, ställde man gärna dit tjugo gubbar i mänskilg storlek nästa år, tillsammans med en papperslapp, på vilket det stod skrivet att gubbarna frågade efter sin bror…

Skäligen anskrämliga gubbar bakom en Knut i Norduppland, enligt UNT. Detta är Knutsmässo i Gimo…

Men historien om Knut Lavrad är kanske värd att berätta, och ännu mer den om Ärkebiskop Asker av Lund, som aldrig någonsin var kristen så att det störde. Knut Lavrad var son till Erik Ejegod av Danmark, en kung som var kristen till namnet men hade ett helt hedniskt och med äring och årsväxt befryndat namn, men Eriks avgjort mer pro-kristne bror Niels tog över regeringen, när Knut Lavrad var tio, vilket hände år 1104. Så blev Knut Lavrad Hertig över Slesvig och dessutom över Venden i Tyskland, ända ned till Lübeck eller Ljubech, där slaviska vender och obotriter fortfarande bodde, och de var vid denna tid ännu hedningar allesammans. 1129 utsåg den tyske Kejsar Lothar III Knut Lavrad till Knez eller Knjaz över alla Vender, och han var i realiteten deras Tsar, vilket får oss att undra över hurpass kristen Knut Lavrad egentligen var. Visserligen fanns det en obotritisk furste vid namn Niklot, som gjorde uppror emot Knut Lavrad i den slaviska hedendomens namn, men sanningen är att Knut Lavrad var en ytterst ljum furste, som knappast förde några egentliga korståg, och som hade fred med Venderna, som ännu inte helt dukat under för kristendomens sedvanliga gift. Obotriterna i Schwerin, Holstein med omnejd var i alla händelser hedningar ända till 1100-talets slut, och Niklot överlevde Knut Lavrad med flera decennier.

Karta över Knut Lavrads dubbelkungadöme – Slesvig markerat i Grönt, Obotriternas land markerat med Rött – omkring 1115 – 1132 var Knut Lavrad kung över båda områdena.

Knut Lavrads kosmopolitiska furstendöme omfattade Tyskar, Danskar och Vender, och kunde dominera all handel över det Jylländska näset, fortfarande den mest strategiska platsen i hela Östersjöområdet. I Lund satt sedan 1104 Ärkesbiskopen Asker, en man som inte var kristen så att det störde, men som med Påvens hjälp blivit utropad till ärkebiskop över alla de Nordiska länderna, Island och Grönland och alla öar i Atlanten inklusive Vinland inbegripet, ja ända till Finland, Bjarmaland och yttersta Fjärrkarelen, sträckte sig hans makt.

Askers stöd var ännu större i Skåneland, dvs Skåne, Halland och Blekinge, samt de delar av Kronobergs län i Småland som ännu var danska (se kartan ovan). Han lät bönderna förbli hedningar till stora delar, och när Niels son Magnus 1134 mördade Knut Lavrad, lät Erik Emune, en man med än mer starka hedniska sympatier, Jarl över Skåne och Själland och dessutom Erik Ejegods siste levande son, göra anspråk på den danska tronen – och han slöt snart förbund med biskop Asker – och hade planer på att göra Lund och inte Rosklide till Danmarks huvudstad, för något Köpenhamn fanns vid den här tiden inte alls.

Dessutom sändes där 500 riddare, med lansar och allt, till Skåne från Slesvig, och när Niels och Magnus 4 Juni 1134 inledde vad som senare skulle kallas slaget vid Foteviken, stod Skåningar, Tyskar och hedniska obotriter under Erik Emunes och Askers ledning i en väldig här, enligt uppgifter mer än 5000 man stark. Enligt vissa uppgifter skulle en lojal skåning och köpman vid namn Magnus Saxeson ha låtit sig firas ned i ett rep utefter Stevns Klint, när han rymde från danskarna för att varna sina landsmän, och så kom det sig att slaget vid Foteviken – rikt beskrivet i källorna – vanns av Skåningar och hedningar. 

Foteviksslaget i Modell och simulering (med ej skalenliga avstånd, och nedminskat antal deltagare) från Stockholm 2016

300 riddare ur det tyska slagkavalleriet bröt upp danskarnas front, och efter följde vender och skånska bondesoldater. Även Asker själv och inte mindre än åtta danska biskopar slogs i det slaget – de använde stridshammare, klubbor och knölpåkar, eftersom det enligt katolsk tradition skulle vara förbjudet för en kristen präst att bruka svärd eller eggjärn, men där stod inget om att bulta ihjäl sin nästa, eller slå honom i huvudet med hammare, så klerkerna deltog ändå med liv och lust i det hela. Mer kristna än så var de inte, och jämför det med Fjantje Kackelén, som hon numera kallas, och andra Biskopar av Lund idag…

Sk ”re-enactment” av Foteviksslaget på ort och ställe i Skåne, vid Foteviken

 

Med den förlusten för danskarna – som drevs tillbaka till sina skepp, och med mer än 3000 döda kvar på slagfältet ändå undkom – låg både Niels son Magnus och fem biskopar kvar bland de kristna liken, och det var Petrus av Ribe, Kettil av Vestervig, en biskop Henrik från Sverige, Adalbert av Slesvig, som överlevde fast med oläkliga sår, och han dog ”knappast ett halvt annat år” efteråt, står det i krönikorna.

