”Du herrans signade båt”

Att det finns många Sverigefientliga och kulturfientliga människor i vårt land nuförtiden, är väl känt. Om och om igen har vi från de styrande i landet fått lära oss att ”Sveriges historia saknar betydelse” – detta lät man en Socialdemokratisk kulturminister skriva i en proposition om landets Kulturpolitik på sin tid, och det har också hetat att just vårt folk och vårt land skulle sakna all kultur överhuvudtaget, ungefär som om vi svenskar vore ett sämre slags människor. Statsminister Fredrik Reinfeldt ville på sin tid tuta i svenskarna att de är barbarer, och att andra folkslag skulle ha större rätt till det här landet än vi, ett mycket grovt rasistiskt påstående.

 

En KAMPANJ har inletts för att bevara ett lokalt KULTURMINNE

Och nu har det hänt igen. Också en såpass skenbart lugn och fridsam sammanslutning som Missionsförsamlingen i Värnamo har tagits över av kulturfientliga element, som tydligen hatar och förbannar allt svenskt, och vill utrota varje spår av Nordisk kultur från jordens yta. I sextio år har skeppet Vidfamne – som uppges vara en halvskalekopia ev Gokstad-skeppet enligt Värnamo Nyheter – seglat på sjön Vidösterns yta, till glädje både för ortsbor och turister. Men nu måste hon förstöras och brännas, för så har de kristna bestämt.

Plötsligt säger Missionsförsamlingen, att de inte skulle ha råd att betala de i sammanhanget obetydliga 10 600 kronor, som det kostar att underhålla och vårda båten, varje år. Transportstyrelsen, en myndighet som inte har det bästa rykte; har infört en ny besiktningsrutin, som nu måste genomföras varje år. Detta till trots vill man inte sälja båten, och låta någon annan ta över kostnaderna, vilket kanske vore mer inkomstbringande för frikyrkan, som ju alltid brukar vara intresserad av pengar.

Kanske vore det förnuftigare att ställa upp skeppet på land, ifall hon nu inte skulle vara i segelbart skick längre – ett öde som till slut brukar drabba de flesta skeppskopior. För tydlighetens skull vill jag meddela, att kopian Vidfamne i Småland INTE är identisk med den kopia av Äskekärrsskeppet som går under samma namn, och som seglas av SVS, Sällskapet Vikingatida Skepp i Göteborg (jodå, jag har själv varit med och seglat Vidfamne för en dag jag också). – ett av de många vikingatida skepp i original som faktiskt hittats i Sverige – visst, Gokstads-skeppet och Osebergsskeppet är mer kända, liksom de danska Skulderlevskeppen, men här i Sverige har man ofta vägrat att bygga kopior, till dess att frivilliga krafter och kulturintresserade privatpersoner tagit över.

Döm själva ! Fartyget på bilden är kanske inte längre segeldugligt, då riggen saknas, men skulle det verkligen vara i så dåligt skick att det måste förstöras ?

Missionsförsamlingen påstod först på falska och uppdiktade grunder, att skeppet skulle vara så slitet så att det inte gick att bevara det. Man sa, att det fanns ett enhälligt styrelsebeslut som innebar att de kristna måste förstöra och elda upp båten. Nordiska Asatrosamfundet grep genast in, och anordnade en namninsamling, som snabbt fick 2400 underskrifter via Facebook.

Visst – hon står på en dålig, ”hemsvetsad” trailer och har skavanker, men måste detta innebära eldning ? För övrigt är det FÖRBJUDET att bränna upp båtar som målats med blymönja och liknande som bottenfärg…

Stenar Sonnevang, talesperson i NAS säger till Värnamo Nyheter:

– Motiveringen vi fick var att båten var uttjänt. Men den var uppenbarligen sjöduglig för två år sedan, så det argumentet köper jag inte. Dessutom har vi personer inom vårt samfund som är båtbyggare och som gärna tar sig an Vidfamne. Man ställer sig frågan om detta handlar om inriktningen på vårt förbund. Kyrkan och asatron har ju inte alltid gått hand i hand, säger Stenar Sonevang.

