”Staffan var en stalledräng.
Vi tackom nu så gärna.
Han vattna’ sina fålar fem,
Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
Stjärnorna på himmelen de blänka.”

Nästan alla svenskar känner till Staffansvisan, som man brukar sjunga till Lussi och Jul. Nästan alla forskare är också helt eniga om att den inte har någonting alls med en påstådd biblisk Stefanus att göra, en person som skulle stenats ihjäl av en uppretad folkmassa efter jesu död vid Påsken, och därför inte har det minsta med vår Nordiska Jul att göra.

Den berömda takmålningen av Staffan från 1200-talet och Dädesjö kyrka, 100 år efter att ”Staffansritten” till Frejs ära kristifierades…

Nej, säger forskarna – den nordiske Staffan har samband med Frejskulten och den Hedniska Julen – den Jul som enligt de allra äldsta källorna firades jämnt 3 dagar efter Midvintersolståndet, för så skrev den byzantinske hävdatecknaren Prokopios redan under tidigt 500-tal. Som bekant faller Midvintersolståndet alltid på den 21:a eller 22:a December enligt vår tideräkning – den gregorianska kalendern – och Jul firades därför sedan allra äldsta tid och de skriftliga källornas vittnesbörd om förhållandena i landet Thule eller den yttersta Norden den 24:e och 25:e december.

Senare försök att koppla den hedniska Julen till några ”Höknätter” enligt sen, Isländsk tradition, eller påstå att Jul skulle ha firats i Januari är dömda att misslyckats, eftersom det bygger på lösryckta påståenden från det isländska 1200-talet, 200 år efter det att kristendomen infördes på ön.

Vi vet också att Lussi, det hedniska ursprunget till Lucia, ursprungligen inföll 13 dagar senare eller 13 dagar efter den 13 December, då vi firar Lucia nuförtiden. Förvirringen om dessa datum beror på övergången från Juliansk kalender till den Gregorianska, vilket för Sveriges del skedde först 1753, ungefär samtidigt med de första vittnesbörden om den nutida Lucia-traditionen, från herrgårdar i Västergötland. Detta innebär att Julen – och hedendomens ljusfest i Thule – skulle ha firats omkring 26 December, vilket forskare visste redan i och med Oscar Montelius på 1800-talet, och 26 December eller Annandag Jul är också det datum folktraditionen pekar ut för den stora Staffansritten, då man tidigt på morgonen skulle rida i sporrsträck till närmsta åt norr rinnande källa, för att fålarna skulle ”vattnas” eller dricka märg i benen för det kommande året.

Lucianatten räknas också som den mörkaste och längsta natten i svensk folktradition, och det stämmer ganska bra, om vi räknar med den kalenderförskjutning som infördes på 1700-talet. Prokopios säger, att kvinnorna i Thule hälsar den nya solen i vita kläder och med bälten av halm, och det stämmer med den senare Lussi-traditionen. Där Freja – eller Lussi – finns, finns också hennes bror Frej, och hästen är Frejs djur – att hästoffer skedde vid Jularna vet vi också ur det arkeologiska materialet – det vet man från de senaste utgrävningarna vid Gamla Uppsala.

Kappridningen till närmsta källa byttes senare – på 1700-talet och vidare framåt – ut emot en Staffansvandring med Julbockar, Stjärngossar och andra folkliga upptåg, långt efter det att man glömt bort de ursprungliga hästoffren, eller ritten till Frejs ära – men fortfarande var datumen oftast de rätta – det var i slutet på December, 24-26 i Julmånaden, som Julen skulle firas och allt detta skulle ske. Alla nutida människor vet också, att det är då Julen skulle firas, och så var det som sagt också i de äldsta källor vi har, från 530-talet, närmare bestämt. Frej är också den gud, som råder över sol och solsken, vet vi enligt Gylfaginning och Eddan, och vad skulle då passa bättre än att ära honom vid Midvintersolståndet.

Trots att senare folklorister ivrigt förnekat, att Julskinkan och svinhuvudet på alla svenska Julbord skulle ha något med Frej att göra – grisen är ju också hans djur, och Galten Gullinborsti anses också Frej själv rida på – så var alla forskare från tidigt 1900 tal och än tidigare övertygade om också detta, och ingen, absolut ingen har kommit med några verkliga motargument eller motbevis, så av hävd firar vi fortfarande Frej – på rätt dagar och som sig bör..