Så styrde Kung Erik Emune Danmark och Skåne som en hedning i långa år därefter, och Ärkebiskop Asker kunde nöjd se, hur hans män slagit ihjäl nästan varje annan biskop som överhuvudtaget fanns i de danska landen, medan Asker ensam styrde i Lund, från sin nya Domkyrka med en staty av Tor, eller kanske Jätten Finn i kryptan – den enda del av den senare katedralen, som hade blivit byggd vid denna tid.

Och Asker dog, mätt på år och dagar fem år efter slaget, vid en ålder av 77 år, fortfarande okristen och halvhednisk till själ och hjärta, som den allra mäktigaste och störste bland de ärkebiskopar, som någonsin funnits i de Nordiska landen.

Kanske bör vi ära Erik Emune och Asker istället, skåningar och egentligen hedningar som de var, söner av ett stort och självständigt rike.

Hellre hedrar jag dem, i alla fall – än någon kristen Knut.

En God bok om Skånsk historia och befrielsekrig, fram till 1152..

Första fullet i Thorre månad passeras

Igår var det första fullmånen för året, och i morgon är det Tjugondag Knut, den dag då den Nordiska Julen traditionellt tar slut. Vi befinner oss även i Thorre eller Januari månad, den månad som i Västnorden var helgad åt Tor, fast man först på 1200-talet i kristna källor försökt rationalisera bort Thorre till en självständig mytologisk gestalt.

Den observante läsaren torde redan veta, att det i delar av Sverige varit Augusti som kallats Torsmånad, mycket beroende på skörden, och det faktum att St Olofs dag, som infaller då, tidigare också varit helgad åt Tor, eftersom man ju uppfattade åskans gud och det senare helgonet som de kristna försökte ersätta honom med som ett och samma. På ett liknande sätt förhöll det sig med Knut Lavrad, men mera om honom i morgon…

Sådana skillnader mellan Asatron i Västnorden och Östnorden är visst inte ovanliga – vi kan ta det faktum att Fredagarna i Västnorden alltid varit helgade åt Frigga, men att Fredagen i Östnorden – dvs Sverige och Finland samt hela Baltikum och delar av Gårdarike eller Ryssland ju alltid uppfattats som helgade åt Freja, liksom det en gång var nere på den Europeiska kontinenten.

Maträtter vid Thorrablot – ursprungligen den mat, som blivit över sedan Julen och nu åts upp…

 

Enligt den moderna Isländska kalendern börjar Thorre månad först något senare, och vanligen firar man Thorrablotet, den moderna och återupplivade fest till Tors ära något senare, eller kring den 25 denna månad – men att Thorrablotet och Midvinter, liksom det senare Tjugondag knut – en kristen bortförklaring – ändå hör samman, är alla överens om. Mer om Thorrablot kan du läsa i arkivet här ovan.

Mina sista förråd av livgivande äppelmust och äpplen är nu slut, lagom till det att Julen slutar, men Asatrons föryngrande och livgivande effekt, varar året om...Liksom dyrkan av Idun, och alla Asar, Vaner och As-ynjor (ni vet väl att man här uttalar två separata ord…)

 

”Hur brist på Valrossbetar skall ha sänkt Grönlandsbosättningen”

Att Erik den Röde grundade de Nordiska bosättningarna i östbygden och västbygden på Grönland känner väl alla bildade människor i Sverige till, men färre minns kanske det faktum att de bestod ända till 1400-talets första hälft, och kan ha överlevt så länge som till ett trettiotal år före Columbus, som de kristna på falska och felaktiga grunder utsett till Amerikas upptäckare.

Nu rapporteras från The Smithsonian i USA – detta anrika lärosäte – att jakten på Valrossbetar och bristen på denna eftertraktade råvara skulle ha gjort att Grönlandskolonierna till sist dog ut, vilket också andra media med arktisk anknytning tar upp idag.

Skulptur av Valross i Valrosstand från 1200-talets Nidaros eller Trondheim

Traditionellt har man skyllt på klimatförändringar och tidvis kallare klimat under medeltiden som en förklaring till Grönlandskoloniernas nedgång och sakta borttynande. Om det lär oss någonting, så är det att inte överdriva betydelsen av klimatförändringar eller deras betydelse. Nordborna kunde överleva i minst 400 år på Grönland praktiskt taget utan jordbruk eller boskapsskötsel, och ändå hade de omjämförligt mycket sämre och mindre teknik än vi har idag. Grönland ödelades visserligen, men den Nordiska kulturen överlevde som vi alla vet på andra håll. Och klimatet under Vikingatiden skall enligt vissa forskare ha varit 4-5 grader varmare än nu, i alla fall på 1000-talets Grönland. Nu spår vissa klimat-pessimister att en ökning på två grader i genomsnitt skall inträffa, Globalt sett – eller möjligen 4-5 grader. Betyder det en återgång till Vikingatidens förhållanden ?

Mänskligheten har i alla fall upplevt ännu större klimatförändringar förr – ja flera istider och interglacialer, om vi räknar med Neanderthalarna, vars hjärnor var större än våra. Vad finns då att vara rädd för, mer än en förljugen kristen Yttersta Domen-mentalitet ?