Tre gånger har tidningen skrivit om saken, och många Värnamo-bor är ledsna, bestörta och förbannade på de kristna, och den vandalism och kulturskymning, och den uttalat Sverigefientliga hållning de som vanligt manifesterar.

Hon har motor, och är ingen autentisk kopia. Dessutom har man försett henne med ett ohistoriskt stävroder förutom styråran.

Där står frågan nu – och sedan 3 Augusti i år – fem dagar sedan – verkar inget ha hänt i frågan. Förslag efter förslag har ställts av ledsna och arga ortsbor, men Kyrkan vägrar fortfarande att sälja, och står bakom sina krav på häxbål och total förstörelse. Har de ingen som helst känsla för skönhet och rättvisa här i världen ?

– Märklig inställning. De låter hellre skeppet ruttna bort eller huggas upp än att det hamnar i händerna på några ”hedningar”, skriver en läsare.

Andra instämmer:

– Patetiskt att de hellre förstör skeppet än att sälja det vidare till entusiaster som skulle ta väl hand om skeppet, skriver en.

– Låt NAS få köpa skeppet. Där kommer det att tas väl omhand av kunniga och intresserade människor istället för att bara kastas bort. Låt Vidfamne få segla igen, skriver en annan.

– Skulle vara fint på Bolmen! Gislaved kommun kan väl köpa den? Köra turister. Vi har vikingagravar på väg på Odensjö, kommenterar en.

En annan tycker att det kan vara något för Vandalorum:

– Varför tar inte Värnamo kommun hand om den tillsammans med Åminne och Vandalorum museum och för något gemensamt? Kan ge ungdomar jobb under sommaren. Bra PR för alla.

Ja, varför har vi så Sverigefientliga politiker och Museimän i Sverige ? Det skulle jag själv vilja veta – och att konservera en gammal träbåt eller ställa ut henne med hjälp av frivilliga krafter, är inte så svårt. Tänk vilken symbol detta kunde bli vid infartsronellen i Värnamo, till exempel – ifall man nu inte vill segla denna ”herrans signade båt”

För tre år sen seglade hon hur bra som helst, och kunde även ros…

Så långt bort som i Chicago har man inte haft några som helst svårigheter med att bevara gamla träbåtar från 1893 – för där har man faktiskt ett Gokstad-skepp i full skala som det året seglade över till den stora Världsutställningen – och med tanke på Värnamos kopplingar till Svenskbygderna i USA – samt Vilhelm Moberg (som skrev ”Från Oden till Engelbrekt” samt ”Svensk Strävan” och många andra böcker) – kanske man kan hämta en viss expertis och intresse även därifrån.

Om Svenskar och Nordbor i Chicago, Illinois helt frivilligt och utan officiellt stöd kan bevara ett Gokstad-skepp i full skala i över 125 år, varför kan Värnamo-borna inte göra detsamma med ett 60 års skepp i halv skala ??

Måste vi svenskar utvandra, för att ens bevara vårt arv och vår kultur, vårt språk och våra seder, allt för detta kristna och politiska förtryck, som numera råder här i landet ? – Ja, man kan verkligen undra… Missionsförsamlingen i Värnamo lyssnar ju inte på några böner, utan vill i sin oerhörda dårskap bara förstöra, bränna och riva ned vad andra byggt upp.

Vilhelm Moberg, bygdens egen son – vars dödsdag är idag – skrev en gång såhär:

FRIHETEN ÄR ALLTID VÄRD ATT FÖRSVARA – STÖD NAS KAMPANJ ”RÄDDA VIDFAMNE”

Asatemplet om ”Inkräktarna” – ny roman om Asatro

Den Hedniska sajten ”Asatemplet” – som inte behandlar sk ”forn sed” och annat som du helt klart bör avstå ifrån – recenserade idag en nyutkommen roman av den tidigare för mig helt okände författaren Linus Karlén. Böcker som skildrar Asatron och Hedendomen i ett positivt ljus är det sannerligen inte gott om i dagens Sverige, även om undantag finns.