Det var också under det tidiga 1100-talet, som den katolska kyrkan först godkände någon ”Sankt Stefan” och som vi alla vet, lär Gudahovet i Gamla Uppsala ha bränts ned av de kristna först på 1090-talet – 1072 är ett datum som nämnts för det sista nio-årsblotet där, 1090 ett annat, även om det väl inte är fastställt, när förstörelsen av en hel kultur egentligen kulminerade. Till saken hör också att Ungrarna under tidigt 1000-tal hade och ännu har sin egen ”Szent Istvan” eller ”den helige Stefan” som var en Ungersk kung, död 1037, och han var förvisso en stor krigare och kavallerist – Ungrarna har alltid varit ett hästfolk – och detta skulle kanske förklara hur den svenske Staffan eller Stefan blev en ”Stalledräng” som visan säger..

”Staffansritten” – här med en Julbock i spetsen – har firats i hela landet, till och med i Skåne – här ett exempel från det nordskånska Toarp, nära Ängelholm…

Kanhända var det så, att tyska missionärer berättade om den Ungerske Kungen, som ju antog kristendomen – för hedningarna i Svealand, och för övrigt finns det också ett falskt, av katolska kyrkan aldrig erkänt svenskt helgon, som också kallats just för Stefan eller Staffan, och som skulle vara ”Hälsinglands Apostel” till råga på allt – och han anses av många vara just ”Staffan Stalledrängs” egentliga upphov..

Adam av Bremen, som är huvudkällan, berättar om en skändlig folkförrädare med namnet Stenfinn – som i Tyskland kristnades av en biskop Adalbert (död 1072), och utsågs till en av sju missionsbiskopar, som skulle kristna och förstöra Sverige. Sannolikt var Stenfinn västgöte, men i alla fall en överlöpare och förrädare, som övergett hela sitt folk och slutit sig till de kristna. Han skulle först ha verkat i Uppsala och Sigtuna, sägs det, men kom senare att bege sig till först Gästrikland och sedan Hälsingland – men där fick han ingen särdeles framgång, som vi skall se..

Bakom flera medeltida helgonbilder i Norrländska kyrkor sticker Frejskultens hästar fram… och den apokryfiske ”Sankt Staffan” erkändes aldrig av den katolska kyrkan som något ”helgon” för Sverige.

Man bör minnas, att man långt in på Medeltiden ansåg, att ”Hälsingland” var namnet på i stort sett alla Norrländska landskap med undantag för Gästrikland, som inte hade någon egen Landskapslag, men löd under Upplandslagen. Jämtland och Härjedalen hörde under denna tid till Norge, som alla vet, och förutom Lappland, Norrbotten och Västerbotten (som redan under sen bronsålder koloniserats av svenskar) var alltså Ångermanland och Medelpad inräknade i Hälsingland, och löd under den ursprungligen hedniska Hälsingelagen, och långt in på 1300-talet skall det ha hänt, att Hälsingarna utan pardon slog ihjäl fogdar och uppbördsmän, som kom från Uppland och söderifrån, eftersom de inte räknade sig som skattskyldiga till någon kung, utan var fria bönder i ett fritt rike, precis som Jämtarna.

Den tidiga medeltidens ”Stor-Hälsingland” ingick i det svenska riket, liksom Finland, Estland och Fjärrkarelen..

I Hamrånge-trakten, på den Gästrikländska sidan av Ödmårdens vida skogar, berättas ännu en sägen om hur ”Sankt Staffan” jagades tillbaka in i Gästrikland av uppretade Hälsingar och Hedningar, och hur han slutligen slogs ihjäl där – vilket var en rättvis dom, och helt i linje med Hälsinge-lagens bestämmelser. (Författaren Tord Andersson har själv skildrat detta i boken ”Sällsamheter i Gästrikland” på sidan 118 och framåt.)

Enligt vissa bragtes ”Staffan” om livet vid Tönne å, på den Gästrikländska sidan, eftersom Hälsingarna inte brydde sig om petitesser som att de var utanför sin fristats område, och han upp ”Staffan” först där. I Skog och Hamrånge socknar har man angett Mordbäck som den riktiga platsen, och den visades också för resenären Abraham Abrahamsson Hülpers anno 1758.