Nåja. James Barett, en arkeolog från The University of Cambridge har studerat jakten på valrossbetar, samt dess användning som elfenbensråvara – ja – man sålde dem faktiskt som elfenben, Afrikas elefanter till fromma. Introduktion av just Afrikanskt och Indiskt elfenben, under de stora upptäcktsresornas tid, skulle enligt den senaste forskningen ha lett till ett prisfall på marknaden för falskt eller äkta elfenben, och som ett resultat av det skulle Grönländarna inte haft råd att importera vad de behövde för livets uppehälle.

Dessutom skulle de ha förlagt sina jakter allt längre och längre norrut, och förlust av enstaka manliga familjemedlemmar under snöstormar i samband med jakt skulle då ha röjt undan de sista marginalerna för en redan högst ansträngd och minskande befolkning. Utan jägare och krigare dog så den nordiska bosättningen ut, anser man. Förmodligen finns det en viktig lärdom där också. Man skall nu ha studerat allt från brev ifrån enstaka Påvar, daterade 1282, som krävt av Grönländarna att de skulle erlägga skatt till den katolska kyrkan i silver och guld istället för valrossens elfenben, och silver och guld att betala denna alltmer giriga och förtryckande kyrka hade de ju inte..

Man påminner om ”The Lewis chess men” och otaliga andra medeltida eller vikingatida konstverk, som gjordes av valrossens betar, men glömmer bort seglen och tågvirket, som man fick av valrossens sega hud…

Grönländska Valrossbetar med medeltida runskrift från 1200 – 1400 skall ha hittats i hela Europa.

Nordborna använde valrossen till mycket, även som köttråvara. Dessutom undanröjer de senaste fynden vad man sagt om att Nordbor på Grönland inte skulle ha lärt sig Inuiternas jaktmetoder, men det var just precis vad man gjorde. Förra året rapporterades om hur en enstaka Valross skulle ha vält ett helt fartyg, tillhörande den ryska flottan, enligt vad man då uppgav…

 

The time has come,” the Walrus said, ”To talk of many things:
Of shoes—and ships—and sealing-wax—  Of cabbages—and kings—

And why the sea is boiling hot, and whether pigs have wings….”

Ännu en seger för Freja, Bastet och Polyteismen ??

Enligt en ganska absurd artikel som den internationella nyhetskanalen Sky News behagade publicera så sent som i måndags, så skulle kristna och andra Monoteistiskt anstuckna personer sällan hålla sig med katt, medan kattägarna i större utsträckning är hedningar.  Man påstår att en urvalsundersökning baserad på 2000 amerikaner i USA och deras levnadsvanor skulle ge detta resultat, men ifall den källan har någon större relevans för exempelvis Europa eller resten av världen, diskuteras aldrig i artikeln, som tycks vara fylld av kristen bias. Inte heller görs det någon redogörelse för relevansen av 2000 personer, jämfört med i USA:s befolkning som helhet – ett sample på 2000 personer behöver inte alls vara statistiskt rättvisande.

”I krig och kärlek är allt tillåtet enligt Freja, men vad gäller då om lögn och statistik ?”

Personer som klokt nog aldrig sätter sin fot i en kristen kyrka, och undviker de totalitära lärorna och människo-uppfattningarna har i genomsnitt 2,0 husdjur, medan de kristna uppges äga 1,4 sådana i medeltal, och detta uppges vara signifikant. En viss Professor Samuel Perry från The University of Oklahoma, som citeras i artikeln, påstår att katter och övriga husdjur skulle ersätta den sociala interaktion som man får genom en andlig gemenskap eller en kyrka, men han underlåter helt att förklara varför han just bara talar om ”kyrkor” (Kristen bias, och tvivelaktig forskning, som vi ser…)

Katter skulle enligt professorn helt ersätta den kristne guden, eftersom de ”dyrkas” i hemmet och ägaren försöker försäkra sig om deras gunst och tillgivenhet, istället för ”guds”. Hundar däremot anses se människorna som gudar, påstår den amerikanske professorn, medan katterna enligt honom tror att de själva är gud.

Kan man bevisa sådant genom urvalsundersökningar, eller statistisk forskning ??

Norsk skogkatt. En överlägsen ras som klarar sig själv i alla klimat, och visst inte behöver någon ”dyrkan”…

 

Ps: Om ni inte vet vem Bastet är, kan ni lämpligen konsultera Wikipedia eller en riktig uppslagsbok. Vem Freja verkligen är, vet ni förhoppningsvis redan…

”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)

En Vintersaga: TORSTEN SKRÄCK och Djävulen på DASSET

En gång for självaste Konung Olaf Tryggvason neråt Viken och Ranrike på gästabud. Han kom då till den gård, som heter Reina vid Götaälven, och mycket folk hade han med sig. Med honom var även en Islänning vid namn Torsten Torkelsson, som sommaren förut slutit sig till kungens hird.

Han satte sig ned närmast dörren, och när han suttit där en mycket kort stund, såg han två spetsiga små horn sticka upp ur hålet längst bort från honom, för locket som var över fjölen där tycktes plötsligt vara borta.