Till de absoluta klassikerna hör givetvis Frans G Bengtssons odödliga mästerverk ”Röde Orm” som utgavs i två delar under andra världskriget, och som sedan dess ansetts stilbilande, även om nästan ingen författare kommit upp i den suveräna språkbehandling och det sätt att använda originalkällor från Vikingatiden som underlag för spännande äventyrshistorier som denna bok ger. ”Röde Orm” har förlorat avsevärt på att översättas till engelska, och den engelskspråkiga versionen från 1994 når inte alls upp till originalets kraft och charm.

Redan inledningskapitlet ”Hur de rakade hade det i Skåne i Kung Harald Blåtands tid visar var Frans G Bengtssons sympatier i själva verket låg, liksom episoderna om fader Willibald, den supige och oduglige missionären som slutar som omvänd till hedendomen tack vara Värends kvinnor vid Kraka Sten och att han också var Hedning i själ och hjärta, även om han aldrig offentligt vågade erkänna det. Före 1952 var det inte tillåtet att utträda ur Svenska Kyrkan, som alla vet.

818bLgoDlcL

Fortfarande ett odödligt mästerverk – skrivet av en mycket kunnig språkman

På 1960- och 1970-talet dominerade Vänstern i Sverige, och då var det ett tag högsta mode bland ”proletärförfattare” som Jan Fridegård och Sven Wernström att skriva mycket negativt om allt som hade med Asatro och Hedendom att göra. Åter dominerade de kristnas skräcksyner, där de Asatroende offrar människor (trots att arkeologiska och historiska bevis för den saken helt saknas, åtminstone om vi håller oss efter 400-talet) och plågar ihjäl sina trälar på löpande band, trots att de flesta forskare numera anser att det var just de kristna och inte hedningarna som på bred front införde träldomen i Sverige. Tidigare hade kortvarig träldom använts som ett juridisk straff, och i form av ”gävträlar” för de som inte kunde betala sina skulder på annat sätt, men någon ärftlig träldom, som i Fridegårds böcker existerade knappast. Ändå var ”Holme-serien” som Jan Fridegårds tre böcker hette inte ensidigt negativ emot Asatron.

images-7

Fridegård erkände att positiva drag hos Asatron fanns, och att kristendomen på många punkter gjorde vanligt folks levnadsvillkor oerhört mycket sämre, bland annat för kvinnorna. En festlig skildring bland många är hur en kristen person dyker upp och vandaliserar en Frejsbild under en fredlig Midsommarfest, en händelse som nog också många gånger hade direkta motsvarigheter i verkligheten, om vi ser till hur Mordbrännarbiskopen Eskil och många andra missionärer bar sig åt, i Södermanland och andra delar av landet. Också Vilhelm Moberg skrev positivt om Asatron, åtminstone ibland. Hans teaterpjäs ”Gudens Hustru” som just behandlade Frejskulten, samt hans svenska historia och andra icke-skönlitterära verk bär syn för sägen.

033-tralarnas-framtid Wernstrom-tralarna

Redan omslagen från Wernströms böcker, som hyllar inbördeskrig och väpnat våld, under 1000-talet lika mycket som i vår tid, visar också tydligt vad författaren stod för. Den här ensidigt negativa synen på allt vad Asatro och Hedendom heter, samt rent fördomsfulla eller rasistiskt färgade böcker – ett verkligt ”skräck-exempel” är den kristne rasisten och fanatikern Måns Kallentofts dåliga deckare ”Midvinterblod” från 2007 – i den boken skildras också genomgående alla moderna Asatroende som kallblodiga mördare, medan hjältarna undantagslöst är kristna. Kallentoft är rasist, helt enkelt, och det är också viktigt att förstå.