Tönnebro vid Mordbäck var en av de sista värdshusen innan man kom in i Ödmårdens hemska skogar…

Hälsingarna reste först på 1600-talet en ”Helige bror Staffans stupa” på kyrkogården i Norrala, dit liket efter den snabbt bortjagade ”missionären” ska ha blivit fört och begravt. 1928 satte man också – helt ohistoriskt – upp en minnestavla vid Själstuga by, långt inne i skogarna på den Hälsingländska sidan av gränsen, vilket var helt fel, eftersom Stenfinn aldrig varit där.

Redan författaren Albert Viksten tog upp en annan sägen, enligt vilken ”Staffan” ska ha förstört det hedniska viet i Söderala, och det var det som blev anledningen till att han jagades ut ur Hälsingland, och rättvist avdagatogs, på samma sätt som man bör göra med alla kristna missionärer, varhelst de dyker upp. Redan namnet Söderala kommer av -al, som ju är namnet på en hednisk kultplats.

I Söderala kyrka hittade man också i början på 1900-talet den berömda Söderala-flöjeln från omkring 1025, som av vissa forskare antas komma från förstäven på ett stort Vikingaskepp, men några skeppsfynd har aldrig gjorts i just Söderala med omnejd. Den skulle lika gärna kunna antas komma från det Gudahov, som en gång funnits på platsen. Anledningen till att man alls påstår att den kommer från ett skepp, är att vi har en ristning från 1100-talets Bergen, som visar stävarna på en hel rad av långskepp, och där förekommer flöjlar, som mycket liknar den från Söderala – likaså på Bayeaux-tapeten.  I själva verket finns det inget som hindrar, att den inte varit uppsatt på en byggnad – jämför med vad den helt samtida Adam av Bremen skriver om ”den gyllene tak-kedjan” på ”templet” i Gamla Uppsala..

Även om man inte kan bevisa det, så kan Söderala-flöjeln – originalet finns nu på Historiska Muséet i Stockholm – vara en av de sista resterna från ett Hedniskt, Asatroget Gudahov som vi alls har kvar i landet – och det är en fascinerande tanke..

I Hälsingland har det – betecknande nog – aldrig rests några statyer över någon ”Sankt Staffan” för Hälsingarna tyckte och tycker alltjämt, att denne usle folkförrädare inte är något att fira. Men vi kan alla erinra om deras starka rättsmedvetande, som tog sig uttryck i Forsaringen – den i järn smidda runring med utdrag ur Hälsingelagen som handlar om hur en man skall ”göra rätt för sig” och som kan jämföras med andra runringar av samma typ genom mer än tusen års tradition, som Pietroassaringen – märkt med runtexten ”Gutanowi Heilag” eller ”Det heliga från Goternas vi”.

Forsaringen och andra fynd från Hälsingland påminner om att det inte fanns några kyrkor där alls före 1200-talet, men däremot Vin och Hedniska Gudahov, som vi kan ha tydliga rester kvar av än idag..

En tysk forskare, en viss FW von Schubert, som reste genom Hälsingland år 1817, beskrev de delvis Hedniska Hälsingarna såhär:

”Män och kvinnor är stora till växten, av en kraftfull kroppsbyggnad, fulla av mod och självkänsla, av kärlek till friheten, lagen och fäderneslandet, gästfria, tjänstaktiga utan egennytta, milda och välvilliga, stilla och allvarsamma”

Kort sagt – de var Hedningar !

Medlemmar ur den nutida föreningen ”Årsunda Viking” från Gästrikland och Hälsingland

 

En av de tidigaste skildringarna av möten med Hälsingar, som också nämner just Hästoffer vid Jul – och därmed tangerar Staffans-myten kommer från ”Heimskringla” och berättelsen om den norske kung Sverre och hans ”Birkebeinar”. På 1170-talet gjorde kung Sverre likt Stenfinn en andra färd genom Sverige, men i trakten av Amungens och Mållångens sjöar, på gränsen till Alfta, mötte honom Hälsingarna och hela deras här, som var trettio hundraden eller mer än 3000 man stark, står det i krönikan. Men kung Sverre var ju kristen, och Hälsingarna hade så bestämt, att var man skulle kallas Niding, som hjälpte de kristna in i landet, eller alls gav dem fred, också under Julen.