– Vem är väl du, som nu kommit hit, frågade Torsten
– Jo, jag heter Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius Dassadjävel, svarade en ihålig basröst, och jag har tilluppdrag att slå in kilar mellan människorna. Så kom där upp en kladdig, kort och satt liten djävul ur dasshålet, alldeles brun till färgen och nedsmord med stinkande människoträck. Djävulen skruvade en smula omständigt på sig innan den satte sig till rätta, och höll god min.

– Det var värst, sade Torsten. Själv heter jag Torsten Torkelsson och kommer från Island, och jag drar mig till minnes att en av mina farbröder en gång av misstag satte sig på fel häst och blev på orätta grunder anklagad för häststöld – för så är det ju ofta här i världen, att man inte kan rå för vad namn man får om sig. I hela sitt liv därefter fick han heta Stuta-Pelle…

Som så kan det gå när som stuten hälsar på !

Den lille djävulen skrattade till, och sa att det var en god historia. ”Jag tänker nu inte riva ihjäl dig genast,” sade den flinande, ”för kanske har du mer att berätta.”

De satt där tysta ett tag, medan de gjorde sina behov. ”Säg mig”., ska Torsten plötsligt, ”Hur har ni det egentligen där nere i det kristna helvetet…?”

– Jovars, man kan inte klaga; sade Dassadjävulen. ”Det finns att göra må du tro, för fler och fler kristna kommer dit var dag…”
– Vem tål pinan bäst enligt din mening, frågade Torsten.
– Jo, det gör biskopen Ansgar sade Dassadjävulen,
– Varför det ?, frågade Torsten
– Jo, han har till syssla att tända upp i ugnarna varje dag.
– Den pinan kan inte vara så stor
– Joho, för vi dränker in honom med olja varje morgon, och sen tänder vi ugnarna med honom, svarade den lille djäveln glatt.

– ”Min nyfunne vän, jag måste ge dig rätt – det förändrar ju saken” sade Torsten i vänlig och vinnande ton. ”Men vem tål då plågorna sämst ?”
– Jo, det gör Ulf Ekman sade dassadjävulen.

Konstigt, jag visste inte ens att han var död, svarade Torsten, och Djävulen fortsatte:

– Han står i en eld, som räcker honom till anklarna, men han skriker så att det för oss vanliga djävlar är en vida värre plåga än det mesta de kristnas helvete har att bjuda på, för man måste vara kristen för att få komma dit.
– Om elden bara räcker honom till anklarna, kan det väl inte vara så farligt ?
– Joho, för han står vänd med huvudet nedåt…
– Återigen, jag måste ge dig rätt. Det var en drygare plåga, men kan du då härma något skrik eller rop, som liknar Ulf Ekmans ?

Dassadjävulen satte två brunkladdiga och smetiga labbar framför munnen och gav ifrån sig ett väldigt tjut, i det att han hoppade tre platser närmare Torsten.
Denne slog kappfliken över huvudet, för skrikandet var ohyggligt att höra, och han frågade:
– Låter han alltid sådär ?

– Ingalunda ! Detta var bara vårt, smådjävlarnas vanliga morgon-skri.
– Men kan du skrika som Ulf Ekman ?
– Det kan jag visst !

Och dassadjävulen tog till att skrika så fruktansvärt, att Torsten storligen förundrade sig över att så mycket skrikande kunde rymmas i en så liten djävul, och han kände också att han började blöda ur näsa och öron, så starkt var skriket. Djävulen hoppade nu tre platser närmare Torsten, alldeles som förut.

Han gjorde nu som förr han med, och svängde kappan tätare runt hela huvudet, men oljudet tog honom likafullt så, att en stor matthet föll över honom. Han visste knappt till sig.

Ordning på torpet !

Då sporde honom den kladdige och stinkande lille djäveln:
– Varför tiger du nu ?
– Jag tiger, eftersom jag är full av beundran över hur du kan skrika så, även om du inte tycks vara någon storväxt sate. Men säg mig – är detta ditt allra högsta rop ?
– Nej, långt därifrån; sa den lille djävulen och log – Själv så kan jag skrika ännu mycket högre och bättre, om du nu vill via.
– Spara nu inte på detta längre, sade Torsten, utan låt höra…
– Gärna, sa djävulen.

Torsten gjorde sig redo, vek kappan fyrdubbel, snodde den kring huvudet och höll med båda händerna fast kappan över öronen.

Nu var det bara tre platser kvar mellan dem. Och Dassadjäveln bände upp sina käkar, rullade med ögonen och stötte ut ett så fruktansvärt tjut, att dassets väggar bågnade, och själva dörren flög av från sina gångjärn.

 

Sen mindes Torsten inte något mera, men när han kom till sans igen låg hela dasset i spillror runt omkring honom, och han fann sig själv ligga sanslös på marken. Efter ett tag reste han sig och raglade iväg, och nu blödde han svårt ur både mun, näsa och öron.

På morgonen vaknade kung Olof och alla hans män, och sen satte de sig till bords. Konungens uppsyn var icke mild.
”Har någon här gått ensam till hemlighuset i natt ?” Sporde han.

Torsten reste sig upp och sade som det var, att han för nödighets skull vågat bryta emot kungens befallning.
– Inte har någon särdeles skada vållats just mig därav, sade Konung Olof, men bonden här har mist ett bra utedass. Blev du annars varse något ?
Torsten berättade allt som hänt, i synnerhet om den kladdige, lismande lille djävulen vid namn Dummyhuvudet Willmuckus Kilenius.

