Från 500 ned till 50

Timmen noll har ännu inte infunnit sig, men hälsoläget i vårt land är fortfarande allvarligt. Vår Regering har nu förbjudit möten och folksamlingar över 50 personers storlek. Min egen sepsis fortsätter – jag har slut på den första kuren antibiotika, och tvättar mitt kvarstående sår varje dag. Två gamla vänner återvänder plötsligt från sin respektive vistelse i hemmet friska och sunda, det är inget större fel på dem – men när blodspottning och bukhålor som fyllts av vätska är högst reella observationer och fenomen, blir jag berörd, som ni alla förstår.

Jag har noterat, att precis den grafik jag efterlyste plötsligt återfinns hos SVT, ända ned till Länsnivå.

Temat och ordet för mitt inlägg just denna dag skulle ha varit frivillighet.

Många är de svenskar och medmänniskor som de senaste dagarna anmält sig frivilliga, för att göra en insats, hur liten eller stor den än är.

Förbluffad ser jag mig omkring i min förort, och noterar små tidens tecken.

Jag jämför med en tid då jag sysslade med nyhetsbevakning som yrke, men det var vid 1990-talets mitt, och jag inser att det nu är över ett kvarts sekel sedan. Tidsperspektiv och deras innehåll förskjuts, byter plats. Tänker på andra episoder också – främst de som har med vårdetik och sjukvård att göra – och en nu kasserad, men inte glömd artikel om Tyr, som alluderade på en ung man i samma förort som jag – som av språksvårigheter blev hemskickad från ett mycket närliggande sjukhus – och hur alla ungdomar reagerade just den dagen för 4-5 år sedan, när jag helt ofrivilligt och utan att förstå det plötsligt blev deras tolk, gav röst åt dem på ett sätt som inte ens MSB:s planerade reklamkampanj med rappare inte kunde göra, eftersom den inte var påtänkt då.

Två gamla herrar passerar mig i kollektivtrafiken – med partimärken båda två – och från en högtalare hörs artiga tillrop, denna vår som ännu har en hel månad kvar till den första maj. Under dagens två sista timmar har jag åhört stilla pianomusik, som jag trodde var inspelad på band, men kom från ett öppet fönster, två våningar över mig.

Det – och ett kort kåseri av Bengt Ohlsson i DN, är vad som gör min dag – om så bara det skälet, att jag minns en helt annan dialog med samme kåsör – en helt annan dag och under andra omständigheter. Och vrede är ingen Framgångsfaktor- det är vi båda helt ense om.

För er som undrade över gårdagens slutbild och vad den skulle betyda, är det ju så att en helt annan folkgrupp än svensk-somalierna tydligen skall ha en konkurrerande nationaldag mitt inne på Svenskt territorium, som vi alla vet. Som jag berättat för er ber jag inga böner, firar inga alternativa nationaldagar än den svenska, men noterar att vissa problem i min omedelbara närhet kvarstår helt olösta – trots utökandet av antal akuta vårdplatser i Stockholm, som nu nära nog fördubblats inom några dygn.

Visst kunde jag fira en romsk kulturdag, tillika en samisk – som jag redan berättat – men ett plötsligt ihoprafsat scenario med fiktiva stater inne på vad som är svenskt område och bara svenskt, ter sig inte alls genomförbart eller ens aktuellt för mig.

Frivilliga insatser ger resultat, det vet jag med bestämdhet – men jag ber inga böner, för jag har ingen gudamakt som hör mig omedelbart, och för att travestera ”Church of the Subgenius” i USA – ”Vet du egentligen vem eller vilka makter som lyssnar, om du drar iväg en bön, rakt ut i etern…”

Nej – inte ens den andligaste av präster, oavsett religion – kan  svara på den frågan. Och som ni vet rabblar jag inga böner, då ordet bön inte ligger för mig, och jag förblir hedning, samme hedning som jag alltid varit

Den enda makt som hör mig är ni, kära läsare, kära media – låt vara att den makten stundom är helt illusorisk.

Min sista replik för dagen blir en travesti på Max von Sydow, en film vevad baklänges, en dålig ordvits, en hastig tanke.

”Min kropp är rädd – men inte jag”. Den har åldrats, inte av datavirus, men kanhända av högst reella sådana i en lättare form – som inte kan testas, överblickas eller ses, trots att jag haft för vana att ”testa av” de mest skilda system, hanterat alla möjliga ämnen. Nu spelar jag vit, tillsammans med resten av mänskligheten. Men vem hade kunnat tro det ?