124976

En både rasistisk, fördomsfull och skadlig bok, som tyvärr fått många efterföljare…

Tyvärr har rasisten Kallentoft fått en del efterföljare, bland annat i Tyskland och Danmark. Ett exempel på dessa ytterligt fördomsfulla och rasistiska böcker är Sara Blaedels ”Dödsängeln” från 2014 – den skildrar också alla moderna Asatroende som ritualmördare, helt utan undantag, och sprider en förvirrad och stympad berättelse om något som bara ytligt inspirerats av diverse äldre källor (Muslimen Ibn Fadhlans fördomsfulla ”Risala” till exempel, fast utan den berättelsens försonande drag) – att böcker som dessa ens får säljas i Sverige är otroligt – författare som Kallentoft och andra borde anmälas för Hets emot Folkgrupp, om rätt skulle vara rätt. Tänk er att någon skulle skriva en deckare, där exempelvis Eritreaner, Zigenare eller Muslimer hela tiden skildras som ritualmördare. Hur skulle en sådan bok tagits emot av en svensk kritikerkår ?

9789137136486_200_sigrid

Motbilder emot Kallentofts och andras rasistiska dynga saknas dock inte. Från 2004 och framåt har exempelvis Johanne Hildebrandt, annars kvinnlig krigsreporter skrivit en bokserie i flera delar som Antropomorfiserar de Nordiska Gudarna – någonting redan Snorre Sturlasson gjorde under början av den kristna eran, när han utmålade Oden och de andra Asarna som fiktiva kungar över Svitjod, som skulle levt någon gång i den grå forntiden. Böcker som de här ger åtminstone de Asatrogna under tidigare sekel lite rättvisa, och försöker i alla fall skildra våra förfäder på ett något mer objektivt sätt, även om Hildebrandts berättelser är mycket färgade av hennes moderna glasögon. Det märks inte minst när hon kommer in på historiska personer som faktiskt levat och funnits, som Sigrid Storråda, till exempel – eller hennes bild av Vikingatida äktenskap och kvinnoöden. Också Hildebrandts uppfattning om Vanerna och deras kult är mycket personligt färgad, och har kanske inte så mycket med Asatron som den skildras i andra icke-skönlitterära källor att göra, men den är i alla fall inte helt nedsablande och fylld av idel kristna fördomar.

En bok jag tidigare recenserat är den här romanen från 2012 – ”Sagas Krönika” som till rätt stor del bygger på arkeologiskt och till och med osteologiskt underlag, men som här och där inte kan undvika att ta ”politiska poänger” (jag tänker då främst på baksidestexten). De Asatrogna skildras här i alla fall inte som stereotypt onda, eller primitiva, människo-offrande vildar eller något ditåt – men Agneta Andersson Westerdahl målar upp ett scenario, där en Vikingatida gydja utnyttjar tron på Freja för sina egna syften och lyckas lura alla i sitt godord till ett människooffer – något som antagligen inte alls skulle kunna lyckas i verkligheten. Eftersom jag rensat i mitt länkarkiv har jag inte texten kvar, men delar av den finns på författarens bloggsida.

sagas-kronika

Böcker av kvinnliga författare är inte alltid ”Margit Sandemo-litteratur” eller det man skulle kunna kalla ”Miss-romaner” (jfr engelskans uttryck ”bodice-ripping romance” ) och emot denna genre – som jag verkligen inte tycker är särskilt bra – profilerar sig i alla fall Linus Karlén som en mycket ”manlig” författare med en helt annan syn på nordens kristnande än som tidigare varit vanligt…

Viking+Takes+a+KnightVisste ni att det finns en hel genre med ”Vikinga-mjukporr” i USA ? Trash och Sleaze med andra ord – jag har redan skrivit om det populärkulturella fenomenet…