– Men vad skulle det tjäna till, att hela tiden få höra på detta skrikande ? frågade Kungen.
– Jo, det skall jag säga dig – jag fick honom att skrika och ropa, bara för att du och dina män skulle vakna, och hjälpt trodde jag mig bliva, ifall ni blev varskodda..
– Så blev det också, återtog Konung Olof. Jag vaknade vid skriken och visste vad som var på färde, det visste alla andra med, för även de blev vakna. Men säg mig, blev du inte rädd, när den lille djäveln började skrika och gapa ?
– Nej, för jag är Islänning, och jag vet inte vad fruktan är.
– Kände du då ingen fruktan alls ?
– Inte det minsta, men jag förstår att ni vid det sista skriket borde ha gripits av den allra värsta skräck, för ingen av er kom ju och hjälpte mig…

– Då skall jag i gengäld skänka dig ett tillnamn, slöt Konungen, och hädanefter tänker jag kalla dig Torsten Skräck, och här har du ett gott svärd, som jag skänker dig som namngåva.

Torsten tog emot det goda och vackra svärdet, och tackade för gåvan. Han blev en stor hirdman efter detta hände, och var med Olaf Tryggvason allt sedan. I slaget vid Svolder föll han på Ormen Långe, liksom kung Olafs övriga kämpar.

Catweazle – en HEDNING vi SENT skall glömma…

Idag är det den trettonde dagen efter jul, en dag som de otursförföljda kristna skall fira av en eller annan anledning. Men som hedning firar jag den int – eller ja – det kanske jag gör – genom att tillbringa den hos en eller annan Valkyria på Härjarö-landet. Av okänd anledning rinner mig också ett av min barndoms TV-program från 1970-talet i minnet…

Catweazle var en skäligen enkel historia om en Saxisk trollkarl (nej, han var inte alls Keltisk druid, även om många trodde det på 1970-talet, som jag strax skall berätta försedde hans producenter honom med en gammalangelsk dialekt från Danelagen, så han skulle mycket väl kunnat vara Nordbo, och var i alla fall hedning, med gudar som Woden och Freyr ibland dem han tillbad) som jag såg som barn, nu skäligen bortglömd, vilket kanske är tur. I England – där serien spelades in 1970-1971 har serien numera nått kultstatus, trots att den bara överlevde två säsonger och 22 avsnitt, vilket inte är så mycket för dagens TV-serier.  Jag har inte minsta lust att se om den, även om den lär finnas tillgänglig på DVD numera, eftersom jag tror att mina minnen av serien är betydligt roligare och mer underhållande än den faktiskt var – så är det ju oftast med barndomsminnen. Man tycker sig minnas en stor kulle eller ett berg, samt en väldig bensinstation på toppen av kullen, men när man kommer dit och ånyo besöker platsen – minst fyrtio år försent – finner man att det rör sig om en knappt märkbar stigning och en gammal rostig bensinpump – varken mer eller mindre.

Alltigenom Hedning, och anhängare av Anglosaxisk Asatro – men kanske inte någon bra förebild…

Tv-serien om Catweazle sändes i de två färger TV hade i början på 1970-talet, dvs svart och vitt – och sedermera i riktig färg, eftersom den gick i flera repriser, efter vad jag minns. Ja, den blev faktiskt en av brittisk TV:s allra största exportframgångar någonsin – i alla fall för sin tid – trots att den inte ens var producerad av BBC, utan av London Weekend Television, alltså närmast en lokal-tv station under ITV, Storbritanniens dåförtiden enda fristående TV-kanal. LWT fick bara sända på helgerna, som namnet antyder, och skulle mest producera barnprogram och annat sådant lagom substanslöst, och dit räknades alltså Catweazle – till en början. Ändå blev serien en succé först i hela Frankrike, sedan i Västtyskland (i dessa två länder fick den liksom i Sverige och i Holland behålla sitt ursprungliga namn) medan den på Island betitlades Skreppur seiðkarl – ett mycket välfunnet namn, som stämmer med huvudpersonens karaktär och utseende – samt vad han faktiskt var – alltså Sejdman och Trollkarl.

I Norge fick den helt poänglöst heta Den merkelige mannen och huvudpersonen omdöptes till ”Lurifax” vilket inte alls stämmer med den karaktär, som den engelske skådespelaren Geoffrey Bayldon så älskvärt gestaltade. Handlingen i serien går ut på att en saxisk trollkarl från 1066 – som i sin egen tid är ständigt förföljd och hunsad av fransktalande Normandiska Riddare, som vill bränna honom på bål bara därför att han är Hedning och inte kristen – råkar komma till 1970-talets Storbritannien, eftersom han kan resa i tiden om han blir helt och hållet nedsänkt i en helig offersjö, vilket förstås händer i det allra första avsnittet.