Ingen av Sverres män skulle heller få komma till Hälsingarnas stora ting, och där föra hans talan, så med 200 ”Birkebeinar” eller fattiga krigare – vars ben förblev lindade med björknäver – hade den kristne Kungen föga att sätta emot – och Asatron, får vi anta på goda grunder – var ännu kvar i Hälsingland på 1170-talet. Först senare gavs kungen grid eller frid att besöka tinget, och då stod de få krigare som han hade med sig uppställda till strid, och i god ordning, får vi veta.

Hälsingarna fann det föga hedersamt att med 3000 man nedslå 200 arma stackare under Julen, och gav så Kung Sverre tillstånd att tala i egen sak, och förklara varför han kränkt gränserna till deras hedniska land. Kung Sverre bad då om nåd, och sade att han inte gjort Hälsingarna något ont, utan bara ville dra vidare åt Norge till, och detta beviljades. Så lät han leda fram två hästar till slakt, och sade att det talet nu skulle spridas vida omkring, att man i Hälsingland var så snål på mat, att också kristna där måste äta hästkött (som är en hednisk vana) för att bärga livet.

Detta gjorde verkan, och den man som mest varit emot Sverres genomfart, bjöd honom så till gästning – och förmodligen hände allt detta vid Juletid, 1176, enligt vad forskare konstaterat – i Svenska Turistföreningens årsbok från 1965 kan man läsa mer om saken.

Så rådde då Julefrid, och hästoffer – och kanske är berättelsen om Kung Sverres färd, genom ett hedniskt och självständigt Hälsingland – också en av källorna till ”Staffansritten”. Förmodligen var det Hälsinglands Lagman – som ännu lär ha varit hedning – som bjöd Kung Sverre till gästning, det året – och Hälsingland var som sagt ännu ett hedniskt land – utan kyrkor eller annan ohyra.

Manhelgdsbalken i Hälsingelagen kan också förklara , hur Hälsingarna såg på saken, och varför de förjagade Stenfinn ur sitt land, och rättvist slog ihjäl honom, nära gränsen till det Gästrikland han kom ifrån. Den innehåller också bestämmelser om frid och Julefrid, och även om den är nedskriven på 1200-talet, då Hälsingland blivit kristet, är den värd att ihågkommas. Om män möter varandra i villande skog eller ute på allmän väg, utdöms inga böter, och där kan man alltså slå ihjäl varann saklöst, för på fjället eller i skogen finns ingen lag, eller Polis.

Det var ett hårt jobb att ta sig mellan Kungsgårdarna under Uppsala Öd på den gamla tiden – och i Norrland färdades man mest när isen lagt sig, på Julen och Vintrarna..

Men på gårdarnas betesmark, där ”ytterst gå horn och hovar” utdömdes 2 marker lödigt silver för mandråp, och i mellanhagen, eller den inhägnade betesmarken mellan skogen och ägorna än mer, ja dubbelt upp. Redan 2 marker silver var mer än 420 gram, och därför mycket mer än tre-fyra årslöner för gemene man. Skedde något på ängsmark (som gödslades och såddes) betalades ännu mera, och på åkerfast äng och åker mera ändå. Friden var än större och mansboten än mer i inhägnader, kornlada, ”båtlänning”, humlegård, fägård och halmlada, och så kom än strängare bestämmelser för ladugård och så gårdstun…

Skillnaden mellan Utangård och Innangård framgick mycket tydligt i de Nordiska lagarna

I själva boningshuset eller på bondens går räknade man med åtta fridssektorer, först förstugan, alltså utrymmet mellan tröskeln och eldstaden, eldstaden självt, utrymmet mellan eldstad och ”gavelbänk” där bondens högsäte stod, Gavelbänken eller Högsätet självt, så utrymmet mellan denna och ”kvinnobänken” med hustruns plats till höger, så kvinnobänken självt, och så den äkta sängen.

Att nu bryta Julefriden så att någon blev ”slagen uti sin säng” kostade 144 marker lödigt silver – en helt otrolig summa om 30,5 kilo och mer – medan det redan var 72 marker mellan eldstad och gavelbänk, men om hustrun i huset finner mannen på bar gärning med en annan kvinna i sin säng, ja då gällde inga böter alls, och hustrun kunde fritt slå ihjäl mannen – eller omvänt… för män och kvinnor i Hälsinglands skogar var jämlikar, även i detta avseende…

Så var en gång lagen i Hälsingland, och BETÄNK NU DETTA UNDER JULEN, SVENSKA FOLK – OCH HÅLL JULEFRID FÖR ENVAR