Linus Karléns roman – som bara kostar 152 kr från adlibris, och 145 kr från bokus (det är mycket billigt i dagens läge) – rubriceras enligt förlagspresentationen såhär:

Inkräktarna utspelar sig i 1000-talets Norden. Vi får träffa Leif – en hednisk ung man som bor i en liten bygd där frid och fröjd råder. Folket lever i harmoni med naturen och varandra. Allt detta ändras dock när två hemvändare kommer till bygden efter att ha levt flera år på andra sidan världen. De har nämligen med sig femtio krigare i följe. Tillsammans är de ett kristet fanatiskt brödraskap, som snart kommer att kallas för ”korsbärarna” i folkmun. Det uppstår en kulturkamp och konflikten är ofrånkomlig. Bygden kommer aldrig mer att vara sig lik.
Vi får en annan bild av Nordens kristnande.

9789174659177_200_inkraktarna_haftad

Själv har jag inte ännu läst den aktuella boken – och något jag alltid sagt är att ingen författare, skönlitterär eller inte – bör bedömas oläst, men onekligen tycker jag att Karléns version av Nordens kristnande känns mycket fräschare och mer intressant än vad vi kunnat läsa i bokhandeln på flera decennier. Han försöker i alla fall att förstå vår svenska historia ur de Asatrognas eget perspektiv, och inte minst det tycker jag är viktigt.

Många historiker har dock sagt, att 1000-talet inte alls var slutpunkten för Sveriges kristnande – i själva verket hade kristnandeprocessen bara precis börjat vid denna tid. De gamla lögnerna om Ansgar och Birka är i alla fall inget Karlén ägnar sig åt att föra vidare, antar jag – men ”Schwertmission” eller rent våld i missionssyfte, som boken förefaller skildra, kontra ”tatmission” (alltså attentat, mordbränder, ödeläggelse och det vi idag kallar terrorism – vilket de kristna bevisligen bedrev rätt flitigt i 1000-talets och 1100-talerts Sverige) och slutligen ”wortmission” (som Ansgar bedrev i början, innan de kristna började nästla sig in på allvar) finns onekligen flera steg. Dessutom får man heller inte glömma bort, att de kristna tillämpade olika taktik eller en kombination av tvångsmedel hela tiden – dvs ”piska och morot” – först inbillade belöningar, sedan hot och trugande, parat med brännande av gudalundar och kungahallar, sedan rent våld emot oliktänkande osv. – viktigt att förstå är att det hela var en kulturkamp och ett inbördeskrig, precis som Karlén också beskriver det – naturligtvis är hans bok skönlitterär, men helt utan verklighetsförankring kan den antagligen inte sägas vara – det är i alla fall så det framstår för mig vid ett ytligt bedömande om saken.

En hel del forskare anser nu, att kristendomen inte alls var etablerad utanför Sveriges mest centrala jordbruksbygder ens på 1200-talet

kyrkor

Karta, som visar medeltidskyrkornas utbredning i Sverige och Danmark på 1230-talet. I Norra Sverige fanns inga kyrkor alls, och utanför centralbygderna var de ytterst sällsynta. Småland, Dalsland och Norra Skåne var inte kristet, och inte Södermanland, Tiveden och Närke heller.

Kanhända är den verkliga romanen om Sveriges kristnande – oaktat ”Arn” och andra kristifierade amsagor – inte skriven ännu. En ny roman som ger en helt annorlunda bild av saken tycker jag är bra, och mycket berikande – men förutom att Kungahuset och en handfull stormansätter blev kristna, liksom en del ledande bönder – hur kristet var det svenska 1000-talet och 1100-talet egentligen, och är vi alls kristna idag, för den delen ? Bara 10 % av alla svenskar lär ens tro en aning på jehova eller den kristne guden, och det är ju inte särskilt mycket – medan Asatron växer så det knakar – och påstådd ”forn sed” snabbt glöms bort…