Offersjön har i våra dagar dikats ut, och av den återstår bara en göl ute på en åker. Resten av serien består i en delvis parodisk och skämtsam, men delvis helt allvarlig framställning av hur en person från tusentalet verkligen skulle reagera på vår Värld och allt vad den innehåller av tekniska uppfinningar, och varför den alls ”fungerar” eller i alla fall ”fungerade” som underhållning på 1970-talet beror för det första på manusförfattaren och upphovsmannen Richard Carpenters ansträngningar. Egentligen var det meningen att Caweazle skulle ha gjort en comeback i början av 2000-talet, då han också skulle ha fått konfronterats med företeelser som CD-skivor och Virtual Reality, samt Internet, men Richard Carpenter dog av blodpropp 2012, vid 82 års ålder då han var ute och promenerade med sin hund på den engelska landsbygden.

Geoffrey Bayldon – mannen som spelade Catweazle  – på ett sätt som antagligen aldrig kan återskapas – och som ”bar” hela serien och gjorde honom inte bara till en folkkär skådespelare i hela Storbritannien, utan i hela Europa – dog 2017, 93 år gammal – och konstaterade en smula vemodigt att han fått spela 90-åring redan då han var under 45. Numera står han staty – som sin rollfigur – i en engelsk by benämnd Brickendonbury där den andra säsongen av serien spelades in.

Ett ståtligt monument över en man som aldrig funnits, ungefär som Sir John Falstaff (men om han inte fanns, vore det nödvändigt att uppfinna honom) – så här såg han ut i Januari 2020

Som barn-tv  betraktad hade Catweazle egentligen allting man kan begära. Den hade en lätt igenkännbar och trallvänlig signaturmelodi, animerade titelsekvenser och en uppsättning ständigt återkommande rollfigurer, som gjorde att man kunde känna igen sig. Men, serien blev redan tidigt ännu populärare bland vuxna än bland barn, och det berodde nog på att den var tillräckligt välgjord för att också vuxna tittare skulle kunna ”köpa” hela konceptet. Dessutom har Catweazle under November 2019 gått i repris på brittisk TV, och har sålunda fått förnyad aktualitet.

Här är en länk till hela första avsnittet – kallat ”The sun in a bottle” (eller ”Solen i en flaska” ) förutsatt att någon nu vill eller orkar se det.

Geoffrey Bayldons sätt att gestalta en människa från 1000-talet på besök i vår nutid (nåja, 1970-talets) och vad som då kunde utspela sig, var verkligen obetalbar. Han var ett komiskt geni, den mannen – titta här på hans mimik och spelstil i en scen där han för första gången konfronterad med ett modernt badkar och andra kräsliga moderniteter, inklusive en hysterisk husmor.

 

Också Catweazles sätt att uttrycka sig – översatt till de flesta språk – blev på sin tid kult, över hela Europa, och i Sverige fick han säga förbannelser som ”Mörker och paddor över era vägar!” eller ”Måtte dina fienders skägg växa inåt och långsamt förkväva dem !” vilket man sällan hör numera – för övrigt talade Catweazle också begripligt latin (åtminstone när han framsade trollformler), och han var liksom sin pjäsförfatare i allra högsta grad en bildad man, kunnig i västerländsk ceremoniell magi – serien hade en utmärkt fakta-bakgrund, vilket framgår av den research, som hans nutida fan-club  gjort i ämnet. Vissa personers beundran för Catweazle gick så långt, att de faktiskt försökte vara honom, eller i alla fall anlägga helt samma frisyr och mustascher samt skägg – i Tyresö där jag växte upp, fanns faktiskt en underlig fotograf vid namn Peter Myhr – som på sin tid cyklade omkring i centrum på en gammal cykel, till förväxling lik Geoffrey Bayldons rollfigur – och uttryckte sig med väsanden och fnysanden på precis samma sätt.

Principerna bakom en enkel uppfinning som en modern cykel skulle mycket väl kunna förstås av en person från 1000-talet – om dåtida vägar varit släta nog, skulle faktiskt en dåtida smed haft teknologi nog för att uppfinna cykeln…

Catweazles rollfigur växte också allt medan tiden gick. I den första säsongen är han nästan en oskuldsfull naturvarelse, kan likt Sigurd Fafnesbane förstå fåglalåt och konverserar med alla djur och levande varelser han möter – speciellt sin tama padda ”Touchwood”, ett slags ”bjära” eller familliar, som i Dalarnas häxprocesser – och han hamnar på en extremt idyllisk lantgård, där den rödhårige men föräldralöse pojken Carrot, eller Edward Bennet bor, tillsammans med sin far och en motorintresserad bonddräng.

Catweazle var heller aldrig vidskeplig, vilket framgår ifall man studerat serien närmare. Han förstår genast, gömd i en tunna – att den traktor han ser den 15-årige huvudpersonen komma körande med, faktiskt är ett fordon, som går med en förbränningsmotor av något slag (trots att Catweazle naturligtvis inte har något namn för förbränningsmotorn som idé betraktat – han förstår emellertid konceptet bakom en självrörlig vagn) och antar därför, att Carrot måste vara en störra trollkarl än han. Ganska snart kommer han underfund med nutidens ständiga ”elektrickery” vilket är Caweazles namn på den allerstädes närvarande elektricitieten (som vår tid och 1970talet också var fylld av) och att åskan, samt de små gnistor som uppstår när man gnider en bärnsten emot ett stycke smutsigt tyg (som hans egna brunaktiga lumpor, som han hela tiden går klädd i) måste vara samma sak som åska, fast mindre.