Jag blir gråtmild, förlorar mig i ordlekar, lärda citat. Önskar att jag hade kunnat skriva om lättare ämnen, tappandet av björksav, säkra vårtecken som Skansens björnungar, även om jag ställer in alla påskunder, mässor, predikningar – i Karlstad eller annorstädes – kåserier om älgars vandring, ekorrar, allt möjligt.

Jag kommer ha allt mindre och mindre tid för dem, i detta som Vilhelm Moberg en gång kallade ”Din stund på Jorden” – och med det räcker jag min motspelare – maskerad som han är – den utsträckta handen. Han får spela svart – jag vit. Vet ni, jag tror att det passar honom riktigt bra…

 

 

”Vigmannen” eller kvällens läsarfråga – och något om litterära skildringar av Asatro

Romaner om den hedna tidens slutskede är legio i Sverige, ty de är många... Vi har allt ifrån de riktiga klassikerna som skrivits ur ett fullständigt hedniskt perspektiv och med respekt för Asatron och dess anda, som till exempel Frans G Bengtssons ”Röde Orm”. Sen kommer de kristet förvridna berättelserna, berättelser som mera är tidsdokument som speglar den tid när den skrevs, jag tänker då till exempel på Jan Fridegårds ”Trägudars Land” trilogi, som säger mycket mer om Jan Fridegård som proletärförfattare med ursprung i Uppländsk statar-miljö än någonting annat. Egentligen är det ju sin egen uppväxt han skildrar, i lätt hednisk förklädnad. Jan Fridegård hade visserligen många kristna fördomar om den yngre järnåldern och dess människor, men han var kanske inte medveten om dem, och skrev också många kapitel, som trots allt respekterar Asatron och dess gudomar.

Det gäller exempelvis hans skildring av Midsommarblotet i den första boken, eftersom den skildringen är skriven ur ett helt och hållet hedniskt perspektiv. Även Vilhelm Mobergs ”Brudarnas Källa” och ”Gudens hustru” – som kommit i skymundan och är lite kända idag – är på sitt sätt fullödiga skildringar av Hedendomens och Asatrons hjärta och väsen, trots att den första av dessa böcker innehåller saker som syftar på senare århundraden, och som inte har ett enda dugg med hedendomen att göra. Detsamma kan man säga om en del andra verk, typ Sven Wärnströms ”Trälarna” serie, som inte ens är riktig arbetarlitteratur, utan helt och hållet färgat av det fördomsfulla och Kulturmarxistiska 1970-tal, som skapade just de böckerna.

Sedan har vi förstås en hel del sämre populärlitteratur, exempelvis Johanne Hildebrandts böcker, där hon på ytterst luddiga grunder försöker göra våra gudamakter till vanliga dödliga, som skall ha levat under en eller annan historisk epok – och ännu värre exempel, verkliga ”stolpskott” eller kalkon-litteratur skulle säkert också låta sig uppletas, även om jag för min del inte tänker nämna några sådana böcker eller författare just ikväll.

Emellertid är det svårt att skilja vad som är ”kalkon” respektive ”kanon” utan att ha läst de aktuella verk, man eventuellt tar upp för att recensera. Denna blogg har några bokrecensioner ibland sina nu tusentals inlägg, det är sant; men så särskilt många lär de inte vara – för egen del för jag ett aktivt och arbetande liv för det mesta, och har därför sällan eller aldrig tid att läsa romaner eller annan skönlitteratur.

Emellertid, igår såg jag den här boken, av en författare som jag inte förut känt till. Är det någon läsare därute som vet något om den boken, samt om den alls är läsvärd ? Den påstås enligt baksidestexten tilldra sig på Olof Skötkonungs tid, och behandlar en vandrande Thule eller Vigman, efter vad jag tror. Som sagt, allehanda ytterst fördomsfullt och pro-kristet skrivna skräckskildringar av Hedendomen finns det gott om, från Adam av Bremens alla lögner och amsagor som inte har det minsta stöd av arkeologin och vetenskapen, och så vidare framåt genom seklerna. Sedan har vi också en del litterärt underhaltiga storys av typen ”Tempelbranden” som visserligen inte helt tar avstånd från Asatron, men som ändå innehåller så många historiska felaktigheter och faktafel, att de i alla fall för mig framstår som onjutbara.

Men – det behöver ju inte gälla just Sven Olsson. Någon som vet mer om honom, och hans författarskap ? (Ps använd i så fall kontaktadressen här brevid)