Hela första säsongens episoder är på sitt sätt en satir över modern teknik, och dess ibland föga förtroendeingivande välsignelser. Människorna förmår fånga solens ljus i en flaska, och de kan färdas genom luften, men de har på 1000 år inte blivit så mycket bättre för det, konstaterar Catweazle en smula vemodigt. Han själv drömmer om att flyga som en fågel, och när han underrättas om det faktum att vi redan uppfunnit flygplan, luftskepp, ballonger och hängglidare, säger han att det ju inte alls är samma sak som att verkligen flyga som en fågel, vilket han själv tror sig kunna uträtta med sina trollformlers hjälp.

En annan gång smular han sönder en grammofonskiva i en mortel, löser upp resterna i vin och ger denna nya trolldryck till en person som tappat rösten på grund av halsont. Både metoden och tillvägagångssättet är ju faktiskt ganska vetenskapligt – eller vad en trollkarl från tusentalet skulle kunna göra – det fungerar ju så med läkeväxter och örtmediciner – dem kan man krossa i mortlar och extrahera värdefulla substanser ur med alkoholens hjälp – och att Catweazle då tror att grammofonskivans röst på något sätt kan överföras till den sjuke, är på sitt sätt ganska logiskt…

Catweazle blev också till serietidning och fanns i bokform, men uppnådde aldrig långfilmsformatet. Hans skapare deltog ju i vad de trodde var en snudd på amatörproduktion, och det var först emot slutet av sitt liv som Bayldon blev miljonär i pund, medan hans manusförfattare gick över till andra saker. Under säsong 2 mörknade hela berättelsen – Catweazle hinner åka tillbaka till sin egen tid och blir jagad av normanderna på nytt – men kontakten med vår civilisation har gjort honom tjuvaktig, gammal och bitter – den nya tekniken förbättrar honom inte på något sätt – och han konfronteras med en snobbig överklassyngling med tycke av Harry Potter (samma glasögon) som den gamle trollkarlen inte tycker om, och hela tiden bråkar med.

Den lantgård som skildras i den första säsongen framstår som någotslags engelskt Sörgården, där man håller sig med höns, en enstaka gris, häst och odlar alla slags grödor, fast det i verklighetens England vid den här tiden inte alls fanns sådana 1920-tals mässiga lantgårdar mer – alla Engelska bönder övergick ju redan på 1950-talet till ett intensivt produktionsjordbruk, där man bara framställer en enda gröda, eller en enda sak – antingen mjölk eller biffkor, till exempel.

I serie-versionen konfronteras Catweazle både med verkligehtens Stonehenge, och stridsvagnar, jetflyg och modernt artilleri på Salisbury Plain – men han överlever beskjutningen tack vare sin list, och utmanar till och med de fordon han möter på duell.

I en annan episod får han en radio av pojken Carrot, som tror att den skall kunna muntra upp honom i det gamla vattentorn i betong, som Catweazle kallar ”Castle Saburac” och anser vara en magisk borg, talande nog. Nästa dag kommer Catweazle tillbaka med en uppsättning söndersmälta kretskort och transistorer runt halsen. Carrot frågar naturligtvis varför han förstörde gåvan, men Catweazle kontrar med att säga att den visst inte är förstörd, utan kraftigt förbättrad och dessutom gjord till ett vackert smycke.

Förut kunde jag inte ens höra mig själv tänka för all konstig musik som spelades, och så röster som hela tiden säger åt en hur man ska tänka, vad man ska tycka, vad man ska köpa och hur man ska leva – Vad ska jag med detta dumma prat till ?” säger han – och det har han ju faktiskt rätt i. Tänka kan ha själv, som alla Hedningar, och den moderna civlisationen ger han till slut inte mycket för, i alla händelser.

Ett annat avsnitt handlar om hur Catweazle får syn på ett gäng moderna feminister i den gentrifierade by han till slut bebor – han har blivit inhyst som Slottsspöke, och herrgårds-ynglingens föräldrar ser honom som en god inkomstkälla, medan Catweazle själv börjar ägna sig åt vad han kallar ”alkemistiska experiment” – men i mötet med de 40-50 åriga kärringarna och den lokala ”hängbröstvänsterns” representanter, får han för sig att de säkerligen är häxor allesammans. Häxor kan som vi vet flyga på kvastar, och då tänker Catweazle som så att han måste stjäla en kvast från dem, ty då kan han också flyga.

Som den vetenskapsman eller kritiskt tänkande individ han egentligen är, omprövar Catweazle sällan sina egna postulat, innan det egentligen är försent – vilket kan tolkas som en parodi på empirisk vetenskap överhuvudtaget. Dessutom fungerar hans magi ytterst sällan – av berättartekniska skäl låter man honom hela serien igenom misslyckas med i stort sett alla trollformler han framsäger, utom att han verkligen har förmåga att hypnotisera folk, vilket är mycket bra eftersom de då alls kan ”glömma” att de sett honom i sin egen subjektiva nutidstillvaro.

När den första kvasten inte fungerar, stjäl Catweazle först en annan kvast, och sen en till och en till. Ortens lokala poliskonstapel tillkallas – han är extremt långsmal – och får utbrista den ”roliga” repliken ”Om de hemska kvast-stölderna fortsätter, går till slut ingen av oss säker” i bästa John Cleese-stil.  Jag minns särskilt en episod, där Catweazle sitter och gråter över sig själv och sitt öde – han inser att den magiska källan dikats ut så till den grad att han inte kan återvända till sin egen tid, och är fångad i nutiden, och ett annat avsnitt, där man övergår till ren brittisk situationskomik av gammalt känt märke – saker vi känner igen inte bara från lätt absurda humorserier typ Monty Python eller ”The Goodies” (som var samtida med denna tv serie, i alla fall ungefär)

I avsnittet ”The Walking Trees” har man utan Catweazles vetskap hyrt ut det slott han bebor till brittiska ”Territorials” eller Hemvärnet, som tycker att det är ett bra övningsobjekt. Inte bara gående och levande träd visar sig i omgivningarna, utan också prickskyttar i ”Ghillie Suits” eller moderna kamouflage-dräkter som den här ovan – och Catweazle tror förstås att detta är riktiga tomtar eller troll, som han nu ser i verkligheten. Ghillie Dhu – den keltiska bergsvarelse de moderna dräkterna tagit sitt namn ifrån, är faktiskt levande folktradition den också, så där ser man.

Alltnog – Catweazle arresteras och tillfångatas naturligtvis av prickskyttarna, som tror att han är ”figurant” eller på något sätt ingår i övningen, och han tas till bataljons-staben för närmare förhör..

Han ställs så inför sektion G2 och en typisk brittisk underrättelse-major, som till yttermera visso heter ”Norman” och som Catweazle, till följd av sitt förflutna, antar är en normandisk riddare, eller i alla fall någotslags högst evolverad Normand, fast 1000 år senare, in i en subjektiv framtid. Han tilltalar honom därför på franska – som jag minns det – och därefter på dåligt latin, som majoren inte begriper ett jota av. Ännu mer situationskomik blir det när majoren slår och slår och letar i sina ytterst hemliga kodböcker och  handböcker – och kommer fram till att ”Cat = Anfallsterräng” ”Weazel = sjuktransportfordon” samt att Catweazel måste tala ett slags högnivå-kod, som majoren inte förstår…

Trollkarlen kontrar med att han har svartkonstbok, minsann; och det har inte majoren, så han är hemligare än då – och de två försöker i en klassisk ord-duell besmutsa varann med vem som egentligen är hemligast – tills Catweazle hotar med att frambesvärja luftens makter enligt Abrahamelin själv – och roparha ha – nu blev du allt svarslös !

 

”Och begriper du slikt, är du listig…”

 

Majoren tvingas motvilligt erkänna att han inte tilldelats flygunderstöd, och att de väl fanimig inte skulle ingå i dagens övning, och en stabsassisent kommer förbi och konstaterar att ”främmande makt…luftens makter…jag visste det – han är i tjänst hos främmande makt !” varvid panik utbryter i de trånga stabsutrymmena, majoren börjar skrika ”ryssen kommer, ryssen kommer” fast på Engelska, och Catweazle får fatt på en skarpladdad handgranat, som han tror är ”de vises sten”.. och efter vad jag minns springer han sedan därifrån, utklädd till ett smärre träd, varefter en klassisk jaktscen enligt Benny Hill utbryter, och episoden är slut.

Som sagt – den här TV-serien var fylld av mild satir, och verkligen en produkt av den tid, när den gjordes – idag skulle den nog gjorts åtskilligt vassare eller elakare.

Alla minns ni säkert scenen med ”The Holy Hand Grenade” ur ”Monty Python and the Holy Grail” som gjordes sju år senare – och som nog aldrig skulle ha gjorts, utan att Catweazle – annars i sina bästa stunder en jovialisk och trevlig bekantskap – hade framsagt just detta.

Det är en händelse som ser ut som en tanke, helt enkelt. Och gamla hedningar dör aldrig…

Krystendum eller Bristendom ?

”Noting changes on new year’s day” skrev jag i det förra inlägget – och det stämmer naturligtvis.. Från en av mina läsare har jag fått följande tänkvärda illustration, som visar den fullkomliga brist på all logik och sunt tänkande som finns i själva Bristendomen eller Krystendummen, en av världens tre stora krystade och otroligt dumma religioner – som inte på något sätt är immun för kritik. Förutsatt att en sk ”allsmäktig” gud ens fanns, revolterar inte allt vad vi kan se emot denna påstådda ”allsmäktighet” och varför skulle universums härskare kräva ständig tillbedjan av sina undersåtar, om han ens fanns ?

En sån här gud kan du lika gärna slänga i sjön… GÅ UR ”Svenska” Kyrkan nu…

 

Jämför denne struntgud från mellanöstern, JHVH-1, med verkliga gudar som Oden och Tor. De existerar, oberoende av om du vill tro på dem eller inte, därför att Tor är Åskan liksom Oden är stormen. De kräver ingenting av dig, och de behöver inga offer eller böner. De existerar i alla fall, som de naturföreteelser de faktiskt är, och bryr sig inte om vad du tycker. Sålunda är de mycket, mycket mäktigare än den gud, som dyrkas av Abrahamiter eller Krystna…